Vad ska man göra med denna? Kanske ta rätt på om de säger något om klasstrukturen och i så fall vad, för de olika länderna. Kapitlen skulle enligt redaktörernas instruktion till författarna ha formen Introduktion (beskrivning av fallet), beskrivning av rörlighet, relatera rörlighet till förändringar i social struktur, ideologiska förklaringar till ökad rörlighet, institutionella (regerande och partisystem) förklaringar samt rörlighet och "partisan stability" (är rörligheten lång- eller kortsiktig).
Introduktionen, av Ivor Crewe, tar avstamp i iakttagelsen att vad som en gång tedde sig så stabilt (Lipset & Rokkan) numera inte ter sig så. Partier som suttit länge har röstats ut och nya partier har dykt upp. (Överhuvudtaget handlar introduktionen mest om partisystemförändringar, som i Pedersens artikel.) Växande antal "split tickets" och minskad PID, i synnerhet bland unga väljare.
s. 10: Sågar net volatility som proxy för gross volatility (som alltså är det språkbruk man bör använda, med referens till denna bok, s. 9-10).
Det empiriska underlaget för tesen om ökande rörlighet verkar här framställas som något överdrivet (s. 7, Pedersen (1979) hittade ju t.ex. ingen entydig trend). Mycket av larmen om detta i Storbritannien var baserad på jämförelser mellan valresultat och opinionsundersökningar, snarare än mellan valresultat och valresultat (s. 11)
Sidan 11 har också en serie referenser som säger att "recall questions" av röstningsbeteende har låg precision.
s. 8-13: Begreppsdiskussion om rörlighet. Vi skulle kunna lägga mycket mer intressanta saker i det. T.ex. riktning. Vanligt sätt att mäta rörlighet (partibyten) fångar inte tvekande väljare (s. 12). Dock inga utsagor här om hur rörligheten är relaterad till sociala karaktäristika etc. Detta kan dock tänkas förekomma i de nationella kapitlen.
s. 13-16: Bra diskussion om begreppet "party system change".
På s. 16 beskrivs en modell (boxar och pilar) som är implicit i mycket forskning. Förändringar i social struktur och väljarnas "values" ger "Partisan dealignment" som ger ökad "Electoral volatility" som åstadkommer förändringar i partisystemet. Var och en av dessa pilar är en ganska komplex utsaga egentligen.
I "Conclusions", av David Denver, spelas förväntningarna på generaliserbara resultat ned ordentligt. De säger rentav att själva projektets design inte tillåter det.
s. 401: Säger att förändringarna i social struktur skett i alla länder, men att förändringar i attityder etc är mindre tydliga. Främst pga. brist på belägg. Men alla har ändå kartlagt något slags förändring i Ingleharts stil i sina länder. Därför kan man säga att alla har upplevt det som enligt teorin ska leda till dealignment. Detta upprepas också på s. 411. Man vill inte generalisera, men i någon vag mening menar man ändå att teorin som Crewe beskriver får stöd.
Dealignment har sedan hänt i alla länder (s. 402). På s. 405 säger Denver att net och gross volatility är "significantly related". En korrelation på ca 0.9 för flera länder (s. 406).
Tabellen på s. 407, som med OLS sammanfattar trenderna i de olika länderna (sedan 1945) har nästan lika många positiva som negativa koefficenter. Alltså ingen genomgående trend bland Västeuropas demokratier så där långt. (Jfr. Dassonneville & Hooghe - varifrån kommer månne deras idé om att folk tror att det finns en trend?)
Wednesday, April 23, 2014
Hinnfors (2008) The Puzzling Lack of a Social Dilemma.
Här finns två teser, som verkar gå lite om varandra: För det första är GEA-indelningen av välfärdsstater problematisk eftersom blandningen av olika program i olika länder är stor (eller iaf är det svårt att hänföra Sverige och Storbritannien till endera den liberala eller socialdemokratiska kategorin). För det andra bortser social dilemma-teorin från att både i Sverige och Storbritannien har välfärdsstaten, i alla fall delar av den, ett betydande folkligt stöd. Och ser man till förändringsprocesser så tycks de normer som man åberopar sig på för att legitimera sådana åtgärder variera från fall till fall. Slutsatserna blir i första hand negativa: det finns sannolikt ingen "väg" för respektive välfärdssystem, utan framtiden kommer att vara ganska blandad, och social dilemma-teorin (selektiva kontra universella åtgärder) räcker inte riktigt till. Säger också att han vill gå emot tanken att medel- eller arbetarklassen (facket) har någon sorts vetomakt när det gäller WS. Det kommer en formulering på slutet om att "jo, de måste vinnas, men inte fjäskas för hela tiden". Möjligen har han lite oklar beroende variabel här. Är det välfärdsstaten, eller är det stödet för den som analyseras? En möjlig synpunkt är att han har lite för starkt fokus på intressegruppers, men säger inget om politiska deals för att stänga ute dessa (jag såg inget om huruvida de där grundinkomståtgärderna politiserades eller inte) och heller inte om det hade några konsekvenser i valen. Det kommer ju alltid gå att hitta undantag till allmänna principer, kan man hävda, men överlag gäller ändå denna logik. Tesen behöver testas mer allmänt. (Något sådant sägs också mot slutet: logiken kanske fungerar på något slags makronivå, men inte när det gäller enskilda program. Men då blir också teori mer inriktad på att förklara valutgångar och partistrategi, snarare än utvecklingen av enskilda program.)
En svårighet i artikelns argument är att det förblir oklart om det är social dilemma-teorin eller GEA:s välfärdstypologi det är fel på.
En snabb tanke: om ett system är (framstår som) selektivt eller universellt avgörs inte av någon institutionell struktur (som sådan), utan av hur deltagandet i systemet i praktiken ser ut. Om ett program är något som alla kommer i kontakt med så uppfattas det som universellt (och rättvist, legitimt), men om ingen kommer i kontakt med det uppfattas det som selektivt och illegitimt. Det är inte institutionella strukturer som är avgörande, utan strukturen på deltagandet.
Social dilemma-teorin om WS säger att det är intrycket av "fairness" och ömsesidighet som är avgörande för stödet för WS. Referenserna är Rothstein och Lindboms APSA-paper från 2004, Rothsteins "Universal WS as Social Dilemma", Levi 1997 ("Consent, Dissent...", bok) och White i en antologi som heter "Arguing for Basic Income", Bowles et al i "Handbook in the Economics of Giving" och Bowles och Gintis i artikeln "Social Capital and Community Governance". Även Maus avhandling räknas tydligen hit.
Man kan tänka sig två ändpunkter vad gäller reciprocitet: en där vissa bara ger och andra bara tar, en andra där relationerna är "rent försäkringsmässiga".
Två empiriska svårigheter: trots nedskärningar som borde öka selektiviteten och därmed minska stödet för den, har stödet för den varit fortsatt högt. (Lite oklart för mig hur detta är ett argument. Folk fortsätter kanske att följa samma moraliska logik.
Exemplet dagis i Sverige intressant, men ser inte helt oproblematiskt ut för mig. Visserligen selektivt, men samtidigt ett system som de som kom in (och de var väl kanske tillräckligt många) hade stor nytta av. Och de som var utanför behövde väl inte subventionera så mycket, eller? Det kanske inte upplevdes så, när taxorna var starkt inkomstrelaterade?
Överlag stödet starkare i både Sverige och GBR snarare än i USA och Tyskland (ref till Svallfors "Klassamhällets kollektiva medvetande"). Detta lägre stöd i dessa länder, talar möjligen för att social dilemma-teorin håller, men att GBR är felklassificerat.
