Rosemary Crompton (2008) Class and Stratification, 3rd ed.

s. xiii: ”I conclude that although comtemporary capitalist societies continue to be fundamentally stratified by systematic inequalities associated with access to property , jobs and ’life chances’ in general, the fragmentation of being and experiences brought about by development such as the flexibilization of employment, privatism and ’home-centeredness’, and the growth of insecurity – of jobs, of ’falling of the ladder’ in an increasingly competitive and ’marketized’ environment – make the development of a cohesive, collective, occupationally based ’class consciousness’ of a ‘Fordist’, ‘trade union’ variety not very likely.”

Vad är privatism och home-centeredness?

Det där med osäkerhet är väl knappast några jättelånga, struktuella trender, utan delvis politiskt bestämt.

Stämmer tesen om fragmentisering på arbetsmarknaden?

Finns det alls en teori om när en ekonomisk klass utvecklas till en social klass? Någon modell?

Reflektion: Vad är ”nyliberalism” som praktisk politik? Privatiseringar av statliga företag. Ökat inslag av offentlig upphandling i många verksamhetsområden. Judicialisering av politiken.

s. 3: ”It could be argued – and indeed, many social theorists have done so (Giddens  1991; Beck and Beck-Gernsheim 2002) – that an increasingly individualistic emphasis within society at large is an outcome of the kinds of structural economic and social changes that have been briefly reviewed above, rather than just a shift in ideas and dominant ‘ways of thinking’.”

Detta tror jag ju på. Och jag skulle sätta ”välfärdsstaten” som beroende variabel, mer än något annat. Crompton anför, på samma sida, teknisk utveckling (export av låglönejobb), användandet av immigrantarbetare, kvinnors inträde på arbetsmarknaden (?!).

s. 5: ”However, in this book it will be argued that although it is pointless to attempt to deny, or ignore, this individualistic societal shift, this does not mean, as some have argued, that ’class is dead’. ‘Class’ still persists as systematically structured social and economic disadvantage, which is reproduced over the generations.”

s. 9: “…different ‘class’ concepts  would be needed for an investigation of how inequalities in ‘life chances’ and material standards of living are to be explained, as compared to the exploration of how individuals and groups subjectively locate themselves within unequal ‘class’ structures (the question of class ‘identity’).”

Några ord om klasser här kommer att beskrivas som ett modernt fenomen, men att det har funnits tidigare. Dock utan empiriska exempel.

s. 13: Några funktionalistiska argument för ojämlikhet: ”’Social inequality’, they argued, ’is thus an unconsciously evolved device by which societies insure that the most important positions are conscientously filled by the most qualified persons’”.

Vidare under ett referat av Durkheim, s. 13: ”Functional theories of stratification, therefore, suggested that inequality in complex societies was rendered legitimate via an emerging consensus of values relating to the societal importance of particular functions.”

s. 15: “With some oversimplification, three different meanings of the class concept may be identified: () ‘class’ as prestige, status, culture or ‘lifestyles’; () ‘class’ as structured social and economic inequality (related to the possession of economic and power resources); () ‘classes’ as actual or potential social and political actors.”

Är det ändå inte ett problem att man låter samma ord få vad som i grund och botten är tre olika innebörder. De har visserligen med varandra att göra, men de pekar ändå ut distinkta fenomen. Om man vill kan man ju förändra det till typ ”konsumtionsklasser”, ”produktionsklasser” och ”politiska klasser”, och sedan försöka kartlägga sambanden dem emellan. Problemet kan delvis vara att det inte finns något automatiskt samband mellan produktionsstruktur och politisering av denna.

s. 16: “Unequally rewarded groups are often described as ‘classes’. These  groupings are not characterized by any formal, legal distinctions; rather, they summarize the outcome, in material terms, of the competition for resources in capitalist market societies. A very common basis for classification in modern societies is occupation -  for example the Office of National Statistics Socio- Economic Classification (ONS-SEC). These occupational groupings are amongst the most useful indicators of patterns of material advantage and disadvantage in modern societies, and are widely used in social-policy, market and advertising research.”

