Det övergripande argumentet (från omslaget): Arbetarklassen har börjat rösta mer höger. Detta beror på att frågor om arbetsplikt och förtjänst har kommit i centrum för debatten om välfärdsstaten. Arbetarklassens auktoritarianism underminerar solidaritet med arbetslösa. (Lite märkligt sätt att uttrycka det på. Snarare menar de väl att den aldrig funnits. Men arbetslösheten är ny.) Ekonomisk egalitarianism är bara "firmly" (sic - måste vara fel, snarare "weakly") förbunden med universalistisk inklusivitet, som är vanligare i medelklassen.
Anmärkningsvärt att de inte nämner särskilt mycket om migration. Visserligen kom denna 2008, men de tendenserna måste ha synts länge redan då.
De pratar inledningsvis om att de vill visa att "the class theory of politics" är fel. Vad syftar de på med detta?
De tillskriver Marx uppfattningen att "Verelendigung" leder till starkare klassmedvetande. De menar också att embougeoisement-hypotesens misslyckande är ett misslyckande för klassteorin. Så verkar inte t.ex. Evans uppfatta det.
s. 4: Enligt Van Ooschot 1998 stödjer inte arbetarklassen välfärdsstaten mer än medelklassmänniskor idag.
s. 5: Däremot stöd för uppfattningen att arbetarklassen är mer för ekonomisk egalitarianism.
s. 7 : Class Voting = "voting for a leftist party on the grounds of economic egalitarian political values, generated by a weak class position (or, reversely, voting for a rightist political party on the grounds of economically conservative political values generated by a strong class position).
De gör skillnad mellan ekonomiska intressen och kulturellt kapitel. Kan möjligen ifrågasättas. Men jag skulle å andra sidan ifrågasätta om det är förvärvandet av kulturellt kapital (exakt vad det nu är) som skapar korrelationen mellan utbildning och libertarianska värden.
Mycket dåligt argument här mot Alford Index. Snarare än att säga att AI mäter summan av class voting och cultural voting, borde de säga att de själva har en annan, strängare definition av klassröstning. AI har inget att göra med intentionerna eller mekanismerna bakom röstningsbeteendet. Deras tes att nedgången i AI inte nödvändigtvis innebär att klassröstningen har gått ned låter som begreppsförvirring. Bättre att säga då att skillnader i ekonomisk egalitarianism inte har minskat, men att den kulturella dimensionen (där åsiktsskillnaderna kanske också är stabila över tid) har ökat i salience.
De använder ordet salience. Men jag misstänker att de inte skiljer mellan medborgarnas attityder och valkampanjens frågor här.
s. 9: Gilder 1981 (Wealth and Poverty), Murray 1984 (Loosing Ground), Mead 1986 (Beyond Entitlement) som referenser för påståendet att "deservingness" har aktualiserats mer. Med tanke på att tesen väl egentligen gäller en senare period känns detta lite fattigt.
s. 10: Bra påpekanden om att förtjänst spelade en viktig roll som värdering hos socialistiska teoretiker. Saint-Simon protesterade mot adeln och prästerna som parasitära på arbetare och entreprenörer. Marx ändrade detta till att arbetarna var de mest produktiva (eller iaf mer produktiva än vad de fick cred för). HAD menar att Saint-Simons distinktion har återuppväckts. Fast idag är det snarare välfärdsmottagare (och kanske också politiker?) som är de slöa. Här nämns också migranter. Auktoritarianism kopplat till mindre stöd för WS, menar de.
De använder holländsk, amerikansk (ANES) och europeisk (ESS) data.
Kapitel 2 är teori om "onaturlig" röstning, 3 behandlar issue salience på väljarnivån i USA, 4 behandlar partimanifest, 5 handlar om väljarstöd i Europa (omanalys av Nieuwbeerta), 6 och 7 handlar om arbetarklassens inställning till välfärdsstaten och de arbetslösa, 8 drar slutsatser.
s. 18: Kulturellt kapital ---> Libertarianism genom förmågan att känna igen och förstå kulturella uttryck. Låter som något liknande det som Stubager beskriver ungefär som förmåga att hantera social komplexitet. Men denne avvisar denna förklaring. Istället blir man insocialiserad i de värderingarna i utbildningsinstitutionerna. Kulturellt kapital ska också uppmuntra till att se det socialt konstruerade etc. (Det senare låter som något annat än kulturellt kapital. Det är snarare en specifik filosofi man kan ta till sig under utbildningen. Men är det "kulturellt kapital" att se saker som socialt konstruerade? Möjligen antyder det lite mer historisk medvetenhet. Men sedan tror jag också de tänker lite för mycket på samhällsvetenskap/humaniora. Isf är dock utbildning en taskig operationalisering av kulturellt kapital. )
Resonemanget om sambanden mellan utbildning, kulturellt kapital och libertarianism låter märkliga i mina öron. Kulturellt kapital operationaliseras här som kulturellt deltagande, vilket operationaliseras med bokläsande etc.
De empiriska analyserna i kapitel två handlar mycket om att splitta samples, mellan naturliga/onaturliga väljare (som röstar/inte röstar i enlighet med klassposition) och mellan de som röstar på partier i de olika dimensionerna. Klassvariablerna funkar för naturliga väljare och de som röstar i den gamla dimensionen, men inte i den kulturella dimensionen och för onaturliga väljare.
s. 40: Issue salince analys basead på frågor om viktigaste problem. Klassfrågor har inte förändrats trendmässigt (men det har varierat från val till val), medan kulturfrågor har ökat. Och då är det dessutom så att dessa kategorier är ömsesidigt uteslutande. Måste det vara så? Ja, om man ställer frågan om DET viktigaste problemet. Det gör nog inte vi här. Detta implicerar att andelen som har "andra" frågor som mest viktiga har minskat.
Viktigaste resultat: klassfrågornas salience påverkar inte klassröstningen (som verkar betyda sambandet mellan ekonomisk egalitarianism och partival), men de kulturella frågorna salience verkar sänka klassröstnignen ordentligt.
s. 77: EGP-klasserna skiljer sig åt starkt både vad gäller inkomst och utbildning och detta är enligt HAD ett argument för att EGP är för tvetydigt som mått på klass? Låter väldigt märkligt.
