Paul Pierson (1993) When Effect Becomes Cause

I denna essä går Pierson igenom en rad teorier och hypoteser på det tema som han sedan gjorde karriär på, nämligen tanken på att policy inte bara är verkan, utan också orsak till en massa saker. Framförallt till framtida policy och till hur "mass publics" agerar. En bra genomgång som är mest teoretisk spekulation, men ändå mejslar ut lite intressanta hypoteser. En bra figur också för vilken typ av effekter man kan vända sig att finna sig i detta perspektiv:


 s. 597: This essay investigates the range of arguments that lie behind the gen-eral label of policy feedback. Part of my purpose is to indicate the sheer range of existing work, which provides compelling evidence that the analysis of policy feedback constitutes a major research frontier in com-parative politics.

s. 598: POLICIES AS PRODUCERS OF RESOURCES AND INCENTIVES Analyses that stress the ways in which political systems confer resources on individuals and create incentives for them are the bread and butter of contemporary political science. By virtue of their location within a polit-ical system, particular actors may have direct access to significant political assets. These may be material, but an even more important asset may be access to authority-the capacity to issue commands and take other steps with a reasonable expectation that others will accept these actions as le-gitimate. Political systems also create incentives, which do not directly confer resources but help to define the alternatives available to individual actors. Incentive structures influence the probability of particular out-comes and the payoffs attached to those outcomes. Individuals choose, but the conditions that frame their decisions provide strong inducements to make particular choices.

Man kanske kan tillägga att de skapar incitament för kollektivt handlande också. Men skiljer sig dessa incitament för att policyn finns där, snarare än när man kan vinna den? Jo, om den finns där vet man ju att man har något att förlora. Det gör också det gemensamma intresset tydligt, konkret, åskådligt.

s. 600: Exemplet företagsregleringar. Allmänna regleringar mot företagen, och många på en gång, enade och mobiliserade kapitalistklassen i USA på 1960-talet, påstås det.

s. 602: In many cases, one can start with policies themselves and demonstrate the presence or absence of links to specific group activities. Where policies provide tangible re-sources (e.g., formalized access, financing), these connections should be easy to trace. At the same time, research can begin with the interest groups themselves and seek to draw linkages back toward policies. It is probably easier, for example, to first identify the selective incentives that groups are using to overcome collective action problems and then work backward to determine if government policies produced those selective incentives.

s. 603: POLICIES AND THE RESOURCES AND INCENTIVES FOR GOVERNMENT ELITES According to Skocpol, the second major type of policy feedback is the transformation of state capacities. "Because of the official efforts made to implement new policies using new or existing administrative arrange-ments," she writes, "policies transform or expand the capacities of the state. They therefore change the administrative possibilities for official initiatives in the future, and affect later prospects for policy implemen-tation" (p. 58).
Policy feedback in mass publics: s. 606: Esping-Andersen's detailed investigation of social policy and occupa-tional structures in the United States, Sweden, and Germany persua-sively links public policy structures to the socioeconomic circumstances of mass publics. Emerging variations in the rate of growth of service industries, the relative weight of social services as opposed to personal services, the skill and occupational composition of the labor force, and the distribution of jobs by gender and racial or ethnic background can all be traced in part to previous policy choices.
Sedan kommer detta med setup-costs, learning effects, adaptive expectations, coordination effects.
Lock-ins och non-decisions

s. 611: POLICIES AS SOURCES OF INFORMATION AND MEANING Interpretive arguments stress that an exclusive focus on material re-sources and incentives is psychologicallya nemic.29T he process through which individuals choose a course of action does not involve a simple calculation of easily discernible costs and benefits. A viable theory of ac-tion must take into account the fact that all actors have to cope with overwhelming complexity and uncertainty, and that they use a wide range of cognitive shortcuts in order to make sense of the social world.

s. 612: According to Heclo, policymakers have tended to frame new problems in terms that make it possible to draw on already estab-lished policy designs:
Exempel också från en studie av keynesianismens spridning. Detta tema gäller policy som läroprocess - hur organisationer utvecklar sin världsbild.

s. 615: A second difficult issue for policy-learning arguments regards the dy-namics of the learning process. Why does "learning" sometimes produce positive conclusions and incremental policy change and at other times generate negative conclusions and reactive policy shifts?

Förslag på hypoteser om när det finns "learning effects": insulation of decision makers, policy complexity, differences between stages of the policy process (lärande speciellt relevant när det kommer till identifikationen av problem).

