Ivan Szelenyi och Bill Martin, "The Three Waves of New Class Theories", i Theory and Society (1988).

Det finns en ganska lång tradition av teorier på temat "en ny klass, som på något sätt grundar sin makt i någon form av kunskap, har tagit eller är på väg att ta över makten i samhället". Den första att tänka så var Bakunin, ca 1870 i en bok som på engelska har titeln The Knoto-Germanic Empire and the Social Revolution. Det är detta tema som sedan återkommer i Burnhams The Managerial Revolution, och för den delen i konservativas tankar om en ny klass runt 1970 (Daniel Bell är också en variant på detta). Jag tror man kan tolka det som att Castells, Florida med flera också är variationer på detta tema.

Ett viktigt tema är också att detta är teorier om ett post-kapitalistiskt tillstånd. En annan framtid än socialism, som inte nödvändigtvis är så attraktiv. (s. 647)

Det fanns ett tag en diskussion om USA vs. Sovjet i denna utveckling. Det kan säkert ha varit en del av diskussionen om konvergens mellan plan- och marknadsekonomierna på 1970-talet, men författarna tar inte upp det.

s. 655: Detta var också ett tema hos Frankfurt-skolan, som såg det som att samhällena blev "technocratically deformed".

Varianter på vilken denna grupp är: "bureaucrats", "technocrats", "engineers", "managers", "critical, counter cultural, adversery culture intellectuals" (s. 647).

Vilken typ av kunskap? "Theoretical", "technocratic", "technical", destruktion av den etablerade kulturen.

Ofta oklart exakt vilken makt de har. Men det verkar inte vara särskilt många som talar om den elektorala makten, eller om attityder eller hur de röstar. Den konservativa teorierna från 1970-talet, om en moraliserande intelligentsia. Skillnaden mellan Bell och dem är att Bell talar om teoretiskt kunskap, medan de konservativa talar mer om en allmän subversivitet. Här refereras till Schelsky (tysk, som jag tror hade att göra med Arnold Gehlen - japp), Moynihan, tror även Goulnder ("Culture of critical discourse") och Paul Johnson (som inte nämns) kan räknas hit (även om Johnsons "Intellectuals" verkar handla om ett mer tidlöst fenomen).

s. 658: Bakunin oroad över att intelligentsian ville utropa sig till arbetarrörelsens främsta representanter.

Men ofta tycks det mig lite oklart vilka dessa projekt för makt är. Bell och Florida talar inte om projekt, men där tycks det mig ändå ganska tydligt vilken typ av makt det handlar om. Dock knappast frågan om någon särskilt koordinerad makt.

Här finns en möjlig forskningsagenda, om dessa klassers "projekt" i Sverige. Det verkar för övrigt kunna vara en variabel i sammanhanget: finns det ett projekt?

Bjereld & Demker - Kampen om kunskapen

Bjereld, Ulf & Marie Demker (2008) Kampen om kunskapen – Informationssamhällets politiska skiljelinjer. Stockholm: Hjalmarsson & Högberg.

Om Reinfeldts och Perssons öppningar för en legalisering av fildelningen: s. 159: ”Det anmärkningsvärda i Göran Perssons och Fredrik Reinfeldts uttalanden låg i att socialdemokraterna och moderaterna tidigare varit helt överens om värdet i att upprätthålla den skarpa lagstiftningen mot fildelning. Lagen hade trätt i kraft i juli 2005 och innebar bl a att det blev olagligt att även för eget bruk ladda ned upphovsrättsskyddat material som t ex film och musik från nätet. Lagen baserades på ett EU-direktiv från 2001 som i sin tur byggde på två fördrag som redan i december 1996 antagits av WIPO (World Intellectual Property Organization), FN:s organ för immaterielrätt.”

Här finns även en genomgång av miljöpartiets och vänsterns reaktioner.

Fildelningsfrågans sociala bas

                      Genomgång av vilka grupper som står på vilken sida.

Värdeskillnader i fildelningsfrågan

                      Genomgång av argumenten för och emot fildelning och upphovsrätt

                      Läget i den allmänna opinionen.

Mobilisering i fildelningsfrågan

                      Bildandet av piratpartiet och dess programutveckling. Citat och viss analys ur det program som antogs i februari 2006.

Slutsatsformuleringarna: s. 176: ”Fildelarfrågan utgör inte i sig någon ny relevant politisk skiljelinje. Men fildelarfrågan illustrerar hur den informationsteknologiska utvecklingen skapar nya förutsättningar för kampen om rätten till kunskap. Inom ramen för den kampen börjar värde- och åsiktsskillnader utkristallisera sig. Piratpartiets uppkomst och framväxt är det hittills främsta uttrycket för en politisk mobilisering längs skiljelinjen kunskap-marknad med avseende på kampen om rätten till kunskap.”

s. 69: ”Kampen om kunskapens innehåll kretsar ytterst kring om kunskapen ska värderas i termer av säljbarhet och vinstmaximering eller om den har ett värde i sig och har förmåga att bidra till meningsfulla tolkningar. Marknadsaktörerna betraktar kunskap i termer av säljbarhet. Sanningen är alltid relativ. Sant är det som fungerar, i det här fallet det som säljer. Sanning som säljbarhet och sanning som vinstmaximering. […] Men mot marknadsaktörerna i kampen om kunskapens innehåll mobiliserar också de s k kunskapsaktörerna. För kunskapsaktörerna är sanningen inte relativ (åtminstone inte alltid) utan absolut. Sanningen har ett värde i sig – oavsett säljbarhet och vinstmaximering – genom att den skapar meningsfulla tolkningar av världen.”

Den första gruppen sägs bestå av bl.a. reklamfolk, PR-konsulter, medietränare, ideologiproducenter som vill sjunga marknadsekonomins lov men även tekniker som naturvetare ”som arbetar med frågor kring om vi av ekonomiska skäl bör satsa på vindkraft, kärnkraft eller vattenkraft”. Den andra gruppen sägs återfinnas bland lärare, intellektuella, byråkrater, jurister samt inom kyrkan och inom de politiska partierna.