Dock mkt intressant resultat att relationen mellan inkomst och partival har stärkts över tid i Europa (även i USA, enligt Stonecash - Class and Party in American Politics). Hade dock velat se figuren på s. 83 med faktiska skattningarna respektive år, snarare än vad trendmodellen predicerar. Även frågetecken för deras sätt att operationalisera partivalsvariabeln med den genomsnittliga v-h-positionen för partiets väljare.
s. 91: Starka, allmänna påståenden om att arbetarklassen inte är så väldigt mycket för WS. Ges ett par referenser men inga figurer eller mer precisa förklaringar av vilka empiriska resultat som avses. En snabb koll i Svallfors Moral Economy ger vid handen att han hittar klasskillnader i stödet för den, men att de verkar vara mindre för de arbetslösa.
s. 102: Bra formulering: "What our analysis reveals, in short, is that judgments on the rights and obligations of the unemployed are not simply judgments of distributive justice, i.e., judgments about the just distribution of scarce and highly valued goods. They are simultaneously judgments of retributive justice, i.e., judgments about the justice of sanctioning those who deviate from group norms (e.g. Benn and Peters 1977: 173, Buchanan and Mathieu 1986: 13-14, Cook and Hegtvedt 1983: 220)." B&P = Social Principles in the Democratic State (bok), BA från en antologi med titeln Justice: Views from the Social Sciences, CH är "Distributive Justice, Equity, and Equality" (artikel).
Middendorp (1978) Progressiveness and Conservatism, om begränsningarna i arbetares radikalism.
Jag tror många av mina problem med texten handlar om att de talar om bristande kulturellt kapital som en orsak till auktoritarianism. Jag tror det är fel, och det är auktoritarianismen som är det intressanta, snarare än orsakerna till densamma. Förmodligen är deras poäng att denna auktoritarianism inte kommer från en svag arbetsmarknadsposition.
Wednesday, July 12, 2017
Monday, January 23, 2017
Övrig klasslitteratur
Här samlar jag korta noteringar om klasslitteratur i allmänhet (kanske i synnerhet om arbetarklassen), som jag inte hunnit läsa särskilt noga, men som kan vara värd att minnas.
Michele Lamont - The Dignity of Working Men: Etnografisk studie av arbetarmän i USA och Frankrike, uppbyggd kring studiet av gränsarbete - dvs. hur man strukturerar sin sociala värld, framförallt i moraliskt hänseende. Det tycks handla mycket om hur vita drar gränser mot de fattiga och de rasifierade. Även rasifierade arbetare intervjuas.Vissa saker jag läst om den gör mig lite skeptisk - som att hon verkar vilja dra ganska starka slutsatser om skillnader mellan de olika länderna och mellan etniska grupper utifrån ett datamaterial som inte alls är slumpmässigt gjort (däremot i viss mån validerat mot sekundärdata, så det ska inte helt dömas ut på den punkten). Även stilen i slutsatserna, som trots att hon tar avstånd från den tanken verkar vara ganska inriktade på att hitta gruppens väsen, gör mig lite misstrogen.
Justin Gest - The New Minority: Också etnografi - jämförelse mellan UK och USA - kombinerat med lite statistiskt material om attityder och röstningsmönster. Clara skrev en understreckare om den.
Absolut måste att läsa om jag ska göra ett projekt om främlingsfientlighet och ekonomi. Även den ovanstående kan tänkas innehålla lite idéer som jag kan "kvantifiera".
Hans-Peter Kriesi et al. - West European Politics in the Age of Globalization och Political Conflict in Western Europe: Detta är antagligen den senaste, och bästa, varianten på Betz idé om 'losers of modernity'. Behöver också kollas till det ovanstående.
Michele Lamont - The Dignity of Working Men: Etnografisk studie av arbetarmän i USA och Frankrike, uppbyggd kring studiet av gränsarbete - dvs. hur man strukturerar sin sociala värld, framförallt i moraliskt hänseende. Det tycks handla mycket om hur vita drar gränser mot de fattiga och de rasifierade. Även rasifierade arbetare intervjuas.Vissa saker jag läst om den gör mig lite skeptisk - som att hon verkar vilja dra ganska starka slutsatser om skillnader mellan de olika länderna och mellan etniska grupper utifrån ett datamaterial som inte alls är slumpmässigt gjort (däremot i viss mån validerat mot sekundärdata, så det ska inte helt dömas ut på den punkten). Även stilen i slutsatserna, som trots att hon tar avstånd från den tanken verkar vara ganska inriktade på att hitta gruppens väsen, gör mig lite misstrogen.
Justin Gest - The New Minority: Också etnografi - jämförelse mellan UK och USA - kombinerat med lite statistiskt material om attityder och röstningsmönster. Clara skrev en understreckare om den.
Absolut måste att läsa om jag ska göra ett projekt om främlingsfientlighet och ekonomi. Även den ovanstående kan tänkas innehålla lite idéer som jag kan "kvantifiera".
Hans-Peter Kriesi et al. - West European Politics in the Age of Globalization och Political Conflict in Western Europe: Detta är antagligen den senaste, och bästa, varianten på Betz idé om 'losers of modernity'. Behöver också kollas till det ovanstående.
Cigéhn, Johansson, Karlsson (2001) - Klassamhällets återkomst
Ytterligare en studie om klassidentitet från Umeå, skriven på samma datamaterial som Lena Karlssons avhandling.
Den börjar inte så starkt, med den polemiken om att klasserna minsann inte är "döda" (Lipset och Clark skrev ju att de var döende, och hade ett frågetecken efteråt). Men visst, det är väl värt att påminna om hur lite empiri Bauman, Pakulski & Waters etc. verkar ha haft. Man utgick bara från den minskande korrelationen klass-partival.
Här finns dock en diskussion om tesen om klassernas död, som kanske kan vara värd att återvända till, om jag skulle få för mig att skriva den där texten om vad klassamhällets slut skulle kunna innebära.
Det menar sig också hitta resultat om att klasskillnaderna ökar på de områden de studerar, som handlar om fritidsvanor, attityder till arbete och självuppfattning, samt röstning.
Frågan är väl dock hur mycket perioden 1993-1997 säger i det här sammanhanget. Lite väl kort, när teorierna man beskriver handlar om utvecklingen på längre sikt.
Väl värd att låna om vid tillfälle.
Den börjar inte så starkt, med den polemiken om att klasserna minsann inte är "döda" (Lipset och Clark skrev ju att de var döende, och hade ett frågetecken efteråt). Men visst, det är väl värt att påminna om hur lite empiri Bauman, Pakulski & Waters etc. verkar ha haft. Man utgick bara från den minskande korrelationen klass-partival.
Här finns dock en diskussion om tesen om klassernas död, som kanske kan vara värd att återvända till, om jag skulle få för mig att skriva den där texten om vad klassamhällets slut skulle kunna innebära.
Det menar sig också hitta resultat om att klasskillnaderna ökar på de områden de studerar, som handlar om fritidsvanor, attityder till arbete och självuppfattning, samt röstning.
Frågan är väl dock hur mycket perioden 1993-1997 säger i det här sammanhanget. Lite väl kort, när teorierna man beskriver handlar om utvecklingen på längre sikt.
Väl värd att låna om vid tillfälle.
Wednesday, December 21, 2016
Lena Karlsson - Klasstillhörighetens subjektiva dimension
Avhandling i sociologi från Umeå. Göran Cigéhn var handledare. Empiriskt sett baserad på tre undersökningar av klassidentitet från 1993, 1997 och 2000, som i sin tur var uppföljningar av Torgny T Segerstedts och Rune Åbergs studier av Katrineholm.
