Eliot Freidson: Professionalism - The Third Logic

I det följande går jag igenom några hyfsat centrala verk om professioner och professionalism i jakt på teoretiska idéer om hur de professionellas yrke påverkar deras politiska värderingar.

Min misstanke är att detta inte är något stort tema inom professionaliseringslitteraturen. Även om man talar en del om de professionellas makt, så går denna egentligen inte utanför det snävare yrkesområdet, och de har inte heller några tydliga idéer om röstningsbeteende. Men ändå används denna litteratur lite vagt i klassforskningen för att rättfärdiga indelningar av de professionella i olika kategorier och benämnandet av dem som en klass.


På baksidan av denna bok beskrivs professionalism som ett alternativ för att organisera arbete. Detta i kontrast till marknaden (där konsumenten är kung) och byråkrati (där managers dominerar). Det senare låter lite märkligt eftersom så mycket professionellt arbete genomförs inom byråkratier idag, väl? F sägs se ett hot mot professionella - inte mot deras privilegier, utan mot deras oberoende och motstånd mot att använda sin kunskap till vinstmaximering, snarare än att tjäna allmänheten.

Redan från början har jag svårt att ta till mig den här tredelningen eftersom det finns sådana komplikationer kring alla tre. Marknader kan sättas ur spel med monopol, karteller etc. Byråkratier kan vara högst ineffektiva och dess medarbetare kan obstruera och tillförskansa sig en del autonomi. Professioner kan definitivt ibland vara skyldiga till de anklagelser om monopolisering och bristande kvalitet i sitt arbete som ofta riktas mot dem. För att inte tala om att professionerna ofta är rätt beroende av statens gunst. Professioner och byråkratier kan inte helt och hållet strunta i hur allmänheten (kunderna, klienterna) tycker att de genomför sitt arbete. Man måste åtminstone sätta upp lite ideala resultat också för att detta ska bli en riktigt trovärdig typologi, och argumentera för när en metod är att föredra framför en annan. Detta är ett lite orättvist omdöme, tror jag. Möjligen får jag återkomma till dessa delar någon gång när jag har mer tid.
 

s. 45: Refererar Rueschemeyer och Reinhardt om att "effektivitet" alltid är ideologiskt laddat. Den senare i en artikel från 1992: "Reflections on the meaning of efficiency".

s. 106: "The ideal-typical ideology of professionalism is concerned with justifying the privileged position of the institutions of an occupation in an economy as well as the authority and status of its members. To do so it must counter the opposing ideologies which provide the rationale for the control of work by the market on the one hand, and by bureaucracy on the other."

Mycket av detta kommer att handla om värdet av specialisering och hängivenhet. En del av ideologin handlar om att yrket är ett kall och något man gör inte bara för pengarna. Det handlar om commitment. De brukar också prata om produktivitet, snarare än effektivitet. Det understryker den substantiella kvaliteten i arbetet. Specialisering värderas inte för effektivitetens skull, utan för att det ger en möjlighet att ge "discretion" i hanteringen av problemen som ska lösas (inte riktigt med här).

s. 122: "Ideal-typical professionalism is always dependent on the direct support of the state and some degree of tolerance of its position by both consumers and managers. Such support cannot be gained by relying solely on what many writers have emphasized about professions - their ideology of service." Professioner brukar, menar F, gå ett steg längre och rådge sina klienter även om målen. De som bara ger service är simpla hantlangare, typ. I alla fall har man ofta sådana krav i sin ideologi. Denna är inte nödvändigtvis kopplad till liberalism, socialism, eller konservatism.

Fundering: De professionella har väl ingen motsvarighet till arbetarnas klassolidaritet? LO har fortfarande ett system för sympatistrejer. Har det någonsin förekommit något sådant mellan professionella grupper?

s. 127: Fem kännetecken på profesionaliserat arbete: "1 specialized work in the officially recognized economy that is believed to be grounded in a body of theoretically based, discretionary knowledge and skill and that is accordingly given special status in the labor force; 2 exclusive jurisdiction in a particular division of labor created and controlled by occupational negotiation; 3 a sheltered position in both external and internal labor markets that his based on qualifying credentials created by the occupation; 4 a formal training program lying outside the labor market that produced the qualifying credentials, which is controlled by the occupation and associated with higher education; and 5 an ideology that asserts greater commitment to doing good work than to economic gain and to the quality rather than the economic efficiency of the work."

s. 129-131: F kommenterar professionernas ställning i Nazityskland och Sovjetunionen. Han menar att det vissa velat kalla avprofessionalisering under de regimerna var något ganska ytligt. Man lade på lite ideologisk fernissa, men man förstörde dem inte. Överlag har professioner, menar han, alltid många skolor (de är heterodoxa) och en totalitär regim kan hitta något de gillar och göra det till sitt. Exv. hade läkarutbildningen i Östeuropa under Sovjet-tiden en särskild betoning på socialmedicin.

s. 131-132: Exemplet G E Rein vs. zemstvoo i det gamla Tsarryssland. Professionen var inte enig om huruvida man skulle tjäna staten eller bygga upp sina egna mål. I en tid när nästan alla stater säger sig tjäna det allmänna bästa, kan man ha anspråk på att upprätthålla en egen tolkning?

I resonemang om variation i staters uppbyggnad, finner F det mest relevant att skilja mellan den passiva och den aktiva staten. Den som finns där för sina medborgare om de skulle behöva den, och den som ingriper aktivt för att styra samhällsutvecklingen. Han skiljer också mellan en hierarkisk och en koordinerad stat. Detta implicerar lite olika förhållningssätt mellan den och professionerna.  Svårt att förstå skillnaderna, men den aktiva staten verkar inkorporera professionerna närmare sig själv.

s. 142: Formella professionsorganisationer består ofta av de mest framstående. Detta ska i synnerhet vara fallet inledningsvis. (Vilket väl faller sig naturligt. Bara de mest aktade kan driva en sådan process.)
s. 146: Organisationer har inte varit oviktiga, men likväl har deras roll överdrivits. De behöver inte komma tidigt i en professionaliseringsprocess. Ibland skapar staten professioner utan att det finns någon utanförstående aktör som driver på. Se Siegrist bidrag om professioner i Preussen i Torstendahl & Burrage (1990).
s. 149: Här verkar F luta åt att organisationer bara behövs för att åstadkomma professionalisering om staten är reaktiv. I annat fall ordnar staten det själv. Han inskärper också en skillnad mellan organisationen och professionen. Representationen kommer oftast att vara lite snedvriden. Möjligen med undantag för om staten gör det obligatoriskt att vara medlem.

s. 149-151: Om klass. Professionaliseringsprocesser innefattar ofta uteslutande av lågstatusgrupper från yrket och rekryterande av "respektabla" människor, ofta från medelklassen. Florence Nightingales ansträngningar kring sjuksköterskeyrket är ett exempel på det. F verkar luta åt att det är detta som ger professionerna deras medelklass-status, snarare än vice versa. Den tillit som ges till professionerna är lättare att få från de härskande klasserna om de människor som utövar professionen ses som möjliga att lita på. Han kommenterar Goldthorpes teori om service class med att han tror att det inte bara handlar om tillit utan om klassen i sig (vad det nu är). Autonomi är, menar han, även vanligt inom industrin, refererandes till Fox Beyond Contract (1974, 21-37) och Friedman Industry and Labor (1977, 78-79). Samtidigt råder det enligt honom inget tvivel om att dessa har ett särskilt band till sina arbetsgivare.

Typer av validitet

Dessa definitioner är tagna från olika läroböcker och Internetkällor (länk nedan). Ordvalet är understundom lite personligt, så ta dem med en nypa salt.

