Cities and the Creative Class (2005)
Denna monografi ger på ett sätt ett lite mer vetenskapligt seriöst intryck genom att vara utgiven på Routledge. Men den är fortfarande ganska populär i tonen. Här verkar huvudärendet för Florida vara att skilja ut sig från humankapitalteorin (kanske som reaktion på sågningen från Glaeser). Här verkar dock sägas ännu mindre om politiskt beteende (i den statsvetenskapliga meningen), utom möjligen i slutkapitlet. Där oroar sig Florida över tilltagande polarisering till följd av ökande ojämlikhet. Hans slutsatser av denna oro är dock mycket begränsade. Han pratar dessutom nonsens om den amerikanska kapitalismen som ovanligt konfliktfri på slutet.
The Flight of the Creative Class (2005)
En mer populärt utformad bok till, utkommen samma år. Här är argumentet om städernas konkurrens om den kreativa klassen, som finns även i boken ovan, mer tydligt. Det är rentav själva huvudpoängen. Den har rentav ett kapitel som heter "Creative Class War" och handlar om ojämlikheterna i den nya ekonomin. Florida verkar onekligen uppriktigt bekymrad över de ökande ojämlikheterna, men han har egentligen inte så mycket analys av dem. Han konstaterar mest att de finns, och att de verkar hänga samman med samma ekonomiska trender.
Sammantaget inte mycket att hämta vad det verkar. De ovanstående böckerna lästes mycket översiktligt.
Tuesday, January 28, 2014
Sellers et al (2013) The Political Ecology of the Metropolis
Den här boken, som enligt förordet varit ett "ten-year endavour", har förmodligen tagit ett tag att färdigställa. Utöver att projektet tagit tio år kan man notera att ganska lite av data i dess kapitel sträcker sig längre än tidigt 2000-tal. I det svenska kapitlet har de t.ex. i vissa fall lagt på data från de senaste valen, men många av analyserna har inte data längre än till 2002.
Hur som helst, bokens studier handlar om lokala och regionala skillnader i nordamerikanska och europeiska länder (inte bara väst - Polen och Tjeckien är också med). Den ramas in av en teoretisk introduktion och en avslutande sammanfattning.
Jefferey M. Sellers och R. Allan Walks "Introduction - the Metropolitanisation of Politics", s. 3-36.
I sin inledande introduktion spelar S&W upp en nationaliseringstes, grundad i bl.a. Lipset & Rokkan (1967) om att politiken kommer att bli sig mer lik på olika platser inom varje land. Denna utveckling sägs också fortgå, med hänvisning till en Caramani (2005). Ändå vill de lansera en mottes: "metropolitanisation is contributing to a re-territorialisation of politics" (s. 4). Hur går då denna ihop med det ovan anförda?
s. 4: "Global shifts in culture and the spread of political ideologies, norms, and behaviour in many countries often appear to be imposed from the outside. We argue that social, economic and political conditions within metropolitan regions are central to these shifts and that they have decisively influenced patterns of political participation and partisan competition at a wider level. In doing so, influences rooted in local and regional settings interact with more familiar social structures of class, age, and ethnicity. How metropolitian influences take place with the political institutions and pre-existing legacies of settlement in different countries. Yet overall, metropolitanisation has re-territorialised politics under a new set of configurations and conditions."
Låter väldigt fluffigt. Inget särskilt distinkt sägs här. Varken den oberoende variabeln (samhällsförändringarna i metropolerna) eller de beroende (deltagande och partikonflikter) preciseras på något sätt. Bara att de har "förändrats". Detta är desto märkligare, då de längre ned på sidan distansierar sig från tidigare kvalitativa analyser av "political ecology". Märkligt också med denna luddighet, eftersom de tydligen har en del empiriska belägg att gå emot. Det borde vara anledning till, och ge möjlighet till, att formulera en mer distinkt tes.
s. 5: Ytterligare en tabell om att urbaniseringen i Sverige avstannade på 1970-talet. Och liknande i en del andra länder, men Sverige är det tydligaste fallet.
s. 5: Trycker på att de vill åt effekten av platsen.
De refererar till Lipset & Rokkan och deras centrum-periferi-skiljelinje.
På s. 4-10 låter det som att de har glömt bort Caramanis studie. De verkar mena att det finns en re-territorialisation.
På s. 10-26 lanseras lite mer specifika teser om partival och (främst) valdeltagande. Men det är en salig röra av lite allt möjligt. "Metropolisering" kopplas till multikulturalism, förändringar i ekonomiska röstningsmönster, globalisering, skiljelinjer och valdeltagande. Ett ständigt återkommande störningsmoment är att de talar om "-isering", men att allt som verkar finnas belägg för är att "det finns skillnader" (se exv. s. 12). "Isering" ska rimlingen implicera någon form av historisk förändring. De tar upp flera olika teser om platsens betydelse, som nätverkseffekter och husägande.Men många av dem är inte teser om platsen i mitt tycke, utan handlar om mönster som finns på aggregerad nivå, för att människor med olika demografiska karaktäristika bor på olika ställen. Det blandas teoretiska teser och empiriska resultat på ett sätt som gör framställningen svåröverskådlig.
s. 14: En vettig, ganska tydlig kontrast: de smågemenskapernas mobiliserande effekt i Verba et al. kontra en storstadsaktivitetshypotes. Skulle kunna bli lite intressant. Var har vi högst valdeltagande?
Dessa formuleringar kan ev. angripas av mig:
s. 16: "Established parties on both sides have been forced to compete with these new stalwarts [partier] to attract supporters while simultaneously trying to maintain their traditional constituencies. In the transformed politics that have emerged, metropolitan places have played a major and at times a decisive role. The shifting new patterns in support and opposition correspond not just to differences among social groups, but to constrasts in lifestyles and values that emerge from, and are embedded in, the places where people live. Especially where suburbanization has predominated, the local context can be a decisive factor in how citizens vote."
s. 16-17: "Increasingly the established parties have had to compete for the support of groups that were once taken for granted as supporters, such as working-class and middle-class constituencies, or particular [/] ethnic groups. In order to appeal to middle-class professionals and compete with new 'green' parties, traditional parties on the left have thus adopted some neoliberal and environmental policies."
På s. 21 ritas upp en del intressanta teoretiska tabeller, vars implikationer dock är lite oklara. Tycks dock förespråka en tes att förorterna är mer marknadsvänliga och staden mer statsvänlig. Varför skulle det vara så? De refererar Dunleavys idé om sektorernas betydelse utan att ta upp att denne inte hittade särskilt mycket empiriskt stöd för sina teser.
På s. 27 anges "metropolitan areas" som områden över 200 000 invånare. Varför just denna definition?
s. 29: "Even Sweden, a country with less metropolitanisation and suburbanisation than the other European cases, has increasingly come under the sway of metropolitan influences. There, the first centre-right government in the post-war era to get re-elected has benefited from strong support in some suburbs and defections from the left in others."
Daniel Kübler och Henry Bäck "Metropolitan and political change in Sweden", s. 299-324.
s. 300: Här hävdas det att befolkningen i Sverige har koncentrerats i metropolerna (över 200 000 invånare) under de senaste decennierna. Det är just detta jag INTE kan se i valforskningsdata och i SCB:s demografiska statistik. Storstädernas andel av befolkningen har inte ökat sedan början av 1970-talet. De hänvisar till en text som Bäck skrivit i en tysk antologi med titeln Metropolitanzation and Political Change. Skumt.
s. 300-304: Om segregering i svenska storstäder. Många mått, men lite oklart vad som är poängen. Tvärsnittsstatistik. Indelning av storstadsregionskommunerna efter invånarnas socioekonomiska ställning. Det som kallas "middle class suburbs" är egentligen bara en allmän mellankategori (jfr s. 484-485).
s. 304-308: Analys av valdeltagande med kommuner som analysenhet. Huvudslutsatsen är att det finns relativt lite variation i storstadskommunerna, och att det är "kompositionella" effekter, snarare än kontextuella, som förklarar dessa skillnader.
s. 309-311: En globaliseringsdimension i svensk politik (såväl om öppenhet mot omvärlden som i kulturella frågor), som påstås kunna kasta ljus över regeringsskiftet 2006.
311-317: Lite luddig analys som mynnar ut i påståenden om att det finns en kontextuell effekt på inställning till globalisering (enligt ovan). Men ena beroende varibeln blir inget signifikant på, och för kulturella frågor blir bara andelen enfamiljshus signifikant av de kontextuella effekterna (med oerhört liten koefficent). Lite väl stark slutsats att svensk politik skulle ha blivit "place-based rather than class-based".
s. 318: De visar upp ett diagram med balansmått över blockröstningen uppdelat på olika kontexter. Alla kurvor ser typ likadana ut. Men ändå vill de ha det till att det var just rörelsen i de fattiga förorterna och i de mest urbana områdena som ska ha gett Alliansen segern 2006, för att den är den enda som har gått över nollstrecket. Bisarrt, när trenden ser likadan ut överallt.
En artikel av en viss Miles i Scandinavica (2010) pratar om en "sea change" i svensk politik. Möjligen också någon som går att kritisera.
s. 319: De skattar en modell med swing till höger mot diverse socioekonomiska och kontextuella effekter. Här blir de rätt malliga över att befolkningsstorlek och befolkningstäthet (negativ koefficent) blir signifikanta. Men ingen av de andra variablerna.
De drar på väldigt starkt i slutsatserna, med tanke på hur liten variation det är de studerar. De är visserligen modesta vad gäller höger-vänsterideologivariabeln, men för globalisering: s. 320: "Ideological position towards cultural liberalism versus tradition and toward cosmopolitanism versus ethnonationalism have become even more strongly associated with placerelated factors than with socio-demographic compostion of metropolitan communities." Och då är detta bara en generalisering inom metropolitan areas, inte inom Sverige.
Aigus (2006) i Parliamentary affairs - också om svensk politik.
De pratar om svenska modellen, dess upplösning, och säger "The analyses of this chapter indicates that any such processes has been closely linked to metropolitanisation and segregation in the largest urban regions." Det måste finnas bättre sätt att testa detta! Och de anger inte ens någon klar teori om vad de menar med ett sådant påstående! Slutar i en coda om att Alliansen kommer att försöka accelerera dessa processer, vilka de nu är.
Stort problem med designen. De jämför ju inte metropolitan areas med andra delar av landet.
Man kan notera att de inte använder SNES-data, utan aggregerade uppgifter från SCB.Man kan också notera att de använder kommuner, och egentligen inte data på i vilken typ av område människorna bor.
Jefferey M. Sellers, Daniel Kübler, R. Allan Walks, Phillipe Rochat, Melanie Walter-Rogg: "Conclusion - Metropolitcan Sources of Political Behavior", s. 419-478
Intressant figur på s. 423 som iaf illustrerar att Sverige är ett av de länder som har det nationellt mest integrerade deltagandet. USA, UK och Schweiz något mer lokaliserat. Sverige har också den klart tydligaste samvariationen mellan deltagande i nationella och lokala val (iofs föga förvånande).
