p. 3 Svallfors 1997 and 2003 on the presence of congruence between WS type and public opinion.
Worlds of Welfare and Attitudes to Redistribution
Welfare Regimes and Welfare Opinions
The book will be tie into the crisis theories of the 70s and evaluate them in the light of recent experience with cuts and crises of performance.
State of the Art in WS opinion research:
1. Inga större generationsskillnader.
2. Skillnader i stöd mellan olika typer av program. Universella starkt, selektiva svagt.
3. Stödet för välfärdsstaten i allmänhet rörligt och påverkas av den politiska debatten. Stödet för specifika program mer stabilt.
4. En del ambivalens i stödet (avhängigt) när det gäller sådant som fusk, korruption och ineffektivitet.
5. Stödet främst klassrelaterat, snarare än sektorsrelaterat.
Datakällor: Eurobarometern, EVS, ISP och ESS. Kaase och Newtons Beliefs in Government-projekt.
s. 8: Worlds of Welfare funkar överlag INTE som tolkningsram för mönstret i mätningarna av välfärdsattityder. Klass, kön och arbetsmarknadsstatus uppvisar ett liknande mönster i alla länder. Snarare följer de ett mönster av hur sociala skiljelinjer har artikulerats politiskt.
s. 9: Svårigheter i forskningen som använder regimbegreppet: Är det teorin som inte stämmer, eller är det fallet som inte passar på kategoriseringen?
s. 9: Metodologisk oenighet om hur "stöd för WS" ska operationaliseras: Index, latenta konstruktioner eller globala single-items.
Om policy-feedback, framförallt när det gäller värderingar:
Pierson 1993 When Effect Becomes Cause
Svallfors bok från 2007
Säger de kanske något om hur institutionerna påverkar service class, de mer välbeställda?
Alla studier i boken kretsar kring ESS 2008
Wim van Oorschot, Bart Meuleman "Welfare Performance and Welfare Support", s. 25-57
Fråga: Hur ser sambandet mellan performance och support ut? Är de länder som har bra outcomes också bra stöd? Eller är stödet högre i "low-performing" WS för att medborgarna känner att det behövs mer. Eller känner sig medborgarna i högskatteländerna "overburdened".
Det halkar runt lite grand inledningsvis, tycker jag. De skiljer inte på "institutional performance" (output), "outcome" och legitimitet så noga som de borde.
De tittar lite på stöd i allmänhet kontra stöd till specifika program. De tittar främst på vad människor anser om performance när det gäller hur WS tar hand om arbetslösa och gamla. De tittar också på relationerna mellan faktiskt och iakttaget performance å ena sidan och preferenser för statens ansvarsområden å den andra. Slutligen tittar de också på vad performance-variablerna betyder jämfört med andra variabler.
Edlund (2006) fann inget allmänt samband mellan percieved performance of stöd för ökade utgifter i Sverige. Kumlin (2007) fann ett generellt samband mellan nöjdhet med WS och stöd för "state intervention" i Europa, med stora landvariationer. Gevers et al (2000) fann inget signifikant samband mellan hur folk tyckte att sjukvården fungerade och deras stöd för statlig inblandning i den.
Hypoteser:
Positivt samband objektivt och subjektivt performance.
Positivt eller negativt samband mellan subjektivt performance och stöd för WS.
Relationen mellan subjektivt performance och stöd är svagare när det gäller de äldre än för de arbetslösa.
(Faktiskt performance som faktor är nytt.)
Faktisk performance mäts genom poverty rates för utsatta grupper (i detta fall äldre och arbetslösa). Hur behandlar de den variabeln?
Helena Blomberg, Johanna Kallio, Olli Kangas, Christian Kroll, Mikko Niemelä "Attitudes Among High-Risk Groups" s. 58-80
Bidrar med mekanismer i högriskgrupper syn på WS, och med jämförande perspektiv på dessa grupper.
Varför särskilt viktigt att studera dessa grupper? De refererar till en Liebfried (2001) som säger att det är här som medborgarskapets gränser testas och att det här är här som skillnader mellan länder kommer märkas mest (tror jag, det står att de blir "most obstructive"). Menar att det säger något särskilt om WS legimitet. Men borde inte dessa grupper vara de som är mest benägna att klänga sig fast vid WS, och kräva förbättringar? Skulle man kunna argumentera för att lågriskgrupperna borde studeras särskilt för att titta på solditeten i stödet för välfärdsstaten. Det är nödvändigt med en bred förankring - hur stora är högrisk- kontra lågriskgrupper?
De studerar dessa grupper under antagandet att de skiljer sig från andra. Men kan de inte kolla det empiriskt?
Frågor som ställs: Hur högriskgrupper ser på sina framtida risker/möjligheter, och hur de värderar WS performance. Vad har de för inställning till omfattning och ansvar? Påverkar "percieved risks" ens attityder?
Presenterar sedan medelvärden av hur grupperna ser på risker i olika WS-regimer. Sedan använder de path analysis för att analysera relationerna mellan högriskgrupper, percieved risks, värdering av WS performance och attityder. Path analysis används för att man vill kunna urskilja vilka vägar saker tar, och om detta ser olika ut i olika regimer.
Resultat: Högriskgrupper känner sig tryggare och har en mer positiv bild av hur WS fungerar i Norden och Kontinentaleuropa. Det finns större stöd för WS i denna grupp än i övriga i alla regimer, men starkast är detta samband i Östeuropa. Att man ser sig ha risker i framtiden ökar stödet för WS bland högriskgrupper i alla regimer utom den nordiska. Även i den nordiska finns det dock en sådan effekt bland de som tar emot någon form av understöd. Värt också att notera att i den nordiska och de flesta andra regimtyper så påverkar inte det faktum att man hör till en högriskgrupp hur man ser på WS performance.
Monday, March 31, 2014
Evans, Jansen m.fl. om partieffekter på klassröstning
Det verkar som att klassröstningsforskarna äntligen har kunnat enas om hur man ska mäta "klassröstning" och nu börjat diskutera förklaringar till de mönster vi ser istället. I det följande ska jag gå igenom tre artiklar och två böcker, alla ganska nya, vars gemensamma nämnare är Geoffrey Evans och Guido Jansen, för att inventera forskningsläget.
Den första jag hade tänkt gå igenom är Guido Jansens avhandling från 2011: Social Cleavages and Political Choices - Large-scale Comparisons of Social Class, Religios and Voting Behavior in Western Democracies, från Universitetet i Nijmegen. Det visade sig dock att det mest intressanta kapitlet hade samma titel som en artikel som publicerades samma år, så vi börjar med den istället:
Giedo Jansen, Nan Dirk De Graaf, Ariana Need (2011) Class voting, social changes and political changes in the Netherlands 1971–2006, Electoral Studies 30, 510–524
En fallstudie av Nederländerna, som handlar om frågan i vilken mån klassröstningen kan förklaras av politiska förändringar (partisammanslagningar och partipositioner). Socio-kulturella specialister sägs i abstract vara viktiga för att förstå förändringar i klassröstningsrelationerna.De hittar en klar inverkan, men politiska förändringar förklarar inte den trendmässiga nedgången. (Men gör de socio-kulturella specialisterna det då?)
Uppräkning av bottom-up-mekanismer - s. 510-511: "These ‘bottomup’ explanations often assume one or more of the following processes (Evans, 2000): the income and living standard of workers are rising and are increasingly similar to those of the middle class, partly because there is also a growing
group of low-paid and low-status white-collar employees (Dalton, 2008). New ‘post-industrial’ and value-cleavages have replaced or cross-cut the class-based conflict. And rising levels of education and ‘cognitive mobilization’ have enlarged voter’s ability to make political choices [/] independent from old class-based loyalties. The traditional economic boundaries between classes have, is often assumed [min kursivering], become blurred. The social and political distinctiveness of social classes have in consequence declined. Compositional changes involve transformations in the economic and occupational structure of advanced industrial economies. Due to processes like de-industrialization
and market liberalization the number of working class labourers declined. At the same time the service class grew rapidly and became increasingly heterogeneous, creating new lines for political conflict."
Och mot detta ställs såklart politiska alternativ/förhållanden.
De har lite andra klassdistinktioner än De Graaf (2001) som undersökte samma sak, och använder data från CMP. Detta anges vara deras väsentliga innovationer.
s. 511:Using more data and better differentiated measures of social class and party choice, we reexamine De Graaf et al.’s question whether the emergence of GreenLeft led to any class realignment. But additionally, using data of the Comparative Manifesto Project (Budge et al., 2001; Klingemann et al., 2006) we examine the interaction between the party positions and social class.We aim to test whether class voting in the Netherlands is affected by changes in party’s ‘old’ socialeconomic positions and ‘new’ cultural conservativeprogressive positions.
Deras teoretiska sektion är en story, som då och då avbryts för formuleradet av hypoteser. Först diskuterar de klassamhällets utveckling. Det tvådelade klasschemat sägs vara för enkelt, och likaså det som Nieuwbeerta föreslog. Man måste även dela upp Service Classes i Socio-cultural specialists och Bureaucrats. Detta legitimeras med att detta är en bättre avbildning av klasstrukturen, vilket låter mycket märkligt för mig. Möjligen kan dessa uppdelningar legitimeras med hänvisning till att man vill belysa förändringar i mönstret i det förra schemat. Men vi får väl se hur det blir nu om de applicerar sitt schema på hela perioden.
Förklaring av socio-kulturella specialisters vänsterröstning: s. 512: Second, socio-cultural specialists have specific skills and knowledge involving social services and socialcultural issues, and they more often work in a public or non-profit field (e.g. health, education) that requires state support. Research has shown that the social-cultural specialists therefore have developed a distinct leftist political orientation (Güveli and De Graaf, 2007; Güveli et al., 2007a, b). Güveli et al. (2007b) found that over the last three decades the low social-cultural specialists had become the most leftist class in the Netherlands.
"Require" är väl att ta i. De skulle kunna ordnas privat också. Belägger verkligen Güveli att detta är förklaringen? Ganska lik Zetterbergs förklaring, i mitt tycke.
De tar upp tanken om arbetarkonservatism, som de kollar indirekt på tre sätt: om arbetarklassen har en tendens att undvika left-libertarian parties, om inverkan av åsikter om ekonomi (omfördelning) har minskat genom åren, och om utbildning har ökat inflytandet på partival. Låter inte helt solitt på något sätt, men jag har svårt att säga varför.
Sedan kommer hypoteser om att klasserna röstar olika när det gäller ekonomi och "kultur" (vad det nu betyder här). Slutligen kommer två hypoteser om hur partiernas positioner påverkar styrkan i sambanden.Den första är lättbegriplig ("The decline of the association between class and vote becomes less strong when we take the ideological position of parties into account (H5a).", s. 513), men den andra är svårare: "The association between economic ideology and party choice becomes less strong when we take the economic position of parties into account (H5b)." (s. 513). Resonemanget innan handlar om att konvergens i den ekonomiska politiken leder till minskad prediktionskraft för de ekonomiska åsikterna på partival. Men i så fall borde väl sambandet stärkas när man kontrollerar för position?!
Teorisektionen avslutas med ett resonemang om betydelsen av uppkomsten av "GreenLeft", en sammanslagning av fyra vänsterradikala partier 1989. De Graaf et al. (2001) menade att dessa fick över delar av medelklassen till vänstern (och skapade en ny gruppidentitet, men det verkar mindre viktigt). Den hypotes de formulerar är rimlig (socio-kulturella specialister stödjer nya vänstern efter att GreenLeft formerades) och hyfsat begriplig. (Men varför skulle de inte stödja dem innan? Förmodligen är förklaringen att inget alternativ fanns.) Men varför ställde De Graaf et al. (2001) upp hypotesen att det skulle öka sannolikhet för medelklassen att stödja "the old left"? Möjligen öka sannolikheten för att stödja vänstern i allmänhet, men varför den gamla?
Sedan kommer variabler. De kontrollerar för ålder, religiös tillhörighet och kön. Valdatan är Dutch Parliamentary Election Studies (DPES) 1971–2006. De delar upp alla partierna i fyra grupper: old-left, new-left, liberal right och religious parties. Detta omfattar inte alla väljare, utan resten utesluts ur analysen. (Varför inte en "other"-kategori?) De tittar huvudsakligen på oddsen för att rösta vänster (två sorter) snarare än liberal-right. Att denna kontrast redovisas närmast beror på att deras intresse ligger just i skillnader i medelklassröstning. Klasschemat är Güvelis modifierade variant av EGP. Economic conservatism mäts med en fråga om folk tycker att man ska öka eller minska inkomstskillnaderna i landet, på en sjugradig skala (efter att personen har fått placera in partierna på den). Utbildning mäts genom antal skolår (alltså inte kategorier för vilken nivå man har påbörjat eller fullbordat, som vi gör i Sverige). Partipositionsdata kommer från CMP. De skapar ett vänster- högerindex av tre policykategorier (planned economy, welfare och market economy, vad det nu står för) och tre kategorier om omnämnanden av sociala grupper: working class and unions, positive och negative, samt middle class and professional groups, positive. De gör även ett conservative-progressive index:
s. 515: For this purpose we employ a scale construction procedure used by Keman and Pennings (2006) who use the total of five policy categories to measure the emphasis on progressive issues, and five categories to measure conservative issues. The progressive issues are: anti-growth economy, national way of life: negative (i.e. appeals to patri- otism/nationalism), multiculturalism: positive, traditional morality: negative (i.e. opposition to traditional moral values) and environmentalism: positive. The conservative issues are: social harmony (e.g. need for society to see itself as united), national way of life: positive, multiculturalism: negative, traditional morality: positive and middle class groups: positive.
Varför räknas anti-growth hit, det är ju en ekonomisk fråga. Och varför ska även middle class groups räknas med här? I synnerhet som de ju själva ska testa en teori om att det finns medelklass som inte alls är konservativ.
Vidare till analysen. Först testar de tesen om "blurring of class boundaries" genom att kolla på prediktionkraften av klass på "economic conservatism", kontrollerat med årsdummies. Tanken är här att om koefficenterna har blivit mindre överlag, så har klass minskat i förklaringkraft. De finner att det finns en minskning, men att den inte är signifikant, utom i fallet sociokulturella specialister. Här förstår inte riktigt hur de gör. De redovisar koefficenterna för 1971, och vad koefficenterna hade varit om det hade funnits en linjär trend. Varför då? De har ju koefficenterna för 2006, det är ju bara att jämföra med dem. På något sätt handlar det om att kontrollera bort effekterna av just det året. Kanske predicerar de värdet för t=2006, under kontroll för den dummyn.
I deras MNL-modell fokuserar de på jämförelsen old left vs. liberal right och new left vs. liberal right. Och det är väl den som är relevant när det gäller udda medelklassval. De kör med årsdummies och även med interaktioner för klasserna. Det sistnämnda gör de för att få ut trender.
Hur som helst, de visar en serie tidsserier med odds-ratios för klasser på new och old left vs. liberal right. Jag gör ffa två iakttagelser: Service class har kommit att skilja sig allt mindre över från the manual class. Sedan vill de ha det till att detta främst beror på ökningen av sociokulturella specialister. Och det ligger något i det, för de har alltid haft större sannolikhet för att rösta old left, snarare än liberalt, och de har en svag trend uppåt. Men även "technocrats", den del av service class som är mest höger, har en tydlig trend åt det hållet över tid. Sociokulturella specialisters sannoliket för att rösta new left är överlag stabil, men rakar i höjden på slutet.
Många siffror är det. Märkligt därför att de inte kommer till någon tydligare slutsats på slutet. Kanske för att deras teoretiska vinkel är lite vag. Det handlar mest bara om att beskriva klassröstningen och att förklara den. Men man uttrycker sig nästan hela tiden väldigt nära variablerna. Man återknyter inte till de teoretiska utgångspunkterna i slutsatserna. De skriver att det finns effekter av strukturförändringar (de sociokulturella specialisterna). De har också funnit att skillnaderna i ekonomisk ideologi mellan klasserna har minskat genom åren, men att detta bara är en partiell förklaring. Sambandet mellan låg utbildning och vänsterröstning minskar, något. (Deras kommentarer här är något märkliga och värda att återkomma till.) De kommer fram till att GreenLeft inte spelade någon roll för nedgången i klassröstning (behöver titta närmare för att se vad det innebär). Ekonomisk vänster-höger påverkar klassröstningen, men inte positionerna vad gäller kulturella frågor. (Men de svarar inte på kärnfrågan vem som hade tjänat på detta!) Visserligen har arbetarklassen en tendens att välja konservativa partier i den kulturella dimensionen (återigen, behöver titta på resultaten för att förstå vad de menar här), men det finns ingen evidens för att ökande avstånd i denna dimension har minskat klassröstningen. (Detta är ett ganska textnära referat. Här blir jag lite orolig för att de förväxlar två mått på klassröstningen: de siffror man får ut på typ ett två-klasschema, och de man får ut på deras egna, mer nyanserade.)