Jag har svårt att göra distinktionen mellan nytta och sanning. Även om denna skillnad möjligen är verklig för den andra gruppen har jag svårt att se att den är meningsfull för att beskriva vilka effekter denna konflikt kan tänkas ha. Snarare är det, i den mån konflikten är konkret över huvud taget, en konflikt mellan olika nyttor / användningar.

s. 69: ”I kampen om rätten till kunskap står striden om kunskapen skall betraktas som en rättighet eller om den skall betraktas som en vara, möjlig att köpa och sälja på en marknad.”

Men detta gäller aldrig kunskap i allmänhet, utan specifik kunskap. Marknadsaktörer vill bara skydda sina egna idéer.

s. 70-71: ”Kampen om kunskapens räckvidd handlar om vilken auktoritet kunskapen skall ha i förhållande till andra samhällsauktoriteter. Den kommunikationella revolutionen och ultramodernitetens nedrivning av samhällsauktoriteter har skapat ett vakuum i den maktbalans som tidigare rådde mellan olika auktoriteter. Samtidigt har kunskapens maktresurser ökat som en konsekvens av kreativitetens och den inviduella kompetensens betydelse för mervärde och vinstmaximering. Marknadsaktörerna vill tona ned kunskapen som auktoritet i sig – kunskapen har bland marknadsaktörerna sitt värde och sin legitimitet endast genom i vilken utsträckning den bidrar till vinstmaximering. Kunskap är för marknadsaktörerna endast ett medel, inte ett mål i sig. Kunskapsaktörerna deltar i kampen om kunskapens räckvidd utifrån det faktum att ökad auktoritet för kunskapen innebär en ökad auktoritet åt dem själva, i deras egenskap av producenter och förmedlare av kunskap.”

s. 174: ”Enligt partiets egen statistik utgjordes medlemskadern i januari 2007 av 805 kvinnor och 8520 män. Kvinnorna utgjorde således mindre än tio procent av medlemskadern. Partiet hade också en överväldigande ung kader. Det stora flertalet av medlemmarna var under 30 år.”

Exakt vad sägs här? De hänvisar till flera olika varianter på den här gruppen (Florida, Reich, Castells). De delar upp Castells "informationsproducenter" i "självförverkligare" och "världsförbättrare", och menar att de senare har vänsterböjelser, jobbar för det offentliga eller för tredje sektorn, handlar om att skapa meningssammanhang snarare än vinst. (Värt att notera är att Florida definierar kreativitet som (ungefär) "skapandet av nya meningssammanhang".)

Samtidigt som de drar en linje mellan dessa två, drar de sedan fram två potentiella skiljelinjer om kunskapens innehåll, rätten till kunskap och kunskapens räckvidd som auktoritetsmedel. Svårt att se hur dessa skiljelinjer relaterar till de två grupperna, dock. Dessutom, det handlar väl också om vilka grupper som ska ha rätt att bestämma på vissa områden. Dessa grupper är väl minst lika mycket i luven på varandra?


Ur artikeln: 

Bjereld, Ulf och Maria [sic] Demker (2006) "The Power of Knowledge and New Political Cleavages in a Globalized World. An Empirical Study of the 'Free Logotypes'" i International Review of Sociology.
I grund och botten en modifiering av Castells, Florida och Reichs. Deras kreativa klass/informationella producenter/symbolanalytiker delas upp i två grupper: världsförbättrare och självförbättrare.
 
Att detta är två olika grupper visas genom en analys av skillander mellan grupperna i politiska attityder och vissa politiska beteenden (ffa mediekonsumtion och medlemskap i olika typer av organisationer, men röstning nämns inte!).
 
Man kan fråga sig, som Andreas Bergh, om detta fångar något annat än vänster-höger. Man kan ifrågasätta etiketterna: är de saker som världsförbättrarna tror på verkligen något som förbättrar världen? Betyder t.ex. tillit till fackföreningarna något mer än att man tror att de är ett sätt att förbätta världen. En hel del liberaler skulle ifrågasätta detta.
 
Lamonts korta kommentar till Brint har starka paralleller med denna teori. Även Bjereld och Demker referar till sin självförverkligargrupp som de som "whose work tasks primarily revolve around the objective of maximizing profits" (s. 503).
 
Hur förhåller sig Castells et la och dessa till, säg, Goldthorpe och Wright?
 
Bjereld och Demkers grupper verkar väldigt värderingsdrivna. Är yrkesvalet något som påverkar dem, eller är det en självselektionsfråga? Varför annars lägga på en "social bas"? Finns kausalsamband? Visa det!
Oklart hur yrkesgrupper som sorteras in i de olika kategorierna egentligen väljs ut. Artists, architechts och programmers kan absolut ha världsförbättrarambitioner. Journalister kan också vara karriärister. Bygger inte dessa indelningar på deras image mer än något annat. Hur mäter man det? De talar om yrken där "profit maximization" är viktigt. Märkligt att ta med konstnärer där då, och journalister i den andra.
 
Det de finner pekar väl mot en viss värderingsheterogenitet, men jag tycker orsakerna är ganska luddiga. Är det arbetena som ger dem värderingar eller tvärtom? Detta är  inte nödvändigtvis en tung invändning mot själva beskrivningen av gruppen som sådan.
 
Skillnader mot denna klassificering och work-logics?

Erik Olin Wright, om Classes (1985) och medelklassessän

Först Wrights bidrag till Roemers antologi Analytical Marxism, "What is middle about the middle class?", s. 114-140.

