Ojämlikhet och representation

Just nu arbetar jag med ett paper om väljarrörlighet, där ingången är att klasskillnader i väljarrörlighet är symptom på problem. Nedan jag jag lista lite argument och referenser i ämnet.

Delli-Carpini och Keeter (1996) What the Americans Know About Politics and Why It Matters

I teorin om kognitiv mobilisering orsakas klasskillnader i rörlighet av svag partiidentifikation, vilket i sin tur är en följd av utbildning och politisk sofistikering. Detta skulle implicera att kunnigare väljare är mer rörliga för att de gör mer aktiva utvärderingar av partierna, och skulle därmed, teoretiskt sett, kunna ha bättre möjligheter att rösta i enlighet med sina egna politiska intressen. Det som dyker upp i bakhuvudet här är tanken att lågutbildade/arbetarklassen röstar på Socialdemokraterna rätt mycket pga. någon slags social identitet, snarare än ett aktivt övervägande av intressen.

DCK erbjuder stöd för ett gäng troliga konsekvenser av mer kunskap. I början av kapitel 9, "The Consequences of Political Knowledge and Ignorance", summerar de sina resultat så här:

s. 219: "First, political knowledge promotes civic virtues like political tolerance. Second, political knowledge promotes active participation in politics. Third, political knowledge helps citizens construct stable, consistent opinions on a broad array of topics. Fourth, political knowledge helps citizens identify their true interests and connect these with their political attitudes. And fifth, political knowledge helps citizens link their attitudes with their participation so that their participation serves their interest."

Jämfört med det jag skriver ovan är det framförallt punkt fyra och fem som är intressant för mig. Man kan också anmärka på att trean delvis går emot förväntningen om rörlighet. Men det är bara konsistent med mina empiriska iakttagelser att politisk kunskap i flera avseenden snarare leder till stabilitet. Detta kan också användas som ett argument av den negativa sidan.

Under punkt fyra interagerar de kunskap med "antal problem" (i livet, med privatekonomin etc.) och tar det som en proxy för intresse av liberalism/omfördelning. De hittar också där en effekt av kunskap så att de som inte har några problem blir mer konservativa av mer kunskap och de som har många problem blir mer liberala. Effekten ser dock rätt svag ut. (Denna analys liknar Henrik Oscarssons i "A Matter of Fact", där han visar att de kunnigaste medlemmarna i varje samhällsklass röstar mer vänster (arbetarklassen) respektive höger (tjänstemän etc.).)

När det gäller punkt fem, så tittar de på hur mycket åsikter och ideologi förklarar röstningsbeteendet i grupper med olika nivå av kunskap. Här kan man eventuellt komma med invändningar a'la Zallers, att detta kan tänkas handla om att de som har åsikter som är inkonsistenta jämfört med utbudet av partier (de tycker som Dem i ek pol, men är pro-life) har svårt att matcha dem mot ett partival. I detta fall ser dock effekterna mer imponerande ut. I tre olika val går andelen förklarad variation från pseudo-R2 på under 0.2 i den lägsta gruppen, till ett på över 0.8 i den högsta (fyra olika grupper). Dock lite substantiellt oklart. Hade varit gott att se en linear probability model, och ett riktigt R2, på detta. Apropå invändningen ovan så kan detta möjligen vara intressant att testa på svenska data, med bättre möjligheter att testa kausalitet (förbättras träffsäkerheten när kunskapen förbättras - om man nu inte tror att förändringar i kunskap från ett år till ett annat bara är slump/brus).

Verba, Nie och Kim (1978) Participation and Poltical Equality

Denna bok belägger många ojämlikheter i deltagande mellan mindre och mer resursstarka medborgare. Det speciella ärendet här är att jämföra olika politiska system. I många av kapitlen är skillnader mellan haves och havenots utgångspunkten, och de vill lägga till institutionella förklaringar för att förklara variationen i effekten av socioekonomiska resurser på deltagande. De lanserar fyra kanaler genom vilka institutioner kan påverka detta:

s. 81: "1. Institutions may deliberately and explicitly mobilize political activity, as when parties 'get out the vote' or mobilize campaign activists. 2. Institutions may expose those affiliated with them to politically relevant stimuli such as discussion about politics or concern for social issues. 3. Institutions may provide opportunities to be active and thereby provide skills and expectations that are then generalized to political activity. 4. Lastly, institutions may so control the channels to political activity that such activity is barred (or at least more difficult) for those who have no institutional affiliation."