Citat från GEA om att den socialdemokratiska välfärdsstaten: "the principles of universalism and de-commodification of social rights [which] were extended also to the new middle classes". I Sverige är dock enbart sjukvård, utbildning, pensioner (folkpensioner, förmodar jag?) och barnbidrag egentligen universella, orelaterade till arbetsmarknadsdeltagande.
Påpekar att detta med "discriminating tastes of the new middle class" är oklart. Men är det inte bara "toppklass" som avses?
Svensk behovsprövning inkluderar försörjningstödet, bostadsbidrag, specialbidrag till barnfamiljer. Mindre av inkomstrelaterade stöd i GBR, tydligen. I så mån funkar GEA, i att det i de nordiska länderna handlar om att få in alla under samma tak.
O'Connor "States, Markets, Families, Rhodes i "Welfare and Work in the Open Economy" (Scharpf) säger att Labour då och då har försökt införa mer av inkomstrelaterade system. Savage & Atkinson om "Public Policy under Blair"- bok som försvarar New Labour.
Svensk pensionsreform mer utjämnande nu (men här nämner han inte paradox of redistr om att det svenska systemet skapar mer jämlikhet i slutändan), medan maxtaxan verkligen fjäskade för de med rätt höga inkomster. Sedan pratar han ganska länge om basinkomster för barnfamiljer, som tydligen blivit ett rätt stort program med tiden (har själv aldrig riktigt hört talas om det tidigare).
Hur som helst går detta emot teser om facket eller medelklassen som key actors. Borde de inte emotsätta sig detta gynnande av en grupp utanför arbetsmarknaden? [Tanke: Man kanske kan genomdriva vad som helst med argumentet "tänk på barnen"?]
Blair och "selektiv universalism" (Glennmerster i en bok med titeln "The Blair Effect").
s. 83: "In conclusion, the veto power wielded by trade unions and from people inside the labour market does not seem to operate in any consistent manner or in any simple way. Swedish policies have been favourable as well as less favourable to the working class and the same is true vis-à-vis the middle [/] class. At the same time, some policies have been favourable to those in the labour market while other have improved conditions for those outside the labour market. In Britain, the existing, universal, middle-class-friendly elements have been given substantial resource boosts while at the same time a host of selective measures have been implemented. Several measures are specifically tied to labour market participation, while others are not. There seems to be scant evidence of any definite welfare state consistency as regards programme configuration and key voting groups. Instead, the parties appear to be able to pick and choose among ‘key’ groups (if that is what they are)."
En svårighet i artikelns argument är att det förblir oklart om det är social dilemma-teorin eller GEA:s välfärdstypologi det är fel på.
En snabb tanke: om ett system är (framstår som) selektivt eller universellt avgörs inte av någon institutionell struktur (som sådan), utan av hur deltagandet i systemet i praktiken ser ut. Om ett program är något som alla kommer i kontakt med så uppfattas det som universellt (och rättvist, legitimt), men om ingen kommer i kontakt med det uppfattas det som selektivt och illegitimt. Det är inte institutionella strukturer som är avgörande, utan strukturen på deltagandet.
Social dilemma-teorin om WS säger att det är intrycket av "fairness" och ömsesidighet som är avgörande för stödet för WS. Referenserna är Rothstein och Lindboms APSA-paper från 2004, Rothsteins "Universal WS as Social Dilemma", Levi 1997 ("Consent, Dissent...", bok) och White i en antologi som heter "Arguing for Basic Income", Bowles et al i "Handbook in the Economics of Giving" och Bowles och Gintis i artikeln "Social Capital and Community Governance". Även Maus avhandling räknas tydligen hit.
Man kan tänka sig två ändpunkter vad gäller reciprocitet: en där vissa bara ger och andra bara tar, en andra där relationerna är "rent försäkringsmässiga".
Två empiriska svårigheter: trots nedskärningar som borde öka selektiviteten och därmed minska stödet för den, har stödet för den varit fortsatt högt. (Lite oklart för mig hur detta är ett argument. Folk fortsätter kanske att följa samma moraliska logik.
Exemplet dagis i Sverige intressant, men ser inte helt oproblematiskt ut för mig. Visserligen selektivt, men samtidigt ett system som de som kom in (och de var väl kanske tillräckligt många) hade stor nytta av. Och de som var utanför behövde väl inte subventionera så mycket, eller? Det kanske inte upplevdes så, när taxorna var starkt inkomstrelaterade?
Överlag stödet starkare i både Sverige och GBR snarare än i USA och Tyskland (ref till Svallfors "Klassamhällets kollektiva medvetande"). Detta lägre stöd i dessa länder, talar möjligen för att social dilemma-teorin håller, men att GBR är felklassificerat.
Citat från GEA om att den socialdemokratiska välfärdsstaten: "the principles of universalism and de-commodification of social rights [which] were extended also to the new middle classes". I Sverige är dock enbart sjukvård, utbildning, pensioner (folkpensioner, förmodar jag?) och barnbidrag egentligen universella, orelaterade till arbetsmarknadsdeltagande.
Påpekar att detta med "discriminating tastes of the new middle class" är oklart. Men är det inte bara "toppklass" som avses?
Svensk behovsprövning inkluderar försörjningstödet, bostadsbidrag, specialbidrag till barnfamiljer. Mindre av inkomstrelaterade stöd i GBR, tydligen. I så mån funkar GEA, i att det i de nordiska länderna handlar om att få in alla under samma tak.
O'Connor "States, Markets, Families, Rhodes i "Welfare and Work in the Open Economy" (Scharpf) säger att Labour då och då har försökt införa mer av inkomstrelaterade system. Savage & Atkinson om "Public Policy under Blair"- bok som försvarar New Labour.
Svensk pensionsreform mer utjämnande nu (men här nämner han inte paradox of redistr om att det svenska systemet skapar mer jämlikhet i slutändan), medan maxtaxan verkligen fjäskade för de med rätt höga inkomster. Sedan pratar han ganska länge om basinkomster för barnfamiljer, som tydligen blivit ett rätt stort program med tiden (har själv aldrig riktigt hört talas om det tidigare).
Hur som helst går detta emot teser om facket eller medelklassen som key actors. Borde de inte emotsätta sig detta gynnande av en grupp utanför arbetsmarknaden? [Tanke: Man kanske kan genomdriva vad som helst med argumentet "tänk på barnen"?]
Blair och "selektiv universalism" (Glennmerster i en bok med titeln "The Blair Effect").
s. 83: "In conclusion, the veto power wielded by trade unions and from people inside the labour market does not seem to operate in any consistent manner or in any simple way. Swedish policies have been favourable as well as less favourable to the working class and the same is true vis-à-vis the middle [/] class. At the same time, some policies have been favourable to those in the labour market while other have improved conditions for those outside the labour market. In Britain, the existing, universal, middle-class-friendly elements have been given substantial resource boosts while at the same time a host of selective measures have been implemented. Several measures are specifically tied to labour market participation, while others are not. There seems to be scant evidence of any definite welfare state consistency as regards programme configuration and key voting groups. Instead, the parties appear to be able to pick and choose among ‘key’ groups (if that is what they are)."
Monday, April 21, 2014
Piven (1990) Labor Parties in Post-industrial societies
Utgångspunkter: alla arbetarpartier måste ta sig an samma "post-industriella" ekonomiska ordning, men de har också haft mycket olika framgång. SAP mer framgångsrikt än Labour, etc.
