Korpi i "Den demokratiska klasskampen"

s. 225: ”Politiken måste för det första ha en strukturellt grundad intressebas i befolkningen. Detta innebär att tillräckligt många människor måste ha en sådan ställning i samhället eller vara i en sådan social situation, att en socialistisk politik i princip kan erbjuda lösningar på deras problem. Politiken måste vidare kunna förmedlas till väljarna så att de uppfattar en socialistisk politik som en möjlig lösning på sina problem. För det tredje måste den politik arbetarpartierna står för, särskilt när de är i regeringsställning, ha ett sådant innehåll att den ökar sammanhållningen bland löntagarna och stärker väljarnas tilltro till att dessa partier har långsiktiga lösningar på människornas problem.”

s. 226: ”Tjänstemännen har av tradition haft mycket större anställningstrygghet och befordringsmöjligheter än arbetarna. Dessa skillnader har dock till en del minskat. Detta beror delvis på att ansvällningen av tjänstemannakategorierna under [/] efterkrigstiden har ändrat deras sammansättning. Huvuddelen av de nya tjänstemannajobben har inte kommit i linjebefattningar, där tjänstemännen utövar auktoritet delegerad från arbetsgivaren. Ökningen har troligen i huvudsak kommit i stabsfunktioner, på den offentliga sektorn och i mindre kvalificerade befattningar. De nya tjänstemannagrupperna kan inte på samma sätt som de traditionella tjänstemännen ses som arbetsgivarnas ombud och förlängda armar.”

Tjänstemännen löper idag större risk för arbetslöshet. Skillnader i sociala förmåner har utjämnats (fast snarare uppåt, väl?).

s. 227: ”Fram till mitten av 1960-talet bör dessa förändringar klart ha gynnat det socialistiska blocket genom att industrisektorn växte då jordbrukssektorn krympte. Därefter blir bilden mera komplicerad. [Tillväxt i tjänstesektor antas, på oklara grunder, gynna borgarna.] Betydelsen av denna utveckling överdrivs dock ofta. Man glömmer bort att klassbasen för en socialistisk politik har breddats och att huvuddragen i det sociala skiktningsmönstret har förblivit oförändrade. Ungefär hälften av väljarna fortsätter att [/] tillhöra socialgrupp III. Skillnaderna i röstningsmönstren mellan olika näringsgrenar har bara till en del grundats i miljöförhållandena knutna till näringsgrenarna. Inom medelklassen bildar de nya tjänstemannagrupperna ett betydligt mindre stabilt borgerligt underlag än vad jordbrukarna en gång gjorde.”

s. 228: Tror på att man blir borgerlig av att äga sin bostad.

Område	Utvecklingstendens	Block vars förutsättningar förbättras
Klasstruktur	Löntagarandelen i befolkningen ökar kraftigt, företagarna minskar.	Socialistiskt
Social skiktning	Socialgruppsfördelningen ganska stabil. Tjänstemännen ökar.	Både/och
Näringsgrenar	Industriandelen ökar till ca 1965, minskar därefter. Jordbrukarna minskar. Servicesektorn ökar.	Både/och
Sektor	Andelen offentliganställda ökar.	Socialistiskt
Invandring	Andelen invandrare utan rösträtt i riksdagsval ökar. Risk för etnisk splittring.	Borgerligt
Könsroller	Andelen förvärvsarbetande kvinnor ökar.	Socialistiskt
Boende	Villaboendet minskar fram till sjuttiotalet, ökar därefter.	Både/och
Levnadsstandard	Stigande materiell standard, kortare arbetstid.	Socialistiskt
Arbetskraftstal	Stigande andelar män utanför arbetskraften, särskilt ensamstående män.	Borgerligt
Utslagning	Trasproleatariatet ökar. Missbruk av alkohol och droger ökar.	Borgerligt
Brottslighet	Brottsligheten ökar.	Borgerligt
Urbanisering	Stigande andelar av befolkningen i tätorter och städer	Socialistiskt
Folkbildning	Förlängd obligatorisk utbildning och ökad fortbildning.	Socialistiskt
Massmedier	Ökad borgerlig andel av dagspressen.	Borgerligt
Religion	Minskad kyrksamhet och religiositet.	Socialistiskt

Tabell 8.1 s. 235.

s. 239: ”Den vanliga föreställningen, inte minst utomlands, att socialdemokraternas tillbakagång på sjuttiotalet bottnar i väljarnas missnöje med en alltför starkt utvecklad välfärdsstat, får inte stöd i de opinionsdata vi har tillgång till. Även om förutsättningarna för angrepp mot välfärdspolitiken kanske förbättrats något mot slutet av sjuttiotalet visar tidsserier av siffror om väljarnas inställning till sociala reformer fram till dess inte några större förändringar. […] Däremot förefaller det rimligare att se välfärdspolitikens misslyckanden [tryck på det ordet] som en central faktor bakom socialdemokratins tillbakagång under sjuttiotalet. Politikens återverkningar på väljarnas försörjningsmöjligheter har här en nyckelroll.”

Argumenterar för att sysselsättning är nyckelvariabeln och i någon mån prisökningar på bostäder och livsmedel, och att förtroendet för att skapa jobb är det centrala. Se dock insider-outsiderkritiken.

s. 247: Här handlar det om LO och TCO. Deras möjligheter till samarbete framstår här som något mer begränsade. Det nämns ett förslag om ”indexreglerade skatter” som den borgerliga regeringen ska ha lagt fram, som fick TCO:s stöd, men som kritiserades av LO.

På följande sidor spekulerar K om den långsiktiga politiska makten i Sverige. Nämner att jordbrukarna var en klass vars intressen i någon mån skilde sig från både arbetarnas och kapitalägarnas och att den första kammarens stabiliserade verkan är överdriven (s. 250, bara för perioden 1956-58 hade regeringsinnehavet varit annorlunda).

s. 251: ”Genom att gradvis upphäva konkurrensen sig emellan har de samverkande löntagarna nu blivit så starka att de nära nog kan mäta sig med [/] kapitalägarna. Detta sätter ur spel en av förutsättningarna för att ett näringsliv byggt på privat ägande av de stora företagen skall kunna fungera, nämligen att kapitalägarna kan hålla lönerna under kontroll och se till att vinsterna i företagen blir tillräckliga.”

Den ekonomiska demokratin ska införas genom att vara en lösning på kapitalets återkommande kriser (konjunktursvängningar).