En briljant typologi och figur på s. 85: svaga institutioner (medlemskap har ingen/liten effekt), additiva system (medlemmar mer aktiva än icke-medlemmar, i övrigt linjära effekter av individuella ekonomiska resurser), dominanta system (bara medlemmar aktiva, oavsett individuella resurser), restriktiva system (medlemskap har effekt på alla, men störst på de med störst individuella resurser - en interaktionseffekt), mobiliserande system (individuella resurser har effekt på de som inte är medlemmar, men för de som är medlemmar har de ingen betydelser - deras deltagande är högt över hela spektrumet).

Här kan man göra ett argument för att Sverige är ett land där man egentligen inte kan hitta den här typen av skillnader, för att våra institutioner är uppmuntrande till deltagande. Sverige diskuteras dock inte öht i boken. Undrar om någon gjort något kul här om Sverige? Men jag misstänker att Sverige hör till kategorin mobiliserande, med relativt små socioekonomiska skillnader. Vad jag vill argumentera är väl dock snarare att även om själva deltagandet har gjorts jämlikt, så kan man tänka sig att kvaliteten på deltagandet är större för de som kan mest. Hur mycket har denna typ av bias uppmärksammats tidigare, och vad är dess effekter? Om medelklassen måste "mutas", men arbetarklassen är lojal ändå, skapar det en bias mot medelklassen.

Intressant att de börjar med att spela upp frågor om ekonomisk ojämlikhet. De konstaterar att demokratisering inte verkar ha någon betydande effekt på omfördelning. Däremot kan det spela roll vilket parti som styr, vilket kan ha effekt på omfördelning (Hibbs). Och för det senare spelar deltagandet roll. Kan vara väl värt att läsa mer i detalj vid ett senare tillfälle.

Dalton (2008) Citizen Politics

Dalton har ett kapitel om representation, där han först diskuterar korrelationer mellan folklig och elitär opinion, därefter dyadisk korrespondens (mellan väljare och deras mer specifika representanter, i form av kandidater eller partier) och skillnaden mellan att vara delegat och trustee. I Europa handlar det ofta om att titta på relationerna mellan kollektivet av väljare som röstar på ett parti, och det partiets alla delegater (t.ex. riksdagsgruppen). Inte mycket om representation och ojämlikhet. Möjligen är detta ett exempel på den där bristen som Larry Bartels gick in för att korrigera.

Larsson Taghizadeh (2015) Are political parties more responsive to advocacy groups representing core voters or swing voters?

Detta working paper belyser liknande problem som jag sysslar med. Skillnaden är att jag försöker reda ut om det finns ett parti som är swing voter för (nästan) alla partier, snarare än att det är relativt partiets väljarbas. Men här finns lite tankar som kanske kan komma till användning. LT pekar ut möjligheten att effektiviteten av mobiliserande insatser kan tänkas hänga samman med dessa väljares position i det politiska landskapet. T.ex. kan man tänka sig att väljare som "inte har någonstans att ta vägen" får mindre gehör för sina protester, än de som kan gå till någon annan. Och om de väljare som protesterar inte skulle rösta på regerande parti under några som helst omständigheter, har protestgruppen naturligtvis inte heller något att erbjuda politikerna. Å andra sidan finns det också argument för att man bör prioritera "sina egna främst". LT för ett resonemang om investeringskalkyler: core voters är säkra investeringar - det håller dem lojala, swing voters är mer riskabla, man vet inte om de kommer att belöna en.

Bartels (2002) Economc Inequality and Political Representation, ser ut att ha publicerats på flera ställen, men bl.a. i Unequal Democracy.