Sambandet industrialisering och arbetarpartiers styrka modulerades av "strategies of dominant political coalitions in each country, and also by the pre-existing traditions and organizations of the popular classes" (s. 2).
s. 8: "The mass production factory brought together vast numbers of workers under one roof in work routines that dominated their waking lives, and joined them together in a battle against a common antagonist. By comparison, the characteristic work settings of much 'post-industrial' employment are small and dispersed, work schedules are more irregular, and work routines themselves do not build the solidarities that were fostered by assembly production."
s. 8: "Changes in the location of production, as well as changing patterns of settlement and consumptionm, are also transforming the communities and the culture even of those who remain industrial workers. The old segregated working class towns and enclaves are giving way to more dispersed patterns of settlement; television and life organized around patterns of mass consumption replace the working class pub and insular working class traditions; and locally based party organizations give way to national media campaigns. And new generations come of age in a world where class and class conflict no longer seems salient."
En del slappa argument här? Även om den minskande klassegregeringen förklara minskningen i klassröstning är det inte säkert att det förklarar minskningen i stöd för socialdemokraterna. Man har ju fått minska klassröstningen "för att" vinna tjänstemännen.
s. 9: "In turn, labor parties that have continued to wield governmental power have been able to buffer the impact of deindustrialization on party constituencies and party infrastructure. Sweden under the Social Democrats, for example, boasted very low unemployment levels even in the 1980s, partly because of its system for creating jobs and retraining workers, and also because in maintained and even expanded its large welfare state programs." Korrekt det sista, men vad åsyftas med "party infrastructure"?
De nämner också korporativismen som en mildrande faktor som hanterar omvandligen bättre (s. 12). GEA:s bidrag sägs visa på att de större välfärdsstaterna hanterar postindustriell omvandling inte genom expansion av låglönesektorn, utan genom kapitalinvesteringar och expansion av den offentliga sektorn (s. 15).
Det mest påtagliga intrycket från tabellen på s. 10-11 är att de socialdemokratiska partierna inte verkar ha påverkats så mycket alls. Genomsnittligt inte mer än 2% mindre i valresultat under 1980-talet, jämfört med 1944-1978. Faller inom felmarginalen när man har 23 fall, och hyfsat stor spridning, i mitt tycke.
Här nämns också klassallianser, främst bönderna i Sverige (märkligt nog) och även borgerliga partiers splittring. Therborn sägs prisa socialdemokratin för dess flexibla och opportunistiska användning av jämställdhets- och miljöfrågor. Det diskuteras statstruktur, där decentraliserande stater sägs vara ett problem för arbetarpartier.
Med party infrastructure åsyftades tydligen bland annan council housing i UK, direkta involveringar av facket i staten (Israel) och så något om stadsutveckling i USA som jag inte förstår just nu.
Under rubriken "Ideology" nämner Piven tanken att en ideologi och ett symbolspråk format under industrialismens dagar kanske inte helt är i samklang med folk nu. Och att högern har lyckats formulera en starkare ideologi nu, när det är kapitalet som är "the agent of change" i samhället.
Avslutningsvis pessmism. Arbetarpartier kanske kommer att vinna ibland enligt Piven, men det kommer kanske att handla mer om "image management" (Crewes fras) och populism, än om ett verkligt program. I alla fall är det svårt att se en återkomst av klasspolitiken på samma sätt.
Therborn, "Swedish Social Democracy and the Transition from Industrial to Postindustrial Politics", s. 101-123.
I början handlar det mest om att den svenska borgerligheten är ganska splittrad och att den socialdemokratiska dominansen består. Han nämner att Sverige industrialiserades relativt sent och att industrin var den dominerande sysselsättningen en ganska kort period (blev inte så förrän på 1940-talet). Här finns en del intressanta källor om historisk arbetsmarknadsstatistik. Här nämns SCB:s Arbetskraftsundersökningen och OECD:s Historical Statistics och Labour Force Statistics.
Påpekar att "industrial politics" handlade om de särskilda villkoren inom industrin. Men "post-industrial politics" blir tydligen politik om helt andra saker. Varför inte politik om livet i servicesektorn?
s. 107: "Public employment means large-scale organization, broad employer collectives, and generally a pro-union environment. Sociopolitically, the impact of a shift from a mainly industrial labor market to a chiefly non-industrial one is minimized if it occurs within the organizational framework of the public sector."
s. 106: Intressant omnämnande att antalet arbetstimmar (om jag förstår rätt) peakade i Sverige redan på 1920-talet. Men sedan 1978 har den börjat växa igen. Referens till en antologi med titeln "Sociologer ser på arbete".
s. 108: 1968 kampanjade (s) på "Ökad jämlikhet" som slogan.
Arbetaroffensivens tre delar: ökad jämlikhet (genom skatter), ändrad arbetsmarknadslagstiftining (MBL och LAS) och överföring av ägande rätt (löntagarfonder - dåligt sätt att sammanfatta den reformen, tror jag).
s. 121: "The position of capital is enhanced by the respect accorded it for exntrepernurial and executive acumen, by the SAP, the union leadership, and the SAP governments. [...] The middle strata, on the other hand, have few economic reasons to be very happy with their lot. Nor have small nonfarm entrepreneurs, but they are too few to matter much. The income after tax of, say, middle level managers or high school teachers is significantly lower than that of their equivalents in the rest of Western Europe, and their advantage over workers is also much smaller. They are also largely critical of Social Democracy. One of the reasons for the enduring high rate of class voting [/] is that a smaller proportion of the salaried middle strata in Sweden support the SAP than West German middle strata support the SPD or Austrian salaried middle strata the SPÖ." Å andra sidan, säger han, var marginalskatterna så höga att man kan förvånas över att det var så många som 35% av dem som gjorde det. Märkligt sagt av T hur som helst. Trenden var ju här fortfarande i uppåtgående. Jfr även Oskarsons omdöme efter valet 1988. SAP kommer dock att få ökat stöd av medelklasskvinnorna, tror Therborn.
Therborn tillskriver också partisystemet stor betydelse för konservatismens (Thatcherismens) svårigheter i Sverige. Radikala minoriteter kan inte slå igenom. Affärsvärlden har stor respekt för socialdemokratins kompetens. Men mest skriver han om detaljer i politiken på sjuttiotalet.
På det hela taget ingen särskilt insiktsgivande analys. Det saknas systematik på något sätt. Det där skickliga utnyttjandet av jämställdhetsfrågor för taktiska syften nämns inte så mycket. Möjligen då genom den offentliga sektorns expansion.
Sambandet industrialisering och arbetarpartiers styrka modulerades av "strategies of dominant political coalitions in each country, and also by the pre-existing traditions and organizations of the popular classes" (s. 2).
s. 8: "The mass production factory brought together vast numbers of workers under one roof in work routines that dominated their waking lives, and joined them together in a battle against a common antagonist. By comparison, the characteristic work settings of much 'post-industrial' employment are small and dispersed, work schedules are more irregular, and work routines themselves do not build the solidarities that were fostered by assembly production."
s. 8: "Changes in the location of production, as well as changing patterns of settlement and consumptionm, are also transforming the communities and the culture even of those who remain industrial workers. The old segregated working class towns and enclaves are giving way to more dispersed patterns of settlement; television and life organized around patterns of mass consumption replace the working class pub and insular working class traditions; and locally based party organizations give way to national media campaigns. And new generations come of age in a world where class and class conflict no longer seems salient."
En del slappa argument här? Även om den minskande klassegregeringen förklara minskningen i klassröstning är det inte säkert att det förklarar minskningen i stöd för socialdemokraterna. Man har ju fått minska klassröstningen "för att" vinna tjänstemännen.
s. 9: "In turn, labor parties that have continued to wield governmental power have been able to buffer the impact of deindustrialization on party constituencies and party infrastructure. Sweden under the Social Democrats, for example, boasted very low unemployment levels even in the 1980s, partly because of its system for creating jobs and retraining workers, and also because in maintained and even expanded its large welfare state programs." Korrekt det sista, men vad åsyftas med "party infrastructure"?
