Den första heter. "Partisan mobilization, cognitive mobilization and the changing American electorate", Electoral Studies 26 (2007) 274-286
Här tar Dalton sin utgångspunkt i den sjunkande partiidentifikationen i USA och säger sig vilja lägga fram en ny tolkning av denna. Denna ska vara annorlunda än de som avskriver dessa trender som oviktiga, eller förklarar dem med avpolitiseringen (minskande avstånd mellan partierna i kampanjerna). Daltons egen tolkning är mycket vag i introduktionen, men handlar om att "social change has reshaped the nature of partisanship" (s. 275).
Enligt Dalton var TAV och den traditionen skeptiska mot dem utan PID. Men en ökanden andel "independents" är inget dåligt för den amerikanska demokratin:
s. 276: The growth of non-partisans in the US appears concentrated among the young, the better educated and the politically sophisticated (Dalton, 2000). Cross-national evidence similarly suggests that cognitive mobilization creates a new group of sophisticated independents, and the proportion of the public that qualifies as these new independents is increasing in Western democracies.
Dalton kontrasterar sin tes mot dessa författare:
s. 276: In contrast, Dimock (1998) claimed that the growth of independents in theAmerican electorate is disproportionately concentrated among the less sophisticated sectors of the public. Similarly, Milner (2002: ch. 3) suggested that the erosion of social capital documented by Putnam (2000) should demobilize partisans who are less engaged and less interested in politics.
Dimock, M., 1998. Political knowledge and the political environment: reassessing trends in partisanship, 1960-1966. Paper presented at the annual meetings of the American Political Science Association, Boston, MA.
Milner, H., 2002. Civic Literacy: How Informed Citizens Make DemocracyWork. University Press of New England, Hanover, VT.
Dessa olika teser testas genom en kartläggning av Independents och Partisans över tid, samt genom test av samvariationen mellan dessa karaktäristika (partisan och cognitive mobilization) och olika attityder: "strong differences in the content of political thinking, voting choice, and electoral change" (ur Abstract).
I denna artikel ligger fokus inte så mycket på en kausal koppling mellan sofistikering och rörlighet, utan på den omständigheten att andelen "cognitive partisans" och "apartisans" blivit mycket större (i alla fall om man mäter sofistikering som utbildning och intresse), och därefter att sofisitikering påverkar det politiska beteendet i vissa viktiga hänseenden.
Även om Daltons favoriter (apartisans) har ökat, så har alltså även de kognitiva partisanerna gjort det. Detta verkar vara förenligt med Allbrights resultat. Cognitive partisans och apartisans har ökat ungefär lika många procentenheter (cognitive partisans var en mer än dubbelt så stor andel redan på 1960-talet, se tabellen s. 278).
I fortsättningen så handlar artikeln inte om att förklara denna utveckling, utan om dess konsekvenser: Political evaluations, hur dessa utvärderingar används i röstningsbeslut och mobilization patterns.
s. 283: "The decrease in the number of Ritual Partisans and the increase in Cognitive Partisans and Apartisans should shift the sources of voting choice from long-term habitual party ties toward more weight for short-term factors such as the issues and candidates of the campaign. In other words, the shifting bases of mobilization should contribute to the increasing electoral volatility over the past several decades." "[I]ncreasing electoral volatility" stämmer inte (Dassonneville & Hooghe 2012), men gör det kanske enligt Drummond (2006).
s. 283: "A second indicator of growing electoral volatility is the percentage of voters who say they switch their votes between elections. While recall data are imprecise, this imprecision should be relatively constant over time; yet the percentage of the public who report switching their party choices between elections has been increasing (Wattenberg, 1998). The second panel of Table 4 reports the percentage of each group who report switching their two-party presidential vote in adjacent elections. Again, Ritual Partisans and Cognitive Partisans are the most stable across the four time periods in the table. Apartisans and Apoliticals display somewhat higher levels of vote switching, but it is worthwhile to consider the contrasting processes of these two non-partisan groups."
