Mayer (ed.) The Swing Voter in American Politics

William G. Mayer tog initiativ till denna antologi, som verkar vara det främsta verket om swing voters i modern tid. Mayer gör rentav anspråk på att det är det enda. Det är utan tvivel en rik källa till förslag på mått och grundläggande kunskaper i ämnet, i alla fall hur det fungerar i det amerikanska fallet.  

William G. Mayer "What Exactly is a Swing Voter? Definition and Measurement" s. 1-31

Mayers första artikel är i hög grad en repris på hans artikel i American Politics Research, men här finns vissa egenheter. Framförallt nämner han att det finns skäl att titta på om dessa swing voters har speciella åsikter i vissa frågor, i högre grad än väljarkåren i allmänhet.

Jeffrey M. Jones "Swing Voters in the Gallup Poll, 1944-2004", s. 32-57

En genomgång av data från Gallup. Mycket diskussion om exakt hur frågan har ställts (ffa "är det tänkbart att du kommer ändra dig" etc.)  Huvudslutsats att det är svårt att tillskriva "swing voters" några särskilda attribut. Det finns statistiskt signifiktana skillnader mellan grupper, men dessa varierar mellan val. Ibland unga, ibland svarta. Själv tycker jag att detta verkar antyda att det är de politiska omständigheterna som avgör vilka detta är. J upprepar också att det är de som är minst engagerade som är swing voters (s. 52). s. 54: Två skäl att vara swing voter: man saknar information eller man har preferenskonflikter ta hänsyn till. Amerikaner snarare det förra. På s. 56 säger J att även de som inte är swing voters i den mening som mäts här kan ändra sig. Man kan bli en swing voter under kampanjens gång. Så var fallet 2000, då andelen säkra röster på Bush sjönk under kampanjens gång. s. 57: om man mäter osäkerhet blir det svårare att skatta core support, om man mäter säkerhet blir det svårare att veta varåt swing voters lutar.

Michael Dimock, April Clark and Juliana Menasce Horowitz "Campaign Dynamics and the Swing Vote in the 2004 Election", s. 58-74

Om hur kampanjerna påverkade swing voters 2004. Huvudslutsats (s. 59): kampanjeffekten var snarare en förstärkning av swing voters lutning (mobilisering) än en konvertering av dem. s. 60: Information om sprids under kampanjen mest "helpful" för medelkunniga väljare. Referenser till Hillygus & Jackman (2003) och Zaller (1992). Deras mått på swing voters är "undecideds". Kanske därför naturligt att de finner att i den mån de ändå uttryckte några preferenser så tjänade kampanjen till att få dem att bestämma sig. Naturligt nog tänker swing voters på sig själva som independent och i mitten (denna slutsats finns även i andra kapitel). s. 65: De karaktäriserar swing voters som en mellannivågrupp. Men "mellan" i relation till de som inte röstar eller inte ens registrerar sig.

Daron R. Shaw "Swing Voting and U.S. Presidential Elections" s, 75-101

s. 76-77: Klassikernas hypoteser: swing voters är de som är utsatta för korstryck genom sina grupptillhörigheter, eller som har en heterogen social kontext (två olika idéer!). s. 78: Man kan få olika resultat av hur många swing voters det finns genom att pusha respondenterna att ta ställning. Refererar forskning om att swing voters tenderar att gå på utmanaren. Är dock själv skeptisk till den slutsatsen, iaf till om den gäller även presidentvalen. Och "late deciders" i ANES visar inte någon sådan tendens. Slutsatserna är att "late deciders" är ett dåligt mått, att det finns en nedåtgående trend i andelen swing voters (eat that, Dalton!), många grupper som sägs vara särskilt mycket swing voters är inte det - det är rentav svårt att idag ange bestämda grupper som är det.

Referenser: Pedersen (1979) Political Involvemnet and Partisan Change in Presidential Elections, AJPS. Converse (1962) "Information Flow and the Stability of Partisan Attitidues", POQ.

Jeffrey M. Stonecash "Swing Voters in Subnational Campaigns", s. 102-111.

Det enda kapitlet som inte handlar om presidentval. Börjar med en intressant utläggning om hur kampanjledare använder tidig polling för att bestämma issues. Ett särskilt problem här är att dessa val präglas av att väljarna knappt vet vilka kandidaterna är. Som S skriver på s. 111, i nationella val är det frågan om att swing voters ser positiva saker hos båda kandidaterna, i lokalare val är swing voters snarare de oinformerade. Svårare att avgöra i vilken mån de är övertalningsbara då. 

Adam Clyner och Ken Winneg "Swing Voters? Hah!  The Not Very 'Persuadables' and the Not Very 'Undecideds' in 2004", s. 112-117.

En första iakttagelse: andelen "öppna väljare" som inte hade bestämt sig eller sa att det var "a good chance" att de kunde rösta på den andre, var strax över 10% (detta gäller 2004, som sagt). De flesta "a good chance" höll dock på sitt val (ca 80% i båda fallens, s. 115). De kollar också hur många independents som faktiskt bytte preferens (om de angett någon), och särskilt om de bytte i högre grad än de som angav partiidentifikation. Bland de som var undecided valde ändå nästan 80% utifrån hur de hade rankat kandidaterna på en skala (förmodligen den där termometern som Mayer själv gillar).
 
James E. Campbell "Do Swing Voters Swing Elections?" s. 118-132.

Detta handlar om huruvida de som vinner valen också är de som vinner swing voters, och också om swing voter är de som egentligen avgör valen. Och om det inte är nödvändigt att vinna en majoritet, hur stor andel måste man ändå vinna? 

Tre teoretiska påpekanden: (1) Swingness bör egentligen mätas oberoende av vad väljaren själv anser. Det finns för mycket av psykologisk bias (vilja att framstå som opartisk) för att självrapportering ska vara helt bra. (2) Swing voters måste vara de som faktiskt röstar. (3) Väljare är olika osäkra på olika sikt. Färre obestämda ju längre en valkampanj pågår. 

Mäter swing voters mer i grader. Först genom likes/dislikes om respektive parti, sedan genom partiidentifikation, som först balanseras mot varandra på en skala som kan sträcka sig från -12 till +12. De som har värdena -1 till +1 är swing voters. Detta mått går tillbaka till 1952, medan Mayers bara går tillbaka till 1972.

Tabell att efterlikna på s. 126. Uppställt på år så anges vinnande parti, andelen swing voters, andelen swing voters som röstade på vinnaren, vann vinnaren en majoritet av swing voters, avgjorde swing voters vem som fick majoritet, så stor andel swing voters som behövdes för seger, vinnaren behövde en majoritet swing voters. 

Det är mindre vanligt att swing voters avgör. Enligt tabellen på s. 126 har det bara skett en gång, vilket var 1976. Och det vara bara då som den vinnande kandidaten behövde en majoritet av swing voters för att vinna. (Detta gäller pre-campaign.)

Oklart dock vilken den empiriska skillnaden mellan pre-campaign och campaign swing voter är. Borde vara olika mättillfällen, men det vertkar inte så. 

Huvudresultat är att swing voters i de flesta val inte har spelat den avgörande rollen. Detta sägs vara konsistent med mycket tidigare forskning, som visat att, med Lazarsfelds ord, många valkamper är över redan innan de har börjat. Bra metafor från L om att kampanjer är som framkallningsvätska, som gör en suddig bild tydligare. Visst kan det ske skiften, men svårt på så kort sikt. Att swing voters ändå får så mycket uppmärksamhet förklarar C med mediedramaturgi och någon slags principiell föreställning om att val ska avgöras på valdagen (s. 129-132)

William G. Mayer and Ruy Teixeira "Conclusion: The State of the Discussion", s. 133-142.

Huvudslutsatser: skillnaderna mellan swing voters och non-swing voters är typiskt sett modesta, inte heller är de särskilt enhetliga i sina policy preferenser, ingen klar vinnare när det gäller basen vs. swing voters (s. 133). Märkligt med den sista. Jag tycker alla resultat verkar peka på att de inte spelar så stor roll. 

s. 136: Bra påpekande om att osäkerheten i hur mycket swing voter någon är ökar med deras okunskap. En okunnig tvärsäker väljare kan bli osäker av ny information.

s. 138: Andelen swing voters varierar en del mellan val. Mayers mått varierar från 13% 2004 till 34% 1976 (den tabellen borde ha varit en graf). Campbells varierar från 13% 2004 och 1992 till 23 1976. Stora skillander i skattningar, men ändå en betydande samvariation (korrelation 0,80). Ingen trend över tid, vad jag kan se.

s. 139: Swing voters egenheter är att de är moderates, mindre anhängare av något parti och mindre intresserade än andra. Ger stöd åt Zaller-modellen om att de halvinformerade är de som mest sannolikt ändrar sig (dock utan att nämna denne). 

s. 140: Deras avgörande: de ingen stor andel av väljarkåren, och de röstar inte så värst annorlunda än stabila väljare. Sällan direkt avgörande. 

s. 141: Är swing voters värda ansträningen? Nja, säger Mayer och Teixeira, men vad är alternativet. De är ändå mer övertalningsbara än de som säger att de faktiskt är säkra. Bra ord också om att argumentet att det skulle finnas enkelt mobiliserbara väljare, men att de etablerade partierna är rädda för dem, är lite problematiskt. Det skulle finnas så stora kortsiktiga vinster att ingen skulle vilja avstå om möjligheten fanns, menar de. Ickeväljare skiljer främst ut sig genom att vara ointresserade.

