Den första boken är skriven av Brante själv och är framförallt en diskussion av avgränsningen av begreppet "profession". På vägen hinner B referera mycket intressant forskning, där jag känner igen många av referenserna från texter av Howard Becker. Här finns bland annat en bra typologi över professionernas framväxt i olika historiska eror:
- Nationalstaten --> Statstjänstemän
- Den estetiska staten --> Konstnärerna
- Den industriella staten --> Tekniska professioner (staten var bl.a. tvungen att bygga upp en "motkompetens" för att kontrollera företagen i säkerhetsfrågor etc., plus bygga upp offentlig infrastruktur).
- Välfärdsstaten --> De människobehandlande professionerna
- Den nyliberala staten --> Marknadsprofessioner (data/kommunikation/systemteknik samt hantering av finansiella marknader - det första låter tveksamt att inordna här, tycker jag).
- Den globaliserade staten --> Internationella professioner (folk som kan mycket om EU och FN etc. - men är detta inte ett specialfall av tjänstemän?)
Professionals och managers är ca 30% av arbetskraften i Sverige (Costa, Machado, Aldrida i "Knowledge and Society - Portugal in the European Context")
Brante diskuterar professionsbegreppet mycket genom det han kallar "attributansatsen", dvs. diskussionen om exakt vilka egenskaper en yrkesgrupp ska ha för att kallas profession. Här listar jag (en del av) dem.
- Verksamheten motiveras med en ideologi om att tjäna det allmänna bästa.
- Ska "bygga på" teoretisk och/eller vetenskaplig kunskap.
- Gemensam identitet/anda/språk.
- Professionell etik
- Organisering
- Utbildning --> Examen är en del av att garantera kvaliteten i det arbete som utförs.
- Autonomi, eller kontroll över vilka som får utöva yrket.
- Ickemanuellt
- Ickerutiniserat
Här fanns några bra exempel på diskussionen om professionerna "verkligen" tjänar allmänheten. En McKeown har argumenterat för att läkarkåren gör en hel del skada - t.ex. att vaccinationer är något rätt onödigt. Man menar att professionerna har en tendens att vilja permanenta de problem som de ska lösa.
Brante ägnar dock besynnerligt lite tid åt att diskutera för och emot konkreta hypoteser om professionerna (som de två ovan) utan lägger istället kraften på att diskutera själva begreppet. Det är viktigt för Brante att det finns en slags äkta kärna i professionerna. Här finns flera spridda anmärkningar om att begreppet riskerar att "spädas ut" i en tid när högskolan har expanderat (även s. 360). Det är dock oklart varför detta skulle vara ett (vetenskapligt) problem. Det betyder ju bara att professionsforskarna får mer att forska om - att deras perspektiv blir mer relevant.
På s. 264 säger han att nya professioner är beroende av politiska beslut medan "riktiga" professioner (mina citationstecken) är baserade i "gemensamma, allmänt accepterade ontologiska modeller". Han säger också saker som att många definitioner är för "tillfälliga", men att "vad som anses vara högsta kunskap" ("vad som anses" mycket problematiskt) är tidlöst. Han använder också en skillnad mellan enkla vs djupa orsaksamband som jag undrar om den håller. Det är alltså en "rent" vetenskaplig grundning som är kriteriet på en riktig profession. Här verkar han plötsligt ha glömt bort allt vad han sa om professionernas (allas) framväxt i relation till staten tidigare i boken. Och detta trots att han kritiserar Abbotts teori om "the system of professions" för att glömma bort statens roll.
