Holmberg & Granberg jämför rörlighet i Sverige och USA

Donald Granberg är ett namn som figurerar tillsammans med Göteborgs-statsvetare på en rad publikationer kring 1990. Bl.a. gjorde han och Sören Holmberg en rad studier där de jämförde väljarna i Sverige och USA. Här ska jag skriva om tre papers av dem om detta, som verkar ha kommit till i anslutning till monografin The Political System Matters (som alltjämt verkar vara ganska flitigt refererad i rörlighetsforskningen) från samma tid.

THE BERELSON PARADOX RECONSIDERED - INTENTION-BEHAVIOR CHANGERS IN U.S. AND SWEDISH ELECTION CAMPAIGNS, Public Opinion Quarterly 54:530-550.


Studien börjar med att ta avstamp i vad de kallar Berelsons paradox (som inte alls verkar vara någon paradox, bara en för sin tid oväntad iakttagelse): de väljare som byter parti är de som kan minst och är minst intresserad av och aktiva i politiken. De ifrågasätter inte Berelsons iakttagelse, men ställer upp en hypotes om att det kan fungera annorlunda i Sverige, som har ett annat politiskt system.

Det verkar också vara så att det inte är partibytare i allmänhet de studerar, utan "intention-behavior changers" syftar på de som inte röstar på det parti de angivit att de haft för avsikt att rösta på. (Detta kan man alltså se bland de respondenter i valundersökningarna som intervjuas innan valet.)

De kollar sedan på hur det är med dessa bytares politiska intresse. De säger att tabellerna är "clear-cut" (s. 534), att sambandet är klart i USA, men vagare i Sverige. När jag tittar på tabellerna ser det dock inte helt självklart ut. Jag köper det för nu, men skulle vilja se något slags annat sambandsmått där (även om det kanske inte är möjligt när variablerna har olika skalor, men det kan man ju också trixa med).

De säger att resultaten för bytares kunskaper är liknande. Här använder de en "reliabilitetskoefficent" (Cronbach's Alpha) som är något slags mått på indexkvalitet, som jag vet att jag borde förstå mig på bättre.

 Sedan kollar de på hur bytarna ser ut jämfört med hela urvalet med avseende på kunskap (s. 540-541). I Sverige är de som vet mest överrepresenterade. I USA är de som vet minst överrepresenterade. De slänger också upp Peterssons typologi med vaneröstare, fribytare etc. och kollar på andelarna där. De ser då att i Sverige så är det icke-partisanerna som byter parti i högre grad (såväl ointresserade som intresserade), medan det i USA är detta mer oklart. Om något är det de med lågt intresse som vanligen byter, såväl partisaner som icke-partisaner.

Jag tycker dock de är lite oklara i hur de förklarar dessa skillnader, och exakt vad det är de förklarar. Det är väl egentligen varför det negativa sambandet mellan bytande och kunskap/intresse finns i USA men inte i Sverige. Svaret verkar vara att det i Sverige finns en massa vaneröstare på ett sätt som inte finns i USA - industriarbetare som röstar på sossarna och inte tänker mer på det. I USA är däremot de mindre kunniga väljarna partisaner i mindre grad. De är inte mobiliserade av något parti. I slutändan är det alltså partisystemets sätt att mobilisera väljare som förklarar varför detta samband finns i USA men inte i Sverige.

Det låter ju hoppfullt. Det man kan fundera på är om det stämmer även när man kollar på de som bytte sedan förra valet.

Man kan dock notera hur spekulativ den förklarande analysen är, och bara två fall! Men nåja, databehandling och -tillgång var nog krångligare 1990.

Detta borde kunna användas för att Sverige är ett "easy case" för medelklassteorin. Det är de kunniga väljarna som byter i högre grad i det här landet.

Election campaign volatility in Sweden and the United States, Electoral Studies, vol 10(3), p. 208-230 (1991)

Det är återigen frågan om en jämförelse mellan Sverige och USA och det handlar om rörlighet. Men lite oklart vad den teoretiska ingången är. Abstract är väldigt deskriptivt. Det handlar om kampanjer, snarare än rörlighet i allmänhet. Nämner bland annat att det finns en rörlighetstrend i Sverige men inte i USA. Denna påstås bero på partiernas relativa försvagning i Sverige. De tappar greppet om väljarna.

I introduktionen (s. 209) nämns tre frågor: Hur stor andel av väljarna byter parti under valkampanjen? Vilka partier vinner och förlorar under kampanjerna? Hur ser profilen ut på de väljare som byter under kampanjerna?

En typologi: stable, switchers, armchair partisans, unmobilized. Den tredje kategorin handlar om de som uttrycker partipreferens men inte röstar.

De redovisar raka och viktade beräkningar, korrigerade för att ickeröstare skiljer sig från röstare. De har ett metodologiskt resonemang om detta, som jag förmodar mest är möjligt i Sverige:

s. 211: In a recent analysis of the four most recent elections in Sweden, for instance, it was found that 92 per cent of those who were successfully interviewed were validated voters, compared with 80 per cent of those who were not interviewed (Granberg and Holmberg, 1990b). Therefore, the percentages were recalculated in a way so that the turnout for the sample equalled the turnout in the population.*

s. 214: De tolkar "armchair partisans" som människor som demobiliserades under kampanjen (kanske acceptabelt ändå, eftersom frågan, om jag minns rätt, handlar om avsikt att rösta) och de som inte avsåg att rösta, men ändå gjorde det, kan räknas som "vinster för systemet". Sedan räknar de ut ratios på dessa (s. 215) och kommer fram till att amerikanska kampanjer alltid "förlorar" väljare, och att de svenska har lite mer blandade resultat.

s. 216: Ytterligare ett exempel på hur svenska statsvetare överlag tar de två blocken för givna.