Extern validitet: Detta handlar om i vilken mån studiens resultat är överförbart till andra kontexter.

Ekologisk validitet: Syftar ofta på om studiens resultat är överförbart till verkligheten. Har testerna ägt rum i en realistisk miljö. Exv. tester av skolbarn i klassrum, snarare än en och en i ett enskilt rum.

Populationsvaliditet: Den sorts generalisering som man vanligen har i åtanke i statistiska sammanhang: gäller det som finns i urvalet för populationen at large.

 
Intern validitet: Att resultatet för student är ok inom sina egna ramar. Dvs. att man inte har missat möjliga alternativa orsaker. Det säger inget om resultatens generaliserbarhet.

Face validity: Något liknande "face value". Verkar det rimligt att tro på det. Antagligen det som de flesta faller tillbaka på sista hand.

Konstruktionsvaliditet / Construct Validity: Är en operationalisering bra eller inte? Mäter den det som den utger sig för att mäta teoretiskt.

Innehållsvaliditet / Content validity: Ser för mig ut som ett specialfall av konstruktionsvaliditet. Detta handlar om huruvida ett mängd fall/ting verkligen överensstämmer med den teoretiska avgränsingen man gjort av ett fenomen. Typ: ett program för prevention av tonårsgraviditeter ska innehålla dessa saker, annars är det inte ett sådant program.

Kriterierrelaterad validtet / Criteron-related validity. Detta ser egentligen ut att vara några olika sätt att testa om en operationalisering fungerar. Man testar operationaliseringen mot något av nedanstående kriterier.

• Predictive validity: Måttet funkar för att förutsäga något som det teoretiskt "borde" förutsäga.
• Concurrent validity: Ett mått ska kunna urskilja två grupper tydligt. Typ, ett mått på manodepressivitet ska kunna skilja mellan de som diagnosticerats som det och de som inte har det (lite cirkulärt, som alltid). Bönder ska uppleva större frihet än arbetare etc.
• Convergent validity: Måttet korrelerar starkt med andra operationaliseringar av samma fenomen.
• Discriminant validity: Måttet korrelerar inte starkt med saker som det ska vara skilda från.

Den här länken hade rätt dåliga förklaringar till begreppen, men en rätt bra lista över hot mot validiteten:

• Inappropriate selection of constructs or measures.
• Insufficient data collected to make valid conclusions.
• Measurement done in too few contexts.
• Measurement done with too few measurement variables.
• Too great a variation in data (can't see the wood for the trees).
• Inadequate selection of target subjects.
• Complex interaction across constructs.
• Subjects giving biased answers or trying to guess what they should say.
• Experimental method not valid.
• Operation of experiment not rigorous.

Wikipedias artikel i ämnet

Brante et al. - Den professionella logiken, och Professionerna i kunskapssamhället

Dessa två volymer kommer från ett och samma forskningsprojekt, vars titel jag tyvärr glömde skriva ned. Den första är en teoretisk utredning av professionsbegreppet. Den andra är en ganska rak, rapportmässig redovisning av en enkät bland svenska professionella, utan större teoretiska ambitioner. Jag läste dem båda ganska översiktligt, så det nedanstående kan mycket väl vara lite selektivt jämfört med böckerna i sin helhet.

Den första boken är skriven av Brante själv och är framförallt en diskussion av avgränsningen av begreppet "profession". På vägen hinner B referera mycket intressant forskning, där jag känner igen många av referenserna från texter av Howard Becker. Här finns bland annat en bra typologi över professionernas framväxt i olika historiska eror:

• Nationalstaten --> Statstjänstemän
• Den estetiska staten --> Konstnärerna
• Den industriella staten --> Tekniska professioner (staten var bl.a. tvungen att bygga upp en "motkompetens" för att kontrollera företagen i säkerhetsfrågor etc., plus bygga upp offentlig infrastruktur).
• Välfärdsstaten --> De människobehandlande professionerna
• Den nyliberala staten --> Marknadsprofessioner (data/kommunikation/systemteknik samt hantering av finansiella marknader - det första låter tveksamt att inordna här, tycker jag).
• Den globaliserade staten --> Internationella professioner (folk som kan mycket om EU och FN etc. - men är detta inte ett specialfall av tjänstemän?)

Professionals och managers är ca 30% av arbetskraften i Sverige (Costa, Machado, Aldrida i "Knowledge and Society - Portugal in the European Context")


Brante diskuterar professionsbegreppet mycket genom det han kallar "attributansatsen", dvs. diskussionen om exakt vilka egenskaper en yrkesgrupp ska ha för att kallas profession. Här listar jag (en del av) dem.

• Verksamheten motiveras med en ideologi om att tjäna det allmänna bästa.
• Ska "bygga på" teoretisk och/eller vetenskaplig kunskap.
• Gemensam identitet/anda/språk.
• Professionell etik
• Organisering
• Utbildning --> Examen är en del av att garantera kvaliteten i det arbete som utförs.
• Autonomi, eller kontroll över vilka som får utöva yrket.
• Ickemanuellt
• Ickerutiniserat

Man kan notera att teorierna om det postindustriella samhället ofta är teorier om professionernas tilltagande makt, ofta på bekostnad av företagen eller de folkvalda.

Här fanns några bra exempel på diskussionen om professionerna "verkligen" tjänar allmänheten. En McKeown har argumenterat för att läkarkåren gör en hel del skada - t.ex. att vaccinationer är något rätt onödigt. Man menar att professionerna har en tendens att vilja permanenta de problem som de ska lösa.

Brante ägnar dock besynnerligt lite tid åt att diskutera för och emot konkreta hypoteser om professionerna (som de två ovan) utan lägger istället kraften på att diskutera själva begreppet. Det är viktigt för Brante att det finns en slags äkta kärna i professionerna. Här finns flera spridda anmärkningar om att begreppet riskerar att "spädas ut" i en tid när högskolan har expanderat (även s. 360). Det är dock oklart varför detta skulle vara ett (vetenskapligt) problem. Det betyder ju bara att professionsforskarna får mer att forska om - att deras perspektiv blir mer relevant.

På s. 264 säger han att nya professioner är beroende av politiska beslut medan "riktiga" professioner (mina citationstecken) är baserade i "gemensamma, allmänt accepterade ontologiska modeller". Han säger också saker som att många definitioner är för "tillfälliga", men att "vad som anses vara högsta kunskap" ("vad som anses" mycket problematiskt) är tidlöst. Han använder också en skillnad mellan enkla vs djupa orsaksamband som jag undrar om den håller. Det är alltså en "rent" vetenskaplig grundning som är kriteriet på en riktig profession. Här verkar han plötsligt ha glömt bort allt vad han sa om professionernas (allas) framväxt i relation till staten tidigare i boken. Och detta trots att han kritiserar Abbotts teori om "the system of professions" för att glömma bort statens roll.

I slutkapitlet blir det tydligt att Brante har någon form av politiska syften med sin professionsdefinition, som handlar om att skydda vissa områden från marknadens och byråkratins intrång. Detta verkar vagt vänsterorienterat, men hur är mycket oklart (liknande tankar verkar även finnas hos Ylva Hasselberg, Shirin Ahlbäck och i det nybildade Professionsförbundet). Rent vetenskapligt låter det för mig mycket rimligare att avstå från alla de besvärliga normativa associationer som finns i termen"profession" (som verkar vara ett av Brantes främsta argument för att avgränsa det) och istället beskriva forskningsområdet ungefär så här: Det finns olika sätt att begränsa vilka människor som får utföra vissa sysslor. Under vilka omständigheter sker detta och under vilka omständigheter är detta bra eller dåligt?



