Bo Rothstein (1992) Labor-market institutions and working-class strength

s. 33-?? i Structuring Politics: Historical Institutionalism in Comparative Analysis, edited by Sven Steinmo, Kathleen Thelen, Frank Longstreth 1992, Cambridge, Cambridge University Press.


Grundfråga: "Why are some working classes more organized than others?"

Mått på arbetarklassen styrka: unionization, party organization, cultural homogeneity

s. 33 "the stronger is the organization of the working class, the more developed the welfare state", men vi vet inte hur kedjan ser ut mellan organisering och social policies.

Förklaringar som ekonomisk utveckling, industrialiseringens "timing or pace" och solidaritetsnormer avfärdas. De senare funkar elementärt inte (även om det andra alternativets omöjlighet är lite oklart för mig), och den sistnämnda gör inte mer än att flytta bak förklaringen ett steg. Istället är det institutionerna som ska läggas fram som förklaringskandidat: om man kan konstruera institutioner så kan man få en hävstång, en fördel, i senare politiska konflikter. Det är detta som är "formativa moment", när man gör detta.

s. 35: Hänvisar till Tsebelis och att denne och andra rational choice-teoretiker inte kan förklara varför vissa aktörer är bättre på att välja institutioner som maximerar deras mål, "or for that matter why some actors have different goals from others".

s. 35: Två olösta problem i litteraturen om klassformering och policy: Vi måste sortera ut vilka institutioner som är betydelsefulla. Och vi måste vissa exakt hur dessa institutioner påverkade arbetarnas vilka att organisera sig politiskt. På sidan därefter slår han fast att det mest logiska är att fokusera på de organisationer som påverkar produktionsrelationerna, dvs. arbetslöshetsförsäkringen (kommer senare).

s. 36: Organisationsgraden är nyckeln till arbetarklassens styrka eftersom man därigenom kontrollerar arbetskraftsutbudet.

s. 38: En serie förklaringar avfärdas, för att sedan börja prata om en positiv feedback-loop. Hur kan en sådan ha kommit till? Det finns gott om exempel: Tysklands högsta domstol förbjöd Bundestag att stifta lagar som gynnar facket (ref till Streek!) I USA finns det höga organisationskostnader, som kommit till genom lagar. I Sverige får löntagarna nästan alla sina rättigheter genom facket, snarare än genom lagar.

s. 40: Sedan börjar det pratas arbetslöshetsförsäkring. Syftet, ur fackets synvinkel, är väl då att se till att arbetare inte tvingas ta löner under den nivå man själv sätter, underbudskonkurrens. Vem får bestämma när en arbetare "måste" ta ett jobb?

s. 41: Esping-Andersen och Korpi tycker att man ska ha universellla system och undvika behovsprövning och "voluntary insurance schemes". Tydligen är Ghent ett exempel på detta. Hur tänkte Korpi och EA här? Texterna ifråga är "Politics Against Markets" och "Social Policy as Class Politics in Post-War Scandinavia".

s. 43: En regressionsmodell. Det står inte ens om det är OLS eller vad annat, och det redovisas både standardiserade och ostandardiserade koefficenter. Med tre variabler (vänsterregeringar, storlek på potentiellt medlemsantal och ghentsystem eller inte), 18 fall och ett R2 på 0.82! Inga uppgifter om signifikansnivåer. Inget TSCS, bara en rak cross-section. Kanske tillräckligt, faktiskt, men skulle man inte kunna hitta något mer med data längre tillbaka?

s. 43: Det har historiskt sett inte varit starka arbetarrörelser som har introducerat Ghentsystemen. Snarare har dessa frivilliga system, ej statsbundna, mestadels introducerats av liberala regeringar. Sverige är ett undantag här. (Men samtidigt klassas Norge som obligatoriskt och Ghent, hur funkar det där egentligen?)

s. 45-46: En lång harang om många länders misslyckanden. Knyts i viss mån till syndikalistisk och kommunistisk ideologi. I andra länder verkar man ha velat till ett Ghentsystem men inte haft den politiska makten (UK).

s. 46-51: Historien om tillkomsten av den svenska arbetslöshetsförsäkringen. I en parentes på s. 47 nämns att storstrejken 1909 var en central erfarenhet. De fack som hade egna arbetslöshetsfonder lyckades behålla sina medlemmar till mycket större del än de som inte hade det. Flera intressanta föreställningsaspekter som höll tillbaka liberalerna. Först tyckte de att ett generellt, obligatoriskt system blev för dyrt och administrativt krångligt, sedan under depressionen hade de idén att arbetslöshetsförsäkring bara var något för "normala" tider.