De nämner också möjligheten att partistrategi är en endogen följd av klasstrukturens utveckling. Och det är ju detta som är den egentliga centrala frågan!
Geoffrey Evans and James Tilley (2012). How Parties Shape Class Politics: Explaining the Decline of the Class Basis of Party Support. British Journal of Political Science, 42, pp 137-161 doi:10.1017/S0007123411000202
Summering av den brittiska debatten: s. 137: Since then class has lost much of its ability to condition electoral behaviour, so that even proponents of the ‘trendless fluctuation’ interpretation of class voting patterns, advocated by Heath et al. in the 1980s2 and taken to characterize the period from the 1960s to the early 1990s,3 concede that by the late 1990s there had indeed been a decline.4
Här kommer återigen en uppräkning av bottom-up förklaringarna, vilket åtföljs av en generös fotnot med många referenser:
s. 137: "5 For influential statements of these various influences on the decline of class divisions, see: Seymour Martin Lipset. Political Man: The Social Bases of Politics (London: Heinemann, 1981), p. 521; Ronald Inglehart and J-R. Rabier, ‘Political Realignment in Advanced Industrial Society: From Class-Based Politics to Quality-of-Life Politics’, Government & Opposition, 21 (1986), 457–79; Terry Nichols Clark and Seymour Martin Lipset, ‘Are Social Classes Dying?’ International Sociology, 6 (1991), 397–410; Herbert Kitschelt, The Transformation of European Social Democracy (Cambridge: Cambridge University Press, 1994); Patrick Dunleavy and Christopher. T. Husbands, British Democracy at the Crossroads (London: Allen & Unwin, 1985); Peter Saunders, A Nation of Home Owners (London: Unwin Hyman, 1990); Mark N. Franklin, The Decline of Class Voting in Britain: Changes in the Basis of Electoral Choice, 1964–1983 (Oxford: Clarendon Press, 1985); Franklin, The Decline of Class Voting in Britain; Richard Rose and Ian McAllister, Voters Begin to Choose: From Closed-Class to Open Elections in Britain (London: Sage, 1986)." s. 138: "9 Clarke, Sanders, Stewart and Whiteley, Political Choice in Britain, p. 50. 10 David Butler and Dennis Kavanagh, The British General Election of 1983 (Basingstoke, Hants.: Macmillan, 1983), p. 8. 11 Rose and McAllister, Voters Begin to Choose, p. 82."
Sedan kommer det ett resonemang om att partiernas reaktion på detta inte har utforskats särskilt nära. Intressant referens: Thomas Koelble, ‘Recasting Social Democracy in Europe: A Nested Games Explanation of Strategic Adjustment in Political Parties’, Politics and Society, 20 (1992), 51–70;
Därpå kommer resonemang om political choice models. En intressant grej är att argumentet från Converse (‘The Shifting Role of Class in Political Attitudes and Behaviour’, in E. E. Maccoby, T. M. Newcomb and E. L. Hartley, eds, Readings in Social Psychology, 3rd edn (New York: Holt, 1958), pp. 388–99) om klasspositionens "användbarhet" dessa utgår från klass som short cut, eller heuristic device - snarare än, säg, social tillhörighet eller solidaritet. Är detta realistiskt, om det nu är så att issues och ideology spelar större roll idag? Det brukar väl tolkas som att det rationella inslaget, i någon mening, i röstningen har ökat.
Förbättringar i denna artikel gentemot tidigare studier (notera att fotnoten går till texter delvis författade av Evans själv). Och det är klart, som de påpekar sedan, att det är meningsfullt att göra det de gör som en undersökning av tesen om "trendless fluctuation": s. 142: Recent studies emphasizing political choice explanations of class voting have also not included the key explanatory construct: they do not measure what it is about party behaviour that influences cleavage strength.27 They have instead relied on evidence concerning the volatility and abruptness of changes in the class–vote association to indicate the likelihood that changes in association can be seen as political rather than social in origin.
Studiens design, a'la Aneshensel, om man så vill: s. 143: The approach adopted here is first to describe the pattern of change in the observed class–party association. This pattern of change then becomes the variation to be explained through the introduction of control variables with which we try to remove trends in levels of class–party support. These controls are not being pitted against class effects in a ‘variable race’, but are being used to estimate the impact on trends in observed class effects of changes in the patterning and effects of these control variables. If increases in class heterogeneity account for a decline over time in the class–party association, then controlling for these changes should remove trends in that association. Alternatively, if convergence in party left–right platforms accounts for convergence in the class–party association, then controlling for the left–right positions of parties should transform any observed slope into a flat line.
De formulerar tre hypoteser, en om att kontroll för social heterogenitet ska ta bort trenden, en om att skiftningar i partiernas höger-vänsterideologi ska förklara en del variation i klassröstning, samt en hypotes om att det senare bara gäller från 1970-talet, då det var då som rationalism i väljarbeteendet började slå igenom på allvar (snarare än social identitet).
De använder både BES 1959-2006 (1959 endast recall data från 1963) och British Social Attitudes (BSA), en årlig opinionsmätning från 1983-2006.
Variabler: De använder partiidentifikation, snarare än vote choice, för att kunna täcka alla år. BSA ställer denna fråga i omgångar, varav de första inte nämner något parti. Men de kombinerar dessa till alla som anger någon form av partitidentifikation (10% gör det inte). Klass är EGP-schemat, som tydligen måste ha rekonstruerats för de tidiga BES. De kör med sex kategorier: Upper service, lower service, routine non-manual, petty bourgeoisie, foremen and supervisors, working class. De fyra första är medelklassgrupper. De andra är arbetarklass. De har ett batteri variabler som kontrollerar för social heterogenitet:
s. 146: — Trade-union membership (current or not current member) — Housing type (council tenant, private tenant or owner-occupier) — Income (top decile, 9th decile, 4th quintile, 3rd quintile, 2nd quintile and 1st quintile)41 — Educational qualifications (degree, some higher education, more than minimum school leaving age, minimum school leaving age) — Private schooling (attended private primary or secondary school, only attended state schools). — The gender composition of occupations.
De kollar också på religiös tillhörighet, etnicitet (dikotom) och ålder. För partipositioner använder de CMP-data, men preciserar inte närmare hur de mäter höger-vänsterposition (på det sätt som Jansen et al. gör ovan). Jag läser texten som att det finns en standardkonstruktion för detta i CMP och att de tar den rakt av.
(Som exempel på generationsanalyser nämns: Butler and Stokes, Political Change in Britain; James Tilley, ‘Political Generations and Partisanship in the UK, 1964–1997’, Journal of the Royal Statistical Society: Series A, 165 (2002), 121–35.)
Bra figur först i resultaträkningen: predicerade sannolikheter för att rösta Labour, Tories och LibDem över tid för olika klasser. Vore juste med en sådan över Sverige: chansen att rösta (s), rött, rödgrönt. Som jag gjorde för Borås S-studenter, typ, fast med lite annan data.
De beskriver dessa figurer:
s. 150: Much of the reduction in class partisanship occurs in the later part of the period we are examining, rather than the earlier period on which many of the authors on the decline of class politics were basing their assessments. The overall decline is due to a large fall in the difference between classes in the 1960s, some slight decline between 1970 and the early 1990s, then another sharp decline in the mid-1990s, followed by another slight decline up to 2006.
Jag vet inte om jag håller med. Jag tycker det är rätt uppenbart att i figuren som beskriver Labour-röstningen (nedan) kommer den stora utjämningen under perioden 64 till 84. Därefter ser det mer ut som samvariation. Man kan också notera att det här ser ut som att det är främst arbetarklassen som rört sig bort från Labour, snarare än medelklassgrupperna som rör dig mot det. Å andra sidan har förmodligen de senare blivit större, så frågan är om det har lönat sig.
Men det är klart, ganska mycket kommer också där kring 1996, med Blair. Och då främst genom att medelklassen rör sig. Även arbetarklassen röstade mer Labour på nittiotalet än på åttiotalet.
Bra påpekande: s. 150: Why class differences in Conservative support should have declined somewhat less markedly is not clear from a social change perspective, though the difference in magnitude between Labour and Conservative convergence patterns is prima facie consistent with the argument that it is Labour’s shift to the centre that has been a key factor in class convergence.
När de sedan slänger in kontrollvariablerna för heterogenitet (på individnivå, om jag förstår rätt), så ändras bilden en del. De kör med följande profil: "These refer to a white male born in the 1930s with a minimum education in the state system, who does not belong to a trade union, is in the third income quintile, has no religion and is an owner-occupier." (s. 151). De beskriver den nya bilden bra här: "there remain real differences between classes even in later years: in 2006 the working class is still statistically significantly different to the middle-class groups in terms of the Conservative/Labour choice. More important is the shape of convergence. If social change accounts for all of the change in class voting for the main left–right parties, then the pattern of convergence seen in Figures 1a and 2a should flatten out: the funnel should become a tube." (s. 151) Särskilt bra påpekande det sista om att vi inte borde se några skillnader alls över tid, om social heterogenitet förklarade allt. Och viktigt: "The gaps between manual workers and the other middle classes follow very similar trends. Interestingly, what reduction in convergence we do see eliminates the shallow declines between the 1970s and early 1990s and between the late 1990s and 2006." (s. 152). Vet inte om jag köper tolkningen att inte mycket av nedgången hände på sjuttiotalet (men det går ju att kalkylera), men det här verkar rimligt. Social heterogenitet förklarar nedgången i klasskillnaderna då, men inte på nittiotalet.
Bra figur att ha kvar också:
Intressant referens: Philipp Rehm and Tim Reilly, ‘United We Stand: Constituency Homogeneity and Comparative Party Polarization’, Electoral Studies, 29 (2010), 40–53.
Bra översikt av den politiska utvecklingen med CMP-data. Notera att avståndet var litet även på femtiotalet, men att det nu har rört sig en bit åt höger (även om detta är mindre än vad man lätt kan tro). Här bekräftas intrycket att de tar en kontruktion av CMP-gänget rakt av.
Sedan kör de multilevel logit för att testa hypotes 2 och 3. Levels är individ och survey (dvs. år). De skattar tre modeller: en som bara är individerna, en som tar med heterogenitetsvariablerna och en som även tar med partiskillnadsvariablerna. (Notera att de först jämför graferna, med det som Erik kallade "eyeball econometrics", för att sedan testa mer rigoröst. Värt att minnas när jag skriver om mina grafer.)
Modell 1 innehåller också en tidsvariabel (år sedan 1959) och interaktioner mellan klass och tid (samma som Jansen et al. ovan, så att interaktionseffekten blir den genomsnittliga trenden). Notera nu att de kör med en dikotom partivalsvariabel! Men det kan jag också göra, med blocken. Här ser vi att klassröstningen blir svagare i alla klasser, men allra mest försvagad över tid faktiskt i Upper service. Man notera att foremen and supervisors också röstar mindre i lägre grad.
Modell 2 lägger som sagt på heterogenitetsvariablerna. Trenderna är fortfarande signifikanta, men svagare. Heterogeniteten går alltså inte bort, som H1 postulerade.
I modell 3 slänger de med en dummy för post-1974 och interaktioner med klasserna på det. Sedan slänger man slutligen inte en serie interaktioner för, om jag förstår rätt, klassernna*post-1974*partydivergence. Partydivergence är alltså nettot av Labour och Tories vänster-högerpositioner enligt CMP-datan. För de år då de inte hade val interpolerar de från de kringliggande åren. Med de variablerna får de bort alla trender. De flesta interationerna medelklass*post-74 blir signifikanta och negativa, vilket egentligen bara betyder att klasskillnaderna var större före 1974. Det viktiga är dock att trevägsinteraktionerna blir signifikanta nästan alla, vilket betyder att stort avstånd mellan Labour och Tories ökar klassröstningen. De redovisar predicted probabilities enligt profilen beskriven ovan, med
Den teoretiska poängen: s. 158: We have shown, however, that the explanatory power of this class heterogeneity approach is minimal when compared with one that emphasizes strategic ideological convergence by the main parties. Thus, even after controlling for changes in class heterogeneity and the impact this may have had on party behaviour, the level of class partisanship observed in the electorate closely parallels the extent of the main parties’ ideological convergence/polarization.
Sedan säger de något märkligt:
s. 159: Given that voter perceptions of party difference closely track the pattern of convergence in parties’ manifestos, we can conclude that there is prima facie evidence that party positions influence the electorate’s perceptions and, through this, the variation over time in the political choices of the different social classes.
Har inte sett sådan data nämnd någonstans i artikeln tidigare. Men om det stämmer så kanske jämförelsen med Sverige blir intressant, där någon sådan konvergens inte finns på samma sätt i väljarnas ögon.
En annan viktig teoretisk poäng: den förändrade klasstrukturen, inte upplösta klassgränser, är det som driver den minskande klassröstningen. s. 159: Moreover, these strategic shifts by parties of the left are prompted by the changing shape of the class structure itself. So the post-industrial transformation of the shape of the class structure, rather than the blurring or fracturing of class boundaries, is an independent influence on politics that in turn influences observed class differences in party preference. Contrary to the implications of much of the ‘bottom up’ literature on the decline of class politics in post-industrial society, strategic moves by political actors seem capable of generating pronounced changes in the social bases of party support over relatively short periods of time.
Sedan diskuterar de om det är Labours absoluta position eller deras relativa position som spelar roll. Men det kan inte avgöras med deras data. Dessa två variabler korrelerar för mycket för att kunna skiljas åt. Men de redovisar andra studier som kommit fram till att det är den relativa positionen som spelar roll. Och det är vad Jansen säger också.
De diskuterar också dealignment (snarare än heterogenitet) som möjligt endogenitetskälla. Detta kan de inte utesluta. Men vad skulle dealignment vara i detta fall? De mäter ju partisympati genom partiidentifikation.
Ungefär samma studie som ovan alltså, fast för England. Samma typ av data och samma interaktionseffekter. Dock hade de förra ingen kontroll av klassheterogenitet, och inte heller några teoretiska slutsatser att tala om. Däremot hade de här inte med något om de där sociokulturella specialisterna. Värt att fundera på. Å andra sidan hade de heller ingen nyvänster.
Class voting and Left–Right party positions: A comparative study of 15 Western democracies, 1960–2005 Giedo Jansen, Geoffrey Evans, Nan Dirk de Graaf, Social Science Research 42 (2013) 376–400
Nu är det det breda perspektivet. Förmodligen är detta en variant på ett kapitel i Jansens avhandling. Den är också med i Political Choice Matters. De använder det tyvärr ännu osläppta Comparative Dataset on Cleavage Voting och data från CMP för att bedöma idéerna om partipolarisering i ett bredare perspektiv.
I den inledande teoretiska diskussionen spelar de först upp bottom-up förklaringarna (här finns återigen en del drös), och formulerar utifrån dem hypotesen att klassröstningens förändringar bör vara långsamma och stadiga, och de bör förklaras av förändringar i väljares sociala karaktäristika, som kön och utbildning.
Kommenterar Przeworski & Sprague (1986): s. 377: "This approach is not exclusively top-down because it assumes that party strategy itself is conditioned by structural changes: Processes such as de-industrialization, market liberalization and globalization transformed the highly industrialized economies of 1960s Western Europe into post-industrial economies, in which the new service and middle classes expanded and the manual class shrank (Esping-Andersen, 1999; Kitschelt, 1994; Knutsen, 2006). On average, the size of the labor force employed in industry fell by nearly 40% between 1960 and 2005. Conversely, the share of the labor force employed in services gradually increased over the same period to an average of approximately 65% (own calculations on the basis of CPDS data; Armingeon et al., 2008). Office seeking left-wing parties can therefore be expected to place less emphasis on traditional work- ing class issues as the proportion of manual laborers in the population is smaller and its support carries less electoral benefit." Bra summering!