Bra kommentarer till ökande rörlighet på 1980-talet, som det tedde sig då. En utbudsförklaring:
s. 217: The increase in party switching between 1979 and 1988, which seems to have occurred largely without a corresponding increase in bloc switching, is obviously related to the emergence of the Green party and the revitalization of the Christian Democratic party. Though neither of these parties has yet attracted a large following, their presence has complicated the choice for Swedish voters by increasing the number of viable alternatives. In 1988, the Green party became the first new party in the Swedish Parliament in over 70 years.

s. 219: De jämför bytare med rekryterade i kampanjer i USA, som andelar av rösttillskottet. De senare är enligt texten avsevärt fler, men det verkar inte stämma med figuren. De är ungefär lika många överlag.

Sedan rapporterar de om beslutstidpunkt, tolkad i termer av "osäkerhet i beslutet". Trots sina funderingar inledningsvis ser de nu inget problematiskt i det måttet:
s. 213 It depends partly on how seriously we take the answers that are given to us by respondents. If people are asked point-blank which party they are going to vote for, and they say they don’t know yet, should we take this answer at face value? The naive answer is yes, let’s not underestimate the voters. Ifthey say they’re undecided, let’s assume they really are undecided, at least in the absence of evidence to the contrary. On the other hand, in a multiparty system indecision may be a complicated phenomenon, and there may be many layers of undecidedness. For example, there may be a few voters who truly are completely undecided, who do not have any idea which party to vote for in the coming election. Others may have narrowed the choice down considerably, being undecided between two of the parties, leaning towards one of them, but definitely not going to vote for one of the other five parties. Still others may have a preferred party of long standing but may be considering voting for one of the other parties for tactical reasons (Holmberg, 1984; Holmberg and Gilljam, 1987).


s. 222 har en figur som de läser som att det finns en trend mot att väljarna beslutar sig senare i Sverige men inte i USA, men att det senare landet låg högre från början, och att Sverige nu ligger lika högt. Jag tycker dock man kan se en uppåtgående trend även i USA, låt vara betydligt svagare.

s. 224 relaterar detta till minskande partiidentifikation. Här har Sverige nedåtgående trend, medan USA inte har det på samma sätt. Andelen identifiers där går ned, men strong identifiers går upp.

Bra argument baserad på enkla korstabuleringar. Partiidentifikationsbegreppet har inte förändrats. Det finns snarare färre som identifierar sig med något parti.
s. 225: Overall, it appears that the level of party switching and volatility among the strong identifiers is very low and stable across years. So it is not that the strong identifiers have become more volatile. Rather, volatility has gone up because there are fewer strong identifiers. People who identify with a party but not strongly may have shown a slight trend across years towards increased party switching and volatility, but it is no more than a slight trend if indeed it is one.

Fantastiskt hur de avslutar artikeln här: Det är komplicerat med kampanjrörlighet, men vi tror att detta är viktigt. Och så börjar de med antalet partier, som de överhuvudtaget inte har analyserat empiriskt i artikeln, eller med några referenser till annan forskning! Hade detta varit ok idag?

Bra formulering som jag aldrig sett rakt ut på det sättet tidigare:
s. 226: It can be assumed that when politics are highly uni-dimensional, volatility will be relatively low. In Sweden, it has been first and foremost the nuclear power issue, later embedded in a more pervasive environmental concern, that has added a second major dimension to Swedish politics (Koblik, 1980).

Positioneringen kommer först på slutet: Denver & Crewe (1985) tittar mest på rörlighet mellan val. Vi tittar på hur den uppträder under kampanjerna. 

The Intention-Behavior Rrelationship among U.S. and Swedish Voters*
Social Psychology Qyuarterly 1990,Vol. 53, No. 1, 44-54

För tredje gången gillt Sverige och USA. Här är inte temat rörlighet direkt, men ändå instabilitet i beteendet: det som studeras är relationen uppgivet parti-faktiskt parti som man röstade på. Holmberg & Granberg tycks verkligen ha karvat ut en nisch med studiet av rörlighet på mer kort sikt. Märkligt att Holmberg inte tycks ha kommit på tanken (eller iaf inte genomfört den) att kontrastera lång- och kortsiktig rörlighet (eller vad Dassonneville kallar inter-election kontra campanign volatility) med hjälp av panelsiffrorna. (Väl värt att tänka igenom möjligheten till ett enkelt paper med SNES där!)

Denna gång inte fokus på skillnader, utan likheterna mellan länderna görs indirekt till argument för att de verkligen har ett bra finding.

s. 44: Theintention-behavrioerlationshiips analyzedwithdatafrom10 U.S. andsevenSwedish nationalelectionsurveysA.sexpectedfromFishbein'stheoryofreasonedaction,thelevel of consistencbyetweenintentioannd behavioris veryhighin bothnations.Amongthose whoseintentioinsnotcompatiblweiththeirself-identiatnydtheirpriorbehaviorh,owever, theintention-behaviroerlationshipweakensconsiderablyA. modificatiotno Fishbein's modelisofferedinwhichpriorbehaviorandself-identihtyavea directeffecotnbehavior as wellas an indirecetffecotn behaviorthroughbehavioralintention.