De nämner också korporativismen som en mildrande faktor som hanterar omvandligen bättre (s. 12). GEA:s bidrag sägs visa på att de större välfärdsstaterna hanterar postindustriell omvandling inte genom expansion av låglönesektorn, utan genom kapitalinvesteringar och expansion av den offentliga sektorn (s. 15).
Det mest påtagliga intrycket från tabellen på s. 10-11 är att de socialdemokratiska partierna inte verkar ha påverkats så mycket alls. Genomsnittligt inte mer än 2% mindre i valresultat under 1980-talet, jämfört med 1944-1978. Faller inom felmarginalen när man har 23 fall, och hyfsat stor spridning, i mitt tycke.
Här nämns också klassallianser, främst bönderna i Sverige (märkligt nog) och även borgerliga partiers splittring. Therborn sägs prisa socialdemokratin för dess flexibla och opportunistiska användning av jämställdhets- och miljöfrågor. Det diskuteras statstruktur, där decentraliserande stater sägs vara ett problem för arbetarpartier.
Med party infrastructure åsyftades tydligen bland annan council housing i UK, direkta involveringar av facket i staten (Israel) och så något om stadsutveckling i USA som jag inte förstår just nu.
Under rubriken "Ideology" nämner Piven tanken att en ideologi och ett symbolspråk format under industrialismens dagar kanske inte helt är i samklang med folk nu. Och att högern har lyckats formulera en starkare ideologi nu, när det är kapitalet som är "the agent of change" i samhället.
Avslutningsvis pessmism. Arbetarpartier kanske kommer att vinna ibland enligt Piven, men det kommer kanske att handla mer om "image management" (Crewes fras) och populism, än om ett verkligt program. I alla fall är det svårt att se en återkomst av klasspolitiken på samma sätt.
Therborn, "Swedish Social Democracy and the Transition from Industrial to Postindustrial Politics", s. 101-123.
I början handlar det mest om att den svenska borgerligheten är ganska splittrad och att den socialdemokratiska dominansen består. Han nämner att Sverige industrialiserades relativt sent och att industrin var den dominerande sysselsättningen en ganska kort period (blev inte så förrän på 1940-talet). Här finns en del intressanta källor om historisk arbetsmarknadsstatistik. Här nämns SCB:s Arbetskraftsundersökningen och OECD:s Historical Statistics och Labour Force Statistics.
Påpekar att "industrial politics" handlade om de särskilda villkoren inom industrin. Men "post-industrial politics" blir tydligen politik om helt andra saker. Varför inte politik om livet i servicesektorn?
s. 107: "Public employment means large-scale organization, broad employer collectives, and generally a pro-union environment. Sociopolitically, the impact of a shift from a mainly industrial labor market to a chiefly non-industrial one is minimized if it occurs within the organizational framework of the public sector."
s. 106: Intressant omnämnande att antalet arbetstimmar (om jag förstår rätt) peakade i Sverige redan på 1920-talet. Men sedan 1978 har den börjat växa igen. Referens till en antologi med titeln "Sociologer ser på arbete".
s. 108: 1968 kampanjade (s) på "Ökad jämlikhet" som slogan.
Arbetaroffensivens tre delar: ökad jämlikhet (genom skatter), ändrad arbetsmarknadslagstiftining (MBL och LAS) och överföring av ägande rätt (löntagarfonder - dåligt sätt att sammanfatta den reformen, tror jag).
s. 121: "The position of capital is enhanced by the respect accorded it for exntrepernurial and executive acumen, by the SAP, the union leadership, and the SAP governments. [...] The middle strata, on the other hand, have few economic reasons to be very happy with their lot. Nor have small nonfarm entrepreneurs, but they are too few to matter much. The income after tax of, say, middle level managers or high school teachers is significantly lower than that of their equivalents in the rest of Western Europe, and their advantage over workers is also much smaller. They are also largely critical of Social Democracy. One of the reasons for the enduring high rate of class voting [/] is that a smaller proportion of the salaried middle strata in Sweden support the SAP than West German middle strata support the SPD or Austrian salaried middle strata the SPÖ." Å andra sidan, säger han, var marginalskatterna så höga att man kan förvånas över att det var så många som 35% av dem som gjorde det. Märkligt sagt av T hur som helst. Trenden var ju här fortfarande i uppåtgående. Jfr även Oskarsons omdöme efter valet 1988. SAP kommer dock att få ökat stöd av medelklasskvinnorna, tror Therborn.
Therborn tillskriver också partisystemet stor betydelse för konservatismens (Thatcherismens) svårigheter i Sverige. Radikala minoriteter kan inte slå igenom. Affärsvärlden har stor respekt för socialdemokratins kompetens. Men mest skriver han om detaljer i politiken på sjuttiotalet.
På det hela taget ingen särskilt insiktsgivande analys. Det saknas systematik på något sätt. Det där skickliga utnyttjandet av jämställdhetsfrågor för taktiska syften nämns inte så mycket. Möjligen då genom den offentliga sektorns expansion.
Esping-Andersen om klassallianser i "Three Worlds..."
På s. 23 börjar han prata om välfärdsstaten som "a system of stratification". Poor-relief stigmatiserade och Bismarcks socialförsäkringar upprätthöll traditionella statusskillnader.
Om arbetarrörelsernas alternativ:
s. 24: "Almost invariably, the model that labor first pursued was that of self-organized friendly societies or equivalent union- or party-sponsored fraternal welfare plans. This is not surprising. Workers were obviously suspicious of reforms sponsored by a hostile state, and saw their own organizations not only as bases of class mobilization, but also as embryos of an alternative world of solidarity and justice; as a microcosm of the socialist haven to come. Nonetheless, these micro-socialist societies often became problematic class ghettos that divided rather than united workers." Problem med gränsdragningar - man ville inte ha med de fattigaste arbetarna.
Av koalitionsskäl fick man byta strategi, s. 25: "the universalistic system promotes equality of status. All citizens are endowed with similar rights, irrespective of class and market position [nja, det beror ju på inkomst]. In this sense, the system is meant to cultivate cross-class solidarity, a solidarity of the nation." Men detta förutsätter samtidigt att de flesta är "småfolk". Sedan beskriver faktiskt EA mycket av det som vi säger idag: att ökad ojämlikhet (såväl NMC som arbetarklassen) leder till att vissa lämnar systemen för marknaden, och bara de fattigaste blir kvar i systemen.
s. 25: Det korporativa systemet bäst ägnat att hantera ökade förändringar i förväntningar på välfärdsstaten.
s. 25/26: "In nations with either a social-assistance or a universalistic Beveridge-type system, the option was to allow the market or the state to furnish adequacy and satisfy middle-class aspirations. Two alternative models emerged from this political choice. The one typical of Great Britain and most of the Anglo-Saxon world was to preserve and essentially modest universalism in the state, and allow the market to reign for a growing social strata demanding superior welfare. Due to the political power of such groups, the dualism that emerges is not merely one between state and market, but also between forms of welfare-state transfers: in these nations, one of the fastest growing components of public expenditure is subsidies for so-called 'private' welfare plans. And the typical political effect is the erosion of middle class support for what is less and less a universalistic public-sector transfer system.
