Wright vs. Goldthorpe om marxistisk och annan klassanalys

En fråga som jag har funderat en del på under åren som doktorand är det ständiga insisterandet på att marxismen står för en särskild form av klassanalys. Och inte bara det. Överhuvudtaget är tycks mig marxister ganska angelägna om att distansiera sig från andra former av samhällsvetenskap. För mig har detta insisterade framstått som dels taktiskt missriktat, dels som grundat i missuppfattningar om vad annan samhällsvetenskap tänker om saker och ting.

Att beskriva t.ex. all modern teoribildning inom modern statsvetenskap som på något allmänt plan "individualistisk" eller "borgerlig", äratt underskatta hur mycket av Marx idéer och teman som har inkorporerats i detta ämne. Om än under annat namn. Ta t.ex. sjuttiotalets modifieringar av den pluralistiska teorin om demokrati, som skedde just i dialog med marxistiska argument. I detta hänseende är marxisters klagomål inte mycket mer än att den person inte äras som äras bör. Som svar på detta skulle jag dels mena att i den mån det alls stämmer, så gäller detta öde i hög grad även andra samhällsvetenskapliga klassiker. (Jag tror det läses väldigt lite klassiker överhuvudtaget på min institution. Möjligen läser byråkratiforskarna Weber. Men jag tvivlar på att t.ex. demokratiforskarna på institutionen har läst Alexis de Tocqueville. De nöjer sig med Bernard Manin och Sidney Verba.) För det andra påminner detta förhållningssätt till Marx lite för mycket om förhållningssättet till en helig skrift. Även vad gäller andra klassiker så förhåller vi oss till dem som i en dialog med en givande konversationspartner - inte som någon som redan har alla svar.

I ett anförande publicerat i Lareau & Conleys antologi (Social Class - How Does It Work?) säger Wright att medan "stratification class analysis" sysslar med individers ekonomiska situation och välmående, sysslar weberianer med fördelningskonflikter och, slutligen, marxister med produktionskonflikter. Det sistnämnda handlar om "domination och exploitation". Detta är en diskussion som jag faktiskt inte satt mig in i ännu, mycket på grund av vad som ter som som dess skolastiska karaktär, och på det senare begreppets koppling till arbetsvärdeläran, som tycks mig vara ett ganska meningslöst, svårhanterligt inslag hos Marx som faktiskt borde förkastas. Wright själv verkar dock använda det en John Roemers anda och det är en approach som tycks mig ha lite mer mening. När Wright sedan ska förklara vad dessa fenomen handlar om, så handlar det helt enkelt om de konflikter och det maktspel som uppstår när någon anställer personal.

Det må så vara att marxister kanske har ett större intresse för dessa frågor. Men det skulle vara märkligt utifrån detta försöka säga att marxistisk klassanalys skulle vara något "unikt", eller en skarpt avskiljbar tradition som ingår ett ett fundamentalt annorlunda tänkande än det weberianska. Extra märkligt blir det när man tänker på att just Goldthorpes klasschema kan sägas beskriva maktförhållandena mellan anställda och arbetsgivare bättre än Wright. Där Wright verkar utgå från en ganska odifferentierad syn på auktoritet, som bara skiljer mellan "mer" och "mindre", så visar Goldthorpes distinktioner mellan olika former av anställningskontrakt på att maktförhållandena mellan anställda och arbetsgivare kan se kvalitativt olika ut.

Vad som däremot är en substantiell teoretisk skillnad mellan G och W är att W:s klasschema även porträtterar auktoritet och hierarki arbetstagare sinsemellan. På sätt och vis är företagens och byråkratiernas interna hierarkier inbyggda i hans analys. G däremot, uttrycker enbart relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare. Här måste man ändå ge W att hans tanke fångar något som eventuellt är relevant för att förstå folks attityder. Kausaliteten i det sambandet borde prövas flitigare, empiriskt.


När Stephen Edgell (i den korta läroboken Class) ska summera skillnaderna mellan Wright och Goldthorpe, verkar han vara angelägen om att protestera mot de som ser en konvergens mellan synsätten vara förestående. Men vad är det han ser som viktiga skillnader? Han påstår att weberianerna är "essentially gradational", vilket jag tror är en karaktärisering som Goldthorpe själv skulle ifrågasätta. Han kritiserar också Goldthorpe för att inte ha en kapitalistklass med i schemat, men även Wright för att inte differentiera tillräckligt bland löntagare, på basis av skillnader i social rörlighet och livschanser. Det senare kan ifrågasättas om det är en rimlig kritik av Wright. På sin höjd gör det hans klasschema mindre användbart i studiet av social rörlighet och ojämlikhet.



Breen säger också att tanken om klass som något "gemeinschaftlich" inte nödvändigtvis ingår i den weberianska analysen (dvs. Goldthorpes). Och jag hade nog faktiskt tänkt mig att det skulle göra det. De olika kontrakten skapar olika intressegemenskaper, typ. Men har vi en teori om hur klassgemeinschaft skapas alls? Vilka distinktioner kan ge upphov till det? Hur ser vi att vi har en gemenskap som är klassmässig? Frågan är om denna tanke med nödvändighet ingår i Wrights klasschema? Han testar det förvisso mot pro-kapitalistiska och pro-arbetar-attityder.