Den empiriska boken var svår att förstå eftersom de olika tabellerna sällan sattes i en teoretisk ram. Två saker stod dock ut:

• När man frågar de professionella själva om innebörden i ordet "profession" handlar svaren nästan alltid om den individuella kompetensen. Det är individer som är proffs på saker och ting. Detta kan jämföras med forskarnas användning av denna term, som handlar om yrkesgrupper som kollektiv och deras organisering.
• Mycket hög korrelation mellan samarbete och upplevelse av konflikt med andra yrkesgrupper. Antyder det att de mäter fel saker, eller att respondenterna när de svarar på frågan bara tänker på det dagliga arbetet och att de i sin vardag inte uppfattar några konflikter med andra professioner, i betydelsen strid om domäner?

De nämner Friedsons idéer om konflikter mellan professioner och mot byråkrater/överordnade. Bara för att i nästa stund säga att de inte kan pröva teorin (vilket får det att se ut som att de klantat till det i designen). De menar dock att vissa mönster kan tolkas som stöd för Rueschemeyers idé om att makt är det avgörande i arbetsdelningen, snarare än sociala, tekniska eller kognitiva faktorer (men de förklarar inte vad detta är närmare). De nämner att de konflikter som framträder tydligast är de i relationer till chefer, men jag förstår inte hur de härleder det ur tabellerna.

Här finns lite rapportering om de professionellas politiska åsikter. De visar att de professionella oftast har mer högeråsikter än befolkningen som helhet. Detta gäller att öka friskolorna och att bedriva mer sjukvård i privat regi. De är dock mer negativa till att minska den offentliga sektorn. Ganska många av de aktuella professionerna är också sådana som arbetar där. Här har det dock skett en utveckling så att Saco-medlemmarna var ganska positiva till detta 1996, medan befolkningen i sin helhet var mer negativ.

När de tittar på utveckling bland de professionella över tid (1996-2010), finner de att de blivit mer negativa till att minska den offentliga sektorn, ta emot färre flyktingar i Sverige (de vill alltså ta emot fler), satsa på friskolor, satsa på ett miljövänligt samhälle (men de är fortfarande rätt positiva), delta i försvarssamarbete inom EU och till att Sverige ska utträda ur EU. De är mer positiva till jämställdhet. Nato (pos) och sjukvård i privat regi (neg) är typ oförändrat. Sedan är de 2010 positiva till att höja a-kassan, minska försvarsutgifterna, och vapenexportförbud. Negativa till att minska biståndet. Nästan neutrala till att införa euro (-6) och sänka skatterna (4).

Det visara också variation mellan professionerna, och även spridningsmått inom dem. Advokater , ekonomer, ingenjörer mest positiva till att minska den offentliga sektorn. Socionomer, präster och psykologer mest negativa. Universitetslärare fjärde mest negativ på -12. Att jämföra med advokater som är +70. Verkar dock inte vara väldigt stor skillnad i spridning inom professionerna. Pärster verkar vara de mest splittrade. Faktiskt också lärare ganska splittrade. Socionomer, officerare och poliser de mest eniga. Av dessa är officerare nästan neutrala, socionomer starkt negativa och poliser ganska negativa.

s. 116: Bland professionella är kvinnor, icke-chefer och offentliganställda mer vänster. Även uppväxthem gav utslag på detta.

s. 118: I sin helhet närmade man sig befolkningen i allmänhet. (Det var inte befolkningen som blev mer lik de professionella?)

Det polytekniska bildningsidealet

En av Nilsson & Nyströms mest originella och intressanta rapporter.

s. 5: Vad människor gör och får möjlighet att göra när de arbetar, och hur detta påverkar såväl de arbetande själva som det arbetsresultat de presterar – arbetet som kulturskapande kraft och rikedomsalstrande förmåga – är of- tast frånvarande i den diskussionen. ”Jobbpolitiken” har visat sig ha noto- riskt svårt att komma till rätta med de envist kvardröjande problem med arbetslöshet och utslagning som sedan flera decennier plågar den moderna arbetsmarknaden. Den rymmer inte heller några redskap för att reformera arbetslivet i ett framtidsperspektiv, där det handlar om att knyta samman en politik för att bemästra globalisering och teknisk omvandling på ett sätt som befordrar ökad jämlikhet och demokratisering.

s. 10: Alltsedan det skapande hantverket gav vika för industriarbetets mekanisering och arbetsdelning hade arbetslivet oundvikligen förvandlats till en negativ kraft i människors liv. Arbetarrörelsens kulturfråga handlade om hur denna förlust för frihet och skapande skulle kunna kompenseras genom en rikare fritid. I det moderna industrisamhället måste kultur, bildning och andlig ut- veckling definitionsmässigt äga rum i ett inre rum, fjärran från arbete och vardag.

Referat av "Fridelldebatten". Denne avfärdade tanken på att det gick att kompensera för arbetslivets utarmning, och ifrågasatte starkt samhällsvetenskapens inriktning på funktionalisering och att skapa trivsel. Missnöjet, menade Fridell, är en sund reaktion på industriarbetets verklighet.

Intressanta referenser här: Ambjörnsson om skötsamhetskulturen (som betonar arbetarrörelsens självständighet i utvecklandet av kulturella ideal) och Per Sundgrens Kulturen och arbetarklassen som menar att man ändå influerades mycket av borgerlig bildningsidealism. Se även Bernt Gustafssons Bildningens väg.

Därefter diskuterar de olika bildningsideal inom arbetarrörelsen: den praktiska bildningen som inriktar sig på att bli en kompetent kommunalpolitiker m.m. och den mer estetiska inriktningen på att lära sig uppskatta skönhetsvärden. Mot dessa ställer de ett tredje alternativ, som till skillnad från de båda andra också omfattar arbetslivet:

s. 14 Men idéhistoriskt sett finns det faktiskt en tredje bildningstradition som ser annorlunda på detta – det polytekniska bildningsidealet, som söker förbinda bildning med produktivt arbete. Här söker man en kulturell hävstång genom att göra människor teoretiskt och praktiskt förtrogna med de vikti- gaste näringsgrenarnas allmänna vetenskapliga grundvalar och elementära arbetstekniker, samtidigt som de erbjuds insikter i deras roll i den samhäl- leliga produktionens totalitet. I svensk arbetarrörelses bildningstraditioner är emellertid detta ideal praktiskt taget fullständigt frånvarande.

För att härleda detta åberopar de sig på Geijer och Fridtjuv Berg. Ett citat av den senare räcker väldigt bra för att summera vad det handlar om:

s. 16: Till och med hos en barnflicka önskar nuförtiden alla förståndiga föräldrar någon insikt i fysiologi och hälsolära, och den tid då man hånlog vid tanken på en kokerska som visste något i fysik och kemi torde nu vara för alltid försvunnen.

Detta tänkande har satt ganska magra spår i den svenska arbetarrörelsen, men det har vissa förelöpare hos Marx:

s. 18: I en adress till Första Interna- tionalens Generalråd11 skisserade han en strategi för detta som byggde på att utbildningssystemet i samhället integrerades i det samhälleligt-produk- tiva arbetet. Här skulle invigningen av barnen och ungdomen i hanteringen av de enskilda yrkenas elementära arbetsredskap och handgrepp förenas med en polyteknisk allmänbildning, som handlade om att ”förmedla de all- männa vetenskapliga principerna för alla produktionsprocesser”. På detta sätt ville Marx inte bara spränga de gränser det traditionella bild- ningsbegreppet drog upp gentemot arbete, teknik och produktion.