William G. Mayer (2007) The Swing Voter in American Presidential Elections

William G. Mayer (2007) The Swing Voter in American Presidential Elections, American Politics Research, May 2007 vol. 35 no. 3 358-388

En av mycket få artiklar på swing voter-temat. Går igenom möjliga defintioner och förklarar vad som skiljer begreppet "swing voters" från t.ex. indepedents, undecideds, party switchers etc. Enkel artikel men mycket bra! Tyvärr är måttet med termometern han använder alldeles för USA-specifikt - tror inte det finns i några andra valundersökningar. Därtill förutsätter det i princip att det bara finns två kandidater.

Definition

s. 359: In simple terms, a swing voter is, as the name implies, a voter who could go either way, a voter who is not so solidly committed to one candidate or the other as to make all efforts at persuasion futile.

Med andra ord, man kan säga att swing voters i betydelsen “avgörande grupper” är de som är obestämda men som garanterat kommer att dyka upp...

s. 360: To see why this is the case, consider the situation of a voter located at –100 or –80 (i.e., at the far Democratic end of the scale). The Democrats will probably expend some effort to make sure that this voter will actually show up at the polls on election day. But as a subject for persuasive actions or communications, this voter is not a very attractive target for either party, simply because there is so little likelihood of changing his or her voting decision.

s. 361: Voters receive attention from campaigns according to the expected “pay-off” they will yield, meaning the number of votes that can be gained or at least not lost to the other side. Thus, campaigns will generally ignore or take for granted each candidate’s most committed supporters and concentrate their persuasive efforts on the undecided or weakly committed swing voters. In this respect, there is an obvious parallel between swing voters and the so-called battleground states in the electoral college.

s. 364-365: One advantage of using a scale of this sort is that it provides a nuanced, graduated measure of a voter’s convertability or “swingness.” Yet for the analysis that follows, it will be helpful to have a simple, dichotomous variable that divides voters into two categories: swing voters and non–swing voters. A close inspection of Table 1 suggests that the best way to define such a variable is to classify any voter with a score between –15 and +15 inclusive as a swing voter, with everyone else falling into the non–swing [/]voter category.6

Kan man få syn på en sådan osäkerhet i de svenska valundersökningarna?

Vi gör intervjuer innan (en del i alla fall). Men har vi frågor om hur väljarna väger mellan olika partier/block? Vi har frågor om när de bestämde sig, men har vi frågor om considerations? Mayers analyser är vettiga på många sätt, men de går inte att genomföra i SNES, för vi saknar en fråga där folk får skatta hur mycket de står och väger. Möjligen skulle man kunna använda frågorna om hur mycket folk gillar eller ogillar allianspartierna på detta sätt, och om det där sedan finns swing voters. Detta skulle kanske vara ett bättre mått än folk som bestämmer sig sent. Vi vet inte inom vilken range som dessa människor bestämmer sig.

Tre alternativ och varför de är sämre:

Political independents:

s. 366: But political independence, whatever its other uses, is not a very good measure of what it means to be a swing voter. If the point of the swing voter concept is to identify those voters who might conceivably vote for either major-party candidate, political independents fall short in several different ways.

Tre skäl: Det finns “hidden partisans”, som är svåra att rensa ut. Och alla som anger party identification röstar inte på ”sitt” parti, av specifika politiska skäl (exv. Reagan democrats).

Party switchers:

s. 368: But party switchers are simply not the same thing as swing voters. There are too many people who fit into one category and not the other, or vice versa. Most obviously, because party switchers are defined by a disjunction in voting behavior across two successive elections, using this variable as a way of identifying swing voters automatically excludes all those who did not or could not vote the last time around.

s. 368-369: If not all swing voters are party switchers, the reverse is also true: Not all party switchers are swing voters. Party switchers include all those who decided to abandon the party they voted for in the last presidential election, no matter when they reached that decision. And although some voters will not make that decision until the final days of an election campaign, many, it [/] appears, decide months or even years earlier and are thus effectively removed from the swing voter category by the time the campaign begins.

The undecided:

s. 369: The principal difference, at the theoretical level, is that the swing vote is a slightly broader concept: It includes not only those who are literally undecided but also those who have some current vote intention but are weakly committed to that choice.

s. 371: There is also some reason to think that many of those who say they are undecided may actually have a preference that they are reluctant to reveal to the interviewer.

Detta innebär ändå en del intressanta saker när det gäller att konceptualisera vad manmenar med swing voters, och vad jag menar med tesen att medelklassen har särskild vikt.

Kritik av Kelley: 

s. 374: Though at one point I considered using Kelley’s method as the basis for my own investigation, I ultimately came to believe that it had two major shortcomings. First and most important, the Kelley index, in my opinion, actually measures two things: a respondent’s comparative assessment of the major candidates and parties but also, to some extent, his or her level of political sophistication.

Kelley använder alltså ett större set av frågor i sitt mått (40 stycken, om jag inte tar fel). De kan helt enkelt vara så att det också spelar roll i vilken mån respondenten  kan/orkar besvara frågorna.

Spelar swing voters roll för vem som vinner eller inte?

s. 376: The base vote, as I am using the term here, is the opposite of the swing vote: It is those voters whose support a candidate can comfortably rely on. On average, the 18 major-party candidates shown in Table 7 held on to 96% of their base vote. The problem for most campaigns is that the base vote falls short of a majority. Hence, the principal goal of the campaign becomes to add on to the base vote enough weakly committed,  undecided, and even initially antagonistic voters to secure a majority. And that, of course, is where the swing vote becomes important.

The swing vote is most significant, then, in close elections. The basic dynamic can be seen most readily in the elections of 1976, 1980, 1992, and 2000. In each of these contests, both major-party candidates had a base vote of between 30% and 40% of the electorate. When this is the case, which candidate wins will depend on how the swing vote breaks—and in every one of these elections, the candidate who won a majority of the swing vote also won a majority of the popular vote as a whole (though in Gore’s case, this was not enough to carry him into the White House). The situation is different when the general election shapes up to be a landslide. In 1972, for example, 53% of the voters in the NES preelection survey were already part of the Republican base vote. To win the 1972 election, George McGovern had to win an overwhelming percentage of the swing voters and make some substantial inroads into the Republican base. In fact, as the figures in Table 7 indicate, Nixon held on to 94% of his base vote—and also won a narrow majority of the swing voters. Ronald Reagan in 1984 and Bill Clinton in 1996 similarly began the general election campaign with a base vote that fell just shy of a majority.

Tillhör swing-voters vissa speciella demografiska grupper? Klass är inte med!

s. 377: The swing vote, in sum, is not the be-all and end-all of American presidential elections. It is much less important in landslide elections—but, then, so are campaigns in general.

s. 382: The most important conclusion to be derived from Table 10 is that swing voters are, at least in demographic terms, a very diverse group. Of the 87 survey groups evaluated in Table 10, in only 16 cases is the group significantly over- or underrepresented among swing voters—and in only 4 cases does the difference reach 10 percentage points. To the extent that swing voters are demographically different from non–swing voters, moreover, their distinctive attributes vary from election to election. The only group that is overrepresented among swing voters in at least 8 of 9 elections is Catholics.

Är swing-voters mindre politiskt intresserade / kunniga än andra väljare?

s. 380: “Compared to voters generally,” Kelley concluded, marginal voters “were on average less well educated, less active politically, less interested in the campaign, less informed, and less attentive to politics” (p. 157). Given what has been said earlier, however, about the problematic character of Kelley’s method of identifying marginal voters—particularly the fact that it may also serve as a measure of political sophistication—the whole matter is clearly worth revisiting. Table 9 accordingly shows how swing voters and non–swing voters compare,

on average, on a variety of measures of political interest, involvement, and information. As it turns out (the data are not reported here), using the thermometer ratings rather than the likes–dislikes questions does make some difference. Swing voters, as I have defined them, are, for a substantial majority of the questions in Table 9, more involved and more knowledgeable than a comparable group based on the Kelley (1983) index (specifically, those with scores between –2 and +2, inclusive). But the differences are in most cases rather modest and not enough to undermine Kelley’s basic conclusion. Swing voters, no matter how one defines them, are consistently less involved in and  informed about politics than the rest of the electorate.

