En forskare i modern klassteori bör såklart ha ett hum om vad det är Richard Florida påstår i sina böcker om den kreativa klassen. Även om Florida förmodligen har fel i sin grundläggande tes om hur städer bör agera för att skapa ekonomisk tillväxt är det idéer som man stöter på lite varstans. Min förförståelse av boken var alltså starkt negativ. Och det fanns mycket att störa sig på. Men sammantaget får mitt intryck nog ändå beskrivas som "positivt överraskad". Florida har bland annat den klaraste, mest övertygande och rimliga varianten av individualiseringsteori jag har stött på, vilandes på Granovetters distinktion mellan starka och svaga band. Han är i grund och botten moderniseringsoptimist på ett liknande sätt som jag och går hårt åt Putnams teser om medborgarandans förfall. Slutligen är han inte omedveten om att den utveckling han beskriver också har en baksida i tjänstefolkets återkomst.
En hel del sympatiskt alltså, men sammantaget får nog ändå omdömet om Floridas bok bli det som dr Johnson ska ha gett någon förhoppningsfull poet: "Min herre, ert verk är både bra och originellt. Men det som är bra är inte originellt och det som är originellt är inte bra." Grundtesen är som sagt fel, och mycket av det som är intressant i boken är inte hans egna idéer.
Florida säger inte mycket om politiskt beteende i boken. Det finns en del vädjanden till beslutsfattare att se denna möjlighet, men ganska lite konkret om de politiska sympatierna hos denna kreativa klass. Det sista kapitlet är som diskuteras nedan en uppmaning till den kreativa klassen att engagera sig mer kollektivt, men det är lite oklart i vad. Men appellerna på s. 372 handlar ändå uttryckligen om att motverka segregering och ojämlikhet.
------------------------------
Jag har läst kapitlen i oordning, så därför kommenteras de därefter.
I sitt sista kapitel manar Florida den kreativa klassen att organisera sig. Han refererar rentav Mancur Olson om vikten av ständigt, kontinuerligt arbete för att få något gjort. Agendan som sätts upp är lite vag, men jag tycker mig tro att det handlar om att främja vad Florida kallar ett kreativt klimat, som att främja libertarian values, högre utbildning och att bygga den täta blandstaden. En hel del handlar faktiskt också om att överbrygga klyftor. Det handlar också om att satsa på mer av kreativitetsintensiva jobb (ett annat sätt att rädda arbetarklassen, om man ska tro Florida, än det förhärskande). Däremot har han inget att säga om välfärdsstatsstrukturer, men det är möjligen inte uteslutet eller motstridigt med det han säger, och heller inte om politiskt beteende i den mer avgränsade mening som vi valforskare brukar ge den termen.
Antyds det då någonstans att den kreativa klassen skulle vara "politiskt ofärdig", eller inte ha en klar hemvist mellan höger och vänster? Florida talar på s. 369 om den kreativa klassen som både konservativa och liberaler. Han nämner också föreställningen att den bryr sig mest om sig själv, och bekräftar den i någon mån med sina appeller om mer politiskt engagemang. I påpekanden om att sociala klyftor är en ekonomisk förlust framstår det som att han i någon mening försöker ena höger och vänster, och skapa något "bortom" detta. Möjligen missar Florida samma distinktion mellan rörlighet och heterogenitet som jag gjort. Men det nedanstående kan onekligen tolkas som ett påstående om att de är lite utanför politiken:
s. 369: "Medlemmar ur den kreativa klassen har fått stark kritik för att vara oengagerade och självcentrerade. Journalisten Paulina Borsook myntade ett passande uttryck i titeln till sin bok, Cyberselfish, som är en kritisk studie av den teknoliberala kulturen i Silicon Valley, där många är djupt absorberade i sitt eget liv och saknar intresse för [/] samhälleligt engagemang. Många kreativa människor är främst intresserade av att förbättra sina CV, forma sina kroppar och tillägna sig den nya tidens statuspaket: Ett stilrent inrett hem med ett kylskåp från Sub Zero, en ugn från Viking och en stadsjeep på garageuppfarten."
