Brittisk valforskning om väljarrörlighet

Särlvik & Crewe (1983) Decade of Dealignment - The Conservative victory of 1979 and electoral trends in the 1970s


Boken som gjorde Särlvik till valforskningsprofessor (enligt MG möjligen inskickad i ansökan i manuskript, vilket verkar troligt, eftersom S fick den tjänsten redan 1982). Det årtionde som åsyftas i titeln är sjuttiotalet. 1979 är det sista val som behandlas. Det intressanta i boken för mig är nog mest analysstilen. Av de första kapitlen att döma testar de inte så mycket teori. Boken, som jag får förmoda kan kallas en fallstudie utan några större teoretiska ambitioner, verkar snarare handla om att lägga ett valforskningsperspektiv på de stora politiska förändringar och rörelser fram och tillbaka som skedde i Storbritannien på 1970-talet, jämfört med efterkrigstiden innan dess (skillnaden rent numerärt beskrivs på s. 30-32).

Undersökningen bygger på rullande paneler mellan 1970-1974 och 1974 (före och efter valet) - 1979 (s. 32-33).

Andra kapitlet heter "The Flow of the Vote" och är en extensiv beskrivning av hur röstfördelningen förändrades framförallt mellan 1974 och 1979. De har en modell för hur man ska tänka på detta (vilka distinktioner och flöden som är vettiga att titta på) som är värd att hålla i minnet (s. 36 och 44 - i synnerhet den tabellen med totalprocenten). Kanske rentav användbar för mitt paper på något sätt. Jag behöver inte ha något "liberal party" utan två block plus minor parties och icke-röstare samt de som lämnat eller tillkommit i elektoratet.

Samtidigt väldigt mycket descriptives vars teoretiska relevans är lite oklar.

s. 69-70: Referat av Butler & Stokes (1963) om bytare. De tenderar att återvända hem. Lib dems är vändstation snarare än en genomgångsstation (folk vänder tillbaka). Människor som bytt i ett val har en starkare tendens att byta i nästa.

Tredje kapitlet heter "The Lockgates on the Vote" och handlar mest om klassröstning. Här har vi återigen en principiellt intressant analys om möjliga varianter i förändringar i klassröstning: å ena sidan appeller (har man vidgat eller smalnat av sin klassappell), å andra sidan om sambandet klass och röstning försvagas eller stärks. Då kan man få in antingen fler medelklassröster eller fler arbetarklassröster.

Det påpekas att Tories hade en medelklassappell 1979 (s. 83). Samtidigt nämns att klassröstningen gick ned. Dessa omständigheter kommenteras dock inte vidare. Sedan gör de en mer finfördelad analys av vilka socioekonomiska variabler (och annat) som hör ihop med stöd för endera partiet. De lyckas då få lite bättre grepp om vilka grupper som stödjer vem. De använder facklig tillhörighet, levnadsstandard, inkomst, ålder, kön, anställningssektor, samt om man äger sitt hus eller inte.

De lyckas egentligen inte heller säga något särskilt intressant om "the lockgates". Det handlar egentligen inte alls om stabilitet som beroende variabel. Hade varit intressant med en analys liknande den som Lazarsfeld och de andra gör i de tidiga böckerna om cross-pressures här, och liknande drag. För som Daudt skriver om är ju alla väljare rörliga väljare, om än med olika sannolikhetsfördelning att faktiskt byta.

I kapitel 13 om "the making of voting decisions" undersöker de rörlighet. De tittar bl.a. på hur stor andel av partiernas väljare som röstade på ett annat parti i förra valet, och på hur många som sade att de hade bestämt sig sent. De tittar även på relationen åsiktsöverensstämmelse (med partierna) och tveksamhet att bestämma sig.

s. 30-31 Inte bara har rörligheten ökat. Variationen i rörligheten ökade på 1970-talet. Alla valdistrikt svänger inte längre i samma riktning.

s. 70: Här iakttar de att libdems tenderar att vara vändstation snarare än första steget på en resa över hela spektrumet. s. 69: De som byter i ett val byter också i nästa. Byter de igen så "vänder de hem". Lanserar en idé om att dessa väljare är arga på sitt parti i ett val, men förlåter det till nästa. Det tycks finnas mekanismer som "drar väljarna tillbaka".


Rose & McAllister (1986) Voters Begin to Choose - From Closed-Class to Open Elections in Britain.