Yet another alternative has been to seek a synthesis of universalism and adequacy outside of the market. This road has been followed in countries where, by mandating or legislation, the state incorporates the new middle classes within a luxorious second-tier, universally inclusive, earnings-related insurances scheme on top of the flat-rate egalitarian one. [...] By guaranteeing benefits tailored to expectations, the solution reintroduces benefit inequailties, but effectively blocks off the market. It this succeeds in retaining universalism and also, therefore, the degree of political consensus required to preserve broad and solidaristic support for the high taxes that such a welfare-state model demands."
Man lyckades upprätthålla stödet för välfärdsstaten på detta sätt. Men vad vann man? Var de där små omfördelande inslagen värda så mycket? Möjligen säger EA i "Jämlikhet med en lycklig..." att det inte var så mycket man vann egentligen. (Men socialdemokratin blev ju ändå långt mäktigare här.)
s. 29: Tre saker förklarar regimerna: class-political coalition structures, the nature of class mobilization (varför inte "the degree"?) och histoircal legacy of regime institutionalization. Är det sista en ursprungsvariabel, eller syftar det på vad de två första variablerna skapade?
s. 30: När det gäller klasskoalitioner syftar GEA i första ledet på bönderna: "Where the rural economy was dominated by small, capital-intensive family farmers, the potential for an alliance was greater than where it rested on large pools of cheap labor." Plus böndernas organisering. Inte helt klar för mig dock varför det första leder till att bönderna kan lättare gå i koalition med vänstern. Lite längre ned lägger GEA också till en tredje mekanism: på kontinenten mobiliserade de konservativa krafterna mer intensivt på landsbygden.
Medelklassen blir dock avgörande efter andra världskriget: s. 31: "The Scandinavian model relied almost entirely on social democracy's capacity to incorporate them into a new kind of welfare state: one that provided benefits tailored to the tastes and expectations of the middle classes [dvs. inkomstrelaterade], but nonetheless retained universalism of rights." Tidigare anmärker han att de inte är så jätteintresserade av full sysselsättning, att de motsätter sig drastiska mängder omfördelning och direkt ekonomisk utjämning. Anglosaxiska stater skapar en dualism, där medelklassen går till marknaden. Men varför går det inte att skapa en koalition för en skandinavisk WS här? Skulle inte stora grupper tjäna på det? Eller litar de inte på staten? Den kontinentala upprätthåller statusskillnader. Men borde det inte vara möjligt att samla den fattigare hälften även här? Är det en alltför drastisk åtgärd?
s. 67: Ovan nämnda mikrosocialism hade två problem. Förutom ghettoiseringen och att man gjorde medlemskap till den centrala frågan (och ständiga stridsämnet) var den också ekonomiskt sårbar i tider av ekonomiska kriser och arbetsplatskonflikter.
s. 68: "Universalism, therefore, became a guiding principle because it equalized the status, benefits, and responsibilities of citizenship, and because it helped build political coalitions". Men man övergav ju universalismen för inkomstbortfallsprincipen sedan? Senare säger GEA att man kom att införa delvis inkomstbortfall, men att man behöll universalismen på ett formellt plan.
s. 223: "As we have noted, its [the Swedish WS] future depends on middle-class support which, in turn, requires expanding and improving the quality and quantity of services. Its financial underpinnings, moreover, depend on maximizing the tax-base, meaning that most people must work and as few as possible depend on benefits. In this nexus, it is obvious that Sweden will refrain from the early-retirement option pursued in Europe, and that, instead, it will optimize employment opportunities even if, as we have seen, the risk is major imbalances in the economy, and serious public indebtedness." Men förutspår också att WS expansion kommer att hejdas av att subventionerna begränsas av skattetaket. Regeringen måste lita till återhållsamhet med lönerna, säger han.
s, 226-228: Funderar om möjlig könskonflikt i Sverige, och säger att Sverige ev får sätta sin lit till att de äktenskapliga banden håller ihop samhällena.
Ska man tolka detta som att alliansen mellan arbetare och tjänstemän var något som åstadkoms under tillfälligt lyckliga omständigheter? Att den inte kommer hålla, kanske inte har hållit ihop i en ny era. Här verkar inte nämnas några speciella effekter på medelklassens världsbild, tänkande eller självidentifiering. Å andra sidan är det inte helt klart för mig varför det skandinaviska projektet blev omöjligt i Tyskland och UK. I synnerhet inte UK. Om de också hade universalism, då hade de väl kunnat bygga ut den enligt svensk modell de också? Och svaret på det är att de valde fel strategi, varför valde i så fall hela den anglosaxiska världen fel, och den nordiska rätt? Kan möjligen förklaras med en policy transmission hypotes.
Om arbetarrörelsernas alternativ:
s. 24: "Almost invariably, the model that labor first pursued was that of self-organized friendly societies or equivalent union- or party-sponsored fraternal welfare plans. This is not surprising. Workers were obviously suspicious of reforms sponsored by a hostile state, and saw their own organizations not only as bases of class mobilization, but also as embryos of an alternative world of solidarity and justice; as a microcosm of the socialist haven to come. Nonetheless, these micro-socialist societies often became problematic class ghettos that divided rather than united workers." Problem med gränsdragningar - man ville inte ha med de fattigaste arbetarna.
Av koalitionsskäl fick man byta strategi, s. 25: "the universalistic system promotes equality of status. All citizens are endowed with similar rights, irrespective of class and market position [nja, det beror ju på inkomst]. In this sense, the system is meant to cultivate cross-class solidarity, a solidarity of the nation." Men detta förutsätter samtidigt att de flesta är "småfolk". Sedan beskriver faktiskt EA mycket av det som vi säger idag: att ökad ojämlikhet (såväl NMC som arbetarklassen) leder till att vissa lämnar systemen för marknaden, och bara de fattigaste blir kvar i systemen.
s. 25: Det korporativa systemet bäst ägnat att hantera ökade förändringar i förväntningar på välfärdsstaten.
s. 25/26: "In nations with either a social-assistance or a universalistic Beveridge-type system, the option was to allow the market or the state to furnish adequacy and satisfy middle-class aspirations. Two alternative models emerged from this political choice. The one typical of Great Britain and most of the Anglo-Saxon world was to preserve and essentially modest universalism in the state, and allow the market to reign for a growing social strata demanding superior welfare. Due to the political power of such groups, the dualism that emerges is not merely one between state and market, but also between forms of welfare-state transfers: in these nations, one of the fastest growing components of public expenditure is subsidies for so-called 'private' welfare plans. And the typical political effect is the erosion of middle class support for what is less and less a universalistic public-sector transfer system.
Yet another alternative has been to seek a synthesis of universalism and adequacy outside of the market. This road has been followed in countries where, by mandating or legislation, the state incorporates the new middle classes within a luxorious second-tier, universally inclusive, earnings-related insurances scheme on top of the flat-rate egalitarian one. [...] By guaranteeing benefits tailored to expectations, the solution reintroduces benefit inequailties, but effectively blocks off the market. It this succeeds in retaining universalism and also, therefore, the degree of political consensus required to preserve broad and solidaristic support for the high taxes that such a welfare-state model demands."
Man lyckades upprätthålla stödet för välfärdsstaten på detta sätt. Men vad vann man? Var de där små omfördelande inslagen värda så mycket? Möjligen säger EA i "Jämlikhet med en lycklig..." att det inte var så mycket man vann egentligen. (Men socialdemokratin blev ju ändå långt mäktigare här.)
s. 29: Tre saker förklarar regimerna: class-political coalition structures, the nature of class mobilization (varför inte "the degree"?) och histoircal legacy of regime institutionalization. Är det sista en ursprungsvariabel, eller syftar det på vad de två första variablerna skapade?
s. 30: När det gäller klasskoalitioner syftar GEA i första ledet på bönderna: "Where the rural economy was dominated by small, capital-intensive family farmers, the potential for an alliance was greater than where it rested on large pools of cheap labor." Plus böndernas organisering. Inte helt klar för mig dock varför det första leder till att bönderna kan lättare gå i koalition med vänstern. Lite längre ned lägger GEA också till en tredje mekanism: på kontinenten mobiliserade de konservativa krafterna mer intensivt på landsbygden.