Läste den mycket summariskt. Sammanfattningen redovisar flera intressanta empiriska resultat, men de är lite svåra att sortera ibland. Det finns inte jättemycket av samlad tes eller så här.
s. 189: Övre medelklass är den mäktigaste klassen (att kontrastera med resultaten i Åberg om upplevd maktlöshet). Folk definierar klass på samma sätt som sociologer, men ser inkomsten som en del av dessa kriterier snarare än en konsekvens av klasstillhörigheten. På s. 73 jämförs med Schlozman & Verba och visas att svenskarnas uppfattning om sin klasstillhörighet överensstämmer med sociologernas klassificeringar i högre grad än i USA. Störst svårigheter att klassplacera sig hade arbetslösa, arbetare i tjänstesektorn, företagare/jordbrukare, de som rört sig uppåt socialt (men inte de som rört sig nedåt?).
s. 190: Viss utjämning i fritidsvanor, men mellan- och högre tjänstemän är fortfarande flitigast i många vanor. Här predicerar klassid bättre än objektiv position, i synnerhet "finare" vanor.
De teoretiska resonemangen blir lite lösare i kanterna. Det är mycket som är intressant (identitet varierar med ekonomiska konjunkturer) men det förblir spekulationer. Svårt att generalisera om identitet om man redan från början trycker så mycket på att identitet kan variera mycket från person till person. Bättre att uttala sig om populationen då i dessa sammanhang. Å andra sidan har vi då här bara tre observationer.
Kommentarer om oklarhet i om det är generations- eller ålderskillnader som ligger bakom skillnaden mellan unga och gamla. Bettar på att det mest är generation, men skulle kunna testas empiriskt med ett par av valundersökningarna. Och kanske lite med SOM-data.
Läste den mycket summariskt. Sammanfattningen redovisar flera intressanta empiriska resultat, men de är lite svåra att sortera ibland. Det finns inte jättemycket av samlad tes eller så här.
s. 189: Övre medelklass är den mäktigaste klassen (att kontrastera med resultaten i Åberg om upplevd maktlöshet). Folk definierar klass på samma sätt som sociologer, men ser inkomsten som en del av dessa kriterier snarare än en konsekvens av klasstillhörigheten. På s. 73 jämförs med Schlozman & Verba och visas att svenskarnas uppfattning om sin klasstillhörighet överensstämmer med sociologernas klassificeringar i högre grad än i USA. Störst svårigheter att klassplacera sig hade arbetslösa, arbetare i tjänstesektorn, företagare/jordbrukare, de som rört sig uppåt socialt (men inte de som rört sig nedåt?).
s. 190: Viss utjämning i fritidsvanor, men mellan- och högre tjänstemän är fortfarande flitigast i många vanor. Här predicerar klassid bättre än objektiv position, i synnerhet "finare" vanor.
De teoretiska resonemangen blir lite lösare i kanterna. Det är mycket som är intressant (identitet varierar med ekonomiska konjunkturer) men det förblir spekulationer. Svårt att generalisera om identitet om man redan från början trycker så mycket på att identitet kan variera mycket från person till person. Bättre att uttala sig om populationen då i dessa sammanhang. Å andra sidan har vi då här bara tre observationer.
Kommentarer om oklarhet i om det är generations- eller ålderskillnader som ligger bakom skillnaden mellan unga och gamla. Bettar på att det mest är generation, men skulle kunna testas empiriskt med ett par av valundersökningarna. Och kanske lite med SOM-data.
Medelklasslitteratur
Blandade böcker som jag har haft framme, men inte hunnit läsa.
Susskind, Richard och Daniel Susskind The Future of the Professions - How Technology Will Transform the Work of Human Experts. Far och son (?) har skrivit en bok om hur artificiell intelligens på många sätt onödiggör professionerna, och ställer upp en serie nya modeller "for producing and distributing expertise". Verkar mycket tänkvärt, dels med avseende på vad som kan tänkas hända när strukturrationaliseringen kommer till medelklassen, dels med avseende på vad en sådan omfördelning av kunskapen gör med ojämlikheten. I det senare hänseendet kan detta mycket väl vara en positiv utveckling, misstänker jag.
Vollmer, Howard M. och Donald L. Mills Professionalization. Innehåller en massa intressanta bidrag och om professioner, och förmodligen en rätt bra summering av forskningen fram till 1966.
Svanberg, Victor Medelklassrealism. Detta är litteraturhistoria, på temat realismens framtåg. En grundtes är att medelklassens svaghet i det agrara och klerikala Sverige (vad som nu menas med det senare) gjorde att romankonsten introducerades relativt sent. Svanberg undersöker slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Listan över undersökta författare inkluderar nästan hela kanon från denna period och kulminerar i ett kapitel om Flygare-Carlén. Studien är indelad efter regioner och städer, snarare än strömningar.
Susskind, Richard och Daniel Susskind The Future of the Professions - How Technology Will Transform the Work of Human Experts. Far och son (?) har skrivit en bok om hur artificiell intelligens på många sätt onödiggör professionerna, och ställer upp en serie nya modeller "for producing and distributing expertise". Verkar mycket tänkvärt, dels med avseende på vad som kan tänkas hända när strukturrationaliseringen kommer till medelklassen, dels med avseende på vad en sådan omfördelning av kunskapen gör med ojämlikheten. I det senare hänseendet kan detta mycket väl vara en positiv utveckling, misstänker jag.
Vollmer, Howard M. och Donald L. Mills Professionalization. Innehåller en massa intressanta bidrag och om professioner, och förmodligen en rätt bra summering av forskningen fram till 1966.
Svanberg, Victor Medelklassrealism. Detta är litteraturhistoria, på temat realismens framtåg. En grundtes är att medelklassens svaghet i det agrara och klerikala Sverige (vad som nu menas med det senare) gjorde att romankonsten introducerades relativt sent. Svanberg undersöker slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Listan över undersökta författare inkluderar nästan hela kanon från denna period och kulminerar i ett kapitel om Flygare-Carlén. Studien är indelad efter regioner och städer, snarare än strömningar.
Friday, November 25, 2016
Erik Lundberg om Sträng
Lundberg, Erik (1981) "Gunnar Strängs ekonomiska filosofi - Personliga iakttagelser och erfarenheter", s. 91-115 i Frans Nilsson (red.) En bok till och om Gunnar Sträng. Stockholm: Tidens förlag.
Enligt Wikipedia ingick Lundberg i Stockholmsskolan. Var också Gunnar Myrdahls "främste politiske motspelare".
s. 91: EL lärde känna Sträng under andra världskriget, i 1942 års jordbruksutredning och Priskontrollnämndens råd. Källorna för denna text är "statsverkspropositionerna" (det vi idag kallar budgetpropositioner?) och Strängs deltagande i debatter på Nationalekonomiska föreningen.