Stanley Kelley Jr. (1983) Interpreting Elections.

Stanley Kelley Jr. (1983) Interpreting Elections. Princeton: Princeton University Press.

Denna bok är den enda som Mayer hittat som behandlar idén om "swing voters" före honom, i kapitel 8. Det är ganska likt Mayers teser. Swing voters är inte så viktiga som det sägs. Antingen är de inte tillräckligt många, eller så går de inte emot majoriteten. För att de ska vara avgörande måste båda dessa kriterier vara uppfyllda, och det är de sällan.

Den verkar dessutom värd att läsas i sin helhet, om inte annat som förberedelse för det kommande året. Frågan om hur man ska tolka ett valresultat, och om valets innebörd, är väl kärnan i vad journalister vill veta av statsvetare.

Kelly analyserar "marginal voters", vilket är definierat som "the least commited members of the half of the electorate most commited to the winning candidate". Svårt dock att hitta exakt hur detta har operationaliserats i empirin.

Kelley har också en ganska negativ syn på dem. Han analyserar valen 1964 och 1972, och hittar i sitt tycke stora likheter mellan grupperna: "marginal voters in both elections were less well educated, less well informed, and more passive in their orientation to politics than were voters generally." (s. 149)

s. 156: Det område där marginalväljarna står ut är kandidaternas kompetens, där de visar nästan lika stor, eller i vissa fall större, intresse än den genomsnittlige väljaren.

s. 158: "If the nominators choose the candidates only, or mainly, for their popularity with the members of M, M could rightly be said to have decided the election before it began. If the candidates were chosen only, or mainly, for their acceptability to R and D, however, M's balance-of-power role is of far less consequence for the qualification of the eventually successful candidate."

Appeller till väljarna måste gå ihop med både marginalväljare och kärnväljare.

s. 160: Osannolikt att detta spelade en överväldigande roll i nomineringsprocessen. Det är inte marginalväljarna som engagerar sig där.

s. 161: Många väljare visserligen okunniga i många viktiga frågor. Men vem ska bestämma vilka frågor de ska bry sig om, frågar sig Kelley.

s. 165: Väljarna bryr sig främst om kandidaterna, men de bryr sig om relevanta kriterier som omdöme, realism och integritet - inte framtoning (om det nu finns en sådan skillnad). Etiketter som liberalism och konservatism kanske inte är så relevanta här, säger Kelley.

Stephens (1981) om klass, rörlighet och Sverige i förändring

John D. Stephens (1981) The Changing Swedish Electorate : Class Voting, Contextual Effects, and Voter Volatility, Comparative Political Studies 1981 14: 163-204.

En ganska märklig produkt detta. Stephens verkar vara någon sorts marxistisk sociolog, med visst intresse för Sverige. Den här (långa!) artikeln verkar vara något slags försök att bedöma socialdemokratins framtidsmöjligheter i Sverige, skriven när de just hade förlorat den. Den centrala slutsatsen beskrivs så här i abstract, s. 163: "The author argues that the decline of the Social Democrats cannot be attributed to long-term structural changes in the electorate but rather is a product of the policies and clcctoral straicgics pursued by the parties. The decline in class voting is found to he partly attrihutahle to long-tcrm structural change." Överlag en tolkning ganska lik Korpis, låter det som. Dennes kortsiktiga förklaringar får stöd av Stephens. På slutet kommer det också resonemang om väljarrörlighet som låter inte som Inglehart och Dalton, utan mer lika de resultat som jag hittar -  att rörligheten har varit ganska oberoende av klass. Stephens verkar inte gilla förborgerligandehypotesen (refererar ju till Goldthorpe och Hamilton), med betoningen på minskad segregering är ändå kanske någon form av heterogenitetshypotes, som Evans och Tilley (2012) bestrider. Värt att kontrollera för klassegregering i nästa studie?

s. 163: Sverige beskrivs som stabilt. Bra att samla på sig lite referenser till folk som säger det.

En nyansering av huvudargumentet i inledningen, s. 164: Det finns struturell påverkan på nedgången i klassröstning: boendesegregeringen har minskat i klasshänseende. Argumentationsstrategin är följande (s. 165): Det fanns en debatt mellan Lindhagen å ena sidan och Holmberg et al., Korpi och Zetterberg om huruvida socialdemokraternas nederlag berodde på lång- eller kortsiktiga faktorer (de sakfrågor detta syftade på var kärnkraften och regionalpolitiken, s. 198). Den här artikeln kommer att börja med de strukturella faktorerna, som är enklare att titta på empiriskt. Avsaknaden av sådana drivkrafter går sedan över i någon form av mer impressionistisk bedömning av hur sakfrågor kan ha spelat roll. Slutligen kommer det ett argument om att den minskade klassegregationen ligger bakom den minskande klassröstningen.

s. 166: Lindhagen håller tydligen också fram avfolkningen av Norrland som en sådan strukturell faktor. (Inte bara nedgången i arbetskraften i industrin.) Och likaså bruksorterna, där "the social structure at work was very nearly reproduced in the social structure of the town."

Men detta håller inte empiriskt menar S, och argumenterar med enkel deskriptiv statistik över hur mycket vänster olika yrkesgrupper röstar i olika bebyggelsetyper. Tesen om Norrland avfärdas också med en tabell över växande och krympande regioner. (Vore intressant att replikera detta.) För att avfärda tesen om förborgerligande av arbetarklassen refereras Goldthorpe och ett par studier av en viss Hamilton: (1972) Class and Politics in the United States. (1967) Affluence and the French Worker in the Fourth Republic.

s. 170: Påpekar att nedgången i industrin på flera sätt motsvaras av en nedgång i andelen bönder, som är till större delen borgerliga. Om denna sorts tillhörighet tas för given hade socialisterna tjänat på klasstrukturens utveckling  i perioden 1945-1965 (refererar till sin avhandling: (1976) "The Consequences of Social Structural Change for the Development of Socialism in Sweden." Ph.D. dissertation, Yale University. Däremot är det mer osäkert med perioden efteråt.

s. 171-173: Den strukturella förklaringens stora problem: klassröstningen har gått ned. "Since it has been shown that younger voters tend to show the general trends in the electorate in even more exaggerated forms, we would actually expect the opposite to be true. The mirror image of this trend is that the bourgeois parties do worse among younger nonmanual voters than older ones even at the top of their strength in the electorate, 1973-1974. Thus, age cohort analysis of the 1969 and 1973-1974 data does confirm that there has been both a decrease in socialist sympathies among manuals and an increase among nonmanuals." (s. 172)

Stephens ger två förklaringar till denna förändring: social rörlighet och minskande klassegregering (som en följd av minskande inkomstsskillnader, fler NMC, den bostadsbrist som fanns ett tag, och förorternas planering - intressant att jämföra med tesen i denna understreckare).

Detta med kontextuella effekter på partisympatier är dock tydligen problematiskt (Stephens ger en kort historik med Tingsten (1937) som utgångspunkt). Därför lägger S fram en teoretisk modell, som dock vid första påseendet inte känns helt bra. Det följer också ett test av denna hypotes som verkar intressant, men som jag skippar denna gång. Hypotesen om desegregeringens betydelse får dock stöd. Det slår mig att Lazarsfeld et. al:s hypotes om "korstryck" i grund och botten är något liknande, fast mer på individnivå. Men det är väl inget problem att där lägga till tanken att ett visst tryck kan utövas av själva miljön, inte bara grupptillhörigheten.

s. 194: TCO has grown dramatically since the mid-1960s, its niembership now accounts for a quarter of the labor force. Its growth has led to a decided reduction of business influence on the political opinions of white-collar workers. The gradual shift in public opinion to the left, which can be seen in attitudinal data in survey research, was certainly heavily influenced by the growth of trade unions.

Ett fett "citation needed" på det. Mycket intressant, men vad är det för opinionsförändringar han hänvisar till? Hans förklaring, som han kommer till sedan, är hur som helst att partierna har förflyttat sig.

s. 196: Övergripande slutsats: klasstrukturens förvandling är inte förklaringen till (s) problem. Den minskade klassegregeringen har lett till minskad klassröstning, men inte till någon nedgång för vänsterns andel av rösterna (detta senare mer min egen summering).