På s. 439 formuleras deras kritik mot nationaliseringstesen som att denna inte tar hänsyn till viktiga distinktioner inom tätortsbebyggelsen. Men detta har de väl egentligen inte undersökt? Eller iaf inte jämfört med landsbygden. I Sverige var hur som helst dessa skillnader mycket små. De hävdar återigen att de får stöd för sin idé om att det finns contextual effects, men detta formuleras i termer av att dessa predicerar bättre än compositional effects. De verkar dock inte ställas mot varandra. Jag menar, hänger inte exv. andelen villor samman med socioekonomiska kriterier, utan att den förra för den delen är orsak.
De lyckas eventuellt visa på olika typer av skillnader mellan olika typer av metropolitan areas, men de lyckas inte visa på den substantiella betydelsen av dessa, och de visar vad jag kan se inte heller att de ökar över tid. Inte heller får de fram att de skulle ha kontextuella, snarare än kompositionella förklaringar. De processer som de hänvisar till som teoretiska förklaringar av sina data är mycket vagt formulerade - intetsägande och därför omöjliga att säga emot. De talar om metropolisering, men de studerar väldigt lite av historisk föränding inom sina fall.
Det är notervärt att boken inte alls refererar till Richard Florida, ens kritiskt.
Monday, January 20, 2014
Richard Florida: Den kreativa klassens framväxt
En forskare i modern klassteori bör såklart ha ett hum om vad det är Richard Florida påstår i sina böcker om den kreativa klassen. Även om Florida förmodligen har fel i sin grundläggande tes om hur städer bör agera för att skapa ekonomisk tillväxt är det idéer som man stöter på lite varstans. Min förförståelse av boken var alltså starkt negativ. Och det fanns mycket att störa sig på. Men sammantaget får mitt intryck nog ändå beskrivas som "positivt överraskad". Florida har bland annat den klaraste, mest övertygande och rimliga varianten av individualiseringsteori jag har stött på, vilandes på Granovetters distinktion mellan starka och svaga band. Han är i grund och botten moderniseringsoptimist på ett liknande sätt som jag och går hårt åt Putnams teser om medborgarandans förfall. Slutligen är han inte omedveten om att den utveckling han beskriver också har en baksida i tjänstefolkets återkomst.
En hel del sympatiskt alltså, men sammantaget får nog ändå omdömet om Floridas bok bli det som dr Johnson ska ha gett någon förhoppningsfull poet: "Min herre, ert verk är både bra och originellt. Men det som är bra är inte originellt och det som är originellt är inte bra." Grundtesen är som sagt fel, och mycket av det som är intressant i boken är inte hans egna idéer.
Florida säger inte mycket om politiskt beteende i boken. Det finns en del vädjanden till beslutsfattare att se denna möjlighet, men ganska lite konkret om de politiska sympatierna hos denna kreativa klass. Det sista kapitlet är som diskuteras nedan en uppmaning till den kreativa klassen att engagera sig mer kollektivt, men det är lite oklart i vad. Men appellerna på s. 372 handlar ändå uttryckligen om att motverka segregering och ojämlikhet.
------------------------------
Jag har läst kapitlen i oordning, så därför kommenteras de därefter.
I sitt sista kapitel manar Florida den kreativa klassen att organisera sig. Han refererar rentav Mancur Olson om vikten av ständigt, kontinuerligt arbete för att få något gjort. Agendan som sätts upp är lite vag, men jag tycker mig tro att det handlar om att främja vad Florida kallar ett kreativt klimat, som att främja libertarian values, högre utbildning och att bygga den täta blandstaden. En hel del handlar faktiskt också om att överbrygga klyftor. Det handlar också om att satsa på mer av kreativitetsintensiva jobb (ett annat sätt att rädda arbetarklassen, om man ska tro Florida, än det förhärskande). Däremot har han inget att säga om välfärdsstatsstrukturer, men det är möjligen inte uteslutet eller motstridigt med det han säger, och heller inte om politiskt beteende i den mer avgränsade mening som vi valforskare brukar ge den termen.
Antyds det då någonstans att den kreativa klassen skulle vara "politiskt ofärdig", eller inte ha en klar hemvist mellan höger och vänster? Florida talar på s. 369 om den kreativa klassen som både konservativa och liberaler. Han nämner också föreställningen att den bryr sig mest om sig själv, och bekräftar den i någon mån med sina appeller om mer politiskt engagemang. I påpekanden om att sociala klyftor är en ekonomisk förlust framstår det som att han i någon mening försöker ena höger och vänster, och skapa något "bortom" detta. Möjligen missar Florida samma distinktion mellan rörlighet och heterogenitet som jag gjort. Men det nedanstående kan onekligen tolkas som ett påstående om att de är lite utanför politiken:
s. 369: "Medlemmar ur den kreativa klassen har fått stark kritik för att vara oengagerade och självcentrerade. Journalisten Paulina Borsook myntade ett passande uttryck i titeln till sin bok, Cyberselfish, som är en kritisk studie av den teknoliberala kulturen i Silicon Valley, där många är djupt absorberade i sitt eget liv och saknar intresse för [/] samhälleligt engagemang. Många kreativa människor är främst intresserade av att förbättra sina CV, forma sina kroppar och tillägna sig den nya tidens statuspaket: Ett stilrent inrett hem med ett kylskåp från Sub Zero, en ugn från Viking och en stadsjeep på garageuppfarten."
I sitt näst sista kapitel försöker Florida skriva recept på hur man ska uppnå kreativa miljöer. Även om han trycker rätt mycket på att detta är nytt, verkar det för mig att det i slutändan handlar rätt mycket om att främja högre utbildning. Det finns visserligen toleransaspekter (den behandlas som oberoende variabel), och i någon mån om olika sorters företagssamarbeten (med moderna företag). Annars handlar det mycket om att odla en image genom "autentisk" arkitektur (sanera inte stadskärnorna, fjäska inte så mycket för storföretagen) och ett starkt kulturliv. I ett stycke jag fäste mig vid försäkrar han om att detta inte bara är att satsa på ungdomar. På något annat ställe vänder han sig emot tendenserna att satsa på att marknadsföra sig som en familjevänlig stad, samtidigt som han framhåller att de "kreativa" strukturena är bra också för barnfamiljer.
I det tredje sista kapitlet går Florida hårt åt Putnam. På två punkter. För det första att den nedgång som denne beskriver inte är empiriskt belagd. För det andra att det Putnam beskriver är starka band. Florida menar att svaga band (Granovetter) är desto viktigare idag, och att starka band ofta är ett hinder för utveckling (folk släpps inte in, föreningslivet blir fast i gamla strukturer, jfr entreprenörerna som konverterade från katolicism till protestantism, för att det innebar färre sociala förpliktelser).
I en intressant passage kommenterar Florida Whites Organizational Man: Han menar att det nya halvanonyma boendet i storstaden, är den nya versionen av den anonymitet som livet i förorten innebar förr (sextiotalet?) när dessa var nya. Det var, enligt White, människor som ville slippa de starka banden till släktingar och sina etniska grupper.
I introduktionen beskriver Florida sin grundtes, och stycket kan gott citeras i sin helhet: "Precis som den feodala aristokratins makt och identitet byggde på medlemmarnas ärvda kontroll över mark och människor, och borgarklassens på medlemmarnas roller som köpmän och fabriksägare, bygger den kreativa klassens identitet på medlemmarnas roller som förmedlare av kreativitet. Eftersom kreativitet är drivkraften bakom ekonomisk tillväxt blir den kreativa klassen, mätt i inflytande, samhällets dominerande klass. Endast genom att förstå den nya klassens framväxt kan vi börja förstå de omfattande och till synes osammanhängande förändringarna i vårt samhälle och ta oss an vår framtid på ett mer intelligent sätt." (s. 23)
Analogin med de båda andra klasserna är intressant, och sätter upp väldigt tunga anspråk. Apropå en anmärkning i slutkapitlet om att klasser tidigare har förmått stora ting, och att den kreativa nu kan tänkas göra samma sak, kan man säga att dessa (borgarklassen och arbetarklassen) på sin tid var uteslutna från det politiska systemet. Den kreativa klassen är inte formellt utesluten och, skulle jag gissa på en höft, deltar politiskt i högre grad än den genomsnittlige medborgaren (trots kraven på att de politiska organisationerna ska anpassas till dessa nya människor).
Kreativitet, innovation har ju alltid varit centralt i kapitalismen (Schumpeter). Det som möjligen är nytt är att det länge var införandet av en bestämd sorts innovationer (industrialisering, löpandebandprinciper) som skapade denna tillväxt, som efter hand blev ganska automatiserade (förfinades till att bli rent tekniska uppgifter, samtidigt skulle nog Florida kalla dessa ingenjörer som jobbar med det idag för kreativa). Idag har vi institutionaliserat innovationerna mer: större universitet, avdelningar för forskning och utveckling. Men ligger makten verkligen i kreativiteten, är inte kunskapen en bättre utgångspunkt?
s. 22: "För att bygga verklig social sammanhållning måste den kreativa klassen erbjuda människor i andra klasser en konkret vision om hur de kan förbättra sina liv, antingen genom att bli en del i den kreativa ekonomin eller åtminstone genom att få ta del av dess förtjänster. Om den kreativa klassen inte anstränger sig kommer de sociala och ekonomiska klyftorna att öka ytterligare och jag fruktar att vi kommer att upptäcka att vi lever otrygga liv överst i en hög av olyckliga människor. Det är dags för den kreativa klassen att växa upp och börja ta ansvar."
Sinclair Lewis: Main Street och Babbitt
Anthony Sampson: Company Man
Galbraith: The New Industrial State
Riesman: The Lonely Crowd
Litteratur om "organisationsmannens" liv (plus några andra som jag redan känner till).
Yates Revolutionary Road
Sloan Wilson Man in the Grey Flannel Suit
Death of a Salesman
Det borde finnas belägg för att detta med att stanna kortare på arbetsplatser har att göra med förändringar i företagens anställningspolicies, snarare än med mentalitetsförändringar att göra. Eller åtminstone att det sociala kontraktet har sagts upp.
s. 31: Här dyker det upp lite försök att förklara vad kreativitet är. I någon mån medger F att kreativitet i någon mening är tidlöst (varför pratet om att den nya ekonomin är grundad på kreativitet blir lite märkligt, den har ju alltid varit det i så fall). Han citerar Webster's dictionary, som definierar det som "förmågan att skapa nya meningsfulla sammanhang", vilket låter som en förvånansvärt meningsfull definition.
s. 32: Här verkar han faktiskt säga att de nya seder och bruk som vi kan observera efter femtiotalet, har kommit till just för att främja den kreativa processen. Det är alltså en anpassning från företagens sida som i hög grad redan skett. Nå, inte helt orimligt.
s. 34: Här framstår tesen om "weak ties" som en bättre (än alla andra) formulering av indvidualseringstesen. Det handlar om att vi träffar fler människor, men har svagare band till dem, jämför med för bara femtio år sedan. Det är något jag kan köpa. Men är detta resultatet av en "strävan" hos människor?
s. 34: "En klass är en grupp människor med gemensamma intressen som har en tendens att känna, tänka och uppföra sig på ett liknande vis, och denna likhet beror i grunden på ekonomi - på vad de arbetar med." Ett kommunitärt klassbegrepp alltså.
s. 35: "Medlemmar ur arbetarklassen och serviceklassen får främst betalt för att utföra arbetsuppgifter enligt ett system, medan medlemmar ur den kreativa klassen främst får betalt för att skapa och har betydligt självständigare och mer flexibla arbeten än medlemmar ur övriga klasser." Samma som Goldthorpe, vad jag kan se. Kommer i praktiken nog också att likna Oesch marketable skills.