På massnivå: s. 619: For the electorate, policies may produce cues that help them develop political identities, goals, and strategies. While policy-learning arguments see policies as the source of models or analogies for policymakers, what is likely to be important for mass publics is the informational content of policies

s. 621: Besides broadening the range of actors considered, this approach has a significant additional ad-vantage over a focus on policy learning. Not only does it acknowledge that all policy-making takes place in a context of information constraints, but it recognizes that the distribution of this information is often highly unequal. The emphasis of these arguments is on how information asym-metries create space for the strategic manipulation of policy design.

s. 621 Yet beyond rather vague formulations, such as the suggestions that some policies are "visible" and others are not or that some policies gen-erate "focusing events" and others do not, there was until recently little systematic discussion of the characteristics of initiatives that produce par-ticular "cues" for social actors. However, political scientists are now making significant progress on several fronts. R. Kent Weaver's work on blame avoidance indicated that policymakers will take steps, includ-ing the redesign of policies, to modify public awareness of their actions, depending on whether or not they expect those actions to be popular.53

s. 625: The impact of policies is likely to occur in interaction with other variables. For both these reasons, it seems doubtful that we can expect to develop sweeping theories that link a few policy "types" to clearly defined political outcomes. Instead, a more promising strategy is to develop middle-range theories that acknowledge both the complexity of feedback and its context-specific qualities. [min kursiv.]



Vilken sorts teorier tänker Pierson på här? Kanske en teori inom varje område, hitta olika faktorer som kan tänkas ge synlighet eller traceability, hur olika politiska aktörer kämpar för att göra policies synliga eller osynliga. Finns det lock-in effects att ta hänsyn till i val? Överskattar politikerna dem? När finns de över huvud taget? 

s. 627; It is no accident that both the arguments I have advanced about policy feedback on mass publics (the production of lock-in effects and the pro-vision of information) draw heavily on work in rational-choice theory. While historical institutionalists have studied state structures and social groups, the use of microeconomic theory leads naturally to a focus on individual behavior

Wright (1997) Class Counts

s. 394-395: "To say that class structures impose limits on class formation means that the class structure imposes obstacles and opportunities with which any agent attempting to forge class formations must contend. Within any given class structure, certain class formations will thus be relatively easy to create and are likely to be stable once created, others will be more difficult and unstable, and certain class formations may be virtually impossible. [...] Three kinds of mechanisms are central to this limiting process: (1) the nature of the material interests generated by the class structures; (2) the patterns of identitites that emerge from the lived experiences of people in different locations in the class strucutre; and (3) the nature of the resources distributed in the class structure which make certain potential alliances across locations in the class structure more or less attractive."
Fortsätter sedan med en längre utläggning av dessa tre mekanismer.

s. 395-396: "This matrix can be viewed as a map of the degree of inherent antagonism of material interests of people located in different places in the structure:"

s. 397: "The third mechanism that underlies the ways in which class structures limits class formations centers on the effects of the macroattribues of class structures, in particular the distribution of resoruces across classes which are relevant for class formations and class struggles. For working-class formations, probably the most important resource is sheer numbers of people, although organizational and financial resources may also be important." Med sheer numbers avses vad detta antal kan åstadkomma politiskt.

Sedan går han igenom exempel på mer eller mindre sannolika koalitioner. Här anger han möjligheten att medelklassen kan vara mer eller mindre innesluten i en klassformation åt det ena eller andra hållet. Detta implicerar inte något om deras rörlighet på det individuella planet. Det är förenligt med idéer om att människor utvecklas sina politiska åsikter ganska tidigt, och behåller dem. Och faktiskt implicerar det inte så mycket vad gäller aggregerat beteende heller. De kan bestämma sig för ett läger och lägga sig där. Det är snarare antalet som bestämmer vilka väljare som är rörliga, eftersom dessa allianser bestämmer det politiska läget överlag (vad "mitten" innebär).

Om man bara går på dessa kritierier så blir Wrights prediktionernågot ospecifika. Icke-rörlighet i medelklassen skulle kunna implicera att (delar av) den har en stabil klassallians. Men förutsäger inte hans teoretiska ramverk (implicerar, åtminstone) att folk inom de olika grupperna ska vara ganska homogena, men att de vid någon punkt "bestämmer sig"?

I de empiriska resultaten i kapitel 14 mäter Wright graden av kapitalistiskt-proletärt klassmedvetande i olika grupper (redovisar ingen varians!) och kommer drar slutsatser om olika former av klassallianser i Sverige, Japan och USA. I USA är den kapitalistiska koalitionen mycket större. Den typen av attityder är mer spridda där än i Sverige och Japan. I Sverige är medelklass koalitionen mycket större. Arbetarklasskoalitionen är lika stor. Allt detta i termer av "antal grupper".

s. 420: "Second, in all three countries, in spite of the quite different overall configurations of the bourgeoisie ideological coalition, expert managers are part of this coalition. The most exploitative and dominating contradictory class location among employees (expert managers) is thus consistently part of the capitalist class formation, whil the least exploitative and dominating contradictory location (skilled workers) is part of the working-class formation."

s. 424: "The middle-class coalition in Sweden is quite broad and encompasses most of the employee contradictory locations within class relations as well as the petty bourgoisie and small employers. This coalition is much more heterogenous ideologically than either of the two other coalitions. Three of the categories in this middle-class formation fell into the 'marginal zones' of the middle-class ideological segment [...], and the values of the anticapitalism scale of the locations within this coalition span nearly 3 points on the anticapitalism scale (from -0.7 to +2.07) in contrast to just over 1 point within the capitalist and working-class coalitions."