De applicerar alltså en socialpsykologisk teori om vad som orsakar skillnad mellan avsikt och beteende på röstning. Men hur funkar egentligen definitionerna här? Nyckeln ligger i om man kan skilja på skillnader mellan avsikt och beteende kontra ändrade avsikter på något intressant sätt.

s. 45: We expectedthatan individual's  self-identity (Biddle et al. 1985, 1987)-in thiscontext,identificationfoneselfwitha politicalparty-and priorbehaviorwould modifytheintention-behaviroerlationship. People who intendto behave as impliedby theirself-identimtyaybe morelikelytodo so thanpeoplewhointendtodo somethingnot impliedby theirself-identityIn. addition, otherthingsbeingequal, people who intend to do somethingtheyhave done before may  bemorelikelytodoitthanpeoplewhointend todo somethintgheyhavenotdonebefore-evenwhenweconsideravolitionablehavior performaeldmostautomaticalwlyithoumtuch suchasvoting.

De kollar på före detta beteende i val (med minnesdata, dåligt mått) och röstningsintention för USA och Sverige (de redovisar något annorlunda frågeställningar i resp survey, s. 46).

De finner att "level of consistency" inte varierar över tid och inte mellan de båda länderna heller (s. 46).

(Märkligt att de verkar "testa" Fishbeins teori. Det verkar ju inte vara en teori, utan mer ett framework för att tänka kring hur de situationer kan uppstå när intention och beteende avviker från varandra. På s. 52 diskuterar de också att Fishbein själv tenderar att förstå sin teori om detta sätt, och se människor som i grund och botten rationella informationshanterare. De verkar svara på detta genom att säga att modellen är inkomplett. Mycket märkligt sätt att försvara sig.)

s. 47: Det visar sig också att människor som upprepar sitt beteende tenderar att följa sin intention i högre grad. (Men är detta en socialpsykologisk insikt? Har det inte mer att göra med avsaknad av partiidentifikation och att man ändrar sig, snarare än med någon störning i relationen intention-beteende?) De hittar också att människor som korsar mot sin partiidentitet håller intentionen i lägre grad. De hävdar att denna diskrepans är större i Sverige (78%) än i USA (83%). Man kan dock fundera över den vetenskapliga signifikansen.

s. 48: De redovisar Eta. Ett statistiskt mått jag borde kunna som ett rinnande vatten.

s. 52: In light of our analysis, we offer a tentativemodificatiotno Fishbein'smodel.Givenour resultswe feel confidenthatself-identity andpriorbehaviordonotonlyexertaneffect on behaviorailntentiobnutalso affectbehav- ior directly.

s. 52: De för en diskussion om partiidentifikation, att det är mer än en transitory preference. Argumenterar för att frågan är formulerad som en identitetsfråga. Refererar dock inte till Thomassens paper från 1976.

Esping-Andersen och Korpi (1984) Social Policy as Class Politics

Ur John Goldthorpe (ed.) Order and Conflict in Contemporary Capitalism

s. 179: "Underlying conflicts of interest need not necessarily have become manifested in political conflicts of the kind that can be easily grasped by quantitative indicators. Care is also required in the definition of the dependent variables, that is, the choice of policies that are to be studied. Here, the traditional [!] focus by students of social policy on core programmes of social insurance and on social security expenditures becomes inadequate. [...] Thus, one major source of conflict was the extension of political measures to influence distributive processes and outcomes in areas such as the labour and housing markets. That is, conflict arose over the extension of the boundaries of social policy. A more traditional arena of strife concerned the form of he institutions through which citizens become organized into the welfare state - institutions which contribute in significant ways to the definition of collective interests among citizens, and which thus influence collective action." I en fotnot anger de att de som de kritiserar i första delen av citatet är Heclo (1975), Alber (1982) och Wilensky (1975).

s. 180: Arbetarklassen från välfärdsstatens objekt till dess subjekt efter andra världskriget. Bra formulering.

K och EA urskiljer inte tre, utan två major approaches till social policy före andra världskriget, s. 180-181: "In nations such as Germany and Austria where capitalism become established under neo-absolutist, statist auspices, and active social policy had emerged at an early date. It was explicitly designed to preserve stability and arrest socialism by granting rights independent of market participation [min kursiv.]. Social reforms pursued a corporatist, status-segregated order [/] designed to reward loyalty [min kursiv.] and traditional privilege, and to discourage wage-earner unification. The leading concern was to preserve pre-capitalist conceptions of organic social integration rather than faciliate the free development of market relation. The contrasts with the liberal bourgeois response that prevailed in the Anglo-Saxon and Scandinavian nations. The overriding objective here was to minimize state interference in private property rights, to block the emergence of distributional mechanisms outside the market, and thus to incarcerate labour in the market [min kursiv.]. The punitive poor law was the favoured response to the social question for classical liberalism, while reformist liberals looked to corporate welfare or contractual insurance schemes."

I en fotnot säger redaktör Goldthorpe att deras användning av ordet "corporatist" är lite udda, men att man ska se Lehmbruchs kapitel för kommentarer till detta.

s. 181: "The extent to which the labour movements in different countries have achieved their goals is here expected to be influenced not only by the strength of their power resources relative to those of their adversaries, but also by the extent to which pre-war bourgeois social policy had already created vested interests in occupationally segmented institutions - interests which are difficult to overcome."