Edgell har ett intressant kapitel om olika operationaliseringsstrategier. Här börjar han med metoden att fråga folk om yrke och sortera in detta i scheman. Detta förutsätter människor som är ekonomiskt aktiva på heltid. Man använde också ofta familjen som utgångspunkt för analysen, och inte minst lät man mannens yrke avgöra kvinnans klass. Mot nämner Edgell fyra olika typer av kritik: empirisk, feministisk, sektoriell och neo-marxistisk. Den första handlar om att man missar en massa folk som inte är ekonomiskt aktiva på heltid (studenter, deltidsarbetande, arbetslösa, pensionärer). Den andra handlar om att kvinnor inte kan uteslutas ur analysen på antagandebasis. Den tredje handlar om relevansen av sektor (som jag skulle vilja göra till en egen variabel). Den sista kritiken handlar om att detta sätt, eller iaf G:s sätt att tänka, är gradiellt. Men hur kan yrkesmåttet per definition vara gradiellt? Däremot relevant påpekande att man inte har någon separat kapitalistklass. Men det är en invändning mot schemat, inte mot mätmetoden. Man kan dessutom argumentera för att skillnaden mellan ägare och managers är suddig, i alla fall idag.En mer relevant kritik är att yrken kan undergå förändringar (proletarisering etc.). Däremot nämner inte Edgell Wrights eget frågeschema, som Svallfors kritiserar för att (a) vara alltför komplext (ta för mycket plats i surveys) och (b) fråga om saker som anställda ofta inte känner till. Exempel på det senare skulle kunna vara Wrights (1985) många frågor om hur besluten faktiskt fattas (eller kanske om det gäller huruvida man faktiskt tar del i dem, eller om man upplever sig kunna utöva inflytande - efficacy).


Richard Breen skriver i sitt kapitel i Approaches to Class Analysis att Goldthorpe ändrade den teoretiska motiveringen för sitt klasschema med åren. (Detta har jag misstänkt länge!) "Initially, the schema was presented as distinguishing occupations on the basis of their market and work situations. Market situation refers to an occupation’s sources and levels of income, its associatedconditions of employment, degree of economic security, and chances, for its holders, of economic advancement. Work situation refers to an occupation’s location within systems of authority and controling the production process (Goldthorpe 1980, p. 40)." Senare, från 1992, tycks det mig, har G börjat beskriva sitt system i termer av skillnader i arbetskontrakt. Breen kommenterar också inkonsistensen mellan att teoretiskt ha arbetsgivare och large-scale proprietors som en egen klass, men att man sedan föra dem till den högre varianten av service class. Hur som helst, slutsatsen av detta är att G givit sitt schema en betydligt mer marxistisk motivering med tiden. I den meningen har de marxistiska idéerna ändå segrat, tycker jag man kan säga.

Om skillnaden mellan marxister och andra bara handlar om vilka frågor man ställer, så borde marxister försöka återuppväcka intresset för dessa frågor inom samhällsvetenskapen, snarare än att isolera sig och visa på relevansen av dessa frågor för svaren på andra, större frågor (och jag är övertygad om att denna relevans finns). Detta att insistera på att man är "något annat" ter sig mest som en "narcissism of minor differences", eller som tjurande över att man inte fått de forskningsanslag man ville ha.

Wright länkar ointresset för produktionskonflikter på senare år till genomslaget för neoklassisk nationalekonomi. Detta påstående är jag skeptisk mot. För det första ser jag inte varför Wright preciserar det till "neoklassisk". Keynesiansk NEK är likadan i detta hänseende. Men framförallt, om man ser till de ämnen där marxistisk analys tidigare dominerade, som sociologi, så tror jag att man finner är det som ersatt marxismen inte nödvändigtvis ett individualistiskt rational choice-tänkande, utan snarare diverse tankar om att "ekonomi inte är allt" - alltså cultural studies med mera. Man vill ha mer fokus på kultur på och idéernas roll i människors beteende. I detta hänseende upplever nog dessa forskare att marxismen och nationalekonomin också de är "samma sak".

Likväl säger Goldthorpe i sitt anförande efter Wrights i Lareau & Conley att han förstår sig själv just som en del av den weberianska traditionen, i kontrast till Wright, och refererar till att de har haft många meningsutbyten om detta genom åren. Här distansierar sig G från W bara på en punkt: han är inte så pigg på att dra in normativa teser i sina vetenskapliga texter. Han säger sig vara "humean" i detta avseende. Fast å andra sidan säger Breen i sin text att G har tvekat att kalla sig neo-weberian. Kanske ska man tolka G i den förra texten som lite ironisk: han fick rollen som Webers försvarare, men han har egentligen aldrig riktigt känt sig hemma i den.

Slutligen en liten jämförelse med Daniel Oesch: Oesch har två dimensioner i sitt klasschema: work-logic och marketable skills. Det senare är alltså exklusiviteten i färdigheterna, vilket kanske ligger nära en av G:s dimensioner. Fast G säger "asset specificity", vilket syftar på "skills, expertise, knowledge" (Goldthorpe 2000: 213). Hur fastställs dessa? Om det är marknadsvärdet borde detta vara ganska synonymt med om inte inkomst så lön. På s. 60 säger Oesch att han inte riktigt vill separera managers från professionals - vilket i sammanhanget nog är riktat mot Wrights insisterande på auktoritetsdimensionens åtskillnad från färdighetsdimensionen (se där ytterligare ett paper värt att skriva). Detta för att manager självt blivit ganska professionaliserat, med särskilda utbildningar för de uppgifterna. Därför bli managerfunktionen en av flera professionella. Den vertikala dimensionen uttrycker alltså inte auktoritet, utan heter professionals/managers för att dessa grupper har samma marknadsvärde. Man kan också notera (s. 79) att Oesch delvis bygger in utbildning i sin definition (som jag inte tror Kitschelt & Rehm gör), när han bestämmer att individer som har hög utbildning men samtidigt rutinartade yrken, uppgraderas till skilled-nivån.