Därefter kommer en diskussion av Metalls projekt om det goda arbetet. Det refererar jag dock inte här. Däremot följande distinktion, om vad ett nytt, mer positivt arbetsliv skulle kunna innebära:

s. 29: Så skedde däremot i en annan del av 1970- till -90-talens livliga idéut- veckling kring arbetslivets utveckling, nämligen i den tidens arbetslivs- forskning. Där stod frågan om hur datorisering och automation skulle påverka yrkeskunskaperna i centrum. Sådana frågor riktade uppmärksam- heten mot arbetslivets kognitiva processer. Här handlade inte kunskaps- utvecklingen om antalet kursdagar per år eller andra uttryck för hur kun- skap kan tillföras de arbetande utifrån/uppifrån enligt ”kompetensutveck- lingsmodellen”. Fokus ligger istället på den kunskapskälla som finns att söka i själva arbetsprocessen, de förändringar/utmaningar och arenor för reflex- ion och problemlösning som öppnas eller stängs där, och vad i detta sam- manhang implementeringen av IT skulle komma att innebära.

Sedan kommer ord om Michael Polanyi, Adler m.fl. om tyst, icke-kodifierad kunskap, know that och know how. Detta synsätt drar uppmärksamhet till vikten av motivation, som spelar roll för lärandet och arbetslivets kognitiva processer, som blir mer och mer av en nyckel i effektiviserandet.

s. 32: Peter Gärdenfors35 menar att en hel del socialpsykologisk forskning tyder på att en motivationsstruktur som vilar på yttre incitament(belöningar/bestraff- ningar, betyg, materiella förmåner, karriärmöjligheter) undergräver motiva- tionen för informellt lärande – samtidigt som det behövs mer forskning för att mer precist avgöra när en yttre belöning/bestraffning har en negativ effekt och när det är positiv.36

s. 32: Den franske författaren Antoine de Saint Exupéry har apropå betydelsen av inre motivation skrivit följande: ”Om du vill bygga ett skepp, dra inte samman folk för att samla virke och tilldela dem inte uppgifter och arbete, men lär dem istället att längta efter havets oändliga storhet”.

I ett senare avsnitt sammanfattar de riskerna i den nya maskinåldern:

s. 38: Man kan rent av se en ny stratifiering eller klasstruktur i vardande vilken avlöser den ordning som i den industrialiserade världen formades under 1800-talets andra hälft och konsoliderades under 1900-talet med en täm- ligen stabil arbetarklass (i vid mening), en medelklass av tjänstemän och egna företagare samt en överklass kring en finansoligarki i ledningen för storföretag och banker och höga ämbetsmän i staten. Nu sägs ibland att med den traditionella industriarbetarklassens upplösning blir medelklassen do- minerande för samhällsutvecklingen. Men det är inte vad vi ser internatio- nellt. I Förenta staterna har även den traditionella medelklassen minskat sedan 1970-talet, i Storbritannien sedan 1980-talet, i Tyskland sedan 1990- talet, i Danmark sedan 2000-talet (Pressman 2007). Man kan rent av se en ny stratifiering eller klasstruktur i vardande vilken avlöser den ordning som i den industrialiserade världen formades under 1800-talets andra hälft och konsoliderades under 1900-talet med en täm- ligen stabil arbetarklass (i vid mening), en medelklass av tjänstemän och egna företagare samt en överklass kring en finansoligarki i ledningen för storföretag och banker och höga ämbetsmän i staten. Nu sägs ibland att med den traditionella industriarbetarklassens upplösning blir medelklassen do- minerande för samhällsutvecklingen. Men det är inte vad vi ser internatio- nellt. I Förenta staterna har även den traditionella medelklassen minskat sedan 1970-talet, i Storbritannien sedan 1980-talet, i Tyskland sedan 1990- talet, i Danmark sedan 2000-talet (Pressman 2007).

Detta har, påpekar de, också paralleller i många intellektuellas farhågor när moderniteten började komma:

s. 41: På liknande vis som Brynjolfson och MacAfee i dag fruktar att utvecklingen kommer att lämna stora delar av mänskligheten bakom sig, oroade sig det tidiga 1800-talets fåtaliga intellek- tuella för att många människor skulle tappa fotfästet i tillvaron och lämnas på efterkälken när det gamla bondesamhällets kollektiviteter upplöstes med skiftesreformer och tilltagande daglöneri. Från 1700-talets senare del till mitten av 1800-talet ökade andelen egendomslösa på landsbygden i Sverige från cirka en femtedel av befolkningen till ungefär hälften. ”Landet överfyl- les av backstugor, bebodda av ett släkte, som icke har någon annan förmö- genhet än sin arbetskraft”, skrev Esaias Tegnér på 1830-talet. Pauperisering- en, författigandet av befolkningen, blev det förrförra seklets största politiska fråga.

Geijer om gamla korporationer (bysamfälligheter, skråväsendet, stånden) och nya korporationer (de nya folkrörelserna, på hans tid).

Nonaka: produkter som bara bygger på kodifierad kunskap är lätta att kopiera.

Det verkar menas att höga prestationskrav går att förena med hög tillfredsställelse, om man har en bra, platt, holistisk organisation. Får den folk att längta till havet?

Galbraith: The Culture of Contentment, om det begrägliga i begreppet "arbete".

Texten avslutas med diskussion av diverse reformer av det svenska skolsystemet. De verkar vilja trycka på framförallt yrkesutbildningarna, som de tycker att (s) borde visa större intresse för.

s. 54: Mot bakgrund av icke-kodifierade kunskapers ökade betydelse menar vi att gymnasieskolan i Sverige alltför ensidigt har kommit att inriktas på kodifierade kunskaper och vara en förberedelse för eftergymnasiala studier. Det är kanske en rimlig målsättning att hälften av årskullarna går vidare till högskola – men vad med den andra hälften? De yrkesförberedande gymnasieprogrammen är i dag så avlövade av långvarigt socialdemokratiskt ointresse och borgerliga vanföreställningar om att det främst är okvalificerade yrkesutbildningar som behövs, att dessa program attraherar färre än en tredjedel av eleverna i gymnasieskolan. Man kan jämföra med Nederländerna, där mer är 60 procent av eleverna väljer kvalificerade yrkesförberedande gymnasieprogram - till stor del arbetsplats- förlagda men som även inrymmer vad som motsvarar kärnämnen i svensk gymnasieskola.

Sedan följer också ganska abstrakta tankar om hur detta kan leda till större aktivism kring förändringar i arbetslivet. Facket kan ta ledningen i detta arbete, gentemot industriledarna som ständigt bekymrar sig över kontrollförluster.

Keith et al. (1992) The Myth of the Independent Voter

Den här volymen är skriven av en del rad forskare, men budskapet är entydigt och enkelt: den ökande andelen "Independents" i den amerikanska väljarkåren är en myt. Mycket få väljare är helt utan vad de kallar "partisan ties".

I det första kapitlet handlar det mycket om hur statsvetare har behandlat "Independents" i statistiska analyser av det klassiska ANES-måttet. De opponerar sig mot att man slår ihop alla tre stegen (mitten och de två leaners) till en enda kategori.

De utgår som sagt mycket från ANES-måttet. I det första kapitlet gör de ingen djupare teoretisk analys av hur mycket detta är ett resultat av preferenser (alternativa tolkningar av måttet, som Fiorinas "running tally", diskuteras inte alls) och hur mycket det handlar om stark bindning till partierna genom socialisation (Michigan-teorin). Förmodligen innebär detta att de syftar på att få väljare saknar vänster-högerpreferenser, snarare än att få har en identitet som demokrat eller republikan.

I övrigt mycket deskriptiv statistik. Det finns en "chock" i PID runt slutet på 60-talet, men den är svår att förklara. Vietnam och andra "new issues" fungerar inte riktigt.