Ytterligare en sak som stör mig: Att han talar så självsäkert om den kreativa klassens "värderingar" som bestämmande för deras attityder. Som om inte dessa var grundade i en väldigt stark marknadsposition. (exv. s. 37)
Han hänvisar till Whites "Organizational Man". Skulle vara intressant att göra en jämförande studie av dessa grupper, bara för att omtolka deras värderingar som, hypotetischerweise, grundade i att de spelar olika former av statusspel.
Jfr Florida med diskussionen om konvergens mellan väst och öst på sjuttiotalet, samt Krugmans ord om hur kapitalismen rebrandade sig själv därikring, och kapitalism blev inte synonymt med stora industriföretag utan med små entreprenörer, utan att företagen för den delen försvann .
s. 54: "Små företag, stora företag, staten och universiteten, alla flätas de samman för att utveckla och förbättra idéer och få in dessa på marknaden." Det låter ändå då och då som om Florida talar om produktionens församhälleligande. Sedan är väl frågan om kreativitet är det bästa sättet att beskriva vad som sker. Han säger ju själv att allt arbete åtminstone KAN vara kreativt. Vad den kreativa klassen har för sig själv är ju snarare den exekutiva makten kring vilka innovationer som ska anammas.
s. 58: Skiljer på kreativitet och intelligens. Det senare härleds till förmågan att bearbeta information. Det förra, se ovan.
Jag skulle vilja läsa en text om teknisk utveckling och kreativitet, kanske ffa när den stagnerat. Florida hänvisar till en Joel Mokyr. Hannes?
En central fråga, som jag tror jag måste ta ställning till någon gång, är i vilken mån kunskap är ett produktionsmedel, och i vilken mån utvecklingen av kunskapssamhället har gjort dessa anställda mäktigare. Det verkar ligga något i den, men det är väl knappast socialismen förverkligad.
s. 68: Citat från Adam Smith, bok 5, kap 1, artikel 2, som skulle kunna vara taget av Marx eller William Morris om arbetsdelningens alienerande fördärv.
s. 69-71: Ett bra avsnitt om dragkampen mellan rutiner och kreativitet.
s. 83 och några sidor framåt: Japanska fabriker (Toyota!) hyllas för att de tar till vara allas kreativitet.
s.101 Florida refererar här till andra som har gjort liknande klassificeringar (Robert Reich, David Brooks, Erik Olin Wright). Likheter och skillnader är han inte särskilt specifik med, men det är möjligen ursäktat av att dessa inte har klassificerat den här gruppen (Reich pratar ju om "symbolanalytiker", men jag vet inte om han är så noga med vad det är.)
s. 102: "Den kreativa klassen består av människor som med hjälp av sin kreativitet genererar ett ökat ekonomiskt värde. Den omfattar därför många kunskapsarbetare, symbolanalytiker, fria yrkesutövare och tekniker. Min definition av klass utgår från hur människor organiserar sig i sociala grupper och skapar gemensamma identiteter baserat på sina ekonomiska funktioner. Ur detta bygger de sina sociala och kulturella preferenser, sina konsumtionsvanor och identitieter." Sedan lägger han ut texten om att den här gruppens gemenskap ännu inte är så tydlig, men han spår att den kommer att bli det.
s. 103: ”Jag anser att den kreativa klassen består av två delar: En superkreativ kärna med forskare och ingenjörer, professorer, poeter och författare, konstnärer, skådespelare, designers och arkitekter sam fackförfattare, förlägggare, analytiker och andra opinionsbildare. Vare sig de är programmerare eller ingenjörer, arkitekter eller filmmakare är de fullständigt engagerade i den kreativa processen. I min analys är den högsta graden av kreativt arbete skapandet av nya sammanhang eller former som är lätta att napassa och avnända – som till exemepl att designa en produkt som kan tillverkas, säljas och användas; att utveckla en teori eller en strategi som kan appliceras i olika sammanhang; att komponera musikstycken som kan framföras om och om igen.”
s. 103: ”Förutom denna kärngrupp består den kreativa klassen även av människro som arbetar i ett brett spektrum av kunskapsintensiva brancher, till exempel teknologinäringar, finansmarknaden, juridiska och medicinska inrättningar och börshandel. Dessa människor ägnar sig åt kreativt problemlösande med hjälp av en komplex samling kunskap. Deras arbete kräver ofta en hög nivå av formell utbildning och följdaktligen en hög nivå av humankapital.” Man ”använder eller kombinerar standardperspektiv på unika sätt så att de passar i olika situationer”.
Citatet från Fussell (Class: A Guide through the american status system”) handlar om att man måste förtjäna att bli det han kallar x-klassen. Så funkar det väl med alla epitet i den mån dessa är ett adelsskap? Men orden från Mills om att organisationsmänniskan alltid är någons man och att x-människan inte är någons kanske antyder något? Eller är det bara de professionella once again. Återigen: inget är nytt!
Det talas mycket om betydelse i allmänhet (s. 104). Fyll på med fler exempel.
Florida talar om framväxten av det nya tjänsteproletariatet (s. 105) och ser det som orsakat av den kreativa klassens behov. Men, som Maria påpekar i marginalen, är detta så nytt? Tjänstefolk fanns ju förr med.
Sedan kommer någon form av beskrivning av klasstrukturer där Florida faktiskt verkar ha räknat lite grand, och gjort ett eget schema. Frågan är hur mycket detta skiljer sig från Goldthorpe. Vore intressant att titta på.
Hans referenser är Barley The New World of Work, Fussell ovan, Brint ”Professionals [! Jfr ovan] and the Knowledge Economy” i tidskriften Current Sociology
s. 110: Som Maria anmärker här framstår ibland kreativitet mer som en egenskap som alla yrken kan ha (se även avsnittet om arbetarna i hans fars(?) glasögonfabrik) om man bara ser på dem på rätt sätt. Även städare.
Det är notabelt att Florida är motståndare till trenden med storskaliga konferenscentra, arenor och andra schabrak för att skapa "evenemangsstäder" (se bl.a. s. 374).
s. 382-3: Här får man en klarare uppfattning om Floridas klasschema: kreativa klassen ("den superkreativa kärnan", "yrkesverksamma i kreativa näringar"), arbetarklassen, serviceklassen, lantbruk.
Den sista är ganska okomplicerad. Arbetarklassen verkar också handla om industri-, bygg och transport. Ganska klassiskt. Den kreativa klassen verkar vara Service class i stort sett. Frågetecknen möjligen för hur man ska se på det som Florida kallar serviceklassen. Det verkar vara de längst ned i hierarkierna i tjänstesektorn: sjukvård, städ- och underhåll, säkerhetsarbete, Community and social services occupations (!), Personal care and serivices occupations.
Inte helt klart där. Men teoretiskt verkar det inte vara alltför stora skillnader ändå. Det skulle kanske vara en givande övning att lägga Lipset (så gott det går), Goldthorpe, VU, ESEC och Florida bredvid varandra. För det första namn på deras klasser, och på definitioner. Därefter något slags kvantiativt mått på hur mycket de olika kategorier som man skulle kunna tänka sig överlappar faktiskt överlappar.
En hel del sympatiskt alltså, men sammantaget får nog ändå omdömet om Floridas bok bli det som dr Johnson ska ha gett någon förhoppningsfull poet: "Min herre, ert verk är både bra och originellt. Men det som är bra är inte originellt och det som är originellt är inte bra." Grundtesen är som sagt fel, och mycket av det som är intressant i boken är inte hans egna idéer.
Florida säger inte mycket om politiskt beteende i boken. Det finns en del vädjanden till beslutsfattare att se denna möjlighet, men ganska lite konkret om de politiska sympatierna hos denna kreativa klass. Det sista kapitlet är som diskuteras nedan en uppmaning till den kreativa klassen att engagera sig mer kollektivt, men det är lite oklart i vad. Men appellerna på s. 372 handlar ändå uttryckligen om att motverka segregering och ojämlikhet.
------------------------------
Jag har läst kapitlen i oordning, så därför kommenteras de därefter.
I sitt sista kapitel manar Florida den kreativa klassen att organisera sig. Han refererar rentav Mancur Olson om vikten av ständigt, kontinuerligt arbete för att få något gjort. Agendan som sätts upp är lite vag, men jag tycker mig tro att det handlar om att främja vad Florida kallar ett kreativt klimat, som att främja libertarian values, högre utbildning och att bygga den täta blandstaden. En hel del handlar faktiskt också om att överbrygga klyftor. Det handlar också om att satsa på mer av kreativitetsintensiva jobb (ett annat sätt att rädda arbetarklassen, om man ska tro Florida, än det förhärskande). Däremot har han inget att säga om välfärdsstatsstrukturer, men det är möjligen inte uteslutet eller motstridigt med det han säger, och heller inte om politiskt beteende i den mer avgränsade mening som vi valforskare brukar ge den termen.
Antyds det då någonstans att den kreativa klassen skulle vara "politiskt ofärdig", eller inte ha en klar hemvist mellan höger och vänster? Florida talar på s. 369 om den kreativa klassen som både konservativa och liberaler. Han nämner också föreställningen att den bryr sig mest om sig själv, och bekräftar den i någon mån med sina appeller om mer politiskt engagemang. I påpekanden om att sociala klyftor är en ekonomisk förlust framstår det som att han i någon mening försöker ena höger och vänster, och skapa något "bortom" detta. Möjligen missar Florida samma distinktion mellan rörlighet och heterogenitet som jag gjort. Men det nedanstående kan onekligen tolkas som ett påstående om att de är lite utanför politiken:
s. 369: "Medlemmar ur den kreativa klassen har fått stark kritik för att vara oengagerade och självcentrerade. Journalisten Paulina Borsook myntade ett passande uttryck i titeln till sin bok, Cyberselfish, som är en kritisk studie av den teknoliberala kulturen i Silicon Valley, där många är djupt absorberade i sitt eget liv och saknar intresse för [/] samhälleligt engagemang. Många kreativa människor är främst intresserade av att förbättra sina CV, forma sina kroppar och tillägna sig den nya tidens statuspaket: Ett stilrent inrett hem med ett kylskåp från Sub Zero, en ugn från Viking och en stadsjeep på garageuppfarten."
I sitt näst sista kapitel försöker Florida skriva recept på hur man ska uppnå kreativa miljöer. Även om han trycker rätt mycket på att detta är nytt, verkar det för mig att det i slutändan handlar rätt mycket om att främja högre utbildning. Det finns visserligen toleransaspekter (den behandlas som oberoende variabel), och i någon mån om olika sorters företagssamarbeten (med moderna företag). Annars handlar det mycket om att odla en image genom "autentisk" arkitektur (sanera inte stadskärnorna, fjäska inte så mycket för storföretagen) och ett starkt kulturliv. I ett stycke jag fäste mig vid försäkrar han om att detta inte bara är att satsa på ungdomar. På något annat ställe vänder han sig emot tendenserna att satsa på att marknadsföra sig som en familjevänlig stad, samtidigt som han framhåller att de "kreativa" strukturena är bra också för barnfamiljer.
