En bra artikel för att introducera mycket av R:s tänkande kring WS, tror jag. Men samtidigt understryker den också en del märkligheter. Det är inte klart för mig varför de selektiva programmen med nödvändighet blir stigmatiserande (eller ska man kanske snarare förstå honom som att de tenderar att bli det), eller varför det inte går att skifta från selektiv till universell WS. Och är det verkligen programstrukturen som spelar roll? Är det inte snarare själva deltagandet? Slutligen: hur mycket variation finns det mellan länder i dessa hänseenden? Och en del länder har ju mer marknadslika system. Men är de ländernas arbetslöshetsförsäkringar verkligen mer impopulära? Är det inte, som sagt, snarare frågan om vilket system som etableras först? Privat eller offentligt? Enhetligt eller splittrat?
s. 214-5: Skillnaderna i WS-insitutioner ett ganska nytt fenomen. Går vi tillbaka till 1960-talet så var alla WS ungefär lika stora som andel av BNP.
s. 215: Borgerliga regeringsperioder i Skandinavien har inte varit perioder av nedskärningar i WS (ref till Just Institutions Matter). Svallfors (1997) åberopas som referens för tesen om att värderingarna är sig lika överallt.
s. 215-216: Ekonomisk forskning ser det välfärdsstaten producerar som private goods (vilket det också är, då man kan hindra andra från att komma i åtnjutande av det). Men det finns problem med assymetrisk information och adverse selection, som gör att marknaden inte kommer att tillhandahålla dessa varor, eller göra det dyrare än staten. Sedan nämns problemen med att få informationen för att värdera klientens situation. Detta omnämns som "moral hazard", vilket låter väldigt märkligt för mig. Slutligen nämns möjligheten att stora delar av populationen kan skadas på samma gång, som av hög inflation eller större konjunkturnedgångar.
s. 217: Bra citat av Barr, (1992, s. 754) om att hans perspektiv ger såväl en förklaring som ett rättfärdigande av WS.
s. 218: Ålderspensioner, sjukvård, förskola, utbildning, barnbidrag, sjukförsäkring, sägs alla vara program som täcker alla, "with no consideration given to their ability to pay". Stämmer knappast för både sjukvård och sjukförsäkring. Stämmer rimligen inte heller för förskola. Stämmer det på andra program? Inte för arbetslöshetsförsäkringen. Pensionerna är också i hög grad inkomstrelaterade. Det finns en grundpension, men sedan är ganska mycket beroende av ens inkomster.
s. 219: "In other words, if you tax the rich and give to the poor, the rich will not accept high taxes." Men om man ger samma till alla gör de det, typ.
s. 220: Resonemang om hans tabell med fem inkomstgrupper. Grupp C, medelinkomsttagarna, avgör stabiliteten i WS-arrangemangen. De kan göra detta om de vill vara trygga, och om de litar på de offentliga institutionerna. Komplexiteten i kalkylen gör dock att denna inte är exakt (men vad jag kan se finns det inget i R:s argument som ändrar på tanken att det i grunden fungerar ekonomiskt-rationallt), utan också beroende av moraliska normer.
s. 221: Här kommer en anmärkning om att väljare röstar sociotropiskt, för allmänintresset. Referenser till Levi om dubbla syften: man vill ha både egennytta och samhällsnytta. Man vill gärna vara med och bidra till något, men man vill också få ut något av det. Man vill inte vara en sucker.
s. 221: Två tillitsproblem: lita på regeringen och lita på de andra medborgarna.
s. 222: Contingent consent: tre villkor för samtycke till regeringsåtgärder. (1) Man tror att det är något gott som ska produceras. (2) Man tror att regeringen levererar juste och opartiskt. (3) Ingen freeloading. Finns det inget villkor om att man själv ska få vara med på ett hörn också? Kanske kan de stödja en sådant också, men det torde vara i relativt liten omfattning.
s. 222: Den universella WS normativa bas: att ge basic capabilities. En universell approach. De selektiva systemen sysslar snarare med "those people".
s. 224: Argument mot selektiva åtgärder. För att motiveras måste de som är föremål för åtgärder beskrivas som "inherently different", skriver R. Och ja, nog måste de vara annorlunda, men inte behöver de vara så väldigt annorlunda? Bara för att man är fattig tillfälligt betyder ju inte det att man alltid kommer att vara det. Det blir väl i så fall en fråga om huruvida man kan övertyga folk om att de har blivit som de är till följd av en orättvisa.
"Public consent to the system is undermined because the social policy debate turns not on what is generally fair, but rather on what is specifically necessary for 'the others'. Här är en del som jag tycker är lite svårare att fatta. Varför underminerar detta systemet? Det är väl i så fall en fråga om det når resultat eller inte? Om nu selektiva system underminerar sig själva, varför finns det då selektiva system öht? Ska man snarare förstå det som att solidariteten ändå sträcker sig en bit? För mig ser det ut som att detta kan förklara varför vi har det system vi har idag, men jag ser inte varför den institutionella logiken skulle förklara förändring över tid.
För de universella delarna blir snarare diskussionen om hur man som samhälle ska agera, och hur medborgarna som helhet har det. (Men det finns ju fortfarande stora möjligheter till diskussioner om fusk. Och det finns fortfarande möjlighet att prata om vilka som borde få vara med. Medborgarskapets gränser etc.)
s. 225: När det gäller proceduriell rättvisa nämner han såklart problemen kring diskretionär makt, och vaga kriterier. Men märkligt att nämna "annanheten" även här.
s. 226: Här diskuteras en "fraud and control" feedback loop. Finns det något belägg för sådana? Och, som sagt, borde inte det utplåna dessa system fullständigt?
Sedan kommer resonemang om en rättvis fördelning av bördorna.
s. 227: "The universal model differs from the selective on this point as well. Typical of the latter is that assistance is granted only to those citizens who cannot in some other way provide for themselves or meet their basic needs. This means that as a rule such citizens have no income, and therefore pay no tax. They constitute a category, then, that does not contribute economically." Poängen är att i universella system finns det även många nettomottagare som bidrar till dem. Två olika moraliska logiker: vi eller dem.
Man hade kunnat göra poängen tydligare att universalism inte verkar vara en programstruktur som sådan, utan snarare i vilken mån många de facto deltar i programmet. Detta borde kunna variera över tid.
På s. 227 hittar man följande formuleringar:
Detta antyder ett starkt spårberoende. Mekanismen är att om man först lägger fram selektiva institutioner så går det ut över förtroendet för de offentliga institutionerna. Men om tilliten är stabil (vilket väl Rothstein menar på annat håll) så borde det väl vara möjligt att skifta modell. Hur långt sträcker sig detta spårberoende? Till enskilda program eller till hela modellen? Är det betydelsefullt att variationen i universalism/selektivitet kanske finns mer mellan program än mellan välfärdsstater?
s. 229: Socialbidragen och bostadsbidragen sägs vara till de som betalar mycket lite skatt. Men för bostadsbidragen gäller väl i viss mån detsamma som för skolan: att det går till de unga.
Något som skulle stärka detta perspektiv vore kanske en undersökning där man försökte mäta stigmatisering i sig.
No comments:
Post a Comment