Hans sätt att använda nivåskattningar låter oerhört tveksamt. Om nu medelklassen är så heterogen, vad är det som säger att den inte ska ut till de andra ändarna, till kapitalist-  eller arbetarklassen? Kan man verkligen jämföra polarisering rakt av med de nivåskattningarna på det sätt han gör? Är det inte bara att svenskarna använder hela skalan?

s. 459: "In Chapter 14, I argued that one of the crucial factors underlying the different patterns of class formation in the United States and Sweden was state employment. More specifically, I argued that state employment may help to explain the greater ideologcial demarcation between the middle class and the capitalist class in Sweden by reducing the material dependency of a significant segment of the middle class from the capitalist class."

s. 536-540, om klassformation (resultatsummering). Börjar med en rätt vettig sammanfattning av traditionella, centrala teser för marxismen: att produktionen och inte konsumtionen är avgörande för klassmedvetandet, att klassmedvetandet är polariserat mellan kapitalister och proletariatet, att graden av arbetarmedvetande beror på hur exploaterad man är, att styrkan i medvetandet beror på graden av klassformering, att klassformation är en historiskt kontigent process, "depending upon a range of historically contingent processes, especially the political legacies of class struggles".
Anser sedan att det mesta av detta blir bekräftat. Överraskningen är möjligen hushållets centrala betydelse för klassmedvetandet. Antyder att erfarenheterna från produktionen/yrkeslivet kanske inte är så viktiga som man trott. Möjligen också större nationell variation än vad man hade kunnat vänta sig. Svagare prediktionskraft för klass på klassmedvetande i Japan, t.ex.

Bartolini och Mair (1991) Identity, Competition and Electoral Availability

En statsvetenskaplig klassiker, som studerar valförändringar från 1885 och framåt. Poängen är såvitt jag förstår att sätta in "rörligheten" i valen på sjuttiotalet i ett lite större perspektiv. Deras övergripande tes är, om jag förstått rätt, att den rörlighet (nettorörlighet) som vi ser idag ändå är ganska beskedlig i ett historiskt perspektiv. De gör också en uppstraming av begreppet "cleavage" som blivit stilbildande. Imponerande på sätt och vis, men samtidigt lite vag i sitt ämne, och kring vad som är poängen med att studera dessa saker.

Ett av syftena med boken sägs vara att "assess the extent to which evidence of cleavage decline is actually apparent in patterns of aggregate electoral instability" (s. 5-6). Det handlar då framförallt om klasskiljelinjen. Ska bli intressant att se hur de mäter detta.

s. 6: "While much of the recent literature tends to view volatility largely as a symptom of cleavage decline, it is clear that the cleavage factor can be but one of many potential determinants of electoral stability/instability. If we assume that aggregate electoral volatility represents the sum of individual volatility  - this assumption will be discussed at length below (see chapter 1) - then it is important to distinguish between that mobility which results from, say, a decline in partisan attachments, and that which derives from institutional changes and constraints, not to speak of that aggregate volatility which results from the enfranschisements and/or mobilisation of new voters."

Det låter vettigt att litteraturen fokuserar på det första tänker jag. De senare sakerna, utvidgningar av rösträtten och institutionella förändringar, har det inte funnits särskilt mycket av på senare år i Västeuropa. Däremot "patterns of competition". Det har blivit fler partier.

När de resonerar kring möjliga orsaker till upp- och nedgång i rörlighet nämner de först utökning av rösträtten och mobilisering (det sistnämnda blir väl inte rörlighet, snarare förändring, när det gäller individnivån - åtminstone vi i Sverige brukar väl säga att väljare som byter parti är rörliga). Sedan kommer de in på cleavage closure, och säger så här:

s. 38: "In any given historical case, we assume the existence of a 'structural' level of volatility determined by the degree of closure of the cleavage system. In other words, the stability of electoral behaviour as determined by the closure of the cleavage system represents the 'normal' or 'basic' level of volatility, variations from which are the result of other kinds of factors. Hence, if it were possible to clean the impact of all other factors of volatilty, the resulting level would represent the relative hold of the cleavage system in the specific circumstance or case."

Styrkan i skiljelinjen är alltså här ett reductio ad absurdum: den rörlighet som återstår när alla andra faktorer tagits med i beräkningen.

Man kan notera att övriga faktorer som nämns är policy distance, party system format, change in electoral institutions, electoral participation, short-term factors (allmänna tillfälligheter). Cleavage closure är alltså inte samma sak som låg väljarrörighet? Är det meningsfullt att separera detta från de andra fenomenen? Brukar man inte ha ett språkbruk som antyder att exv. partiernas närmarnden till varandra (förändring i policy distence) är en förklaring till nedgången i cleavage closure?

Cleavage closure verkar dessutom mätas som block volatility, dvs. "the amount of electoral interchange occurring across the line which divides parties which represent the opposite sides of a cleavage. The stronger the hold of a cleavage, the more difficulty individual voters will experience in crossing the boundary, and hence the lower will be the level of block volatility." (s. 41).
Detta låter väl ok, men man skulle väl helst vilja ha bruttorörlighet, egentligen? Väljare kan ju röra sig fram och tillbaka så att det inte syns på aggregerad nivå. Men hur skiljer man i så fall detta empiriskt från "policy distance", om nu dessa ska vara förklaringar?