Sedan ställer de hypoteserna om absolut position (H3 "anchored in left-wing position", s. 378) eller relativ position mot varandra (H4). H5 är så till sist att någon av dessa två variabler kan förklara upp- och nedgångar i klassröstning.
Sedan kommer en omfattande beskrivning av CDCV. De bygger på Nieuwbeerta, men bygger också på senare data från EV och CSES (som jag antagligen borde bekanta mig lite mer med). Omkodningsprocedurerna var omfattande. De kör en fyrdelad klassvariabel: manual working class, self-employed, routine non-manual och service class. De har dikotomiserat partivalet och uteslutit de som röstat på gröna, regionala eller enfrågepartier. Tydligen är inte all data i CDCV valundersökningar, för de nämner att att vissa surveys har frågat vad respondenten skulle ha röstat på. Deras mått på partiernas vänster-högerposition verkar vara detsamma som Jansen et al. ovan. Tydligen har de fått utesluta vissa vänsterpartier, för att de inte finns med i CMP pga. att de var för små. De tar fram ett mått på "partisystempolarisering" genom att summera deras avvikelser från genomsnittet och vikta dessa mot partistorleken (men varför dela på 5, snarare än N?)
Intressant referens: Achterberg, P., 2006. Class voting in the new political culture. Economic, cultural and environmental voting in 20 western countries. International Sociology 21, 237–261.
De visar sedan upp lite fina descriptives, som de beskriver som out-of-line med förväntningarna i vissa avseenden: The only clear signs of de-polarization are observed in Australia, Belgium and the Netherlands, and to a lesser extent in Sweden. In these coun- tries there has been a rightward shift of left-wing parties since the 1960s and the L–R party system polarization decreased over this period has well. However, most discussions of depolarization refer to the period from around 1980 onwards. If we concentrate on that period we see for Britain the clearest and perhaps most well-known example of a right-wing shift by a left party and as consequent ideological depolarization. For this period we also see convergence for Australia, Belgium (here the left party shifts left but right-wing parties shifted even further to the left), Netherlands, Sweden and France. (s. 382, min kursivering)
David Weakliem (2013) "The United States - Still the Politics of Diversity", s. 114-136 i Evans och De Graaf.
Weakliem använder ANES data för röstning, samt CMP och ANES (perceptioner) för att mäta partipositioner. Han ger oss en del deskriptiv statistik om hur klassröstning och religiös röstning i USA från 1952 och framåt. Sedan för han väldigt enkla analyser med klass- och religionsskillnader i röstning och måtten på partiskillnader (som för USA:s del ser rätt märkliga ut ibland, se t.ex. 1952, som sägs ha varit polariserat, när Eisenhower vann - även demokraterna hade bett denne bli deras presidentkandidat).
Resultaten ser Weakliem överlag som ett stöd för den sociologiska approachen, som Brooks & Manzas resultat att 'the professionals' har börjat stödja demokraterna. Även Bartels (2008) om ökade effekter av inkomst får stöd. Däremot lägger partiskillnadsvariablerna väldigt till väldigt lite i förklaringskraft, i alla fall när det gäller klass. Han säger att resultaten går emot Goldthorpe och Mair (i Evans 1999), som på varsitt sätt efterlyste att man tar in "politics" i modellerna.
s. 126: Sambandet mellan yrke/röstning och inkomst/röstning har utvecklats ganska olika. 1952 predicerade inkomst ingenting alls i partival. Sedan började det göra det. Den fluktuerar mycket, men jag tycker det verkar rimligt att tala om en svag uppåtgående trend.
s. 135: "Although there is little support for the 'social blurring' thesis, the size and the significance of the trend terms implies that there is something to be said for a more general 'bottom-up' or 'sociological' approach in which general social change produces gradual changes in political alignments."
Låter iofs lite märkligt detta. Vad är i så fall den sociologiska approachen, om det inte handlar om heterogenitet? Och på vilket sätt går hans data emot den tesen? Testar han den överhuvudtaget? Kanske kör han först en regression med klassdummies, och får ut log odds-koefficenter på det. Sedan kör han en regression med klassdummies och inkomstvariabeln, och tar log odds-koefficenterna på den. Båda uppsättningarna koefficenter korreleras mot partiskillnader.
Vad han tycker är värt att fundera på är att trenderna för inkomst och klass. Vi bör skilja mellan klass- och inkomströstning. Detta behöver väl iofs inte vara svårare än att inkomstutvecklingen blivit mer heterogen?
Martin Elff (2013) "Social Divisions and Political Choices in Germany 1980-2006", s. 277-308.
Precis som Hobolts kapitel gör Elff inget formellt test av political choice-hypotesen, utan gör deskriptiv statistik, och kör lite fri tolkning utifrån det. Han tar fram predicerade andelar som röstar vänster, baserat på logistisk regression som inkluderar class-by-year interaktioner
s. 294: "All panels are based on predicted percentages of vote intentions for SPD and PDS/Linke derived from logistic regression with main and first-order interactions effects of class and year of survey. The top-centre, top-right, and bottom-left and bottom-centre panels add main effects of several control variables to this model. From these extended models, predicted vote intentions are derived in such a way that they reflect the per-class-and-year averages of these vote intentions across all categories of the control variables. This allows us to obtain, for each year, those between-class differences in the support for the left parties that can neither be reduced to, nor are mediated by, compositional differences of these classes with respect to these control variables."
Dvs. de predicerar hur stor andel av respektive klass som röstade vänster, under kontroll för kompositionella förändringar. Men hur gör man detta i en regression? När man gör det i en tabell, då tar man andelen partianhängare i varje grupp, och så räknar man om gruppstorlekarna så att de blir konstanta för något mer eller mindre väl valt årtal. Vad konstanthålls här?
Linjerna blir väsentligen rakare när man kontrollerar för partipositioner (CMP Economic Left-Right), vilket antyder att dessa har förklaringskraft. Fortfarande ser dock linjen för lower service class märkligt böjd ut. Antyder detta att kompositionen av denna grupp har förändrats i andra hänseenden, som att den har fått större risker att hantera på arbetsmarknaden?
Geoffrey Evans och Nan Dirk de Graaf (2013) "The Importance of Political Choice and Other Lessons Learned", s. 391-406.
Nämner att den poolade analysen säger en del intressant om att utbildning är förklaringen till nedgången i klassröstning.
s. 392: "Education is more widespread in later years, and higher education is less concentrated in the middle classes. It can be expected to have weakened the distinctiveness of the more advantaged middle classes in this respect. The degree to which this aspect of social change accounts for changing class political divisions is potentially very interesting, but as we will see, this finding is not replicated in the case studies."
Detta kan enligt dem bero på att det är delvis olika fall, men också att man inte har så många kontroller i den poolade analysen. Förmodligen viktigast är att man bara har en dikotom partivalsvariabel.
Det finns en betydande variation i hur partierna har utvecklats. Ibland har de konvergerat, ibland inte. Korrelationen mellan konvergens och tid finns bara i tre länder. Inte ens i USA och UK, som har majoritära system, blir relationen signifikant (även om den är positiv). Så det tycks inte finnas något enkelt samband mellan post-industralism och partikonvergens. Och det verkar väl ganska logiskt. Medianväljarteoremet gäller ju i alla tider, så partierna har alltid haft starka skäl att ligga nära varandra. Sedan kan skälen för detta variera beroende på hur opinionen ligger (och det kan också variera till följd av partiinterna faktorer), men postindustrialism är inget som sådant ska leda till konvergens.
s. 400: Det finns fortfarande en nedåtgående trend som inte kan förklaras på detta sätt, säger de. Men det funkade väl i fallet UK?
s. 403: "We need to be clear, however, that although our evidence is not supportive of the idea that increasing social heterogeneity undermines class and religious voting, it in no way precludes a different kind of bottom-up thesis. Changes in the relative sizes of classes have implications for party strategy."
Frågor som saknas: partiskillnaders påverkan på valdeltagande, möjligheten att väljarna blivit mer uppmärksamma (och att skillnaderna därför blivit tydligare för dem), implikationerna av förändringar i flerpartisystem.
s. 405: De spekulerar i om klassröstningen kan komma att stiga, när medelklassen kommer att bestå allt mindre av första generationens medelklass. Det är Goldthorpes tes, och det är den som Oesch går emot.
Den första jag hade tänkt gå igenom är Guido Jansens avhandling från 2011: Social Cleavages and Political Choices - Large-scale Comparisons of Social Class, Religios and Voting Behavior in Western Democracies, från Universitetet i Nijmegen. Det visade sig dock att det mest intressanta kapitlet hade samma titel som en artikel som publicerades samma år, så vi börjar med den istället:
Giedo Jansen, Nan Dirk De Graaf, Ariana Need (2011) Class voting, social changes and political changes in the Netherlands 1971–2006, Electoral Studies 30, 510–524
En fallstudie av Nederländerna, som handlar om frågan i vilken mån klassröstningen kan förklaras av politiska förändringar (partisammanslagningar och partipositioner). Socio-kulturella specialister sägs i abstract vara viktiga för att förstå förändringar i klassröstningsrelationerna.De hittar en klar inverkan, men politiska förändringar förklarar inte den trendmässiga nedgången. (Men gör de socio-kulturella specialisterna det då?)
Uppräkning av bottom-up-mekanismer - s. 510-511: "These ‘bottomup’ explanations often assume one or more of the following processes (Evans, 2000): the income and living standard of workers are rising and are increasingly similar to those of the middle class, partly because there is also a growing
group of low-paid and low-status white-collar employees (Dalton, 2008). New ‘post-industrial’ and value-cleavages have replaced or cross-cut the class-based conflict. And rising levels of education and ‘cognitive mobilization’ have enlarged voter’s ability to make political choices [/] independent from old class-based loyalties. The traditional economic boundaries between classes have, is often assumed [min kursivering], become blurred. The social and political distinctiveness of social classes have in consequence declined. Compositional changes involve transformations in the economic and occupational structure of advanced industrial economies. Due to processes like de-industrialization
and market liberalization the number of working class labourers declined. At the same time the service class grew rapidly and became increasingly heterogeneous, creating new lines for political conflict."
Och mot detta ställs såklart politiska alternativ/förhållanden.
De har lite andra klassdistinktioner än De Graaf (2001) som undersökte samma sak, och använder data från CMP. Detta anges vara deras väsentliga innovationer.
s. 511:Using more data and better differentiated measures of social class and party choice, we reexamine De Graaf et al.’s question whether the emergence of GreenLeft led to any class realignment. But additionally, using data of the Comparative Manifesto Project (Budge et al., 2001; Klingemann et al., 2006) we examine the interaction between the party positions and social class.We aim to test whether class voting in the Netherlands is affected by changes in party’s ‘old’ socialeconomic positions and ‘new’ cultural conservativeprogressive positions.
Deras teoretiska sektion är en story, som då och då avbryts för formuleradet av hypoteser. Först diskuterar de klassamhällets utveckling. Det tvådelade klasschemat sägs vara för enkelt, och likaså det som Nieuwbeerta föreslog. Man måste även dela upp Service Classes i Socio-cultural specialists och Bureaucrats. Detta legitimeras med att detta är en bättre avbildning av klasstrukturen, vilket låter mycket märkligt för mig. Möjligen kan dessa uppdelningar legitimeras med hänvisning till att man vill belysa förändringar i mönstret i det förra schemat. Men vi får väl se hur det blir nu om de applicerar sitt schema på hela perioden.
Förklaring av socio-kulturella specialisters vänsterröstning: s. 512: Second, socio-cultural specialists have specific skills and knowledge involving social services and socialcultural issues, and they more often work in a public or non-profit field (e.g. health, education) that requires state support. Research has shown that the social-cultural specialists therefore have developed a distinct leftist political orientation (Güveli and De Graaf, 2007; Güveli et al., 2007a, b). Güveli et al. (2007b) found that over the last three decades the low social-cultural specialists had become the most leftist class in the Netherlands.
"Require" är väl att ta i. De skulle kunna ordnas privat också. Belägger verkligen Güveli att detta är förklaringen? Ganska lik Zetterbergs förklaring, i mitt tycke.
De tar upp tanken om arbetarkonservatism, som de kollar indirekt på tre sätt: om arbetarklassen har en tendens att undvika left-libertarian parties, om inverkan av åsikter om ekonomi (omfördelning) har minskat genom åren, och om utbildning har ökat inflytandet på partival. Låter inte helt solitt på något sätt, men jag har svårt att säga varför.
Sedan kommer hypoteser om att klasserna röstar olika när det gäller ekonomi och "kultur" (vad det nu betyder här). Slutligen kommer två hypoteser om hur partiernas positioner påverkar styrkan i sambanden.Den första är lättbegriplig ("The decline of the association between class and vote becomes less strong when we take the ideological position of parties into account (H5a).", s. 513), men den andra är svårare: "The association between economic ideology and party choice becomes less strong when we take the economic position of parties into account (H5b)." (s. 513). Resonemanget innan handlar om att konvergens i den ekonomiska politiken leder till minskad prediktionskraft för de ekonomiska åsikterna på partival. Men i så fall borde väl sambandet stärkas när man kontrollerar för position?!
Teorisektionen avslutas med ett resonemang om betydelsen av uppkomsten av "GreenLeft", en sammanslagning av fyra vänsterradikala partier 1989. De Graaf et al. (2001) menade att dessa fick över delar av medelklassen till vänstern (och skapade en ny gruppidentitet, men det verkar mindre viktigt). Den hypotes de formulerar är rimlig (socio-kulturella specialister stödjer nya vänstern efter att GreenLeft formerades) och hyfsat begriplig. (Men varför skulle de inte stödja dem innan? Förmodligen är förklaringen att inget alternativ fanns.) Men varför ställde De Graaf et al. (2001) upp hypotesen att det skulle öka sannolikhet för medelklassen att stödja "the old left"? Möjligen öka sannolikheten för att stödja vänstern i allmänhet, men varför den gamla?
Sedan kommer variabler. De kontrollerar för ålder, religiös tillhörighet och kön. Valdatan är Dutch Parliamentary Election Studies (DPES) 1971–2006. De delar upp alla partierna i fyra grupper: old-left, new-left, liberal right och religious parties. Detta omfattar inte alla väljare, utan resten utesluts ur analysen. (Varför inte en "other"-kategori?) De tittar huvudsakligen på oddsen för att rösta vänster (två sorter) snarare än liberal-right. Att denna kontrast redovisas närmast beror på att deras intresse ligger just i skillnader i medelklassröstning. Klasschemat är Güvelis modifierade variant av EGP. Economic conservatism mäts med en fråga om folk tycker att man ska öka eller minska inkomstskillnaderna i landet, på en sjugradig skala (efter att personen har fått placera in partierna på den). Utbildning mäts genom antal skolår (alltså inte kategorier för vilken nivå man har påbörjat eller fullbordat, som vi gör i Sverige). Partipositionsdata kommer från CMP. De skapar ett vänster- högerindex av tre policykategorier (planned economy, welfare och market economy, vad det nu står för) och tre kategorier om omnämnanden av sociala grupper: working class and unions, positive och negative, samt middle class and professional groups, positive. De gör även ett conservative-progressive index:
s. 515: For this purpose we employ a scale construction procedure used by Keman and Pennings (2006) who use the total of five policy categories to measure the emphasis on progressive issues, and five categories to measure conservative issues. The progressive issues are: anti-growth economy, national way of life: negative (i.e. appeals to patri- otism/nationalism), multiculturalism: positive, traditional morality: negative (i.e. opposition to traditional moral values) and environmentalism: positive. The conservative issues are: social harmony (e.g. need for society to see itself as united), national way of life: positive, multiculturalism: negative, traditional morality: positive and middle class groups: positive.
Varför räknas anti-growth hit, det är ju en ekonomisk fråga. Och varför ska även middle class groups räknas med här? I synnerhet som de ju själva ska testa en teori om att det finns medelklass som inte alls är konservativ.