Om svårigheterna att förutse klasstrukturens utveckling, för att inte tala om konsekvenserna av den: "They depend partly on technological advance which involves forecasting which strata will decline relative to others due to the substitution of machinery for men. Many theorists of the 1950s misforecast changes in the class structure because of their inability to foresee the importance the computer would have in replacing whitecollar labor." (s. 197)

s. 197-199: Här backar S och säger att det kan ligga något i Lindhagens farhågor om strukturell förändring, och tar upp den ökande väljarrörligheten med hänvisning till Peterssons resultat om valet 1976. Socialdemokraternas situation kan således bli mer instabil:

s. 199: "The combination of the one chamber parliament and the short terms of office mandated in the new constitution with the greater fluctuations in voting behavior means that it is very unlikely that the Social Democrats cou!d stay in office in the next 38 years for anywhere near the time they did in the 38 years previous to 1970, even if their average political support was exactly the same in the coming period that it was before 1970."

Mycket bra formuleringar här också- Korpi hade rätt fast fel, och Lindhagen hade fel, fast rätt. s. 200: "In the Korpi-Lindhagen debate on the causes of the Social D, Omocrats’ loss of the 1976 election, Korpi argued that long-term structural changes could not account for the cross fluctuations charactciistic of Swedish electoral opinion since the mid-1960s, while Linghagen responded that the content of Social Democratic policy could not explain the long-term pattern of decline of Social Democratic support. Two paradoxes of Swedish voting behavior are that precisely the opposite is true. While the direction of change can be explained by policy, as Korpi argues, the growing intensity of the fluctuations is, in fact, explained by long term structural change as we have just shown."

Slutligen luftar S hypotesen att den större individuella rationaliteten i röstningsbeteendet som förutsägs av rörlighetsforskningen kan leda till en minskning av den kollektiva rationaliteten.

Voter Transition Probability Estimates : An Entropy-Maximizing Approach

Voter Transition Probability Estimates : An Entropy-Maximizing Approach
R. J. JOHNSTON and A. M. HAY
University of Shefield, United Kingdom

European Journal of Political Research 11 (1983) 93-98

Inleder med referens till tidigare forskning om samma sak, med en radda referenser:

Three recent papers have discussed voter transition probabilities in Britain: Miller (1972) used ridge regression to provide estimates; McCarthy and Ryan (1977) used quadratic programming for a similar task; and Upton (1978) compared the results obtained by McCarthy and Ryan with those derived from survey data. This note introduces an alternative procedure which uses both aggregate and survey data and provides more realistic estimates than those from the other procedures, and illustrates the results of one analysis.

Själva pappret är ganska tekniskt och säkert givande att stava sig igenom, men mitt första intryck är att det handlar om att härleda sådana sannolikheter ur aggregerad data. Det har hur som helst inget att göra med att predicera sannolikheten för partibyten på individnivå. Snarare att beräkna sannolikheten på aggregerad nivå - den genomsnittlige väljaren. Jag är intresserad av sannolikheterna för individen.

Rörlighet bortom Västeuropa

Crossing Party Lines: Volatility and Ticket Splitting in Mexico (1994–2000)
DAVID CROW, Department of Government, University of Texas, Austin, USA
Bulletin of Latin American Research, Vol. 24, No. 1, pp. 1–22, 2005

En studie över två presidentval i Mexico, med en multivariat logit i centrum, som kollar på hur en massa saker är relaterade till benägenheten att byta parti eller "ticket splitting". Det mesta av vikt verkar sägas i abstract (s. 1): "Regression analysis indicated that, contrary to the expectation that the politically sophisticated differentiated their votes, virtually all parts of Mexican society were equally likely to switch parties and split tickets." Överlag är artikeln nog mest intresserad av Mexico (vilket också märks på publiceringsstället. Värt att notera i övrigt är att Crow slänger in en massa variabler, som utbildning och yrke (dock lite mer osystematisk variabel än i de flesta studier - visserligen kategorier för "Industrial Worker" och "Rural" och "Unskilled personal service", men också en särskild för "Teacher". Inget blir signifikant någonstans. Faktiskt lite märkligt att "kontrollera" mot detta för PID och höger-vänsterplacering. Det är ju variabler som ligger på en lite annan nivå. Frågan är om han inte egentligen borde ha tagit de olika kategorierna variabler (urban/rural, utbildning, yrke, kunskaper) var och en för sig. Känns inte helt stabilt detta.

KAREN E. FERREE* (2010) The Social Origins of Electoral Volatility in Africa,  B.J.Pol.S. 40, 759–779

En studie på aggregerad nivå, som använder partiers platser i parlamentet som beroende variabel. Ur abstract, s. 759: Legislative seat volatility is highest in countries where either no social group is large enough to form a majority on its own, or a majority group contains within itself a second smaller majority group; it is lowest in countries where one, and only one, group forms a majority. In contrast, most standard explanations for volatility, including variations in economic performance, democratic period of origin and democratic duration, do not appear relevant in the African context.

Det låter mycket intressant: rörlighet kopplas alltså här till proportionskaraktäristika i en befolkning. En sannerligen "strukturell" förklaring. På s. 761 summeras resultaten så här: "legislative seat volatility is lowest when a single ethnic group can form a majority on its own and higher when there are multiple majorities or none at all. My results survive the addition of multiple controls, including the effective number of parties (ENP), which also bears a strong relationship to legislative seat volatility. Moreover, factors found to be significant in other regions (the age of the democracy, economic performance) bear little relationship to volatility in this African sample."

Dock mindre relevant för mitt projekt.

Eleanor Ne Powell & Joshua A. Tucker (2013) Revisiting Electoral Volatility in Post-Communist Countries: New Data, New Results, and New Approaches. Accepterad för publicering i BJPS.

Rätt stora anspråk i abstract: We provide a detailed set of coding rules for disaggregating electoral volatility into two components: volatility caused by new party entry and old party exit and volatility caused by vote switching across existing parties. After providing an overview of both types of volatility in post-communist countries, we analyze causes of volatility using an expanded data set compared to previous studies. The results are startling: most ndings based on elections included in previous studies disappear. Instead, we nd that entry and exit volatility is largely a function of long-term economic recovery and that we know very little about what causes \party switching" volatility.


Inledningsvis kritiserar de rutinmässig användning av Pedersen Index, och tycker att man ska skilja på rörlighet som kommer av nya partier och rörlighet som kommer av partibyten. De anser att dessa typer av rörlighet fungerar på lite olika sätt. Ingen av de vanliga förklaringarna till den första sortens rörlighet blir signifikant på Östeuropa ca 1990-2010. De kör OLS med klustrade (efter land) och robusta standardfel. Intressant, men inte heller detta särskilt relevant för mig.

Marthaler (2008) The Paradox of the Politically-Sophisticated Partisan: The French Case

The Paradox of the Politically-Sophisticated Partisan: The French Case
SALLY MARTHALER, West European Politics, Vol. 31, No. 5, 937–959, September 2008

Kritik av tesen om kognitiv mobilisering, som lägger sig väl bredvid Allbright och Ohr et al. Det är en studie av Frankrike, och huvudresultatet är att bland såväl yngre som äldre väljare är sambandet mellan partiidentifikation och politisk sofistikering positivt snarare än negativt. Den använder sig av surveydata från CEVIPOF (Centre d’Etude de la Vie Politique Francaise Contemporaine), från åren 1981-2002 i vad som beskrivs som en longitudinell studie (s. 938).

Teorin är standard Berelson et al. vs. Dalton & Inglehart. Sedan ställs fyra hypoteser upp:

• Det går mot fler sofistikerade väljare.
• Yngre väljare är oftare "apartisans" än äldre.
• Även bland yngre ska det gå att se skillnader mellan de med högre utbildning och de utan.
• Politiskt sofistikerade ska vara mer rationella och därmed förlita sig mer på sakfrågeåsikter än på "partisan considerations" (s. 939)

I metodavsnittet diskuteras olika mått på politisk sofistikering. Frågan om man diskuterar politik nämns, politiskt intresse, exponering för media och formell utbildning. Det finns också politisk kunskap. Hon diskuterar också Zallers begrepp "political attentiveness" och Cassel & Lo (1997) "political literacy". De senare är lite mer flertydiga begrepp, som inte används senare.

Värt att notera att klass inte diskuteras öht i denna.

Därefter följer mest enkel deskriptiv statistik, med tidsserier uppdelat på olika grupper. Det mäter utbildningsgrad och Daltons cog mob-index (utbildning och intresse).

