Stephens (1981) om klass, rörlighet och Sverige i förändring

John D. Stephens (1981) The Changing Swedish Electorate : Class Voting, Contextual Effects, and Voter Volatility, Comparative Political Studies 1981 14: 163-204.

En ganska märklig produkt detta. Stephens verkar vara någon sorts marxistisk sociolog, med visst intresse för Sverige. Den här (långa!) artikeln verkar vara något slags försök att bedöma socialdemokratins framtidsmöjligheter i Sverige, skriven när de just hade förlorat den. Den centrala slutsatsen beskrivs så här i abstract, s. 163: "The author argues that the decline of the Social Democrats cannot be attributed to long-term structural changes in the electorate but rather is a product of the policies and clcctoral straicgics pursued by the parties. The decline in class voting is found to he partly attrihutahle to long-tcrm structural change." Överlag en tolkning ganska lik Korpis, låter det som. Dennes kortsiktiga förklaringar får stöd av Stephens. På slutet kommer det också resonemang om väljarrörlighet som låter inte som Inglehart och Dalton, utan mer lika de resultat som jag hittar -  att rörligheten har varit ganska oberoende av klass. Stephens verkar inte gilla förborgerligandehypotesen (refererar ju till Goldthorpe och Hamilton), med betoningen på minskad segregering är ändå kanske någon form av heterogenitetshypotes, som Evans och Tilley (2012) bestrider. Värt att kontrollera för klassegregering i nästa studie?

s. 163: Sverige beskrivs som stabilt. Bra att samla på sig lite referenser till folk som säger det.

En nyansering av huvudargumentet i inledningen, s. 164: Det finns struturell påverkan på nedgången i klassröstning: boendesegregeringen har minskat i klasshänseende. Argumentationsstrategin är följande (s. 165): Det fanns en debatt mellan Lindhagen å ena sidan och Holmberg et al., Korpi och Zetterberg om huruvida socialdemokraternas nederlag berodde på lång- eller kortsiktiga faktorer (de sakfrågor detta syftade på var kärnkraften och regionalpolitiken, s. 198). Den här artikeln kommer att börja med de strukturella faktorerna, som är enklare att titta på empiriskt. Avsaknaden av sådana drivkrafter går sedan över i någon form av mer impressionistisk bedömning av hur sakfrågor kan ha spelat roll. Slutligen kommer det ett argument om att den minskade klassegregationen ligger bakom den minskande klassröstningen.

s. 166: Lindhagen håller tydligen också fram avfolkningen av Norrland som en sådan strukturell faktor. (Inte bara nedgången i arbetskraften i industrin.) Och likaså bruksorterna, där "the social structure at work was very nearly reproduced in the social structure of the town."

Men detta håller inte empiriskt menar S, och argumenterar med enkel deskriptiv statistik över hur mycket vänster olika yrkesgrupper röstar i olika bebyggelsetyper. Tesen om Norrland avfärdas också med en tabell över växande och krympande regioner. (Vore intressant att replikera detta.) För att avfärda tesen om förborgerligande av arbetarklassen refereras Goldthorpe och ett par studier av en viss Hamilton: (1972) Class and Politics in the United States. (1967) Affluence and the French Worker in the Fourth Republic.

s. 170: Påpekar att nedgången i industrin på flera sätt motsvaras av en nedgång i andelen bönder, som är till större delen borgerliga. Om denna sorts tillhörighet tas för given hade socialisterna tjänat på klasstrukturens utveckling  i perioden 1945-1965 (refererar till sin avhandling: (1976) "The Consequences of Social Structural Change for the Development of Socialism in Sweden." Ph.D. dissertation, Yale University. Däremot är det mer osäkert med perioden efteråt.