Vidare till analysen. Först testar de tesen om "blurring of class boundaries" genom att kolla på prediktionkraften av klass på "economic conservatism", kontrollerat med årsdummies. Tanken är här att om koefficenterna har blivit mindre överlag, så har klass minskat i förklaringkraft. De finner att det finns en minskning, men att den inte är signifikant, utom i fallet sociokulturella specialister. Här förstår inte riktigt hur de gör. De redovisar koefficenterna för 1971, och vad koefficenterna hade varit om det hade funnits en linjär trend. Varför då? De har ju koefficenterna för 2006, det är ju bara att jämföra med dem. På något sätt handlar det om att kontrollera bort effekterna av just det året. Kanske predicerar de värdet för t=2006, under kontroll för den dummyn.
I deras MNL-modell fokuserar de på jämförelsen old left vs. liberal right och new left vs. liberal right. Och det är väl den som är relevant när det gäller udda medelklassval. De kör med årsdummies och även med interaktioner för klasserna. Det sistnämnda gör de för att få ut trender.
Hur som helst, de visar en serie tidsserier med odds-ratios för klasser på new och old left vs. liberal right. Jag gör ffa två iakttagelser: Service class har kommit att skilja sig allt mindre över från the manual class. Sedan vill de ha det till att detta främst beror på ökningen av sociokulturella specialister. Och det ligger något i det, för de har alltid haft större sannolikhet för att rösta old left, snarare än liberalt, och de har en svag trend uppåt. Men även "technocrats", den del av service class som är mest höger, har en tydlig trend åt det hållet över tid. Sociokulturella specialisters sannoliket för att rösta new left är överlag stabil, men rakar i höjden på slutet.
Många siffror är det. Märkligt därför att de inte kommer till någon tydligare slutsats på slutet. Kanske för att deras teoretiska vinkel är lite vag. Det handlar mest bara om att beskriva klassröstningen och att förklara den. Men man uttrycker sig nästan hela tiden väldigt nära variablerna. Man återknyter inte till de teoretiska utgångspunkterna i slutsatserna. De skriver att det finns effekter av strukturförändringar (de sociokulturella specialisterna). De har också funnit att skillnaderna i ekonomisk ideologi mellan klasserna har minskat genom åren, men att detta bara är en partiell förklaring. Sambandet mellan låg utbildning och vänsterröstning minskar, något. (Deras kommentarer här är något märkliga och värda att återkomma till.) De kommer fram till att GreenLeft inte spelade någon roll för nedgången i klassröstning (behöver titta närmare för att se vad det innebär). Ekonomisk vänster-höger påverkar klassröstningen, men inte positionerna vad gäller kulturella frågor. (Men de svarar inte på kärnfrågan vem som hade tjänat på detta!) Visserligen har arbetarklassen en tendens att välja konservativa partier i den kulturella dimensionen (återigen, behöver titta på resultaten för att förstå vad de menar här), men det finns ingen evidens för att ökande avstånd i denna dimension har minskat klassröstningen. (Detta är ett ganska textnära referat. Här blir jag lite orolig för att de förväxlar två mått på klassröstningen: de siffror man får ut på typ ett två-klasschema, och de man får ut på deras egna, mer nyanserade.)
De nämner också möjligheten att partistrategi är en endogen följd av klasstrukturens utveckling. Och det är ju detta som är den egentliga centrala frågan!
Geoffrey Evans and James Tilley (2012). How Parties Shape Class Politics: Explaining the Decline of the Class Basis of Party Support. British Journal of Political Science, 42, pp 137-161 doi:10.1017/S0007123411000202
Summering av den brittiska debatten: s. 137: Since then class has lost much of its ability to condition electoral behaviour, so that even proponents of the ‘trendless fluctuation’ interpretation of class voting patterns, advocated by Heath et al. in the 1980s2 and taken to characterize the period from the 1960s to the early 1990s,3 concede that by the late 1990s there had indeed been a decline.4
Här kommer återigen en uppräkning av bottom-up förklaringarna, vilket åtföljs av en generös fotnot med många referenser:
s. 137: "5 For influential statements of these various influences on the decline of class divisions, see: Seymour Martin Lipset. Political Man: The Social Bases of Politics (London: Heinemann, 1981), p. 521; Ronald Inglehart and J-R. Rabier, ‘Political Realignment in Advanced Industrial Society: From Class-Based Politics to Quality-of-Life Politics’, Government & Opposition, 21 (1986), 457–79; Terry Nichols Clark and Seymour Martin Lipset, ‘Are Social Classes Dying?’ International Sociology, 6 (1991), 397–410; Herbert Kitschelt, The Transformation of European Social Democracy (Cambridge: Cambridge University Press, 1994); Patrick Dunleavy and Christopher. T. Husbands, British Democracy at the Crossroads (London: Allen & Unwin, 1985); Peter Saunders, A Nation of Home Owners (London: Unwin Hyman, 1990); Mark N. Franklin, The Decline of Class Voting in Britain: Changes in the Basis of Electoral Choice, 1964–1983 (Oxford: Clarendon Press, 1985); Franklin, The Decline of Class Voting in Britain; Richard Rose and Ian McAllister, Voters Begin to Choose: From Closed-Class to Open Elections in Britain (London: Sage, 1986)." s. 138: "9 Clarke, Sanders, Stewart and Whiteley, Political Choice in Britain, p. 50. 10 David Butler and Dennis Kavanagh, The British General Election of 1983 (Basingstoke, Hants.: Macmillan, 1983), p. 8. 11 Rose and McAllister, Voters Begin to Choose, p. 82."
Sedan kommer det ett resonemang om att partiernas reaktion på detta inte har utforskats särskilt nära. Intressant referens: Thomas Koelble, ‘Recasting Social Democracy in Europe: A Nested Games Explanation of Strategic Adjustment in Political Parties’, Politics and Society, 20 (1992), 51–70;
Därpå kommer resonemang om political choice models. En intressant grej är att argumentet från Converse (‘The Shifting Role of Class in Political Attitudes and Behaviour’, in E. E. Maccoby, T. M. Newcomb and E. L. Hartley, eds, Readings in Social Psychology, 3rd edn (New York: Holt, 1958), pp. 388–99) om klasspositionens "användbarhet" dessa utgår från klass som short cut, eller heuristic device - snarare än, säg, social tillhörighet eller solidaritet. Är detta realistiskt, om det nu är så att issues och ideology spelar större roll idag? Det brukar väl tolkas som att det rationella inslaget, i någon mening, i röstningen har ökat.
Förbättringar i denna artikel gentemot tidigare studier (notera att fotnoten går till texter delvis författade av Evans själv). Och det är klart, som de påpekar sedan, att det är meningsfullt att göra det de gör som en undersökning av tesen om "trendless fluctuation": s. 142: Recent studies emphasizing political choice explanations of class voting have also not included the key explanatory construct: they do not measure what it is about party behaviour that influences cleavage strength.27 They have instead relied on evidence concerning the volatility and abruptness of changes in the class–vote association to indicate the likelihood that changes in association can be seen as political rather than social in origin.
Studiens design, a'la Aneshensel, om man så vill: s. 143: The approach adopted here is first to describe the pattern of change in the observed class–party association. This pattern of change then becomes the variation to be explained through the introduction of control variables with which we try to remove trends in levels of class–party support. These controls are not being pitted against class effects in a ‘variable race’, but are being used to estimate the impact on trends in observed class effects of changes in the patterning and effects of these control variables. If increases in class heterogeneity account for a decline over time in the class–party association, then controlling for these changes should remove trends in that association. Alternatively, if convergence in party left–right platforms accounts for convergence in the class–party association, then controlling for the left–right positions of parties should transform any observed slope into a flat line.
De formulerar tre hypoteser, en om att kontroll för social heterogenitet ska ta bort trenden, en om att skiftningar i partiernas höger-vänsterideologi ska förklara en del variation i klassröstning, samt en hypotes om att det senare bara gäller från 1970-talet, då det var då som rationalism i väljarbeteendet började slå igenom på allvar (snarare än social identitet).
De använder både BES 1959-2006 (1959 endast recall data från 1963) och British Social Attitudes (BSA), en årlig opinionsmätning från 1983-2006.
Variabler: De använder partiidentifikation, snarare än vote choice, för att kunna täcka alla år. BSA ställer denna fråga i omgångar, varav de första inte nämner något parti. Men de kombinerar dessa till alla som anger någon form av partitidentifikation (10% gör det inte). Klass är EGP-schemat, som tydligen måste ha rekonstruerats för de tidiga BES. De kör med sex kategorier: Upper service, lower service, routine non-manual, petty bourgeoisie, foremen and supervisors, working class. De fyra första är medelklassgrupper. De andra är arbetarklass. De har ett batteri variabler som kontrollerar för social heterogenitet:
s. 146: — Trade-union membership (current or not current member) — Housing type (council tenant, private tenant or owner-occupier) — Income (top decile, 9th decile, 4th quintile, 3rd quintile, 2nd quintile and 1st quintile)41 — Educational qualifications (degree, some higher education, more than minimum school leaving age, minimum school leaving age) — Private schooling (attended private primary or secondary school, only attended state schools). — The gender composition of occupations.
De kollar också på religiös tillhörighet, etnicitet (dikotom) och ålder. För partipositioner använder de CMP-data, men preciserar inte närmare hur de mäter höger-vänsterposition (på det sätt som Jansen et al. gör ovan). Jag läser texten som att det finns en standardkonstruktion för detta i CMP och att de tar den rakt av.
(Som exempel på generationsanalyser nämns: Butler and Stokes, Political Change in Britain; James Tilley, ‘Political Generations and Partisanship in the UK, 1964–1997’, Journal of the Royal Statistical Society: Series A, 165 (2002), 121–35.)
Bra figur först i resultaträkningen: predicerade sannolikheter för att rösta Labour, Tories och LibDem över tid för olika klasser. Vore juste med en sådan över Sverige: chansen att rösta (s), rött, rödgrönt. Som jag gjorde för Borås S-studenter, typ, fast med lite annan data.
De beskriver dessa figurer:
s. 150: Much of the reduction in class partisanship occurs in the later part of the period we are examining, rather than the earlier period on which many of the authors on the decline of class politics were basing their assessments. The overall decline is due to a large fall in the difference between classes in the 1960s, some slight decline between 1970 and the early 1990s, then another sharp decline in the mid-1990s, followed by another slight decline up to 2006.
Jag vet inte om jag håller med. Jag tycker det är rätt uppenbart att i figuren som beskriver Labour-röstningen (nedan) kommer den stora utjämningen under perioden 64 till 84. Därefter ser det mer ut som samvariation. Man kan också notera att det här ser ut som att det är främst arbetarklassen som rört sig bort från Labour, snarare än medelklassgrupperna som rör dig mot det. Å andra sidan har förmodligen de senare blivit större, så frågan är om det har lönat sig.
Men det är klart, ganska mycket kommer också där kring 1996, med Blair. Och då främst genom att medelklassen rör sig. Även arbetarklassen röstade mer Labour på nittiotalet än på åttiotalet.
Bra påpekande: s. 150: Why class differences in Conservative support should have declined somewhat less markedly is not clear from a social change perspective, though the difference in magnitude between Labour and Conservative convergence patterns is prima facie consistent with the argument that it is Labour’s shift to the centre that has been a key factor in class convergence.
När de sedan slänger in kontrollvariablerna för heterogenitet (på individnivå, om jag förstår rätt), så ändras bilden en del. De kör med följande profil: "These refer to a white male born in the 1930s with a minimum education in the state system, who does not belong to a trade union, is in the third income quintile, has no religion and is an owner-occupier." (s. 151). De beskriver den nya bilden bra här: "there remain real differences between classes even in later years: in 2006 the working class is still statistically significantly different to the middle-class groups in terms of the Conservative/Labour choice. More important is the shape of convergence. If social change accounts for all of the change in class voting for the main left–right parties, then the pattern of convergence seen in Figures 1a and 2a should flatten out: the funnel should become a tube." (s. 151) Särskilt bra påpekande det sista om att vi inte borde se några skillnader alls över tid, om social heterogenitet förklarade allt. Och viktigt: "The gaps between manual workers and the other middle classes follow very similar trends. Interestingly, what reduction in convergence we do see eliminates the shallow declines between the 1970s and early 1990s and between the late 1990s and 2006." (s. 152). Vet inte om jag köper tolkningen att inte mycket av nedgången hände på sjuttiotalet (men det går ju att kalkylera), men det här verkar rimligt. Social heterogenitet förklarar nedgången i klasskillnaderna då, men inte på nittiotalet.
Bra figur att ha kvar också:
Intressant referens: Philipp Rehm and Tim Reilly, ‘United We Stand: Constituency Homogeneity and Comparative Party Polarization’, Electoral Studies, 29 (2010), 40–53.
Bra översikt av den politiska utvecklingen med CMP-data. Notera att avståndet var litet även på femtiotalet, men att det nu har rört sig en bit åt höger (även om detta är mindre än vad man lätt kan tro). Här bekräftas intrycket att de tar en kontruktion av CMP-gänget rakt av.
Sedan kör de multilevel logit för att testa hypotes 2 och 3. Levels är individ och survey (dvs. år). De skattar tre modeller: en som bara är individerna, en som tar med heterogenitetsvariablerna och en som även tar med partiskillnadsvariablerna. (Notera att de först jämför graferna, med det som Erik kallade "eyeball econometrics", för att sedan testa mer rigoröst. Värt att minnas när jag skriver om mina grafer.)
Modell 1 innehåller också en tidsvariabel (år sedan 1959) och interaktioner mellan klass och tid (samma som Jansen et al. ovan, så att interaktionseffekten blir den genomsnittliga trenden). Notera nu att de kör med en dikotom partivalsvariabel! Men det kan jag också göra, med blocken. Här ser vi att klassröstningen blir svagare i alla klasser, men allra mest försvagad över tid faktiskt i Upper service. Man notera att foremen and supervisors också röstar mindre i lägre grad.
Modell 2 lägger som sagt på heterogenitetsvariablerna. Trenderna är fortfarande signifikanta, men svagare. Heterogeniteten går alltså inte bort, som H1 postulerade.
I modell 3 slänger de med en dummy för post-1974 och interaktioner med klasserna på det. Sedan slänger man slutligen inte en serie interaktioner för, om jag förstår rätt, klassernna*post-1974*partydivergence. Partydivergence är alltså nettot av Labour och Tories vänster-högerpositioner enligt CMP-datan. För de år då de inte hade val interpolerar de från de kringliggande åren. Med de variablerna får de bort alla trender. De flesta interationerna medelklass*post-74 blir signifikanta och negativa, vilket egentligen bara betyder att klasskillnaderna var större före 1974. Det viktiga är dock att trevägsinteraktionerna blir signifikanta nästan alla, vilket betyder att stort avstånd mellan Labour och Tories ökar klassröstningen. De redovisar predicted probabilities enligt profilen beskriven ovan, med
Sedan säger de något märkligt:
s. 159: Given that voter perceptions of party difference closely track the pattern of convergence in parties’ manifestos, we can conclude that there is prima facie evidence that party positions influence the electorate’s perceptions and, through this, the variation over time in the political choices of the different social classes.
Har inte sett sådan data nämnd någonstans i artikeln tidigare. Men om det stämmer så kanske jämförelsen med Sverige blir intressant, där någon sådan konvergens inte finns på samma sätt i väljarnas ögon.
En annan viktig teoretisk poäng: den förändrade klasstrukturen, inte upplösta klassgränser, är det som driver den minskande klassröstningen. s. 159: Moreover, these strategic shifts by parties of the left are prompted by the changing shape of the class structure itself. So the post-industrial transformation of the shape of the class structure, rather than the blurring or fracturing of class boundaries, is an independent influence on politics that in turn influences observed class differences in party preference. Contrary to the implications of much of the ‘bottom up’ literature on the decline of class politics in post-industrial society, strategic moves by political actors seem capable of generating pronounced changes in the social bases of party support over relatively short periods of time.
Sedan diskuterar de om det är Labours absoluta position eller deras relativa position som spelar roll. Men det kan inte avgöras med deras data. Dessa två variabler korrelerar för mycket för att kunna skiljas åt. Men de redovisar andra studier som kommit fram till att det är den relativa positionen som spelar roll. Och det är vad Jansen säger också.