Baker, Hildebrandt, Dalton (1983) Germany Transformed

Den här boken om förändringar i Tysklands politiska kultur (med fokus på vad som händer ute i samhället snarare än på det politiska livets toppnivå) är nog det tydligaste exempel man kan hitta på idén om medelklassen som "särskilt rörlig". I kapitel sju resonerar de om röstning och klasstruktur i Tyskland från femtiotalet och framåt. De konstaterar att yrke, utbildning och inkomst fungerar allt sämre som prediktorer av partival. Sedan resonerar de om olika förklaringar till detta.

s. 171: "One explanation is suggested by the embourgeoisement theory of working-class voting. The dramatically increasing rate of prosperity associated with the Wirtschaftswunder has been shown to produce an increasing overlap in the incomes and life-styles of people in middle-class and working-class occupations. As already mentioned, the CDU/CSU-led governments encouraged several programs to stimulate this process, including subsidized savings pland and the sale of Volkswagen and other state-owned corporation stock to low-income families. A narrowing of class voting differences may have accompanioned this narrowing of objective class differences, if the affluent sector of the working class has assumed the values of its middle class life-style.
Although this hypothesis seems plausible, there is little support for it in the data. The decline in class voting is not a result of the movement of the working class toward the conservative party. Over time, workers are actually voting somewhat more for the Social Democrats. Moreover, even within the working class voting differences are narrowing because of a general movement toward the SPD by all workers. Rather, the middle-class movement toward the SPD is narrowing the gap between the classes. The process of change appears to be centered within the middle class, not within the working class.
An alternative explanation for the decline in class voting is the changing character of the middle class. The most notable aspect of this development is the rise of the so-called new middle class, consisting primarily of civil servants (Beamte) and salaried white-collar employees (Angestellte). This shift has been said to characterize the postindustrial society: a shift of manpower from industrial and agrarian occupations  into the tertiary sector.This change in occupations stimulates a change in outlook. While experience in the industrial sector leads individuals to emphasize efficient production and material achievement, those in the tertiary sector are less production-oriented and less concerned with material outputs. And it is within the tertiary sector that the new middle class is mostly concentrated.
During the postwar years the German new middle class has doubled in size, while farmers and the old middle class of professionals and self-employed have decreased substantially. The crucial factor making the new middle class so important in the present context is its lack of a previous assigment within the traditional bourgeois-proletarian class structure. The separation of management from capital has created a social stratum that neither owns nor produces capital. Consequently, the new middle class finds itself with a postion in the social structure ans a life-style that places it between the working class and the old middle class. As a result, its loyalties are divided between these other two social strata, and its votes are split between parties of the left and right. Thus, as the size of the group grows, its ambiguous voting behavior regarding social status lines may lessen the overall importance of the class dimension of political cleavage."

Här skiljs det mellan tjänstemän i staten och kontorister (typ). Först avfärdar de tesen om förborgerligande (att arbetarklassen skulle ha fått en mer borgerlig livsstil - i själva verket röstar de (s) i något högre grad nu). De tror mer på skapandet av en ny medelklass, som inte är kapitalägande (Beamten och Angestellten). Förutom att inte äga kapital sägs också de som jobbar i "the tertiary sector" vara mindre materiellt inriktade (varför det nu skulle vara så).

s. 174: "The consequences of the rise of the new middle class are not restricted to that class alone. Political elites vying for the attention and support of the new middle class emphasize issues that are not within the realm of traditional cleavage politics - much as the SPD has done since inaugurating the Godesberg program. This, in turn, lessens the usefulness of traditional cleavage cues for the political orientation of other groups and further accelerates the process of change. Over-time trends toward the SPD within a class may thus reflect the electorate's awareness of changing party programs as the parties develop positions on these new issues. The new middle class, in short, is the vanguard of the transition process, but the transition is not unique to this group."


Den nya medelklassens "vikt" kommer här av att det verkar vara dess beteende som har förändrats. En allt större andel inom den har börjat rösta SPD. Sedan verkar det alltjämt vara oklart om detta handlar om nya människor inom gruppen, eller om det rör sig om människor som varit inom gruppen, röstat CDU, men sedan bytt till SPD. Deras förklaring är alltså inte bara förändrad klasstruktur, utan också att partiprogrammen har anpassats till detta slags människor. Kolla detta igen!

Här finns dock inget direkt om rörlighet.

Sedan gör de en generationsanalys, som visar att klassröstningen har avtagit i de yngre generationerna, de som enbart upplevt förbundsrepubliken, och inte osäkerheten i världskrigen, depressionen och svårigheterna i återuppbyggnaden (s. 179). Dessa yngre generationer av medelklass är långt mer benägna att rösta på SPD än vad deras föräldrar var.