s. 48: Kompromisser från SAP 1934: Fonderna skulle övervakas av "the National Board for Social Affairs"(?). Arbetare utanför facket skulle också få bli medlemmar. Låga ersättningar. Arbetsgivarna blev inte tvingade att bidra till dem. "In sum, the Social Democrats compromised greatly about the content of the scheme (i.e., the actual policy) in order to be able to institutionalize an insurance scheme that would greatly enhance their organizational strength." Att detta var avsiktligt, kan man tydligt se hos Gustav Möller. Tydligen var han dock tvungen att lägga ner stor möda på att övertala facket om detta. Han tyckte det var väldigt viktigt att komma till rätt med free-riders.

Hade dock varit intressant att också få veta vad som gjorde det möjligt att ändra det substantiella innehållet så småningom också.

s. 51: Ett tydligt exempel på en "konstighet" med Sverige: Vänstern vill ha frivilliga system, högern obligatoriska. Det handlar om fackets styrka.

s. 51-52: Hur marxism och institutionell teori kan kombineras. Den förra för att reda ut vilka institutioner som kan vara viktiga. Den senare för att förklara hur och varför de gör skillnad.

s. 52: Många arbetarrörelser "valde fel" när det gäller vilken form av arbetslöshetsförsäkring som var gynnsam för dem.

Mogens N. Pedersen (1979) The Dynamics of European Party Systems

MOGENS N. PEDERSEN: THE DYNAMICS OF EUROPEAN PARTY SYSTEMS: CHANGING
PATTERNS OF ELECTORAL VOLATILITY - European Journal of Political Research, 7 (1979) 1-26

Denna artikel var inledningen till talet om ökande rörlighet, som lanserade ett mått på "electoral volatility" (som nog ska förstås som kontrast till "voter volatility") - The Pedersen Index: Alla partiförändringar summerade och delade på två.

Jag har bilden att detta var inledningen till ifrågasättandet av Lipset & Rokkans (1967) nedfrysningsteori, men P skriver redan i abstract att "In recent years it has become increasingly difficult to maintain that the European party systems are stable and that they reflect the societal cleavage structures of the past." Vilket kan antyda att han åberopar sig på tidigare forskning som argumenterat mot dem också. Detta är förvisso efter Inglehart (1977)

I ljuset av det är det å andra sidan en rätt märklig summering av resultaten: "It is argued that European party systems in terms of electoral volatility, i.e. rates of net change in the electorates, are drifting away from each other. Some of the party systems which have traditionally been considered volatile, apparently are becoming less so, while some other systems are taking on the character of highly volatile party systems." Det låter ju inte alls som någon trend. Däremot kanske att partisystemen förändras överallt. Men om rörligheten alltid varit hög hade ju L & R fel på den punkten också.

Introduktionen verkar positionera detta som ett empiriskt paper. Inte så mycket tidigare forskning, utan mest till L & R samt till Kirchheimers catch-all-hypotes om att partierna har hittat nya grupper att appellera till. "Electoral volatility" är här en aspekt av "party system change", som egentligen är det övergripande teoretiska fenomen som behandlas i artikeln. Sedan förklaras Pedersen Index, och sedan bär det av på resultatredovisning.

Börjar 1948, när situationen efter andra världskriget hade stabiliserat sig något.

Sedan kommer det en massa tricks med Pedersen Index: Nationellt medelvärde, relationen mellan nationellt medelvärde och standard avvikelse (lätt positiv). Han tolkar det som att det finns två kluster i detta hänseende, som han menar avviker från Almonds, Duvergers, Sartoris och Lijpharts sätt att klassificera ländernas partisystem.

Det ser lite märkligt ut att hela tiden prata om partisystem här. Säger detta verkligen så mycket om partiernas relationer? Rimligare att relatera detta till pillarization-begreppet?

Sedan delas länderna upp på perioder, så att man kan se vilka som har olika utveckling över tid. En trend över tid räknas fram med regression (x = antal år efter 1948) och Pearson's r.

