C P Snow - "The Two Cultures"

I Stefan Collinis förord finns många väldigt bra påpekanden:

s. xxiii: Idéhistorisk bakgrund: Snow såg tillbaka på 1930-talet som en tid av stora vetenskapliga framsteg.

s. xviii: Snow talar bara om kulturernas karaktäristika. Han gör egentligen ingen analys av utbildningsinstitutionerna, eller av hur dessa skillnader kan överbryggas.

s. xxxix: Leavis svarade med personangrepp. Trilling svarade med att det var en övergeneralisering, och att det knappast varit så att artonhundratalsförfattarna alla hälsat den nya tiden med fientlighet.

s. xli: Snow, enligt Collini, frustrerad över hur mycket den gamla, bildade eliten fortsatte att dominera i Storbritanniens offentliga liv. Ville se mer bidrag från tekniska intellektuella.

s. xlv: Svårigheterna i att demarkera vetenskap från annat vetande. [Var det mot humanisterna som Popper och andra försökte distansiera sig?]

s. lii: De attityder bland "litterära intellektuella" som Snow pekade ut fanns förmodligen ändå hos ett ganska smalt skikt. Fanns förmodligen inte bland de som bestämde över forskningspolitiken i regeringen, som nog ändå var just sådana bildade män som Snow var skeptisk till (s. lxix).

s. lv och framåt: Räcker det med två kulturer idag? Exakt vad konstituerar en kultur. Jfr sådana som Dawkins som, utan att försöka vara renässansmänniska, försöker kommunicera signifikansen av extremt teknisk forskning till allmänheten (s. lix).

s. lxi: Sedan Snows tid har allmänheten blivit mer och bättre exponerad för vetenskaplig forskning än vad den var i hans tid.

s. lxvi: Möjlig lindring av utvecklingen av engelska som ett forskningens lingua franca.

s. lxvii: Definitivt moderniseringsteoretisk överoptimism hos Snow.

En snabb genomögning av Snows egen text ger dock inte mycket av intresse. Väldigt mycket vetenskaps- och moderniseringsoptimism som idag ter sig lite daterad. Jfr Huntingtons invändningar i Political Order in Changing Societies.

s. 4 och 7: Snow pekar ut konkreta exempel: Pound, Yeats, T. S. Eliot och Wyndham Lewis.

I detta kanske Snow hade en frände i John Careys (The Intellectuals and the Masses) tolkning av den engelska modernismen som en reaktion mot ökad läskunnighet och kulturell jämlikhet.

I avsnittet ”Intellectuals as natural luddites” (s. 22-28) ges egentligen inget argument för varför det skulle vara så. På sin höjd ges en rad exempel. Ruskin, Emerson, Thoreau, William Morris. Möjligen är de två kulturerna i viss mån ett brittiskt fenomen, eftersom han gör en kontrast mot Tyskland och prisar hur tidigt utbyggd den vetenskapliga utbildningen vardär.

Kanske finns i viss mån, bland vissa författare, ett visst antimodernt drag (med vag vänsterkoppling). Men att detta skulle vara något som präglar hela fältet låter väldigt märkligt. Vissa argument förekommer visserligen än idag, kring beklaganden av humanioras sviktande relativa ställning i universitetsväsendet, om att naturvetenskapen (och kapitalismen) är på väg att tappa bort vissa viktiga värden.

Kanske gillar jag detta också för att det sätter humanioras antikapitalism i ett lite mindre sympatiskt ljus.