Cog mob stiger visserligen, men: s. 944: The data indicate a reversal in the proportions of the electorate with high and low cognitive mobilisation between 1978 and 2002 (Figure 2). This change is perhaps not as significant as might have been anticipated given the scale of the developments in education and suggests that other factors, such as generational differences, are playing a role here.

Det visar sig också att varje ny generation (med undantag för den yngre i den senaste mätningen) är mer kognitivt mobiliserad än den andra. Däremot drivs detta helt och hållet av utbildning (s. 946), och intresset sjunker i nyare generationer.

Sedan kommer det ett ytdiagram utifrån Peterssons (1978) typologi (s. 949). Även i Frankrike ökar apartisans, på ritual partisans och i hög grad även cognitive partisans bekostnad. Gruppen "Apolitical" är ungefär lika stor under hela undersökningsperioden. Detta tycks mig stämma bättre överens med Daltons teori än vad det amerikanska och tyska fallet gör, i det att det verkar ligga till grund två sådana trender som denne postulerar (ökande sofistikering, minskande identifikation). Trenden mot avsaknad av partiidentifikation finns dock i alla grupper, om än är de yngre i avsaknad av identifikation i högre grad. (s. 951)

Men det är även i Frankrike så att korrelationen cog mob och pid är positivt snarare än negativt, om än försvagad över tid.

Sedan följer en rad reflektioner om sambandet mellan pol soph och pid och varför det skulle kunna vara positivt. En är att det helt enkelt krävs en hög grad av sofisitikering ens för att kunna nå upp till pid-nivån.

Sammantaget fick bara de två första hypoteserna stöd. (Dock mycket oklart om den sista hypotesen öht testades empiriskt här. Det var betydligt mer anekdotisk data där.) Överlag kommer det flera teoretiska reflektioner här som pekar i riktningen att det är ett positivt samband cog mob och pid som är mest teoretiskt rimligt. Trender som går i andra riktningar får man förklara på andra sätt, typ, enligt Marthaler.

Ruth Dassonneville om väljarrörlighet

Ruth Dassonneville, såvitt jag förstår ännu inte disputerad, har de senaste åren skrivit ett bisarrt stort antal papers om många saker, men framförallt om väljarrörlighet - flera tillsammans med Marc Hooghe. Tyvärr har inte många av dem publicerats ännu. I vilket fall som helst tänkte jag gå igenom ett antal av dem här.

Vi börjar med de som faktiskt har publicerats:

Electoral volatility, political sophistication, trust and efficacy: A study on changes in voter preferences during the Belgian regional elections of 2009, Acta Politica (2012) 47, 18–41. doi:10.1057/ap.2011.19; published online 1 July 2011

Den här är en studie över vilka väljare som byter parti när under en valrörelse. Det är survival analysis på en sjustegspanel. Den viktiga slutsatsen är att sofistikerade, intresserade väljare har vanligen bytt parti redan när valkampanjen börjar, och att osofistikerade diton byter oftare under själva kampanjerna. Hon lanserar i anslutning till detta också distinktionen mellan inter-election och campaign volatility.

Såvitt jag förstår handlar det dock inte om att förklara ökad aggregerad väljarrörlighet (även om den hänvisas till detta i inledningen), utan om att förklara skillnader i tidpunkt för partibyten. Det viktiga är att reda ut om det finns skillnader i karaktäristika mellan inter-election och campaign switchers.

Användbart citat: ‘Stability in vote is characteristic of those interested in politics and instability of those not particularly interested’ (Berelson et al, 1963, p. 20).

I första avsnittet diskuteras sambandet mellan politisk sofistikering och väljarrörlighet. Det redovisas argument både för att sambandet skulle vara negativt som att det skulle vara positivt.

D landar i tre hypoteser:

• Politisk sofistikerade är mindre rörliga.
• De med hög political trust och "external political efficay" är mindre rörliga.
• Inter-election switchers och campaign switchers "can be empirically differentiated from each other." (s. 25)

Den sista är en rätt vag hypotes i mitt tycke.

Analysen består av två logitmodeller, som har två olika beroende variabler: bytte man under kampanjen, eller bytte man innan kampanjen hade börjat. I hennes analys har hon med klass som variabel. Den har fyra kategorier: Labour, Middle class, High class och Other, som förklaras i appendix (s. 39) enligt följande:

Social class: Four categories, being non-active (1=retired, unemployed, student or housewife/-men), labour (2), middle class (3=farmer, entrepreneur with less than six employees and civil servants), higher class (4=entrepreneur with more than six employees, profession, board of directors and staff
member).

Det låter som en ganska liten medelklass, och inte heller verkar den vara särskilt relaterad till den nya medelklass som motiverar att den är med.

s. 28: We also control for the impact of social class on volatility. Carsten Zelle (1995) states that, within the modernist school, especially members of the new middle class are expected to be more volatile in their party preferences.
Ingen av klasskategorierna blir signifikanta på något ställe i hennes analys.Om jag förstår det rätt visar det att ingendera sortens byten är speciellt vanlig i någon klass. Men klassvariabeln kommenteras inte mer än så.

 Det är värt att notera att inte heller sofistikeringsvariablerna blir signifikanta, utom politiskt intresse (som går i olika riktningar för inter election och campaign switchers - positiv resp. negativ). Men alltså inte utbildning eller politisk sofisitikation.


Ruth Dassonneville, Marc Hooghe & Bram Vanhoutte (2012): Age, Period and Cohort Effects in the Decline of Party Identification in Germany: An Analysis of a Two Decade Panel Study in Germany (1992–2009), German Politics, 21:2, 209-227


Denna artikel handlar inte om rörlighet i strikt mening, men har ändå relevans eftersom den går in på alignments och stabilitet i väljarbeteendet. Det tycks främst vara en deskriptiv redogörelse för hur förändringarna i partiidentifikation i Tyskland ser ut.

Deras teoretiska del går igenom tänkbara förklaringar till minskande partiidentifikation. Här går de direkt in på Dalton, men nämner också invändningarna mot honom. De nämner som källa Allbright, men också en artikel som argumenterar emot cognitive mobilization-tesen som jag inte sett tidigare: S. Marthaler, ‘The Paradox of the Politically Sophisticated Partisan: The French Case’, West European Politics 31/5 (2008), pp.937–59.

Sedan för de en diskussion om the social cleavage model allmänt, och hänvisar till att de traditionella grupperna krymper och att klass inte längre har samma starka inverkan. Lite oklart dock vad som är deras egen ståndpunkt här - vad de bedömer vara fallet: är båda sakerna ett faktum?

Hypoteserna är här relaterade till klass, om än indirekt (s. 214):

According to Dalton’s cognitive mobilisation theory, we expect that citizens with high levels of political sophistication are less likely to be party identifiers.42 It has to be noted, however, that Albright argues for the other relation:43 the higher the level of political sophistication, the more likely citizens are to have a strong party identity and preference. Arzheimer, too, finds a positive relation between political sophistication and partisan identity.44 Nevertheless, in line with most of the dealignment literature, we assume a negative relation between political sophistication and partisanship, as is predicted in most of the work of Dalton. Therefore we expect both a high level of interest in politics and higher levels of education to be negatively associated with levels of partisanship.

Furthermore, focusing on a European country, we expect a profound impact of class cleavages on partisanship as well. Similar to the traditional literature on the impact of social groups on party identification, we argue that those citizens with firmly entrenched memberships of traditional groups in society are more often party identifiers. We therefore expect those citizens without a religious denomination and belonging to the middle class to have higher chances of being apartisan.45 Respondents that are socially embedded, such as church-goers or members of trade unions, on the
other hand, are expected to be partisans.46

I analysen har de inte med någon klassvariabel. Snarare använder de fackligt medlemskap och religiös tillhörighet som mått på om man tillhör någon av de traditionella sociala grupperna (s. 218). De kör också en tredelad utbildningsvariabel. (Varför kör de förresten den sistnämnda som dummys?)

Data är SOEP, som beskrivs på följande sätt: "These hypotheses will be tested using the SOEP, a longitudinal cross-sectional time series or unbalanced panel study which has only rarely been used by political scientists. 51 It is representative for the population of Germany at each wave, by using frequent refreshment samples.52"(s. 219) Kanske man skulle kunna använda detta i studentpanelen?

De kör en multilevel logit, av skäl som är lite oklara för mig, men som förmodligen har att göra med att de vill rensa ut särskilda effekter vid varje val. Möjligen är det också kopplat till att SOEP fyller på sitt urval.