Medelklassen blir dock avgörande efter andra världskriget: s. 31: "The Scandinavian model relied almost entirely on social democracy's capacity to incorporate them into a new kind of welfare state: one that provided benefits tailored to the tastes and expectations of the middle classes [dvs. inkomstrelaterade], but nonetheless retained universalism of rights." Tidigare anmärker han att de inte är så jätteintresserade av full sysselsättning, att de motsätter sig drastiska mängder omfördelning och direkt ekonomisk utjämning. Anglosaxiska stater skapar en dualism, där medelklassen går till marknaden. Men varför går det inte att skapa en koalition för en skandinavisk WS här? Skulle inte stora grupper tjäna på det? Eller litar de inte på staten? Den kontinentala upprätthåller statusskillnader. Men borde det inte vara möjligt att samla den fattigare hälften även här? Är det en alltför drastisk åtgärd?
s. 67: Ovan nämnda mikrosocialism hade två problem. Förutom ghettoiseringen och att man gjorde medlemskap till den centrala frågan (och ständiga stridsämnet) var den också ekonomiskt sårbar i tider av ekonomiska kriser och arbetsplatskonflikter.
s. 68: "Universalism, therefore, became a guiding principle because it equalized the status, benefits, and responsibilities of citizenship, and because it helped build political coalitions". Men man övergav ju universalismen för inkomstbortfallsprincipen sedan? Senare säger GEA att man kom att införa delvis inkomstbortfall, men att man behöll universalismen på ett formellt plan.
s. 223: "As we have noted, its [the Swedish WS] future depends on middle-class support which, in turn, requires expanding and improving the quality and quantity of services. Its financial underpinnings, moreover, depend on maximizing the tax-base, meaning that most people must work and as few as possible depend on benefits. In this nexus, it is obvious that Sweden will refrain from the early-retirement option pursued in Europe, and that, instead, it will optimize employment opportunities even if, as we have seen, the risk is major imbalances in the economy, and serious public indebtedness." Men förutspår också att WS expansion kommer att hejdas av att subventionerna begränsas av skattetaket. Regeringen måste lita till återhållsamhet med lönerna, säger han.
s, 226-228: Funderar om möjlig könskonflikt i Sverige, och säger att Sverige ev får sätta sin lit till att de äktenskapliga banden håller ihop samhällena.
Ska man tolka detta som att alliansen mellan arbetare och tjänstemän var något som åstadkoms under tillfälligt lyckliga omständigheter? Att den inte kommer hålla, kanske inte har hållit ihop i en ny era. Här verkar inte nämnas några speciella effekter på medelklassens världsbild, tänkande eller självidentifiering. Å andra sidan är det inte helt klart för mig varför det skandinaviska projektet blev omöjligt i Tyskland och UK. I synnerhet inte UK. Om de också hade universalism, då hade de väl kunnat bygga ut den enligt svensk modell de också? Och svaret på det är att de valde fel strategi, varför valde i så fall hela den anglosaxiska världen fel, och den nordiska rätt? Kan möjligen förklaras med en policy transmission hypotes.
Wednesday, April 16, 2014
Korpi och Palme om "The Paradox of Redistribution"
The Paradox of Redistribution and Strategies of Equality: Welfare State Institutions,
Inequality, and Poverty in the Western Countries
Author(s): Walter Korpi and Joakim PalmeSource: American Sociological Review, Vol. 63, No. 5 (Oct., 1998), pp. 661-687
Artikeln handlar om hur välfärdsstaten bäst bekämpar ojämlikheten. Det handlar om generella och riktade program, nivån på ersättningarna och om man ska ta in medelklassen eller inte.
s. 663: Because marginal types of social policy programs are directed primarily at those below the poverty line, there is no rational base for a coalition between those above and those below the poverty line. In effect, the poverty line splits the working class and tends to generate coalitions between
better-off workers and the middle class against the lower sections of the working class, something which can result in tax revolts and backlash against the welfare-state.
Personer som förkastar generell välfärdspolitik: Castles och Mitchell (1992), Goodin och Legrand (1987), Gordon Tullock, Brian Barry.
s. 664: Thus, welfare state institutions can be viewed as "intervening variables" (Lazarsfeld 1962), on one hand reflecting causal factors such as actions by coalitions of interest groups, and on the other hand potentially having feedback effects on distributive processes via their effects on the formation of interests, preferences and coalitions among citizens. Therefore a fruitful hy-pothesis is that, while the institutions of the welfare state are to an important extent shaped by different types of interest groups,
once institutions are in place they tend to influence the long-term development of definitions of interests and coalition formation among citizens.
s. 666: (1) Relevant to the issue of targeting versus universalism, the first aspect refers to the definition of bases of entitlement and involves four qualitatively different criteria indicating whether
eligibility is based on need determined via a means test, on contributions (by the insured or employers) to the financing of the social insurance program, on belonging to a specified occupational category, or on citizenship (residence) in the country.7 (2) The second aspect concerns the underlying principle guiding the determination of benefit levels-that is, the extent to which social insurance benefits should replace lost income. The benefit-level principle can be seen as a continuous variable, going from means-tested minimum benefits, to flatrate benefits given equally to everyone, and
to benefits that in different degrees are related to previous earnings. (3) The third aspect is qualitative and refers to the forms for governing a social insurance program. This aspect receives its significance via its combination with the previous two aspects. Here we create a dichotomy based on whether representatives of employers and employees cooperate in the governing of a program.
s. 669: The encompassing model combines ideas from Bismarck and Beveridge into a new pattern. In this model, eligibility is based on contributions and citizenship. Universal programs covering all citizens and giving them basic security are combined with earningsrelated benefits for the economically active population. This model reduces the demand for private insurance and has the potential of encompassing all citizens within the same program.
Märkligt att de är så fokuserade på socialförsäkringsprogram. Men kanske kan alla tjänster reduceras till basic security/targeted. Får läsa Bergh om detta.
I den empiriska analysen begränsar de sig till ålderspension och sjukersättningarna. De klassificerar länderna enligt sin ovan nämnda typologi.
s. 671: Divergence can be fostered by either institutional structures that directly segment risk pools along socioeconomic lines, or indirectly via redistributive strategies that create differences of interest between the poor and the nonpoor, between workers and salaried employees. The institutions of the corporatist and the voluntary state-subsidized models have direct effects on the segmenting of risk pools. The corporatist model is based on a direct segmentation of risk pools along socioeconomic lines. By creating programs specific to branches of industry and occupational status, corporatist programs separate citizens into relatively homogeneous risk categories that are accorded more or less differing conditions, contributions, and benefits. Thus, this model brings to the fore the potential
lines of socioeconomic cleavages among citizens, creates differences in short-term economic interests among occupational categories, and tends to institutionalize these differences.
s. 672: By discriminating in favor of the poor, the targeted model creates a zero-sum conflict of
interests between the poor and the better-off workers and the middle classes who must pay for the benefits of the poor without receiving any benefits. The targeted model thus tends to drive a wedge between the short-term material interests of the poor and those of the rest of the population, which
must rely on private insurance. It gives the better-off categories no rational basis for including the poor, and leaves the poor to trust in the altruism of the more fortunate.As made explicit by Beveridge (1942), in the basic security model flat-rate benefits are intended only to provide a safety net for the
working class, while the middle classes are expected to safeguard their standards of living through various forms of private insurance. Social insurance systems in the basic security model therefore tend to become a concern primarily for manual workers, while as in the targeted model, private insurance is likely to loom large for salaried employees and other better-off groups. Therefore, the basic security model is also likely to separate the interests of high-income strata from those of workers and the poor.
s. 672: By giving basic security to everybody and by offering clearly earnings-related benefits to all economically active individuals, in contrast to the targeted and basic security models, the encompassing model brings low-income groups and the better-off citizens into the
same institutional structures. Because of its earnings-related benefits, it is likely to reduce the demand for private insurance. Thus, the encompassing model can be expected to have the most favorable outcomes in terms of the formation of cross-class coalitions that include manual workers as well as the middle classes. By providing sufficiently high benefits for high-income groups so as not to
push them to exit, in encompassing institutions the voice of the better-off citizens helps not only themselves but low-income groups as well (Hirschman 1970).