I det tredje sista kapitlet går Florida hårt åt Putnam. På två punkter. För det första att den nedgång som denne beskriver inte är empiriskt belagd. För det andra att det Putnam beskriver är starka band. Florida menar att svaga band (Granovetter) är desto viktigare idag, och att starka band ofta är ett hinder för utveckling (folk släpps inte in, föreningslivet blir fast i gamla strukturer, jfr entreprenörerna som konverterade från katolicism till protestantism, för att det innebar färre sociala förpliktelser).
I en intressant passage kommenterar Florida Whites Organizational Man: Han menar att det nya halvanonyma boendet i storstaden, är den nya versionen av den anonymitet som livet i förorten innebar förr (sextiotalet?) när dessa var nya. Det var, enligt White, människor som ville slippa de starka banden till släktingar och sina etniska grupper.
I introduktionen beskriver Florida sin grundtes, och stycket kan gott citeras i sin helhet: "Precis som den feodala aristokratins makt och identitet byggde på medlemmarnas ärvda kontroll över mark och människor, och borgarklassens på medlemmarnas roller som köpmän och fabriksägare, bygger den kreativa klassens identitet på medlemmarnas roller som förmedlare av kreativitet. Eftersom kreativitet är drivkraften bakom ekonomisk tillväxt blir den kreativa klassen, mätt i inflytande, samhällets dominerande klass. Endast genom att förstå den nya klassens framväxt kan vi börja förstå de omfattande och till synes osammanhängande förändringarna i vårt samhälle och ta oss an vår framtid på ett mer intelligent sätt." (s. 23)
Analogin med de båda andra klasserna är intressant, och sätter upp väldigt tunga anspråk. Apropå en anmärkning i slutkapitlet om att klasser tidigare har förmått stora ting, och att den kreativa nu kan tänkas göra samma sak, kan man säga att dessa (borgarklassen och arbetarklassen) på sin tid var uteslutna från det politiska systemet. Den kreativa klassen är inte formellt utesluten och, skulle jag gissa på en höft, deltar politiskt i högre grad än den genomsnittlige medborgaren (trots kraven på att de politiska organisationerna ska anpassas till dessa nya människor).
Kreativitet, innovation har ju alltid varit centralt i kapitalismen (Schumpeter). Det som möjligen är nytt är att det länge var införandet av en bestämd sorts innovationer (industrialisering, löpandebandprinciper) som skapade denna tillväxt, som efter hand blev ganska automatiserade (förfinades till att bli rent tekniska uppgifter, samtidigt skulle nog Florida kalla dessa ingenjörer som jobbar med det idag för kreativa). Idag har vi institutionaliserat innovationerna mer: större universitet, avdelningar för forskning och utveckling. Men ligger makten verkligen i kreativiteten, är inte kunskapen en bättre utgångspunkt?
s. 22: "För att bygga verklig social sammanhållning måste den kreativa klassen erbjuda människor i andra klasser en konkret vision om hur de kan förbättra sina liv, antingen genom att bli en del i den kreativa ekonomin eller åtminstone genom att få ta del av dess förtjänster. Om den kreativa klassen inte anstränger sig kommer de sociala och ekonomiska klyftorna att öka ytterligare och jag fruktar att vi kommer att upptäcka att vi lever otrygga liv överst i en hög av olyckliga människor. Det är dags för den kreativa klassen att växa upp och börja ta ansvar."
Sinclair Lewis: Main Street och Babbitt
Anthony Sampson: Company Man
Galbraith: The New Industrial State
Riesman: The Lonely Crowd
Litteratur om "organisationsmannens" liv (plus några andra som jag redan känner till).
Yates Revolutionary Road
Sloan Wilson Man in the Grey Flannel Suit
Death of a Salesman
Det borde finnas belägg för att detta med att stanna kortare på arbetsplatser har att göra med förändringar i företagens anställningspolicies, snarare än med mentalitetsförändringar att göra. Eller åtminstone att det sociala kontraktet har sagts upp.
s. 31: Här dyker det upp lite försök att förklara vad kreativitet är. I någon mån medger F att kreativitet i någon mening är tidlöst (varför pratet om att den nya ekonomin är grundad på kreativitet blir lite märkligt, den har ju alltid varit det i så fall). Han citerar Webster's dictionary, som definierar det som "förmågan att skapa nya meningsfulla sammanhang", vilket låter som en förvånansvärt meningsfull definition.
s. 32: Här verkar han faktiskt säga att de nya seder och bruk som vi kan observera efter femtiotalet, har kommit till just för att främja den kreativa processen. Det är alltså en anpassning från företagens sida som i hög grad redan skett. Nå, inte helt orimligt.
s. 34: Här framstår tesen om "weak ties" som en bättre (än alla andra) formulering av indvidualseringstesen. Det handlar om att vi träffar fler människor, men har svagare band till dem, jämför med för bara femtio år sedan. Det är något jag kan köpa. Men är detta resultatet av en "strävan" hos människor?
s. 34: "En klass är en grupp människor med gemensamma intressen som har en tendens att känna, tänka och uppföra sig på ett liknande vis, och denna likhet beror i grunden på ekonomi - på vad de arbetar med." Ett kommunitärt klassbegrepp alltså.
s. 35: "Medlemmar ur arbetarklassen och serviceklassen får främst betalt för att utföra arbetsuppgifter enligt ett system, medan medlemmar ur den kreativa klassen främst får betalt för att skapa och har betydligt självständigare och mer flexibla arbeten än medlemmar ur övriga klasser." Samma som Goldthorpe, vad jag kan se. Kommer i praktiken nog också att likna Oesch marketable skills.
Ytterligare en sak som stör mig: Att han talar så självsäkert om den kreativa klassens "värderingar" som bestämmande för deras attityder. Som om inte dessa var grundade i en väldigt stark marknadsposition. (exv. s. 37)
Han hänvisar till Whites "Organizational Man". Skulle vara intressant att göra en jämförande studie av dessa grupper, bara för att omtolka deras värderingar som, hypotetischerweise, grundade i att de spelar olika former av statusspel.
Jfr Florida med diskussionen om konvergens mellan väst och öst på sjuttiotalet, samt Krugmans ord om hur kapitalismen rebrandade sig själv därikring, och kapitalism blev inte synonymt med stora industriföretag utan med små entreprenörer, utan att företagen för den delen försvann .
s. 54: "Små företag, stora företag, staten och universiteten, alla flätas de samman för att utveckla och förbättra idéer och få in dessa på marknaden." Det låter ändå då och då som om Florida talar om produktionens församhälleligande. Sedan är väl frågan om kreativitet är det bästa sättet att beskriva vad som sker. Han säger ju själv att allt arbete åtminstone KAN vara kreativt. Vad den kreativa klassen har för sig själv är ju snarare den exekutiva makten kring vilka innovationer som ska anammas.
s. 58: Skiljer på kreativitet och intelligens. Det senare härleds till förmågan att bearbeta information. Det förra, se ovan.
Jag skulle vilja läsa en text om teknisk utveckling och kreativitet, kanske ffa när den stagnerat. Florida hänvisar till en Joel Mokyr. Hannes?
En central fråga, som jag tror jag måste ta ställning till någon gång, är i vilken mån kunskap är ett produktionsmedel, och i vilken mån utvecklingen av kunskapssamhället har gjort dessa anställda mäktigare. Det verkar ligga något i den, men det är väl knappast socialismen förverkligad.
s. 68: Citat från Adam Smith, bok 5, kap 1, artikel 2, som skulle kunna vara taget av Marx eller William Morris om arbetsdelningens alienerande fördärv.
s. 69-71: Ett bra avsnitt om dragkampen mellan rutiner och kreativitet.
s. 83 och några sidor framåt: Japanska fabriker (Toyota!) hyllas för att de tar till vara allas kreativitet.
s.101 Florida refererar här till andra som har gjort liknande klassificeringar (Robert Reich, David Brooks, Erik Olin Wright). Likheter och skillnader är han inte särskilt specifik med, men det är möjligen ursäktat av att dessa inte har klassificerat den här gruppen (Reich pratar ju om "symbolanalytiker", men jag vet inte om han är så noga med vad det är.)
s. 102: "Den kreativa klassen består av människor som med hjälp av sin kreativitet genererar ett ökat ekonomiskt värde. Den omfattar därför många kunskapsarbetare, symbolanalytiker, fria yrkesutövare och tekniker. Min definition av klass utgår från hur människor organiserar sig i sociala grupper och skapar gemensamma identiteter baserat på sina ekonomiska funktioner. Ur detta bygger de sina sociala och kulturella preferenser, sina konsumtionsvanor och identitieter." Sedan lägger han ut texten om att den här gruppens gemenskap ännu inte är så tydlig, men han spår att den kommer att bli det.
s. 103: ”Jag anser att den kreativa klassen består av två delar: En superkreativ kärna med forskare och ingenjörer, professorer, poeter och författare, konstnärer, skådespelare, designers och arkitekter sam fackförfattare, förlägggare, analytiker och andra opinionsbildare. Vare sig de är programmerare eller ingenjörer, arkitekter eller filmmakare är de fullständigt engagerade i den kreativa processen. I min analys är den högsta graden av kreativt arbete skapandet av nya sammanhang eller former som är lätta att napassa och avnända – som till exemepl att designa en produkt som kan tillverkas, säljas och användas; att utveckla en teori eller en strategi som kan appliceras i olika sammanhang; att komponera musikstycken som kan framföras om och om igen.”
s. 103: ”Förutom denna kärngrupp består den kreativa klassen även av människro som arbetar i ett brett spektrum av kunskapsintensiva brancher, till exempel teknologinäringar, finansmarknaden, juridiska och medicinska inrättningar och börshandel. Dessa människor ägnar sig åt kreativt problemlösande med hjälp av en komplex samling kunskap. Deras arbete kräver ofta en hög nivå av formell utbildning och följdaktligen en hög nivå av humankapital.” Man ”använder eller kombinerar standardperspektiv på unika sätt så att de passar i olika situationer”.
Citatet från Fussell (Class: A Guide through the american status system”) handlar om att man måste förtjäna att bli det han kallar x-klassen. Så funkar det väl med alla epitet i den mån dessa är ett adelsskap? Men orden från Mills om att organisationsmänniskan alltid är någons man och att x-människan inte är någons kanske antyder något? Eller är det bara de professionella once again. Återigen: inget är nytt!
Det talas mycket om betydelse i allmänhet (s. 104). Fyll på med fler exempel.
Florida talar om framväxten av det nya tjänsteproletariatet (s. 105) och ser det som orsakat av den kreativa klassens behov. Men, som Maria påpekar i marginalen, är detta så nytt? Tjänstefolk fanns ju förr med.
Sedan kommer någon form av beskrivning av klasstrukturer där Florida faktiskt verkar ha räknat lite grand, och gjort ett eget schema. Frågan är hur mycket detta skiljer sig från Goldthorpe. Vore intressant att titta på.