De kör en tre-fallstudie, med Tyskland och Österrike som vested interests-fall, och Sverige som det mer liberala landet. Samtidigt nämner de att deras andra oberoende variabel, maktresurser, också varierar. Sedan kommer dock en harang om hur sociala institutioner påverkar arbetarklassens organiseringsförmåga.

Fallen beskrivs enligt följande:

Sverige: stark organisering (även tjänstemännen), starkt socialdemokratiskt parti, välorganiserade arbetsgivare.
Österrike: likaså starkt centraliserad organisering (arbetare och tjänstemän i samma förbund!) men mer splittring längs religiösa skiljelinjer (lägre organisationsgrad), starkt socialdemokratiskt parti med nära samarbete med facket (som i Sverige), men också stark och enad bourgeois (ÖVP), mindre dominant i regeringsställning, å andra sidan mycket statligt ägande, vilket gör kapitalets ställning svagare.
Tyskland: svagare fack, nära samarbete med socialdemokraterna, svagare socialdemokratiskt parti (inte i regering förrän 1966), stark, enad bourgeois i CDU/CSU och välorganiserat kapital.



s. 183: Några generella postulat om socialdemokratins mål: byta ut marknadsfördelning mot "democratic distribution", "social rights for property rights". Dekommodifiering: att låta medborgarskapet bräda marknadens fördelning.
s. 184: Socialdemokraterna ville hålla ihop arbetare och tjänstemän (oklart om detta var ett mål i sig eller om det var ett randvillkor, ett strategiskt postulat). "The pursuit of this objective was combined with efforts to form broader class alliances, especially with farmers and urban petit-bourgeois groups. Social policy institutions that compartmentalized occupational groups, status categories, or classes would easily consolidate traditional lines of cleavage and even generate new, separate interests." --> Generella system (de säger universella, men se Bergh 2004). Redan här är egentligen all väsentlig teori om WS formulerad, verkar det som. Alla de väsentliga distinktionerna från EA och Korpi/Palme senare finns med här.

s. 184: The targets of the Social Democrats were surprisingly similar across nations. Typically, the first-order task was to reform, and hopefully marginalize, the traditionally punitive, means-tested relief programmes for the poor, replacing them with income maintenance entitlements across the entire range of social risks". Säger dock inget om tvånget att delta i arbetsmarknadsåtgärder. Hur starkt var det förr?

s. 185: Tabell: Norden låg lågt på sociala utgifter 1930 och 1950. Först 1977 hade Sverige blivit långt större än alla på detta (Danmark, Norge, Tyskland, Österrike), även om de andra också hade ökat.

Sverige

s. 186: På den ideologiska nivån: socialt medborgarskap som förberedelse för "ekonomisk demokrati" som skulle skapa jämlikhet. På den pragmatiska nivån: välfärdsstaten användes för att skapa ekonomisk effektivitet. På den strategiska nivån (oklar skillnad): välfärdspolitiken skulle vara i harmoni med arbetsmarknadspolitiken, fackets förhandlingspraktik och makropolitik. Ingen tydlig skillnad mellan socialpolitik och annan politik.

s. 187: "Indeed, precisely because its function was meant to be marginal, unemployment insurance in Sweden was, rather ironically, allowed to remain a second-rate system of publicly subsidized union-controlled funds with relatively meagre benefits." Låter helt fel. Jfr Rothsteins paper om organiseringstyrka. Gentsystemet var by design och en viktig faktor för den stora organiseringen. 

Blev socialpolitiken en del av arbetsmarknadspolitiken? Samma sak som nu; ge folk en jobbigare morgon, men ett bättre liv.


s. 188: ATP-reformen. Viktig för socialdemokraterna. En strid kanske värd att ta, men den gick ju igenom på marginalen. Viktigt att få det klart för sig exakt hur den inverkade. Vann man tjänstemännen med policy eller propaganda? Var det främst att man vann väljare då som var betydelsefullt, eller handlade det om att säkra stödet på längre sikt? Nämner också miljonprogrammet som en viktig social reform. Pensionskapital användes för att finansiera det. Man favoriserade "co-operative builders" med generösa lån, och vissa villkor verkar ha ställts.

s. 189: "aside from wage policies [via central bargaining], which to some extent decreased differentials also between workers and salaried employees, the decline in income inequality was the result of political measures to increase labour-force participation, improve pension benefits and enhance tax progressivity."

s. 189: Enligt K och EA fick vissa företag så låga vinster att de inte kunde investera, men vissa så höga vinster att de inte behövde investera på 1970-talet. Gav förslaget om löntagarfonder, som enade borgerligheten. SAF såg till att splittra arbetarrörelsen i avtalsrörelsen 1983.

s. 190: En ganska hoppfull syn på löntagarfonderna, de som genomfördes, ändå.
 