I sitt näst sista kapitel försöker Florida skriva recept på hur man ska uppnå kreativa miljöer. Även om han trycker rätt mycket på att detta är nytt, verkar det för mig att det i slutändan handlar rätt mycket om att främja högre utbildning. Det finns visserligen toleransaspekter (den behandlas som oberoende variabel), och i någon mån om olika sorters företagssamarbeten (med moderna företag). Annars handlar det mycket om att odla en image genom "autentisk" arkitektur (sanera inte stadskärnorna, fjäska inte så mycket för storföretagen) och ett starkt kulturliv. I ett stycke jag fäste mig vid försäkrar han om att detta inte bara är att satsa på ungdomar. På något annat ställe vänder han sig emot tendenserna att satsa på att marknadsföra sig som en familjevänlig stad, samtidigt som han framhåller att de "kreativa" strukturena är bra också för barnfamiljer.
I det tredje sista kapitlet går Florida hårt åt Putnam. På två punkter. För det första att den nedgång som denne beskriver inte är empiriskt belagd. För det andra att det Putnam beskriver är starka band. Florida menar att svaga band (Granovetter) är desto viktigare idag, och att starka band ofta är ett hinder för utveckling (folk släpps inte in, föreningslivet blir fast i gamla strukturer, jfr entreprenörerna som konverterade från katolicism till protestantism, för att det innebar färre sociala förpliktelser).
I en intressant passage kommenterar Florida Whites Organizational Man: Han menar att det nya halvanonyma boendet i storstaden, är den nya versionen av den anonymitet som livet i förorten innebar förr (sextiotalet?) när dessa var nya. Det var, enligt White, människor som ville slippa de starka banden till släktingar och sina etniska grupper.
I introduktionen beskriver Florida sin grundtes, och stycket kan gott citeras i sin helhet: "Precis som den feodala aristokratins makt och identitet byggde på medlemmarnas ärvda kontroll över mark och människor, och borgarklassens på medlemmarnas roller som köpmän och fabriksägare, bygger den kreativa klassens identitet på medlemmarnas roller som förmedlare av kreativitet. Eftersom kreativitet är drivkraften bakom ekonomisk tillväxt blir den kreativa klassen, mätt i inflytande, samhällets dominerande klass. Endast genom att förstå den nya klassens framväxt kan vi börja förstå de omfattande och till synes osammanhängande förändringarna i vårt samhälle och ta oss an vår framtid på ett mer intelligent sätt." (s. 23)
Analogin med de båda andra klasserna är intressant, och sätter upp väldigt tunga anspråk. Apropå en anmärkning i slutkapitlet om att klasser tidigare har förmått stora ting, och att den kreativa nu kan tänkas göra samma sak, kan man säga att dessa (borgarklassen och arbetarklassen) på sin tid var uteslutna från det politiska systemet. Den kreativa klassen är inte formellt utesluten och, skulle jag gissa på en höft, deltar politiskt i högre grad än den genomsnittlige medborgaren (trots kraven på att de politiska organisationerna ska anpassas till dessa nya människor).
Kreativitet, innovation har ju alltid varit centralt i kapitalismen (Schumpeter). Det som möjligen är nytt är att det länge var införandet av en bestämd sorts innovationer (industrialisering, löpandebandprinciper) som skapade denna tillväxt, som efter hand blev ganska automatiserade (förfinades till att bli rent tekniska uppgifter, samtidigt skulle nog Florida kalla dessa ingenjörer som jobbar med det idag för kreativa). Idag har vi institutionaliserat innovationerna mer: större universitet, avdelningar för forskning och utveckling. Men ligger makten verkligen i kreativiteten, är inte kunskapen en bättre utgångspunkt?
s. 22: "För att bygga verklig social sammanhållning måste den kreativa klassen erbjuda människor i andra klasser en konkret vision om hur de kan förbättra sina liv, antingen genom att bli en del i den kreativa ekonomin eller åtminstone genom att få ta del av dess förtjänster. Om den kreativa klassen inte anstränger sig kommer de sociala och ekonomiska klyftorna att öka ytterligare och jag fruktar att vi kommer att upptäcka att vi lever otrygga liv överst i en hög av olyckliga människor. Det är dags för den kreativa klassen att växa upp och börja ta ansvar."
Sinclair Lewis: Main Street och Babbitt
Anthony Sampson: Company Man
Galbraith: The New Industrial State
Riesman: The Lonely Crowd
Litteratur om "organisationsmannens" liv (plus några andra som jag redan känner till).
