Här finns två teser, som verkar gå lite om varandra: För det första är GEA-indelningen av välfärdsstater problematisk eftersom blandningen av olika program i olika länder är stor (eller iaf är det svårt att hänföra Sverige och Storbritannien till endera den liberala eller socialdemokratiska kategorin). För det andra bortser social dilemma-teorin från att både i Sverige och Storbritannien har välfärdsstaten, i alla fall delar av den, ett betydande folkligt stöd. Och ser man till förändringsprocesser så tycks de normer som man åberopar sig på för att legitimera sådana åtgärder variera från fall till fall. Slutsatserna blir i första hand negativa: det finns sannolikt ingen "väg" för respektive välfärdssystem, utan framtiden kommer att vara ganska blandad, och social dilemma-teorin (selektiva kontra universella åtgärder) räcker inte riktigt till. Säger också att han vill gå emot tanken att medel- eller arbetarklassen (facket) har någon sorts vetomakt när det gäller WS. Det kommer en formulering på slutet om att "jo, de måste vinnas, men inte fjäskas för hela tiden". Möjligen har han lite oklar beroende variabel här. Är det välfärdsstaten, eller är det stödet för den som analyseras? En möjlig synpunkt är att han har lite för starkt fokus på intressegruppers, men säger inget om politiska deals för att stänga ute dessa (jag såg inget om huruvida de där grundinkomståtgärderna politiserades eller inte) och heller inte om det hade några konsekvenser i valen. Det kommer ju alltid gå att hitta undantag till allmänna principer, kan man hävda, men överlag gäller ändå denna logik. Tesen behöver testas mer allmänt. (Något sådant sägs också mot slutet: logiken kanske fungerar på något slags makronivå, men inte när det gäller enskilda program. Men då blir också teori mer inriktad på att förklara valutgångar och partistrategi, snarare än utvecklingen av enskilda program.)
En svårighet i artikelns argument är att det förblir oklart om det är social dilemma-teorin eller GEA:s välfärdstypologi det är fel på.
En snabb tanke: om ett system är (framstår som) selektivt eller universellt avgörs inte av någon institutionell struktur (som sådan), utan av hur deltagandet i systemet i praktiken ser ut. Om ett program är något som alla kommer i kontakt med så uppfattas det som universellt (och rättvist, legitimt), men om ingen kommer i kontakt med det uppfattas det som selektivt och illegitimt. Det är inte institutionella strukturer som är avgörande, utan strukturen på deltagandet.
Social dilemma-teorin om WS säger att det är intrycket av "fairness" och ömsesidighet som är avgörande för stödet för WS. Referenserna är Rothstein och Lindboms APSA-paper från 2004, Rothsteins "Universal WS as Social Dilemma", Levi 1997 ("Consent, Dissent...", bok) och White i en antologi som heter "Arguing for Basic Income", Bowles et al i "Handbook in the Economics of Giving" och Bowles och Gintis i artikeln "Social Capital and Community Governance". Även Maus avhandling räknas tydligen hit.
Man kan tänka sig två ändpunkter vad gäller reciprocitet: en där vissa bara ger och andra bara tar, en andra där relationerna är "rent försäkringsmässiga".
Två empiriska svårigheter: trots nedskärningar som borde öka selektiviteten och därmed minska stödet för den, har stödet för den varit fortsatt högt. (Lite oklart för mig hur detta är ett argument. Folk fortsätter kanske att följa samma moraliska logik.
Exemplet dagis i Sverige intressant, men ser inte helt oproblematiskt ut för mig. Visserligen selektivt, men samtidigt ett system som de som kom in (och de var väl kanske tillräckligt många) hade stor nytta av. Och de som var utanför behövde väl inte subventionera så mycket, eller? Det kanske inte upplevdes så, när taxorna var starkt inkomstrelaterade?
Överlag stödet starkare i både Sverige och GBR snarare än i USA och Tyskland (ref till Svallfors "Klassamhällets kollektiva medvetande"). Detta lägre stöd i dessa länder, talar möjligen för att social dilemma-teorin håller, men att GBR är felklassificerat.
Citat från GEA om att den socialdemokratiska välfärdsstaten: "the principles of universalism and de-commodification of social rights [which] were extended also to the new middle classes". I Sverige är dock enbart sjukvård, utbildning, pensioner (folkpensioner, förmodar jag?) och barnbidrag egentligen universella, orelaterade till arbetsmarknadsdeltagande.
Påpekar att detta med "discriminating tastes of the new middle class" är oklart. Men är det inte bara "toppklass" som avses?
Svensk behovsprövning inkluderar försörjningstödet, bostadsbidrag, specialbidrag till barnfamiljer. Mindre av inkomstrelaterade stöd i GBR, tydligen. I så mån funkar GEA, i att det i de nordiska länderna handlar om att få in alla under samma tak.
O'Connor "States, Markets, Families, Rhodes i "Welfare and Work in the Open Economy" (Scharpf) säger att Labour då och då har försökt införa mer av inkomstrelaterade system. Savage & Atkinson om "Public Policy under Blair"- bok som försvarar New Labour.
Svensk pensionsreform mer utjämnande nu (men här nämner han inte paradox of redistr om att det svenska systemet skapar mer jämlikhet i slutändan), medan maxtaxan verkligen fjäskade för de med rätt höga inkomster. Sedan pratar han ganska länge om basinkomster för barnfamiljer, som tydligen blivit ett rätt stort program med tiden (har själv aldrig riktigt hört talas om det tidigare).
Hur som helst går detta emot teser om facket eller medelklassen som key actors. Borde de inte emotsätta sig detta gynnande av en grupp utanför arbetsmarknaden? [Tanke: Man kanske kan genomdriva vad som helst med argumentet "tänk på barnen"?]
Blair och "selektiv universalism" (Glennmerster i en bok med titeln "The Blair Effect").
s. 83: "In conclusion, the veto power wielded by trade unions and from people inside the labour market does not seem to operate in any consistent manner or in any simple way. Swedish policies have been favourable as well as less favourable to the working class and the same is true vis-à-vis the middle [/] class. At the same time, some policies have been favourable to those in the labour market while other have improved conditions for those outside the labour market. In Britain, the existing, universal, middle-class-friendly elements have been given substantial resource boosts while at the same time a host of selective measures have been implemented. Several measures are specifically tied to labour market participation, while others are not. There seems to be scant evidence of any definite welfare state consistency as regards programme configuration and key voting groups. Instead, the parties appear to be able to pick and choose among ‘key’ groups (if that is what they are)."
No comments:
Post a Comment