Österrike

s. 190-191: Här finns beskrivningar av den österrikiska överhetens tidiga strategier mot arbetarrörelsen. Värda att studera på egen hand någon gång. Och ganska lik dagens borgerlighet, tycks det mig. Det handlade om att ge sina närmast allierade särskilda förmåner för att knyta dem till sig (dela löntagarna genom särskilda förmåner till tjänstemän). Tydligen jobbade man väldigt aktivt på att få tjänstemännen att uppfatta sig själva som en egen kategori. (Jfr Croner om detta.)

s. 191-194: Koaltionsregeringar mellan socialdemokrater och konservativa 1949-1966. Socialdemokraterna styrde socialdepartementet. Press från facket om generella välfärdssystem. Lyckades i någon mån, men långt ifrån helt. När man sedan fick makten på egen hand på 1970-talet tog man några steg till. Strider om arbetsmarknadspolitiken och målet om full sysselsättning refereras, men poängen är oklar. Fackens strategi, att bara pusha de lägsta lönerna så mycket som de fattigaste företagen har råd att betala, har sänkt löneandelen. Man försökte få till ett bostadsprogram, men lyckades inte så bra.

s. 194: "For the Austrian SPÖ, the price of full employment has been a sanctioning of the remnants of corporatist status segregation in the welfare state, unbroken guarantees of wage restraint, and, perhaps most significantly, the tolerance of high wages, income and property inequalities."

Tyskland

s. 195: "the CDU-CSU alliance brings together in nominational terms northern Protestants and southern Catholics, while in class terms it united German business with the old middle classes, especially the farmers, and the salariat." Gör SPD bara till de urbana arbetarnas parti. De valde också att isolera sig mer politiskt, och facket "were forced to pin their hopes on the future full-employment dividend of economic growth, financed by low wages and high savings." Kamp mellan den ordoliberala och socialkatolska sidan av CDU.

s. 196: Även här försökte socialdemokraterna få till universella system, men misslyckades stort. En bostadskris tvingade in högern på någon form av statliga åtgärder på det området, men de övergav dem så snart de kunde.

s. 197: CDU:s pensionsreform 1957, med indexering som gjorde länken mellan förfluten insats och framtida belöning ännu mer markerad. 1966 blev det storkoaltion och fackliga framsteg med "konzertierte Aktion" (exakt vad det nu var).

s. 198: Massivt motstånd från CDU, arbetsgivarna och privata försäkringsbolag mot SPD:s försök att universalisera pensionera. Hur? Man lyckades införa grundpension, men inte häva yrkessegregeringen.


Generellt

Intressant tabell med översikt på WS statistik, uppdelat på behovsprövning och totalt, individbaserat, omfördelning, som procent av BNP. Siffror på det över tid, finns det någonstans?

De säger inledningsvis att de inte kommer att fokusera på de kvantifierbara variablerna, men det verkar de ju verkligen göra just här. Här sägs inte mycket om socialpolitikens områden.

Är det något som var nytt för mig här så var det argumenten om hur enhetliga de socialdemokratiska partierna i dessa länder varit i sina krav. Men det hade varit intressant att ha med UK också i det hänseendet.

s. 203: "the growing dilemma for social democracy [in Sweden] was how to reconcile economic policy for full employment with the consolidation of the social-citizenship state. Their tentative answer to this dilemma, which emerged during the 1970s, was to challenge the rights of capital [/] ownership, implanted in the 'historical compromise', by demanding industrial democracy, collective capital formation and the rights to capital of wage earners."

Det låter rätt märkligt. För det första kan det ifrågasättas om det var politiken som skapade full sysselsättning. För det andra har jag aldrig tidigare hört påståendet att löntagarfonderna skulle ha handlat om att skapa full sysselsättning. Möjligen indirekt, för att upprätthålla investeringstakten. Å andra sidan har jag inte läst så värst mycket av den litteraturen.

Men hur förs resonemanget om strategi här på en generell nivå? Det är i viss mån fråga om timing och relativ politisk styrka inledningsvis. Den svenska borgerligheten hade ingen starkt utvecklad socialpolitik, om jag förstod saken rätt, utan det lämnades fritt åt socialdemokraterna, säger K och EA. Vilka är de socialpolitiska områden som SAP nådde, men inte SPÖ och SPD? Främst bostadspolitik, tycks det mig som. Han har inte så mycket att säga om arbetsmarknadspolitiken i Tyskland och Österrike. Möjligen saknar K och EA insikten att politik för full sysselsättning inte handlade om att skapa detta, utan om att hantera det. s. 203: "their capacity to 'social-democratize' their respective societies has differed considerably more than would be expected in terms of relative degree of union strength and centralization, working-class political mobilization, and parliamentary power." Det handlar sedan om borgerlighetens enighet.

s. 203: "But although the differences in historical causation are multiple, they resolve into the terms under which the post-war political settlements among the classes were negotiated. In Sweden, the Social Democratic mandate that emerged during the 1930s was narrow with respect to changing property relations within the economy, but very broad with respect to distributive change through parliamentary power. The Scandinavian Social Democrats could strengthen their political and organizational positions by building an institutional type of welfare state."

Detta är inte substanslöst, men på vissa sätt ändå irriterande vagt. Varför fick man ett brett mandat för omfördelning här? Var det alltså bara borgerlighetens politiska svaghet som var avgörande på det området? Mer möjligheter till klassöverskridande allianser? Istället fick man i Ö och Ty sätta sig och förhandla mer med de konservativa. Denna faktor återkommer starkt på sista sidan, s. 205.

s. 205: "Opposing interests have not only batteled over the scope of social policy, but has also pursued distinctly class-specific strategies and goals in their policy choices. Conflicts have centered on the extent to which wage-earners should be dependent on the market mechanism, the ways in which class interests should be institutionalized in the organization of welfare state programs, the boundaries of social policy, and of course, the allocation of financial burdens created by and expanding welfare state." Här har vi kanske partistrategifaktorerna: hur bra skyddar en socialdemokratisk WS medelklassen mot ekonomisk/statusmässig instabilitet (policy och ekonomisk utveckling).