De diskuterar också dealignment (snarare än heterogenitet) som möjligt endogenitetskälla. Detta kan de inte utesluta. Men vad skulle dealignment vara i detta fall? De mäter ju partisympati genom partiidentifikation.
Ungefär samma studie som ovan alltså, fast för England. Samma typ av data och samma interaktionseffekter. Dock hade de förra ingen kontroll av klassheterogenitet, och inte heller några teoretiska slutsatser att tala om. Däremot hade de här inte med något om de där sociokulturella specialisterna. Värt att fundera på. Å andra sidan hade de heller ingen nyvänster.
Class voting and Left–Right party positions: A comparative study of 15 Western democracies, 1960–2005 Giedo Jansen, Geoffrey Evans, Nan Dirk de Graaf, Social Science Research 42 (2013) 376–400
Nu är det det breda perspektivet. Förmodligen är detta en variant på ett kapitel i Jansens avhandling. Den är också med i Political Choice Matters. De använder det tyvärr ännu osläppta Comparative Dataset on Cleavage Voting och data från CMP för att bedöma idéerna om partipolarisering i ett bredare perspektiv.
I den inledande teoretiska diskussionen spelar de först upp bottom-up förklaringarna (här finns återigen en del drös), och formulerar utifrån dem hypotesen att klassröstningens förändringar bör vara långsamma och stadiga, och de bör förklaras av förändringar i väljares sociala karaktäristika, som kön och utbildning.
Kommenterar Przeworski & Sprague (1986): s. 377: "This approach is not exclusively top-down because it assumes that party strategy itself is conditioned by structural changes: Processes such as de-industrialization, market liberalization and globalization transformed the highly industrialized economies of 1960s Western Europe into post-industrial economies, in which the new service and middle classes expanded and the manual class shrank (Esping-Andersen, 1999; Kitschelt, 1994; Knutsen, 2006). On average, the size of the labor force employed in industry fell by nearly 40% between 1960 and 2005. Conversely, the share of the labor force employed in services gradually increased over the same period to an average of approximately 65% (own calculations on the basis of CPDS data; Armingeon et al., 2008). Office seeking left-wing parties can therefore be expected to place less emphasis on traditional work- ing class issues as the proportion of manual laborers in the population is smaller and its support carries less electoral benefit." Bra summering!
Sedan ställer de hypoteserna om absolut position (H3 "anchored in left-wing position", s. 378) eller relativ position mot varandra (H4). H5 är så till sist att någon av dessa två variabler kan förklara upp- och nedgångar i klassröstning.
Sedan kommer en omfattande beskrivning av CDCV. De bygger på Nieuwbeerta, men bygger också på senare data från EV och CSES (som jag antagligen borde bekanta mig lite mer med). Omkodningsprocedurerna var omfattande. De kör en fyrdelad klassvariabel: manual working class, self-employed, routine non-manual och service class. De har dikotomiserat partivalet och uteslutit de som röstat på gröna, regionala eller enfrågepartier. Tydligen är inte all data i CDCV valundersökningar, för de nämner att att vissa surveys har frågat vad respondenten skulle ha röstat på. Deras mått på partiernas vänster-högerposition verkar vara detsamma som Jansen et al. ovan. Tydligen har de fått utesluta vissa vänsterpartier, för att de inte finns med i CMP pga. att de var för små. De tar fram ett mått på "partisystempolarisering" genom att summera deras avvikelser från genomsnittet och vikta dessa mot partistorleken (men varför dela på 5, snarare än N?)
Intressant referens: Achterberg, P., 2006. Class voting in the new political culture. Economic, cultural and environmental voting in 20 western countries. International Sociology 21, 237–261.
De visar sedan upp lite fina descriptives, som de beskriver som out-of-line med förväntningarna i vissa avseenden: The only clear signs of de-polarization are observed in Australia, Belgium and the Netherlands, and to a lesser extent in Sweden. In these coun- tries there has been a rightward shift of left-wing parties since the 1960s and the L–R party system polarization decreased over this period has well. However, most discussions of depolarization refer to the period from around 1980 onwards. If we concentrate on that period we see for Britain the clearest and perhaps most well-known example of a right-wing shift by a left party and as consequent ideological depolarization. For this period we also see convergence for Australia, Belgium (here the left party shifts left but right-wing parties shifted even further to the left), Netherlands, Sweden and France. (s. 382, min kursivering)
David Weakliem (2013) "The United States - Still the Politics of Diversity", s. 114-136 i Evans och De Graaf.
Weakliem använder ANES data för röstning, samt CMP och ANES (perceptioner) för att mäta partipositioner. Han ger oss en del deskriptiv statistik om hur klassröstning och religiös röstning i USA från 1952 och framåt. Sedan för han väldigt enkla analyser med klass- och religionsskillnader i röstning och måtten på partiskillnader (som för USA:s del ser rätt märkliga ut ibland, se t.ex. 1952, som sägs ha varit polariserat, när Eisenhower vann - även demokraterna hade bett denne bli deras presidentkandidat).
Resultaten ser Weakliem överlag som ett stöd för den sociologiska approachen, som Brooks & Manzas resultat att 'the professionals' har börjat stödja demokraterna. Även Bartels (2008) om ökade effekter av inkomst får stöd. Däremot lägger partiskillnadsvariablerna väldigt till väldigt lite i förklaringskraft, i alla fall när det gäller klass. Han säger att resultaten går emot Goldthorpe och Mair (i Evans 1999), som på varsitt sätt efterlyste att man tar in "politics" i modellerna.
s. 126: Sambandet mellan yrke/röstning och inkomst/röstning har utvecklats ganska olika. 1952 predicerade inkomst ingenting alls i partival. Sedan började det göra det. Den fluktuerar mycket, men jag tycker det verkar rimligt att tala om en svag uppåtgående trend.
s. 135: "Although there is little support for the 'social blurring' thesis, the size and the significance of the trend terms implies that there is something to be said for a more general 'bottom-up' or 'sociological' approach in which general social change produces gradual changes in political alignments."
Låter iofs lite märkligt detta. Vad är i så fall den sociologiska approachen, om det inte handlar om heterogenitet? Och på vilket sätt går hans data emot den tesen? Testar han den överhuvudtaget? Kanske kör han först en regression med klassdummies, och får ut log odds-koefficenter på det. Sedan kör han en regression med klassdummies och inkomstvariabeln, och tar log odds-koefficenterna på den. Båda uppsättningarna koefficenter korreleras mot partiskillnader.
Vad han tycker är värt att fundera på är att trenderna för inkomst och klass. Vi bör skilja mellan klass- och inkomströstning. Detta behöver väl iofs inte vara svårare än att inkomstutvecklingen blivit mer heterogen?
Martin Elff (2013) "Social Divisions and Political Choices in Germany 1980-2006", s. 277-308.
Precis som Hobolts kapitel gör Elff inget formellt test av political choice-hypotesen, utan gör deskriptiv statistik, och kör lite fri tolkning utifrån det. Han tar fram predicerade andelar som röstar vänster, baserat på logistisk regression som inkluderar class-by-year interaktioner
s. 294: "All panels are based on predicted percentages of vote intentions for SPD and PDS/Linke derived from logistic regression with main and first-order interactions effects of class and year of survey. The top-centre, top-right, and bottom-left and bottom-centre panels add main effects of several control variables to this model. From these extended models, predicted vote intentions are derived in such a way that they reflect the per-class-and-year averages of these vote intentions across all categories of the control variables. This allows us to obtain, for each year, those between-class differences in the support for the left parties that can neither be reduced to, nor are mediated by, compositional differences of these classes with respect to these control variables."
Dvs. de predicerar hur stor andel av respektive klass som röstade vänster, under kontroll för kompositionella förändringar. Men hur gör man detta i en regression? När man gör det i en tabell, då tar man andelen partianhängare i varje grupp, och så räknar man om gruppstorlekarna så att de blir konstanta för något mer eller mindre väl valt årtal. Vad konstanthålls här?
Linjerna blir väsentligen rakare när man kontrollerar för partipositioner (CMP Economic Left-Right), vilket antyder att dessa har förklaringskraft. Fortfarande ser dock linjen för lower service class märkligt böjd ut. Antyder detta att kompositionen av denna grupp har förändrats i andra hänseenden, som att den har fått större risker att hantera på arbetsmarknaden?
Geoffrey Evans och Nan Dirk de Graaf (2013) "The Importance of Political Choice and Other Lessons Learned", s. 391-406.
Nämner att den poolade analysen säger en del intressant om att utbildning är förklaringen till nedgången i klassröstning.
s. 392: "Education is more widespread in later years, and higher education is less concentrated in the middle classes. It can be expected to have weakened the distinctiveness of the more advantaged middle classes in this respect. The degree to which this aspect of social change accounts for changing class political divisions is potentially very interesting, but as we will see, this finding is not replicated in the case studies."
Detta kan enligt dem bero på att det är delvis olika fall, men också att man inte har så många kontroller i den poolade analysen. Förmodligen viktigast är att man bara har en dikotom partivalsvariabel.
Det finns en betydande variation i hur partierna har utvecklats. Ibland har de konvergerat, ibland inte. Korrelationen mellan konvergens och tid finns bara i tre länder. Inte ens i USA och UK, som har majoritära system, blir relationen signifikant (även om den är positiv). Så det tycks inte finnas något enkelt samband mellan post-industralism och partikonvergens. Och det verkar väl ganska logiskt. Medianväljarteoremet gäller ju i alla tider, så partierna har alltid haft starka skäl att ligga nära varandra. Sedan kan skälen för detta variera beroende på hur opinionen ligger (och det kan också variera till följd av partiinterna faktorer), men postindustrialism är inget som sådant ska leda till konvergens.
s. 400: Det finns fortfarande en nedåtgående trend som inte kan förklaras på detta sätt, säger de. Men det funkade väl i fallet UK?
s. 403: "We need to be clear, however, that although our evidence is not supportive of the idea that increasing social heterogeneity undermines class and religious voting, it in no way precludes a different kind of bottom-up thesis. Changes in the relative sizes of classes have implications for party strategy."
Frågor som saknas: partiskillnaders påverkan på valdeltagande, möjligheten att väljarna blivit mer uppmärksamma (och att skillnaderna därför blivit tydligare för dem), implikationerna av förändringar i flerpartisystem.
s. 405: De spekulerar i om klassröstningen kan komma att stiga, när medelklassen kommer att bestå allt mindre av första generationens medelklass. Det är Goldthorpes tes, och det är den som Oesch går emot.
Thursday, March 27, 2014
Russell Dalton idag
I det följande ska jag gå igenom två senare artiklar av Russell Dalton, för att få grepp om hur han tänker om kognitiv mobilisering nuförtiden.
Den första heter. "Partisan mobilization, cognitive mobilization and the changing American electorate", Electoral Studies 26 (2007) 274-286
Här tar Dalton sin utgångspunkt i den sjunkande partiidentifikationen i USA och säger sig vilja lägga fram en ny tolkning av denna. Denna ska vara annorlunda än de som avskriver dessa trender som oviktiga, eller förklarar dem med avpolitiseringen (minskande avstånd mellan partierna i kampanjerna). Daltons egen tolkning är mycket vag i introduktionen, men handlar om att "social change has reshaped the nature of partisanship" (s. 275).
Enligt Dalton var TAV och den traditionen skeptiska mot dem utan PID. Men en ökanden andel "independents" är inget dåligt för den amerikanska demokratin:
s. 276: The growth of non-partisans in the US appears concentrated among the young, the better educated and the politically sophisticated (Dalton, 2000). Cross-national evidence similarly suggests that cognitive mobilization creates a new group of sophisticated independents, and the proportion of the public that qualifies as these new independents is increasing in Western democracies.
Dalton kontrasterar sin tes mot dessa författare:
s. 276: In contrast, Dimock (1998) claimed that the growth of independents in theAmerican electorate is disproportionately concentrated among the less sophisticated sectors of the public. Similarly, Milner (2002: ch. 3) suggested that the erosion of social capital documented by Putnam (2000) should demobilize partisans who are less engaged and less interested in politics.
Dimock, M., 1998. Political knowledge and the political environment: reassessing trends in partisanship, 1960-1966. Paper presented at the annual meetings of the American Political Science Association, Boston, MA.
Milner, H., 2002. Civic Literacy: How Informed Citizens Make DemocracyWork. University Press of New England, Hanover, VT.
Dessa olika teser testas genom en kartläggning av Independents och Partisans över tid, samt genom test av samvariationen mellan dessa karaktäristika (partisan och cognitive mobilization) och olika attityder: "strong differences in the content of political thinking, voting choice, and electoral change" (ur Abstract).
I denna artikel ligger fokus inte så mycket på en kausal koppling mellan sofistikering och rörlighet, utan på den omständigheten att andelen "cognitive partisans" och "apartisans" blivit mycket större (i alla fall om man mäter sofistikering som utbildning och intresse), och därefter att sofisitikering påverkar det politiska beteendet i vissa viktiga hänseenden.
Även om Daltons favoriter (apartisans) har ökat, så har alltså även de kognitiva partisanerna gjort det. Detta verkar vara förenligt med Allbrights resultat. Cognitive partisans och apartisans har ökat ungefär lika många procentenheter (cognitive partisans var en mer än dubbelt så stor andel redan på 1960-talet, se tabellen s. 278).
I fortsättningen så handlar artikeln inte om att förklara denna utveckling, utan om dess konsekvenser: Political evaluations, hur dessa utvärderingar används i röstningsbeslut och mobilization patterns.
s. 283: "The decrease in the number of Ritual Partisans and the increase in Cognitive Partisans and Apartisans should shift the sources of voting choice from long-term habitual party ties toward more weight for short-term factors such as the issues and candidates of the campaign. In other words, the shifting bases of mobilization should contribute to the increasing electoral volatility over the past several decades." "[I]ncreasing electoral volatility" stämmer inte (Dassonneville & Hooghe 2012), men gör det kanske enligt Drummond (2006).
s. 283: "A second indicator of growing electoral volatility is the percentage of voters who say they switch their votes between elections. While recall data are imprecise, this imprecision should be relatively constant over time; yet the percentage of the public who report switching their party choices between elections has been increasing (Wattenberg, 1998). The second panel of Table 4 reports the percentage of each group who report switching their two-party presidential vote in adjacent elections. Again, Ritual Partisans and Cognitive Partisans are the most stable across the four time periods in the table. Apartisans and Apoliticals display somewhat higher levels of vote switching, but it is worthwhile to consider the contrasting processes of these two non-partisan groups."
Vilka sorters beteenden blir då viktigare hos apartisan? Sammantaget blir alltså vissa former av utvärderingar viktigare (information om kandidater och om policy snarare än PID bestämmer röstningsbeslutet), och dessa väljare blir mer benägna att byta parti. De beslutar sig också senare, splittar sina röster, och byter parti oftare. På s. 279-280 nämner också Dalton att apartisans och cognitive partisans båda har väldigt stark förmåga att kunna ange kriterier för att utvärdera kandidaterna. Dvs. gruppen av icke-partianhängare består av två sorter, enligt honom:
s. 280: In summary, two important patterns emerge from these data. First, non-partisans now includes two strikingly different groups that are nearly equal in size but polar opposites in their characteristics. Apoliticals conform to the traditional notion of inde- pendents as lacking political sophistication and/or engagement, which is displayed in the large number who express no substantive comments about the major party presidential candidates. Apartisans, in contrast, have extensive views about the candidates, especially evaluating them in policy terms, much as we would expect of a rational independent vote.
Man kan dock vara kritisk mot (eller ge sig på att forska på det) att Dalton inte ger någon klarare bild av hur dessa idéer förhåller sig till idéer om förändringarna i samhällsstrukturen. Är det en tyst förutsättning för detta mönster att politiken håller sig relativt lugn, att inte motsättningarna blir alltför skarpa? För nog måste en sådan ökad rörlighet (kaosmässig rörlighet) kunna motverkas av tydligare politiska motsättningar (även bland de högutbildade, i den mån som motsättningarna berör dem som grupp).
Den stora kritiken här skulle nog vara att han använder utbildning som mått på sofisitikering. Hade han använt kunskap skulle kan nog inte ha hittat en så stor ökning i andelen apartisans, eller i cognitive partisans heller för den delen.