Wright föreslår en lite annorlunda typologi än Michael Mann för medelklassteorier
1. De är en synvilla. Klasstrukturen polariseras visst. (Obskyr idag.)
2. De är en del av en annan klass (oklart hur detta skiljer sig från 1). (Poulantzas, Mallet)
3. De är en klass i sin egen rätt. (Ehrenreich, Gouldner, Konrad & Szeleyni)
4. De ska inte föras in under någon enskild klasskategori, utan har motsägelsefulla positioner.
Wright grupperar sig själv tillsammans med Cardechi i punkt 4.

Här kritiserar Wright sig själv för att basera sig mest på auktoritetskriterier, och för istället in de kriterier för tre sorters assets som diskuteras på andra ställen (property, organization, skills).

s. 133-137: Här har faktiskt Wright en beroende variabel som liknar mina: Han konstruerar ett pro-capitalist vs. pro-working class index, från -6 till +6. Det bygger på flera frågor. Den som anges är "Employers should be prohibited by law from hiring strikebreakers during a strike." Mer info finns i Wright (1985). Detta kallas "class consciousness index", men verkar någonstans förutsätta att detta är dikotom (t.ex. inget speciellt medelklassmedvetande, eller småföretagarmedvetande).

Här framgår det efter hand att W mäter inte genom yrkeskoder utan genom direkta frågor om arbetssituationen (även om de frågorna inte anges här).

Empiriska resultat för Sverige och USA visar att om man är ägare, om man har organizational assets, och om man har skill assets så är man mer kapitalist. Sverige är mer polariserat än USA. Arbetarkoalitionen är mycket större i Sverige, medan i USA har många fler löntagargrupper prokapitalistiska attityder. Detta har sin bakgrund i de politiska partiernas och fackens förmåga att betona klass-sättet att se på världen. Men tänker sig W att detta påverkar medelklassen. Blir de mer antikapitalistiska?

Rätt märkligt sätt att generalisera detta. Det han gör är ju att jämföra medelvärden. Mer intressant hur mycket den attityden generellt predicerar partival (eller andra attityder).

s. 138: Här verkar W se sina attityd- och inkomstundersökningar som en validering av klasschemat. Han jämför dock inte med andra klasscheman.

Sedan lite ur Wrights Classes, från samma tid.

s. 251-252: Här lägger W upp det utifrån tre hypoteser: vi ska ett samma mönster (det som beskrivs ovan) i attityderna på capitalist-worker index; detta samband finns kvar även under kontroll för kön, ålder etc.; detta samband är starkare i länder där partier och facket aktivt har betonat klassaspekten i tillvaron.

s. 146: Komplett lista på attitydfrågorna som nämns ovan. Mycket frågor om strejker och "big corporations".

s. 286: W menar att statens storlek i sig har en inverkan på klasstrukturen. Sverige har ett större antal non-managerial experts

s. 303: Här börjar Appendix II, som innehåller frågorna som klassvariabeln grundar sig på.

Magne Flemmen, "The Politics of the Service Class" i European Societies (2013)

Kritik av Goldthorpes tanke om en enhetlig Service Class. Om man delar upp yrkesgrupper efter kulturellt och ekonomiskt kapital (som är varsinna poler längs en dimension) så är man mer vänster resp. höger.

N = 568. Analyserar bara Service Class - positioner.

Hur mäts kulturellt och ekonomiskt kapital? Ekonomiskt med total hushållsinkomst. Kulturellt med utbildning. Även yrke kodas efter vilka kvalifikationer som krävs och efter vilken karriär man förväntas göra. Supervisory positions är en indikator på ekonomiskt kapital, medan att inte ha en sådan är ett tecken på kulturellt kapital. Den sistnämnda operationaliseringen låter oerhört tveksam. Off sektor är också en indikator på kulturellt kapital. Mycket tveksamt. Varför inte ta den som egen variabel?

Överlag: Kulturellt vs ekonomiskt kapital går parallellt med vänster vs. höger. Total kapitalvolym går parallellt med "liberal values" (libertarianska, om man så vill).

I slutsaterna går han som sagt på Goldthorpe om hans homogena Service Class, och menar att detta inte kan handla om socialt arv. De kulturella grupperna har inte större andel rekrytering underifrån än någon annan del (ref till en Hansen & Wiborg 2010, antologikapitel).

Tveksamma operationaliseringar i mina ögon. Testar inte heller riktigt G:s tes med sina egna data. Borde haft en variabel för social härkomst med i analysen. Oklart vad korrespondensanalysen vinner mot, säg, regressionsanalys. Varför göra sektor till ett mått på kapital, när många vill se det som en egen variabel?

Abercrombie & Urry (1983) Capital, Labour and the Middle Classes

s. 4: Bra påpekande att många yrkens expansion handlar om branschers expansion. Andra handlar om branschers omorganisering.

s. 8: Egen reflektion: Webers klassbegrepp kretsar faktiskt kring en beroende variabel på det sätt som jag efterlyst, nämligen livschanser. Dock förmodligen rätt svårt att mäta. Kanske kan man säga att Marx har en tydligare teoretisk dimension, nämligen ställning i produktionen (som dock blir oklar när det kommer till medelklassen).

s. 15-17: Om Mills. Denne är ganska spekulativ, och fokuserar på vissa bestämda erfarenheter, som att vara försäljare, kontorist med mera. Det centrala motivet är entreprenörernas nedgång och de stora organisationernas uppgång. (Undrar hur det nu egentligen var vid 1950. Hade småföretagarna börjat minska i absoluta tal då?) Resultaten handlar mest om att det är oerhört komplicerat. Inte ens proletarisering (som Mills ser komma och pågå) kommer nödvändigtvis att göra dem radikala, då de kan komma att fortsätta trycka på skillnaderna gentemot arbetarna.