(Fin bild på Sträng och Gustav VI. Sträng var gammal trädgårdsarbetare och kungen mycket "blomsterintresserad".)
s. 93: Prisar Sträng för avsaknad av ideologisk bias i vilka ekonomer han valde att lyssna på / diskutera med. Dock mindre bevandrad i NEK än Wigforss.
s. 94: Redan i början av 1960-talet oro för låga investeringar pga. pressade vinstmarginaler, brist på kapital och arbetskraft. (Se även s. 100.)
s. 96: EL menar att Sträng var återhållande för budgeten - att denne hade, enligt EL:s synpunkt, alltför mycket av ett statsfinansiellt synsätt. Ekonomerna tenderade att ha ett samhällsekonomiskt, och var starkare förespråkare av underbalansering (tolkar jag det som). Framhåller dock att Sträng var medveten om exv. att inflationen ibland kunde skapa ökande intäkter på ett konstlat sätt.
s. 97: "Sträng har ofta hävdat att Keynesianska uppfattningar om aktiv finanspolitik var fullt berättigade under 30-talets depression och höga arbetslöshet. Men nu under efterkrigstiden, med trånga marginaler till full sysselsättning, har denna skola ingen plats. 'Vi lever definitivt i ett annorlunda samhälle.' När ekonomerna hänvisade till 'deflationsgap' och existerande kapacitetsutrymme så svarade Sträng med observationer om hur det enligt hans bestämda uppfattning var i 'praktiken', byggda på hans samtal med företagsledare och fackföreningsfolk: arbetslösheten är inte så stor som man tror, den rätta arbetskraften inte utan vidare tillgänglig, flaskhalsar av olika slag m m, klart och energiskt presenterat i konkreta termer."
"Sträng har konsekvent hävdat att man måste vara ytterst försiktig och återhållsam med generella expansionsåtgärder under recessioner. 'Jag har alltid reagerat mot dessa råd att leva loppan och släppa alla hänsyn.' Sträng använder gärna ordet 'uppstramning' i stället för påspädning och stimulans och tycker att ekonomerna är lättsinniga i sina återkommande uppmaningar till mer expansiv finanspolitik."
s. 98: "Lätt att lossa på skruvarna, men svårare att dra åt dem." (Bara ungefärligt citerat.)
s. 98: Sträng överlag skeptisk till generella stimulanser. Föredrog selektiva åtgärder till branscher med problem, så att man tydligare kunde se vad man fick för pengarna och företagen verkligen genomför investeringar. Här nämns ett selektivt utnyttjande av "investeringsfonderna" Vad var detta?
s. 99: Sträng stort fan av "LO-linjen", dvs. Rehn och Meidner. Var också en stor försvarare av den aktiva arbetsmarkandspolitiken och gillade inte att de i AMS-åtgärder betraktades som arbetslösa, då dessa åtgärder enligt honom var högst produktiva. EL håller med.
s. 101: Sträng sägs ha reagerat hårt på försvagningar i bytesbalansen. Minns inte rikigt vad detta betyder, men det låter viktigt. Däremot motståndare till devalveringar. Trodde inte det var effektivt. Skulle leda till inflation och kompensationskrav (vilket väl också blev fallet på 1980-talet).
s. 104: Sträng har varit en vän av expansion av staten, men har i diskussion med ekonomer betonat "automatiken" i detta, och har i denna mening förmodligen (enligt EL) varit en återhållande kraft mot de som velat gå ännu längre.
s. 105: Sträng ska ha slagit ihop drifts- och kapitalbudgetarna. Jag trodde det var Bohman som gjorde det?
s. 105: Sträng var tvetydig med hur han såg på frågan om skattetak. Å ena sidan kunde han säga att han trodde att man var mycket nära det. Å andra sidan kunde han framhålla att ingen riktigt kunnat precisera var det låg.
s. 107: Menar att Sträng misslyckades med att bromsa i överhettningar (1964-65, 1969-70 och 1973-74). Dessa har gått för snabbt. Jag tolkar det som att han på motsvarande sätt var försiktig under recessionerna.
s. 107: "Sträng fick mycken kritik av ekonomerna för en alltför restriktiv finanspolitik under dessa år, resulterande i ökad arbetslöshet, långsam tillväxt och underutnyttjande av resurser. Nu i efterhand - och mot perspektiven av vad som sedan händen under 70-talet - måste jag ge Sträng rätt i väsentliga avseenden. Åren 1971 och 1972 var för det första inte så förlorade som det då såg ut; i stället för den stagnation man då uppfattade steg real-BNP med 1 och 2 procent enligt Statistiska centralbyråns reviderade beräkningar." Arbetslösheten var i väsentlig grad ett resultat av ökat arbetskraftsutbud till följd av särbeskattningsreformen. Betalningsproblemen (?) löstes snabbt. Vidhåller dock (s. 108) att man borde ha apprecierat kronan 1974.
s. 108: Menar att överbryggningspolitiken (?) (1974-76) var betänklig, men han är osäker på hur mycket Sträng stod bakom den. Överensstämmer inte riktigt med dennes personlighet.
s. 110: Även om SNS-ekonomerna gillade den politiken var den enligt EL "second best". Ville snarare ha en krondepreciering. Sträng köpte inte heller deras påståenden om att lönerna skulle ha blivit för höga. Trodde att det kunde lösas med rationaliseringar.
s. 111: Kontrafaktiska resonemang om vad som hänt om Sträng varit finansminister 1976 och framåt. Hade nog inte accepterat stora underskott. Han hade inte devalverat 1977.
s. 112: Sträng hade inte öst ut pengar till krisföretag, utan snarare stimulerat expansiva områden. Möjligen fler skattehöjningar för att stävja underskotten. (S) hade nog kunnat komma överens med LO och TCO bättre. Syftet med politiken skulle vara att hålla nere privat konsumtion och samtidigt pusha för mer investeringar. EL tror också att denna politik hade varit bättre än den som de borgerliga förde. Sträng hade nog också devalverat så småningom, därtill tvingad av att kronan var "övervärderad".
Enligt Wikipedia ingick Lundberg i Stockholmsskolan. Var också Gunnar Myrdahls "främste politiske motspelare".
s. 91: EL lärde känna Sträng under andra världskriget, i 1942 års jordbruksutredning och Priskontrollnämndens råd. Källorna för denna text är "statsverkspropositionerna" (det vi idag kallar budgetpropositioner?) och Strängs deltagande i debatter på Nationalekonomiska föreningen.