En intressant tes om nedgången i partiidentifikation att kontemplera: PID går ner för att partierna inte längre relaterar till vad folk tänker och tycker om samhället. Detta blir i så fall svårt att förena med observationen att de flesta ändå röstar.

Ojämlikhet och representation

Just nu arbetar jag med ett paper om väljarrörlighet, där ingången är att klasskillnader i väljarrörlighet är symptom på problem. Nedan jag jag lista lite argument och referenser i ämnet.

Delli-Carpini och Keeter (1996) What the Americans Know About Politics and Why It Matters

I teorin om kognitiv mobilisering orsakas klasskillnader i rörlighet av svag partiidentifikation, vilket i sin tur är en följd av utbildning och politisk sofistikering. Detta skulle implicera att kunnigare väljare är mer rörliga för att de gör mer aktiva utvärderingar av partierna, och skulle därmed, teoretiskt sett, kunna ha bättre möjligheter att rösta i enlighet med sina egna politiska intressen. Det som dyker upp i bakhuvudet här är tanken att lågutbildade/arbetarklassen röstar på Socialdemokraterna rätt mycket pga. någon slags social identitet, snarare än ett aktivt övervägande av intressen.

DCK erbjuder stöd för ett gäng troliga konsekvenser av mer kunskap. I början av kapitel 9, "The Consequences of Political Knowledge and Ignorance", summerar de sina resultat så här:

s. 219: "First, political knowledge promotes civic virtues like political tolerance. Second, political knowledge promotes active participation in politics. Third, political knowledge helps citizens construct stable, consistent opinions on a broad array of topics. Fourth, political knowledge helps citizens identify their true interests and connect these with their political attitudes. And fifth, political knowledge helps citizens link their attitudes with their participation so that their participation serves their interest."

Jämfört med det jag skriver ovan är det framförallt punkt fyra och fem som är intressant för mig. Man kan också anmärka på att trean delvis går emot förväntningen om rörlighet. Men det är bara konsistent med mina empiriska iakttagelser att politisk kunskap i flera avseenden snarare leder till stabilitet. Detta kan också användas som ett argument av den negativa sidan.

Under punkt fyra interagerar de kunskap med "antal problem" (i livet, med privatekonomin etc.) och tar det som en proxy för intresse av liberalism/omfördelning. De hittar också där en effekt av kunskap så att de som inte har några problem blir mer konservativa av mer kunskap och de som har många problem blir mer liberala. Effekten ser dock rätt svag ut. (Denna analys liknar Henrik Oscarssons i "A Matter of Fact", där han visar att de kunnigaste medlemmarna i varje samhällsklass röstar mer vänster (arbetarklassen) respektive höger (tjänstemän etc.).)

När det gäller punkt fem, så tittar de på hur mycket åsikter och ideologi förklarar röstningsbeteendet i grupper med olika nivå av kunskap. Här kan man eventuellt komma med invändningar a'la Zallers, att detta kan tänkas handla om att de som har åsikter som är inkonsistenta jämfört med utbudet av partier (de tycker som Dem i ek pol, men är pro-life) har svårt att matcha dem mot ett partival. I detta fall ser dock effekterna mer imponerande ut. I tre olika val går andelen förklarad variation från pseudo-R2 på under 0.2 i den lägsta gruppen, till ett på över 0.8 i den högsta (fyra olika grupper). Dock lite substantiellt oklart. Hade varit gott att se en linear probability model, och ett riktigt R2, på detta. Apropå invändningen ovan så kan detta möjligen vara intressant att testa på svenska data, med bättre möjligheter att testa kausalitet (förbättras träffsäkerheten när kunskapen förbättras - om man nu inte tror att förändringar i kunskap från ett år till ett annat bara är slump/brus).

Verba, Nie och Kim (1978) Participation and Poltical Equality

Denna bok belägger många ojämlikheter i deltagande mellan mindre och mer resursstarka medborgare. Det speciella ärendet här är att jämföra olika politiska system. I många av kapitlen är skillnader mellan haves och havenots utgångspunkten, och de vill lägga till institutionella förklaringar för att förklara variationen i effekten av socioekonomiska resurser på deltagande. De lanserar fyra kanaler genom vilka institutioner kan påverka detta:

s. 81: "1. Institutions may deliberately and explicitly mobilize political activity, as when parties 'get out the vote' or mobilize campaign activists. 2. Institutions may expose those affiliated with them to politically relevant stimuli such as discussion about politics or concern for social issues. 3. Institutions may provide opportunities to be active and thereby provide skills and expectations that are then generalized to political activity. 4. Lastly, institutions may so control the channels to political activity that such activity is barred (or at least more difficult) for those who have no institutional affiliation."

En briljant typologi och figur på s. 85: svaga institutioner (medlemskap har ingen/liten effekt), additiva system (medlemmar mer aktiva än icke-medlemmar, i övrigt linjära effekter av individuella ekonomiska resurser), dominanta system (bara medlemmar aktiva, oavsett individuella resurser), restriktiva system (medlemskap har effekt på alla, men störst på de med störst individuella resurser - en interaktionseffekt), mobiliserande system (individuella resurser har effekt på de som inte är medlemmar, men för de som är medlemmar har de ingen betydelser - deras deltagande är högt över hela spektrumet).

Här kan man göra ett argument för att Sverige är ett land där man egentligen inte kan hitta den här typen av skillnader, för att våra institutioner är uppmuntrande till deltagande. Sverige diskuteras dock inte öht i boken. Undrar om någon gjort något kul här om Sverige? Men jag misstänker att Sverige hör till kategorin mobiliserande, med relativt små socioekonomiska skillnader. Vad jag vill argumentera är väl dock snarare att även om själva deltagandet har gjorts jämlikt, så kan man tänka sig att kvaliteten på deltagandet är större för de som kan mest. Hur mycket har denna typ av bias uppmärksammats tidigare, och vad är dess effekter? Om medelklassen måste "mutas", men arbetarklassen är lojal ändå, skapar det en bias mot medelklassen.

Intressant att de börjar med att spela upp frågor om ekonomisk ojämlikhet. De konstaterar att demokratisering inte verkar ha någon betydande effekt på omfördelning. Däremot kan det spela roll vilket parti som styr, vilket kan ha effekt på omfördelning (Hibbs). Och för det senare spelar deltagandet roll. Kan vara väl värt att läsa mer i detalj vid ett senare tillfälle.

Dalton (2008) Citizen Politics

Dalton har ett kapitel om representation, där han först diskuterar korrelationer mellan folklig och elitär opinion, därefter dyadisk korrespondens (mellan väljare och deras mer specifika representanter, i form av kandidater eller partier) och skillnaden mellan att vara delegat och trustee. I Europa handlar det ofta om att titta på relationerna mellan kollektivet av väljare som röstar på ett parti, och det partiets alla delegater (t.ex. riksdagsgruppen). Inte mycket om representation och ojämlikhet. Möjligen är detta ett exempel på den där bristen som Larry Bartels gick in för att korrigera.

Larsson Taghizadeh (2015) Are political parties more responsive to advocacy groups representing core voters or swing voters?