Hans referenser är Barley The New World of Work, Fussell ovan, Brint ”Professionals [! Jfr ovan] and the Knowledge Economy” i tidskriften Current Sociology
s. 110: Som Maria anmärker här framstår ibland kreativitet mer som en egenskap som alla yrken kan ha (se även avsnittet om arbetarna i hans fars(?) glasögonfabrik) om man bara ser på dem på rätt sätt. Även städare.
Det är notabelt att Florida är motståndare till trenden med storskaliga konferenscentra, arenor och andra schabrak för att skapa "evenemangsstäder" (se bl.a. s. 374).
s. 382-3: Här får man en klarare uppfattning om Floridas klasschema: kreativa klassen ("den superkreativa kärnan", "yrkesverksamma i kreativa näringar"), arbetarklassen, serviceklassen, lantbruk.
Den sista är ganska okomplicerad. Arbetarklassen verkar också handla om industri-, bygg och transport. Ganska klassiskt. Den kreativa klassen verkar vara Service class i stort sett. Frågetecknen möjligen för hur man ska se på det som Florida kallar serviceklassen. Det verkar vara de längst ned i hierarkierna i tjänstesektorn: sjukvård, städ- och underhåll, säkerhetsarbete, Community and social services occupations (!), Personal care and serivices occupations.
Inte helt klart där. Men teoretiskt verkar det inte vara alltför stora skillnader ändå. Det skulle kanske vara en givande övning att lägga Lipset (så gott det går), Goldthorpe, VU, ESEC och Florida bredvid varandra. För det första namn på deras klasser, och på definitioner. Därefter något slags kvantiativt mått på hur mycket de olika kategorier som man skulle kunna tänka sig överlappar faktiskt överlappar.
Tuesday, January 7, 2014
Moderna studier av väljarrörlighet, bortom Dassonneville
I det följande ska jag referera några moderna studier av väljarrörlighet som på olika sätt berör frågor om klass och politisk sofistikering. Särskilt intressant är frågan hur de relaterar till Daltons teser och om de sätter rörlighet i samband med förändringar i klasstrukturen.
"Is the island moving or is it us? The dynamics of vote-switching in six Western European countries."
Raul Gomez, Department of Political and Social Sciences, European University Institute
raul.gomez@eui.eu
Gomez är numera på University of Derby, men han disputerade på EUI på en avhandling om väljarrörlighet i sex länder. Via Annika fick jag tag i ett konferenspapper som verkar vara en sammanfattning av några av avhandlingens viktigaste resultat. Har inte lyckats hitta någon mer officiell publicering av dessa resultat. Det handlar om att jämföra sex länder (UK, Danmark, Tyskland, Nederländerna, Norge, Sverige) över tid.
Pappret handlar om att förklara väljarrörligheten på aggregerad nivå, genom "integration of micro and macro mechanisms". Såväl väljaregenskaper som systemegenskaper ta tas med i beräkningen.
En första central iakttagelse är att förklaringar till den ökande väljarrörligheten inte bara ska förklara en ökande trend, utan också flera väldigt hastiga "peaks" i utvecklingen i många länder (varefter rörligheten ofta normaliseras på en högre nivå än tidigare).
s. 3: Bartolini & Mair (1991) avvisar "ideological space"-förklaringen, att partierna skulle ha kommit närmare varandra. Istället framhåller de, i Lipset-Rokkansk anda, "social encapsulation" som viktigaste förklaringen till förändringar. Deras empiriska approach, att bara använda aggregreande mått (eftersom individdata inte finns) har dock enligt Gomez inte lett till tillfredsställande resultat. Här finns en intressant referens till Bischoff (2012, artikel i Public Choice med titeln "Electorally unstable by supply or demand? - an examination of the causes of electoral volatility in advanced industrial democracies."). Med icke tillfredsställande resultat tror jag att G menar att användandet av aggregerade data förutsätter att nettorörlighet kan användas som proxy för bruttorörlighet.
Ganska mycket av pappret handlar om att förklara "peaks" i electoral switching. Behöver jag ha något sådant med i min analys? Kanske för att göra valen jämförbara över tid.
Hur som helst, när det kommer till hyptoeser har G med en hypotes om individ-strukturella faktorer:
s. 16-17
H1. Voters will be more likely to switch from parties that are ideologically distant from their current position. Similarly, voters will be more likely to switch the closer they are to another alternative party (H1b).
H2. Voters will be likely to switch from parties that they are less attracted to in terms of their social background. Similarly, switching will be more likely when the closest alternative party is more attractive than the chosen party in terms of social background (H2b)
För övrigt lägger han fram hypoteser om mer kortsiktiga faktorer (issues, och opopulära ledare), om partikaraktäristika samt om aggregerade strukturella faktorer (främst uppkomsten av nya partier).
Här fanns också en hel radda referenser om varför recall data är förkastligt: (Weir, 1975; Powers, Goudy and Keith, 1978; Van der Eijk and Niemöller, 1979; Cees van der Eijk and Niemöller, 1983; Waldahl and Aardal, 1982, 2000)
Utbildnings finns med som en kontrollvariabel, som mått på politisk sofistikering (med hänvisning främst till Dassonneville, som dock åberopar sig på Dalton). Den blir höggradigt signifikant, med ganska stor effekt.
Han har också en variabel som kallas "socio-demographic affinity". Den är framräknad på följande sätt: "in many cases attraction to different kinds of voters, even with regard to religious denomination, does not automatically derive from a party's label. They, in turn, propose a method that, instead of assuming the level of a nity between particular voters and parties, provides an inductive measure of the latter. The method consists in a set of regression analyses where, for each of the alternatives, the individual-specic characteristics of interest are regressed on party support (see van der Brug, van der Eijk and Franklin, 2007). Predictions are then computed and used as independent variables.4" (s. 19).
Man räknar alltså fram en prediktion från socioekonomiska variabler (gör man det per val eller totalt?) Den genomsnittliga tendensen räknas alltså som en "affinitet". Skulle allt vilja se ett teoretiskt försvar för det. För mig ser det ut som att förutsätta det som ska bevisas.
Dessvärre kommenterar inte Gomez de socio-ekonomiska variablerna vidare i sina slutsatser eller ens i sina resultat. Men utbildning blir som sagt signifikant rakt igenom, och ganska stark effekt. Likaså socio-ekonomisk affinitet. Däremot finns inte klass med.
Ursula Kuhn (2009) "Stability and Change in Party Preference", Swiss Political Science Review 15(3): 463–94
Använder paneldata över flera år (1999-2007) för att analysera förändringar i partipreferenser. Här är politisk sofistikering en central variabel, men relateras inte till Dalton, utan till Zallers kurvlinjära teori om att det är de mellaninformerade som är mest benägna att byta ståndpunkt/parti. Klassvariabeln nämns (s. 468) som ett socio-ekonomiskt karaktäristika som skapar en predisposition (definierat som "(stable) psychological attachments to parties", åberopandes på Michigan-skolan).
Politisk sofistikering mäts inte som kunskap (som föredras) utan som utbildning och intresse. De har också en variabel som heter "strength of socio-economic predisposion" som de tar fram genom att utifrån ett antal demografiska karaktäristiska predicera sannolikheten för att rösta på vissa partier. De behåller det högsta värdet av dessa som ett mått på "predisposering". Detta låter lite mer fiffigt och acceptabelt än ovan, även om den teoretiska genomgången även här är lite väl kort.
Klass mäts på följande sätt: For the measurement of social class which is needed to calculate predisposition strength, we apply the class concept and coding-scheme developed by Kriesi (1989) and adopted by Lachat (2007) which distinguishes the following classes: self-employed farmers and other self-employed, unskilled workers, skilled workers, routine non-manual employees, managers and administrative specialists, technical specialists and social-cultural specialists. As common in literature, social class is preferably assigned at the individual level, taking partner’s or parent’s social position as a proxy in order to assign a social class to the maximum of respondents (e.g. Güveli and de Graaf 2007; Müller 1999: 153; Knutsen 2003).14 (s. 478). Kommenteras dock knappt ytterligare sedan (i alla fall inte specifikt klass).
Den statistiska modelleringen är någon form av Event History Analysis. De kör med minst två olika beroende variabler: byte inom och mellan block!
I resultaten säger de följande om deras sofistikationshypotes:
s. 484: Evidence for the hypothesis regarding political sophistication is mixed (Hypothesis 3). As expected, there is a significant non-linear effect between political interest and voting intention. A look at predicted probabilities however shows a rather different relation for within-block changes and between-block changes (see Figure 3). For within-block changes, the positive effect dominates, while the negative effect dominates for between-block changes. While between-block changes are most frequent for respondents with below-average levels of interest in politics, within-block changes are most frequent for highly interested respondents.
Efteråt refererar hon också till Lacats avhandling som enligt henne kommer fram till ungefär samma sak i detta hänseende. Synnerligt intressant med inom- och mellanblockseffekterna. Om jag förstår henne rätt så är hög sofistikering i första hand associerat med byten inom blocken, och låg sofistikering relaterat till byten mellan block (Table 3, s. 482). Resultaten dock inte helt entydiga ser det ut som. Intresse ser ut att ha en positiv effekt på byten både inom- och mellanblock. Denna hypotes borde vara ganska enkel att testa även på mina data.
Kanske kan man kontrastera Daltons argument mot Zallers och jämföra deras implikationer när det gäller klass. Är ganska säker på att valforskningsböckerna innehåller en kurva som visar att det är de politiskt halvbildade som är mest benägna att byta parti i Sverige.
John Zaller (2004) "Floating Voters in U.S. Presidential Elections, 1948-2000", p. 166-212 in Wilhelm E. Saris and Paul M. Sniderman Studies in Public Opinion - Attitudes, Nonattitudes, Measurement Error and Change.
Giganten bakom klassikern The Nature and Origins of Mass Opinion bidrar i denna volym med ett kapitel som vill nyansera bilden av de förment ovetande partibytarna i amerikanska val.
s. 166: "Contrary to the general view, it finds that they are typically more responsive to the content of individual elections than their better informed counterparts. Low information voters are more apt to reward incumbents who preside over strong national economies and punish those who do not. Poorly informed voters are also more reactive to changes in the ideological location of the candidates. And finally, low information voters are at least as likely as other voters, and perhaps more so, to respond to presidential success or failure in foreign affaris."
Revideringen av dessa sanningar kommer enligt Zaller från en ny forskningsdesign, som tittar på variation mellan val, snarare än korrelationer inom val. Om man kollar på vilka väljare som byter sida från ett val till ett annat som ett resultat av varierande förhållanden, så är low information voters mest responsiva.
Har detta också att göra med att man tidigare mest har kolla på väljare som byter under kampanjen snarare än mellan val?
s. 172: "Studies indicate that despite increases in education, Americans are about as politically informed today as in 1950 (Smith 1989, Delli Carpini and Keeter 1996). In light of this, I have constructed my information scales so as to produce a constant mean and variance across time." Varför göra så? Har väl något med tidsserien att göra, men vad?