Därefter klassificerar han olika val efter hur rörliga de är. Han delar in dem i kvartiler efter hur högt Pedersen Index de hade. I tolkningen av detta trycker han på skillnader mellan länder, snarare än gemensamma trender. Men på slutet kommer det också en tanke om en gemensam trend mot fler högrörliga val:

s. 12: "Thus we see, first, that some countries, viz. Switzerland, Sweden, and Austria, have never in the post-war period experienced high-volatility elections. Second, one notes that some countries on the contrary never experienced low-volatility elections. This holds true not only for France, but for Italy, Belgium, and the Netherlands as well. Third, we note that the European countries differ considerably in the sense, that in some of them high-volatility elections are to a considerable extent a thing of the past - of the 1950s - while such elections are very much a 1970s phenomenon in some other countries. Finally, a comparison of decades indicates a general European trend towards relatively more high-volatility elections and relatively fewer low-volatility elections, with the 1960s being the decade in which these two types of elections were relatively limited."

I nästa avsnitt handlar det om att i vissa länder har rörligheten ökat, och hur detta kan förklaras. Pedersen lägger ut en teori om att det är det ökade antalet partier som förklarar detta. Det implicerar att fler partier ger högre rörlighet och att en ökning av antalet partier ökar rörligheten. Detta testas sedan genom OLS-regression, såväl övergripande som på enskilda länder (multilevel, någon?). Han finner stöd för slutsatserna:

s. 19: "First, it is clearly demonstratedin Table III that a clear and positive relationship exists between party system format and electoral volatility: the higher the number of parties contesting the elections, the higher the electoral volatility. This relationship is found to hold tnie, irrespective of the character of the diachronic pattern. The result thus partly repeats, partly corroborates the results of the regression analysis. Second, in Table IV we find a clear positive relationship between changes in the  number of competing parties and volatility."

s. 23: "The hypotheses are supported in those party systems in which volatility has either increased or decreased the most, and they obtain their minimum support in party systems characterized by a relatively stable pattern of volatility. This suggests the following interpretation: the party system format and changes in that format are two among several factors which determine the amount of electoral volatility in the system; the format tends to determine the overall level of volatility, while format change of course is an important factor only in some party systems, i.e. those in which a  considerable change in the number of competing parties takes place."

Värt att notera att slutsatserna inte inkluderar något påstående om mer rörlighet i hela Europa. Här betonas återigen slutsatser om partisystemet, snarare än väljarkåren.

s. 24: "Some of the party systems which have traditionally been considered volatile, apparently are becoming less so, while some other systems which have hitherto been classified as stable, are now moving relatively and are taking on the character of highly volatile party systems. In this particular respect one is no longer permitted to conclude that the party systems of today are the same as the party systems of the 1960s - not to speak of the 1920s."

Men det låter fortfarande konstigt att använda detta för att dra slutsatser så. Räcker det inte med förändringar i antalet partier för att säga att partisystemet har förändrats? Detta relaterar till Sartoris begrepp om "party system change" som inkluderar rätt mycket - kanske lite väl mycket. Det tillåter ju inga empiriska slutsatser om att t.ex. ökad electoral volatility inte leder till party system change.

s. 3: "Party system change can be defined as the total set of changes in patterns of interaction and competition at these three levels [parliament, party organization, electorate] as well as between them."

Carsten Zelle (1995) Social dealignment versus political frustration: Contrasting explanations of the floating vote in Germany

I detta paper om Västtyskland 1972-1993 (i lite olika varianter) ställer Zelle två hypoteser om väljarrörligheten mot varandra: dealignment eller frustration. Han anknyter direkt till teorier om den nya medelklassen.

Zelle börjar med en metoddiskussion om hur rörlighet bör mätas. Han börjar med att nämna att ANES ofta har mätt tendens till rörlighet helt enkelt genom att fråga om de har röstat för något annat parti förr. Detta mått ser han dock som dåligt för Tyskland, då partisystemet har förändrats. Istället är det en recallfråga om förra valet som mäter rörligheten här. Notervärt att data kommer från ett institut finansierat av Konrad Adenauer-Stiftung. Hade inte tyskarna nationella valundersökningar vid den här tiden?

s. 321: Though there are differences in detail, most dealignment theorists attribute the diag- nosis of heightened volatility in Germany to the growth of the ‘new middle class’ and to the improved educational background of the electorate. Through these developments, the portion of the electorate whose vote choice is restric- ted neither by embeddedness in the dominant social cleavage (labourers vs. the old middle class) nor by lack of the cognitive skills required for an informed electoral decision has been growing steadily over time. Lacking functional party ties as well as those based on group interests or group loyalty, these voters are more likely to be floating voters, according to these theories.

s. 321: Operationally, the theory of the ‘modem floating voter’ can be represented by three main hypotheses: (1) Vote switching should have become more frequent over the course of the past decades. [/] (2) Floating voters should be overrepresented in the new middle class and among individuals with high educational attainment. (3) On average, floating voters should be more interested in politics and higher in political efficacy than standpatters. At the same time, they should be less trusting in parties. This reflects a more instrumental view of parties and voting.

