Jag började försöka summera synen på medelklassens betydelse för den svenska välfärdsstatens utveckling i några studier som diskuterar detta. Det blev aplångt, men ganska många intressanta citat. Dock svårt att hitta någon bestämd, tydlig, rimlig teori om detta. Rothsteins modell ser helt fel ut efter mitt swing voter-papper. Svenssons tanke är rimlig, men oprövad. Esping-Andersen har en rad tankar, där en del är rimligare än andra, men återigen är de empiriska beläggen för de orsakssamband som hänvisas till mycket oklara.
Jag blir inte riktigt nöjd med vad man egentligen kan finna om ATP och vad den reformen egentligen betydde för SAP:s ställning och väljarframgång. Jag skulle vilja göra en historisk fallstudie för att se om det går att fastställa lite närmare (a) om det verkligen var ATP som lockade väljare (de tycks faktiskt ha kommit först när reformen var genomförd), (b) exakt vad i ATP som lockade väljare, (c) hur mycket i detta som var avhängigt de borgerligas (misslyckade) positioner, (d) om detta fick någon betydelse på lite längre sikt, (e) varifrån effekterna egentligen kom - var det att man levererade etc. eller något annat.
Esping-Andersen, Three Worlds of Welfare Capitalism
s. 31: "Since the new middle class has, historically, enjoyed a relatively privileged position in the market, they have also been quite successful in meeting their welfare demands outside the state, or, as civil servants, by privileged state welfare. Their employment security has traditionally been such that full employment has been a peripheral concern. Finally, any program for drastic income-equalization is likely to be met with great hostility among a middle-class clientele. On these grounds, it would appear that the rise of the new middle class would abort the social democratic project and strengthen a liberal welfare-state formula.
The political leanings of the new middle classes have, indeed, been decisive for welfare-state consolidation. Their role in shaping the three welfare-regimes decribed earlier is clear. The Scandinavian model relied almost entirely on social democracy's capacity to incorporate them into a new kind of welfare state: one that provided benefits tailored to the tastes and expectations of the middle classes, but nonetheless retained universalism of rights. Indeed, by expanding social services and public employment, the welfare state participated directly in manufacturing a middle class instrumentally devoted to social democracy.
In constrast, the Anglo-Saxon nations retained the residual welfare-state model precisely because the new middle classes were not wooed from the market to the state. In class terms, the consequence is dualism. The welfare state caters essentially to the working class and the poor. Private insurance and occupational fringe benefits cater to the middle classes. Given the electoral importance of the latter, it is quite logical that further extensions of welfare-state activities are resisted.
The third, continental European, welfare-state regime has also been patterned by the new middle classes, but in a different way. The cause is historical. Developed by conservative political forces, these regimes [/] institutionalized a middle-class loyalty to the preservation of both occupationally segregated social-insurance programs and, ultimately, to the political forces that brought them into being. Adenauer's great pension-reform in 1957 was explicitly designed to resurrect middle-class loyalties."
Senare på s. 52 säger han att det var en betydelsefull faktor i detta att den privata försäkringsmarknaden var ganska outvecklad i Sverige. Han nämner även en del andra, rätt oklara variabler: "working-class political formation" (menas något mer än organiseringsgraden?), political coalition building (bönderna, typ), och "past reforms".
I Norden och Kontinentaleuropa knöts medelklassen upp av staten, om än på olika sätt, som jag inte är säker på hur de går ihop. Varför erbjöd inte högern en segmenterad WS i Sverige? Eller var det en sådan deal som förlorade runt ATP-striden? Var dealen som S erbjöd så generös för mellanskikten att högern inte kunde matcha? Varför gjorde inte S i Tyskland likadant? Eller missbedömde svensk höger situationen? I de anglo-saxiska länderna kom medelklassen att leta efter dessa tjänster på marknaden istället.