Bartels knyter ihop litteraturen om ojämlikhet i deltagande med litteraturen om att representationen funkar (typ), och vill visa att kongressledamöter bryr sig mycket mer om vad de rika i deras valkrets tycker. I abstract nämns fyra kanaler för detta: turnout, contacts, knowledge, campaign donations. Knowledge får dock inte stöd riktigt, eller det är iaf inte den kanal som B tror mest på. När det gäller ideologisk represenation är det turnout och contact som han menar spelar störst roll. När det gäller sakfrågan abort är det troligen campaign donations som spelar in. Dock stor osäkerhet i skattningarna. Även om effekterna går rätt ofta, är det väldigt mycket som inte blir statistiskt signifikant.

Däremot verkar han inte säga något om effekter av kampanjer på kort sikt. Men detta handlar ju om responsivitet, snarare än positionering.

Gilens (2005) Inequality and Democratic Responsiveness, i POQ, vol. 69(5), s. 778-786

Förefaller främst vara en empirisk expansion av Bartels och andra föregångare (även om Bartels inte nämns inledningsvis). De som nämns är Jacobs & Page 2005, Schumaker & Getter (1977) och Berry, Portney och Thomson (1993), och inte alla av dem hittar belägg för ojämlik representation. Även G använder surveys och rollcall votes / NOMINATE. Rätt imponerande datasamling: 1935 surveyfrågor, mellan 1981 och 2002. De teoretiska slutsatserna är välbekant territorium: politiker i USA lyssnar mer på höginkomsttagares åsikter. Deras åsikter och förändringar präglar opinionen mer. Gilens har inte många belägg för mekanismer, men tror mest på donationer.

Gilens (2009) Preference Gaps and Inequality in Representation, i Political Science and Politics, april 2009, vol 42(2), s. 335-341.

Här går Gilens i dialog med Wlezien och Soroka som hävdar att policypreferenserna mellan rika och fattiga inte skiljer sig så mycket åt, och att skillnaden i hur mycket politikerna lyssnar på olika grupper därför inte leder till några allvarliga skillnader i vilken politik som förs. Kritiken mot W&S är att deras frågorna i deras dataset inte är de "viktiga" frågorna, och att om man tittar på fler frågor, som Gilens gör, hittar man fler frågor där det finns rätt stora skillnader. Detta gäller även frågor som inte är relaterade till "welfare". I avslutningen säger han att mycket av skillnaden mellan deras resultat förmodligen kommer av att han har fler specifika items i sin databas, medan W&S har mer allmänna, typ "ska vi höja skatten", eller "ska sjukförsäkringen reformeras". Gilens har frågor om specifika policyförslag.

Gilens (2015) Descriptive Representation, Money, and Political Inequality in the United States, Swiss Political Science Review, någon slags debattsida.

Detta handlar mer om den sociala sammansättningen av kongressen. Men argumentet är detsamma: kongressen lyssnar mer på de med god ekonomi, och det beror på pengarnas roll, dvs. donationssystemet. (Inte på röstningen alltså?) Här har han dock data på ännu fler policyförändringar, tillbaka till 1964 och fram till 2006. Överlag ganska likt artikeln från 2005 i figurerna. Sedan kommer det ett argument om att en förändrad social sammansättning av kongressen inte skulle ändra på detta. Det kommer dock in lite märkligt, eftersom hans argument mot verkar vara att de arbetare som finns i kongressen tenderar att vara lika liberala som höginkomsttagarna. Men det är ju ekonomi som är den viktiga frågan, väl? Hur som helst, argumentet för pengarnas roll är inte någon egen statistisk analys, utan mer påpekanden om hur beroende av rika donatorer man blivit. Och, menar han, i den mån som arbetarkandidater slår sig igenom, kommer det vara sådana som har konservativa värderingar (det är bara dessa som "godkänns" i processen).

Giger, Rosset och Bernauer (2012) The Poor Political Representation of the Poor in a Comparative Perspective, i Representation, vol 48(1), s. 47-61. 

Möjligen intressant tidsskrift för publicering detta?

I den här gör de liknande saker som Gilens och Bartels, men för proportionella demokratier i Europa istället. De använder "ideologisk kongruens" som mått på policyrepresentation.