Det första empiriska påpekandet är att rörligheten inte har ökat överlag och långsamt i Tyskland, som man skulle vänta sig om det var social förändring med i bilden. Det var snarare en tillfällig blimp i 1983 års val (s. 323-324). Inte heller har partiidentifikationen minskat och röstsplittringen är främst inom blocken (s. 324, hur block nu räknades i Tyskland på den tiden).

En första analys, som inte redovisas i siffror, visar att partibytarna var fler bland den nya medelklassen (i vilket val?). Men detta handlar enligt Zelle bara om att de stödde de gröna i större utsträckning när de kom. (Borde inte det bäst testas utfrån vad som hände i fortsättningen, efter att de kom.)

s. 325: Using 1990 data, it turned out that, in comparison to other educational and occupational groups, the total percentage of vote switchers was indeed higher among the well educated and in the new middle class, confirming findings reported in the literature (see Klingemann 1985). However, the differences in vote switching between the groups were limited to the exchange between the Green Party and the Social Democrats (which at that time formed the opposition block in the federal parliament). Thus, respondents in different social strata did not differ systematically with respect to the frequency of vote switching between the ‘established’parties. In particular, switching between government and oppo- sition occurred at a similar frequency in the various groups under study. Hence, differences between social groups in the frequency of vote switching appear to reflect the higher inclination of the new middle class and the well educated to support the Greens.

Sedan kommer metodresonemang som jag inte alls begriper. Han använder "hierarchial log-linear models", och ger en tabell med en massa modeller uppställda (bara variabelinnehåll, inga resultat). Jag förstår ännu inte vad detta handlar om. Och han verkar testa sina hypoteser genom att titta på model fit. Men detta är iaf en tvärsnittsanalys av bytare i valet 1990.

Sedan blir det enklare: gruppjämförelser mellan stabila och bytare.

s. 328: While an encompassing investigation of the floating voter’s rationality is impossible, some indirect evidence is available. The floating voter’s relationship to politics will be investigated by considering the variables (1) interest in politics, (2) internal and external efficacy, and (3) trust in parties. If the image of the ‘modern floating voter’ emerging from the dealignment theses is accurate, floating voters on average should be more interested in politics, higher on efficacy, and less trusting in parties.

På detta jämför han medelvärden och hittar inga skillnader.

s. 330: Thus, whatever it may be that sets floating voters apart, compared to stable voters they are not characterized by a higher degree of political interest or a more positive attitude toward participation. However, they are more positive about their capability to cope with politics, and they put less confidence in parties, both of which are characteristics of the ‘modern floating voter’.

Han jämför också bytare med de partiers väljare som de flyttar sig emellan, för att kontrollera att det inte handlar om att bytare, med en viss åsiktsprofil, har vissa bestämda partipreferenser (exv. förtroende för politiken kan hänga samman med att man väljer de gröna). Men inte heller här hittar han något.

Sedan ställer han frågan om det kan ligga något i att den sociala förändringen (uppkomsten av den nya medelklassen) är det som i grund och botten har skapat missnöjet.

Det finns två direkta argument mot detta menar Z (s. 335): missnöjet uppstod ganska plötsligt på 90-talet, snarare än gradvis, och detta mönster fanns i såväl Öst- som Västtyskland. Då den sociala utvecklingen inte har sett likadan ut, borde vi inte se samma mönster, menar Zelle. (Kan nog ifrågasättas på båda punkterna. Fick inte DDR en ny medelklass också? Och visst kan olika utvecklingar ge samma utfall.)

Men ett mer systematiskt test är enligt Zelle att kolla på utvecklingen i missnöjet i olika grupper:

s. 338: If social change is partially responsible for decreased satisfaction, the decline should be most clearly visible among those social groups that experienced growth in that process - the well educated and the new middle class. In contrast, if the decline is entirely due to stimuli on the macro level, all social groups should be subjected to it to about a similar extent.

Detta testas lite märkligt, med medelvärden och Pearson's correlations. De har väldigt mycket siffror och variabler. Utbildning har tyska kategorier: Volksschule ohne Lehre, Volksshule mit Lehre, Mittlere Reihe, FHS Abi, Studium. Klassvariabeln består av Worker, Lower White Collar, Higher White Collar, Self Employed - jag hittar inga vidare kommentarer till hur dessa kategorier är definierade.) Resultaten säger att det är arbetarklassen snarare än white collar-grupper som är missnöjda. Inte heller ger generation eller utbildning ger någon förklaringkraft. Missnöjet har ökat i alla de grupperna.