Notervärt den här anmärkningen att Mills approach är "weberian" för att han fokuserar på förändringar i "yrkesstruktur". Låter så märkligt att man skulle kunna fokusera på något annat.

s. 17-20: Dahrendorf menar att egendom inte har så mycket mening längre i ett samhälle där egendom inte är synoymt med kontroll. Det är det senare som är väsentligt. Därav betoningen på auktoritet i relationer. Dock oklart, enligt A&U, hur dessa auktoritetsrelationer gör sig gällande utanför företagen. Förnekar dock yrkenas relevans, utan säger att klassdistinktioner är det som betyder något (men vad betyder nu klass utöver yrke?). D anser att det finns två klasser. De med auktoritet och utan. Hans uppdelningar följer inte riktigt de konventionella strukturerna för hur man vanligen ser på arbetarklassen och nymedelklassen (men det låter som ett dåligt argument). Svårt att hantera problem med olika grader av auktoritet.

s. 20-22: Lockwood argumenterar för ett stenhårt samband mellan klassituation och klassmedvetande. Vill visa att clerks har en annan klassituation än manual workers. Klassituation = marknadssituation (kompensation), arbetssituation (vilka och var man arbetar med), statussituation (prestige, men sägs ej här i relation till vem). Sysslar inte med gränsdragningsproblemet.

Pratas flera gånger om "the Incompatibility Thesis". Vad är det?

s. 22-26: Giddens säger att klasser delar marknadskapacitet. A&U invänder att det är svårt att se att alla i NMC gör det. Tre sorters marknadskapacitet: egendom, utbildning, arbetskraft. Inte nödvändigt med identitet eller konfliktmedvetande, vilket medelklassen saknar. Tror inte på proletariseringstesen. Giddens är mer pragmatiskt motiverad än vad han vill erkänna (typ). Han vill ha ett begränsat antal klasser, men de kriterier han anger är svåra att köpa, menar A&U.

Man kan göra anmärkningen att diskussionen handlar ofta om utvecklingen i klasstrukturen som sådan, ofta relaterad till teser om proletarisering, och hinner inte fram till någon mer precis diskussion om attityder. Dock ej givet att proletarisering ger radikalisering. Jfr tesen om "status panic". Se dock Mann om att någon sådan proletarisering inte kan förklara NSDAP:s framgångar.

s. 34-36: Temat heterogenitet i litteraturen.

s. 36-43: Proletarisering. De större livschanserna är rent illusoriska.

Sedan två kapitel om marxistiska approacher, uppdelade i proletariseringteser och icke-proletariseringsteser.

Men hur ska jag orkar redogöra för dessa uppdelningar? A&U refererar inte särskilt mycket vad gäller de uppdelningar som de författare som diskuteras gör.

s. 79: Ehrenreichs skiljer på PMC från "sales and clerical workers". För dem är det verkligen frågan om något annat. 

s. 100-101: Uppkomsten av kunskaparbetare kopplad till taylorismen.

"A theory of the middle class" betyder här i mångt och mycket att redogöra för deras uppkomst, snarare än deras politiska värderingar.

s. 103-106: Här skriver de om meritsystem. Läste bara snabbt, men är inte övertygad om relevansen av detta i alla avseenden. Detta gäller nog mer de offentliga institutionerna. Kapitalister vill anställa vem de vill. Dock relevant att analysera intern meritering och befordransbeslut. Börjar dock med att diskutera closure. Det är relevant, men inte nödvändigtvis i arbetsgivarnas intresse (men kan vara det - jfr. de statsinitierade professsionerna i Preussen). Här nämns även "utbildningsinflation".

s. 105: Olika typer av kvalifikationer: kvalifikationer som alla har (tvekar inför att säga att alla har det, men ok), kvalifikationer som man får i utbildningssystemet, kvalifikationer som man får internt i företagen. B är en socialisering av företagens kostnader. Rätt bra argument tycker jag nu vid en andra genomläsning. De utbildades kamp mot land- och kapitalägarna om ämbeten i staten?

s. 109: Försöket att separarera yrke och klass (som en parallell till att man också vill separera person och position) låter väldigt märklig. Varför skilja på tekniska aspekter och sociala relationer här? Vad ÄR ens den skillnaden.

s. 110: Market situation: "the economic position narrowly concieved, consisting of source and size of income, degree of job security, and opportunity for upward social mobility". Work situation: "The set of social relationships in which the individual is involved at work by virtue of his position in the division of labour.". Detta är citat från Lockwood (1958). Lockwood menar att work situation är mer fundamental för att bstämma individens psykologi (men inga precisa beroende variabler nämns).

Ref till Kreckel (1980) "Unequal opportunity structure and labor market segmentation". Verkar vara en rätt intressant artikel.

s. 112: Inte skill som ger en befordran, utan samarbetsförmåga (som iofs kan ses som en skill det också).

s. 120: De jämför service class med de-skilled (?) white collar och resonerar kring autonomi, men utan att referera till Goldthorpe? Kanske hade denne inte gjort sina större statement ännu här.

s. 122: Presenterar även en del belägg för att service class också är på väg att bli mer proletariserad.

s. 122-123: Stödjer delegationsteorin från Renner (och kanske Croner).

Diskussionen handlar mycket om platser och hur de skapas. Intressant teoretisk diskussion, men går lite förbi vad jag är intresserad av. De kommer aldrig till det politiska medvetandet.

s. 131: Är det klasstrukturen eller klasskampen (relationerna) som har kausal verkan. Bra fråga, men frågan är om man inte gör det onödigt polemiskt när man säger det så. Variabeln "position i en struktur" mäter ju rimligen även relationen.

Begreppet "causal powers" låter annars oerhört flummigt. Proletariatet har "kausal kraft" att "revolutionise capitalist relations and realise true communism". Låter som att kausala krafter är en omskrivning för "historiskt öde".

s. 132: What, then, are the causal powers of the service class? They are to restructure capitalist societies so as to maximise the divorce between conception and execution and to ensure the elaboration of highly differentiated and specific structures within which knowledge and science can be maximally developed.

