Möller om blockpolitikens framväxt

Möller, Tommy (1986) Borgerlig samverkan. Diss. Uppsala: Diskurs.

s. 7: Redan i förordet säger Möller att blockpolitiken var väsentligen mindre utpräglad under den period han undersöker, 1957-1976, än vad den är "idag" (dvs. 1986). Är det löntagarfondsfrågan som kom däremellan?

s. 9: "Det svenska regeringssystemet har enligt Olof Ruin under den första efterkrigstiden påmint mycket om både schweizisk och engelsk parlamentarism. Å ena sidan fanns en stark samförståndsanda och ett omfattande samarbete mellan partierna på olika nivåer i olika sammanhang; däri låg det schweiziska, samlingsregeringsinriktade draget. Å andra sidan fanns också en klar rågång mellan regering och opposition. Till höger om socialdemokraterna, som dominerat den politiska scenen sedan 1932, har det funnits tre partier, varav två - högerpartiet och folkpartiet - entydigt och konsekvent har bekämpat regeringspolitiken. Det tredje, bondeförbundet/centerpartiet, har varit betydligt mindre stridslystet. [---] Det som Ruin kallar det engelska draget bestod endast i det faktum att ett av partierna på egen hand samlade ungefär hälften av valmanskåren och att det, även om det saknades ett klart regeringsalternativ, ändå existerade en opposition mot den förda regeringspolitiken. [---] Nu, på åttiotalet, är bilden förändrad. Polariseringen har ökat väsentligt. [min kursiv.] Mot varandra står två jämnstarka, måhända inte helt sammansvetsade men ändå klart urskiljbara alternativ; ett borgerligt och ett socialistiskt. Från ömse håll anklagar man varandra för att eftersträva 'systemförändringar'. Socialisterna anklagas av de borgerliga för att vilja avveckla marknadsekonomin, de borgerliga av socialisterna för att vilja nedmontera välfärdsstaten."

På sidan därefter ger Möller exempel på hur de borgerliga inte betraktades eller såg sig själva som en enhet innan andra världskriget heller. Liberaler och konservativa var varandras huvudmotståndare i rösträttskampen. Socialiseringssträvandena spräckte den socialdemokratiska/liberala alliansen. Bondeförbundet kohandlade med sossarna på trettiotalet. Dock ett visst släktskap, som blev tydligt när arbetarrörelsen lade fram efterkrigsprogrammet.

s. 11: Gösta Bohman skriver i sina memoarer om hur många inom borgerligheten såg ett närmast evigt socialdemokratiskt maktinnehav framför sig. ATP-striden innebar nytt hopp om borgerligt samarbete, men centern ville inte gå direkt till en ny koalition. Dock innebar den frågan en ny enighet mellan de tre partierna. Därför bildar den startpunkten för undersökningsperioden i avhandlingen.

s. 12: "Mittendelegationen", 1965. Enda försöket att bilda en skuggregering (folkpartiet och centern).

s. 13: Diskussion om den rationalistiska ansatsen. Huvudkonflikten i analysen sägs vara partiernas dilemma kring blockets framgångar kontra det egna partiet.

s. 19: Om högerhat inom folkpartiet. Fp avböjde förslag om partisammanslagning någon gång i denna veva. Däremot verkar Ohlin ändå ha sett någon form av samregerande som självklart. Det gjorde dock inte Gunnar Hedlund.

s. 21: Centerns förnyelse innebar att man konkurrerade med de övriga borgerliga om småföretagarna.

s. 22: 1960 års val karaktäriseras som att det i ovanligt hög grad handlade om regeringsfrågan.

s. 22: "För socialdemokraterna blev denna högerpolitik [förordande av nedskärningar i den offentliga sektorn] ett effektivt vapen i kampen om väljarna. Ty genom att framställa den borgerliga oppositionen som en relativt fast knuten enhet, vilken i händelse av ändrade majoritetsförhållanden skulle bedriva en starkt högerinriktad och reformfientlig politik, sökte man appellera till de viktiga marginalväljarna mellan socialdemokratin och mittenpartierna."

s. 23: 1961, skatteuppgörelse mellan c och s.

s. 24-25: Gunnar Heckscher ny högerledare 1961, delvis för att han till skillnad från Leif Cassel var mer "ljusblå" och förespråkade långtgående borgerlig samverkan.

s. 28: Bildandet av MbS 1964. Valteknisk samverkan mellan Fp och högern i Fyrstadskretsen i Skåne. Inte så populärt centralt i partierna. Heckscher principiellt positiv, men drog öronen åt sig när Fp var avvisande.

Påtagligt att de borgerliga diskuterade mittenanpassning på samma sätt som vi gör idag. Ideologisk stolthet och anklagelser om feghet.

1964 börjar idén om ett mittenalternativ figurera. Den bildas arbetsgrupper och Ohlin och Hedlund är med och driver på och vinner stöd för den idén. Man hade rentav sikte på en partisammanslagning (i alla fall vissa). Högerpartiet isoleras i viss mån. Heckscher utsatt för tryck inifrån. Trots anpassningar gick det dåligt för högern i 1964 års val. Krav på ståndaktighet.

s. 40: "Efter denna översiktliga genomgång av det borgerliga samarbetet 1957-65 kan sammanfattningvis följande konstateras. Någon genomgripande enhetlighet eller samverkan på trepartibasis fanns aldrig. Vid ett flertal tillfällen förekom däremot tvåpartisamverkan. Högern och folkpartiet samarbetade förtroligt i ATP-omröstningen 1957 samt inom ramen för en informell "diskussionsklubb" i början av sextiotalet. Dessutom bildade man front vid 1957 års regeringskris och i ett antal centrala stridsfrågor de första åren under Gunnar Heckschers partiledartid. Det väsentligaste som inträffade under denna period var emellertid den fasta och institutionaliserade centrumkoalition som ingicks mot slutet av perioden. Den hade dock föregåtts av ett mycket hätskt samarbetsklimat i det politiska mittfältet; på det hela taget rådde en påfallande missämja mellan de båda partierna. [---] 1960 presenterades för första gången mittenalternativet som ett slagkraftigt alternativ i svensk politik. Efter en tids kylslagna relationer accentuerades detta ytterligare i 1964 års val; mittensamarbetet hade då blivit en realitet och partierna framträdde med en imponerande samstämmighet."


s. 160: Hänvisar återigen till "tilltagande polarisering" i svensk politik.