I slutkapitlet blir det tydligt att Brante har någon form av politiska syften med sin professionsdefinition, som handlar om att skydda vissa områden från marknadens och byråkratins intrång. Detta verkar vagt vänsterorienterat, men hur är mycket oklart (liknande tankar verkar även finnas hos Ylva Hasselberg, Shirin Ahlbäck och i det nybildade Professionsförbundet). Rent vetenskapligt låter det för mig mycket rimligare att avstå från alla de besvärliga normativa associationer som finns i termen"profession" (som verkar vara ett av Brantes främsta argument för att avgränsa det) och istället beskriva forskningsområdet ungefär så här: Det finns olika sätt att begränsa vilka människor som får utföra vissa sysslor. Under vilka omständigheter sker detta och under vilka omständigheter är detta bra eller dåligt?
Den empiriska boken var svår att förstå eftersom de olika tabellerna sällan sattes i en teoretisk ram. Två saker stod dock ut:
- När man frågar de professionella själva om innebörden i ordet "profession" handlar svaren nästan alltid om den individuella kompetensen. Det är individer som är proffs på saker och ting. Detta kan jämföras med forskarnas användning av denna term, som handlar om yrkesgrupper som kollektiv och deras organisering.
- Mycket hög korrelation mellan samarbete och upplevelse av konflikt med andra yrkesgrupper. Antyder det att de mäter fel saker, eller att respondenterna när de svarar på frågan bara tänker på det dagliga arbetet och att de i sin vardag inte uppfattar några konflikter med andra professioner, i betydelsen strid om domäner?
De nämner Friedsons idéer om konflikter mellan professioner och mot byråkrater/överordnade. Bara för att i nästa stund säga att de inte kan pröva teorin (vilket får det att se ut som att de klantat till det i designen). De menar dock att vissa mönster kan tolkas som stöd för Rueschemeyers idé om att makt är det avgörande i arbetsdelningen, snarare än sociala, tekniska eller kognitiva faktorer (men de förklarar inte vad detta är närmare). De nämner att de konflikter som framträder tydligast är de i relationer till chefer, men jag förstår inte hur de härleder det ur tabellerna.
Här finns lite rapportering om de professionellas politiska åsikter. De visar att de professionella oftast har mer högeråsikter än befolkningen som helhet. Detta gäller att öka friskolorna och att bedriva mer sjukvård i privat regi. De är dock mer negativa till att minska den offentliga sektorn. Ganska många av de aktuella professionerna är också sådana som arbetar där. Här har det dock skett en utveckling så att Saco-medlemmarna var ganska positiva till detta 1996, medan befolkningen i sin helhet var mer negativ.
När de tittar på utveckling bland de professionella över tid (1996-2010), finner de att de blivit mer negativa till att minska den offentliga sektorn, ta emot färre flyktingar i Sverige (de vill alltså ta emot fler), satsa på friskolor, satsa på ett miljövänligt samhälle (men de är fortfarande rätt positiva), delta i försvarssamarbete inom EU och till att Sverige ska utträda ur EU. De är mer positiva till jämställdhet. Nato (pos) och sjukvård i privat regi (neg) är typ oförändrat. Sedan är de 2010 positiva till att höja a-kassan, minska försvarsutgifterna, och vapenexportförbud. Negativa till att minska biståndet. Nästan neutrala till att införa euro (-6) och sänka skatterna (4).
Det visara också variation mellan professionerna, och även spridningsmått inom dem. Advokater , ekonomer, ingenjörer mest positiva till att minska den offentliga sektorn. Socionomer, präster och psykologer mest negativa. Universitetslärare fjärde mest negativ på -12. Att jämföra med advokater som är +70. Verkar dock inte vara väldigt stor skillnad i spridning inom professionerna. Pärster verkar vara de mest splittrade. Faktiskt också lärare ganska splittrade. Socionomer, officerare och poliser de mest eniga. Av dessa är officerare nästan neutrala, socionomer starkt negativa och poliser ganska negativa.
s. 116: Bland professionella är kvinnor, icke-chefer och offentliganställda mer vänster. Även uppväxthem gav utslag på detta.
s. 118: I sin helhet närmade man sig befolkningen i allmänhet. (Det var inte befolkningen som blev mer lik de professionella?)
No comments:
Post a Comment