De kommer att kämpa typ för överutbildning (att så höga kvalifikationer som möjligt ska krävas), de kommer fortsätta att proletarisera alla andra (rimligt, faktiskt). De kommer förstora statsstrukturerna, i en ganska ombestämd mening (inte riktigt det man brukar lägga i uttrycket "större offentlig sektor").

s. 140: Nu vill de slå samman de-skilled och service class och se den som uppdelad i tre fraktioner: petit bourgeoisie, the middle class state sector, the middle class private sector.

Svårt att sammanfatta det som sägs på slutet, men fragmentering finns med som ett tema. Dess organisering främjas genom begränsade klassorganisationer. (Liknar Korpi om yrkesförbund och industriförbund, typ.) Sägs inte mycket om attityder, men nämns att Labour måste leta allierade bland dessa. Slående hur outvecklad denna analys känns idag. Och så oklar... Men att de inte ens har några resonemang om alignments? Handlar detta om att man anser att allt väsentligt pågår utanför den offentliga politikens kontroll - att val inte spelar någon roll?

s. 152-154: I sina conclusions kommer följande: klass ska definieras både utifrån market och work situation (oklart dock i vilken blandning, och vilka möjligheter som finns längs varje axel), deskilled white-collars och service class är olika klasser och service class har eller håller på att proletarisera de senare, en ny process i kapitalismen är "the socialisation of unproductive labour" (vilket förblev lite oklart vad som innefattas), dessa processer styrs inte främst av ekonomi, utan av kamp mellan yrkesgrupper (så långt som jag förstår).

Therborn (1981) Klasstrukturen i Sverige 1930-80.

Produktion, cirkulation, tjänster, och reproduktion.

s. 19-20: Arbetarklassens kärna ligger i den produktiva sfären. Tvivlar lite allmänt på att kontoristerna gör det. Mer avancerade tekniker gör det inte eftersom de har auktoritet över sina arbetskamrater.

s. 21: Räknar även lärare som en sorts överordnade eleverna. Låter tveksamt. Elever är knappast arbetare. Eller är det auktoritetsutövandet i sig som har effekt? Däremot en del andra anställda inom andra sektorer än produktionssektorn (som han kallar "de produktiva") som inte heller har någon auktoritet.

De inom produktionssektorn = Arbetarklassen i snäv mening. Om man räknar in alla utan auktoritet = Arbetarklassen i vid mening.

Åberopar sig på Wright: anställda som har makt över andra på arbetsplatsen = motsägelsefulla klasspositioner.

s. 30: Industriarbetarna peakar 1965, som 13,3% av befolkningen. 1980 var den andelen 11,2%.

s. 34: Här vill Therborn även räkna in de som är sysselsatta i svenska företag i utlandet. Hur är det relevant? Ser rentav lite suspekt ut i mina ögon. Vill T antyda att dessa jobb "egentligen" borde vara svenska, eller att kapitalisterna flyttat dem utomlands pga. de svenska fackens styrka (vilket förvisso kan stämma, iaf delvis).

s. 36: En Bravermansk (?) tes om arbetets proletarisering som något som sprider sig mellan sektorerna. Sprider sig ut till cirkulation, sedan till tjänster och sist till reproduktion. Detta hör också ihop med de olika sektorernas expansion och kontraktion. Intressant tes!

s. 36: Proletarisering = Folk kommer till lönearbetet från hushållen (familjen, patriarkatet). Arbetet är underordnat, opersonligt och kollektivt. Man kommer till det antingen från en mer uppburen position som fri hantverkare, betrodd familjemedlem, arvtagare etc. eller från en underordnad som piga eller dräng etc.

s. 56: Här börjar kapitlet om mellanskiktet. Kriteriet är delegerad beslutsauktoritet. Behovet av dessa människor uppstår enligt T pga. kapitalkoncentration.

s. 57: "Ökningen av dem som har relativt självständiga arbetsuppgifter och från arbetsgivaren delegerade beslutsfunktioner betyder en tilltagande autonomisering av lönearbetet. Men som löntagare är också mellanskikten underkastade en ständigt pågående inre omvandling varigenom delar av dem tenderar att proletariseras med avseende på arbetsuppgifter (helt underordnade), arbetssituation (kollektiv) och ekonomiska villkor (likartade arbetarnas). På grund av denna inre differntiering talar vi om mellanskikt i flertal."

s. 68: Mellanskiktens expansion har skett på bekostnad av egenföretagande och oavlönat hushållsarbete. Skiljer sedermera även ut proletariserade mellanskikt. Oklart var gränsen går. Kommer dock fram till att det inte verkar finnas någon tilltagande proletarisering, så långt som hans siffror nu säger något (s. 70).

s. 76: Här talar han om att autonomiserings- och proletariseringstendenserna löper på paralllellt, bredvid varandra. Båda dessa grupper expanderar. (Note: Proletariseringstendenser handlar om att det blir fler arbetare.)

s. 77: "Mellanskikten har inte blivit en central, 'modererande', social och politisk kraft i samhället. Däri har de borgerliga ideologerna haft fel. Det står klart, särskilt mycket i Sverige, i både fackförenings- och partimönster. Men, å andra sidan, mellanskiktens ökning kan inte bara förstås med bara ett tillägg till Marx' hypotes om kapitalistiska samhällens sociala polarisering - ett tillägg om ett ny fas i proletariseringstendensen, denna gång av mellanskikten."