Yates Revolutionary Road
Sloan Wilson Man in the Grey Flannel Suit
Death of a Salesman
Det borde finnas belägg för att detta med att stanna kortare på arbetsplatser har att göra med förändringar i företagens anställningspolicies, snarare än med mentalitetsförändringar att göra. Eller åtminstone att det sociala kontraktet har sagts upp.
s. 31: Här dyker det upp lite försök att förklara vad kreativitet är. I någon mån medger F att kreativitet i någon mening är tidlöst (varför pratet om att den nya ekonomin är grundad på kreativitet blir lite märkligt, den har ju alltid varit det i så fall). Han citerar Webster's dictionary, som definierar det som "förmågan att skapa nya meningsfulla sammanhang", vilket låter som en förvånansvärt meningsfull definition.
s. 32: Här verkar han faktiskt säga att de nya seder och bruk som vi kan observera efter femtiotalet, har kommit till just för att främja den kreativa processen. Det är alltså en anpassning från företagens sida som i hög grad redan skett. Nå, inte helt orimligt.
s. 34: Här framstår tesen om "weak ties" som en bättre (än alla andra) formulering av indvidualseringstesen. Det handlar om att vi träffar fler människor, men har svagare band till dem, jämför med för bara femtio år sedan. Det är något jag kan köpa. Men är detta resultatet av en "strävan" hos människor?
s. 34: "En klass är en grupp människor med gemensamma intressen som har en tendens att känna, tänka och uppföra sig på ett liknande vis, och denna likhet beror i grunden på ekonomi - på vad de arbetar med." Ett kommunitärt klassbegrepp alltså.
s. 35: "Medlemmar ur arbetarklassen och serviceklassen får främst betalt för att utföra arbetsuppgifter enligt ett system, medan medlemmar ur den kreativa klassen främst får betalt för att skapa och har betydligt självständigare och mer flexibla arbeten än medlemmar ur övriga klasser." Samma som Goldthorpe, vad jag kan se. Kommer i praktiken nog också att likna Oesch marketable skills.
Ytterligare en sak som stör mig: Att han talar så självsäkert om den kreativa klassens "värderingar" som bestämmande för deras attityder. Som om inte dessa var grundade i en väldigt stark marknadsposition. (exv. s. 37)
Han hänvisar till Whites "Organizational Man". Skulle vara intressant att göra en jämförande studie av dessa grupper, bara för att omtolka deras värderingar som, hypotetischerweise, grundade i att de spelar olika former av statusspel.
Jfr Florida med diskussionen om konvergens mellan väst och öst på sjuttiotalet, samt Krugmans ord om hur kapitalismen rebrandade sig själv därikring, och kapitalism blev inte synonymt med stora industriföretag utan med små entreprenörer, utan att företagen för den delen försvann .
s. 54: "Små företag, stora företag, staten och universiteten, alla flätas de samman för att utveckla och förbättra idéer och få in dessa på marknaden." Det låter ändå då och då som om Florida talar om produktionens församhälleligande. Sedan är väl frågan om kreativitet är det bästa sättet att beskriva vad som sker. Han säger ju själv att allt arbete åtminstone KAN vara kreativt. Vad den kreativa klassen har för sig själv är ju snarare den exekutiva makten kring vilka innovationer som ska anammas.
s. 58: Skiljer på kreativitet och intelligens. Det senare härleds till förmågan att bearbeta information. Det förra, se ovan.
Jag skulle vilja läsa en text om teknisk utveckling och kreativitet, kanske ffa när den stagnerat. Florida hänvisar till en Joel Mokyr. Hannes?
En central fråga, som jag tror jag måste ta ställning till någon gång, är i vilken mån kunskap är ett produktionsmedel, och i vilken mån utvecklingen av kunskapssamhället har gjort dessa anställda mäktigare. Det verkar ligga något i den, men det är väl knappast socialismen förverkligad.
s. 68: Citat från Adam Smith, bok 5, kap 1, artikel 2, som skulle kunna vara taget av Marx eller William Morris om arbetsdelningens alienerande fördärv.
s. 69-71: Ett bra avsnitt om dragkampen mellan rutiner och kreativitet.
s. 83 och några sidor framåt: Japanska fabriker (Toyota!) hyllas för att de tar till vara allas kreativitet.
s.101 Florida refererar här till andra som har gjort liknande klassificeringar (Robert Reich, David Brooks, Erik Olin Wright). Likheter och skillnader är han inte särskilt specifik med, men det är möjligen ursäktat av att dessa inte har klassificerat den här gruppen (Reich pratar ju om "symbolanalytiker", men jag vet inte om han är så noga med vad det är.)