Född 1953

Född 1953 är en intressant bok, både för dess redovisning av vad man faktiskt har kommit fram till med datan man samlade in i det skandaliserade "Metropolitprojektet", och som diskussion av det regelverk om personuppgifter som omgärdar dagens forskning. Det är främst av den senare aspekten jag är intresserad här.

Stenberg, som själv var ett av de barn som undersöktes i projektet, försvarar Metropolit och är starkt kritisk mot det regelverk med PuL som omger forskningen idag. Han skriver att journalister, författare och konstnärer fick undantag från datalagen, men inte forskare (s. 72-73). 1998 ersattes datalagen av PuL, utformad efter ett EU-direktiv. Enligt PuL är en personuppgift "all slags information som direkt eller indirekt kan hänföras till en fysisk person som är i livet" (s. 80).

s. 73: En kvinna berättar om att när hon skickade efter datan om sig själv fick hon se uppgifter om att hon och hennes tvillingbror var adopterade. Det hade hon vetat sedan några år tillbaka, men tänk om inte...

Kritikpunkter i samband med uppdateringen av den gamla datan:

s. 81: Datainspektionen kom fram till att datan nu var personuppgifter igen. Stenberg menar att den möjlighet att indirekt identifiera enskilda som Datainspektionen ser är rent teoretisk, och att en sådan identifikation är praktiskt omöjlig. Dock lite oklart om de exakta förhållandena här.

s. 82: Stenberg menar att den form av baklängesidentifiering som finns risk för kan ske på två sätt: genom att personen har ovanliga värden på vissa variabler (yrke: statsminister), eller att man redan vet ganska mycket om den (ovanliga sjukdomar etc.).

s. 81: SCB har löpnummer kopplade till personnummer. Forskarna får löpnummer men inte personnummer. (Skulle man inte kunna bygga in ett lager till, så att man ger varje dataset man lämnar ut en unik uppsättning löpnummer?) Forskarnas matchning med gemensamma variabler stämmer överlag, men inte perfekt. SCB vet inte vilka observationer som har matchats.

s. 82-83: Man måste ha en hyfsat bestämd forskningsfråga för att få använda dessa data. Min fråga: Behöver man det också för att få samla in den?

s. 87: Nya projekt av denna sort måste alltid etikprövas. Kort anmärkning om att det inte är lätt att förstå vad som räknas som känsliga uppgifter, utan närmare precisering. Att man måste ha en forskningsfråga nämns även här.

s. 89: För att undersöka barn skulle man behöva ha samtycke från föräldrarna. En rätt stor uppgift om det är 15 000 som ingår i urvalet. Sannolikt skulle många av de med sociala problem falla bort då.

s. 90-95: Stenberg går på om att journalister m.fl. har mycket större frihet när det gäller intervjuer och andra saker, som forskare måste etikpröva. Också mycket oklart vad forskning är. I praktiken använder man sig av definitionen "publiceras i vetenskapliga tidskrifter".

s. 96-99: Samhällsforskning bygger bara på frågor och registeruppgifter och är inte i sig ingrepp i människors liv (inte riktigt sant vad gäller experiment). Vi vet inte vad som är värdefull, bra forskning på sikt, därför är det tveksamt som kritierium i etikprövningarna (vettigt). Privata företag behandlar ofta ganska många personuppgifter i sina medlems- och kundregister (ja, men inte ett så vitt spektrum eller så känsliga som många samhällsforskare).

Stenberg är som sagt kritisk till mycket i dagens lagstiftning, men kritiken förblir ganska vag. Han samlar sig inte till några konkreta förslag till policyförändringar. Vill vi t.ex. slippa kravet på informerat samtycke i alla lägen? Oklart vad som är poängen med påpekandet om att det är oklart vad forskning är. Är jämförelsen med journalister och andra vettig eller är de strängare krav som ställs på forskningen rimligare för att säkerställa förtroendet för verksamheten på längre sikt? Jag är benägen att hålla med om att PuL verkar orimligt vag och allomfattande, men hur ett konkret alternativ skulle se ut vet jag inte. Eller handlar det bara om att kräva större rättigheter för forskare vid universiteten?

Bihagen et al om EGP och ESeC

Rose, David och Eric Harrison (2010) Social Class in Europe - An Introduction to the European Socio-Economic Classification. Abingdon: Routledge.

Erik Bihagen, Magnus Nermo och Robert Erikson: "Social class and employment relations - comparisons between the ESeC and EGP class schemas using European data".

I detta bokkapitel (s. 89-113) går Bihagen et al igenom skillnader och likheter mellan EGP och ESeC och gör någon form av valideringstest på den.

De tittar på hur väl kategorierna överlappar. Det tycks också som att variablerna "human asset specificity" och "monitoring problems" samvarierar tämligen väl i båda schemana. Lönekurvorna (relaterat till ålder) har överlag samma form i båda schemana, och de ligger närmare varandra när folk är yngre och vice versa. De hittar vissa länderskillnader i hur bra de olika klasschemana är på att förklara löneskillnader (om jag förstår rätt, för det låter som en rätt märklig grej att testa det på - kan ju bero på många olika saker).