Varför dessa resultat? För det första tenderar låginformationväljare att vara mittenväljare - de har svagare ideologi. Välinformerade väljare reagerar bara på saker som är ganska stabila från val till val (partiideologi), snarare än valets kontext. Vidare menar Zaller att det många har tolkat som ideologisk inkoherens lika gärna kan ses som att man inte kan passa in alla sina preferenser i något parti. Därför är de också mer känsliga för kontext. Zaller spekulerar (borde egentligen gå att kolla) i att det kan finnas en särskild tradeoff mellan "economic liberalism" och "racial conservatism" (s. 195) hos dessa väljare. Välinformerade väljare skulle på ett plan nog vara lika benägna att byta parti om de råkade i konflikt. Men de är så konsistenta gentemot sitt parti att de sällan gör det.
Resultaten leder också till en serie metodologiska reflektioner. Man kan fundera över om välinformerade väljares konsistents inte kommer sig av att de låter sitt partival influera deras åsikter. Zaller spekulerar (s. 199) att sådana väljare skulle ha bättre möjligheter att göra det. Det är förmodligen också så att höginformerade demokratväljare överdriver hur framgångsrik de tycker att ekonomin har varit om det har varit en demokratisk president (och vice versa). Därför ser det som att de röstar "mer" efter hur ekonomin går. Man bör alltså använda "riktiga" BNP-data när man analyserar sådant - inte perceptioner. Tydligen finns det också större mätfel för låginformerade väljare (s. 201). Hur det går till förstår jag dock inte.
Detta betyder inte, menar Zaller, att låginformerade väljare är mer rationella. Det kan likaväl beskrivas som rationellt att ignorera kortsiktiga faktorer. Istället summerar Zaller sina fynd på följande sätt:
They are less strongly attached to, or socialized into, the dominant ideological and partisan structure of society and therefore more apt to abandon them when societal problems arise. (s. 204, förf. kursivering)
Låter lite väl starkt i mina öron, med tanke på att det vi diskuterar är röstning i presidentval, som kräver en del integrering i samhället för att medverka i. Men på ett sätt rimligt. De har mindre överseende med "konstiga" kandidater.
En sista anmärkning från Zaller: Denna responsivitet är inte nödvändigtvis bra. En del talar t.ex. för att USA drogs in i Vietnam för att presidenterna var rädda för att inte bli återvalda om de backade för kommunisterna, även om de, som Kennedy, ansåg att kriget inte kunde vinnas.
Romain Lachat (2007) A Heterogeneous Electorate - Political sophistication, predisposition strength and the voting decision process. Baden-Baden: Nomos.
En avhandling om väljarrörlighet (Kriesi var handledare), vars grundmodell går ut på att rörlighet bestäms av två saker: graden av social predisponering och graden av politisk sofistikering. Även om jag inte är säker tror jag mig förstå att sofistikering tänks påverka partibytarbenägenten kurvlinjärt a'la Zaller, så att det är de politiskt halvbildade som är mest benägna att byta. Det pratas lite vagt om interaktionseffekter, men han summerar dem aldrig i någon snygg figur. Hur som helst, på s. 206 talar han om två möjliga vägar till stabilitet i det politiska beteendet: hög predisponering eller hög sofisitikering.
Detta innebär att L för en diskussion om stora delar av den litteratur som jag själv undersöker. Diskussionen av Dalton är dock sparsam, och tanken att medelklassen skulle vara mer rörlig som sådan verkar inte förekomma överhuvudtaget. Istället är det allmän "entydighet" i placeringen i den sociala strukturen som sägs vara avgörande ("social-structural predispositions"), i relation till såväl klass som religion.
"Social-structural predisposition" beräknas genom en regressionsmodell där klass, religion (skillnaden protestantism/katolicism OCH grad av tro) plus lite allmänna "kontrollvariabler" (s. 103) som ålder, kön, utbildning och anställningsstatus. Påminner om argumentet i The People's Choice och deras korstryckshypotes.
s. 203: "When the new middle class is divided into its three segments, we observe no weakening in the salience of this [class] cleavage. But a decline does become apparent when this distinction is not made. This clearly shows how sensitive the results of such analyses are to the classification of social groups."
Kanske värt att kolla på för Sverige för min del? Också värt att återvända till denna för att titta på effekten av utbildning på rörlighet. Är Sverige så "konstigt" som jag tycker det verkar vara i detta hänseende?
s. 207: "Given the particular electoral system used [in Germany], which combines proportional and majoritarian elements, supporters of small parties have strategic incentive to split their electoral ticket. This was clearly reflected in our results, as political experts with weak predispositions are the voters who most often divide their vote this way. Such strategic incentives are not present for inter-block ticket-splitting. In fact, there are few citizens who divide their votes between parties of different potential coalitions. The corresponding probabilities were thus always relatively low. Still it appears that the effect of predispositions strength is largest for the voters in the middle range of the sophistication scale."
"Is the island moving or is it us? The dynamics of vote-switching in six Western European countries."
Raul Gomez, Department of Political and Social Sciences, European University Institute
raul.gomez@eui.eu
Gomez är numera på University of Derby, men han disputerade på EUI på en avhandling om väljarrörlighet i sex länder. Via Annika fick jag tag i ett konferenspapper som verkar vara en sammanfattning av några av avhandlingens viktigaste resultat. Har inte lyckats hitta någon mer officiell publicering av dessa resultat. Det handlar om att jämföra sex länder (UK, Danmark, Tyskland, Nederländerna, Norge, Sverige) över tid.
Pappret handlar om att förklara väljarrörligheten på aggregerad nivå, genom "integration of micro and macro mechanisms". Såväl väljaregenskaper som systemegenskaper ta tas med i beräkningen.
En första central iakttagelse är att förklaringar till den ökande väljarrörligheten inte bara ska förklara en ökande trend, utan också flera väldigt hastiga "peaks" i utvecklingen i många länder (varefter rörligheten ofta normaliseras på en högre nivå än tidigare).
s. 3: Bartolini & Mair (1991) avvisar "ideological space"-förklaringen, att partierna skulle ha kommit närmare varandra. Istället framhåller de, i Lipset-Rokkansk anda, "social encapsulation" som viktigaste förklaringen till förändringar. Deras empiriska approach, att bara använda aggregreande mått (eftersom individdata inte finns) har dock enligt Gomez inte lett till tillfredsställande resultat. Här finns en intressant referens till Bischoff (2012, artikel i Public Choice med titeln "Electorally unstable by supply or demand? - an examination of the causes of electoral volatility in advanced industrial democracies."). Med icke tillfredsställande resultat tror jag att G menar att användandet av aggregerade data förutsätter att nettorörlighet kan användas som proxy för bruttorörlighet.
Ganska mycket av pappret handlar om att förklara "peaks" i electoral switching. Behöver jag ha något sådant med i min analys? Kanske för att göra valen jämförbara över tid.
Hur som helst, när det kommer till hyptoeser har G med en hypotes om individ-strukturella faktorer:
s. 16-17
H1. Voters will be more likely to switch from parties that are ideologically distant from their current position. Similarly, voters will be more likely to switch the closer they are to another alternative party (H1b).
H2. Voters will be likely to switch from parties that they are less attracted to in terms of their social background. Similarly, switching will be more likely when the closest alternative party is more attractive than the chosen party in terms of social background (H2b)
För övrigt lägger han fram hypoteser om mer kortsiktiga faktorer (issues, och opopulära ledare), om partikaraktäristika samt om aggregerade strukturella faktorer (främst uppkomsten av nya partier).
Här fanns också en hel radda referenser om varför recall data är förkastligt: (Weir, 1975; Powers, Goudy and Keith, 1978; Van der Eijk and Niemöller, 1979; Cees van der Eijk and Niemöller, 1983; Waldahl and Aardal, 1982, 2000)
Utbildnings finns med som en kontrollvariabel, som mått på politisk sofistikering (med hänvisning främst till Dassonneville, som dock åberopar sig på Dalton). Den blir höggradigt signifikant, med ganska stor effekt.
Han har också en variabel som kallas "socio-demographic affinity". Den är framräknad på följande sätt: "in many cases attraction to different kinds of voters, even with regard to religious denomination, does not automatically derive from a party's label. They, in turn, propose a method that, instead of assuming the level of a nity between particular voters and parties, provides an inductive measure of the latter. The method consists in a set of regression analyses where, for each of the alternatives, the individual-specic characteristics of interest are regressed on party support (see van der Brug, van der Eijk and Franklin, 2007). Predictions are then computed and used as independent variables.4" (s. 19).
Man räknar alltså fram en prediktion från socioekonomiska variabler (gör man det per val eller totalt?) Den genomsnittliga tendensen räknas alltså som en "affinitet". Skulle allt vilja se ett teoretiskt försvar för det. För mig ser det ut som att förutsätta det som ska bevisas.
Dessvärre kommenterar inte Gomez de socio-ekonomiska variablerna vidare i sina slutsatser eller ens i sina resultat. Men utbildning blir som sagt signifikant rakt igenom, och ganska stark effekt. Likaså socio-ekonomisk affinitet. Däremot finns inte klass med.
Ursula Kuhn (2009) "Stability and Change in Party Preference", Swiss Political Science Review 15(3): 463–94
Använder paneldata över flera år (1999-2007) för att analysera förändringar i partipreferenser. Här är politisk sofistikering en central variabel, men relateras inte till Dalton, utan till Zallers kurvlinjära teori om att det är de mellaninformerade som är mest benägna att byta ståndpunkt/parti. Klassvariabeln nämns (s. 468) som ett socio-ekonomiskt karaktäristika som skapar en predisposition (definierat som "(stable) psychological attachments to parties", åberopandes på Michigan-skolan).
Politisk sofistikering mäts inte som kunskap (som föredras) utan som utbildning och intresse. De har också en variabel som heter "strength of socio-economic predisposion" som de tar fram genom att utifrån ett antal demografiska karaktäristiska predicera sannolikheten för att rösta på vissa partier. De behåller det högsta värdet av dessa som ett mått på "predisposering". Detta låter lite mer fiffigt och acceptabelt än ovan, även om den teoretiska genomgången även här är lite väl kort.
Klass mäts på följande sätt: For the measurement of social class which is needed to calculate predisposition strength, we apply the class concept and coding-scheme developed by Kriesi (1989) and adopted by Lachat (2007) which distinguishes the following classes: self-employed farmers and other self-employed, unskilled workers, skilled workers, routine non-manual employees, managers and administrative specialists, technical specialists and social-cultural specialists. As common in literature, social class is preferably assigned at the individual level, taking partner’s or parent’s social position as a proxy in order to assign a social class to the maximum of respondents (e.g. Güveli and de Graaf 2007; Müller 1999: 153; Knutsen 2003).14 (s. 478). Kommenteras dock knappt ytterligare sedan (i alla fall inte specifikt klass).
Den statistiska modelleringen är någon form av Event History Analysis. De kör med minst två olika beroende variabler: byte inom och mellan block!
I resultaten säger de följande om deras sofistikationshypotes:
s. 484: Evidence for the hypothesis regarding political sophistication is mixed (Hypothesis 3). As expected, there is a significant non-linear effect between political interest and voting intention. A look at predicted probabilities however shows a rather different relation for within-block changes and between-block changes (see Figure 3). For within-block changes, the positive effect dominates, while the negative effect dominates for between-block changes. While between-block changes are most frequent for respondents with below-average levels of interest in politics, within-block changes are most frequent for highly interested respondents.