Slutsatserna börjar: "In the preceding sections I investigated whether social modernization, operationalized as the growth of the new middle class and rising educational background of the population, has an impact on electoral volatility. Various kinds of empirical evidence concurred in an unanimous ‘No’." (s. 340)

Det sista stycket är också en intressant diskussion om den sorts förväxling som jag tror mig ha gjort också:

The bad news for electoral research is that the new middle class is rather heterogeneous in its party preferences, making it harder to predict individual party choice from social background. In this situation the concept of the ‘modem floating voter’ constitutes an attempt to establish a link between social background and vote switching, thus substituting predictability of individual vote stability for predictability of the vote itself. In essence, this means infemng micro-level instability from heterogeneity on the macro-level. By all indications, this attempt is unsuccessful. Thus, the portion of the electorate for which individual level predictions can be based on social background is decreasing over time. What is negatively affected by the processes of social modernization considered here is the possibility to understand individual level electoral behaviour in certain groups, not the stability of the behaviour itself.(s. 341)

Det som har hänt är att man överför svårigheterna att predicera på mikronivån till makronivån. Medelklassens heterogenitet implicerar inte att den är mer instabil.

Staffan I. Lindberg om swing voters

En göteborgsstatsvetare som redan skrivit en del om swing voters och rörlighet är Staffan I Lindberg, fast i en helt annan kontext (Afrika) och med lite andra frågeställningar. Här ska jag gå igenom ett par artiklar för att se hur han mäter om någon är en swing voter eller inte.

Staffan I. Lindberg and Minion K. C. Morrison (2005). 'Exploring voter alignments in Africa: core and swing voters in Ghana.' The Journal of Modern African Studies, 43, pp 565-586 doi:10.1017/S0022278X05001229
Den här artikeln baserar sig på data från valen i Ghana 1996 och 2000. De gör två saker: skattar andelen swing och core voters, försöker förklara vad som gör folk till detta, samt förklarar core voter alignments.

s. 573: We use respondents’ answer to the question which party’s parliamentary candidate they voted for in the 2000 election as a base line (rows), and compare this with the same individual’s response to which party’s candidate he or she voted for in 1996 (columns).

(Märkligt att de inte har någon diskussion om felmarginaler i skattningarna. I synnerhet när de har inte ens 1000 respondenter i urvalet.)

s. 575-576: There are simply no significant differences between core and swing voters on any of these structural dimensions indicating age, gender, education, class, social [/] status, and sector and income. Individuals who decided to vote differently in 2000 than in 1996 are thus not identifiable by any structural criterion.

Keith R. Weghorst ,Staffan I. Lindberg 'What Drives the Swing Voter in Africa?' American Journal of Political Science Volume 57, Issue 3, pages 717–734, July 2013

Denna är klart mer sofistikerad i metodologin, såväl i måtten som i den statistiska behandlingen. Frågeställningen handlar också tydligt om varför en del väljare är "up for grabs" (från abstractet) i Afrika, och artikeln gör också anspråk på att lägga fram ett nytt mått, vilket bådar för en metoddiskussion.

Och mycket riktigt börjar artikeln med en sådan diskussion. De sammanfattar tre olika approacher:

s. 718: In Mayer’s words, a swing voter is one “who is not solidly committed to one candidate or the other as to make all efforts of persuasion futile” (2007, 359). This consequently distinguishes the swing voter as conceptually distinct from the “core voter.” Yet, there exists a diversity of approaches towards measuring swing voting and among them little consensus overwhich is superior: self-reported ambivalence (e.g., Hoffman et al. 2009), lack of party affiliation (e.g., Eldersveld 1952; Linbeck andWeibull 1987), or past voting behavior (e.g., Lindberg and Morrison 2005; Shaw 2008).

De ser alltså tre olika approacher:

självrapporterad tveksamhet
avsaknad av partianhängighet
väljarbeteende i det förflutna

Den första ser de som ett instabilt mått, eftersom det varierar beroende på hur nära valet man är. Den andra ser de med skepsis på eftersom afrikanska politiska partier har så dåligt rykte. Den tredje tycker de bäst om eftersom den är empiriskt tydligast. Måttet som används här är inte bara partibyten utan också om man splittar sina röster. Svagheten är att den utesluter väljare som inte har röstat förut (som dessutom sannolikt är up for grabs i ganska stor utsträckning, min kommentar). Dessutom kan det tänkas att någon som var en trogen väljare nu drabbats av tvivel och vice versa.