(Fin bild på Sträng och Gustav VI. Sträng var gammal trädgårdsarbetare och kungen mycket "blomsterintresserad".)
s. 93: Prisar Sträng för avsaknad av ideologisk bias i vilka ekonomer han valde att lyssna på / diskutera med. Dock mindre bevandrad i NEK än Wigforss.
s. 94: Redan i början av 1960-talet oro för låga investeringar pga. pressade vinstmarginaler, brist på kapital och arbetskraft. (Se även s. 100.)
s. 96: EL menar att Sträng var återhållande för budgeten - att denne hade, enligt EL:s synpunkt, alltför mycket av ett statsfinansiellt synsätt. Ekonomerna tenderade att ha ett samhällsekonomiskt, och var starkare förespråkare av underbalansering (tolkar jag det som). Framhåller dock att Sträng var medveten om exv. att inflationen ibland kunde skapa ökande intäkter på ett konstlat sätt.
s. 97: "Sträng har ofta hävdat att Keynesianska uppfattningar om aktiv finanspolitik var fullt berättigade under 30-talets depression och höga arbetslöshet. Men nu under efterkrigstiden, med trånga marginaler till full sysselsättning, har denna skola ingen plats. 'Vi lever definitivt i ett annorlunda samhälle.' När ekonomerna hänvisade till 'deflationsgap' och existerande kapacitetsutrymme så svarade Sträng med observationer om hur det enligt hans bestämda uppfattning var i 'praktiken', byggda på hans samtal med företagsledare och fackföreningsfolk: arbetslösheten är inte så stor som man tror, den rätta arbetskraften inte utan vidare tillgänglig, flaskhalsar av olika slag m m, klart och energiskt presenterat i konkreta termer."
"Sträng har konsekvent hävdat att man måste vara ytterst försiktig och återhållsam med generella expansionsåtgärder under recessioner. 'Jag har alltid reagerat mot dessa råd att leva loppan och släppa alla hänsyn.' Sträng använder gärna ordet 'uppstramning' i stället för påspädning och stimulans och tycker att ekonomerna är lättsinniga i sina återkommande uppmaningar till mer expansiv finanspolitik."
s. 98: "Lätt att lossa på skruvarna, men svårare att dra åt dem." (Bara ungefärligt citerat.)
s. 98: Sträng överlag skeptisk till generella stimulanser. Föredrog selektiva åtgärder till branscher med problem, så att man tydligare kunde se vad man fick för pengarna och företagen verkligen genomför investeringar. Här nämns ett selektivt utnyttjande av "investeringsfonderna" Vad var detta?
s. 99: Sträng stort fan av "LO-linjen", dvs. Rehn och Meidner. Var också en stor försvarare av den aktiva arbetsmarkandspolitiken och gillade inte att de i AMS-åtgärder betraktades som arbetslösa, då dessa åtgärder enligt honom var högst produktiva. EL håller med.
s. 101: Sträng sägs ha reagerat hårt på försvagningar i bytesbalansen. Minns inte rikigt vad detta betyder, men det låter viktigt. Däremot motståndare till devalveringar. Trodde inte det var effektivt. Skulle leda till inflation och kompensationskrav (vilket väl också blev fallet på 1980-talet).
s. 104: Sträng har varit en vän av expansion av staten, men har i diskussion med ekonomer betonat "automatiken" i detta, och har i denna mening förmodligen (enligt EL) varit en återhållande kraft mot de som velat gå ännu längre.
s. 105: Sträng ska ha slagit ihop drifts- och kapitalbudgetarna. Jag trodde det var Bohman som gjorde det?
s. 105: Sträng var tvetydig med hur han såg på frågan om skattetak. Å ena sidan kunde han säga att han trodde att man var mycket nära det. Å andra sidan kunde han framhålla att ingen riktigt kunnat precisera var det låg.
s. 107: Menar att Sträng misslyckades med att bromsa i överhettningar (1964-65, 1969-70 och 1973-74). Dessa har gått för snabbt. Jag tolkar det som att han på motsvarande sätt var försiktig under recessionerna.
s. 107: "Sträng fick mycken kritik av ekonomerna för en alltför restriktiv finanspolitik under dessa år, resulterande i ökad arbetslöshet, långsam tillväxt och underutnyttjande av resurser. Nu i efterhand - och mot perspektiven av vad som sedan händen under 70-talet - måste jag ge Sträng rätt i väsentliga avseenden. Åren 1971 och 1972 var för det första inte så förlorade som det då såg ut; i stället för den stagnation man då uppfattade steg real-BNP med 1 och 2 procent enligt Statistiska centralbyråns reviderade beräkningar." Arbetslösheten var i väsentlig grad ett resultat av ökat arbetskraftsutbud till följd av särbeskattningsreformen. Betalningsproblemen (?) löstes snabbt. Vidhåller dock (s. 108) att man borde ha apprecierat kronan 1974.
s. 108: Menar att överbryggningspolitiken (?) (1974-76) var betänklig, men han är osäker på hur mycket Sträng stod bakom den. Överensstämmer inte riktigt med dennes personlighet.
s. 110: Även om SNS-ekonomerna gillade den politiken var den enligt EL "second best". Ville snarare ha en krondepreciering. Sträng köpte inte heller deras påståenden om att lönerna skulle ha blivit för höga. Trodde att det kunde lösas med rationaliseringar.
s. 111: Kontrafaktiska resonemang om vad som hänt om Sträng varit finansminister 1976 och framåt. Hade nog inte accepterat stora underskott. Han hade inte devalverat 1977.
s. 112: Sträng hade inte öst ut pengar till krisföretag, utan snarare stimulerat expansiva områden. Möjligen fler skattehöjningar för att stävja underskotten. (S) hade nog kunnat komma överens med LO och TCO bättre. Syftet med politiken skulle vara att hålla nere privat konsumtion och samtidigt pusha för mer investeringar. EL tror också att denna politik hade varit bättre än den som de borgerliga förde. Sträng hade nog också devalverat så småningom, därtill tvingad av att kronan var "övervärderad".
Monday, November 7, 2016
Francis Castles - The Social Democratic Image of Society
Fjärrlånade denna, men läste den tyvärr aldrig särskilt detaljerat.
Har iofs inget vidare positivt intryck av den. Snarare just en sådan bok som får mig att förstå varför sådana som Mikael Gilljam är så negativt inställda till fallstudier. Oerhört komplicerade processer undersöks med ganska sporadisk empiri. Oerhört breda påståenden om de socialdemokratiska partiernas mål, men utan källa. Ingen särskilt systematisk teori.
s. 85: Menar att låga inkomster bland bönder gjorde centerpartierna (som var agrara) mer positiva till omfördelning. Detta tycks ffa gälla Norge och Sverige, men tycks också vara ett argument för nordisk särart i relation till övriga Europa. Hyfsat exempel på det ovanstående: visar inkomstfördelning för ett år (1972!) och väldigt lite belägg för hur detta faktiskt tog sig politiska uttryck.
Här citeras även Uusitalo om att inkomsterna är ganska ojämnt fördelade i Skandinavien. I relation till vad? Är inte dessa länder relativt jämlika?
