Bjereld & Demker - Kampen om kunskapen

Bjereld, Ulf & Marie Demker (2008) Kampen om kunskapen – Informationssamhällets politiska skiljelinjer. Stockholm: Hjalmarsson & Högberg.

Om Reinfeldts och Perssons öppningar för en legalisering av fildelningen: s. 159: ”Det anmärkningsvärda i Göran Perssons och Fredrik Reinfeldts uttalanden låg i att socialdemokraterna och moderaterna tidigare varit helt överens om värdet i att upprätthålla den skarpa lagstiftningen mot fildelning. Lagen hade trätt i kraft i juli 2005 och innebar bl a att det blev olagligt att även för eget bruk ladda ned upphovsrättsskyddat material som t ex film och musik från nätet. Lagen baserades på ett EU-direktiv från 2001 som i sin tur byggde på två fördrag som redan i december 1996 antagits av WIPO (World Intellectual Property Organization), FN:s organ för immaterielrätt.”

Här finns även en genomgång av miljöpartiets och vänsterns reaktioner.

Fildelningsfrågans sociala bas

                      Genomgång av vilka grupper som står på vilken sida.

Värdeskillnader i fildelningsfrågan

                      Genomgång av argumenten för och emot fildelning och upphovsrätt

                      Läget i den allmänna opinionen.

Mobilisering i fildelningsfrågan

                      Bildandet av piratpartiet och dess programutveckling. Citat och viss analys ur det program som antogs i februari 2006.

Slutsatsformuleringarna: s. 176: ”Fildelarfrågan utgör inte i sig någon ny relevant politisk skiljelinje. Men fildelarfrågan illustrerar hur den informationsteknologiska utvecklingen skapar nya förutsättningar för kampen om rätten till kunskap. Inom ramen för den kampen börjar värde- och åsiktsskillnader utkristallisera sig. Piratpartiets uppkomst och framväxt är det hittills främsta uttrycket för en politisk mobilisering längs skiljelinjen kunskap-marknad med avseende på kampen om rätten till kunskap.”

s. 69: ”Kampen om kunskapens innehåll kretsar ytterst kring om kunskapen ska värderas i termer av säljbarhet och vinstmaximering eller om den har ett värde i sig och har förmåga att bidra till meningsfulla tolkningar. Marknadsaktörerna betraktar kunskap i termer av säljbarhet. Sanningen är alltid relativ. Sant är det som fungerar, i det här fallet det som säljer. Sanning som säljbarhet och sanning som vinstmaximering. […] Men mot marknadsaktörerna i kampen om kunskapens innehåll mobiliserar också de s k kunskapsaktörerna. För kunskapsaktörerna är sanningen inte relativ (åtminstone inte alltid) utan absolut. Sanningen har ett värde i sig – oavsett säljbarhet och vinstmaximering – genom att den skapar meningsfulla tolkningar av världen.”

Den första gruppen sägs bestå av bl.a. reklamfolk, PR-konsulter, medietränare, ideologiproducenter som vill sjunga marknadsekonomins lov men även tekniker som naturvetare ”som arbetar med frågor kring om vi av ekonomiska skäl bör satsa på vindkraft, kärnkraft eller vattenkraft”. Den andra gruppen sägs återfinnas bland lärare, intellektuella, byråkrater, jurister samt inom kyrkan och inom de politiska partierna.

Jag har svårt att göra distinktionen mellan nytta och sanning. Även om denna skillnad möjligen är verklig för den andra gruppen har jag svårt att se att den är meningsfull för att beskriva vilka effekter denna konflikt kan tänkas ha. Snarare är det, i den mån konflikten är konkret över huvud taget, en konflikt mellan olika nyttor / användningar.

s. 69: ”I kampen om rätten till kunskap står striden om kunskapen skall betraktas som en rättighet eller om den skall betraktas som en vara, möjlig att köpa och sälja på en marknad.”