Av dessa tre borde alla i någon mening vara möjliga att hitta mått på i SNES. Det finns mått på om man är tveksam (hur sent man bestämde sig). Det finns också mått på partianhängarskap, och det finns också mått på splitt av röster och byte av parti.(Det förra kan man möjligen göra något slags mått på om väljaren splittar över blockgränserna.)

De konstruerar ett index för hur mycket swing voter man här, enligt följande:

s. 719: For each instance where a respondent exhibited one of the following traits, the value of his or her swing-voting index rises by one unit:
(1) Voting split ticket in any of the three prior national elections (1996, 2000, 2004).
(2) Each reason a respondent offered for voting split ticket in recent elections, up to three reasons. If the reasons were clientelistic, they contributed to the overall measure and the clientelistic one; if the reasons were collective goods driven, they contributed to the overall and the policy swing-voting measures.5
(3) Voting for different political parties across any of the three prior national elections.
(4) Each reason a respondent offered for switching parties in recent elections, up to three reasons. These were added to each respective swingmeasure as described in (2).
(5) Being “undecided” about which party’s MP candidate a respondent would vote for in the 2008 elections.
(6) Identifying specific reasons a respondent would switch his or her projected vote. The survey included questions that covered both clientelistic and policy motivations. It also allowed  respondents to offer up to three reasons in addition to those presented.6
This produces three distinct count measures with a theoretical range of total swing [0, 16], policy swing [0, 14], and clientelistic swing [0, 13].7

s. 720 De referar Mayer om att partiidentifikation inte är ett bra mått. Om jag minns rätt är det för att det finns en del "hidden partisans" bland independents. Denne använder om jag minns rätt, diffen för värdena på känslotermometrarna för respektive partikandidat.Värt att notera är dock att motiveringen är att detta mått leder till underskattning av andelen, inte att det skulle systematiskt snedvrida något samband.

Sedan ger de också lite goa referenser om tidigare studier av swing voters:

Feddersen, Timothy J., and Wolfgang Pesendorfer. 1996. “The Swing Voter’s Curse.”American EconomicReview86(3): 408– 24.
Fraga, Luis, and Ricardo Ramirez. 2001. “Latinos as a Swing Vote in 2000? Testing the California Trend.” Presented at the annual meeting of theWestern Political Science Association, Las Vegas, NV.
Leech, Dennis. 2003. “Computing Power Indices for Large Voting Games.” Management Science 49(6): 831–37.
Mayer, William G. 2007. The Swing Voter in American Politics. Washington, DC: Brookings Institution Press.
Mayer, William G. 2008. “The Swing Voter in American Presidential Elections.” American Politics Research 35(3): 358–88.
Powell, G. Bingham, Jr., and Guy D. Whitten. 1993. “A Cross-National Analysis of Economic Voting: Taking Account of the Political Context.” American Journal of Political Science 37(2): 391–414.

Mayer kände jag till sedan tidigare. Den första kan man tycka att jag borde ha sett. Men det är klart, det handlar om ekonomer. Statsvetare tycks, som Mayer skriver, ha varit anmärkningsvärt ointresserade av detta.




En genomgång av Weghorsts och Lindbergs referenser ger följande:
Feddersen & Pesendorfer (som dessutom verkar ha fått en hel radda efterföljare med titlar som är parafraser på den artikeln) är en rent teoretisk modell om swing voters svårigheter att bestämma sig för vem deska rösta på. Fokus verkar ligga på att förklara valdeltagande, snarare än vilka som är swing voters.

Leech verkar till min förvåning vara något mer relevant. Det handlar om att beräkna den makt man kan få genom att vara swing voter. Men det handlar inte så mycket om att avgöra vem som är swing voter, utan snarare om hur man kan "gain leverage" när man är i den positionen, eller kanske i än högre grad om hur röster kan omsättas i makt i realiteten. Introduktionen innehåller exempel från IMF och EEC.

Fraga & Ramirez är ett konferenspapper som inte går att hitta på Google Scholar.

Powell & Whitten handlar snarare om ekonomisk röstning, med variabler som tillväxt, inflation och arbetslöshet. Syftet är att replikera tidigare negativa resultat (avsaknad av effekter) och komplettera dem med att titta på en del kontextvariabler. De nämner swing voters i introduktionen, men det är bara en variabel som de kontrollerar för, och då främst för att de tror att "the swing" som ett parti upplevde i förra valet kan tänkas få dem att överskatta sin väljarbas (s. 392).