Intressanta påståenden, men vilka empiriska relatiteter är det han hänvisar till?

s. 79: Den stora minskningen av småföretagare kom i perioden 1950-70. T säger att de "egentligen" är färre pga. några är egenanställda arbetare (hantverkare) etc. Vad gör det för skillnad?

s. 84: Familjejordbruket har visat sig mer konkurrenskraftigt än vad Marx förutspådde.

s. 87: En grupp som minskat något enormt är hemmaboende familjemedlemmar som hjälper till i småborgerlighetens företag.

s. 93: Nästan hela småborgerlighetens tillbakagång är en fråga om jordbrukare.

s. 96: T säger att kapitalets makt är beskuren av offentliga anställningar, omfördelning etc. Hur vettigt är det att säga så. Lite grand, i betydelsen att folk kan få en annan försörjning än via marknaden. Men samtidigt är ju även den offentliga sektorn en god affär för kapitalet, då den tillhandahåller utbildning etc.

s. 106: T menar att enligt hans sätt att räkna har arbetarklassen inte minskat. Det är småborgerligheten (ffa jordbruket) som har gjort det.

s. 113: Stabil andel lönearbetare under undersökningsperioden. 

s. 117: Den offentliga expansionen kan inte förklaras ens om man "letar mellan raderna" hos Marx och Engels. Denna utveckling väntar fortfarande på sin Marx eller Weber.

s. 120: Produktionssfärens krympning enbart en fråga om jordbrukets tillbakagång.

s. 121: Cirkulationssfären hade inte ökat 1980.

s. 123: Analys av omflyttningar mellan yrken. Anmärkningsvärt stor cirkulation redan på 1960-talet?

Rosemary Crompton (2008) Class and Stratification, 3rd ed.

s. xiii: ”I conclude that although comtemporary capitalist societies continue to be fundamentally stratified by systematic inequalities associated with access to property , jobs and ’life chances’ in general, the fragmentation of being and experiences brought about by development such as the flexibilization of employment, privatism and ’home-centeredness’, and the growth of insecurity – of jobs, of ’falling of the ladder’ in an increasingly competitive and ’marketized’ environment – make the development of a cohesive, collective, occupationally based ’class consciousness’ of a ‘Fordist’, ‘trade union’ variety not very likely.”

Vad är privatism och home-centeredness?

Det där med osäkerhet är väl knappast några jättelånga, struktuella trender, utan delvis politiskt bestämt.

Stämmer tesen om fragmentisering på arbetsmarknaden?

Finns det alls en teori om när en ekonomisk klass utvecklas till en social klass? Någon modell?

Reflektion: Vad är ”nyliberalism” som praktisk politik? Privatiseringar av statliga företag. Ökat inslag av offentlig upphandling i många verksamhetsområden. Judicialisering av politiken.

s. 3: ”It could be argued – and indeed, many social theorists have done so (Giddens  1991; Beck and Beck-Gernsheim 2002) – that an increasingly individualistic emphasis within society at large is an outcome of the kinds of structural economic and social changes that have been briefly reviewed above, rather than just a shift in ideas and dominant ‘ways of thinking’.”

Detta tror jag ju på. Och jag skulle sätta ”välfärdsstaten” som beroende variabel, mer än något annat. Crompton anför, på samma sida, teknisk utveckling (export av låglönejobb), användandet av immigrantarbetare, kvinnors inträde på arbetsmarknaden (?!).

s. 5: ”However, in this book it will be argued that although it is pointless to attempt to deny, or ignore, this individualistic societal shift, this does not mean, as some have argued, that ’class is dead’. ‘Class’ still persists as systematically structured social and economic disadvantage, which is reproduced over the generations.”

s. 9: “…different ‘class’ concepts  would be needed for an investigation of how inequalities in ‘life chances’ and material standards of living are to be explained, as compared to the exploration of how individuals and groups subjectively locate themselves within unequal ‘class’ structures (the question of class ‘identity’).”

Några ord om klasser här kommer att beskrivas som ett modernt fenomen, men att det har funnits tidigare. Dock utan empiriska exempel.

s. 13: Några funktionalistiska argument för ojämlikhet: ”’Social inequality’, they argued, ’is thus an unconsciously evolved device by which societies insure that the most important positions are conscientously filled by the most qualified persons’”.

Vidare under ett referat av Durkheim, s. 13: ”Functional theories of stratification, therefore, suggested that inequality in complex societies was rendered legitimate via an emerging consensus of values relating to the societal importance of particular functions.”

s. 15: “With some oversimplification, three different meanings of the class concept may be identified: () ‘class’ as prestige, status, culture or ‘lifestyles’; () ‘class’ as structured social and economic inequality (related to the possession of economic and power resources); () ‘classes’ as actual or potential social and political actors.”

Är det ändå inte ett problem att man låter samma ord få vad som i grund och botten är tre olika innebörder. De har visserligen med varandra att göra, men de pekar ändå ut distinkta fenomen. Om man vill kan man ju förändra det till typ ”konsumtionsklasser”, ”produktionsklasser” och ”politiska klasser”, och sedan försöka kartlägga sambanden dem emellan. Problemet kan delvis vara att det inte finns något automatiskt samband mellan produktionsstruktur och politisering av denna.

s. 16: “Unequally rewarded groups are often described as ‘classes’. These  groupings are not characterized by any formal, legal distinctions; rather, they summarize the outcome, in material terms, of the competition for resources in capitalist market societies. A very common basis for classification in modern societies is occupation -  for example the Office of National Statistics Socio- Economic Classification (ONS-SEC). These occupational groupings are amongst the most useful indicators of patterns of material advantage and disadvantage in modern societies, and are widely used in social-policy, market and advertising research.”