Refereras kort till S(tructure) à C(onsciousness) à A(ction) som modell. Denna kedja kommer sedan att problematiseras. Ges det någon alternativ modell då?  Referens till artikel av Pahl 1989 (http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/j.1468-2427.1989.tb00143.x/abstract)   

s. 17: Det sägs inte rakt ut, men denna tycks ha varit viktig i att etablera tesen om medelklassens expansion. Den argumenterar (enligt C) också att de avancerade industrisamhällenas stratifikationssystem skulle konvergera, mot relativt öppna strukturer och mest ”medelklasspositioner”: Mayer (1963) ”The Changing Shape of the American Class Structure”, i Social Research. Vad menas med medelklass där? Kritik mot denna tes av Goldthorpe (1967), en uppsats i Bendix & Lipset Class, Status and Power 2nd ed.

s. 18: Här skriver C på ett ställe att klass är ”a source of social inequality” och ”a source of social and political identity, consciousness and action”.  Det låter lite konstigt med ordet “källa” I sammanhanget. För det rimligaste är väl att säga att den materiella situationen ÄR den sociala ojämlikheten, och att denna ojämlikhet sedan kan vara en källa till politisk identitet etc.? Dessa båda aspekter försökte Wrights och Eriksson & Goldthorpes program länka samman.

s. 19: ”Both of these authors [Goldthorpe och Wright] claim that their class schemes are not hierarchial or ‘gradational’, but ‘relational’.”

s. 20: “These tendencies [deskilling, routinization] affected all workers, and thus the apparent ‘upgrading’ of the labour force consequent upon the growth of non-manual employment was more apparent than real. White-collar workers, and even management, would in their turn become deskilled employees. Braverman’s intervention stimulated considerable controversy as to the real nature of the changes, in class terms, which were occurring in respect of the occupational structure; but a (perhaps unintended) consequence of the revitalized debate on the class structure was that the question of class action was increasingly treated as a separate issue – or not even considered at all.”

s. 21: “From the end of the 1970s, the resurgence of political and economic  neo-liberalism was associated with a rapid increase in material inequality (particularly in Britain and the USA), but this was not associated with an increase in anything resembling ‘class’ activism and/or identity. Indeed, some have argued that the failure of systematic, class-based action (particularly on the part of the (disappearing) ‘working-class’) represents the major challenge to class analysis, not only in its employment-aggregate guise, but also in a broader sense (Pahl 1989; Savage 2000).” Savage är en bok som heter Class Analysis and Social Transformations.

s. 21-22: ”It is sometimes suggested that these changes are in fact epochal and signify a [/] significant shift in the development of capitalist industrialism. Many different labels have been used to describe this transition – from Fordism to post-Fordism, from modernity to postmodernity, from ‘organized’ to ‘disorganized’ capitalism. They describe the continuing break-up of older, mass-production industries and the growth of new, computer-based production and ‘flexible specialization’.”

s. 22: “As employment fragments, so individuals are forced to negotiate their own trajectories through an increasingly unstable labour market (Beck 1992, 2000b). In politics as much as in employment, it is argued, individualistic values are on the increase, and the old solidarities which foster class identity and struggle have disappeared. As Beck has put it, social class is a ‘zombie category’, which is ‘dead but still alive’. The past bases of collective identities, he argues, are no longer relevant, and society has been ‘individualised’. Beck (Beck and Beck-Gernsheim 2002: 202) staes that: ‘Individualisation is a concept which describes a structural, sociological transformation of social institutions and the relationship of the individual to society … freeing people from historically inscribed roles … Individualisation liberates people from traditional roles and constraints … individuals are removed from status-based classes … Social classes have been detraditionalised.’”

Sista avsnittet i andra kapitlet handlar om “konflikten” mellan aktör- och strukturförklaringar. SàCàA-kedjan implicerar att struktur är yttersta orsak. Här är en diskussion om förflyttning från studier av klassmedvetande till studier av identitet, där det senare inte är ”reflections of position”, utan ”claims for recognition”. Här nämns också förkastandet av skillnaden mellan det ekonomiska och det sociala. ”The Cultural Turn” bashas för att ha varit en förlängning av nyliberalismen på sociologins område (att allt bara är individer). Den här diskussionen låter så meningslös… men varför? Kanske för att ”sociala”, ”ekonomiska” och ”kulturella” faktorer är för stora enheter för att man över huvud taget ska kunna slita några tvister dem emellan vad gäller vem som har rätt.