Den andra artikeln heter "Apartisans and the changing German electorate", Electoral Studies 31 (2012) 35–45
Inte heller denna handlar om den kausala kopplingen, utan om konsekvenser, fast i Tyskland. Inledningsvis handlar det om hur nedgången i PID till en början tolkades negativt, men att D själv vill se mer positivt på det (s. 36).
Här nämns dock Albrights paper på ett par ställen (det förra pappret utkom förvisso innan Albrights):
s. 37: The research literature is divided on the causal relationship between partisan mobilization and cognitive mobilization. Some cross-national evidence suggests that cognitive mobilization creates a new group of sophisticated independents, and the proportion of the public that qualifies as these new independents is generally increasing in Western democracies (Dalton, 2000; Inglehart,1990: 366).2 In contrast, Ohr et al. (2009) claim that the growth of independents in the German electorate is concentrated among the less-sophisticated sectors of the public (also see Arzheimer, 2006). Albright (2009) is also critical of the thesis that cognitive mobilization is a driving force behind weakened partisan identifications; however, he finds a disproportionate increase in non-partisans among the more cognitively mobilized Germans (pp. 257–58).
Ohr hävdar enligt D att de som saknar PID främst är de osofistikerade. Men den "ökning" som det hänvisas till för Allbrights del handlar enbart om perioden 1989 och 1994. Albright kallar detta för "a relatively weak test" för CM-tesen, vilket låter rimligt givet att den gör anspråk på att handla om en större utveckling. Därtill är skillnaden mellan 1989 och 1994 i Tyskland inte signifikant.
s. 39: It is not clear how the expansion of education and political interest over the past several decades have affected the distribution of these four groups. Because party mobilization and cognitive mobilization are generally positively correlated (r ¼ 0.06 in 1976), the growth of cognitive mobilization over time should have strengthened partisan ties if the initial relationship was constant. In fact, the relationship between the two dimensions has increased over time, which Ohr et al. (2009) interpret as evidence that cognitive mobilization strengthens partisanship even more so today (also see Albright, 2009). But partisanship has obviously weakened, and thus correlational analyses miss the dramatic changes in the distribution of cognitive mobilization over time, and how this interacts with partisan mobilization. The central question is whether the new independents are located primarily among the apoliticals as the traditional partisanship model would predict, or among apartisans.
Min tolkning här är att Dalton numera inte säger att CM orsakar minskande PID. Ingen av dem har en kausal story egentligen. Men han gör ett relevant påpekande om att partisanship har försvagats, trots att utbildningsnivån har ökat över tid. Om det nu inte är ett misstag, vilket jag tror det är, att mäta sofistikering med hjälp av utbildning. Å andra sidan, om kunskapen har varit konstant, då borde man vänta sig konstans i PID, om där fanns ett kausalt samband.
s. 39: Ohr et al. (2009) present sophisticated statistical anal- yses to argue that cognitive mobilization has not eroded German partisanship, but their extensive controls distort the basic patterns. If one simply examines those who score high on the cognitive mobilization index, the ratio of cognitive partisans to apartisans steadily shifts toward the latter. Apartisans were only 19.1 percent of the cognitively mobilized in 1976, and are 27.4 percent in 2005. Moreover, since the proportion of the public that score high in cognitive mobilization has more than doubled over time, this magnifies the overall impact of this changing ratio.
Här försöker Dalton invända mot Ohr et al. men argumentet ser svagt ut. Inget av det han säger går emot Ohrs påstående att ökad kognitiv mobilisering inte ligger bakom nedgången i PID.
Albright hävdar bestämt att Dalton sa så tidigare:
s. 259: Second, given that aggregate numbers are consistent with multiple stories, what kinds of tests can be carried out at the individual level to better corroborate CM theory? It is very awkward to argue, as Dalton does, that improved cognitive skills among the electorate cause dealignment, but that one should nonetheless expect a positive relationship between CM and party attachments." De publikationer det gäller är ffa hans egen artikel från 1984, boken med Flanagan och Beck, samt boken Parties Without Partisans (Albright refererar till slutkapitlet).
Det borde hur som helst vara möjilgt att argumentera för att det finns skäl att undersöka teorin om medelklassens särskilda roll lite närmare. Vidare kan man göra argumentet om att integrationen borde komma så småningom (partierna anpassar sig) till ett argument för att undersöka om det fortfarande är så att medelklassen är särkilt viktig och rörlig.
Här pekar han ut att även om den kausala kopplingen inte finns, så har ändå andelen cognitive partisans ökat över tid. Han säger att om relationen utbildning och partisan ties varit konstant (exv. om utbildning hade orsakat partisan ties), så hade vi haft fler partisaner idag. Han "medger" här att korrelationen mellan sofistikering och PID har ökat över tid. Men det betyder inte att sofisitikering i sig ökar tendensen till PID. Snarare har sofistikeringen ökat OCH PID minskat. Och dessa trender är kanske relativt oberoende av varandra. Men ökad politisk kunskap, eller sofisitikering, framstår alltjämt som problematiskt som förklaring till minskad PID.
Kanske bygger Daltons påståenden om att apartisans (snarare än apoliticals) har ökat över tid på utbildning som mått på sofistikering? Man kan ifrågasätta om kunskapen har ökat. Det gör Delli Carpini och Keeter (1996) även en viss Smith i en bok som heter "The Unchanging American Voter". Inte heller i de svenska valundersökningarna, vars data går tillbaka till 1985, syns någon sådan trend sedan dess.
Dalton själv mäter ju cog mob (inte political sophistication) inte med kunskap, utan med utbildning och intresse. Dessa tre variabler ska visserligen vara starkt korrelerade, men är det inte kunskapskomponenten som är det centrala i resonemanget om vilka konsekvenser detta får? Nå, han lyckas ju korrelera ihop en del saker där i slutändan, så det kanske inte gör så stor skillnad.
Åter till Dalton: s. 42, diagram över när man bestämde sig och tendensen att byta, kan eventuellt återkommas till som argument för att "late deciders" ska räknas som swing voters. Det slår mig också direkt att man kan kontrollera det måttet på samma sätt som Mayer gör, dvs. genom att kolla på hur väl måttet predicerar tendens att byta parti och block.
Värt att notera är att Dalton inte längre nämner "new middle class". I den mån han talar om demografi handlar det snarare om generationsförändringar.
Idéerna och slutsatserna verkar vara i allt väsentligt desamma som i USA-artikeln. Skillnader i vilka politiska skäl man anger för sina val. Skillnader i hur man röstar i nationella och EU-val och splittickets, byter oftare etc.
Den första heter. "Partisan mobilization, cognitive mobilization and the changing American electorate", Electoral Studies 26 (2007) 274-286
Här tar Dalton sin utgångspunkt i den sjunkande partiidentifikationen i USA och säger sig vilja lägga fram en ny tolkning av denna. Denna ska vara annorlunda än de som avskriver dessa trender som oviktiga, eller förklarar dem med avpolitiseringen (minskande avstånd mellan partierna i kampanjerna). Daltons egen tolkning är mycket vag i introduktionen, men handlar om att "social change has reshaped the nature of partisanship" (s. 275).
Enligt Dalton var TAV och den traditionen skeptiska mot dem utan PID. Men en ökanden andel "independents" är inget dåligt för den amerikanska demokratin:
s. 276: The growth of non-partisans in the US appears concentrated among the young, the better educated and the politically sophisticated (Dalton, 2000). Cross-national evidence similarly suggests that cognitive mobilization creates a new group of sophisticated independents, and the proportion of the public that qualifies as these new independents is increasing in Western democracies.
Dalton kontrasterar sin tes mot dessa författare:
s. 276: In contrast, Dimock (1998) claimed that the growth of independents in theAmerican electorate is disproportionately concentrated among the less sophisticated sectors of the public. Similarly, Milner (2002: ch. 3) suggested that the erosion of social capital documented by Putnam (2000) should demobilize partisans who are less engaged and less interested in politics.
Dimock, M., 1998. Political knowledge and the political environment: reassessing trends in partisanship, 1960-1966. Paper presented at the annual meetings of the American Political Science Association, Boston, MA.
Milner, H., 2002. Civic Literacy: How Informed Citizens Make DemocracyWork. University Press of New England, Hanover, VT.
Dessa olika teser testas genom en kartläggning av Independents och Partisans över tid, samt genom test av samvariationen mellan dessa karaktäristika (partisan och cognitive mobilization) och olika attityder: "strong differences in the content of political thinking, voting choice, and electoral change" (ur Abstract).
I denna artikel ligger fokus inte så mycket på en kausal koppling mellan sofistikering och rörlighet, utan på den omständigheten att andelen "cognitive partisans" och "apartisans" blivit mycket större (i alla fall om man mäter sofistikering som utbildning och intresse), och därefter att sofisitikering påverkar det politiska beteendet i vissa viktiga hänseenden.
Även om Daltons favoriter (apartisans) har ökat, så har alltså även de kognitiva partisanerna gjort det. Detta verkar vara förenligt med Allbrights resultat. Cognitive partisans och apartisans har ökat ungefär lika många procentenheter (cognitive partisans var en mer än dubbelt så stor andel redan på 1960-talet, se tabellen s. 278).
I fortsättningen så handlar artikeln inte om att förklara denna utveckling, utan om dess konsekvenser: Political evaluations, hur dessa utvärderingar används i röstningsbeslut och mobilization patterns.
s. 283: "The decrease in the number of Ritual Partisans and the increase in Cognitive Partisans and Apartisans should shift the sources of voting choice from long-term habitual party ties toward more weight for short-term factors such as the issues and candidates of the campaign. In other words, the shifting bases of mobilization should contribute to the increasing electoral volatility over the past several decades." "[I]ncreasing electoral volatility" stämmer inte (Dassonneville & Hooghe 2012), men gör det kanske enligt Drummond (2006).
s. 283: "A second indicator of growing electoral volatility is the percentage of voters who say they switch their votes between elections. While recall data are imprecise, this imprecision should be relatively constant over time; yet the percentage of the public who report switching their party choices between elections has been increasing (Wattenberg, 1998). The second panel of Table 4 reports the percentage of each group who report switching their two-party presidential vote in adjacent elections. Again, Ritual Partisans and Cognitive Partisans are the most stable across the four time periods in the table. Apartisans and Apoliticals display somewhat higher levels of vote switching, but it is worthwhile to consider the contrasting processes of these two non-partisan groups."
Vilka sorters beteenden blir då viktigare hos apartisan? Sammantaget blir alltså vissa former av utvärderingar viktigare (information om kandidater och om policy snarare än PID bestämmer röstningsbeslutet), och dessa väljare blir mer benägna att byta parti. De beslutar sig också senare, splittar sina röster, och byter parti oftare. På s. 279-280 nämner också Dalton att apartisans och cognitive partisans båda har väldigt stark förmåga att kunna ange kriterier för att utvärdera kandidaterna. Dvs. gruppen av icke-partianhängare består av två sorter, enligt honom:
s. 280: In summary, two important patterns emerge from these data. First, non-partisans now includes two strikingly different groups that are nearly equal in size but polar opposites in their characteristics. Apoliticals conform to the traditional notion of inde- pendents as lacking political sophistication and/or engagement, which is displayed in the large number who express no substantive comments about the major party presidential candidates. Apartisans, in contrast, have extensive views about the candidates, especially evaluating them in policy terms, much as we would expect of a rational independent vote.
Man kan dock vara kritisk mot (eller ge sig på att forska på det) att Dalton inte ger någon klarare bild av hur dessa idéer förhåller sig till idéer om förändringarna i samhällsstrukturen. Är det en tyst förutsättning för detta mönster att politiken håller sig relativt lugn, att inte motsättningarna blir alltför skarpa? För nog måste en sådan ökad rörlighet (kaosmässig rörlighet) kunna motverkas av tydligare politiska motsättningar (även bland de högutbildade, i den mån som motsättningarna berör dem som grupp).
Den stora kritiken här skulle nog vara att han använder utbildning som mått på sofisitikering. Hade han använt kunskap skulle kan nog inte ha hittat en så stor ökning i andelen apartisans, eller i cognitive partisans heller för den delen.
Den andra artikeln heter "Apartisans and the changing German electorate", Electoral Studies 31 (2012) 35–45
Inte heller denna handlar om den kausala kopplingen, utan om konsekvenser, fast i Tyskland. Inledningsvis handlar det om hur nedgången i PID till en början tolkades negativt, men att D själv vill se mer positivt på det (s. 36).
Här nämns dock Albrights paper på ett par ställen (det förra pappret utkom förvisso innan Albrights):
s. 37: The research literature is divided on the causal relationship between partisan mobilization and cognitive mobilization. Some cross-national evidence suggests that cognitive mobilization creates a new group of sophisticated independents, and the proportion of the public that qualifies as these new independents is generally increasing in Western democracies (Dalton, 2000; Inglehart,1990: 366).2 In contrast, Ohr et al. (2009) claim that the growth of independents in the German electorate is concentrated among the less-sophisticated sectors of the public (also see Arzheimer, 2006). Albright (2009) is also critical of the thesis that cognitive mobilization is a driving force behind weakened partisan identifications; however, he finds a disproportionate increase in non-partisans among the more cognitively mobilized Germans (pp. 257–58).
Ohr hävdar enligt D att de som saknar PID främst är de osofistikerade. Men den "ökning" som det hänvisas till för Allbrights del handlar enbart om perioden 1989 och 1994. Albright kallar detta för "a relatively weak test" för CM-tesen, vilket låter rimligt givet att den gör anspråk på att handla om en större utveckling. Därtill är skillnaden mellan 1989 och 1994 i Tyskland inte signifikant.
s. 39: It is not clear how the expansion of education and political interest over the past several decades have affected the distribution of these four groups. Because party mobilization and cognitive mobilization are generally positively correlated (r ¼ 0.06 in 1976), the growth of cognitive mobilization over time should have strengthened partisan ties if the initial relationship was constant. In fact, the relationship between the two dimensions has increased over time, which Ohr et al. (2009) interpret as evidence that cognitive mobilization strengthens partisanship even more so today (also see Albright, 2009). But partisanship has obviously weakened, and thus correlational analyses miss the dramatic changes in the distribution of cognitive mobilization over time, and how this interacts with partisan mobilization. The central question is whether the new independents are located primarily among the apoliticals as the traditional partisanship model would predict, or among apartisans.
Min tolkning här är att Dalton numera inte säger att CM orsakar minskande PID. Ingen av dem har en kausal story egentligen. Men han gör ett relevant påpekande om att partisanship har försvagats, trots att utbildningsnivån har ökat över tid. Om det nu inte är ett misstag, vilket jag tror det är, att mäta sofistikering med hjälp av utbildning. Å andra sidan, om kunskapen har varit konstant, då borde man vänta sig konstans i PID, om där fanns ett kausalt samband.
s. 39: Ohr et al. (2009) present sophisticated statistical anal- yses to argue that cognitive mobilization has not eroded German partisanship, but their extensive controls distort the basic patterns. If one simply examines those who score high on the cognitive mobilization index, the ratio of cognitive partisans to apartisans steadily shifts toward the latter. Apartisans were only 19.1 percent of the cognitively mobilized in 1976, and are 27.4 percent in 2005. Moreover, since the proportion of the public that score high in cognitive mobilization has more than doubled over time, this magnifies the overall impact of this changing ratio.
Här försöker Dalton invända mot Ohr et al. men argumentet ser svagt ut. Inget av det han säger går emot Ohrs påstående att ökad kognitiv mobilisering inte ligger bakom nedgången i PID.
Albright hävdar bestämt att Dalton sa så tidigare:
s. 259: Second, given that aggregate numbers are consistent with multiple stories, what kinds of tests can be carried out at the individual level to better corroborate CM theory? It is very awkward to argue, as Dalton does, that improved cognitive skills among the electorate cause dealignment, but that one should nonetheless expect a positive relationship between CM and party attachments." De publikationer det gäller är ffa hans egen artikel från 1984, boken med Flanagan och Beck, samt boken Parties Without Partisans (Albright refererar till slutkapitlet).