I sin teoretiska del pekar de ut tre mekanismer bakom bristande representation av de fattigas preferenser (s. 49-50): politiker rekryteras från eliten, politiker är beroende av resurser som de kan få via lobbyister, samt väljare som röstar har inflytande i högre grad. Men inget om kunskap.

Deras bidrag handlar om att fastställa representationen inom partierna. Och här blir det lite intressant för mig. De argumenterar för att beroende av de rika, rekryteringen, väljarkåren etc. även leder till att partier i sin helhet får en bias mot de välsituerade. Den empiriska hypotesen lyder: "people with lower income have generally a lower congruence with the government". Ideologisk kongruens mäts genom jämförelser av självskattad högervänster, med expertsurveys (CSES) av partiets position på höger-vänsterskalan. Regeringens position på höger-vänster är beräknad genom partiet/partiernas position viktat mot andelen av regeringens stöd i parlamentet som respektive parti har. Dessa variabler mäts som att man tar den absoluta skillnaden mellan individuell position och parti/regerings position.

De visar först att preferenserna för omfördelning verkligen skiljer sig åt mellan rika och fattiga i de flesta länder. Lite förvånande finns det dock tre länder (Irland, Portugal, Österrike) där stödet för omfördelning är mindre bland de fattiga. I Sverige är denna skillnad dock inte signifikant. För ideologisk kongruens med partisystemet är det inget land som har en sådan omvänd effekt, dvs. att de fattiga är mer kongruenta med partierna. Däremot blir Sverige statistisk signifikant här åt det negativa hållet. Fattiga i Sverige har alltså sämre ideologisk kongruens med sitt närmaste parti. De har också sämre kongruens med regeringen. Här finns det heller inget land som har en statistiskt signifikant positiv effekt. Däremot rätt många länder där någon effekt inte kan urskiljas.

De båda måtten (partier, regeringar) sägs ge relaterade resultat, även om de inte matchar helt. De spekulerar i möjliga mekanismer för dessa skillnader: högre nivåer av ojämlikhet, koalitionstyper (för regeringsvariabeln), majoritetssystem, nya demokratier.

Flavin (2012) Does higher turnout among the poor lead to more equal policy representation? s. 405-412 i The Social Science Journal, vol. 49.

Flavin menar att det oproportionerliga inflytandet från de med höga inkomster inte kan förklaras genom deras större valdeltagande. Han undersöker variation mellan stater och röstning i valen till senaten.

s. 406: Why are citizens with low incomes underrepresented relative to their high income counterparts? One common explanation is the sustained upper class bias in voter turnout (Lijphart, 1997; Verba, Schlozman, & Brady, 1995). If elected officials are more responsive to those who turn out to vote, and affluent citizens are significantly more likely to vote than citizens with low incomes, then the fact that elected officials are more responsive to the preferences of their high income constituents should come as no surprise. As Verba, Schlozman, and Brady (1995, p. 14) predict in their seminal study of political participation, “inequalities in activity are likely to be associated with inequalities in governmental responsiveness.”

Nämner Griffin & Newman (2005) "Are voter better represented" som ett paper som hittar effekt av turnout när han jämför de som röstar med de som inte gör det (där kan det ju dock vara en annan faktor som korrelerar med turnout, som donationer, som egentligen spelar roll). Lika så gör Martin, P. S. (2003). Voting's rewards: Voter turnout, attentive publics, and congressional allocation of federal money, som menar att counties med högre turnout är får mer pengar från Congress. Han har även några papers i lagret om att högre turnout bland låginkomsttagare har effekt på welfare spending på delstatsnivå.

På slutet säger han inte att tidigare resultat har varit fel, och förklarar inte heller riktigt varför han får andra resultat. Frågan tycks fortfarande teoretiskt öppen.


Flavin, Patrick (2012) Income Inequality and Policy Representation in the American States, s. 29-59 i American Politics Research, vol. 40(1).

Här undersöks state policy, både ekonomiska och sociala frågor (abort, dödsstraff). Även här refereras turnout-förklaringen i början, och på skeptisk manér. (Mycket som gränsar till självplagiering i denna.) Det enda nya är dock datan på delstatsnivå. I slutet förespråkar han vidare forskning kring mekanismerna. Han nämner olika former av deltagande (röstning, kontakter med politiker, kampanjbidrag) som möjliga kandidater. Kanske kan man komma till rätta med denna brist genom att titta på delstatsnivån, säger han.