Titeln på boken antyder att de vill argumentera för idén om klassröstningens upplösning. Men i inledningen (s. 1: "if it ever was") och även i vissa av underrubrikerna till kapitlen (s. 51: "A consistently weak relationship") så antyds att de anser att denna relation alltid har varit svag. "Från ... till ..." i titeln verkar framförallt syfta på ett skifte i modell för hur man ser på val. Hur ser de då på att Alford-index faller?

s. 1: "The openness of the electorate cannot be explained as the result of social change. Changes in class [/] structure require decades or generations to accomplish, because of the slowrate at which society alters. Yet electoral change has occurred with rapidity in Britain." Formuleringar i denna riktning - att klassröstningen aldrig varit stark, finns även på s. 4.

De anger fyra modeller för relationen väljare och partier, utifrån två dimensioner: en väljarkår som är eller inte är socialt determinerad, och ett partisystem som är minimalt (2) eller innehåller fler partier (s. 10). Brittiska statsvetare har tenderat att se landet i ljuset av de två förra alternativen. De argumenterar för att även Storbritannien har drag som gör att det hör hemma i de två senare, med ej determinerade väljare och fler än två partier.

Försöker jag analyserar Sverige som ett sådant system som R&M kallar för "fixed-track competition"?

Kapitel 2: empirisk evidens för att GBR i praktiken blivit ett flerpartisystem (och har varit så mesta tiden). Eran 1945-1970 var ett undantag.

Kapitel 3, om klassröstning. s. 52: Trots att man kan förmoda att arbetarklassen (manual workers) är mer homogena (saknar kapital och anställningstrygghet) än medelklassen, är de senare mer konsistent konservativa. Gäller detta för andra länder också? Räkna ut class-cohesion för västeuropeiska länder? De räknar fram index på hur många som röstat "som de ska" genom åren. Redan 1964 var det 41% av alla väljare. 1983 var det 52% (s. 53).

Kapitel 4, om mer komplexa socioekonomiska samband. De delar upp "klass" i facklig tillhöriget (framförallt med avseende på TUC, som företräder både blue- och white-collars), inkomst, husägande, bilägande. Och så kön, religion och ålder. Sedan kör de något slags index över vilka faktorer som influerar mest, som jag inte förstår hur det är konstruerat.
 
Kapitel 5, en multivariat analys av sådana samband. De använder något som kallas Automatic Interaction Detector algorithm, presenterad i Sonquist et al. (Searching for structure). De diskuterar inte OLS eller MLE. Möjligen har det något att göra med att de har en nominal beroende variabel. De argumenterar för att de kan analysera vilken sorts socioekonomiska intressen som är viktiga. De sade tidigare att det kanske aldrig någonsin var särskilt starka samband mellan klass och röstning, men här uttrycker de sig väldigt ofta i enlighet med upplösningsteser. De talar om (s. 99) att arbetaren som hade alla stereotypiska arbetarkaraktäristika inte är så vanligt längre (och detsamma för medelklassen). De hittar dock också att medan klassposition har gått ned i betydelse, så har de socioekonomiska intressena snarast fått ökad betydelse: "Whereas a generation ago, matters of peace and war could divide the electorate independent of socio-economic concerns, today these issues are of little importance compared with such economic concerns as the standard of living, unemployment and inflation." (s. 99) På ett sätt logiskt, eftersom kriget inte stod på dagordningen längre (men delades verkligen UK på det sättet under WW II?) Märkligt om de menar socioekonomiska intressen jämfört med vad klassposition betydde (detta påstående backas inte upp av någon statistisk analys). Men intressant att se om det har ökat över tid.

Kapitel 8: I slutkapitlet är poängen ("Are we all Alliance?") att de karaktäristika som tillskrivs Alliance idag, att man är ett tvärsnitt av befolkningen, att deras väljare är rörliga etc. egentligen på flera sätt kan sägas karaktärisera Labour och Tories också. Alliance sätter tryck på Tories och Labour också, och utgör ett "eget alternativ" även om deras ståndpunkter i enskilda frågor inte skiljer sig från båda de andra partierna. S. 159: centripetal och centrifugal partikonkurrens. Det förra med ett antal gemensamma punkter som man cirkulerar kring. Det andra utan sådana. Det förra drar partierna närmare varandra, det senare gör dem mer olika varandra. Modereringsstrategi från Labour kan fungera, men inte som enda faktor. Labour är inte det enda alternativet till Tories längre.