Esping-Andersen: Politics Against Markets.
s. 27: gör skillnaden mellan klass som struktur och klass som kultur med termerna class structure-class formation.
s. 28: Fler hantverkare än industriarbetare skapar interna problem kring enighet. Galenson (1952): The Danish System of Labor Relations om hur skillnader i skill kan skapa meningsskiljaktigheter inom arbetarrörelsen.
s. 29: Skandinaviens familjebondgårdar tog småborgerligheten i riktning mot kooperativ och föreningar, liberalism och demokrati, snarare än fascism som under Poujadismen i Frankrike eller Tyskland. Det där måste jag också skaffa mig koll på.
s. 30: Poulantzas kallar mellanskikten för den nya småborgerligheten, Mallet för den nya arbetarklassen och Wright placerar dem i "Contradictory Class Positions".
s. 30: It is clear that the middle strata will play a pivotal role once the petite bourgeoisie die out and the traditional working class stagnates. Social democracy cannot avoid the task of building coalitions that unite its old core constituency with the rising white-collar strata. But how? And which strata? Several rough hypotheses present themselves. First, the middle strata are unquestionably a much more heterogenous entity than either the manual workers or the urban and rural petite bourgeoisie. This suggests that they are less predictably a colletive actor and that, to the extent a collective identity can be formed, its roots will probably be variegated. The importance of the state is naturally enhanced where white-collar employment is concentrated in the public sector. The location of the middle strata, in fact, is tightly circumscribed by how thte public sector evolves; in some measure, therefore, they are a politically created 'class'. It can be hypothesized that middle-strata employees centered in the collective and public services will have a closer affinity to labor than those in private-sector managerial and supervisory positions, but this could very well depend on the political coloration of the regime that controls public employment. One would expect that the emergence of collective identities among the new middle strata hinge on political factors. 'Objective' class location probably plays a lesser role than it does with the other classes.
Detta gäller medelklassen i allmänhet. Inte särskilt mycket om specifika förhållanden, även om där antyds något som jag tror på. De där politiska allianserna till olika yrkesgrupper måste nog preciseras en del.
s. 36: Bra för socialdemokraterna att "presidera" över offentlig sektors expansion. Knyter mellanskikten till dem. Ev. också bra om tjänstemän blir mer lika arbetarna.
s. 37: Ibland har det varit möjligt för socialdemokrater att gå i koalition med småborgerligheten. Jfr allianserna med bönderna tidigt 1900-tal. Simonssons avhandling om detta?
s. 113: "there is no doubt that the SAP's impressive performace, even during the troublesome 1970s, has been aided by its superior capacity to mobilize the new white-collar groups around political programs designed to appeal to workers and salaried employees alike. This was obviously so in the case of the ATP reform during the 1960s; it is also where the SAP failed to a degree in the 1970s."
Obestämt vilka program som avses. Och det där med ATP är fel, om man ska tro Svensson (1994).
s. 176: Skillnad mellan "folk-" och "löntagar"-allians. I den förra var alla intresserade av omfördelning. I den senare mindre så.
s. 236: SAP sägs stå inför ett avgörande skede, om dess nya ekonomiska politik kan ge en ny löntagarallians för ekonomisk demorkati.
s. 318-326: Problem för danska socialdemokratin att de inte bröt med bönderna tidigare. I Sverige gick detta ganska smidigt med ATP som höjdpunkt (detta kanske jag kan köpa - bönderna hatade den väl ännu mer, jfr vad Hägg säger). I Norge var det borgerliga som genomförde motsvarigheten till ATP. Detta med betydelsen av vem som genomför... Hur spelar det roll? Kanske dels genom att man får bestämma deltaljerna (djävulen etc.). Kanske genom att man i genomförandet får bonuspoäng för att ha levererat till den gruppen. Där har vi en grej som man skulle vilja mäta mer. Eller också kan detta förstås inom ramen för "retrospective voting". Men en pensionsreform tar tid på sig att leverera.
s. 321: Danska socialdemokraterna fick gå med på reformer som delade upp väljarkåren mer i produktiva/välfärdsklienter, hyrare/bostadsägare, olika sorters pensionärer,
Vad är detta med "negative-sum / positive-sum electoral politics" som GEA pratar om? Realignments som går med förlust/lönar sig? Ospecifikt begrepp. Borde han nog inte ha kommit undan med.
Om alternativa klasskoalitioner under efterkrigstiden: Esping-Andersen och Friedland: "Class Coalitions in the Making of West European Economies", i West European Politics, 1982.