Men här finns också en massa märkliga saker i formuleringarna, som jag tycker verkar vara ganska vanliga när klasssforskare pratar om hur deras scheman egentligen fungerar. Till exempel säger de på s. 104 att ESeC "Higher salariat" är mindre och "somewhat more distinct" i ESeC, och att de tycker att det är bra. Men de förklarar inte vad det skulle vara bra för. Jag får hela tiden känslan av att klassforskarna rör sig med en massa underförstådda kriterier. Och jag misstänker att anledningen till att de inte nämner dem är att de antingen inte är riktigt "vetenskapliga", eller att klass egentligen borde mätas på andra sätt.

Utbildningsvariabeln och rörligheten i Sverige

Under arbetet med det första pappret stötte jag på något ganska förbryllande i valundersökningarna.

En av de teorier jag undersöker, tesen om kognitiv mobilisering (CM), förutsäger att utbildningsnivån ska vara positivt korrelerad med benägenheten att byta parti, något som jag har vidareutvecklat till att det också borde omfatta benägenheten att byta block. Detta är också vad jag hittar i valundersökningarna. Trots detta är inte alls klasstillhörighet korrelerat (bivariat) med bytarbenägenheten. Vad som sedan är ännu märkligare är att sambandet mellan utbildning och bytesbenägenhet inte försvagas när man kontrollerar för politiskt intresse eller politisk kunskap, som är de kausala mekanismer CM pekar ut.Snarare stärks de. Det framstår alltså som något av en gåta vad detta samband beror på.

Möjlig hypotes: att de högutbildade ignorerar höger- och vänster, men följer rörelser eller frågor som hamnar på GAL-TAN-dimensionen. Men borde inte det gälla arbetare också i så fall? Eller är de för okunniga för att följa det? Detta är svåra hyptoeser att testa inom ramen för den studie jag håller på med nu, men kanske i något senare stycke.

(Tilläggas skall också att jag ovan har glidit mellan parti- och blockbyten. CM handlar om partibyten, men mina körningar egentligen om blockbyten.)

Möller om blockpolitikens framväxt

Möller, Tommy (1986) Borgerlig samverkan. Diss. Uppsala: Diskurs.

s. 7: Redan i förordet säger Möller att blockpolitiken var väsentligen mindre utpräglad under den period han undersöker, 1957-1976, än vad den är "idag" (dvs. 1986). Är det löntagarfondsfrågan som kom däremellan?

s. 9: "Det svenska regeringssystemet har enligt Olof Ruin under den första efterkrigstiden påmint mycket om både schweizisk och engelsk parlamentarism. Å ena sidan fanns en stark samförståndsanda och ett omfattande samarbete mellan partierna på olika nivåer i olika sammanhang; däri låg det schweiziska, samlingsregeringsinriktade draget. Å andra sidan fanns också en klar rågång mellan regering och opposition. Till höger om socialdemokraterna, som dominerat den politiska scenen sedan 1932, har det funnits tre partier, varav två - högerpartiet och folkpartiet - entydigt och konsekvent har bekämpat regeringspolitiken. Det tredje, bondeförbundet/centerpartiet, har varit betydligt mindre stridslystet. [---] Det som Ruin kallar det engelska draget bestod endast i det faktum att ett av partierna på egen hand samlade ungefär hälften av valmanskåren och att det, även om det saknades ett klart regeringsalternativ, ändå existerade en opposition mot den förda regeringspolitiken. [---] Nu, på åttiotalet, är bilden förändrad. Polariseringen har ökat väsentligt. [min kursiv.] Mot varandra står två jämnstarka, måhända inte helt sammansvetsade men ändå klart urskiljbara alternativ; ett borgerligt och ett socialistiskt. Från ömse håll anklagar man varandra för att eftersträva 'systemförändringar'. Socialisterna anklagas av de borgerliga för att vilja avveckla marknadsekonomin, de borgerliga av socialisterna för att vilja nedmontera välfärdsstaten."

På sidan därefter ger Möller exempel på hur de borgerliga inte betraktades eller såg sig själva som en enhet innan andra världskriget heller. Liberaler och konservativa var varandras huvudmotståndare i rösträttskampen. Socialiseringssträvandena spräckte den socialdemokratiska/liberala alliansen. Bondeförbundet kohandlade med sossarna på trettiotalet. Dock ett visst släktskap, som blev tydligt när arbetarrörelsen lade fram efterkrigsprogrammet.

s. 11: Gösta Bohman skriver i sina memoarer om hur många inom borgerligheten såg ett närmast evigt socialdemokratiskt maktinnehav framför sig. ATP-striden innebar nytt hopp om borgerligt samarbete, men centern ville inte gå direkt till en ny koalition. Dock innebar den frågan en ny enighet mellan de tre partierna. Därför bildar den startpunkten för undersökningsperioden i avhandlingen.

s. 12: "Mittendelegationen", 1965. Enda försöket att bilda en skuggregering (folkpartiet och centern).

s. 13: Diskussion om den rationalistiska ansatsen. Huvudkonflikten i analysen sägs vara partiernas dilemma kring blockets framgångar kontra det egna partiet.