s. 171-173: Den strukturella förklaringens stora problem: klassröstningen har gått ned. "Since it has been shown that younger voters tend to show the general trends in the electorate in even more exaggerated forms, we would actually expect the opposite to be true. The mirror image of this trend is that the bourgeois parties do worse among younger nonmanual voters than older ones even at the top of their strength in the electorate, 1973-1974. Thus, age cohort analysis of the 1969 and 1973-1974 data does confirm that there has been both a decrease in socialist sympathies among manuals and an increase among nonmanuals." (s. 172)

Stephens ger två förklaringar till denna förändring: social rörlighet och minskande klassegregering (som en följd av minskande inkomstsskillnader, fler NMC, den bostadsbrist som fanns ett tag, och förorternas planering - intressant att jämföra med tesen i denna understreckare).

Detta med kontextuella effekter på partisympatier är dock tydligen problematiskt (Stephens ger en kort historik med Tingsten (1937) som utgångspunkt). Därför lägger S fram en teoretisk modell, som dock vid första påseendet inte känns helt bra. Det följer också ett test av denna hypotes som verkar intressant, men som jag skippar denna gång. Hypotesen om desegregeringens betydelse får dock stöd. Det slår mig att Lazarsfeld et. al:s hypotes om "korstryck" i grund och botten är något liknande, fast mer på individnivå. Men det är väl inget problem att där lägga till tanken att ett visst tryck kan utövas av själva miljön, inte bara grupptillhörigheten.

s. 194: TCO has grown dramatically since the mid-1960s, its niembership now accounts for a quarter of the labor force. Its growth has led to a decided reduction of business influence on the political opinions of white-collar workers. The gradual shift in public opinion to the left, which can be seen in attitudinal data in survey research, was certainly heavily influenced by the growth of trade unions.

Ett fett "citation needed" på det. Mycket intressant, men vad är det för opinionsförändringar han hänvisar till? Hans förklaring, som han kommer till sedan, är hur som helst att partierna har förflyttat sig.

s. 196: Övergripande slutsats: klasstrukturens förvandling är inte förklaringen till (s) problem. Den minskade klassegregeringen har lett till minskad klassröstning, men inte till någon nedgång för vänsterns andel av rösterna (detta senare mer min egen summering).

Om svårigheterna att förutse klasstrukturens utveckling, för att inte tala om konsekvenserna av den: "They depend partly on technological advance which involves forecasting which strata will decline relative to others due to the substitution of machinery for men. Many theorists of the 1950s misforecast changes in the class structure because of their inability to foresee the importance the computer would have in replacing whitecollar labor." (s. 197)

s. 197-199: Här backar S och säger att det kan ligga något i Lindhagens farhågor om strukturell förändring, och tar upp den ökande väljarrörligheten med hänvisning till Peterssons resultat om valet 1976. Socialdemokraternas situation kan således bli mer instabil:

s. 199: "The combination of the one chamber parliament and the short terms of office mandated in the new constitution with the greater fluctuations in voting behavior means that it is very unlikely that the Social Democrats cou!d stay in office in the next 38 years for anywhere near the time they did in the 38 years previous to 1970, even if their average political support was exactly the same in the coming period that it was before 1970."

Mycket bra formuleringar här också- Korpi hade rätt fast fel, och Lindhagen hade fel, fast rätt. s. 200: "In the Korpi-Lindhagen debate on the causes of the Social D, Omocrats’ loss of the 1976 election, Korpi argued that long-term structural changes could not account for the cross fluctuations charactciistic of Swedish electoral opinion since the mid-1960s, while Linghagen responded that the content of Social Democratic policy could not explain the long-term pattern of decline of Social Democratic support. Two paradoxes of Swedish voting behavior are that precisely the opposite is true. While the direction of change can be explained by policy, as Korpi argues, the growing intensity of the fluctuations is, in fact, explained by long term structural change as we have just shown."

Slutligen luftar S hypotesen att den större individuella rationaliteten i röstningsbeteendet som förutsägs av rörlighetsforskningen kan leda till en minskning av den kollektiva rationaliteten.