Men detta gäller aldrig kunskap i allmänhet, utan specifik kunskap. Marknadsaktörer vill bara skydda sina egna idéer.

s. 70-71: ”Kampen om kunskapens räckvidd handlar om vilken auktoritet kunskapen skall ha i förhållande till andra samhällsauktoriteter. Den kommunikationella revolutionen och ultramodernitetens nedrivning av samhällsauktoriteter har skapat ett vakuum i den maktbalans som tidigare rådde mellan olika auktoriteter. Samtidigt har kunskapens maktresurser ökat som en konsekvens av kreativitetens och den inviduella kompetensens betydelse för mervärde och vinstmaximering. Marknadsaktörerna vill tona ned kunskapen som auktoritet i sig – kunskapen har bland marknadsaktörerna sitt värde och sin legitimitet endast genom i vilken utsträckning den bidrar till vinstmaximering. Kunskap är för marknadsaktörerna endast ett medel, inte ett mål i sig. Kunskapsaktörerna deltar i kampen om kunskapens räckvidd utifrån det faktum att ökad auktoritet för kunskapen innebär en ökad auktoritet åt dem själva, i deras egenskap av producenter och förmedlare av kunskap.”

s. 174: ”Enligt partiets egen statistik utgjordes medlemskadern i januari 2007 av 805 kvinnor och 8520 män. Kvinnorna utgjorde således mindre än tio procent av medlemskadern. Partiet hade också en överväldigande ung kader. Det stora flertalet av medlemmarna var under 30 år.”

Exakt vad sägs här? De hänvisar till flera olika varianter på den här gruppen (Florida, Reich, Castells). De delar upp Castells "informationsproducenter" i "självförverkligare" och "världsförbättrare", och menar att de senare har vänsterböjelser, jobbar för det offentliga eller för tredje sektorn, handlar om att skapa meningssammanhang snarare än vinst. (Värt att notera är att Florida definierar kreativitet som (ungefär) "skapandet av nya meningssammanhang".)

Samtidigt som de drar en linje mellan dessa två, drar de sedan fram två potentiella skiljelinjer om kunskapens innehåll, rätten till kunskap och kunskapens räckvidd som auktoritetsmedel. Svårt att se hur dessa skiljelinjer relaterar till de två grupperna, dock. Dessutom, det handlar väl också om vilka grupper som ska ha rätt att bestämma på vissa områden. Dessa grupper är väl minst lika mycket i luven på varandra?


Ur artikeln: 

Bjereld, Ulf och Maria [sic] Demker (2006) "The Power of Knowledge and New Political Cleavages in a Globalized World. An Empirical Study of the 'Free Logotypes'" i International Review of Sociology.
I grund och botten en modifiering av Castells, Florida och Reichs. Deras kreativa klass/informationella producenter/symbolanalytiker delas upp i två grupper: världsförbättrare och självförbättrare.
 
Att detta är två olika grupper visas genom en analys av skillander mellan grupperna i politiska attityder och vissa politiska beteenden (ffa mediekonsumtion och medlemskap i olika typer av organisationer, men röstning nämns inte!).
 
Man kan fråga sig, som Andreas Bergh, om detta fångar något annat än vänster-höger. Man kan ifrågasätta etiketterna: är de saker som världsförbättrarna tror på verkligen något som förbättrar världen? Betyder t.ex. tillit till fackföreningarna något mer än att man tror att de är ett sätt att förbätta världen. En hel del liberaler skulle ifrågasätta detta.
 
Lamonts korta kommentar till Brint har starka paralleller med denna teori. Även Bjereld och Demker referar till sin självförverkligargrupp som de som "whose work tasks primarily revolve around the objective of maximizing profits" (s. 503).
 
Hur förhåller sig Castells et la och dessa till, säg, Goldthorpe och Wright?
 
Bjereld och Demkers grupper verkar väldigt värderingsdrivna. Är yrkesvalet något som påverkar dem, eller är det en självselektionsfråga? Varför annars lägga på en "social bas"? Finns kausalsamband? Visa det!
Oklart hur yrkesgrupper som sorteras in i de olika kategorierna egentligen väljs ut. Artists, architechts och programmers kan absolut ha världsförbättrarambitioner. Journalister kan också vara karriärister. Bygger inte dessa indelningar på deras image mer än något annat. Hur mäter man det? De talar om yrken där "profit maximization" är viktigt. Märkligt att ta med konstnärer där då, och journalister i den andra.
 
Det de finner pekar väl mot en viss värderingsheterogenitet, men jag tycker orsakerna är ganska luddiga. Är det arbetena som ger dem värderingar eller tvärtom? Detta är  inte nödvändigtvis en tung invändning mot själva beskrivningen av gruppen som sådan.
 
Skillnader mot denna klassificering och work-logics?