Har iofs inget vidare positivt intryck av den. Snarare just en sådan bok som får mig att förstå varför sådana som Mikael Gilljam är så negativt inställda till fallstudier. Oerhört komplicerade processer undersöks med ganska sporadisk empiri. Oerhört breda påståenden om de socialdemokratiska partiernas mål, men utan källa. Ingen särskilt systematisk teori.
s. 85: Menar att låga inkomster bland bönder gjorde centerpartierna (som var agrara) mer positiva till omfördelning. Detta tycks ffa gälla Norge och Sverige, men tycks också vara ett argument för nordisk särart i relation till övriga Europa. Hyfsat exempel på det ovanstående: visar inkomstfördelning för ett år (1972!) och väldigt lite belägg för hur detta faktiskt tog sig politiska uttryck.
Här citeras även Uusitalo om att inkomsterna är ganska ojämnt fördelade i Skandinavien. I relation till vad? Är inte dessa länder relativt jämlika?
Monday, July 18, 2016
Tidigare forskning om generational replacement och klass
Här för jag lite anteckningar (uppdateras) om vad tidigare böcker / forskare har sagt om klass och generational replacement. Dvs. i vilken mån har den starka klassröstningen varit beroende av att vissa generationer präglats särskilt starkt av detta perspektiv.
Evans och De Graaf - Political Change Matters
Indexet har varken generation eller cohort som nyckelord. Inget framträdande tema i det jag har tittat på.
Knutsen - Class Voting in Western EuropeIndexet nämner varken generation eller cohort. En generationsaspekt finns implicit i några av de förklaringar som diskuteras i teorikapitlet, men inga generationsrelaterade empiriska analyser görs.
Clark och Lipset - The Breakdown of Class Politics
Indexet nämner ingenting om generation eller cohort. David Weakliem diskuterar frågan (s. 210-212) lite grand, men visar ffa att partival prediceras bättre i postmateriella frågor bland de födda efter 1935 än bland de födda före. Prediktionskraften i materella frågor har dock inte gått ned. Det är den enda figuren som handlar om generationsskillnader.
Evans - The End of Class Politics
Müller diskuterar detta lite i sitt kapitel om Tyskland (och här finns orden med i indexet). På s. 164 och 166 klarläggs att i post-war cohort är klasskillnaderna mindre i röstning på CDU/CSU.
Det är en av huvudslutsatserna när dessa presenteras i punktform. Görs dock inte till någon huvudförklaring. Konstateras bara att det finns en effekt. Resoneras inte så mycket i termer av trend.
Mekanismen tänks vara att partiet var responsivt gentemot den gruppen när de var i rätt ålder:
"The posited changes in association between class position and party preferences discussed above may indeed occur through weaker or stronger bonds in successive cohorts between a specific class location and particular preferences for specific parties. Social service profesionals, for instance, who enter political life at a time when there is a party responsive to the interests of this class will develop a closer affiliation with this party than class members in older cohorts who did not have this option. Even if the option becomes avaliable later, voters may not turn away (immediately) from the political affiliations established in an earlier, different political context." (s. 151)
"The differences we observe between the pre-war and the postwar cohorts can mostly be accounted for with a few changing elements of the supply side: the changes in the programmatic orientation of the SPD and the emergence of the Green Party." Finner det också lite oklart hur vissa effekter ska tolkas. Varför minskad effekt av fackligt medlemskap i efterkrigskohorten?
Butler och Stokes - Political Change in Britain
s. 200-205: De frågade om väljarna såg politiken som en kamp mellan motstridiga klassintressen. Detta ökade från Pre-1918-cohorten till mellankrigskohorten, och peakade med 1945 års cohort. Detta syftar på åren då de blev politiskt mogna, snarare än födelseår. Detta förhållande sjönk ganska kraftigt redan bland de som came of age 1951 och efter. Dessa skillnaer gäller även de som ser större skillnader mellan partierna.
Dock ingen klar idé om varför denna variation sker. Däremot stämmer nog variationen ganska väl med den i svenska data, när det gäller tajming.
Franklin, Mackie och Valen - Electoral Change
Här är generational replacement ett huvudtema. I den svenska delen (av Maria Oskarson) omtalas att korrelationen mellan klassposition och vänster-högerattityder blir svagare mellan generationerna (före 1930, 1930-1945, efter 1945).
Här (s. 360-361) nämns dock inte politisk konflikt som orsak, utan snarare post-industriellt samhälle, vilket pekar mot en strukturförklaring.
Här framhålls att förklaringskraften i v-h-attityder (tror det är självplacering på den 11-gradiga skalan) ökar i väljarkåren som helhet inför varje val. De kohort-relaterade findings som redovisas är att förklaringskraften i manual occupation på vote minskar. Ideologisk röstning uppvisar dock ingen relation till generationerna. Vilket är konsistent med vad jag finner! Jag vill att det ska vara konstant effekt. I en given generation ska samma position ha samma effekt på partival.
I sitt avslutande kapitel skriver Franklin:
s. 396: "The conservatism of older voters in the face of social change is well documented in the literature of voting studies. [Här nämns Butler & Stokes (1974), Tingsten (1937), McPhee & Glaeser (1962)] [...] When new parties emerge, their support has generally been found to have come from young voters or those who were previously not electorally active. [Exempel från New Deal i USA, Butler och Stokes om arbetarklassen i UK.] [...] In Scandinavian countries, Rokkan has demonstrated the importance of differential levels of enfranschisement in the process of mobilizing socialist party supporters (Rokkan, 1970)."
Det ovan nämnda är egentligen inte en teori om varför generationerna förändras sedan. Bara ett allmänt påstående om att de som är nya väljare gärna röstar på nya partier. Eller kanske snarare att för att nya partier ska slå igenom krävs nya väljare.
Evans och De Graaf - Political Change Matters
Indexet har varken generation eller cohort som nyckelord. Inget framträdande tema i det jag har tittat på.
Knutsen - Class Voting in Western EuropeIndexet nämner varken generation eller cohort. En generationsaspekt finns implicit i några av de förklaringar som diskuteras i teorikapitlet, men inga generationsrelaterade empiriska analyser görs.
Clark och Lipset - The Breakdown of Class Politics
Indexet nämner ingenting om generation eller cohort. David Weakliem diskuterar frågan (s. 210-212) lite grand, men visar ffa att partival prediceras bättre i postmateriella frågor bland de födda efter 1935 än bland de födda före. Prediktionskraften i materella frågor har dock inte gått ned. Det är den enda figuren som handlar om generationsskillnader.
Evans - The End of Class Politics
Müller diskuterar detta lite i sitt kapitel om Tyskland (och här finns orden med i indexet). På s. 164 och 166 klarläggs att i post-war cohort är klasskillnaderna mindre i röstning på CDU/CSU.
Det är en av huvudslutsatserna när dessa presenteras i punktform. Görs dock inte till någon huvudförklaring. Konstateras bara att det finns en effekt. Resoneras inte så mycket i termer av trend.