Det låter egentligen som att man inte ändrar något i medelklassens intresse av privata försäkringar, men att det helt enkelt blir lite för bökigt. Man känner inte att det behövs, och så kan man vinna dessa väljare med andra frågor? Eller handlar det om att de tror att systemet är "nästan" försäkringsmässigt - att de inte vet att det omfördelas till de fattiga? Den "fördel" som det svenska systemet har är då alltså att det till skillnad från det tyska faktiskt omfördelar lite grand. Det borde i så fall vara lika legitimt.
s. 672: This trade-off indicates that it is impossible to maximize both the degree of low-income targeting and budget size. In so far as welfare state institutions contribute to the pooling of risks and resources and to the formation of coalitions that include the middle classes as well as the working class and the poor, they are likely to affect the size of the redistributive budget.'5 Therefore, encompassing institutions are expected to generate the broadest base of support for welfare state
expansion and the largest budget size.
(Den "paradox" de talar om är egentligen en trade-off, mellan budgetstorlek och andel omfördelning.)
s. 681: The traditional arguments favoring low-income targeting and flat-rate benefits have focused on the distribution of money actually transferred and overlook three basic circumstances. (1) The size of redistributive budgets is not necessarily fixed but tends to depend on the type of welfare state institutions that exist in a country. (2) There tends to be a trade-off between the extent of low-income targeting and the size of redistributive budgets. (3) And because large categories of citizens cannot or are not willing to acquire private earnings-related insurance and because of the socioeconomic selection processes operating, the outcomes of market-dominated distribution tend to be more unequal than the distribution found in earnings-related social insurance programs.
s. 682: Of indirect relevance in this context is the fact that in the countries with encompassing institutions, surveys have shown that universal and encompassing programs receive considerably more support among citizens than do means-tested or income-tested programs (Forma 1996; Kangas 1995; Kangas and Palme 1993; Svallfors 1996).
s. 682: Because of their low ceilings for earnings replacement, targeted programs and basic security programs stimulate program exit among the middle classes and increase the demand for private insurance. From the point of view of equality, the problem with the corporatist model is not
that benefits are earnings-related. The main difference between the corporatist and the encompassing models is that by organizing the economically active citizens into occupationally segmented social insurance programs, the corporatist model highlights socioeconomic distinctions among different
categories of citizens and creates divergent interests among these categories. In contrast, encompassing institutions pool the risks and resources of all citizens and thus create converging definitions of interest.
Resonemangen för inledningsvis utifrån enskilda program, men den empiriska prövningen genomförs snarare genom klassifikation av välfärdssystemen som helhet (dock inte enligt EA, utan encompassing, corporatism, basic security, targeted) och med aggregerade mått som Social Spending och GINI. De har ett "Index of targeting of tranfers" som verkar vara andelen av utgifterna i riktade program (s. 677: "This index takes on negative values when transfers are targeted at individuals with low gross incomes, and takes on positive values when transfers are concentrated on those with higher gross incomes. Values around zero indicate, in distributive terms, neutral outcomes.") och de har en variabel som heter "size of transfers". De korreleterar också den maximala allmänna pensionen (jämfört med en genomsnittlig produktionsarbetarlön) med hur stor andel av BNP som går till privat pensionssparande.
Detta låter lite märkligt. Vad är det för "exit" hos medelklassen som de talar om? Det borde vara att de röstar bort regeringarna, men då borde de ju säga det. För de kan ju inte bara "skippa" att vara med i ett ersättningsprogram, om de inte är frivilliga vill säga. Och om de inte får höga ersättningar (som i Australien) "måste" de ju ha privata försäkringar.
De talar egentligen inte så mycket om den politiska processsen, om att dessa system har högre stöd. Det nämns bara i förbigående på s. 682. Två möjliga förklaringar: (1) Den universella välfärdsstaten bygger på en bättre princip: det blir inte så mycket diskussion om vem som förtjänar hjälp och inte, utan alla ska ha det. Omfördelningen är en liten detalj som inte upplevs kosta så mycket i det stora hela. Svårare att ifrågasätta hela program. På sin höjd kan man diskutera detaljer. Möjligen viss kortsynthet inbyggt i detta. De skulle kanske ha kunnat få mer om de var economic man. Samtidigt, större riskpool gör det kanske billigare även för folk med ganska höga inkomster. (2) Medelklassen (eller de flesta) tänker på dessa system som helt neutrala, och det är svårt att lära dem att de inte är det.
Kanske kan en delmekanism när det gäller just inkomstojämlikhet vara att obligatoriska system leder in arbetarklassen i institutioner som försäkrar dem mot risker de annars inte hade tänkt på?
Inequality, and Poverty in the Western Countries
Author(s): Walter Korpi and Joakim PalmeSource: American Sociological Review, Vol. 63, No. 5 (Oct., 1998), pp. 661-687
Artikeln handlar om hur välfärdsstaten bäst bekämpar ojämlikheten. Det handlar om generella och riktade program, nivån på ersättningarna och om man ska ta in medelklassen eller inte.
s. 663: Because marginal types of social policy programs are directed primarily at those below the poverty line, there is no rational base for a coalition between those above and those below the poverty line. In effect, the poverty line splits the working class and tends to generate coalitions between
better-off workers and the middle class against the lower sections of the working class, something which can result in tax revolts and backlash against the welfare-state.
Personer som förkastar generell välfärdspolitik: Castles och Mitchell (1992), Goodin och Legrand (1987), Gordon Tullock, Brian Barry.
s. 664: Thus, welfare state institutions can be viewed as "intervening variables" (Lazarsfeld 1962), on one hand reflecting causal factors such as actions by coalitions of interest groups, and on the other hand potentially having feedback effects on distributive processes via their effects on the formation of interests, preferences and coalitions among citizens. Therefore a fruitful hy-pothesis is that, while the institutions of the welfare state are to an important extent shaped by different types of interest groups,
once institutions are in place they tend to influence the long-term development of definitions of interests and coalition formation among citizens.
s. 666: (1) Relevant to the issue of targeting versus universalism, the first aspect refers to the definition of bases of entitlement and involves four qualitatively different criteria indicating whether
eligibility is based on need determined via a means test, on contributions (by the insured or employers) to the financing of the social insurance program, on belonging to a specified occupational category, or on citizenship (residence) in the country.7 (2) The second aspect concerns the underlying principle guiding the determination of benefit levels-that is, the extent to which social insurance benefits should replace lost income. The benefit-level principle can be seen as a continuous variable, going from means-tested minimum benefits, to flatrate benefits given equally to everyone, and
to benefits that in different degrees are related to previous earnings. (3) The third aspect is qualitative and refers to the forms for governing a social insurance program. This aspect receives its significance via its combination with the previous two aspects. Here we create a dichotomy based on whether representatives of employers and employees cooperate in the governing of a program.
s. 669: The encompassing model combines ideas from Bismarck and Beveridge into a new pattern. In this model, eligibility is based on contributions and citizenship. Universal programs covering all citizens and giving them basic security are combined with earningsrelated benefits for the economically active population. This model reduces the demand for private insurance and has the potential of encompassing all citizens within the same program.