Det borde hur som helst vara möjilgt att argumentera för att det finns skäl att undersöka teorin om medelklassens särskilda roll lite närmare. Vidare kan man göra argumentet om att integrationen borde komma så småningom (partierna anpassar sig) till ett argument för att undersöka om det fortfarande är så att medelklassen är särkilt viktig och rörlig.
Här pekar han ut att även om den kausala kopplingen inte finns, så har ändå andelen cognitive partisans ökat över tid. Han säger att om relationen utbildning och partisan ties varit konstant (exv. om utbildning hade orsakat partisan ties), så hade vi haft fler partisaner idag. Han "medger" här att korrelationen mellan sofistikering och PID har ökat över tid. Men det betyder inte att sofisitikering i sig ökar tendensen till PID. Snarare har sofistikeringen ökat OCH PID minskat. Och dessa trender är kanske relativt oberoende av varandra. Men ökad politisk kunskap, eller sofisitikering, framstår alltjämt som problematiskt som förklaring till minskad PID.
Kanske bygger Daltons påståenden om att apartisans (snarare än apoliticals) har ökat över tid på utbildning som mått på sofistikering? Man kan ifrågasätta om kunskapen har ökat. Det gör Delli Carpini och Keeter (1996) även en viss Smith i en bok som heter "The Unchanging American Voter". Inte heller i de svenska valundersökningarna, vars data går tillbaka till 1985, syns någon sådan trend sedan dess.
Dalton själv mäter ju cog mob (inte political sophistication) inte med kunskap, utan med utbildning och intresse. Dessa tre variabler ska visserligen vara starkt korrelerade, men är det inte kunskapskomponenten som är det centrala i resonemanget om vilka konsekvenser detta får? Nå, han lyckas ju korrelera ihop en del saker där i slutändan, så det kanske inte gör så stor skillnad.
Åter till Dalton: s. 42, diagram över när man bestämde sig och tendensen att byta, kan eventuellt återkommas till som argument för att "late deciders" ska räknas som swing voters. Det slår mig också direkt att man kan kontrollera det måttet på samma sätt som Mayer gör, dvs. genom att kolla på hur väl måttet predicerar tendens att byta parti och block.
Värt att notera är att Dalton inte längre nämner "new middle class". I den mån han talar om demografi handlar det snarare om generationsförändringar.
Idéerna och slutsatserna verkar vara i allt väsentligt desamma som i USA-artikeln. Skillnader i vilka politiska skäl man anger för sina val. Skillnader i hur man röstar i nationella och EU-val och splittickets, byter oftare etc.
Dalton (1984) Cognitive mobilization and partisan dealignment in advanced industrial democracies
Detta får väl kallas en mindre klassiker. Det mest tydliga statementet av tesen om "kognitiv mobilisering". Jag ska gå igenom den för kritik till ett kommande paper.
Till att börja med säger han att även om PID har stort värde som informationsförenklare (om det nu är själva identifikationen som egentligen har det - är det inte snarare "cues", alltså förenklade budskap och kärnvärderingar som är grejen), så verkar de spela allt mindre roll för väljare i västvärlden (oklart vad detta bygger på, men förmodar att det handlar om den aggregerade trenden om minskande PID). Förklaringen som skissas upp på de första sidorna är att de inte behövs längre, eftersom väljarna både är kunnigare och mer kapabla idag.
Sedan kommer programförklaringen: Detta handlar om två sorters mobilisering: partisan och cognitive, som ska jämföras. Den förra aktiveras av partiers uppmaningar. De senare aktiveras av sitt eget intresse och sin kapacitet att ta in politisk information.
(Dalton kommenterar argument om "crisis of confidence" i västerländska demokratier på s. 266. Om CM-tesen stämmer finns det alltså mindre skäl att oroa sig. Då är rörligheten ett resultat av kunnigare väljare, snarare än av att de inte litar på partierna.
På s. 266 refererar också Dalton två alternativa tolkningar av ökande rörlighet: en process av realignment i pågående eller beständig dealignment. Hans egen tes torde peka i riktning mot det senare.
s. 267: The cognitive dimension is somewhat more abstract. Cognitive mobilization implies that citizens possess the skills and resources necessary to become politically engaged with little dependence on external cues. In addition, cognitive mobilization implies a psychological involvement in politics.
Sedan konstruerar han sitt index av utbildning och politiskt intresse. Men det är lite märkligt att ta med intresse i CM-indexet samtidigt som detta är en av dimensionerna i den där fyrfältaren? Kanske inte om han, som han senare säger, intresse och PID-styrka är två separata fenomen. Kausalt verkar det snarare rimligare att föreställa sig att de är positivt samvarierande. Men det kan finnas en poäng om detta samband har avtagit över tid (vilket Allbright (2009) dock ifrågasätter).
Tabellen på s. 272 är något av en förvåning. En länderjämförelse som verkar visa att USA är ett av länderna med den mest mobiliserade väljarkåren (de tre första kategorierna, de har åtminstone intresse eller partisympatier), och en av de största andelarna kognitiva partisaner. I alla andra länder är andelen "apoliticals" (som varken har utbildning/kunskap eller intresse) högre.
s. 273: Advanced industrialism has been linked to the emergence of a new middle class of salaried white collar employees and government workers, which differs from the old middle class of business owners and self-employed (Inglehart, 1977, ch. 7; Baker et al., 1981, ch. 7). On balance, the new middle class is highly educated; they include the technological elite whose skills and background make them well suited to the complexities of modern politics. The ambiguous class position of the new middle class also means that this group is not well integrated into contemporary party systems, which weakens their partisan mobilization (Lipset, 1964; Kerr, forthcoming).
Kerr är ett kapitel i denne och Klingemanns People and their Politics. Lipset 1964 är "The Changing Class Structure...". Är nog bra att kolla upp som referens. Här får man hur som helst svart på vitt att Dalton säger att den här gruppen har både en ambivalent position och nya kognitiva skills.
Sedan kommer tvärsnitt på den amerikanska befolkningen. Anmärkningsvärt att andelen kognitiva partisaner inte är särskilt mycket större i den yngre kohorten än i den äldre. Den har avsevärt färre "ritual partisans" men skillnaderna är snarare vagt utspridda över alla tre kategorierna. Det finns fler kognitiva partisaner i medelklassen, men inte märkbart fler i den nya än i den gamla. Eller jo, det finns en högre andel "apartisans" i den nya medelklassen.
s. 275: In sum, education and political skills are mobilizing citizens into the political process. However, this involvement often is occurring outside of the party system. Some individuals orient themselves to politics through a partisan framework out of necessity (ritual partisans) or choice (cognitive partisans). However, a sizable number of young, new middle- class, postmaterialist citizens are avoiding party attachments and are more directly involved in the political process as apartisans.
Detta får väl sägas vara ganska klar evidens för att Dalton faktiskt uttryckte sig i kausalitetstermer. Här säger han att man blir mer politiskt aktiv av utbildning.
Sedan kommer korstabeller på de fyra typerna och deras åsikter. Dalton säger att det inte är förvånande att apartisans uttrycker mindre stöd för "party government" (s. 277) såväl på EU-nivå, som nationellt och lokalt. Han säger att detta är "validation of the typology". Men varför då?
Skumt att Dalton använder olika datakällor. Först Political Action Study, men sedan (s. 276) skiftar det utan vidare motivering till Eurobarometern.
Slutligen kommer det en tabell över typologin och olika deltagandeformer. Cognitive partisans deltar mest, men apartisans deltar mer än de rituella partisanerna.
s. 281: The characteristics of contemporary mass publics are, however, undergoing substantial change. The expansion of education and the growing sophistication of mass publics generally are decreasing the func- tional value of partisan ties for some sectors of society. This cognitive mobilization is focused on a group of citizens whose greater political skills and resources enable them to be functionally independent of party cues: the better educated and politically involved. Moreover, among social groups that are identified with advanced industrial politics — younger generations, the new middle-class, and postmaterialists — the apartisans are represented disproportionately.
Här säger Dalton att den nya medelklassen är oproportionerligt representerad bland de kognitivt mobiliserade. Är detta en idé om karaktäristika hos dessa grupper? I avsaknad av en närmare analys av omständigheterna kan det framstå så. Men å andra sidan nämns denna grupp som ointegrerad.
Vad har det för konsekvenser om den nya medelklassen är mer rörlig? Ja, kanske att man behöver ta mer hänsyn till deras intressen i valkampanjerna, och det blir svårare att mobilisera arbetarklassen, som är mer partisan. Å andra sidan skulle väl en sådan värld implicera att man kan mobilisera arbetarna med vag retorik (partisan cues) och medelklassen med mer detaljerade löften.
Det är alltjämt lite oklart i vilken riktning olika variabler har gått. Utbildning har gått upp och PID har gått ned. Men har de gått upp och ned lika mycket? Allbright hävdar ju att korrelationerna mellan dem har stärkts, vilket antyder att det främst är de mindre sofistikerade som har gått ned i identifikation. Å andra sidan är kanske utbildning ett dåligt mått på sofistikering (vi har ju sett högre utbildningsgrad i Sverige, men inte högre sofisitikering). En stor svaghet i Daltons artikel att det inte finns några tidsserier. Borde ha varit möjligt att ta fram med ANES i alla fall.
Till att börja med säger han att även om PID har stort värde som informationsförenklare (om det nu är själva identifikationen som egentligen har det - är det inte snarare "cues", alltså förenklade budskap och kärnvärderingar som är grejen), så verkar de spela allt mindre roll för väljare i västvärlden (oklart vad detta bygger på, men förmodar att det handlar om den aggregerade trenden om minskande PID). Förklaringen som skissas upp på de första sidorna är att de inte behövs längre, eftersom väljarna både är kunnigare och mer kapabla idag.
Sedan kommer programförklaringen: Detta handlar om två sorters mobilisering: partisan och cognitive, som ska jämföras. Den förra aktiveras av partiers uppmaningar. De senare aktiveras av sitt eget intresse och sin kapacitet att ta in politisk information.
(Dalton kommenterar argument om "crisis of confidence" i västerländska demokratier på s. 266. Om CM-tesen stämmer finns det alltså mindre skäl att oroa sig. Då är rörligheten ett resultat av kunnigare väljare, snarare än av att de inte litar på partierna.
På s. 266 refererar också Dalton två alternativa tolkningar av ökande rörlighet: en process av realignment i pågående eller beständig dealignment. Hans egen tes torde peka i riktning mot det senare.
s. 267: The cognitive dimension is somewhat more abstract. Cognitive mobilization implies that citizens possess the skills and resources necessary to become politically engaged with little dependence on external cues. In addition, cognitive mobilization implies a psychological involvement in politics.
Sedan konstruerar han sitt index av utbildning och politiskt intresse. Men det är lite märkligt att ta med intresse i CM-indexet samtidigt som detta är en av dimensionerna i den där fyrfältaren? Kanske inte om han, som han senare säger, intresse och PID-styrka är två separata fenomen. Kausalt verkar det snarare rimligare att föreställa sig att de är positivt samvarierande. Men det kan finnas en poäng om detta samband har avtagit över tid (vilket Allbright (2009) dock ifrågasätter).
Tabellen på s. 272 är något av en förvåning. En länderjämförelse som verkar visa att USA är ett av länderna med den mest mobiliserade väljarkåren (de tre första kategorierna, de har åtminstone intresse eller partisympatier), och en av de största andelarna kognitiva partisaner. I alla andra länder är andelen "apoliticals" (som varken har utbildning/kunskap eller intresse) högre.
s. 273: Advanced industrialism has been linked to the emergence of a new middle class of salaried white collar employees and government workers, which differs from the old middle class of business owners and self-employed (Inglehart, 1977, ch. 7; Baker et al., 1981, ch. 7). On balance, the new middle class is highly educated; they include the technological elite whose skills and background make them well suited to the complexities of modern politics. The ambiguous class position of the new middle class also means that this group is not well integrated into contemporary party systems, which weakens their partisan mobilization (Lipset, 1964; Kerr, forthcoming).
Kerr är ett kapitel i denne och Klingemanns People and their Politics. Lipset 1964 är "The Changing Class Structure...". Är nog bra att kolla upp som referens. Här får man hur som helst svart på vitt att Dalton säger att den här gruppen har både en ambivalent position och nya kognitiva skills.
Sedan kommer tvärsnitt på den amerikanska befolkningen. Anmärkningsvärt att andelen kognitiva partisaner inte är särskilt mycket större i den yngre kohorten än i den äldre. Den har avsevärt färre "ritual partisans" men skillnaderna är snarare vagt utspridda över alla tre kategorierna. Det finns fler kognitiva partisaner i medelklassen, men inte märkbart fler i den nya än i den gamla. Eller jo, det finns en högre andel "apartisans" i den nya medelklassen.
s. 275: In sum, education and political skills are mobilizing citizens into the political process. However, this involvement often is occurring outside of the party system. Some individuals orient themselves to politics through a partisan framework out of necessity (ritual partisans) or choice (cognitive partisans). However, a sizable number of young, new middle- class, postmaterialist citizens are avoiding party attachments and are more directly involved in the political process as apartisans.
Detta får väl sägas vara ganska klar evidens för att Dalton faktiskt uttryckte sig i kausalitetstermer. Här säger han att man blir mer politiskt aktiv av utbildning.
Sedan kommer korstabeller på de fyra typerna och deras åsikter. Dalton säger att det inte är förvånande att apartisans uttrycker mindre stöd för "party government" (s. 277) såväl på EU-nivå, som nationellt och lokalt. Han säger att detta är "validation of the typology". Men varför då?
Skumt att Dalton använder olika datakällor. Först Political Action Study, men sedan (s. 276) skiftar det utan vidare motivering till Eurobarometern.
Slutligen kommer det en tabell över typologin och olika deltagandeformer. Cognitive partisans deltar mest, men apartisans deltar mer än de rituella partisanerna.
s. 281: The characteristics of contemporary mass publics are, however, undergoing substantial change. The expansion of education and the growing sophistication of mass publics generally are decreasing the func- tional value of partisan ties for some sectors of society. This cognitive mobilization is focused on a group of citizens whose greater political skills and resources enable them to be functionally independent of party cues: the better educated and politically involved. Moreover, among social groups that are identified with advanced industrial politics — younger generations, the new middle-class, and postmaterialists — the apartisans are represented disproportionately.
Här säger Dalton att den nya medelklassen är oproportionerligt representerad bland de kognitivt mobiliserade. Är detta en idé om karaktäristika hos dessa grupper? I avsaknad av en närmare analys av omständigheterna kan det framstå så. Men å andra sidan nämns denna grupp som ointegrerad.
Vad har det för konsekvenser om den nya medelklassen är mer rörlig? Ja, kanske att man behöver ta mer hänsyn till deras intressen i valkampanjerna, och det blir svårare att mobilisera arbetarklassen, som är mer partisan. Å andra sidan skulle väl en sådan värld implicera att man kan mobilisera arbetarna med vag retorik (partisan cues) och medelklassen med mer detaljerade löften.
Det är alltjämt lite oklart i vilken riktning olika variabler har gått. Utbildning har gått upp och PID har gått ned. Men har de gått upp och ned lika mycket? Allbright hävdar ju att korrelationerna mellan dem har stärkts, vilket antyder att det främst är de mindre sofistikerade som har gått ned i identifikation. Å andra sidan är kanske utbildning ett dåligt mått på sofistikering (vi har ju sett högre utbildningsgrad i Sverige, men inte högre sofisitikering). En stor svaghet i Daltons artikel att det inte finns några tidsserier. Borde ha varit möjligt att ta fram med ANES i alla fall.
Tuesday, March 25, 2014
Davidson (1989) Two Models of Welfare
Davidson har ett kort avsnitt där han resonerar explicit om medelklassens ('the new middle class') i de olika välfärdsstatsmodellerna. Han beklagar att Sverige inte har expanderat mer mot en "ideal" modell (vad det nu är, men det har en specifik betydelse) utan istället inneburit mer av horisontell snarare än vertikal omfördelning (och verkar helt bortse från att den svenska WS, genom tjänsterna, på detta sätt kommer att innefatta en hel del vertikal omfördelning, genom omfördelning mellan generationerna).