Mekanismen tänks vara att partiet var responsivt gentemot den gruppen när de var i rätt ålder:
"The posited changes in association between class position and party preferences discussed above may indeed occur through weaker or stronger bonds in successive cohorts between a specific class location and particular preferences for specific parties. Social service profesionals, for instance, who enter political life at a time when there is a party responsive to the interests of this class will develop a closer affiliation with this party than class members in older cohorts who did not have this option. Even if the option becomes avaliable later, voters may not turn away (immediately) from the political affiliations established in an earlier, different political context." (s. 151)
"The differences we observe between the pre-war and the postwar cohorts can mostly be accounted for with a few changing elements of the supply side: the changes in the programmatic orientation of the SPD and the emergence of the Green Party." Finner det också lite oklart hur vissa effekter ska tolkas. Varför minskad effekt av fackligt medlemskap i efterkrigskohorten?
Butler och Stokes - Political Change in Britain
s. 200-205: De frågade om väljarna såg politiken som en kamp mellan motstridiga klassintressen. Detta ökade från Pre-1918-cohorten till mellankrigskohorten, och peakade med 1945 års cohort. Detta syftar på åren då de blev politiskt mogna, snarare än födelseår. Detta förhållande sjönk ganska kraftigt redan bland de som came of age 1951 och efter. Dessa skillnaer gäller även de som ser större skillnader mellan partierna.
Dock ingen klar idé om varför denna variation sker. Däremot stämmer nog variationen ganska väl med den i svenska data, när det gäller tajming.
Franklin, Mackie och Valen - Electoral Change
Här är generational replacement ett huvudtema. I den svenska delen (av Maria Oskarson) omtalas att korrelationen mellan klassposition och vänster-högerattityder blir svagare mellan generationerna (före 1930, 1930-1945, efter 1945).
Här (s. 360-361) nämns dock inte politisk konflikt som orsak, utan snarare post-industriellt samhälle, vilket pekar mot en strukturförklaring.
Här framhålls att förklaringskraften i v-h-attityder (tror det är självplacering på den 11-gradiga skalan) ökar i väljarkåren som helhet inför varje val. De kohort-relaterade findings som redovisas är att förklaringskraften i manual occupation på vote minskar. Ideologisk röstning uppvisar dock ingen relation till generationerna. Vilket är konsistent med vad jag finner! Jag vill att det ska vara konstant effekt. I en given generation ska samma position ha samma effekt på partival.
I sitt avslutande kapitel skriver Franklin:
s. 396: "The conservatism of older voters in the face of social change is well documented in the literature of voting studies. [Här nämns Butler & Stokes (1974), Tingsten (1937), McPhee & Glaeser (1962)] [...] When new parties emerge, their support has generally been found to have come from young voters or those who were previously not electorally active. [Exempel från New Deal i USA, Butler och Stokes om arbetarklassen i UK.] [...] In Scandinavian countries, Rokkan has demonstrated the importance of differential levels of enfranschisement in the process of mobilizing socialist party supporters (Rokkan, 1970)."
Det ovan nämnda är egentligen inte en teori om varför generationerna förändras sedan. Bara ett allmänt påstående om att de som är nya väljare gärna röstar på nya partier. Eller kanske snarare att för att nya partier ska slå igenom krävs nya väljare.
Saturday, July 2, 2016
Therese Bohman "Den borgerliga romanen och medelklassens självförakt".
Therese Bohman skrev denna rapport för Timbro och den kom ut 2014. Jag läste den för ett ganska bra tag sedan, och har haft för avsikt att skriva ned mina intryck sedan dess. Nu får de dock mest rekonstrueras genom mina marginalanteckningar. Mina kommentarer var klart mer kritiska än positiva.
Det inleds (s. 7) med en av de allmänt spridd sanningar som jag är mest skeptisk till: att vi idag har mer överlappning i de ekonomiska tillgångarna mellan arbetarklassen och medelklassen. Borde försöka undersöka det med lite bättre inkomstdata över tid.
Inget nytt att det är oklart vem som är medelklass i den mening som diskuteras här.
Inledningen fokuserar, ev. utan att riktigt vara medveten om det, på status.
Analogin med medelklassen som en exklusiv klubb kan inte drivas hur långt som helst.
s. 14: Säger att det är efter 1968 som "borgerlig" blir ett skällsord. Jag tror det var det långt tidigare. Åtminstone i formerna "småborgerlig" eller "kälkborgerlig". Även på följande sidan kan man anmärka på att attityden mot medelklassen går längre tillbaka än då. Bohemeriet med mera.
Idén om att arbetarklassen omfattar "traditionella" värderingar är nog att försköna den (s. 15). Traditionell betyder här snarast "auktoritär" på samhällsvetarspråk. Jfr också arbetartradition av att "sticking it to the man".
s. 17: Medelklassen som har något att dölja - en konsekvens av streberambitionerna?
Självklart kommer medelklassromaner att handla om problem inom klassen. Är det inte en del av definitionen? Dessutom måste det ju finnas problem i handlingen.
Missar man ofta föreningsdimensionen i dessa skildringar?
Oklart om "medelklassen" i dessa romaner är något ganska högt stående i samhället, eller något genomsnittligt.
Även detta att längta bort får väl betraktas som hyfsat medelklassigt?
Vilka är missnöjena? Oinfriade karriärförhoppningar (som inte är hat mot medelklassen, utan oförmåga att leva upp till dess ideal). De vill inte sitta i villaförorten. Varför blir det villa? Modern bostadsmarknad?
En del av det som Svelands karaktär är bitter över är att vara kvinna, snarare än att vara medelklass.
Märkligt att påstå att Yates, Updike eller McEwan skildrar medelklassen annorlunda. Updike skriver massor om otrohet (mäns missnöje). Yates Revolutionary Road handlar väl om att ha stora illusioner om vad livet ska bli.
Det inleds (s. 7) med en av de allmänt spridd sanningar som jag är mest skeptisk till: att vi idag har mer överlappning i de ekonomiska tillgångarna mellan arbetarklassen och medelklassen. Borde försöka undersöka det med lite bättre inkomstdata över tid.
Inget nytt att det är oklart vem som är medelklass i den mening som diskuteras här.
Inledningen fokuserar, ev. utan att riktigt vara medveten om det, på status.
Analogin med medelklassen som en exklusiv klubb kan inte drivas hur långt som helst.
s. 14: Säger att det är efter 1968 som "borgerlig" blir ett skällsord. Jag tror det var det långt tidigare. Åtminstone i formerna "småborgerlig" eller "kälkborgerlig". Även på följande sidan kan man anmärka på att attityden mot medelklassen går längre tillbaka än då. Bohemeriet med mera.
Idén om att arbetarklassen omfattar "traditionella" värderingar är nog att försköna den (s. 15). Traditionell betyder här snarast "auktoritär" på samhällsvetarspråk. Jfr också arbetartradition av att "sticking it to the man".
s. 17: Medelklassen som har något att dölja - en konsekvens av streberambitionerna?
Självklart kommer medelklassromaner att handla om problem inom klassen. Är det inte en del av definitionen? Dessutom måste det ju finnas problem i handlingen.
Missar man ofta föreningsdimensionen i dessa skildringar?