Ellis, Christopher (2013) Social Context and Economic Biases in Representation, i Journal of Politics, vol. 75(3), s. 773-786.


Argumenterar för att skillnader i representation för de fattiga beror på "contextual and institutional characteristics". Senare i texten visar det sig att dessa mekanismer handlar om hur MP:s tar in information om vad deras väljare tycker (typ) och om vilka delar av deras valkrets som är viktigast för att de ska uppnå sina egna mål (som kan vara både "electoral" och "policy" -relaterade). I mer konkreta termer handlar detta om att ökad ojämlikhet gör de fattiga mindre synliga (vilket borde vara en turnout-liknande förklaring), hög medianinkomst, de distrikt som är mer competitive, och där facket är starkt, samt slutligen partiidentifikation, som tänks ha en egen effekt på MP:s förmåga att "se" de fattiga. Resultaten stödjer idén att fattiga är bättre representerade i låginkomstdistrikt, i jämna distrikt och i distrikt med demokratiska representanter. Beläggen för bättre representation i mer jämlika distrikt och i distrikt med starka fack är svagare, men sägs ändå finnas där.

Förbehåll i conclusions: Kan finnas särskilda skillnader i frågor där åsiktsskillnaderna mellan rika och fattiga är stora. Inga direkta belägg för kausalitet.


Armèn Hakhverdian (2010) Political Representation and Income Inequality, EUI Working Paper MWP 2010/36

Det här handlar för omväxlings skull om UK. Verkar inte ha publicerats i peer-reviewat skick ännu. Men temat är detsamma: inkomstgrupper och representation. Trade-off mellan policy och att bli återvald. I UK blir det enligt H bias åt höger vid säkra konservativa regeringar (utöver vad röstsiffrorna visar) och i starka labourregeringar bias åt låginkomsttagarhållet. Efter jämna val finns istället en skew åt medelinkomstatgaren, eller medianväljaren (oklart hur H operationaliserar detta, eller om han likställer dessa teoretiskt).

Innehåller mycket bra teori som nog är värd att läsa noggrannare någon annan gång. T.ex. om left-right id kommer från party id eller från issue positions. Också intressanta siffror om hur den genomsnittlige väljaren har rört sig. Faktiskt en stark vänstertrend sedan ca 1976, om än lite tillbaka sedna 2005. Denna rörelse finns i alla inkomstskikt.

I diskussionen säger han att "electoral pressures" är det nya. Men hur funkar en sådan mekanism egentligen? Var kommer i så fall populariteten ifrån från början? Han nämner ett paper av Adams och Ezrow om "opinion leaders" i Europas väljarkårer som tydligen drar saker och ting åt vänster. "Who do European parties represent?" heter den artikeln.

Denne finner egentligen ingen distinkt bias åt de rika. Möjligen sa han något på slutet om att Labour får något färre tillfällen att utnyttja det här fenomenet, eftersom deras väljare röstar i mindre utsträckning.

Armèn Hakhverdian (2010) Political Representation and its Mechanisms: A Dynamic Left-Right Approach for the United Kingdom 1976-2006, i BJPS, vol. 40(4), s. 835-856.

Dynamisk representation = sker policyförändringar när opinionen förändras. På det hela taget menar han att representationen fungerar med detta sätt att se det. Policy förändras med opinionen och en högeropinion får en konservativ regering. Ett möjligt problem är den extremism som nämndes i förra artikeln - att de som har starka majoriteter tenderar att gå väldigt mycket åt sitt håll. (Men borde de inte bli bestraffade för det.)

Dynamic representation uppfanns av Stimson, MacKuen och Erikson i APSR 1995. De testar den inte bara för "policy" i allmänhet, utan på HoR, senaten, presidenten, och högsta domstolen.

Hela konceptet dynamic representation syftar till att reda ut kausaliteten, som är svår att reda ut i mer dyadiska designs.

Denna går dock inte in på skillnader i inflytande för olika grupper.