Referenser om SCA-kedjan: Lockwood i Rose Social Stratification and Economic Change (1981) och Savage (2000).

s. 33: Citat från Weber om när man kan tala om en klass, men svårbegripligt. Framförallt på grund av hur ordet ”representation” används. Weber gjorde klass väldigt komplext, men talade sedan om social class som de större grupper inom vilka människor typiskt sett rör sig. Ett väldigt löst kriterium på avgränsningar. Han urskilde fyra klasser: arbetarklassen, lägre management och tekniker, småborgerligheten och de som privilegierats genom utbildning och ägande.

Klasser som historiska krafter? Ge mig en specificerad beroende variabel så kan vi kanske börja diskutera. Men om vi talar om politiska utfall, så svarar jag ja, men först måste de organiseras. Undantaget är väl spontana strejker och demonstrationer, jag är mer skeptisk till om dessa verkligen har så mycket effekt. Viktigare med systematiskt, långsiktigt arbete.

s. 37: Under efterkrigstiden blev man lite mer specifik om vad en klassposition är. Det kopplades operationellt till yrke. Dahrendorf kopplade det till auktoritet. Lockwood sa att det var market situtation (kombination av inkomst och anställningstrygghet, samt befordringsmöjligheter), arbetssituation och status situation (anseendet överlag). Det var alltså en väldigt komplex variabel i sig själv. Och allt detta kopplas inte direkt till några beroende variabler. Denna inriktning är gemensam även för Goldthorpe och Wright.

s. 38-43: Här diskuteras debatten struktur-klassmedvetande (Thompson etc.). Mycket av det som här presenteras som en teoretisk debatt tycker jag verkar vara ett problem i forskningsdesign. Man måste ha utgångspunkter, man måste avgränsa sitt studieobjekt på något sätt. Och då kan det vara av nöden att lägga in väldigt mycket uppifrån-definitioner på sitt objekt för att kunna börja. Annars hamnar man bara i deskriptiva frågeställningar och avgränsningsproblem. Denna approach kanske är mer naturlig i historia, där det kan tänkas variera mycket mellan olika perioder. Men i modern sociologi måste det vara möjligt att bygga vidare på andras beskrivningar.

s. 51: Problem med yrke som mått: långtidsarbetslösa har inget ”yrke” i någon rimlig mening. Arbetsdelningen är inte bara en klassfråga (även om en del skulle uttrycka detta som att klasstrukturen är könad, rasifierad etc.). Status claims (professionalisering) inte nödvändigtvis ett resultat av kapitalistiska processer (men det kan väl vara klass i alla fall?). Yrke ger ingen säker indikator på egendomsägande. Abercrombie och Urry skiljer mellan technical och social division of labor på ett sätt som jag inte fattar. Sedan en del problem som inte är riktigt vetenskapliga i mitt tycke: att en del rangordningar har oklara kriterier när de baserar sig på common sense är vettigt, men det är ju bara att göra en mer explicit rangordning istället. Sedan kan det vara intressant i sig att undersöka varifrån den där sunt-förnuftiga inställningen kommer ifrån. (Däremot en rimlig invändning på s. 56, med hänvisning till Parkin, att konsensus om vad som ger status inte nödvändigtvis reflekterar en värdekonsensus.)

s. 54: Här kommer ett exempel på hur man använder skalan middle-working som kontinuum.

Sedan blir det en del diskussion av hur G och W:s system, och brittiska SCB:s system för yrkesklassificering fungerar.  Svårt att dra bestämda slutsatser av detta. En viktig distinktion här är den mellan ”relational” och ”gradual” scheman. G och W är det förstnämnda. Dessa scheman vill fånga att olika grupper befinner sig i olika relationer till varandra, typ. (Men de innehåller inte så väldigt mycket anvisningar om vilka som gör det och hur.)

s. 70: Avslutningsvis säger C att det finns inget system som är bäst, och olika system är bra för olika syften.