Oklart om "medelklassen" i dessa romaner är något ganska högt stående i samhället, eller något genomsnittligt.
Även detta att längta bort får väl betraktas som hyfsat medelklassigt?
Vilka är missnöjena? Oinfriade karriärförhoppningar (som inte är hat mot medelklassen, utan oförmåga att leva upp till dess ideal). De vill inte sitta i villaförorten. Varför blir det villa? Modern bostadsmarknad?
En del av det som Svelands karaktär är bitter över är att vara kvinna, snarare än att vara medelklass.
Märkligt att påstå att Yates, Updike eller McEwan skildrar medelklassen annorlunda. Updike skriver massor om otrohet (mäns missnöje). Yates Revolutionary Road handlar väl om att ha stora illusioner om vad livet ska bli.
Monday, May 23, 2016
Kitschelt och Rehm om korrelation yrken-politiska attityder
En av artiklarna jag arbetar med är ett svar/kritik av Herbert Kitschelt & Philipp Rehms paper om yrken och politiska attityder från 2014. Detta är lite nya anteckningar apropå min nyläsning av det gamla pappret och min läsning av deras nya papper.
Vad är "min" effekt för sorts effekt? Vilka typer ligger nära? APC-effekter är något lite annat. Typiska effekter av utbildning ligger nära: en långsam effekt som nöts in över flera år.
Är effekter störst av de utbildningsval som avgör den framtida situationen. (K&R skriver något i den stilen någonstans.) Låter nästan lite som bakvänd kausalitet.
Kan matchningen uppstå genom tidigt möte med olika tasks, så vet man vilka som matchar ens personlighet, och så leder personligheten till att man utvecklas politiska attityder?
Eller: man har sin personlighet och sina attityder, och utifrån det känner man på sig vilket jobb man skulle vilja ha. Eller väntas man VETA vad man gillar och som går ihop med attityderna?
Detta är två olika saker: att personlighet ger båda utfallen (jobb och attityder), och att det finns en dissonans/harmoni mellan jobb och attityder. Kan möjligen blir en om man argumenterar för att politiska attityder är en del av personligheten.
Den svaga teorin säger att selection --> support & validation of attitudes. De säger inte hundraprocentigt att WL i sig har kausal kraft.
Deras teori om inlärning av problemlösningsstrategier och mina tolkning om kognitiv dissonans är egentligen två ganska olika mekanismer. De pratar dock om en jämvikt (equilibrium) attityder/arbetsuppgifter.
De verkar dock aldrig riktigt fundera över om attitydförändringar kan leda till jobbyte. Rehm var också lite förvånad över denna teori i sitt mail, men nämnde att den kunde vara en möjlighet.
Min tidigare kritik har handlat mycket om att de gör förekomsten av en endogen effekt till belägg för just sin favoritmekanism (generalisering av problemlösningsstrategier) när det i själva verket kan vara andra saker, som yrkets rykte. Nu säger dock Rehm typ att de mest är intresserade av att där finns en korrelation. Sedan kan det vara många olika mekanismer som kan spela in där. Jag tror inte de har någon klar, bestämd teori som de tror på där. Det viktiga för dem är att korrelationen är "verklig".
WL är bara intressant i den mån det gäller matchningen problemlösningstrategi-attityder. Kan attityderna vara inbakade i strategin? Men det gör det likväl rimligt att tro att man skulle lära sig dem under utbildningstiden istället.
Den kognitiva dissonansen borde kunna gå i en massa olika riktningar. Om ens arbetsuppgifter inte är i linje med vad man tycker, är det väl bra mycket enklare att ändra på vad man tycker. Möjligen kan man även driva att ens arbete ska få en lite annan inriktning. Man kan försöka bli en som "arbetar inom systemet" (dvs. inte helt sammansmält med arbetsgivarens syften).
Olika strategier:
Weak theory of occupational preference formation blir hur som helst lite otydligt eftersom yrket egentligen inte formar attityderna.
Vad är "min" effekt för sorts effekt? Vilka typer ligger nära? APC-effekter är något lite annat. Typiska effekter av utbildning ligger nära: en långsam effekt som nöts in över flera år.
Är effekter störst av de utbildningsval som avgör den framtida situationen. (K&R skriver något i den stilen någonstans.) Låter nästan lite som bakvänd kausalitet.
Kan matchningen uppstå genom tidigt möte med olika tasks, så vet man vilka som matchar ens personlighet, och så leder personligheten till att man utvecklas politiska attityder?
Eller: man har sin personlighet och sina attityder, och utifrån det känner man på sig vilket jobb man skulle vilja ha. Eller väntas man VETA vad man gillar och som går ihop med attityderna?
Detta är två olika saker: att personlighet ger båda utfallen (jobb och attityder), och att det finns en dissonans/harmoni mellan jobb och attityder. Kan möjligen blir en om man argumenterar för att politiska attityder är en del av personligheten.
Den svaga teorin säger att selection --> support & validation of attitudes. De säger inte hundraprocentigt att WL i sig har kausal kraft.
Deras teori om inlärning av problemlösningsstrategier och mina tolkning om kognitiv dissonans är egentligen två ganska olika mekanismer. De pratar dock om en jämvikt (equilibrium) attityder/arbetsuppgifter.
De verkar dock aldrig riktigt fundera över om attitydförändringar kan leda till jobbyte. Rehm var också lite förvånad över denna teori i sitt mail, men nämnde att den kunde vara en möjlighet.
Min tidigare kritik har handlat mycket om att de gör förekomsten av en endogen effekt till belägg för just sin favoritmekanism (generalisering av problemlösningsstrategier) när det i själva verket kan vara andra saker, som yrkets rykte. Nu säger dock Rehm typ att de mest är intresserade av att där finns en korrelation. Sedan kan det vara många olika mekanismer som kan spela in där. Jag tror inte de har någon klar, bestämd teori som de tror på där. Det viktiga för dem är att korrelationen är "verklig".
WL är bara intressant i den mån det gäller matchningen problemlösningstrategi-attityder. Kan attityderna vara inbakade i strategin? Men det gör det likväl rimligt att tro att man skulle lära sig dem under utbildningstiden istället.
Den kognitiva dissonansen borde kunna gå i en massa olika riktningar. Om ens arbetsuppgifter inte är i linje med vad man tycker, är det väl bra mycket enklare att ändra på vad man tycker. Möjligen kan man även driva att ens arbete ska få en lite annan inriktning. Man kan försöka bli en som "arbetar inom systemet" (dvs. inte helt sammansmält med arbetsgivarens syften).
Olika strategier:
- Attitude change som skiftar i graden av attraktivitet mellan alternativen.
- Ändra beteende
- Nya föreställningar om vad man faktiskt gör (att yrket har andra syften än vad de flesta tänker)
Weak theory of occupational preference formation blir hur som helst lite otydligt eftersom yrket egentligen inte formar attityderna.
Subscribe to:
Posts (Atom)