Lloren, Anouk, Jan Rosset och Reto Wüest (2015) Descriptive and Substantive Representation of Poor Citizens in Switzerland, Swiss Political Science Review, OnlinePreview.

Argument: Underskottet på deskriptiv representation har visat sig inte vara något särskilt bra förklaring till underskottet på substantiell representation. Det har bara effekt om tre speciella villkor är uppfyllda: elit och folk i "samma" grupp måste dela policypreferenser och prioriteringar; MPs får inte vara helt begränsade av partiledningarna och av de väljare som inte hör till "deras" grupp; MPs som hör till en viss grupp måste få chansen att välja saker som separerar dem från andra lagstiftare som i övrigt är likadana (exv. samma parti). På vilket sätt skiljer sig kriterium 3 från 2? Det verkar vara att den deskriptiva representationen och partiers prioriteringar sammanfaller så till den grad att deskr rep och partiideologi inte går att skilja åt med dessa metoder.

Parlamentet i Schweiz är ett "milita parliament", dvs. ledamöterna får inte särskilt mycket betalt, och behåller sina vanliga jobb som ledamöter. Detta verkar dock inte ha lett till större deskriptiv överensstämmelse mellan befolkningen och parlamentet.

De argumenterar för att kriterium 1 och 2 gäller för Schweiz, men inte 3.

Rigby & Wright (2013) Political Parties and Representation of the Poor in the American States, AJPS, vol. 53(3), s. 552-565

Där tidigare artiklar har tittat på beslut i parlamenten och de valdas åsikter, vill de här titta på kampanjmanifest etc. De finner följande "Using newly developed measures of state party positions, we examine weather low-income preferences get incorporated in parties' campaign appeals at this early stage in the policymaking process - finding little evidence that they do." (abstract) De hittar även en korrelation mellan Demokraternas appeller och graden av inkomstojämlikhet.

Om vi inte ser dem närvarande på agendan i valen, så sätter det sannolikt gränser för vad som kan komma senare.

I första avsnittet är det mycket diskussion om partinamn, labels, brands och vilka signaler det sänder till väljarna. Signalen är viktig för väljarnas möjligheter att informera sig om vilka saker partiet kommer göra om det får regera.

I andra avsnittet refereras kort Verba et al. (även från 2006, verkar ha kommit en andra upplaga då) och mekanismerna information, tid, civic skills etc. Mobiliseringen av väljare har skiftat från att gå via organisationer till reklam, vilket leder till större vikt för donationer. Dessa kommer i sin tur från de rikaste.

Intressant formulering från Pierson & Hacker: "The art for policy makers is not to respond to the median voter; it is to minimize the trade-offs when the desires of powerful groups and the desires of voters collide."

Deras data utgörs av någon variant av kandidaternas åsikter i olika frågor.  Källan till detta är något som kallas "Project Vote Smart" som verkar vara någon sorts valkompass. Förhoppningsvis samma frågor som ställs till väljarna. Eller så gör de index av alltsammans.

s. 560: "Representation as alignment asks, how well do the state parties' stances on economic and social issues covary with the preferences of each income group." Skulle vara intressant att se hur detta har utvecklats över tid för olika partier som antas representera olika grupper. S och arbetarklassen, fp och de högutbildade, c och jordbrukarna.

De skiljer mellan detta och influence, som höjer ribban ett snäpp till: partiet följer då denna grupps åsikter, även när de inte är i linje med andra gruppers åsikter. De hittar ett mått av alignment med de fattiga, men ingen influence (hur de skiljer mellan detta metodologiskt har jag inte satt mig in i).

Det jag tar med mig från den här artikeln är att det uppträder bias redan i stadiet av policypositioner, inte bara i de politiska besluten. I slutet konstaterar de att (även) de har svårt att säga exakt varför det är så här. De nämner dålig medvetenhet om de fattigas preferenser (även att de fattiga inte gör sig hörda i denna mening), eller om politikerna medvetet bortser från dessa preferenser. De verkar dock främst fastna för kampanjdonationsförklaringen. De menar att deras korrelation mellan större responsivitet och större inkomstjämlikhet pekar mot det. Effekten blir helt enkelt som störst där resurserna är koncentrerade i få händer.