Vilka sorters beteenden blir då viktigare hos apartisan? Sammantaget blir alltså vissa former av utvärderingar viktigare (information om kandidater och om policy snarare än PID bestämmer röstningsbeslutet), och dessa väljare blir mer benägna att byta parti. De beslutar sig också senare, splittar sina röster, och byter parti oftare. På s. 279-280 nämner också Dalton att apartisans och cognitive partisans båda har väldigt stark förmåga att kunna ange kriterier för att utvärdera kandidaterna. Dvs. gruppen av icke-partianhängare består av två sorter, enligt honom:
s. 280: In summary, two important patterns emerge from these data. First, non-partisans now includes two strikingly different groups that are nearly equal in size but polar opposites in their characteristics. Apoliticals conform to the traditional notion of inde- pendents as lacking political sophistication and/or engagement, which is displayed in the large number who express no substantive comments about the major party presidential candidates. Apartisans, in contrast, have extensive views about the candidates, especially evaluating them in policy terms, much as we would expect of a rational independent vote.
Man kan dock vara kritisk mot (eller ge sig på att forska på det) att Dalton inte ger någon klarare bild av hur dessa idéer förhåller sig till idéer om förändringarna i samhällsstrukturen. Är det en tyst förutsättning för detta mönster att politiken håller sig relativt lugn, att inte motsättningarna blir alltför skarpa? För nog måste en sådan ökad rörlighet (kaosmässig rörlighet) kunna motverkas av tydligare politiska motsättningar (även bland de högutbildade, i den mån som motsättningarna berör dem som grupp).
Den stora kritiken här skulle nog vara att han använder utbildning som mått på sofisitikering. Hade han använt kunskap skulle kan nog inte ha hittat en så stor ökning i andelen apartisans, eller i cognitive partisans heller för den delen.
Den andra artikeln heter "Apartisans and the changing German electorate", Electoral Studies 31 (2012) 35–45
Inte heller denna handlar om den kausala kopplingen, utan om konsekvenser, fast i Tyskland. Inledningsvis handlar det om hur nedgången i PID till en början tolkades negativt, men att D själv vill se mer positivt på det (s. 36).
Här nämns dock Albrights paper på ett par ställen (det förra pappret utkom förvisso innan Albrights):
s. 37: The research literature is divided on the causal relationship between partisan mobilization and cognitive mobilization. Some cross-national evidence suggests that cognitive mobilization creates a new group of sophisticated independents, and the proportion of the public that qualifies as these new independents is generally increasing in Western democracies (Dalton, 2000; Inglehart,1990: 366).2 In contrast, Ohr et al. (2009) claim that the growth of independents in the German electorate is concentrated among the less-sophisticated sectors of the public (also see Arzheimer, 2006). Albright (2009) is also critical of the thesis that cognitive mobilization is a driving force behind weakened partisan identifications; however, he finds a disproportionate increase in non-partisans among the more cognitively mobilized Germans (pp. 257–58).
Ohr hävdar enligt D att de som saknar PID främst är de osofistikerade. Men den "ökning" som det hänvisas till för Allbrights del handlar enbart om perioden 1989 och 1994. Albright kallar detta för "a relatively weak test" för CM-tesen, vilket låter rimligt givet att den gör anspråk på att handla om en större utveckling. Därtill är skillnaden mellan 1989 och 1994 i Tyskland inte signifikant.
s. 39: It is not clear how the expansion of education and political interest over the past several decades have affected the distribution of these four groups. Because party mobilization and cognitive mobilization are generally positively correlated (r ¼ 0.06 in 1976), the growth of cognitive mobilization over time should have strengthened partisan ties if the initial relationship was constant. In fact, the relationship between the two dimensions has increased over time, which Ohr et al. (2009) interpret as evidence that cognitive mobilization strengthens partisanship even more so today (also see Albright, 2009). But partisanship has obviously weakened, and thus correlational analyses miss the dramatic changes in the distribution of cognitive mobilization over time, and how this interacts with partisan mobilization. The central question is whether the new independents are located primarily among the apoliticals as the traditional partisanship model would predict, or among apartisans.