A more thorough analysis of the evolution of party identification can be achieved by using multilevel logistic models, with observations nested within persons, as this is a panel study (Table 2). Multilevel or random effect models make it possible to separate the variance in two levels, so that it is clear what part of the change depends on variation in time within one person and what part depends on time-invariant differences between persons.66 (s. 220)

Vad är då resultaten? Ett som är iögonfallande är att högre utbildning hänger samman med starkare partiidentifikation, och att utbildningseffekten verkar stärkas över tid (s. 222). De konkluderar, efter att ha tillfört ett par extra kontrollvariabler:

Contrary to Dalton’s expectation, mainly the politically interested have a party affiliation. The interactions between political interest and educational level are also meaningful, and they further strengthen the main effects of educational level. In practice the interactions mean that political interest has a significant effect on party affiliation among the less well educated, and a smaller effect among the more highly educated. Nevertheless, the strong baseline effects of both political interest and education show clearly that party affiliation is more prevalent among the highly educated, and politically interested, which are often the same groups in society. Furthermore, although political interest does absorb some of the effects of educational level and gender, the previously found associations remain statistically significant and theoretically meaningful.

 
Att vara katolik (men inte protestant!) och fackföreningsmedlem stärker tendensen till partianhängarskap något, men i avsevärt svagare grad än utbildningsnivån. Detta att den sociala bakgrundens roll stärks över tid är något att fundera vidare över.

Andra viktiga resultat: att ha varit medborgare i DDR försvagar tendensen till partiidentifikation mycket kraftigt. Det finns ingen "generational replacement"-effekt (s. 223), snarare är det periodeffekter de ser!

Mycket pessimistiska slutsatser här: "Our findings furthermore suggest that the stratification between those with a party identification and those without is becoming more pronounced during the observation period. We already knew from previous research that party membership is more prevalent among men, older citizens and those with a higher socio-economic status. The current analysis suggests that this is also the case for party identification. What is more surprising, however, is that these differences have grown during the observation period in a significant manner. This means that those with a party identity are even less representative of the population as a whole in 2009 than they were in 1992. Inequalities in this regard have only become stronger." (s. 225, tror jag)


Ruth Dassonneville (2013) Questioning generational replacement. An age, period and cohort analysis of electoral volatility in the Netherlands, 1971–2010, Electoral Studies 32 (2013) 37–47

Här är det rörlighet och ålder som är huvudfrågan, och tesen är att ökningen i väljarrörlighet i Holland inte är en generationsfråga utan en fråga om periodeffekter. Det finns en ganska avancerad metoddiskussion om något som kallas Cross-Classified Random Effects Models, som tydligen ska vara bra när man vill skilja på ålders-, generations- och periodeffekter. Den beroende variabeln är konstruerad med minnesdata, men det antas inte vara något problem, eftersom minnesfel förmodligen är konstanta över tid. Förutom ålder och års- och kohortdummys har hon med utbildning (i fem steg, som dummys) och klass (som självidentifierad enligt denna skala: Social class is defined as a categorical variable of self-assigned membership of a social class (working class, upper working class, middle class, upper middle class and upper class) (s. 41). I en fotnot säger hon att det hade varit bättre med yrkestillhörighet:

s. 41: The publicly available cumulative dataset of the Dutch Parliamentary Election Studies does not include ISCO-codes, therefore although an objective measure of class membership would be preferable, the subjective measure is used.

Det kontrolleras också för religiös tillhörighet och för politiskt intresse. (Det sistnämnda tydligen som proxy för att vara kognitivt mobiliserad. Lite weird att inte ta med utbildning i det måttet då.)

Resultatanalysen består av en stor tabell över kohorterna och deras rörlighet, en regressionstabell och ett diagram med "bayesian predicted probabilities". Hon gör också en del robusthetstester, där hon räknar de som bytte från att rösta till att inte rösta.

När hon slänger in de socioekonomiska variablerna i ekvationen blir det så här:

Respondents with a lower, secondary or higher level secondary education are more likely to switch votes compared to voters with only primary education. Voters with a university degree are not significantly different from respondents with only primary education. This finding might already confirm the curvilinear effect of political sophistication on electoral volatility described by other scholars, with highest levels of volatility among the group with an average level of sophistication (Kuhn, 2009; Lachat, 2007). Although voters’ educational levels cannot serve as an exact measurement of political sophistication, they may well provide an indication of it or an association with it. Third, for social class, results indicate that those respondents who describe themselves as members of the upper class have significantly lower chances of switching prefer- ences compared to the working class. (s. 43)

Överklassen är alltså den de som har minst chans att vara rörliga. Variabeln politiskt intresse tillför ingen förklaringskraft. Men vad säger egentligen resultaten att utbildningsvariablerna blir signifikanta? Säger det inte att den ökade utbildningsnivån har något att göra med saken. Visserligen drar dessa variabler ned koefficenten för periodeffekter något, men bara lite grand. Och utbildningskoefficenterna är nästan lika stora. Lite stöd för Dalton, skulle jag nog tolka detta som ändå. Men det verkar inte D tycka, eller iaf säger hon inget om det. På s. 41 kopplas inte utbildningsvariabeln till kognitiv mobilisering, eller till någon annan teori heller.

I diskussionen reserverar D sig för att det bara gäller ett enda land, och bara ett mått på dealignment. Hon diskuterar dock inte klass eller politisk sofistikation så mycket mer, vilket är rätt logiskt, eftersom det snarare är dealignmentlitteraturen som är i fokus här.


Ruth Dassonneville & Marc Hooghe (2011) Mapping Electoral Volatility in Europe: An analysis of trends in electoral volatility in European democracies since 1945. Paper presented at the 1st European Conference on Comparative Electoral Research  Sofia (Bulgaria), 1-3 December 2011

Här har vi makroperspektivet. En stor kartläggning av nettorörligheten i ca 30 europeiska länder. Det är en utvidgning och uppdatering av Bartolini & Mairs (1990) dataset. De kartlägger skillnader och likheter mellan olika delar av Europa. Deras enskilt viktigaste resultat är att det inte finns någon trend mot ökande rörlighet i Västeuropa som helhet, vilket ofta sägs vara fallet. Det bör dock uppmärksammas att detta gäller nettorörlighet.

Här finns inget som helst om klass - bara övergripande mönster. Därför är jag mest intresserad av litteraturgenomgången. Redan i första meningen ges en generös radda referenser: (Bartolini and Mair 1990; Crewe and Denver 1985; Dalton 1984; Dalton et al. 2000; Mair 2002, 2008; Mair et al. 2004). De hävdar dock (s. 3) att det saknas en systematisk översikt och att tesen att det finns en trend egentligen bara bygger på exempel från enskilda länder.

s. 5: Pedersens artikel var ett argument mot Lipset & Rokkans social cleavage model, eller iaf för att partisystemen hade börjat tina upp.

Dalton verkar ha varit en av de första att lansera en tydlig förklaring till de (påstått) ökande nivåerna. Mair argumenterade för att i ett större historiskt perspektiv så var nivåerna inte särskilt höga ändå. Men denne tycks mot slutet av sitt liv ha accepterat den tesen ändå:

s. 6: Mair himself later acknowledged this evolution towards electoral instability and the rise of  floating voters all over Europe (Mair 2005, 2008). The debate on increasing electoral volatility has  somewhat shifted away from the issue of direction and significance of the trend towards the  consequences for the party system and politics in general (Dalton et al. 2011).

 Den sista Dalton-referensen är en bok med titeln "Political Parties and Political Linkage"

Sedan går de igenom en massa förklaringar som har lanserats. En del massa institutionella förklaringar har lanserats. Referenser: Bartolini and Mair 1990; Birch 2003; Dalton et al. 2000; Lachat 2007; Roberts and Wibbels 1999; Tavits 2005, 2008. Det görs dock ingen uppräkning av vad de viktigaste variablerna är. Kanske kan man sätta en slant på proportionella valsystem, som ökar antalet partier? Sedan kommer de in på sociala förklaringar, som dealignment:

For the societal changes, put forward by scholars of the dealignment literature, aggregate figures are merely used in a descriptive discourse. Volatility is used to show trends and bivariate relations hint to the link between the variables put forward and volatility (Dalton 1984; Dalton et al. 2000). This dealignment literature regularly serves as the theoretical foundation when explaining electoral volatility at the individual level. Scholars investigating why some voters are volatile and others stable do examine or control for the role of education, media use, political interest or political sophistication (Dassonneville forthcoming; Kuhn 2009; Lachat 2007). (s. 8)

De diskuterar dock inte förändringar i klasstruktur som en möjlig förklaring. Lipset & Rokkan nämns knappt heller - författarna relateras iaf inte explicit till dem. På det hela taget ett mycket empiriskt inriktat utkast. De återknyter inte till sin litteraturgenomgång i slutsatserna.

