Mogens N. Pedersen (1979) The Dynamics of European Party Systems

MOGENS N. PEDERSEN: THE DYNAMICS OF EUROPEAN PARTY SYSTEMS: CHANGING
PATTERNS OF ELECTORAL VOLATILITY - European Journal of Political Research, 7 (1979) 1-26

Denna artikel var inledningen till talet om ökande rörlighet, som lanserade ett mått på "electoral volatility" (som nog ska förstås som kontrast till "voter volatility") - The Pedersen Index: Alla partiförändringar summerade och delade på två.

Jag har bilden att detta var inledningen till ifrågasättandet av Lipset & Rokkans (1967) nedfrysningsteori, men P skriver redan i abstract att "In recent years it has become increasingly difficult to maintain that the European party systems are stable and that they reflect the societal cleavage structures of the past." Vilket kan antyda att han åberopar sig på tidigare forskning som argumenterat mot dem också. Detta är förvisso efter Inglehart (1977)

I ljuset av det är det å andra sidan en rätt märklig summering av resultaten: "It is argued that European party systems in terms of electoral volatility, i.e. rates of net change in the electorates, are drifting away from each other. Some of the party systems which have traditionally been considered volatile, apparently are becoming less so, while some other systems are taking on the character of highly volatile party systems." Det låter ju inte alls som någon trend. Däremot kanske att partisystemen förändras överallt. Men om rörligheten alltid varit hög hade ju L & R fel på den punkten också.

Introduktionen verkar positionera detta som ett empiriskt paper. Inte så mycket tidigare forskning, utan mest till L & R samt till Kirchheimers catch-all-hypotes om att partierna har hittat nya grupper att appellera till. "Electoral volatility" är här en aspekt av "party system change", som egentligen är det övergripande teoretiska fenomen som behandlas i artikeln. Sedan förklaras Pedersen Index, och sedan bär det av på resultatredovisning.

Börjar 1948, när situationen efter andra världskriget hade stabiliserat sig något.

Sedan kommer det en massa tricks med Pedersen Index: Nationellt medelvärde, relationen mellan nationellt medelvärde och standard avvikelse (lätt positiv). Han tolkar det som att det finns två kluster i detta hänseende, som han menar avviker från Almonds, Duvergers, Sartoris och Lijpharts sätt att klassificera ländernas partisystem.

Det ser lite märkligt ut att hela tiden prata om partisystem här. Säger detta verkligen så mycket om partiernas relationer? Rimligare att relatera detta till pillarization-begreppet?

Sedan delas länderna upp på perioder, så att man kan se vilka som har olika utveckling över tid. En trend över tid räknas fram med regression (x = antal år efter 1948) och Pearson's r.

Därefter klassificerar han olika val efter hur rörliga de är. Han delar in dem i kvartiler efter hur högt Pedersen Index de hade. I tolkningen av detta trycker han på skillnader mellan länder, snarare än gemensamma trender. Men på slutet kommer det också en tanke om en gemensam trend mot fler högrörliga val:

s. 12: "Thus we see, first, that some countries, viz. Switzerland, Sweden, and Austria, have never in the post-war period experienced high-volatility elections. Second, one notes that some countries on the contrary never experienced low-volatility elections. This holds true not only for France, but for Italy, Belgium, and the Netherlands as well. Third, we note that the European countries differ considerably in the sense, that in some of them high-volatility elections are to a considerable extent a thing of the past - of the 1950s - while such elections are very much a 1970s phenomenon in some other countries. Finally, a comparison of decades indicates a general European trend towards relatively more high-volatility elections and relatively fewer low-volatility elections, with the 1960s being the decade in which these two types of elections were relatively limited."

I nästa avsnitt handlar det om att i vissa länder har rörligheten ökat, och hur detta kan förklaras. Pedersen lägger ut en teori om att det är det ökade antalet partier som förklarar detta. Det implicerar att fler partier ger högre rörlighet och att en ökning av antalet partier ökar rörligheten. Detta testas sedan genom OLS-regression, såväl övergripande som på enskilda länder (multilevel, någon?). Han finner stöd för slutsatserna:

s. 19: "First, it is clearly demonstratedin Table III that a clear and positive relationship exists between party system format and electoral volatility: the higher the number of parties contesting the elections, the higher the electoral volatility. This relationship is found to hold tnie, irrespective of the character of the diachronic pattern. The result thus partly repeats, partly corroborates the results of the regression analysis. Second, in Table IV we find a clear positive relationship between changes in the  number of competing parties and volatility."

s. 23: "The hypotheses are supported in those party systems in which volatility has either increased or decreased the most, and they obtain their minimum support in party systems characterized by a relatively stable pattern of volatility. This suggests the following interpretation: the party system format and changes in that format are two among several factors which determine the amount of electoral volatility in the system; the format tends to determine the overall level of volatility, while format change of course is an important factor only in some party systems, i.e. those in which a  considerable change in the number of competing parties takes place."

Värt att notera att slutsatserna inte inkluderar något påstående om mer rörlighet i hela Europa. Här betonas återigen slutsatser om partisystemet, snarare än väljarkåren.

s. 24: "Some of the party systems which have traditionally been considered volatile, apparently are becoming less so, while some other systems which have hitherto been classified as stable, are now moving relatively and are taking on the character of highly volatile party systems. In this particular respect one is no longer permitted to conclude that the party systems of today are the same as the party systems of the 1960s - not to speak of the 1920s."

Men det låter fortfarande konstigt att använda detta för att dra slutsatser så. Räcker det inte med förändringar i antalet partier för att säga att partisystemet har förändrats? Detta relaterar till Sartoris begrepp om "party system change" som inkluderar rätt mycket - kanske lite väl mycket. Det tillåter ju inga empiriska slutsatser om att t.ex. ökad electoral volatility inte leder till party system change.

s. 3: "Party system change can be defined as the total set of changes in patterns of interaction and competition at these three levels [parliament, party organization, electorate] as well as between them."