Detta working paper belyser liknande problem som jag sysslar med. Skillnaden är att jag försöker reda ut om det finns ett parti som är swing voter för (nästan) alla partier, snarare än att det är relativt partiets väljarbas. Men här finns lite tankar som kanske kan komma till användning. LT pekar ut möjligheten att effektiviteten av mobiliserande insatser kan tänkas hänga samman med dessa väljares position i det politiska landskapet. T.ex. kan man tänka sig att väljare som "inte har någonstans att ta vägen" får mindre gehör för sina protester, än de som kan gå till någon annan. Och om de väljare som protesterar inte skulle rösta på regerande parti under några som helst omständigheter, har protestgruppen naturligtvis inte heller något att erbjuda politikerna. Å andra sidan finns det också argument för att man bör prioritera "sina egna främst". LT för ett resonemang om investeringskalkyler: core voters är säkra investeringar - det håller dem lojala, swing voters är mer riskabla, man vet inte om de kommer att belöna en.

Bartels (2002) Economc Inequality and Political Representation, ser ut att ha publicerats på flera ställen, men bl.a. i Unequal Democracy.

Bartels knyter ihop litteraturen om ojämlikhet i deltagande med litteraturen om att representationen funkar (typ), och vill visa att kongressledamöter bryr sig mycket mer om vad de rika i deras valkrets tycker. I abstract nämns fyra kanaler för detta: turnout, contacts, knowledge, campaign donations. Knowledge får dock inte stöd riktigt, eller det är iaf inte den kanal som B tror mest på. När det gäller ideologisk represenation är det turnout och contact som han menar spelar störst roll. När det gäller sakfrågan abort är det troligen campaign donations som spelar in. Dock stor osäkerhet i skattningarna. Även om effekterna går rätt ofta, är det väldigt mycket som inte blir statistiskt signifikant.

Däremot verkar han inte säga något om effekter av kampanjer på kort sikt. Men detta handlar ju om responsivitet, snarare än positionering.

Gilens (2005) Inequality and Democratic Responsiveness, i POQ, vol. 69(5), s. 778-786

Förefaller främst vara en empirisk expansion av Bartels och andra föregångare (även om Bartels inte nämns inledningsvis). De som nämns är Jacobs & Page 2005, Schumaker & Getter (1977) och Berry, Portney och Thomson (1993), och inte alla av dem hittar belägg för ojämlik representation. Även G använder surveys och rollcall votes / NOMINATE. Rätt imponerande datasamling: 1935 surveyfrågor, mellan 1981 och 2002. De teoretiska slutsatserna är välbekant territorium: politiker i USA lyssnar mer på höginkomsttagares åsikter. Deras åsikter och förändringar präglar opinionen mer. Gilens har inte många belägg för mekanismer, men tror mest på donationer.

Gilens (2009) Preference Gaps and Inequality in Representation, i Political Science and Politics, april 2009, vol 42(2), s. 335-341.

Här går Gilens i dialog med Wlezien och Soroka som hävdar att policypreferenserna mellan rika och fattiga inte skiljer sig så mycket åt, och att skillnaden i hur mycket politikerna lyssnar på olika grupper därför inte leder till några allvarliga skillnader i vilken politik som förs. Kritiken mot W&S är att deras frågorna i deras dataset inte är de "viktiga" frågorna, och att om man tittar på fler frågor, som Gilens gör, hittar man fler frågor där det finns rätt stora skillnader. Detta gäller även frågor som inte är relaterade till "welfare". I avslutningen säger han att mycket av skillnaden mellan deras resultat förmodligen kommer av att han har fler specifika items i sin databas, medan W&S har mer allmänna, typ "ska vi höja skatten", eller "ska sjukförsäkringen reformeras". Gilens har frågor om specifika policyförslag.

Gilens (2015) Descriptive Representation, Money, and Political Inequality in the United States, Swiss Political Science Review, någon slags debattsida.

Detta handlar mer om den sociala sammansättningen av kongressen. Men argumentet är detsamma: kongressen lyssnar mer på de med god ekonomi, och det beror på pengarnas roll, dvs. donationssystemet. (Inte på röstningen alltså?) Här har han dock data på ännu fler policyförändringar, tillbaka till 1964 och fram till 2006. Överlag ganska likt artikeln från 2005 i figurerna. Sedan kommer det ett argument om att en förändrad social sammansättning av kongressen inte skulle ändra på detta. Det kommer dock in lite märkligt, eftersom hans argument mot verkar vara att de arbetare som finns i kongressen tenderar att vara lika liberala som höginkomsttagarna. Men det är ju ekonomi som är den viktiga frågan, väl? Hur som helst, argumentet för pengarnas roll är inte någon egen statistisk analys, utan mer påpekanden om hur beroende av rika donatorer man blivit. Och, menar han, i den mån som arbetarkandidater slår sig igenom, kommer det vara sådana som har konservativa värderingar (det är bara dessa som "godkänns" i processen).

Giger, Rosset och Bernauer (2012) The Poor Political Representation of the Poor in a Comparative Perspective, i Representation, vol 48(1), s. 47-61. 

Möjligen intressant tidsskrift för publicering detta?

I den här gör de liknande saker som Gilens och Bartels, men för proportionella demokratier i Europa istället. De använder "ideologisk kongruens" som mått på policyrepresentation.

I sin teoretiska del pekar de ut tre mekanismer bakom bristande representation av de fattigas preferenser (s. 49-50): politiker rekryteras från eliten, politiker är beroende av resurser som de kan få via lobbyister, samt väljare som röstar har inflytande i högre grad. Men inget om kunskap.

Deras bidrag handlar om att fastställa representationen inom partierna. Och här blir det lite intressant för mig. De argumenterar för att beroende av de rika, rekryteringen, väljarkåren etc. även leder till att partier i sin helhet får en bias mot de välsituerade. Den empiriska hypotesen lyder: "people with lower income have generally a lower congruence with the government". Ideologisk kongruens mäts genom jämförelser av självskattad högervänster, med expertsurveys (CSES) av partiets position på höger-vänsterskalan. Regeringens position på höger-vänster är beräknad genom partiet/partiernas position viktat mot andelen av regeringens stöd i parlamentet som respektive parti har. Dessa variabler mäts som att man tar den absoluta skillnaden mellan individuell position och parti/regerings position.

De visar först att preferenserna för omfördelning verkligen skiljer sig åt mellan rika och fattiga i de flesta länder. Lite förvånande finns det dock tre länder (Irland, Portugal, Österrike) där stödet för omfördelning är mindre bland de fattiga. I Sverige är denna skillnad dock inte signifikant. För ideologisk kongruens med partisystemet är det inget land som har en sådan omvänd effekt, dvs. att de fattiga är mer kongruenta med partierna. Däremot blir Sverige statistisk signifikant här åt det negativa hållet. Fattiga i Sverige har alltså sämre ideologisk kongruens med sitt närmaste parti. De har också sämre kongruens med regeringen. Här finns det heller inget land som har en statistiskt signifikant positiv effekt. Däremot rätt många länder där någon effekt inte kan urskiljas.

De båda måtten (partier, regeringar) sägs ge relaterade resultat, även om de inte matchar helt. De spekulerar i möjliga mekanismer för dessa skillnader: högre nivåer av ojämlikhet, koalitionstyper (för regeringsvariabeln), majoritetssystem, nya demokratier.

Flavin (2012) Does higher turnout among the poor lead to more equal policy representation? s. 405-412 i The Social Science Journal, vol. 49.

Flavin menar att det oproportionerliga inflytandet från de med höga inkomster inte kan förklaras genom deras större valdeltagande. Han undersöker variation mellan stater och röstning i valen till senaten.

s. 406: Why are citizens with low incomes underrepresented relative to their high income counterparts? One common explanation is the sustained upper class bias in voter turnout (Lijphart, 1997; Verba, Schlozman, & Brady, 1995). If elected officials are more responsive to those who turn out to vote, and affluent citizens are significantly more likely to vote than citizens with low incomes, then the fact that elected officials are more responsive to the preferences of their high income constituents should come as no surprise. As Verba, Schlozman, and Brady (1995, p. 14) predict in their seminal study of political participation, “inequalities in activity are likely to be associated with inequalities in governmental responsiveness.”