Ruth Dassonneville (2012) Cognitive Mobilization and Vote Intention Switching. An Event History Analysis of Electoral Volatility in the 2009 German Election Campaign.Paper prepared for  presentation at the 108th Annual Meeting of the American Political Science Association, New Orleans, August 30 – September 2 2012

Återigen är länken mellan political sophistication och väljarrörlighet i centrum. Det är en studie av paneldata från det tyska valet 2009, och slutsatsen är att "while by election day the lower sophisticated voters have switched intentions most, the higher politically sophisticated started the campaign with a higher hazard of vote switching" (abstract)

I inledningen argumenterar D om att individnivån är eftersatt i rörlighetsforskningen. Det handlar oftast om aggregerad nivå. Återigen ställs sedan Lazarsfeld et al mot Dalton: är partibytarna sofistikerade eller okunniga väljare?

Här argumenterar hon för att inter election switching också är eftersatt inom väljarforskningen. Pga. datatillgång verkar man bara få fokusera på kampanjbyten.

s. 5: Despite the fact that inter-election change is argued to be more important than campaign switching (Zaller, 2004), there are both empirical and theoretical reasons why such generalizations from campaign volatility to inter-election volatility persist. First, empirically, most research on changes in party preferences is confined because the availability of panel-data quite often limits researchers to a focus on campaign volatility only (Converse, 1962; Granberg & Holmberg, 1990). Panel data covering several elections is rare and therefore scholars investigating inter-election volatility have to rely on recall data, which are assumed to be less reliable (Converse, 1962; Schoen & Falter, 2001).

Kanske kan man ganska enkelt skriva ett paper om distinktionen campaign- och inter election volatility med svenska valundersökningsdata?

Det teoretiska avsnittet handlar här annars mest om varför det finns goda teoretiska skäl att tro att sambandet mellan rörlighet och sofistikation kommer att se olika ut när man tar in tidsaspekten (hur långt före val det är). Det är om detta hon formulerar hypoteser. Zelles hypotes om att det är missnöje snarare än "social dealignment" som skapar rörlighet tas upp, men kommenteras egentligen inte ytterligare. Kanske kommer det kontrollvariabler för det?

s. 7 Hypothesis 1: The less politically sophisticated are more likely to change party preferences [---] Hypothesis 2: There is a significant interaction effect between political sophistication and time elapsed before switching preferences.

Data kommer från en tysk väljarpanel från valet 2009. Siffrorna bearbetas med event history analysis, binomial logistisk regression (!) och, pga. vissa drag i datan, random effects-modeller.

Utbildning ingår i måttet för sofistikation. Mycket riktigt kontrolleras för missnöje (tre olika mått), samt kön, ålder, region, religion och subjektiv klasstillhörighet! Den sista har följande kategorier: "Working class or lower middle class, middle class and upper middle class or upper class" (s. 12). De fem kategorierna har alltså förenklats till tre. Varför förklaras inte. Och varför inte objektiv klasstillhörighet. Vad är den teoretiska motiveringen till det? Kanske att den omständigheten att man har ens subjektiv klasstillhörighet kan tänkas minska rörligheten. Men det verkar inte vara så den ska analyseras.

Resultaten pekar på att tendensen till att byta parti (det handlar inte om block här; kanske kan vara ett argument för min studie överlag) är starkare bland sofistikerade (HCM) i första mätningen, men att den blir starkare bland osofistikerade ju längre valet sträcker sig.

s. 13: The graph indicates that the hazard of switching is slightly higher for the high cognitively mobilized in the first wave. This implies that the high cognitively mobilized have a higher probability of reporting a different vote intention compared to recalled voting behavior in the 2005 elections. In the second wave, the hazard is about equally high for both groups, but the low mobilized clearly have a higher hazard of switching in subsequent panel waves. As such, comparing hazard rates for both groups provides suggestive evidence for our second hypothesis; there indeed seems to be an interaction effect between cognitive mobilization an time.

I hennes regressioner blir varken klass eller någon annan socioekonomisk variabel signifikant. Däremot blir wavedummys signifikanta. Denna signfikans försvinner dock när hon slänger in interaktioner med wavedummys och HCM, och en del av dem blir signifikanta istället.

s. 16: Model I does not indicate a significant effect of cognitive mobilization, but when including the interactive effects of time and cognitive mobilization significant differences do show up. As the description of the hazard of overall volatility for low and high cognitively mobilized voters already indicated, a high level of cognitive mobilization increases the hazard of switching at the start of the campaign. As Election day approaches, however, being high cognitively mobilized decreases the hazard of switching vote intentions, which is apparent from significant negative effects of cognitive mobilization for the last three waves of the survey. The pattern observed in Figure 1 describing the hazard by levels of cognitive mobilization appears to hold, even controlling for socio-structural variables and some key political attitudes. Results from Table 3 therefore confirm the second hypothesis, there is indeed a significant campaign effect.

Slutorden gör mig bara mer och mer övertygad om att man kan skriva ett rätt intressant paper om detta på svenska data. Man kan få överblick över flera val då.

Slutsatserna formuleras i abstract på detta vis: "Results indicate that timing indeed matters, while by election day the lower sophisticated voters have switched intentions most, the higher politically sophisticated started the campaign with a higher hazard of vote switching." (s. 1) Detta är intressant, men återkommer märkligt nog inte i diskussionen i slutet.

Yves Dejaeghere & Ruth Dassonneville (2012) The Impact of the Party System on Electoral Volatility A Cross-Country Analysis of Inter-Election Switching, Paper prepared for presentation at the EPOP 2012 conference 7th-9th September, Oxford

Detta handlar återigen om den lite högre nivån. Här är tesen att antal partier (positivt) och grad av polarisering (negativt) påverkar rörlighetsnivån. Även individvariabler som utbildningsnivå och nöjdhet med demokratin förblir starka prediktorer.

Drummond (2006) Electoral Volatility and Party Decline in Western Democracies: 1970–1995

Andrew J. Drummond (2006) Electoral Volatility and Party Decline in
Western Democracies: 1970–1995, POLITICAL STUDIES: VOL 54, 628–647

Drummonds artikel finns refererad flera andra moderna studier (Daltons, Dassonnevilles) som belägg för att det finns en trend av ökande rörlighet i val sedan 1970. Det handlar här alltså om nettovolatilitet, i valresultat, snarare än individdata. Detta är i konflikt med Dassonneville och Hooghes paper. Möjligen förklaras detta av att de senare utgår från 1945, och att den stabila fasen egentligen var väldigt kort. Men vi får se hur Drummond jämför i det följande.

Inledningsvis presenterar Drummond sin studie som en ganska rak replikation av Rose & Urwins artikel från 1970, även den publicerad i Political Studies: Rose, R. and Urwin, D.W. (1970) ‘Persistence and Change inWestern Party Systems since 1945’, Political Studies, 18 (3), 287–319.

Inledningsvis summerar Drummond sina resultat så här:

s. 629: The results of the analysis indicate that, when compared to the previous 25-year period, party system instability is rising throughout theWest.1 Mean measures of volatility, elasticity and variability of party support are on the rise in the overwhelming majority of countries (15 out of 19 are up for the first two measures, 13 out of 19 are up on variability), and this evidence of change remains strong even when the data are aggregated regionally.

Vidare skriver han att det inte är säkert hur detta ska tolkas eftersom det inte är helt klart om det är nya eller gamla partier som står för ökningen (oavsett vilket, tycks det mig, borde väl antalet nya partier spela roll).

s. 631: Rose och Urwin använde fyra indikatorer, som också används här: electoral volatility (som här handlar om långsiktiga trender i partistödet), elasticitet (skillnader mellan bästa och sämsta resultat för partierna), variability (variation, räknas ut som standardavvikelse), persistence (som handlar om det finns en trend i residualerina från trendlinjen).

Därefter följer en väldigt deskriptiv genomgång av hur dessa indikatorer har förändrats. Alla ger stöd för att det har skett en minskning av stabiliteten i partisystemen överlag.

s. 639: Skilja mellan förändring (trender) och grad av stabilitet.

Men vad betyder detta. Som så ofta inom rörlighetsforskningen är den större frågan egentligen lite oklar. Känns symptomatiskt att Drummond börjar conclusionsavsnittet med "The results of this updated study are clear, even if the implications are not." (s. 640) Resultatet visar att stabiliteten minskat, men det känns som ett ganska banalt resultat. Inte ens frågan om partisystemen fortfarande är frusna eller inte anser Drummond sig kunna besvara fullt ut. Om man ser till de dominerande partierna är de alltjämt desamma. Kanske är den stora förändringen "yet to come" (inte citat)?