Synd att GEA inte nämner fler exempel på löntagarvinnande / -förlorande reformer. Hade varit användbart att ha en lista.
Summa summarum: Inte jättemycket till tydlig teori. Man måste leverera. Det verkar också bra att motverka skiljelinjer inom löntagargruppen. Man ska inte gå in för omfördelning rakt av. Men samtidigt verkar GEA tänka att ATP verkligen gav SAP röster, vilket Svensson (1994) är skeptisk till. Här verkar krävas en hel undersökning till. Det ser onekligen ut (om man kollar i Oskarson 1994) som om SAP vann en betydande andel röster bland tjänstemännen mellan 1956 och 1960, men exakt vad var det som gjorde detta? Om Svensson har rätt i att alla medelklassgrupper redan var täckta är det ett starkt argument emot. Men var ALLA täckta? De kanske lockades av bonusarna som SAP lade in (vilka de nu var), och av att de borgerliga tog en alldeles för dålig position (vilken den nu var).
Rothstein: Vad bör staten göra?
s. 184: "Antingen har de kunnat begränsa sig till att driva traditionella arbetarklassfrågor, vilket å ena sidan försvårat eller omöjliggjort för partiet att nå regeringsmakten, men å andra sidan minskat de interna spänningarna inom arbetarrörelsen och gjort det möjligt för partiet att behålla en traditionell arbetarklassprofil. Eller också har de kunnat försöka bredda sin väljarbas genom att lansera en välfärdspolitik konstruerad så att den även attraherar tjänstemannagrupperna. [...] Risken har dock varit att den skapat starka ideologiska spänningar inom partiet och att den uppfattats som osolidarisk av partiets traditionella arbetarklassväljare vilka då kunna sluta rösta eller stödja partiet.
Hur svårhanterligt detta dilemma varit historiskt varierar enligt teorin mellan olika länder beroende på klasstrukturens komposition och hur arbetarrörelsen är organiserad."
s. 185: "för det första är det enligt denna forskning just den svenska socialdemokratin som framhållits som innehavare av det internationella mästerskapet i hanteringen av detta dilemma. Den har lyckats hitta bästa möjliga balans mellan arbetar- och tjänstemannaintressen genom utformningen av olika socialpolitiska åtgärdsprogram i enlighet med dessa post facto-handböcker i reformistisk politisk strategi."
Sedan kommer en utläggning av att personer med mellaninkomster stödjer välfärdspolitiken om de är nöjda med det som levereras - om de får valuta för sina skattepengar.
Torsten Svensson (1994) Socialdemokratins dominans
Svenssons och Molins böcker blir då i första hand studier av om Socialdemokraterna verkligen har tänkt på det här sättet.
Nackdelen med Svenssons studie är att den bara studerar Socialdemokratin. Det är många frågor som är obesvarade där.
Svensson pratar dock tidigt om att en poäng med hans undersökning är att väljarna inte har preciserade preferenser från början. Ska man tolka det som att preferenserna är en funktion av strategin?
Det är klart (s. 21-22) att det rör sig om att skapa stödet i någon mån. (En alternativ tolkning skulle kunna vara att det handlar om att göra saker som är tillräckligt väl förenliga med de vaga preferenser som folk har, eller med deras vardagsproblem, för att de ska acceptera detta.)
Svensson refererar Przeworskis ord om att klasskamp är en kamp om klasser, snarare än mellan. Kollektiva identiteter omformas ständigt. Detta förutsätter att det är identiteten som är mekanismen, och att nyckeln då ligger i utformningen av en gemensam löntagaridentitet. Intuitivt lite rimligt ändå. Man skapar en idealtyp som många kan se sig själva i och resonera utifrån. I så fall är "klassidentititet" (på appellnivå) något som är ganska frikopplat från ekonomiska strukturer, men kanske bestäms deras framgång av deras relation till denna struktur. Då är vi å andra sidan tillbaka i strukturförklaringarna. Strukturförespråkare är knappast omedvetna om dessa faktorer, men ser dem som mer eller mindre automatiska.
s. 30: Här citeras P om att preferenser inte är givna, utan skapas av partier. Men Przeworski ger knappast någon klar teori om hur, väl?