Maria Oskarson (2007) Att koda klass

s. 17: "Gränsdragningen mellan 'higher' och 'lower salariat' jämfört med den mellan 'högre tjänstemän' och 'tjänstemän i mellanställning' är problematisk, då Vu-klass har en bredare definition av den högsta tjänstemannakategorin än vad ESeC har (18,6 procent respektive 11,2 procent), vilket sannolikt beror på att alla yrken med akademisk utbildning såsom läkare, advokater, arkitekter etc. räknas till 'högre tjänstemän'. vissa av desas klassificeras i ESeC som 'lower salariat'. Detta är delvis ett uttryck för att klassificeringssystemet Vu-klass härrör från 1970-talet och därmed inte speglar den deflation av vissa yrken som skett sedan dess, medan ESeC är en betydligt mer modern klassificering."

Lite märkligt språkval på slutet. Inflation vore en mer passande metafor. Egentligen är det nog "degradering" som avses. Dessa yrken har fått mindre autonomi, borde vara det empiriska fenomen som avses.

Är detta ett problem för mig? Det gör medelklassen mindre. Å andra sidan gör nog denna typ av "sneda" klassificering det lite mer sannolikt att min tes ska gå igenom, vilket det inte gör. Å tredje sidan är det helt klart så att den högsta tjänstemannagruppen innehåller en del människor som "borde" vara med i min uppdelning.

s. 18: " "Arbetarklassen" brukar i Vu-klass utgöras av grupperna 'industriarbetare' och 'övriga arbetare'. [...] På grundval av ESeC är det inte lika självklart vad som kan sägas utgöra "arbetarklassen". Utifrån olika teoretiska överväganden kan flera alternativa operationaliseringar tillämpas. En snäv klassificering skulle kunna begränsas till 'skilled workers' och 'semi- and non-skilled workers' som tillsammans utgör 20,5 procent av de klassificerade. Om även gruppen 'lower grade white collars' räknas till arbetarklassen omfattar den 37,4 procent."

Colin Crouch (1999) Social Change in Western Europe

Denna maffiga volym har en lite oklar frågeställning överlag. ("Finns det en europeisk social model?" tror jag är det närmaste han kommer en sådan.) Men den verkar innehålla många intressanta resonemang och jämförelser av olika forskningstraditioner och teser om arbetslivets och ekonomins utveckling, att den skulle vara givande att gå igenom lite djupare någon gång. I alla fall del I och II. Här finns kanske också något som kan vara intressant om förändrade relationer inom företagen. Kapitlen om politik verkar mindre intressanta.

s. 68: "The various theories of 'post-' society, which largely agreed on the broad trend discussed in Chapter 2, start to diverge which tehy attempt to interpret these changes. Early post-industrial theorists (e.g. Bell 1974) did not envisage change in the employment form, Bell's post-industrialism involving work in large scientific, educational and other largely public service oragnization. Postmodernists and post-Fordists do expect a fragmentation of stable employment, but there are various interpretations of what is happening."
Det finns två tolkningar här: Är detta en ny frihet, eller en ny osäkerhet.

Crouch går sedan igenom en massa olika trender, och diskuterar deras betydelse: ökad egenanställning, mer tillfälliga jobb, mer flexibilitet i olika bemärkelser.

Ronald Inglehart (1977) The Silent Revolution

Ingleharts genombrottsbok. Den handlar inte alls så mycket om miljö, som jag av någon anledning fått för mig, utan om klasstrukturens förändringar och de politiska konsekvenserna av detta. En hel del av det Inglehart skriver handlar inte om dealignment, eller ökad rörlighet, utan snarare förändrade röstningsmönster (som i sin tur skulle bli stabila). (Delar av) medelklassen blir vänster och driver (delar av) arbetarklassen åt höger. En ganska amerikansk tes, präglad av det landets tvåpartisystem, men ändå intressant att överväga i Sverige. Men han har också en idé, någonstans, om att dessa nya sociala grupper befinner sig utanför de traditionella politiska grupperna, och kommer att glida mellan dem.

s. 229ff: Här och på en del andra ställen låter det närmast som att konceptet postmaterialism handlar om att förklara varför medelklassen röstar vänster. Postmaterialism gynnar vänstern, den är inte ett problem för den.

I både kapitel 8 och 10 pratar han på detta sätt. Men det handlar nu inte om att förklara dealignment utan om varför klassröstningen sjunker, varför klass minskar i betydelse. Det handlar inte om rörlighet direkt.