Brittisk valforskning om väljarrörlighet

Särlvik & Crewe (1983) Decade of Dealignment - The Conservative victory of 1979 and electoral trends in the 1970s


Boken som gjorde Särlvik till valforskningsprofessor (enligt MG möjligen inskickad i ansökan i manuskript, vilket verkar troligt, eftersom S fick den tjänsten redan 1982). Det årtionde som åsyftas i titeln är sjuttiotalet. 1979 är det sista val som behandlas. Det intressanta i boken för mig är nog mest analysstilen. Av de första kapitlen att döma testar de inte så mycket teori. Boken, som jag får förmoda kan kallas en fallstudie utan några större teoretiska ambitioner, verkar snarare handla om att lägga ett valforskningsperspektiv på de stora politiska förändringar och rörelser fram och tillbaka som skedde i Storbritannien på 1970-talet, jämfört med efterkrigstiden innan dess (skillnaden rent numerärt beskrivs på s. 30-32).

Undersökningen bygger på rullande paneler mellan 1970-1974 och 1974 (före och efter valet) - 1979 (s. 32-33).

Andra kapitlet heter "The Flow of the Vote" och är en extensiv beskrivning av hur röstfördelningen förändrades framförallt mellan 1974 och 1979. De har en modell för hur man ska tänka på detta (vilka distinktioner och flöden som är vettiga att titta på) som är värd att hålla i minnet (s. 36 och 44 - i synnerhet den tabellen med totalprocenten). Kanske rentav användbar för mitt paper på något sätt. Jag behöver inte ha något "liberal party" utan två block plus minor parties och icke-röstare samt de som lämnat eller tillkommit i elektoratet.

Samtidigt väldigt mycket descriptives vars teoretiska relevans är lite oklar.

s. 69-70: Referat av Butler & Stokes (1963) om bytare. De tenderar att återvända hem. Lib dems är vändstation snarare än en genomgångsstation (folk vänder tillbaka). Människor som bytt i ett val har en starkare tendens att byta i nästa.

Tredje kapitlet heter "The Lockgates on the Vote" och handlar mest om klassröstning. Här har vi återigen en principiellt intressant analys om möjliga varianter i förändringar i klassröstning: å ena sidan appeller (har man vidgat eller smalnat av sin klassappell), å andra sidan om sambandet klass och röstning försvagas eller stärks. Då kan man få in antingen fler medelklassröster eller fler arbetarklassröster.

Det påpekas att Tories hade en medelklassappell 1979 (s. 83). Samtidigt nämns att klassröstningen gick ned. Dessa omständigheter kommenteras dock inte vidare. Sedan gör de en mer finfördelad analys av vilka socioekonomiska variabler (och annat) som hör ihop med stöd för endera partiet. De lyckas då få lite bättre grepp om vilka grupper som stödjer vem. De använder facklig tillhörighet, levnadsstandard, inkomst, ålder, kön, anställningssektor, samt om man äger sitt hus eller inte.

De lyckas egentligen inte heller säga något särskilt intressant om "the lockgates". Det handlar egentligen inte alls om stabilitet som beroende variabel. Hade varit intressant med en analys liknande den som Lazarsfeld och de andra gör i de tidiga böckerna om cross-pressures här, och liknande drag. För som Daudt skriver om är ju alla väljare rörliga väljare, om än med olika sannolikhetsfördelning att faktiskt byta.

I kapitel 13 om "the making of voting decisions" undersöker de rörlighet. De tittar bl.a. på hur stor andel av partiernas väljare som röstade på ett annat parti i förra valet, och på hur många som sade att de hade bestämt sig sent. De tittar även på relationen åsiktsöverensstämmelse (med partierna) och tveksamhet att bestämma sig.

s. 30-31 Inte bara har rörligheten ökat. Variationen i rörligheten ökade på 1970-talet. Alla valdistrikt svänger inte längre i samma riktning.

s. 70: Här iakttar de att libdems tenderar att vara vändstation snarare än första steget på en resa över hela spektrumet. s. 69: De som byter i ett val byter också i nästa. Byter de igen så "vänder de hem". Lanserar en idé om att dessa väljare är arga på sitt parti i ett val, men förlåter det till nästa. Det tycks finnas mekanismer som "drar väljarna tillbaka".


Rose & McAllister (1986) Voters Begin to Choose - From Closed-Class to Open Elections in Britain.

Titeln på boken antyder att de vill argumentera för idén om klassröstningens upplösning. Men i inledningen (s. 1: "if it ever was") och även i vissa av underrubrikerna till kapitlen (s. 51: "A consistently weak relationship") så antyds att de anser att denna relation alltid har varit svag. "Från ... till ..." i titeln verkar framförallt syfta på ett skifte i modell för hur man ser på val. Hur ser de då på att Alford-index faller?

s. 1: "The openness of the electorate cannot be explained as the result of social change. Changes in class [/] structure require decades or generations to accomplish, because of the slowrate at which society alters. Yet electoral change has occurred with rapidity in Britain." Formuleringar i denna riktning - att klassröstningen aldrig varit stark, finns även på s. 4.

De anger fyra modeller för relationen väljare och partier, utifrån två dimensioner: en väljarkår som är eller inte är socialt determinerad, och ett partisystem som är minimalt (2) eller innehåller fler partier (s. 10). Brittiska statsvetare har tenderat att se landet i ljuset av de två förra alternativen. De argumenterar för att även Storbritannien har drag som gör att det hör hemma i de två senare, med ej determinerade väljare och fler än två partier.

Försöker jag analyserar Sverige som ett sådant system som R&M kallar för "fixed-track competition"?

Kapitel 2: empirisk evidens för att GBR i praktiken blivit ett flerpartisystem (och har varit så mesta tiden). Eran 1945-1970 var ett undantag.

Kapitel 3, om klassröstning. s. 52: Trots att man kan förmoda att arbetarklassen (manual workers) är mer homogena (saknar kapital och anställningstrygghet) än medelklassen, är de senare mer konsistent konservativa. Gäller detta för andra länder också? Räkna ut class-cohesion för västeuropeiska länder? De räknar fram index på hur många som röstat "som de ska" genom åren. Redan 1964 var det 41% av alla väljare. 1983 var det 52% (s. 53).

Kapitel 4, om mer komplexa socioekonomiska samband. De delar upp "klass" i facklig tillhöriget (framförallt med avseende på TUC, som företräder både blue- och white-collars), inkomst, husägande, bilägande. Och så kön, religion och ålder. Sedan kör de något slags index över vilka faktorer som influerar mest, som jag inte förstår hur det är konstruerat.
 
Kapitel 5, en multivariat analys av sådana samband. De använder något som kallas Automatic Interaction Detector algorithm, presenterad i Sonquist et al. (Searching for structure). De diskuterar inte OLS eller MLE. Möjligen har det något att göra med att de har en nominal beroende variabel. De argumenterar för att de kan analysera vilken sorts socioekonomiska intressen som är viktiga. De sade tidigare att det kanske aldrig någonsin var särskilt starka samband mellan klass och röstning, men här uttrycker de sig väldigt ofta i enlighet med upplösningsteser. De talar om (s. 99) att arbetaren som hade alla stereotypiska arbetarkaraktäristika inte är så vanligt längre (och detsamma för medelklassen). De hittar dock också att medan klassposition har gått ned i betydelse, så har de socioekonomiska intressena snarast fått ökad betydelse: "Whereas a generation ago, matters of peace and war could divide the electorate independent of socio-economic concerns, today these issues are of little importance compared with such economic concerns as the standard of living, unemployment and inflation." (s. 99) På ett sätt logiskt, eftersom kriget inte stod på dagordningen längre (men delades verkligen UK på det sättet under WW II?) Märkligt om de menar socioekonomiska intressen jämfört med vad klassposition betydde (detta påstående backas inte upp av någon statistisk analys). Men intressant att se om det har ökat över tid.

Kapitel 8: I slutkapitlet är poängen ("Are we all Alliance?") att de karaktäristika som tillskrivs Alliance idag, att man är ett tvärsnitt av befolkningen, att deras väljare är rörliga etc. egentligen på flera sätt kan sägas karaktärisera Labour och Tories också. Alliance sätter tryck på Tories och Labour också, och utgör ett "eget alternativ" även om deras ståndpunkter i enskilda frågor inte skiljer sig från båda de andra partierna. S. 159: centripetal och centrifugal partikonkurrens. Det förra med ett antal gemensamma punkter som man cirkulerar kring. Det andra utan sådana. Det förra drar partierna närmare varandra, det senare gör dem mer olika varandra. Modereringsstrategi från Labour kan fungera, men inte som enda faktor. Labour är inte det enda alternativet till Tories längre.