Löntagarstrategin anses bestå av generell välfärdspolitik, klassöverbryggande organisationer, och differentierad propaganad. Klasstrategin är arbetarpolitik, klassorganisation och klasspropaganda. Allt detta kan innebära ganska många olika saker. Men sedan preciseras inte effekterna på väljarkåren i annat än att stödet ökar eller blir stabilt med löntagarstrategin. Hur påverkas preferenserna? Spelar det inte roll vad högern gör?
Kritik mot P: oklart vilka byten (trade-offs) som är gångbara; måste dilemmat intensifieras - kan inte politiken omforma strukturen i sig (genom att tjänstemän och arbetare blir mer lika i sin sociala sitaution - men vilken situation avses)? För P är facket både något som möjliggör moderering och något som hindrar moderering.
s. 37: Här förs en diskussion om "vems strategi". Arthur Gould har ett par artiklar där han resonerar om medelklassens egen strategi (som dessutom sägs ha stor nytta av att man inte är organiserad och därmed mer flexibel). Låter, som Svensson påpekar, inte som strategiskt handlade alls, utan som efterhandsrationalisering. Artiklarna heter "The Salaried Middle Class in the Corporatist Welfare State" och "The Salaried Middle Class in the Welfare State in Sweden and Japan", från tidskriften "Policy and Politics". Istället ska det som Svensson talar om som den strategiska förklaringen handla om partiernas strategier.
Ett stort problem i Svenssons undersökning, som denne också tar upp, är att den inte undersöker högerns strategi vid samma tid. Den är inte heller jämförande. Därför blir det svårt att testa idéer om strategins betydelse för opinionen. För någonstans måste väl ändå preferenserna vara den beroende variabeln.
När Svensson själv gör en opinionsanalys är preferenserna ändå ganska givna, exogent. Det han försöker komma åt är om de gillar "sociala reformer" (dvs. välfärdspolitiken) eller inte, och han vill visa att det är större interaktionseffekt av den preferensen på benägenheten att rösta för socialdemokraterna i vissa grupper (tjänstemän). Men detta prövar inte hur preferenserna i sig bildas. En minst lika möjlig tolkning (eller kanske den som S gör) är att arbetarna delvis röstar av identitetskäl och av andra skäl, medan tjänstemännen bara har den generella välfärdspolitiken som man röstar på S för.
I denna opinionsanalys ingår också, enligt Svenssons sammanfattning, att stödet för "sociala reformer" ökade starkt i många tjänstemannagrupper under perioden efter 1956. Om jag förstår rätt så hade orden fått en annan innebörd efter ATP-striden. I den meningen var den konflikten definierande för mångas tänkande om politik. Av kapitlet i fråga framgår dock att det var först framåt 1960-talets slut som det skedde betydande skiften i dessa attityder, och att större delen av konvergensen mellan arbetare och tjänstemän handlade om att de förra blev mer negativa (s. 163). Det senare kan dock vara en termostateffekt.
s. 178: Två mekanismer: löntagarretorik och generell välfärdspolitik lockar väljarna; retrospektiv utvärdering av hur det funkade. Detta förtroendekapital kunde sedan behållas under en längre tid.
Dock även rimliga alternativa hypoteser: kvardröjande värderingar hos tjänstemän som kommer från arbetarklassen. Det senare studeras, och han kommer fram till att det tar bort en del av effekten av attityder till generell välfärdspolitik, men att sambandet ändå finns kvar.
s. 183: Här nämns också möjligheten att TCO har en radikaliserande inverkan. Men det kan så klart också vara så att de borgerliga inte går med i facket. Svensson gör inget bestämt statement i detta hänseende.
s. 219: "Såväl sjukförsäkring som ATP bärs upp av idén om standardtrygghet och lika villkor för alla grupper. Inkomstersättningsprincipen har föranlett olika forskare at var för sig etikettera såvl sjukförsäkrings- som ATP-reformen som [/] den reform som innebar övergången till "medelklassens välfärdsstat". Om det är nu är [sic] denna princip som är den geniala lösning som förenar rättviseprincip och strategisk fördel borde de eftersträvade effekterna följa båda reformerna. Så är nu inte fallet."