Refereras kort till S(tructure) à C(onsciousness) à A(ction) som modell. Denna kedja kommer sedan att problematiseras. Ges det någon alternativ modell då?  Referens till artikel av Pahl 1989 (http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/j.1468-2427.1989.tb00143.x/abstract)   

s. 17: Det sägs inte rakt ut, men denna tycks ha varit viktig i att etablera tesen om medelklassens expansion. Den argumenterar (enligt C) också att de avancerade industrisamhällenas stratifikationssystem skulle konvergera, mot relativt öppna strukturer och mest ”medelklasspositioner”: Mayer (1963) ”The Changing Shape of the American Class Structure”, i Social Research. Vad menas med medelklass där? Kritik mot denna tes av Goldthorpe (1967), en uppsats i Bendix & Lipset Class, Status and Power 2nd ed.

s. 18: Här skriver C på ett ställe att klass är ”a source of social inequality” och ”a source of social and political identity, consciousness and action”.  Det låter lite konstigt med ordet “källa” I sammanhanget. För det rimligaste är väl att säga att den materiella situationen ÄR den sociala ojämlikheten, och att denna ojämlikhet sedan kan vara en källa till politisk identitet etc.? Dessa båda aspekter försökte Wrights och Eriksson & Goldthorpes program länka samman.

s. 19: ”Both of these authors [Goldthorpe och Wright] claim that their class schemes are not hierarchial or ‘gradational’, but ‘relational’.”

s. 20: “These tendencies [deskilling, routinization] affected all workers, and thus the apparent ‘upgrading’ of the labour force consequent upon the growth of non-manual employment was more apparent than real. White-collar workers, and even management, would in their turn become deskilled employees. Braverman’s intervention stimulated considerable controversy as to the real nature of the changes, in class terms, which were occurring in respect of the occupational structure; but a (perhaps unintended) consequence of the revitalized debate on the class structure was that the question of class action was increasingly treated as a separate issue – or not even considered at all.”

s. 21: “From the end of the 1970s, the resurgence of political and economic  neo-liberalism was associated with a rapid increase in material inequality (particularly in Britain and the USA), but this was not associated with an increase in anything resembling ‘class’ activism and/or identity. Indeed, some have argued that the failure of systematic, class-based action (particularly on the part of the (disappearing) ‘working-class’) represents the major challenge to class analysis, not only in its employment-aggregate guise, but also in a broader sense (Pahl 1989; Savage 2000).” Savage är en bok som heter Class Analysis and Social Transformations.

s. 21-22: ”It is sometimes suggested that these changes are in fact epochal and signify a [/] significant shift in the development of capitalist industrialism. Many different labels have been used to describe this transition – from Fordism to post-Fordism, from modernity to postmodernity, from ‘organized’ to ‘disorganized’ capitalism. They describe the continuing break-up of older, mass-production industries and the growth of new, computer-based production and ‘flexible specialization’.”

s. 22: “As employment fragments, so individuals are forced to negotiate their own trajectories through an increasingly unstable labour market (Beck 1992, 2000b). In politics as much as in employment, it is argued, individualistic values are on the increase, and the old solidarities which foster class identity and struggle have disappeared. As Beck has put it, social class is a ‘zombie category’, which is ‘dead but still alive’. The past bases of collective identities, he argues, are no longer relevant, and society has been ‘individualised’. Beck (Beck and Beck-Gernsheim 2002: 202) staes that: ‘Individualisation is a concept which describes a structural, sociological transformation of social institutions and the relationship of the individual to society … freeing people from historically inscribed roles … Individualisation liberates people from traditional roles and constraints … individuals are removed from status-based classes … Social classes have been detraditionalised.’”

Sista avsnittet i andra kapitlet handlar om “konflikten” mellan aktör- och strukturförklaringar. SàCàA-kedjan implicerar att struktur är yttersta orsak. Här är en diskussion om förflyttning från studier av klassmedvetande till studier av identitet, där det senare inte är ”reflections of position”, utan ”claims for recognition”. Här nämns också förkastandet av skillnaden mellan det ekonomiska och det sociala. ”The Cultural Turn” bashas för att ha varit en förlängning av nyliberalismen på sociologins område (att allt bara är individer). Den här diskussionen låter så meningslös… men varför? Kanske för att ”sociala”, ”ekonomiska” och ”kulturella” faktorer är för stora enheter för att man över huvud taget ska kunna slita några tvister dem emellan vad gäller vem som har rätt.

Referenser om SCA-kedjan: Lockwood i Rose Social Stratification and Economic Change (1981) och Savage (2000).

s. 33: Citat från Weber om när man kan tala om en klass, men svårbegripligt. Framförallt på grund av hur ordet ”representation” används. Weber gjorde klass väldigt komplext, men talade sedan om social class som de större grupper inom vilka människor typiskt sett rör sig. Ett väldigt löst kriterium på avgränsningar. Han urskilde fyra klasser: arbetarklassen, lägre management och tekniker, småborgerligheten och de som privilegierats genom utbildning och ägande.

Klasser som historiska krafter? Ge mig en specificerad beroende variabel så kan vi kanske börja diskutera. Men om vi talar om politiska utfall, så svarar jag ja, men först måste de organiseras. Undantaget är väl spontana strejker och demonstrationer, jag är mer skeptisk till om dessa verkligen har så mycket effekt. Viktigare med systematiskt, långsiktigt arbete.

s. 37: Under efterkrigstiden blev man lite mer specifik om vad en klassposition är. Det kopplades operationellt till yrke. Dahrendorf kopplade det till auktoritet. Lockwood sa att det var market situtation (kombination av inkomst och anställningstrygghet, samt befordringsmöjligheter), arbetssituation och status situation (anseendet överlag). Det var alltså en väldigt komplex variabel i sig själv. Och allt detta kopplas inte direkt till några beroende variabler. Denna inriktning är gemensam även för Goldthorpe och Wright.

s. 38-43: Här diskuteras debatten struktur-klassmedvetande (Thompson etc.). Mycket av det som här presenteras som en teoretisk debatt tycker jag verkar vara ett problem i forskningsdesign. Man måste ha utgångspunkter, man måste avgränsa sitt studieobjekt på något sätt. Och då kan det vara av nöden att lägga in väldigt mycket uppifrån-definitioner på sitt objekt för att kunna börja. Annars hamnar man bara i deskriptiva frågeställningar och avgränsningsproblem. Denna approach kanske är mer naturlig i historia, där det kan tänkas variera mycket mellan olika perioder. Men i modern sociologi måste det vara möjligt att bygga vidare på andras beskrivningar.