Nämner Griffin & Newman (2005) "Are voter better represented" som ett paper som hittar effekt av turnout när han jämför de som röstar med de som inte gör det (där kan det ju dock vara en annan faktor som korrelerar med turnout, som donationer, som egentligen spelar roll). Lika så gör Martin, P. S. (2003). Voting's rewards: Voter turnout, attentive publics, and congressional allocation of federal money, som menar att counties med högre turnout är får mer pengar från Congress. Han har även några papers i lagret om att högre turnout bland låginkomsttagare har effekt på welfare spending på delstatsnivå.

På slutet säger han inte att tidigare resultat har varit fel, och förklarar inte heller riktigt varför han får andra resultat. Frågan tycks fortfarande teoretiskt öppen.


Flavin, Patrick (2012) Income Inequality and Policy Representation in the American States, s. 29-59 i American Politics Research, vol. 40(1).

Här undersöks state policy, både ekonomiska och sociala frågor (abort, dödsstraff). Även här refereras turnout-förklaringen i början, och på skeptisk manér. (Mycket som gränsar till självplagiering i denna.) Det enda nya är dock datan på delstatsnivå. I slutet förespråkar han vidare forskning kring mekanismerna. Han nämner olika former av deltagande (röstning, kontakter med politiker, kampanjbidrag) som möjliga kandidater. Kanske kan man komma till rätta med denna brist genom att titta på delstatsnivån, säger han.

Ellis, Christopher (2013) Social Context and Economic Biases in Representation, i Journal of Politics, vol. 75(3), s. 773-786.


Argumenterar för att skillnader i representation för de fattiga beror på "contextual and institutional characteristics". Senare i texten visar det sig att dessa mekanismer handlar om hur MP:s tar in information om vad deras väljare tycker (typ) och om vilka delar av deras valkrets som är viktigast för att de ska uppnå sina egna mål (som kan vara både "electoral" och "policy" -relaterade). I mer konkreta termer handlar detta om att ökad ojämlikhet gör de fattiga mindre synliga (vilket borde vara en turnout-liknande förklaring), hög medianinkomst, de distrikt som är mer competitive, och där facket är starkt, samt slutligen partiidentifikation, som tänks ha en egen effekt på MP:s förmåga att "se" de fattiga. Resultaten stödjer idén att fattiga är bättre representerade i låginkomstdistrikt, i jämna distrikt och i distrikt med demokratiska representanter. Beläggen för bättre representation i mer jämlika distrikt och i distrikt med starka fack är svagare, men sägs ändå finnas där.

Förbehåll i conclusions: Kan finnas särskilda skillnader i frågor där åsiktsskillnaderna mellan rika och fattiga är stora. Inga direkta belägg för kausalitet.


Armèn Hakhverdian (2010) Political Representation and Income Inequality, EUI Working Paper MWP 2010/36

Det här handlar för omväxlings skull om UK. Verkar inte ha publicerats i peer-reviewat skick ännu. Men temat är detsamma: inkomstgrupper och representation. Trade-off mellan policy och att bli återvald. I UK blir det enligt H bias åt höger vid säkra konservativa regeringar (utöver vad röstsiffrorna visar) och i starka labourregeringar bias åt låginkomsttagarhållet. Efter jämna val finns istället en skew åt medelinkomstatgaren, eller medianväljaren (oklart hur H operationaliserar detta, eller om han likställer dessa teoretiskt).

Innehåller mycket bra teori som nog är värd att läsa noggrannare någon annan gång. T.ex. om left-right id kommer från party id eller från issue positions. Också intressanta siffror om hur den genomsnittlige väljaren har rört sig. Faktiskt en stark vänstertrend sedan ca 1976, om än lite tillbaka sedna 2005. Denna rörelse finns i alla inkomstskikt.

I diskussionen säger han att "electoral pressures" är det nya. Men hur funkar en sådan mekanism egentligen? Var kommer i så fall populariteten ifrån från början? Han nämner ett paper av Adams och Ezrow om "opinion leaders" i Europas väljarkårer som tydligen drar saker och ting åt vänster. "Who do European parties represent?" heter den artikeln.

Denne finner egentligen ingen distinkt bias åt de rika. Möjligen sa han något på slutet om att Labour får något färre tillfällen att utnyttja det här fenomenet, eftersom deras väljare röstar i mindre utsträckning.

Armèn Hakhverdian (2010) Political Representation and its Mechanisms: A Dynamic Left-Right Approach for the United Kingdom 1976-2006, i BJPS, vol. 40(4), s. 835-856.

Dynamisk representation = sker policyförändringar när opinionen förändras. På det hela taget menar han att representationen fungerar med detta sätt att se det. Policy förändras med opinionen och en högeropinion får en konservativ regering. Ett möjligt problem är den extremism som nämndes i förra artikeln - att de som har starka majoriteter tenderar att gå väldigt mycket åt sitt håll. (Men borde de inte bli bestraffade för det.)

Dynamic representation uppfanns av Stimson, MacKuen och Erikson i APSR 1995. De testar den inte bara för "policy" i allmänhet, utan på HoR, senaten, presidenten, och högsta domstolen.

Hela konceptet dynamic representation syftar till att reda ut kausaliteten, som är svår att reda ut i mer dyadiska designs.

Denna går dock inte in på skillnader i inflytande för olika grupper.

Lloren, Anouk, Jan Rosset och Reto Wüest (2015) Descriptive and Substantive Representation of Poor Citizens in Switzerland, Swiss Political Science Review, OnlinePreview.

Argument: Underskottet på deskriptiv representation har visat sig inte vara något särskilt bra förklaring till underskottet på substantiell representation. Det har bara effekt om tre speciella villkor är uppfyllda: elit och folk i "samma" grupp måste dela policypreferenser och prioriteringar; MPs får inte vara helt begränsade av partiledningarna och av de väljare som inte hör till "deras" grupp; MPs som hör till en viss grupp måste få chansen att välja saker som separerar dem från andra lagstiftare som i övrigt är likadana (exv. samma parti). På vilket sätt skiljer sig kriterium 3 från 2? Det verkar vara att den deskriptiva representationen och partiers prioriteringar sammanfaller så till den grad att deskr rep och partiideologi inte går att skilja åt med dessa metoder.

Parlamentet i Schweiz är ett "milita parliament", dvs. ledamöterna får inte särskilt mycket betalt, och behåller sina vanliga jobb som ledamöter. Detta verkar dock inte ha lett till större deskriptiv överensstämmelse mellan befolkningen och parlamentet.

De argumenterar för att kriterium 1 och 2 gäller för Schweiz, men inte 3.

Rigby & Wright (2013) Political Parties and Representation of the Poor in the American States, AJPS, vol. 53(3), s. 552-565

Där tidigare artiklar har tittat på beslut i parlamenten och de valdas åsikter, vill de här titta på kampanjmanifest etc. De finner följande "Using newly developed measures of state party positions, we examine weather low-income preferences get incorporated in parties' campaign appeals at this early stage in the policymaking process - finding little evidence that they do." (abstract) De hittar även en korrelation mellan Demokraternas appeller och graden av inkomstojämlikhet.

Om vi inte ser dem närvarande på agendan i valen, så sätter det sannolikt gränser för vad som kan komma senare.

I första avsnittet är det mycket diskussion om partinamn, labels, brands och vilka signaler det sänder till väljarna. Signalen är viktig för väljarnas möjligheter att informera sig om vilka saker partiet kommer göra om det får regera.