Min tolkning här är att Dalton numera inte säger att CM orsakar minskande PID. Ingen av dem har en kausal story egentligen. Men han gör ett relevant påpekande om att partisanship har försvagats, trots att utbildningsnivån har ökat över tid. Om det nu inte är ett misstag, vilket jag tror det är, att mäta sofistikering med hjälp av utbildning. Å andra sidan, om kunskapen har varit konstant, då borde man vänta sig konstans i PID, om där fanns ett kausalt samband.
s. 39: Ohr et al. (2009) present sophisticated statistical anal- yses to argue that cognitive mobilization has not eroded German partisanship, but their extensive controls distort the basic patterns. If one simply examines those who score high on the cognitive mobilization index, the ratio of cognitive partisans to apartisans steadily shifts toward the latter. Apartisans were only 19.1 percent of the cognitively mobilized in 1976, and are 27.4 percent in 2005. Moreover, since the proportion of the public that score high in cognitive mobilization has more than doubled over time, this magnifies the overall impact of this changing ratio.
Här försöker Dalton invända mot Ohr et al. men argumentet ser svagt ut. Inget av det han säger går emot Ohrs påstående att ökad kognitiv mobilisering inte ligger bakom nedgången i PID.
Albright hävdar bestämt att Dalton sa så tidigare:
s. 259: Second, given that aggregate numbers are consistent with multiple stories, what kinds of tests can be carried out at the individual level to better corroborate CM theory? It is very awkward to argue, as Dalton does, that improved cognitive skills among the electorate cause dealignment, but that one should nonetheless expect a positive relationship between CM and party attachments." De publikationer det gäller är ffa hans egen artikel från 1984, boken med Flanagan och Beck, samt boken Parties Without Partisans (Albright refererar till slutkapitlet).
Det borde hur som helst vara möjilgt att argumentera för att det finns skäl att undersöka teorin om medelklassens särskilda roll lite närmare. Vidare kan man göra argumentet om att integrationen borde komma så småningom (partierna anpassar sig) till ett argument för att undersöka om det fortfarande är så att medelklassen är särkilt viktig och rörlig.
Här pekar han ut att även om den kausala kopplingen inte finns, så har ändå andelen cognitive partisans ökat över tid. Han säger att om relationen utbildning och partisan ties varit konstant (exv. om utbildning hade orsakat partisan ties), så hade vi haft fler partisaner idag. Han "medger" här att korrelationen mellan sofistikering och PID har ökat över tid. Men det betyder inte att sofisitikering i sig ökar tendensen till PID. Snarare har sofistikeringen ökat OCH PID minskat. Och dessa trender är kanske relativt oberoende av varandra. Men ökad politisk kunskap, eller sofisitikering, framstår alltjämt som problematiskt som förklaring till minskad PID.
Kanske bygger Daltons påståenden om att apartisans (snarare än apoliticals) har ökat över tid på utbildning som mått på sofistikering? Man kan ifrågasätta om kunskapen har ökat. Det gör Delli Carpini och Keeter (1996) även en viss Smith i en bok som heter "The Unchanging American Voter". Inte heller i de svenska valundersökningarna, vars data går tillbaka till 1985, syns någon sådan trend sedan dess.
Dalton själv mäter ju cog mob (inte political sophistication) inte med kunskap, utan med utbildning och intresse. Dessa tre variabler ska visserligen vara starkt korrelerade, men är det inte kunskapskomponenten som är det centrala i resonemanget om vilka konsekvenser detta får? Nå, han lyckas ju korrelera ihop en del saker där i slutändan, så det kanske inte gör så stor skillnad.
Åter till Dalton: s. 42, diagram över när man bestämde sig och tendensen att byta, kan eventuellt återkommas till som argument för att "late deciders" ska räknas som swing voters. Det slår mig också direkt att man kan kontrollera det måttet på samma sätt som Mayer gör, dvs. genom att kolla på hur väl måttet predicerar tendens att byta parti och block.
Värt att notera är att Dalton inte längre nämner "new middle class". I den mån han talar om demografi handlar det snarare om generationsförändringar.
Idéerna och slutsatserna verkar vara i allt väsentligt desamma som i USA-artikeln. Skillnader i vilka politiska skäl man anger för sina val. Skillnader i hur man röstar i nationella och EU-val och splittickets, byter oftare etc.
No comments:
Post a Comment