Efteråt refererar hon också till Lacats avhandling som enligt henne kommer fram till ungefär samma sak i detta hänseende. Synnerligt intressant med inom- och mellanblockseffekterna. Om jag förstår henne rätt så är hög sofistikering i första hand associerat med byten inom blocken, och låg sofistikering relaterat till byten mellan block (Table 3, s. 482). Resultaten dock inte helt entydiga ser det ut som. Intresse ser ut att ha en positiv effekt på byten både inom- och mellanblock. Denna hypotes borde vara ganska enkel att testa även på mina data.
Kanske kan man kontrastera Daltons argument mot Zallers och jämföra deras implikationer när det gäller klass. Är ganska säker på att valforskningsböckerna innehåller en kurva som visar att det är de politiskt halvbildade som är mest benägna att byta parti i Sverige.
John Zaller (2004) "Floating Voters in U.S. Presidential Elections, 1948-2000", p. 166-212 in Wilhelm E. Saris and Paul M. Sniderman Studies in Public Opinion - Attitudes, Nonattitudes, Measurement Error and Change.
Giganten bakom klassikern The Nature and Origins of Mass Opinion bidrar i denna volym med ett kapitel som vill nyansera bilden av de förment ovetande partibytarna i amerikanska val.
s. 166: "Contrary to the general view, it finds that they are typically more responsive to the content of individual elections than their better informed counterparts. Low information voters are more apt to reward incumbents who preside over strong national economies and punish those who do not. Poorly informed voters are also more reactive to changes in the ideological location of the candidates. And finally, low information voters are at least as likely as other voters, and perhaps more so, to respond to presidential success or failure in foreign affaris."
Revideringen av dessa sanningar kommer enligt Zaller från en ny forskningsdesign, som tittar på variation mellan val, snarare än korrelationer inom val. Om man kollar på vilka väljare som byter sida från ett val till ett annat som ett resultat av varierande förhållanden, så är low information voters mest responsiva.
Har detta också att göra med att man tidigare mest har kolla på väljare som byter under kampanjen snarare än mellan val?
s. 172: "Studies indicate that despite increases in education, Americans are about as politically informed today as in 1950 (Smith 1989, Delli Carpini and Keeter 1996). In light of this, I have constructed my information scales so as to produce a constant mean and variance across time." Varför göra så? Har väl något med tidsserien att göra, men vad?
Varför dessa resultat? För det första tenderar låginformationväljare att vara mittenväljare - de har svagare ideologi. Välinformerade väljare reagerar bara på saker som är ganska stabila från val till val (partiideologi), snarare än valets kontext. Vidare menar Zaller att det många har tolkat som ideologisk inkoherens lika gärna kan ses som att man inte kan passa in alla sina preferenser i något parti. Därför är de också mer känsliga för kontext. Zaller spekulerar (borde egentligen gå att kolla) i att det kan finnas en särskild tradeoff mellan "economic liberalism" och "racial conservatism" (s. 195) hos dessa väljare. Välinformerade väljare skulle på ett plan nog vara lika benägna att byta parti om de råkade i konflikt. Men de är så konsistenta gentemot sitt parti att de sällan gör det.
Resultaten leder också till en serie metodologiska reflektioner. Man kan fundera över om välinformerade väljares konsistents inte kommer sig av att de låter sitt partival influera deras åsikter. Zaller spekulerar (s. 199) att sådana väljare skulle ha bättre möjligheter att göra det. Det är förmodligen också så att höginformerade demokratväljare överdriver hur framgångsrik de tycker att ekonomin har varit om det har varit en demokratisk president (och vice versa). Därför ser det som att de röstar "mer" efter hur ekonomin går. Man bör alltså använda "riktiga" BNP-data när man analyserar sådant - inte perceptioner. Tydligen finns det också större mätfel för låginformerade väljare (s. 201). Hur det går till förstår jag dock inte.
Detta betyder inte, menar Zaller, att låginformerade väljare är mer rationella. Det kan likaväl beskrivas som rationellt att ignorera kortsiktiga faktorer. Istället summerar Zaller sina fynd på följande sätt:
They are less strongly attached to, or socialized into, the dominant ideological and partisan structure of society and therefore more apt to abandon them when societal problems arise. (s. 204, förf. kursivering)
Låter lite väl starkt i mina öron, med tanke på att det vi diskuterar är röstning i presidentval, som kräver en del integrering i samhället för att medverka i. Men på ett sätt rimligt. De har mindre överseende med "konstiga" kandidater.
En sista anmärkning från Zaller: Denna responsivitet är inte nödvändigtvis bra. En del talar t.ex. för att USA drogs in i Vietnam för att presidenterna var rädda för att inte bli återvalda om de backade för kommunisterna, även om de, som Kennedy, ansåg att kriget inte kunde vinnas.
Romain Lachat (2007) A Heterogeneous Electorate - Political sophistication, predisposition strength and the voting decision process. Baden-Baden: Nomos.
En avhandling om väljarrörlighet (Kriesi var handledare), vars grundmodell går ut på att rörlighet bestäms av två saker: graden av social predisponering och graden av politisk sofistikering. Även om jag inte är säker tror jag mig förstå att sofistikering tänks påverka partibytarbenägenten kurvlinjärt a'la Zaller, så att det är de politiskt halvbildade som är mest benägna att byta. Det pratas lite vagt om interaktionseffekter, men han summerar dem aldrig i någon snygg figur. Hur som helst, på s. 206 talar han om två möjliga vägar till stabilitet i det politiska beteendet: hög predisponering eller hög sofisitikering.
Detta innebär att L för en diskussion om stora delar av den litteratur som jag själv undersöker. Diskussionen av Dalton är dock sparsam, och tanken att medelklassen skulle vara mer rörlig som sådan verkar inte förekomma överhuvudtaget. Istället är det allmän "entydighet" i placeringen i den sociala strukturen som sägs vara avgörande ("social-structural predispositions"), i relation till såväl klass som religion.
"Social-structural predisposition" beräknas genom en regressionsmodell där klass, religion (skillnaden protestantism/katolicism OCH grad av tro) plus lite allmänna "kontrollvariabler" (s. 103) som ålder, kön, utbildning och anställningsstatus. Påminner om argumentet i The People's Choice och deras korstryckshypotes.
s. 203: "When the new middle class is divided into its three segments, we observe no weakening in the salience of this [class] cleavage. But a decline does become apparent when this distinction is not made. This clearly shows how sensitive the results of such analyses are to the classification of social groups."
Kanske värt att kolla på för Sverige för min del? Också värt att återvända till denna för att titta på effekten av utbildning på rörlighet. Är Sverige så "konstigt" som jag tycker det verkar vara i detta hänseende?
s. 207: "Given the particular electoral system used [in Germany], which combines proportional and majoritarian elements, supporters of small parties have strategic incentive to split their electoral ticket. This was clearly reflected in our results, as political experts with weak predispositions are the voters who most often divide their vote this way. Such strategic incentives are not present for inter-block ticket-splitting. In fact, there are few citizens who divide their votes between parties of different potential coalitions. The corresponding probabilities were thus always relatively low. Still it appears that the effect of predispositions strength is largest for the voters in the middle range of the sophistication scale."
Monday, January 6, 2014
Partisan effects på välfärdsstaten och fattigdom (men inte på ojämlikhet?)
Nedan följer abstract på en rad papers om partieffekter på välfärdsstaten. Att använda som premiss för det första pappret i min avhandling, om den demokratiska klasskampen på kort sikt.
Bale, Tim (2008) European Politics, 2nd edition. Basingstoke: Palgrave Macmillan.
s. 273: Within-country studies [...] also seem to show a relationship between left-wing governments and higher spending and conservative governments and lower spending, although the effect is confined to majority as opposed to minority governments and is influenced by the size and strength of the opposition (as well as the existence of a strong trade union movement).
Finns också olika prioriteringar i inflation-arbetslöshet och resultat i ekonomisk jämlikhet. Understryker dock att dessa skillnader är ganska små. Svaret ja på frågan om politik spelar roll är "cautious". Många påstår dock att den har minskat (s. 273).
(Här finns även (s. 274) en skaplig sätt att sammanfatta "tredje vägen" - eller iaf bilden av den.)
Refererar Allan & Scruggs (2004) och Korpi & Palme (2003) som båda slår fast att högerregeringar skär ned mer på welfare benefits och gör skillnad på fattigdomen (Allan & Scruggs 2004). "Both make a strong case for the continued importance of class-based political differences when it comes to welfare." (s. 276).
Hela kapitel 9 ägnas här åt denna fråga. Speciellt s. 271-283 åt just höger-vänsterskillnader.
James P. Allan och Lyle Scruggs "Political Partisanship and Welfare State Reform in Advanced Industrial Societies" American Journal of Political Science, Vol. 48, No. 3, July 2004, Pp. 496–512
Allan och Scruggs har tagit fram ett dataset med ersättningsgrad i a-kassa och sjukförsäkring 1975-1999 för 18 länder. De finner följande (ur abstract):
Bruno Amable, Donatella Gatti och Jan Schumacher (2006) "Welfare-State Retrenchment: The Partisan Effect Revisited", s. 426-444 i Oxford Review of Economic Policy, vol. 22 (3).
Dessa ekonomer använder delvis Allan och Scruggs dataset, och kompletterar detta med arbetsmarknadsdata från OECD samt politikdata (regeringsposition) från "the PGL File" sammanställt av Cusack och Engelhardt. De undersöker perioden 1981-1999 och kommer fram till följande (abstract):
David Bradleya1, Evelyne Hubera2, Stephanie Mollera2, François Nielsena2 and John D. Stephensa2* "Distribution and Redistribution in Postindustrial Democracies"
Denna har inkomstfördelning snarare än välfärdsstaten som beroende variabel, och använder följande data: "pooled time-series data base on welfare state effort and its determinants assembled by Huber, Ragin, and Stephens (1997) with data on income distribution assembled in the Luxembourg Income Survey (IJS) archive." Det innebär att tidsperioden är lite olika för olika länder. Många går inte längre tillbaka än till 1980-talet. Sverige verkar vara det som går längst tillbaka, till 1965. IJS har inte heller data för varje år.
Resultatsammanfattningen i abstract ser ut så här:
DAVID BRADY, Duke University "The Politics of Poverty: Left Political Institutions, the Welfare State, and Poverty" Social Forces, December 2003, 82(2):557-588.
Geoffrey Garrett (1998) Global Markets and National Politics: Collision Course or Virtuous Circle? , International Organization / Volume 52 / Issue 04 / September 1998, pp 787 - 824
En rätt omfattande artikel utan abstract, men i slutet sammanfattar G sina resultat på följande sätt: moderna globaliseringsteorier är väldigt lika de från artonhundratalet, och vi vet i efterhand att de senare teoriernas prediktioner inte har gått i uppfyllelse. Den andra poängen är följande:
New Politics and Class Politics in the Context of Austerity and Globalization: Welfare State Regress in 18 Countries, 1975–95 WALTER KORPI and JOAKIM PALME, American Political Science Review Vol. 97, No. 3 August 2003, p. 425-446.