I andra avsnittet refereras kort Verba et al. (även från 2006, verkar ha kommit en andra upplaga då) och mekanismerna information, tid, civic skills etc. Mobiliseringen av väljare har skiftat från att gå via organisationer till reklam, vilket leder till större vikt för donationer. Dessa kommer i sin tur från de rikaste.

Intressant formulering från Pierson & Hacker: "The art for policy makers is not to respond to the median voter; it is to minimize the trade-offs when the desires of powerful groups and the desires of voters collide."

Deras data utgörs av någon variant av kandidaternas åsikter i olika frågor.  Källan till detta är något som kallas "Project Vote Smart" som verkar vara någon sorts valkompass. Förhoppningsvis samma frågor som ställs till väljarna. Eller så gör de index av alltsammans.

s. 560: "Representation as alignment asks, how well do the state parties' stances on economic and social issues covary with the preferences of each income group." Skulle vara intressant att se hur detta har utvecklats över tid för olika partier som antas representera olika grupper. S och arbetarklassen, fp och de högutbildade, c och jordbrukarna.

De skiljer mellan detta och influence, som höjer ribban ett snäpp till: partiet följer då denna grupps åsikter, även när de inte är i linje med andra gruppers åsikter. De hittar ett mått av alignment med de fattiga, men ingen influence (hur de skiljer mellan detta metodologiskt har jag inte satt mig in i).

Det jag tar med mig från den här artikeln är att det uppträder bias redan i stadiet av policypositioner, inte bara i de politiska besluten. I slutet konstaterar de att (även) de har svårt att säga exakt varför det är så här. De nämner dålig medvetenhet om de fattigas preferenser (även att de fattiga inte gör sig hörda i denna mening), eller om politikerna medvetet bortser från dessa preferenser. De verkar dock främst fastna för kampanjdonationsförklaringen. De menar att deras korrelation mellan större responsivitet och större inkomstjämlikhet pekar mot det. Effekten blir helt enkelt som störst där resurserna är koncentrerade i få händer.

David Tjeder - The Power of Character: Middle Class Masculinities 1800-1900

Tjeders avhandling är avgränsad till medelklassen. Varför är inte helt klart för mig, och det verkar saknas en motivering av detta i inledningskapitlet. Men jag tänkte att det kunde vara intressant att se hur han avgränsar medelklassen som studieobjekt.

Han börjar med att säga (s. 30) att detta är ganska vagt. Det var en bred samling människor som inte upplevde sig som en del av (den gamla) eliten, men ändå över "the lower classes". Samtidigt hävdar Tjeder att det fanns någon form av identitetsprojekt här, och att man verkligen försökte skapa en enda klass.

s. 30: "In the present study, the term 'middle class' is understood loosely as those groups who were neither dependent on manual labour, nor lived on the interests of their capital. It was a small, emerging but immensely vociferous group which did not fit neatly into any of the four estates [...]. Statistics referred to them as 'non-noble persons of standing' ['ofrälse ståndspersoner', min anm.]. They included such strata as academics, authors, businessmen, journalists, newspaper editors, men of letters, pharmacists, physicians, teachers, and (further down in the hierarchy) civil servants."

Sedan säger T att han främst fokuserar på Bildungsbürgertum, snarare än businessmen, eftersom de förra mer tydligt artikulerar medelklassvärderingarna. (Men brukar man inte säga att businessfolk har andra värderingar?)

Detta är lite intressant, eftersom han blandar en rad olika inslag här. Först talas det om identitet, sedan bara om yrken. Han säger att de är en klass, men också att det fanns hierarkiska skillnader inom gruppen (vilket jag tycker låter slarvigt - det var ju aldrig frågan om någon formell organisation). Förmodligen syftar han på status med det senare.

I nästa stycke diskuterar han vidare om middle class values, och säger då att dessa värden omfattades även av delar av aristokratin (han nämner Lars-Johan Hierta och Louis de Geer). Men vad gör dem medelklassiga i så fall? Blir inte hela premissen för hans avgränsningar problematisk då? Nu vet jag inte exakt vad T:s frågeställning är, men vare sig han ska föra ett variabelresonemang eller beskriva ett avgränsat objekt, borde detta kunna ställa till det för honom. I synnerhet som jag misstänker (borde läsa den här mer i sin helhet någon gång) att denna medelklass inte resonerar så mycket i termer av klass.

Tillskriver medelklassen en större självmedvetenhet. Undrar det jag. Jfr renässanskulturen, eller adelns egna legitimeringsprojekt (se exv. Peter Englunds avhandling). Påstår (intressantare) med hänvisning till Foucault att medelklassen grundade sin identitet i sexualitet (adeln i blod, arv) och respektabilitet.



Referenser

Frykman & Löfgren (1979/1987) The Culture Builders.
Carter (?) The Emergence of Polite Society in Britain 1600-1800
Tosh (1999) A Man's Place: Masculinity and the Middle Class Home in Victorian England.
Ambjörnsson (1988) Den skötsamme arbetaren. Om hur arbetarklassen anammade medelklassideal.
Ryan (1981) The Cradle of The Middle Class - the family in Oneida County, New York, 1790-1865.
Jordansson (1998) Den goda människan från Göteborg - Genus och fattigvårdspolitik i det borgerliga samhällets framväxt.

Goldthorpes kritik av Bourdieu

Detta kommer från en rätt obskyr artikel i en italiensk (tror jag) tidskrift:
“Cultural Capital”: Some Critical Observations i Sociologica

G:s invändning är att i den mån som idén om kulturellt kapital är originell så är det en dålig idé. Den allmänna idén om kulturella skillnader för arbetarklassbarn och landsbygdsbarn som förklaring till deras sämre skolprestationer har många andra formulerat bättre, tycker han.


I den mån som "kulturellt kapital" är en originell idé så handlar det om idén om att kapitalets former är överförbara mellan generationerna och kan växlas in till varandra. Kulturellt kapital kan också användas för att "köpa" (skaffa sig) tillgång till exklusiva kulturella artefakter. Detta är också kopplat till teser om att "resocialisering" är mer eller mindre omöjlig. Detta kapital är också mer eller mindre godtyckligt. Bourdieu accepterar inga påståenden om att den dominerande klassens kapital skulle vara mer användbart eller funktionellt i ett post-industriellt samhälle. B gör här ingen skillnad mellan att lära ut litterär kanon och att lära ut matematik och språk.Allt är "symboliskt våld".

G säger att som teori om klassojämlikheter i utbildningssystemet är den ok men inte originell. Som teori om social reproduktion i allmänhet är den originell, men inte "sound".

s. 7: "To hold, as Bourdieu in effect does, that the development and functioning of modern educational systems essentially confirm and stabilise the processes through which individuals and families maintain their social positions over time lacks prima facie plausibility."

Bs teori är alltså en teori om den absoluta omöjligheten för utbildningssystemet att verka "progressivt". G vederlägger detta med hänvisning till forskning om antagning till exklusiva utbildningar. B kan inte tolkas "relativt", dvs. att i takt med att utbildningssystemet expanderar så håller sig likväl eliten kvar på toppen. G menar att pratet om "devaluation" var överdrivet. Det var verkligen fler barn som lyckades ta sig från arbetarklassen till elitpositioner efter dessa expansioner.

Empiriskt låter B en inte skilja mellan kulturellt kapital och "egentlig intelligens/förmåga". Det senare är alltid en klasspräglad egenskap.

Sedan går G igenom en rad beundrare av B som han menar behandlar honom alltför välvilligt. De förstår hans teori som "relativ" men det är att ta bort det originella i B. G menar att det teoretiska misstaget hos B är att underskatta möjligheterna till resocialisering.