s. 51: Problem med yrke som mått: långtidsarbetslösa har inget ”yrke” i någon rimlig mening. Arbetsdelningen är inte bara en klassfråga (även om en del skulle uttrycka detta som att klasstrukturen är könad, rasifierad etc.). Status claims (professionalisering) inte nödvändigtvis ett resultat av kapitalistiska processer (men det kan väl vara klass i alla fall?). Yrke ger ingen säker indikator på egendomsägande. Abercrombie och Urry skiljer mellan technical och social division of labor på ett sätt som jag inte fattar. Sedan en del problem som inte är riktigt vetenskapliga i mitt tycke: att en del rangordningar har oklara kriterier när de baserar sig på common sense är vettigt, men det är ju bara att göra en mer explicit rangordning istället. Sedan kan det vara intressant i sig att undersöka varifrån den där sunt-förnuftiga inställningen kommer ifrån. (Däremot en rimlig invändning på s. 56, med hänvisning till Parkin, att konsensus om vad som ger status inte nödvändigtvis reflekterar en värdekonsensus.)

s. 54: Här kommer ett exempel på hur man använder skalan middle-working som kontinuum.

Sedan blir det en del diskussion av hur G och W:s system, och brittiska SCB:s system för yrkesklassificering fungerar.  Svårt att dra bestämda slutsatser av detta. En viktig distinktion här är den mellan ”relational” och ”gradual” scheman. G och W är det förstnämnda. Dessa scheman vill fånga att olika grupper befinner sig i olika relationer till varandra, typ. (Men de innehåller inte så väldigt mycket anvisningar om vilka som gör det och hur.)

s. 70: Avslutningsvis säger C att det finns inget system som är bäst, och olika system är bra för olika syften.

Ett problem här är att problemen påtalas men ingen verkar lösa dem. Hur ska man t.ex. se på de långtidsarbetslösa? Vem har tacklat det problemet seriöst? Är det ett möjligt projekt?

I kapitel fyra skriver C om kritiken mot G och W, och summerar bl.a. att ”employment-aggregate class analysis now appears as a far more limited project, intellectually as well as politically, than it once did” (s. 72). Detta med referens till Goldthorpe & Marshall 1992, en artikel med titeln “The Promising Future of Class Analysis”. Pekar här ut att debatterna 1970-1990-talet kom att domineras av frågor om styrkan i korrelationerna mellan klass och andra variabler. Samtidigt tycks det mig som att många av frågorna om klassamhällets natur är inherent kvantitativa. Vad är den alternativa approachen i detta sammanhang? Kanske det jag vill göra: att studera mekanismerna mer?  Det är också en kvantitativ approach, men det implicerar lite andra mått.

Alla argument om ”betydelse” i allmänhet. Borde förbjudas. Förklaringskraft på specifika beroende variabler det enda som räknas.

Mängder av argument underifrån (s. 73-76): kulturifieringen av arbete, rörligare arbetsmarknad gör arbetet till mindre av en identitet, mer sofistikerade management-metoder.

s. 78-79: C ger G i stort sett rätt i dennes svar på kritiken mot hans antaganden om att mannens yrke bestämmer familjens klassposition. (Även om det såklart är ett antagande som kan undersökas empiriskt.)

s. 103-109: En sektion som avhandlar ”new middle class”. Detta innefattar alltifrån ”IT experts, call-centre workers and psychotherapists.” […] It might include relatively low-level service employees – such as, for example, first-line managers in the ‘hospitality industry (hotels and restaurants) – as well as the new service professionals – social workers, librarians, physiotherapists – associated with the growth and development of the welfare state.”

Duke & Edgell: “The Operationalization of Class…” BJoS 1987.

Även här gäller diskussionen ofta kategoriseringen som sådan, men utan någon beroende variabel involverad. Är det skillnader (public/private exv.) eller är det frågan om en enhetlig klass (antagligen syftandes på en som rör sig inom sig själv). Bourdieu-inspirerande studier handlar om hur olika grupper konsumerar, men inte om deras politiska tillhörighet. Det finns en vag idé om konflikt här, men den är sällan särskilt välartikulerad i termer av intressen och preferenser. Kampen inom fältet är ofta en fråga om den egna gruppens prestige, men vad som står på spel politiskt är ganska oklart. Delvis är framväxten av dessa grupper (gruppens existens förklaras) som ett behov i kapitalismen att öka konsumtionen, ”ethical retooling”, citerar C Bourdieu (s. 105). Lash & Urry, samt Featherstone (”Consumer Culture and Postmodernism”) har liknande idéer om dessa gruppers uppkomst (om än lite oklart vilka; låter som något mer specifikt än hela den nya medelklassen).

Svårt att summera tankarna, men mycket handlar om medelklassens skapelse och kulturell fragmentering. Crompton ifrågasätter idén om kulturell förändring som orsak till expansionen av den nya medelklassen. Snarare skapar den nyliberala ordningen ett behov av dessa kulturbärare. Sedan kommer ett stycke om att medelklassen blivit alltmer fragmenterad. Belägg åberopas att de vanligen sluter sig samman i mindre grupper, som professionsförbund. Men har de någonsin haft en tendens till gemensam organisering. De kanske inte är mer otrygga, men de måste jobba mer (med referens till Gershuny 2005). Möjligen även en intressemotsättning mellan generationer av medelklass, där de äldre mer vill bevara hierarkierna och behålla sina fasta positioner. C pessimistisk till utsikterna att denna medelklass ska bli sådär väldigt progressiv.

“cultural, rather than economic factors, that determine social structuring” (ungefärligt citerat, men samma typ av ospecificerade resonemang). Argument mot den tanken: klass har alltid haft en kulturell aspekt.