En del av detta säger de inte mycket om - som socialpolitikens gränser och om WS finansiering. Vissa saker är lite märkligt att säga, med tanke på vad de säger inledningsvis om borgerlighetens strategi på kontintenten att skydda vissa grupper från marknaden. Medan borgerligheten i Sverige vände sig mot all fördelning som inte var marknadsmässig. Här finns en oklarhet som behöver formuleras tydligare. Kanske var det helt enkelt så att den tyska/österrikiska borgerligheten valde att skydda utvalda grupper från marknaden, medan den svenska inte gjorde det, varför den svenska lägre borgerligheten valde socialdemokraterna istället? Har den svenska borgerligheten så konsekvent tagit osmartare positioner alltså? (Kanske också varit mer splittrad.) Man har inte förstått att skydda småborgarna. Varför blev socialdemokratin då inte mycket starkare i UK?

Ska man se det som att dekommodifiering borde analyseras även i termer av hur den är fördelad över befolkningen? Å andra sidan behöver ju inte de starka på arbetsmarknaden välfärdsstaten i samma utsträckning.

Den demokratiska klasskampen

Ett förslag till titel för min avhandling är något i stil med "Medelklassen i den demokratiska klasskampen". I det följande ska jag gå igenom en del böcker som använder det begreppet och reda ut det lite grand.

Paul Nieuwbeerta (1995) The Democratic Class Struggle in Twenty Countries 1945-1990. Amsterdam: Thesis Publishers.

Denna doktorsavhandling från nittiotalets mitt verkar ha varit ett av de viktigaste, mest auktoritativa inläggen i nittiotalets debatt om klassröstning. N försvarande tesen om en nedåtgående trend, om än verkar han ha varit mer skeptisk till någon idé om "klassernas död". Det är en stor sammanställning av såväl aggregerade data som surveys av individer, och handlar mycket om att skatta och förklara nivåer av klassröstning i en massa västländer efter andra världskriget.

Begreppet "den demokratiska klasskampen" förekommer mest kort i inledningen, med hänvisningar till Lipset, Anderson & Davidson (som verkar ha varit ursprunget) och Korpi. Där skriver N så här:

s. 1: "Thus, through their electoral behaviour, members of both the lower and the higher classes have the chance to further their interests. Members of the lower class will strive for the improvement of their labour contract and income, sometimes at the expense of the higher classes. Members of the higher classes will try to preserve the status quo, or even try to improve their position. Thus, elections can - in terms of Anderson & Davidson (1943), Lipset (1960) and Korpi (1983) - be regarded as the platform of 'the democratic class struggle'. Or, as Przeworski and Spraque [sic] (1986) suggested, instead of fighting the class struggle on the barricades with real bricks, during elections manual class laborers can throw voting ballots as 'paper stones' at the ruling classes."

Studien fokuserar sedan på relationen klass-partival över tid. N återknyter inte mer till detta begrepp efter denna inledning. I slutkapitlet handlar de uteslutande om klassröstningen, men hur detta begrepp förhåller sig till begreppet "den demokratiska klasskampen" verkar inte diskuteras mer.

Hout Brooks & Manza (1995) The democratic class struggle in the United States, 1948-1992, i American Sociological Review, vol. 60 (6), p. 805-828.


Detta är också en studie över klassröstning. Protesterar mot idén att klassröstningen är på väg ut, och lanserar en idé om "realignment" av professionernas röstning åt vänster. Med fraser som "political significance of class" syftas endast på klassröstning.

Begreppet introduceras i början och återkommer på slutet, s. 826: "Has realignment taken the struggle out of class differences? In his classic statement on the matter, Lipset ([1960] 1981), leaves identifying the nature of class interests in an electoral context up to the analyst:" och sedan följer citatet om att partier representerar klasser även om de inte säger sig göra det. De avslutar med några ord om behovet av att studera partiernas "appeals", alltså inte bara policy här, utan även framtoning?


Seymour M. Lipset (1966) Den politiska människan - Studier i politikens sociologi. Stockholm. Aldus. Översättning: James Rössel.

Märkligt på ett sätt att Lipset plockade upp detta begrepp, utpräglat liberal som han är (jfr Erik Bengtssons sågning av hans syn på fackföreningarnas historia i USA). Men hur som helst, här har två kapitel utttrycket "den demokratiska klasskampen" i titeln. Boken inleds dessutom med en massa citat från Aristoteles om medelklassens roll, och innehåller dessutom Lipset mycket intressanta fascism-analys, som är väldigt klassrelaterad.

s. 171: "I varje modern demokrati tar sig konflikter mellan olika grupper uttryck i politiska partier som i grund och botten utgör 'en demokratisk översättning av klasskampen'. Även om många partier avvisar idén om klasskonflikt och klassolidaritet, visar en undersökning av deras program och det stöd de får att de faktiskt företräder olika klassers intressen."

