Till att börja med säger han att även om PID har stort värde som informationsförenklare (om det nu är själva identifikationen som egentligen har det - är det inte snarare "cues", alltså förenklade budskap och kärnvärderingar som är grejen), så verkar de spela allt mindre roll för väljare i västvärlden (oklart vad detta bygger på, men förmodar att det handlar om den aggregerade trenden om minskande PID). Förklaringen som skissas upp på de första sidorna är att de inte behövs längre, eftersom väljarna både är kunnigare och mer kapabla idag.
Sedan kommer programförklaringen: Detta handlar om två sorters mobilisering: partisan och cognitive, som ska jämföras. Den förra aktiveras av partiers uppmaningar. De senare aktiveras av sitt eget intresse och sin kapacitet att ta in politisk information.
(Dalton kommenterar argument om "crisis of confidence" i västerländska demokratier på s. 266. Om CM-tesen stämmer finns det alltså mindre skäl att oroa sig. Då är rörligheten ett resultat av kunnigare väljare, snarare än av att de inte litar på partierna.
På s. 266 refererar också Dalton två alternativa tolkningar av ökande rörlighet: en process av realignment i pågående eller beständig dealignment. Hans egen tes torde peka i riktning mot det senare.
s. 267: The cognitive dimension is somewhat more abstract. Cognitive mobilization implies that citizens possess the skills and resources necessary to become politically engaged with little dependence on external cues. In addition, cognitive mobilization implies a psychological involvement in politics.
Sedan konstruerar han sitt index av utbildning och politiskt intresse. Men det är lite märkligt att ta med intresse i CM-indexet samtidigt som detta är en av dimensionerna i den där fyrfältaren? Kanske inte om han, som han senare säger, intresse och PID-styrka är två separata fenomen. Kausalt verkar det snarare rimligare att föreställa sig att de är positivt samvarierande. Men det kan finnas en poäng om detta samband har avtagit över tid (vilket Allbright (2009) dock ifrågasätter).
Tabellen på s. 272 är något av en förvåning. En länderjämförelse som verkar visa att USA är ett av länderna med den mest mobiliserade väljarkåren (de tre första kategorierna, de har åtminstone intresse eller partisympatier), och en av de största andelarna kognitiva partisaner. I alla andra länder är andelen "apoliticals" (som varken har utbildning/kunskap eller intresse) högre.
s. 273: Advanced industrialism has been linked to the emergence of a new middle class of salaried white collar employees and government workers, which differs from the old middle class of business owners and self-employed (Inglehart, 1977, ch. 7; Baker et al., 1981, ch. 7). On balance, the new middle class is highly educated; they include the technological elite whose skills and background make them well suited to the complexities of modern politics. The ambiguous class position of the new middle class also means that this group is not well integrated into contemporary party systems, which weakens their partisan mobilization (Lipset, 1964; Kerr, forthcoming).
Kerr är ett kapitel i denne och Klingemanns People and their Politics. Lipset 1964 är "The Changing Class Structure...". Är nog bra att kolla upp som referens. Här får man hur som helst svart på vitt att Dalton säger att den här gruppen har både en ambivalent position och nya kognitiva skills.
Sedan kommer tvärsnitt på den amerikanska befolkningen. Anmärkningsvärt att andelen kognitiva partisaner inte är särskilt mycket större i den yngre kohorten än i den äldre. Den har avsevärt färre "ritual partisans" men skillnaderna är snarare vagt utspridda över alla tre kategorierna. Det finns fler kognitiva partisaner i medelklassen, men inte märkbart fler i den nya än i den gamla. Eller jo, det finns en högre andel "apartisans" i den nya medelklassen.
s. 275: In sum, education and political skills are mobilizing citizens into the political process. However, this involvement often is occurring outside of the party system. Some individuals orient themselves to politics through a partisan framework out of necessity (ritual partisans) or choice (cognitive partisans). However, a sizable number of young, new middle- class, postmaterialist citizens are avoiding party attachments and are more directly involved in the political process as apartisans.
Detta får väl sägas vara ganska klar evidens för att Dalton faktiskt uttryckte sig i kausalitetstermer. Här säger han att man blir mer politiskt aktiv av utbildning.
Sedan kommer korstabeller på de fyra typerna och deras åsikter. Dalton säger att det inte är förvånande att apartisans uttrycker mindre stöd för "party government" (s. 277) såväl på EU-nivå, som nationellt och lokalt. Han säger att detta är "validation of the typology". Men varför då?
Skumt att Dalton använder olika datakällor. Först Political Action Study, men sedan (s. 276) skiftar det utan vidare motivering till Eurobarometern.
Slutligen kommer det en tabell över typologin och olika deltagandeformer. Cognitive partisans deltar mest, men apartisans deltar mer än de rituella partisanerna.
s. 281: The characteristics of contemporary mass publics are, however, undergoing substantial change. The expansion of education and the growing sophistication of mass publics generally are decreasing the func- tional value of partisan ties for some sectors of society. This cognitive mobilization is focused on a group of citizens whose greater political skills and resources enable them to be functionally independent of party cues: the better educated and politically involved. Moreover, among social groups that are identified with advanced industrial politics — younger generations, the new middle-class, and postmaterialists — the apartisans are represented disproportionately.
Här säger Dalton att den nya medelklassen är oproportionerligt representerad bland de kognitivt mobiliserade. Är detta en idé om karaktäristika hos dessa grupper? I avsaknad av en närmare analys av omständigheterna kan det framstå så. Men å andra sidan nämns denna grupp som ointegrerad.
Vad har det för konsekvenser om den nya medelklassen är mer rörlig? Ja, kanske att man behöver ta mer hänsyn till deras intressen i valkampanjerna, och det blir svårare att mobilisera arbetarklassen, som är mer partisan. Å andra sidan skulle väl en sådan värld implicera att man kan mobilisera arbetarna med vag retorik (partisan cues) och medelklassen med mer detaljerade löften.
Det är alltjämt lite oklart i vilken riktning olika variabler har gått. Utbildning har gått upp och PID har gått ned. Men har de gått upp och ned lika mycket? Allbright hävdar ju att korrelationerna mellan dem har stärkts, vilket antyder att det främst är de mindre sofistikerade som har gått ned i identifikation. Å andra sidan är kanske utbildning ett dåligt mått på sofistikering (vi har ju sett högre utbildningsgrad i Sverige, men inte högre sofisitikering). En stor svaghet i Daltons artikel att det inte finns några tidsserier. Borde ha varit möjligt att ta fram med ANES i alla fall.
No comments:
Post a Comment