s. 19: Om högerhat inom folkpartiet. Fp avböjde förslag om partisammanslagning någon gång i denna veva. Däremot verkar Ohlin ändå ha sett någon form av samregerande som självklart. Det gjorde dock inte Gunnar Hedlund.

s. 21: Centerns förnyelse innebar att man konkurrerade med de övriga borgerliga om småföretagarna.

s. 22: 1960 års val karaktäriseras som att det i ovanligt hög grad handlade om regeringsfrågan.

s. 22: "För socialdemokraterna blev denna högerpolitik [förordande av nedskärningar i den offentliga sektorn] ett effektivt vapen i kampen om väljarna. Ty genom att framställa den borgerliga oppositionen som en relativt fast knuten enhet, vilken i händelse av ändrade majoritetsförhållanden skulle bedriva en starkt högerinriktad och reformfientlig politik, sökte man appellera till de viktiga marginalväljarna mellan socialdemokratin och mittenpartierna."

s. 23: 1961, skatteuppgörelse mellan c och s.

s. 24-25: Gunnar Heckscher ny högerledare 1961, delvis för att han till skillnad från Leif Cassel var mer "ljusblå" och förespråkade långtgående borgerlig samverkan.

s. 28: Bildandet av MbS 1964. Valteknisk samverkan mellan Fp och högern i Fyrstadskretsen i Skåne. Inte så populärt centralt i partierna. Heckscher principiellt positiv, men drog öronen åt sig när Fp var avvisande.

Påtagligt att de borgerliga diskuterade mittenanpassning på samma sätt som vi gör idag. Ideologisk stolthet och anklagelser om feghet.

1964 börjar idén om ett mittenalternativ figurera. Den bildas arbetsgrupper och Ohlin och Hedlund är med och driver på och vinner stöd för den idén. Man hade rentav sikte på en partisammanslagning (i alla fall vissa). Högerpartiet isoleras i viss mån. Heckscher utsatt för tryck inifrån. Trots anpassningar gick det dåligt för högern i 1964 års val. Krav på ståndaktighet.

s. 40: "Efter denna översiktliga genomgång av det borgerliga samarbetet 1957-65 kan sammanfattningvis följande konstateras. Någon genomgripande enhetlighet eller samverkan på trepartibasis fanns aldrig. Vid ett flertal tillfällen förekom däremot tvåpartisamverkan. Högern och folkpartiet samarbetade förtroligt i ATP-omröstningen 1957 samt inom ramen för en informell "diskussionsklubb" i början av sextiotalet. Dessutom bildade man front vid 1957 års regeringskris och i ett antal centrala stridsfrågor de första åren under Gunnar Heckschers partiledartid. Det väsentligaste som inträffade under denna period var emellertid den fasta och institutionaliserade centrumkoalition som ingicks mot slutet av perioden. Den hade dock föregåtts av ett mycket hätskt samarbetsklimat i det politiska mittfältet; på det hela taget rådde en påfallande missämja mellan de båda partierna. [---] 1960 presenterades för första gången mittenalternativet som ett slagkraftigt alternativ i svensk politik. Efter en tids kylslagna relationer accentuerades detta ytterligare i 1964 års val; mittensamarbetet hade då blivit en realitet och partierna framträdde med en imponerande samstämmighet."


s. 160: Hänvisar återigen till "tilltagande polarisering" i svensk politik.

Budge et al. (1987) Ideology, Strategy and Party Change

Denna volym verkar ha varit en första, preliminär avrapportering av CMP, och består av en programmatisk essä av Budge själv och en serie fallstudier som verkar vara ganska enkla kommentarer till de tidsserier som konstruerats för de olika länderna. Det första kapitlet är en argumentation för att valmanifesten faktiskt har politisk betydelse - att de blir implementerade så småningom.

Ian Budge, "The Internal Analysis of Election Programmes", s. 15-38.

I den programmatiska essän skriver Budge om teorin bakom måtten och så vidare. Saliencyteorin kontrasteras mot confrontationteorin, men det förklaras inte så tydligt vad den senare handlar om. På s. 25 sägs att det kom sig av den första upptäckten att inte särskilt många av meningarna i manifesten relaterar explicit till andra partier. (Exempel på detta på s. 36: på Nordirland nämns inte religiösa meningsskiljaktigheter alls.) Inte säkert vad detta egentligen har för implikationer. Är det inte möjligt att ändå göra en bedömning av skillnaderna mellan deras förslag? När det kommer till att redogöra för hur saliencyteorin fungerar som mått på spatial position, säger Budge följande:

s. 27: No matter how many electors support a particular policy, therefore, only in some areas can a party move closer to them. Where it has a clear record it has by and large to stick to it. In spatial terms this implies that certain areas (or segments, in the case of a single line) are open only to one party - certain policy areas 'belong' to it, as do the votes of electors found there. In other words, we are dealing with a 'party-reserved' space, with some areas open to only one party, rather than a pure policy space of unlimited free movement for parties, such as that postulated by Downs and Hotelling.