s. 173, citat från Robert MacIvers The Web of Government: "Högern utgör alltid den partiriktning som är förbunden med de högre eller härskande klassernas intressen, vänstern alltid den som företräder de lägre ekonomiska eller sociala grupperna, centern representerar medelklassen. Historiskt sett förefaller detta kriterium godtagbart. Den konservativa högern har försvarat prerogativ, privilegier och maktpositioner medan vänstern har angripit dem. Högern har ställt sig mera positivt till den aristokratiska attityden, till börds- och rikedomshierarkin; vänstern har kämpat för en utjämning av förmåner eller chanser för de mindre gynnades krav." Som en summering av vad den demokratiska klasskampen gäller.

s. 175-176, 181-193: Lipset förklaring till detta förhållande är nästan uteslutande ekonomisk. Det är inkomstskillnader som skapar klassmönstren. Viss roll spelas också av "tillfredsställande arbete" och erkännandebehov.


s. 177: Korstryck som får folk att avvika från detta grundmönster: religion, status, etnicitet.

 Kapitel 8 handlar sedan om generationseffekter och historiska förändringar i denna klasskamp. Börjar med att referera Mannheim om hur generationer bildar sina grundbegrepp vid tidig vuxenålder. Slutsatserna innehåller många lödiga formuleringar av en typ som det känns som att vi statsvetare inte kan unna oss längre. De konservativa har fått rätt i att de lägre klasserna har använt rösträtten till att utöka sin makt. Däremot har det inte betytt ett beständigt övertag för vänsterpartierna. (Såväl Disareli som Marx trodde att de fattigas inverkan på politiken skulle vara ganska modest.) Detta beror på partistrategiska förflyttningar:

s. 178: "Men faktum kvarstår, att det i de flesta stabila demokratier finns en inneboende vänstertendens. På längre sikt vinner vänsterpartierna stöd för åtgärder  som ökar de lägre skiktens relativa makt och trygghet. Åtgärder, som på 1800-talet förkastades som osund socialism, framhålls numera med stolthet av konservativa talare. [...] Men ständiga eftergifter till motståndarnas program är inte någon lättsmält lösning för någon politisk rörelse, och konservativa partier har väldiga tillgångar på sin sida, som de använder effektivt för att försena de reformer vänstern kräver." Och så nämner han frågor som "inte är klassbestämda", som utrikespolitik, moral, administrativ effektivitet, personlighet. För Lipset tycks partistrategi vara främst en fråga om policy. En annan sak är om detta fortfarande gäller, med ökande gini, ett visst mått av klassdemobilisering etc. Å andra sidan: anpassning från Moderaternas sida.

Här får begreppet lite mer innehåll när det gäller vad de handlar om. Det rör kampen för social och (främst) ekonomisk jämlikhet. "Demokratisk" klasskamp syftar på de former den kampen har tagit sig inom ramen för de västerländska demokratierna - kanske med visst fokus på frågan om hur man skapar en vänstermajoritet. Kanske går det att rama in min artikel utifrån en teori om medelklassens roll i detta. Jfr vad Lipset och Korpi säger om den nya medelklassens roll. Den förre säger inte mycket, utan resonerar endast om "de lägre klasserna". Den senare har nog mer sofistikerade resonemang på den punkten, inte minst i Arbetarklassen i välfärdskapitalismen.

Walter Korpi (1981) Den demokratiska klasskampen. Stockholm: Tiden.

s. 11-12: Hypotesen om ett pluralistiskt industrisamhälle, med många överlappande konflikter, snarare än en grundläggande. "Medelklassgrupperna antas komma att dominera medan arbetarklassens relativa storlek minskar." (s. 11) Politisk demokrati och arbetsmarknadsregleringar kanaliserar konflikterna. Facket blir mindre klassinriktat och mer av "yrkesbaserade särintressen" (s. 14).

Sedan säger K att han vill invända mot detta, men det är inte klart för mig hur det han säger här går emot pluralismtesen, annat än i viss grad.

s. 40: "I en kapitalistisk demokrati vore ett parti förlorat om det endast byggde på företagargruppen. Därför vädjar alla politiska partier i dessa länder till olika skikt i den sociala hierarkin och knyter an till intressemotsättningar som betingas av den sociala skiktningen bland medborgarna. För att förklara vilken politik partierna kommer att stå för har samhällsforskarna utformat en enkel men delvis effektiv modell som bygger på ekonomiskt tänkande." Och sedan kommer Downs och medianväljarteoremet.

s. 41: "De ekonomiska demokratiteorierna kan dock inte förklara var någonstans på vänster-högerskalan som den politiska stridslinjen kommer att ligga. Det behövs inte mycket kännedom om politiken i de olika västländerna för att man skall inse, att den politiska stridslinje kring vilken väljarna på 1970-talet grupperat sig i jämnstarka block har haft mycket olika lägen längs vänster-höger skalan [sic] i de olika länderna" Och så går kan på om alternativa klyftor, facklig organisering, men även "betydelsen av den politik som arbetarpartierna i de olika länderna har drivit. Den politik, som den svenska arbetarrörelsen har kunnat föra i regeringsställning, har på det hela taget skapat ett förtroende för socialdemokratin bland väljarna. I flera andra länder har de socialdemokratiska partierna valt eller varit tvungna att föra en politik som har gjort väljarna besvikna eller fjärmat dem från partiet."(s. 43). Vad syftar K på med det sistnämnda?

s. 43: "Den vänder sig dels mot de 'pluralister' och andra, som vill tona ned politikens roll för samhällets utveckling och särskilt klasstrukturens roll för den politiska striden. Men begreppet vänder sig också mot de marxist-leninister, som accepterar klasserna som en realitet men som anser att klassmotsättningarna inte kommer till uttryck i den parlamentariska striden. Till sist antyder begreppet också, att den demokratiska klasskampen under vissa betingelser kan komma att handla om själva klasstrukturen, d v s frågan om hur produktionen skall organiseras."