s. 102: "Den kreativa klassen består av människor som med hjälp av sin kreativitet genererar ett ökat ekonomiskt värde. Den omfattar därför många kunskapsarbetare, symbolanalytiker, fria yrkesutövare och tekniker. Min definition av klass utgår från hur människor organiserar sig i sociala grupper och skapar gemensamma identiteter baserat på sina ekonomiska funktioner. Ur detta bygger de sina sociala och kulturella preferenser, sina konsumtionsvanor och identitieter." Sedan lägger han ut texten om att den här gruppens gemenskap ännu inte är så tydlig, men han spår att den kommer att bli det.
s. 103: ”Jag anser att den kreativa klassen består av två delar: En superkreativ kärna med forskare och ingenjörer, professorer, poeter och författare, konstnärer, skådespelare, designers och arkitekter sam fackförfattare, förlägggare, analytiker och andra opinionsbildare. Vare sig de är programmerare eller ingenjörer, arkitekter eller filmmakare är de fullständigt engagerade i den kreativa processen. I min analys är den högsta graden av kreativt arbete skapandet av nya sammanhang eller former som är lätta att napassa och avnända – som till exemepl att designa en produkt som kan tillverkas, säljas och användas; att utveckla en teori eller en strategi som kan appliceras i olika sammanhang; att komponera musikstycken som kan framföras om och om igen.”
s. 103: ”Förutom denna kärngrupp består den kreativa klassen även av människro som arbetar i ett brett spektrum av kunskapsintensiva brancher, till exempel teknologinäringar, finansmarknaden, juridiska och medicinska inrättningar och börshandel. Dessa människor ägnar sig åt kreativt problemlösande med hjälp av en komplex samling kunskap. Deras arbete kräver ofta en hög nivå av formell utbildning och följdaktligen en hög nivå av humankapital.” Man ”använder eller kombinerar standardperspektiv på unika sätt så att de passar i olika situationer”.
Citatet från Fussell (Class: A Guide through the american status system”) handlar om att man måste förtjäna att bli det han kallar x-klassen. Så funkar det väl med alla epitet i den mån dessa är ett adelsskap? Men orden från Mills om att organisationsmänniskan alltid är någons man och att x-människan inte är någons kanske antyder något? Eller är det bara de professionella once again. Återigen: inget är nytt!
Det talas mycket om betydelse i allmänhet (s. 104). Fyll på med fler exempel.
Florida talar om framväxten av det nya tjänsteproletariatet (s. 105) och ser det som orsakat av den kreativa klassens behov. Men, som Maria påpekar i marginalen, är detta så nytt? Tjänstefolk fanns ju förr med.
Sedan kommer någon form av beskrivning av klasstrukturer där Florida faktiskt verkar ha räknat lite grand, och gjort ett eget schema. Frågan är hur mycket detta skiljer sig från Goldthorpe. Vore intressant att titta på.
Hans referenser är Barley The New World of Work, Fussell ovan, Brint ”Professionals [! Jfr ovan] and the Knowledge Economy” i tidskriften Current Sociology
s. 110: Som Maria anmärker här framstår ibland kreativitet mer som en egenskap som alla yrken kan ha (se även avsnittet om arbetarna i hans fars(?) glasögonfabrik) om man bara ser på dem på rätt sätt. Även städare.
Det är notabelt att Florida är motståndare till trenden med storskaliga konferenscentra, arenor och andra schabrak för att skapa "evenemangsstäder" (se bl.a. s. 374).
s. 382-3: Här får man en klarare uppfattning om Floridas klasschema: kreativa klassen ("den superkreativa kärnan", "yrkesverksamma i kreativa näringar"), arbetarklassen, serviceklassen, lantbruk.
Den sista är ganska okomplicerad. Arbetarklassen verkar också handla om industri-, bygg och transport. Ganska klassiskt. Den kreativa klassen verkar vara Service class i stort sett. Frågetecknen möjligen för hur man ska se på det som Florida kallar serviceklassen. Det verkar vara de längst ned i hierarkierna i tjänstesektorn: sjukvård, städ- och underhåll, säkerhetsarbete, Community and social services occupations (!), Personal care and serivices occupations.
Inte helt klart där. Men teoretiskt verkar det inte vara alltför stora skillnader ändå. Det skulle kanske vara en givande övning att lägga Lipset (så gott det går), Goldthorpe, VU, ESEC och Florida bredvid varandra. För det första namn på deras klasser, och på definitioner. Därefter något slags kvantiativt mått på hur mycket de olika kategorier som man skulle kunna tänka sig överlappar faktiskt överlappar.
No comments:
Post a Comment