Låter lite märkligt. Det han beskriver är väl snarare hur det inte är någon idé för partierna att tävla på vissa områden, i alla fall inte på kort sikt. Och därtill har partiet sin egna medlemskår och sin traditionella 'voter constituency' att ta hänsyn till. Men det handlar inte om någon "principiell" brist på rörlighet på det hela taget - snarare om att väga in långsiktighet i analysen. Kanske ska man förstår det som att de sluter sig till att ett hårdare tryckande på de egna profilfrågorna tyder på att man intar en hårdare position? Låter kritiserbart, minst sagt.

Länge ned: "In terms of a spatial analysis based on saliency coding, a toning-down of partisan emphases will appear as a move towards the centre." (s. 27)

Han framhåller också fördelarna med att studera manifesten - att de är relativt jämförbara och ger oss den överblick vi skulle vilja ha. De valde att koda efter saliency delvis för att löftena vid givna tillfällen är för specifika för att vara jämförbara över en längre tidsperiod. Även "issues" är för specifika. Istället mäter de "topics" (s. 21-23).

Här nämns något de kallar för "the modified office-seeking hypothesis" (hänvisningar till Robertson, 1976, A Theory of Party Competition), som går ut på att partier kommer att gå ut med en starkare partisan appeal när de är säkra på att vinna. 

Margareta Holmstedt och Tove-Lise Schou "Sweden and Denmark 1945-1982: Election Programmes in the Scandinavian Setting", s. 177-206.

Landkapitlen ger intryck av att vara raka redogörelser för de speciella omständigheterna kring kodningen av just de länderna. Det inleds med en redogörelse för de breda dragen i partisystemen, och vilken sorts valmaterial som brukar produceras av partierna i anslutning till valen. På  det hela taget sägs kodningen ha fungerat bra, men för Sverige nämns intressant nog:

s. 183: "The Swedish documents were coded exclusively by Holmstedt. Rather than coder reliability the main preoccupation was here the danger of variations between the different types of document used - particularly national and local election manifestos." Det var nämligen så (s. 181) att valmanifest inte blev standard hos alla partier förrän efter 1968. Särskilt liberalerna och socialdemokraterna dröjde länge med att publicera dessa som separata flygblad, utan bara i partipressen.

De kör en faktoranalys men vad de hittar är ganska knepigt att förstå. De ser två dimensioner som verkar handla om fritt entreprenörskap kontra planerad ekonomi (som de kallar höger-vänster) och en som handlar mer om ekonomisk utveckling (typ hur mycket man talar om infrastrukturprojekt och liknande). Man kan notera att när de plottar dessa factor scores över tid ser det hyfsat olika ut jämfört med det vänster-högerindex som finns i moderna CMP-data. Det kan finnas något intressant i dem, eftersom de handlar om olika aspekter av den ekonomiska politiken. Synd att det inte finns någon särskilt tjänsteekonomisk aspekt i dem!

Bakker och Hobolt om mått på partipositioner

"Measuring Party Positions", s. 27-45 i Evans & de Graaf (2013).

De jämför och utvärderar de tre vanligaste sätten att mäta positioner: manifest, perception och experter. De fokuserar särskilt på manifest, eftersom det används mest i boken, och föreslår ett sätt att dela upp det i olika dimensioner.

En radda referenser som diskuterar problem i CMP: Laver and Garry 2000, Laver 2001, Armstrong and Bakker 2006, Bakker et al. 2006, Benoit and Laver 2007a, 2007b, Benoit et al. 2009; Mikhaylov et al. 2012.

Styrkor hos CMP: Objektivitet, tidsserier finns tillängliga, upprätthåller skillnad på preferenser och beteende. Nackdelar är att det är saliencybaserat, one-size-fits-all (förstod inte riktigt den kritiken, möjilgen att de tillämpar en höger-vänsterskala som egentligen inte ser likadan ut i alla länder) och att de inte har några mått på hur osäker skattningen av positionen är (eller hur luddig den är).

s. 32: "According to salience theory, political parties do not seek direct confrontation on issues, but engage in selective emphasis on certain issues (Budge and Farlie, 1983; Klingemann, Hoffebert, and Budge , 1994; Budge et al. 2001). The CMP dataset nevertheless provides a 'position' measure on the basis of their saliency measures by grouping issue categories into 'right' and 'left' categories and subtracting one from the other. The measures calculates positions on the basis of whether parties emphasize left-wing or right-wing issues."

Kritik mot detta likställande av salience med position i Laver and Garry 2000, Laver 2001 och Bakker et al. 2006.

De anmärker på flera ställen att man bör göra skillnad på preferenser och beteende hos partier (vet inte om det är så viktigt i strategiskt hänseende). Det anförs som ett problem att CHES inte gör det, och som en förtjänst att CMP gör det, genom att det bara mäter preferenser.

I slutet kollar de hur CMP:s LR-mått, deras eget och CHES samvarierar. De kommer fram till att trots att måtten är baserade på väldigt olika approacher så samvarierar de mycket väl.