s. 288: "Miminilagstiftning med avseende på sjukförsäkringar och pensioner skulle ha permanentat olikartade sociala villkor arbetare och tjänstemän emellan. Tjänstemännens bättre avtal borgade för detta. Men den möllerska generella välfärdsstaten med inriktning på omfördelning till samhällets fattigare skikt, parad med frivilliga lösningar för de högre inkomsttagarna, kombinerades med Erlanders vidare ambitioner som kom till uttryck i "det starka samhället". Med ökat välstånd följde vidare idén att samhället inte bara borde garantera en minimistandard. Genom en satsning på generellt verkande socialförsäkringar som syftade till ökad social trygghet, men som inte inverkade på den rådande inkomstfördelningen, kunde en och samma politik presenteras för båda grupperna. Principen om inkomstersättning gav välfärdspolitiken ett ansikte som skulle kunna tilltala både arbetare och tjänstemän. Reformerna hade därtill den för det socialdemokratiska partiet gynnsamma effekten att de på sikt utjämnade skillnaderna mellan gruppernas sociala villkor och därmed ytterligare förbättrade partiets möjligheter att föra en löntagarpolitik."
Vilka är de sociala villkor som åsyftas? För mig låter det rimligare att säga ekonomiska villkor, eftersom det handlar om skydd mot vad som i grund och botten är ekonomiska risker (vad som nu är skillnaden mellan en ekonomisk och en social risk). Kanske är sociala villkor bara en synomym till riskskydd.
Här ser man hur som helst en tanke om att syftet inte var att vinna dessa väljare just nu, utan att förändra spelplanen på sikt. Dessa väljares preferenser skulle formas på sikt. Arbetarnas skulle lyftas något, tjänstemännen sänkas något, jämfört med vad som blivit fallet med en grundtrygghet och privata avtal. Syftet var inte att vinna väljare direkt, utan att driva igenom en politik som kunde tänkas vara gynnsam på sikt. Detta är slutsatserna i kapitel 7.
Om det verkligen hade den sortens effekter verkar dock vara okänt. Det är en svår kontrafaktisk utsaga detta. Men den hade kunnat tänkas vara lite testbar för mig. Synd att jag inser det nu så sent.
För att summera: Man kan disktuera olika effekter. En handlar om strategiska anpassning till preferenserna (vilket för att vara en förklaring till de höga röstetalen egentligen förutsätter att högern inte anpassar sig också). En handlar om socialiseringseffekter genom att man integreras i systemen, kanske genom policy visibility. En annan effekt om att det blir path dependency och svårt att ändra på ett sånt här system.
Svensson gör intressanta poänger gentemot de som hävdar att inkomstbortfall gillas av medelklassen: Ja, man försökte anpassa sig till tjänstemännen (åtminstone i pensionsfrågan), men det betyder inte att tjänstemännen gillade politiken väldigt mycket. Däremot hade man en tanke om att de här systemen skulle göra grupperna arbetare och tjänstemän lite mer lika. De skulle ha formellt lika villkor (men olika ersättningar, relaterade till lön), de skulle kanske se sig själva som ett gemensamt intresse i framtiden. Men hur rimligt är detta? Det låter på sin höjd som en fördröjande mekanism. Det finns en identitetskomponent i botten. S vill att alla ska tänka
på sig själva som löntagare, och högern vill behålla uppdelningen i arbetare och tjänstemän?
Fast hur förklaras i så fall framgångarna i valen kring ATP?
Är poängen från Svenssons sida här bara att tjänstemän inte gillar inkomstrelaterade ersättningar per se, utan bara gillar dem när de tjänar på dem? Dvs. de har ingen särskild samhällsetik som föreskriver detta (man ska få det man arbetat ihop etc.). De eventuella större populariteten för denna lösning handlade snarare om att de gynnades där och då (de fick extra benefits från S i övrigt). De långsiktiga effekterna handlar inte om policy visibility, utan om att man förändrade deras socio-ekonomiska situation som gjorde att de fick en löntagaridentitet.
No comments:
Post a Comment