Märkligt att de är så fokuserade på socialförsäkringsprogram. Men kanske kan alla tjänster reduceras till basic security/targeted. Får läsa Bergh om detta.
I den empiriska analysen begränsar de sig till ålderspension och sjukersättningarna. De klassificerar länderna enligt sin ovan nämnda typologi.
s. 671: Divergence can be fostered by either institutional structures that directly segment risk pools along socioeconomic lines, or indirectly via redistributive strategies that create differences of interest between the poor and the nonpoor, between workers and salaried employees. The institutions of the corporatist and the voluntary state-subsidized models have direct effects on the segmenting of risk pools. The corporatist model is based on a direct segmentation of risk pools along socioeconomic lines. By creating programs specific to branches of industry and occupational status, corporatist programs separate citizens into relatively homogeneous risk categories that are accorded more or less differing conditions, contributions, and benefits. Thus, this model brings to the fore the potential
lines of socioeconomic cleavages among citizens, creates differences in short-term economic interests among occupational categories, and tends to institutionalize these differences.
s. 672: By discriminating in favor of the poor, the targeted model creates a zero-sum conflict of
interests between the poor and the better-off workers and the middle classes who must pay for the benefits of the poor without receiving any benefits. The targeted model thus tends to drive a wedge between the short-term material interests of the poor and those of the rest of the population, which
must rely on private insurance. It gives the better-off categories no rational basis for including the poor, and leaves the poor to trust in the altruism of the more fortunate.As made explicit by Beveridge (1942), in the basic security model flat-rate benefits are intended only to provide a safety net for the
working class, while the middle classes are expected to safeguard their standards of living through various forms of private insurance. Social insurance systems in the basic security model therefore tend to become a concern primarily for manual workers, while as in the targeted model, private insurance is likely to loom large for salaried employees and other better-off groups. Therefore, the basic security model is also likely to separate the interests of high-income strata from those of workers and the poor.
s. 672: By giving basic security to everybody and by offering clearly earnings-related benefits to all economically active individuals, in contrast to the targeted and basic security models, the encompassing model brings low-income groups and the better-off citizens into the
same institutional structures. Because of its earnings-related benefits, it is likely to reduce the demand for private insurance. Thus, the encompassing model can be expected to have the most favorable outcomes in terms of the formation of cross-class coalitions that include manual workers as well as the middle classes. By providing sufficiently high benefits for high-income groups so as not to
push them to exit, in encompassing institutions the voice of the better-off citizens helps not only themselves but low-income groups as well (Hirschman 1970).
Det låter egentligen som att man inte ändrar något i medelklassens intresse av privata försäkringar, men att det helt enkelt blir lite för bökigt. Man känner inte att det behövs, och så kan man vinna dessa väljare med andra frågor? Eller handlar det om att de tror att systemet är "nästan" försäkringsmässigt - att de inte vet att det omfördelas till de fattiga? Den "fördel" som det svenska systemet har är då alltså att det till skillnad från det tyska faktiskt omfördelar lite grand. Det borde i så fall vara lika legitimt.
s. 672: This trade-off indicates that it is impossible to maximize both the degree of low-income targeting and budget size. In so far as welfare state institutions contribute to the pooling of risks and resources and to the formation of coalitions that include the middle classes as well as the working class and the poor, they are likely to affect the size of the redistributive budget.'5 Therefore, encompassing institutions are expected to generate the broadest base of support for welfare state
expansion and the largest budget size.
(Den "paradox" de talar om är egentligen en trade-off, mellan budgetstorlek och andel omfördelning.)
s. 681: The traditional arguments favoring low-income targeting and flat-rate benefits have focused on the distribution of money actually transferred and overlook three basic circumstances. (1) The size of redistributive budgets is not necessarily fixed but tends to depend on the type of welfare state institutions that exist in a country. (2) There tends to be a trade-off between the extent of low-income targeting and the size of redistributive budgets. (3) And because large categories of citizens cannot or are not willing to acquire private earnings-related insurance and because of the socioeconomic selection processes operating, the outcomes of market-dominated distribution tend to be more unequal than the distribution found in earnings-related social insurance programs.
s. 682: Of indirect relevance in this context is the fact that in the countries with encompassing institutions, surveys have shown that universal and encompassing programs receive considerably more support among citizens than do means-tested or income-tested programs (Forma 1996; Kangas 1995; Kangas and Palme 1993; Svallfors 1996).
s. 682: Because of their low ceilings for earnings replacement, targeted programs and basic security programs stimulate program exit among the middle classes and increase the demand for private insurance. From the point of view of equality, the problem with the corporatist model is not
that benefits are earnings-related. The main difference between the corporatist and the encompassing models is that by organizing the economically active citizens into occupationally segmented social insurance programs, the corporatist model highlights socioeconomic distinctions among different
categories of citizens and creates divergent interests among these categories. In contrast, encompassing institutions pool the risks and resources of all citizens and thus create converging definitions of interest.
Resonemangen för inledningsvis utifrån enskilda program, men den empiriska prövningen genomförs snarare genom klassifikation av välfärdssystemen som helhet (dock inte enligt EA, utan encompassing, corporatism, basic security, targeted) och med aggregerade mått som Social Spending och GINI. De har ett "Index of targeting of tranfers" som verkar vara andelen av utgifterna i riktade program (s. 677: "This index takes on negative values when transfers are targeted at individuals with low gross incomes, and takes on positive values when transfers are concentrated on those with higher gross incomes. Values around zero indicate, in distributive terms, neutral outcomes.") och de har en variabel som heter "size of transfers". De korreleterar också den maximala allmänna pensionen (jämfört med en genomsnittlig produktionsarbetarlön) med hur stor andel av BNP som går till privat pensionssparande.
Detta låter lite märkligt. Vad är det för "exit" hos medelklassen som de talar om? Det borde vara att de röstar bort regeringarna, men då borde de ju säga det. För de kan ju inte bara "skippa" att vara med i ett ersättningsprogram, om de inte är frivilliga vill säga. Och om de inte får höga ersättningar (som i Australien) "måste" de ju ha privata försäkringar.
De talar egentligen inte så mycket om den politiska processsen, om att dessa system har högre stöd. Det nämns bara i förbigående på s. 682. Två möjliga förklaringar: (1) Den universella välfärdsstaten bygger på en bättre princip: det blir inte så mycket diskussion om vem som förtjänar hjälp och inte, utan alla ska ha det. Omfördelningen är en liten detalj som inte upplevs kosta så mycket i det stora hela. Svårare att ifrågasätta hela program. På sin höjd kan man diskutera detaljer. Möjligen viss kortsynthet inbyggt i detta. De skulle kanske ha kunnat få mer om de var economic man. Samtidigt, större riskpool gör det kanske billigare även för folk med ganska höga inkomster. (2) Medelklassen (eller de flesta) tänker på dessa system som helt neutrala, och det är svårt att lära dem att de inte är det.
Kanske kan en delmekanism när det gäller just inkomstojämlikhet vara att obligatoriska system leder in arbetarklassen i institutioner som försäkrar dem mot risker de annars inte hade tänkt på?
Subscribe to:
Posts (Atom)