Korpi och Palme lanserade i denna artikel ett nytt SOFI-dataset, SCIP, med omfattande indikatorer på det sociala medborgarskapet. Dessa ska tydligen vara en revision av tidigare mått på retrenchment, men
Resultatsammanfattning i abstract, i polemik mot Pierson: "We argue that retrenchment can fruitfully be analyzed as distributive conflict involving a remaking of the early postwar social contract based on the full employment welfare state, a conflict in which partisan politics and welfare-state institutions are likely to matter. Pointing to problems of conceptualization and measurement of the dependent variable in previous research, we bring in new data on the extent of retrenchment in social citizenship rights and show that the long increase in social rights has been turned into a decline and that significant retrenchment has taken place in several countries. Our analyses demonstrate that partisan politics remains significant for retrenchment also when we take account of contextual indictors [min kursivering], such as constitutional veto points, economic factors, and globalization."
Hyeok Yong Kwon and Jonas Pontusson "Globalization, labour power and partisan
politics revisited", Socio-Economic Review (2010) 8, 251–281
Kwon och Pontussons paper refereras mer utförligt av Erik Bengtsson här. De använder data från OECD, Cusack ("Cabinet Centre of Gravity"), Dreher om globalisering.
Abstract:
This paper explores temporal variation in partisan effects on social spending growth in OECD countries over the period 1971–2002. We argue that partisan effects are jointly conditioned by globalization and the mobilizational capacity of organized labour. We present three main empirical findings. First, we show that partisan effects increased from the mid-1970s to the late 1980s and then disappeared in the 1990s. Second, we show that partisan effects rose with globalization in the 1970s and early 1980s, a period characterized by rising labour strength in many OECD countries, but this is not true for the post-1990 period, characterized by declining labour strength. Third, we show that globalization was associated with declining partisan effects in countries that experienced union decline in the 1980s and 1990s, but it was associated with rising partisan effects in countries in which unions remained strong.
Mikael Nygård (2006) Welfare-Ideological Change in Scandinavia: A Comparative Analysis
of Partisan Welfare State Positions in Four Nordic Countries, 1970–2003. Scandinavian Political Studies, Vol. 29 – No. 4, 2006
Nygård är antagligen någon som jag borde läsa mer av och ha kontakt med. Här analyseras valmanifestdata som jämförs med opinionsdata. Alltså jämförelser mellan väljare och partier över tid.
Abstract: The results indicate a relatively high degree of stability in partisan support for welfare state expansion and investments in social justice, while market-type solutions to social problems, on the other hand, have become more salient among parties, especially in the Right. The findings suggest that parties still differ from each other as to welfare-political positions, indicating that Social Democratic and left-wing parties remain the foremost defenders of the ‘Nordic Welfare Model’, whereas the Right has become more hesitant towards welfare state expansion.
Bale, Tim (2008) European Politics, 2nd edition. Basingstoke: Palgrave Macmillan.
s. 273: Within-country studies [...] also seem to show a relationship between left-wing governments and higher spending and conservative governments and lower spending, although the effect is confined to majority as opposed to minority governments and is influenced by the size and strength of the opposition (as well as the existence of a strong trade union movement).
Finns också olika prioriteringar i inflation-arbetslöshet och resultat i ekonomisk jämlikhet. Understryker dock att dessa skillnader är ganska små. Svaret ja på frågan om politik spelar roll är "cautious". Många påstår dock att den har minskat (s. 273).
(Här finns även (s. 274) en skaplig sätt att sammanfatta "tredje vägen" - eller iaf bilden av den.)
Refererar Allan & Scruggs (2004) och Korpi & Palme (2003) som båda slår fast att högerregeringar skär ned mer på welfare benefits och gör skillnad på fattigdomen (Allan & Scruggs 2004). "Both make a strong case for the continued importance of class-based political differences when it comes to welfare." (s. 276).
Hela kapitel 9 ägnas här åt denna fråga. Speciellt s. 271-283 åt just höger-vänsterskillnader.
James P. Allan och Lyle Scruggs "Political Partisanship and Welfare State Reform in Advanced Industrial Societies" American Journal of Political Science, Vol. 48, No. 3, July 2004, Pp. 496–512
Allan och Scruggs har tagit fram ett dataset med ersättningsgrad i a-kassa och sjukförsäkring 1975-1999 för 18 länder. De finner följande (ur abstract):
Second, we examine the “end of partisanship” claim by estimating the effects of government partisanship on changes in income replacement rates in sickness and unemployment programs. Our results suggest that, contrary to claims that partisanship has little impact on welfare state commitments, traditional partisanship continues to have a considerable effect on welfare state entitlements in the era of retrenchment
Bruno Amable, Donatella Gatti och Jan Schumacher (2006) "Welfare-State Retrenchment: The Partisan Effect Revisited", s. 426-444 i Oxford Review of Economic Policy, vol. 22 (3).
Dessa ekonomer använder delvis Allan och Scruggs dataset, och kompletterar detta med arbetsmarknadsdata från OECD samt politikdata (regeringsposition) från "the PGL File" sammanställt av Cusack och Engelhardt. De undersöker perioden 1981-1999 och kommer fram till följande (abstract):
Left-wing governments strengthen the positive effects of shocks on aggregate social expenditure, while right-wing governments undertake even stronger cutbacks in replacement rates as a reaction to structural change.
David Bradleya1, Evelyne Hubera2, Stephanie Mollera2, François Nielsena2 and John D. Stephensa2* "Distribution and Redistribution in Postindustrial Democracies"
Denna har inkomstfördelning snarare än välfärdsstaten som beroende variabel, och använder följande data: "pooled time-series data base on welfare state effort and its determinants assembled by Huber, Ragin, and Stephens (1997) with data on income distribution assembled in the Luxembourg Income Survey (IJS) archive." Det innebär att tidsperioden är lite olika för olika länder. Många går inte längre tillbaka än till 1980-talet. Sverige verkar vara det som går längst tillbaka, till 1965. IJS har inte heller data för varje år.
Resultatsammanfattningen i abstract ser ut så här:
Union density, unemployment, and percentage of female-headed households were the main determinants of pre—tax and transfer inequality (R2 = .64), while leftist government, directly and indirectly through its influence on the size of the welfare state, was found to be by far the strongest determinant of distribution (R2 = .81).
DAVID BRADY, Duke University "The Politics of Poverty: Left Political Institutions, the Welfare State, and Poverty" Social Forces, December 2003, 82(2):557-588.
These relationships are tested with an unbalanced panel analysis of 16 rich Western democracies from 1967 to 1997 (N = 73, 74), two measures of poverty, and eight measures of left political institutions. The results demonstrate that the strength of left political institutions has a significant, powerful negative impact on poverty. Specifically, left political institutions partially combine with andpartially channel through the welfare state. Voter turnout and thecumulative historical power of left parties entirely channel through the welfare state to reduce poverty. The percent of votes for left parties, the percent of seats for leftparties, wage coordination, neocorporatism, gross union density and employed union density partiallycombine with and partially channel through the welfare state to reduce poverty."Left political institutions" verkar vara en term B kontrasterar med "välfärdsstaten". Och det verkar i viss mån också gå utöver regeringsmakten. Däremot verkar denne inte uttala sig specifikt om den senare delen av perioden. Den generella teoretiska poängen är bara att institutioner spelar roll, typ.
Geoffrey Garrett (1998) Global Markets and National Politics: Collision Course or Virtuous Circle? , International Organization / Volume 52 / Issue 04 / September 1998, pp 787 - 824
En rätt omfattande artikel utan abstract, men i slutet sammanfattar G sina resultat på följande sätt: moderna globaliseringsteorier är väldigt lika de från artonhundratalet, och vi vet i efterhand att de senare teoriernas prediktioner inte har gått i uppfyllelse. Den andra poängen är följande:
My second point is that, up until the mid-1990s, globalization has not prompted a pervasive policy race to the neoliberal bottomamong the OECD countries, nor have governments that have persisted with interventionist policies invariably been hamstrung by damaging capital flight. (p. 823)Låter mycket Polanyi i slutorden:
As has been the case for more than two hundred years, the coupling of openness with domestic compensation remains a robust and desirable solution to the problem of reaping the efficiency benefits of capitalism while mitigating its costs in terms of social dislocations and inequality. (p. 824)
New Politics and Class Politics in the Context of Austerity and Globalization: Welfare State Regress in 18 Countries, 1975–95 WALTER KORPI and JOAKIM PALME, American Political Science Review Vol. 97, No. 3 August 2003, p. 425-446.
Korpi och Palme lanserade i denna artikel ett nytt SOFI-dataset, SCIP, med omfattande indikatorer på det sociala medborgarskapet. Dessa ska tydligen vara en revision av tidigare mått på retrenchment, men
Resultatsammanfattning i abstract, i polemik mot Pierson: "We argue that retrenchment can fruitfully be analyzed as distributive conflict involving a remaking of the early postwar social contract based on the full employment welfare state, a conflict in which partisan politics and welfare-state institutions are likely to matter. Pointing to problems of conceptualization and measurement of the dependent variable in previous research, we bring in new data on the extent of retrenchment in social citizenship rights and show that the long increase in social rights has been turned into a decline and that significant retrenchment has taken place in several countries. Our analyses demonstrate that partisan politics remains significant for retrenchment also when we take account of contextual indictors [min kursivering], such as constitutional veto points, economic factors, and globalization."
Hyeok Yong Kwon and Jonas Pontusson "Globalization, labour power and partisan
politics revisited", Socio-Economic Review (2010) 8, 251–281
Kwon och Pontussons paper refereras mer utförligt av Erik Bengtsson här. De använder data från OECD, Cusack ("Cabinet Centre of Gravity"), Dreher om globalisering.
Abstract:
This paper explores temporal variation in partisan effects on social spending growth in OECD countries over the period 1971–2002. We argue that partisan effects are jointly conditioned by globalization and the mobilizational capacity of organized labour. We present three main empirical findings. First, we show that partisan effects increased from the mid-1970s to the late 1980s and then disappeared in the 1990s. Second, we show that partisan effects rose with globalization in the 1970s and early 1980s, a period characterized by rising labour strength in many OECD countries, but this is not true for the post-1990 period, characterized by declining labour strength. Third, we show that globalization was associated with declining partisan effects in countries that experienced union decline in the 1980s and 1990s, but it was associated with rising partisan effects in countries in which unions remained strong.
Mikael Nygård (2006) Welfare-Ideological Change in Scandinavia: A Comparative Analysis
of Partisan Welfare State Positions in Four Nordic Countries, 1970–2003. Scandinavian Political Studies, Vol. 29 – No. 4, 2006
Nygård är antagligen någon som jag borde läsa mer av och ha kontakt med. Här analyseras valmanifestdata som jämförs med opinionsdata. Alltså jämförelser mellan väljare och partier över tid.
Abstract: The results indicate a relatively high degree of stability in partisan support for welfare state expansion and investments in social justice, while market-type solutions to social problems, on the other hand, have become more salient among parties, especially in the Right. The findings suggest that parties still differ from each other as to welfare-political positions, indicating that Social Democratic and left-wing parties remain the foremost defenders of the ‘Nordic Welfare Model’, whereas the Right has become more hesitant towards welfare state expansion.
Subscribe to:
Posts (Atom)