Välfärdsstatens omfördelningsambitioner blir "compromised" av medelklassens inblandning. "The middle class wish to shift the tax burden, and make heavier use of most social services than the working class." (s. 357) Refererar Goodin och Legrand, som menar att medelklassen tar mycket mer av utbildningssystemet än arbetarna. Detta skulle enligt Davidson vara en möjlig förklaring till varför socialbidraget inte försvinner trots upprepade försök att få bort behovet (vilka försök?).
Han verkar dock helt missa att (se ovan) horisontell omfördelning i viss mån också är vertikal omfördelning. Och att proportionell beskattning och lika benefits visst är omfördelning.
Etiketten "ideal" kommer från följande fyrfältare. Lite märkliga etiketter i mitt tycke. Vad är skillnaden mellan "egalitär" och "solidarisk" rent semantiskt?
Något tidigare skriver han om Przeworski och beslutet att söka allianser. "The benefits for the farmers were protectionist and agricultural support policies, and social policies were tailored to suit the "new middle classes". [...] The new class alliance in Sweden was reflected in the changing tax system. The extension of universalistic services, and the growth of income-related benefits, both designed to incorporate the "new middle classes" into the welfare state, meant an increasing demand for tax revenues to finance such measures at the same time as the tax burden must be shifted to avoid alienating the new constituency. Post-war tax policy in Seden has been a continual political process which "...primarily concerns the size of the total tax burden - and thereby the extent of the public sector...", according to Nils Elvander." (s. 354) Sedan talas det om ett skiften från direkta till indirekta skatter, och mindre omfördelningsambitioner. Men skatterna ökade ju?! I alla fall senare, under 1970-talet. Men prioriterade ett högt generellt skatteuttag, snarare än ett progressivt sådant.
Elvander ovan är dennes "Svensk skattepolitik 1945-1970".
Skiftet var alltså i universalistiska tjänster och i inkomstrelaterade ersättningar. (Vad hade man innan?).
Jfr. s. 259. U/S Benefits syftar på omfattningen. Där skriver han snarare "Generous Institutionalism" mot "Restrictive Residualism". Progressiviteten i skattesystemet beskrivs också med etiketterna horisontell eller vertikal omfördelning.
Man skulle kunna säga att Davidson hävdar att en stat med progressivt skattesystem och liten välfärdsstat är politiskt möjlig. Det går emot Palme och Korpis "Paradox of Redistribution". Säger de något om Nya Zeeland?
Välfärdsstatens omfördelningsambitioner blir "compromised" av medelklassens inblandning. "The middle class wish to shift the tax burden, and make heavier use of most social services than the working class." (s. 357) Refererar Goodin och Legrand, som menar att medelklassen tar mycket mer av utbildningssystemet än arbetarna. Detta skulle enligt Davidson vara en möjlig förklaring till varför socialbidraget inte försvinner trots upprepade försök att få bort behovet (vilka försök?).
Han verkar dock helt missa att (se ovan) horisontell omfördelning i viss mån också är vertikal omfördelning. Och att proportionell beskattning och lika benefits visst är omfördelning.
Etiketten "ideal" kommer från följande fyrfältare. Lite märkliga etiketter i mitt tycke. Vad är skillnaden mellan "egalitär" och "solidarisk" rent semantiskt?
Något tidigare skriver han om Przeworski och beslutet att söka allianser. "The benefits for the farmers were protectionist and agricultural support policies, and social policies were tailored to suit the "new middle classes". [...] The new class alliance in Sweden was reflected in the changing tax system. The extension of universalistic services, and the growth of income-related benefits, both designed to incorporate the "new middle classes" into the welfare state, meant an increasing demand for tax revenues to finance such measures at the same time as the tax burden must be shifted to avoid alienating the new constituency. Post-war tax policy in Seden has been a continual political process which "...primarily concerns the size of the total tax burden - and thereby the extent of the public sector...", according to Nils Elvander." (s. 354) Sedan talas det om ett skiften från direkta till indirekta skatter, och mindre omfördelningsambitioner. Men skatterna ökade ju?! I alla fall senare, under 1970-talet. Men prioriterade ett högt generellt skatteuttag, snarare än ett progressivt sådant.
Elvander ovan är dennes "Svensk skattepolitik 1945-1970".
Skiftet var alltså i universalistiska tjänster och i inkomstrelaterade ersättningar. (Vad hade man innan?).
| Low Progressitivity of Tax System | High Progressivity of Tax System | |
| Universal Benefits | Low Redistribution (Swedish Model) "Solidaristic" | Moderate redistrib. (No Examples) "Ideal" |
| Selective Benefits | Very Low Redistrib. (American Model) "Residual" | High Redistribution (New Zealand Model) "Egalitarian" |
| s. 262 i Davidson, Alexander (1989) Two Models of Welfare - The Origins and Development of the Welfare State in Sweden and New Zealand 1888-1988. Diss. Stockholm: Almqvist & Wiksell | ||
Jfr. s. 259. U/S Benefits syftar på omfattningen. Där skriver han snarare "Generous Institutionalism" mot "Restrictive Residualism". Progressiviteten i skattesystemet beskrivs också med etiketterna horisontell eller vertikal omfördelning.
Man skulle kunna säga att Davidson hävdar att en stat med progressivt skattesystem och liten välfärdsstat är politiskt möjlig. Det går emot Palme och Korpis "Paradox of Redistribution". Säger de något om Nya Zeeland?
Friday, March 14, 2014
Några funderingar kring Åsa OE:s artikel i Tiden
I ett nummer av Tiden från i höstas skrev Åsa Odin Ekman, som jag nog kan kalla mig "bekant" med, en artikel om medelklassen, som jag inte fått för mig att läsa förrän nu. Jag har några kritiska kommentarer/frågor.
1. I inledningen hänvisas det till hur medelklassen blivit så omtalad, och att alla partier helst av allt vill vinna just den. Detta sägs vara fallet även i socialdemokratin, där medelklassen sägs förekomma i "valanalyser, debattartiklar och allehanda strategiska dokument" och definieras som "avgörande för en socialdemokratisk valframgång". Själv har jag med tiden blivit skeptisk till om idéer om medelklassen verkligen utövar ett så stort inflytande på partiernas tänkande. Inget parti använder ordet i sin propaganda, ingen partiledare talar om den - framförallt inte på det sätt som verkas höras titt som sätt i amerikansk retorik. Jag skulle alltså vilja efterfråga lite tydligare referenser. Var talar (s) om medelklassen? Är det inte främst kommentariatet som gör det?
2. Det sägs vara en paradox att medelklassen beskrivs som både egenintresserade och mer toleranta än arbetarklassen. Men det är i alla fall ingen logisk motsägelse att vara negativ till omfördelning och vara positiv till invandrare.
3. Inriktningen på att vinna medelklassväljare började för den svenska socialdemokratins del knappast på nittiotalet. Man kan argumentera för att den börjar redan och 1930-talet, och enligt Torsten Svensson (vill jag minnas) var bildandet av TCO en del av denna strävan.
4. Artikelns slutar med att plånboksröstning ställs i motsats till "evidensbaserade politiska förslag". Vi ska alltså appellera till väljarna med kompetens. I sak är jag nog med här. Plånboksförslag är inte någon framkomlig väg, och visst är det bra att vinna regeringsduglighetstävlingen. Samtidigt tror jag nog det behövs lite mer. Det måste vara politik som i någon mening fångar upp och löser medelklassens problem. Det tycks mig svårt att övertala någon att stödja en bara på en allmän idé om att ens lösningar är "bra". Sedan är det så klart lite fel att formulera det som att det handlar om att vinna hela medelklassen. Det handlar om att vinna 60-70% av befolkningen, de i den nedre delen av inkomstfördelningen.
1. I inledningen hänvisas det till hur medelklassen blivit så omtalad, och att alla partier helst av allt vill vinna just den. Detta sägs vara fallet även i socialdemokratin, där medelklassen sägs förekomma i "valanalyser, debattartiklar och allehanda strategiska dokument" och definieras som "avgörande för en socialdemokratisk valframgång". Själv har jag med tiden blivit skeptisk till om idéer om medelklassen verkligen utövar ett så stort inflytande på partiernas tänkande. Inget parti använder ordet i sin propaganda, ingen partiledare talar om den - framförallt inte på det sätt som verkas höras titt som sätt i amerikansk retorik. Jag skulle alltså vilja efterfråga lite tydligare referenser. Var talar (s) om medelklassen? Är det inte främst kommentariatet som gör det?
2. Det sägs vara en paradox att medelklassen beskrivs som både egenintresserade och mer toleranta än arbetarklassen. Men det är i alla fall ingen logisk motsägelse att vara negativ till omfördelning och vara positiv till invandrare.
3. Inriktningen på att vinna medelklassväljare började för den svenska socialdemokratins del knappast på nittiotalet. Man kan argumentera för att den börjar redan och 1930-talet, och enligt Torsten Svensson (vill jag minnas) var bildandet av TCO en del av denna strävan.
4. Artikelns slutar med att plånboksröstning ställs i motsats till "evidensbaserade politiska förslag". Vi ska alltså appellera till väljarna med kompetens. I sak är jag nog med här. Plånboksförslag är inte någon framkomlig väg, och visst är det bra att vinna regeringsduglighetstävlingen. Samtidigt tror jag nog det behövs lite mer. Det måste vara politik som i någon mening fångar upp och löser medelklassens problem. Det tycks mig svårt att övertala någon att stödja en bara på en allmän idé om att ens lösningar är "bra". Sedan är det så klart lite fel att formulera det som att det handlar om att vinna hela medelklassen. Det handlar om att vinna 60-70% av befolkningen, de i den nedre delen av inkomstfördelningen.
Thursday, March 13, 2014
Korpi i "Den demokratiska klasskampen"
s. 225: ”Politiken måste för det första ha en strukturellt
grundad intressebas i befolkningen. Detta innebär att tillräckligt många
människor måste ha en sådan ställning i samhället eller vara i en sådan social
situation, att en socialistisk politik i princip kan erbjuda lösningar på deras
problem. Politiken måste vidare kunna förmedlas till väljarna så att de
uppfattar en socialistisk politik som en möjlig lösning på sina problem. För
det tredje måste den politik arbetarpartierna står för, särskilt när de är i
regeringsställning, ha ett sådant innehåll att den ökar sammanhållningen bland
löntagarna och stärker väljarnas tilltro till att dessa partier har långsiktiga
lösningar på människornas problem.”
s. 226: ”Tjänstemännen har av tradition haft mycket större
anställningstrygghet och befordringsmöjligheter än arbetarna. Dessa skillnader
har dock till en del minskat. Detta beror delvis på att ansvällningen av
tjänstemannakategorierna under [/] efterkrigstiden har ändrat deras
sammansättning. Huvuddelen av de nya tjänstemannajobben har inte kommit i
linjebefattningar, där tjänstemännen utövar auktoritet delegerad från
arbetsgivaren. Ökningen har troligen i huvudsak kommit i stabsfunktioner, på
den offentliga sektorn och i mindre kvalificerade befattningar. De nya
tjänstemannagrupperna kan inte på samma sätt som de traditionella tjänstemännen
ses som arbetsgivarnas ombud och förlängda armar.”
Tjänstemännen löper idag större risk för arbetslöshet.
Skillnader i sociala förmåner har utjämnats (fast snarare uppåt, väl?).
s. 227: ”Fram till mitten av 1960-talet bör dessa
förändringar klart ha gynnat det socialistiska blocket genom att
industrisektorn växte då jordbrukssektorn krympte. Därefter blir bilden mera
komplicerad. [Tillväxt i tjänstesektor antas, på oklara grunder, gynna
borgarna.] Betydelsen av denna utveckling överdrivs dock ofta. Man glömmer bort
att klassbasen för en socialistisk politik har breddats och att huvuddragen i
det sociala skiktningsmönstret har förblivit oförändrade. Ungefär hälften av
väljarna fortsätter att [/] tillhöra socialgrupp III. Skillnaderna i
röstningsmönstren mellan olika näringsgrenar har bara till en del grundats i
miljöförhållandena knutna till näringsgrenarna. Inom medelklassen bildar de nya
tjänstemannagrupperna ett betydligt mindre stabilt borgerligt underlag än vad
jordbrukarna en gång gjorde.”
s. 228: Tror på att man blir borgerlig av att äga sin
bostad.
|
Område
|
Utvecklingstendens
|
Block vars förutsättningar förbättras
|
|
Klasstruktur
|
Löntagarandelen i befolkningen ökar kraftigt, företagarna minskar.
|
Socialistiskt
|
|
Social skiktning
|
Socialgruppsfördelningen ganska stabil. Tjänstemännen ökar.
|
Både/och
|
|
Näringsgrenar
|
Industriandelen ökar till ca 1965, minskar därefter. Jordbrukarna
minskar. Servicesektorn ökar.
|
Både/och
|
|
Sektor
|
Andelen offentliganställda ökar.
|
Socialistiskt
|
|
Invandring
|
Andelen invandrare utan rösträtt i riksdagsval ökar. Risk för etnisk
splittring.
|
Borgerligt
|
|
Könsroller
|
Andelen förvärvsarbetande kvinnor ökar.
|
Socialistiskt
|
|
Boende
|
Villaboendet minskar fram till sjuttiotalet, ökar därefter.
|
Både/och
|
|
Levnadsstandard
|
Stigande materiell standard, kortare arbetstid.
|
Socialistiskt
|
|
Arbetskraftstal
|
Stigande andelar män utanför arbetskraften, särskilt ensamstående
män.
|
Borgerligt
|
|
Utslagning
|
Trasproleatariatet ökar. Missbruk av alkohol och droger ökar.
|
Borgerligt
|
|
Brottslighet
|
Brottsligheten ökar.
|
Borgerligt
|
|
Urbanisering
|
Stigande andelar av befolkningen i tätorter och städer
|
Socialistiskt
|
|
Folkbildning
|
Förlängd obligatorisk utbildning och ökad fortbildning.
|
Socialistiskt
|
|
Massmedier
|
Ökad borgerlig andel av dagspressen.
|
Borgerligt
|
|
Religion
|
Minskad kyrksamhet och religiositet.
|
Socialistiskt
|
Tabell 8.1 s. 235.
s. 239: ”Den vanliga föreställningen, inte minst utomlands,
att socialdemokraternas tillbakagång på sjuttiotalet bottnar i väljarnas
missnöje med en alltför starkt utvecklad välfärdsstat, får inte stöd i de
opinionsdata vi har tillgång till. Även om förutsättningarna för angrepp mot
välfärdspolitiken kanske förbättrats något mot slutet av sjuttiotalet visar
tidsserier av siffror om väljarnas inställning till sociala reformer fram till
dess inte några större förändringar. […] Däremot förefaller det rimligare att
se välfärdspolitikens misslyckanden [tryck på det ordet] som en central faktor
bakom socialdemokratins tillbakagång under sjuttiotalet. Politikens
återverkningar på väljarnas försörjningsmöjligheter har här en nyckelroll.”
Argumenterar för att sysselsättning är nyckelvariabeln och i
någon mån prisökningar på bostäder och livsmedel, och att förtroendet för att
skapa jobb är det centrala. Se dock insider-outsiderkritiken.
s. 247: Här handlar det om LO och TCO. Deras möjligheter
till samarbete framstår här som något mer begränsade. Det nämns ett förslag om
”indexreglerade skatter” som den borgerliga regeringen ska ha lagt fram, som
fick TCO:s stöd, men som kritiserades av LO.
På följande sidor spekulerar K om den långsiktiga politiska
makten i Sverige. Nämner att jordbrukarna var en klass vars intressen i någon
mån skilde sig från både arbetarnas och kapitalägarnas och att den första
kammarens stabiliserade verkan är överdriven (s. 250, bara för perioden 1956-58
hade regeringsinnehavet varit annorlunda).
s. 251: ”Genom att gradvis upphäva konkurrensen sig emellan
har de samverkande löntagarna nu blivit så starka att de nära nog kan mäta sig
med [/] kapitalägarna. Detta sätter ur spel en av förutsättningarna för att ett
näringsliv byggt på privat ägande av de stora företagen skall kunna fungera,
nämligen att kapitalägarna kan hålla lönerna under kontroll och se till att
vinsterna i företagen blir tillräckliga.”
Den ekonomiska demokratin ska införas genom att vara en
lösning på kapitalets återkommande kriser (konjunktursvängningar).
Subscribe to:
Posts (Atom)