Ett problem här är att problemen påtalas men ingen verkar lösa dem. Hur ska man t.ex. se på de långtidsarbetslösa? Vem har tacklat det problemet seriöst? Är det ett möjligt projekt?

I kapitel fyra skriver C om kritiken mot G och W, och summerar bl.a. att ”employment-aggregate class analysis now appears as a far more limited project, intellectually as well as politically, than it once did” (s. 72). Detta med referens till Goldthorpe & Marshall 1992, en artikel med titeln “The Promising Future of Class Analysis”. Pekar här ut att debatterna 1970-1990-talet kom att domineras av frågor om styrkan i korrelationerna mellan klass och andra variabler. Samtidigt tycks det mig som att många av frågorna om klassamhällets natur är inherent kvantitativa. Vad är den alternativa approachen i detta sammanhang? Kanske det jag vill göra: att studera mekanismerna mer?  Det är också en kvantitativ approach, men det implicerar lite andra mått.

Alla argument om ”betydelse” i allmänhet. Borde förbjudas. Förklaringskraft på specifika beroende variabler det enda som räknas.

Mängder av argument underifrån (s. 73-76): kulturifieringen av arbete, rörligare arbetsmarknad gör arbetet till mindre av en identitet, mer sofistikerade management-metoder.

s. 78-79: C ger G i stort sett rätt i dennes svar på kritiken mot hans antaganden om att mannens yrke bestämmer familjens klassposition. (Även om det såklart är ett antagande som kan undersökas empiriskt.)

s. 103-109: En sektion som avhandlar ”new middle class”. Detta innefattar alltifrån ”IT experts, call-centre workers and psychotherapists.” […] It might include relatively low-level service employees – such as, for example, first-line managers in the ‘hospitality industry (hotels and restaurants) – as well as the new service professionals – social workers, librarians, physiotherapists – associated with the growth and development of the welfare state.”

Duke & Edgell: “The Operationalization of Class…” BJoS 1987.

Även här gäller diskussionen ofta kategoriseringen som sådan, men utan någon beroende variabel involverad. Är det skillnader (public/private exv.) eller är det frågan om en enhetlig klass (antagligen syftandes på en som rör sig inom sig själv). Bourdieu-inspirerande studier handlar om hur olika grupper konsumerar, men inte om deras politiska tillhörighet. Det finns en vag idé om konflikt här, men den är sällan särskilt välartikulerad i termer av intressen och preferenser. Kampen inom fältet är ofta en fråga om den egna gruppens prestige, men vad som står på spel politiskt är ganska oklart. Delvis är framväxten av dessa grupper (gruppens existens förklaras) som ett behov i kapitalismen att öka konsumtionen, ”ethical retooling”, citerar C Bourdieu (s. 105). Lash & Urry, samt Featherstone (”Consumer Culture and Postmodernism”) har liknande idéer om dessa gruppers uppkomst (om än lite oklart vilka; låter som något mer specifikt än hela den nya medelklassen).

Svårt att summera tankarna, men mycket handlar om medelklassens skapelse och kulturell fragmentering. Crompton ifrågasätter idén om kulturell förändring som orsak till expansionen av den nya medelklassen. Snarare skapar den nyliberala ordningen ett behov av dessa kulturbärare. Sedan kommer ett stycke om att medelklassen blivit alltmer fragmenterad. Belägg åberopas att de vanligen sluter sig samman i mindre grupper, som professionsförbund. Men har de någonsin haft en tendens till gemensam organisering. De kanske inte är mer otrygga, men de måste jobba mer (med referens till Gershuny 2005). Möjligen även en intressemotsättning mellan generationer av medelklass, där de äldre mer vill bevara hierarkierna och behålla sina fasta positioner. C pessimistisk till utsikterna att denna medelklass ska bli sådär väldigt progressiv.

“cultural, rather than economic factors, that determine social structuring” (ungefärligt citerat, men samma typ av ospecificerade resonemang). Argument mot den tanken: klass har alltid haft en kulturell aspekt.