Men kanske kan man tro att detta skapar något slags cross cutting cleavage, som gör att de som är new middle class och postmaterialister samtidigt dras i olika riktningar. Deras medelklassighet drar dem åt höger och deras postmaterialism drar dem åt vänster.

s. 285: "The politics of the late 1960's in the United States, Germany, and France had certain features in common: (1) the advocacy of social change tended to have middle-class rather than working-class base; (2) age cleavages became virtually as important as social class cleavagaes; and (3) non-economic issues achieved a high degree of salience."

s. 286-288: "Lipset has pointed out that declining elements of the middle class often provide the basis for reactionary movements. He cites evidence that much of the early strength of the Nazi party in Weimar Germany was recruited among small businessmen; Poujadism in France and McCarthyism in the United States of [/] the 1950's are also depicted as drawing largely on these bases of support.

But (as Lipset emphasize) it is important to distinguish between the traditional middle class (self-employed craftsmen and small businessmen) and the modern middle class (those having non-manual occupations in large enterprises, and professionals servicing the modern sector of society). At an earlier stage of development, artisans and shopkeepers made up the great bulk of the middle class. But today the other groups constitute a heavy majority of the middle class in modernized economies. They tend to have not only higher levels of education, income, and social status than the traditional middle class but also a distinctive pattern of political behavior. The traditional middle-class seems relatively likely to retain a "bourgeois" pre-occupation with preserving property rights and order. If a General Motors plant is damaged, the GM executive is unlikely to suffer directly; if a small shop is wrecked, it may never open again. On the other hand, the abstract and bureaucratic nature of the GM executive's role makes him prey to dissatisfactions which may be less important in the concrete face-to-face world of traditional middle class.

While the traditional middle class may still be potentially reactionary, its numbers have dwindled to the point where any sizable movement in defense of the established order must draw heavily on the working class. At the same time, sufficiently large numbers of people in manual occuapations have acquired a stake in the established order and a "bourgeois" mentality that such a basis is [/] possible. The modern middle class, on the other hand, shows signs of becoming less concerned with the defense of propery and order. In the future, it seems likely that middle-class radicalism will manifest itself in such phenomena as McCarthyism of the late 1960's rather than the McCarthyism of the early 1950's."

Samtidigt säger han i samma veva att detta skapar konflikter mellan ny och gammal vänster. Dock lite oklart hur.

Han talar förvisso inte om rörlighet här. Och av hans framställning får jag snarare intrycket att han tycker att (delar av) den nya medelklassen är ganska solitt vänster. De är intresserade av politik, de är radikalare än arbetarklassen etc. Han ger oss ett annat skäl att tro på rörlighetsidén, nämligen att de har tendenser som driver dem både åt vänster och åt höger. Han hävdar att detta är en generationseffekt inom medelklassen. (Eller gör han det? Det är väl minst lika mycket en effekt av att den nya generationen är mer nymedelklass?)

s. 363: "We have seen evidence that some groups in advanced Industrial society have attained a sense of economic and physical security that enables them to give top priority to the belonging and intellectual-aestethic needs. These Post-Materialists, as we term them, are a relatively small minority, comprising only 12 percent of the public in the United States, for example. But they occupy a strategic position for they are concentrated among the best educated and politically most active. They are heavily over-represented among the young."

s. 366: "For the Post-Materialists come overwhelmingly from middle-class backgrounds. Yet they tend to support the policies of the Left. Conversely, the most materialistic individuals tend to be concentrated among low income groups - but support key aspects of the established social order. [Vilka åsyftas? 68-vänstern hade ju bara en väldigt vag agenda om vad de ville förändra.] One consequence, apparently, has been a gradual weakening of traditional patterns of social class voting, as younger segments of the middle class break away from family traditions and support the Left; while some working-class elements shift to the Right."

Här beskrivs och förutspås alltså en generell ökning av rörligheten och minskning av klassrösningen (i Alfords mening).

Överlag har hans argument här mycket mindre drag av systemskifte, och handlar mer om en specifik strömning i politiken. Men det är ju samtidigt långt ifrån så att detta blir det enda, dominerande draget.

s. 392: "The changing values and skills of Western publics present alarming aspects. We seem to be witnessing a weakening of instituitonal restraints, a diminishing reliance of funcional rationality and its chief tool, technology - to some extent, even a rejection of them. These trends are alarming because in excess they would be disastrous.

But it seems to me that the process represents a redressment of the balance rather than the breakdown of society. The Industrial era was a time for the development of great means. Post-Industrial society may provide a time for the application of these means to great ends."

Rätt optimistisk avslutning ändå! Sedan följer ett citat av Pico della Mirandolas "Tal om människans värdighet".