K använder sig alltså av Downs och medianväljarteoremet, och tycks i första hand syfta på policy när han talar om anpassning och partistrategi. Men den är lite oklart vad han syftar på med "förtroende". Är det "regeringsduglighetsfaktorn"? När det gäller innebörden av uttrycket "den demokratiska klasskampen", så verkar det ändå vara ett begrepp som ligger nära Lipset - dvs. kamp för jämlikhet etc. Den rimligaste tolkningen för mig (just nu) är att det syftar på att socialdemokraterna inte bara omfördelar, utan också faktiskt gör en del, inte betydelselösa, ingrepp i produktionsapparaten (arbetsrättslagar, modifieringar av äganderätten, förbättring av arbetsförhållandena). För K tycks f ö denna kamp även innefatta arbetsmarknadsinstitutionerna. Då är kampen på arbetsmarknaden och i politiken två sidor av samma mynt, som kompletterar och förstärker varandra.

Slutsatser

Den demokratiska klasskampen kan inte reduceras till klassröstning (mått på det är inte som sådant ett mått på den demokratiska klasskampens närvaro). Det handlar om hur det går i den politiska kampen för ekonomisk jämlikhet. Den kampen kan vara något som pågår oavsett hur aktuell den är i väljarnas huvuden (då går politiken i negativ riktning, s.a.s.). Inte bara graden av, utan också förutsättningarna för, klassmobilisering är ett viktigt tema här.

Man kan fråga sig i vilken mån begreppet här syftar på klasser i en mer teknisk mening, eller om det helt enkelt innefattar "de fattiga", de mindre bemedlade. För Lipset är väl klassröstning i så hög grad synonymt med inkomst att det för hans del verkar ganska rimligt. Även för K verkar ett sådant perspektiv inte orimligt.

I Eriks avhandling blir den demokratiska klasskampen främst en fråga om arbetsmarknaden och om att förklara ekonomisk fördelning. Det verkar rimligt att se sådana mått som ett facit på hur det går i den demokratiska klasskampen. Till saken hör väl också att "jämlikhet" kan mätas på flera sätt det också.

Hur är detta relaterat till politiken? Vänsterpartier vid regeringsmakten kan ge de lägre klasserna en del fördelar. Men vad som kan genomföras beror också på den sociala utvecklingen. Som dock i viss mån kan påverkas med politiska åtgärder. Det är rimligt att säga att den finns på den politiska arenan åtminstone så länge som det finns partier som har ekonomisk utjämning som en sorts grundmål.

Croner och Jonasson (1959) Tjänstemän och arbetare

Croner, Fritz och Sven Jonasson (1959) Tjänstemän och arbetare, Stockholm

Denna mindre skrift, som finns som läsesalslån på GUB, minns jag inte riktigt vad den handlar om annat än att det skulle utreda skillnaden mellan tjänstemän och arbetare. 
 
Croner och Johansson tror sig helt klart kunna finna en "korrekt" definition bakom begreppen tjänstemän och arbetare, som skulle ligga bortom alla syften som dessa definitioner har. De förkastar distinktionen handen-hjärnan. De verkar vilja avpassa sin definition efter facklig tillhörighet.

Men behöver det finnas en konsistens mellan arbetsuppgifter, arbetskontrakt/anställningsförhållanden och facklig tillhörighet? Vissa tendenser kan kanske finnas, de som är lika har liknande problem osv. Men visst måste väl ett mått av godtycke komma in i bilden.

Snarare definierar de tjänstemän utifrån funktioner: "arbetsledande" (managers?), "konstruktiva resp. analyserande" (Croner säger i andra skrifter "gestaltande"), "administrativa" (övervakning och upprätthållande av organisationen) och "merkantila" (bokföring, försäljning) funktionen. (s. 8)

Det har alltså inte att göra med "högre eller lägre, intellektuellt eller manuellt, mer eller mindre ekonomiskt ansvarsfullt, högre eller lägre betalt arbete, ar[/]bete med 3 eller 4 veckors semester, arbete med eller utan pension..." (s. 8/9)

Detta är alltså inte "service" på ett allmänt plan (som skulle innefatta även typ undersköterskor och butiksbiträden), utan just sådana i vissa funktioner. Men detta måste väl skilja sig från bransch till bransch, och kanske också ha förändrats idag. Kanske har fler arbetare fått karriärmöjligheter.

Det innefattar inte heller de professionella, väl? Det verkar vara en definition som är avpassad för de stora organisationerna.

Hur väl stämmer C:s definition med Goldthorpes?

De företräder uppfattningen att tjänstemannakåren skapats för att företagarna har behövt delegera uppgifter som de tidigare själva utförde. De beskriver en teori om fem stadier av delegering: ensamt företagande, släktingar går in i firman, utomstående går in i firman (dock ofta i nära relationer med företagaren, typ svågrar; bokförare var då "chefens närmaste man", snarare än en yrkestitel), specialisering av vissa funktioner (särskilt utbildade bokförare etc.), linje-stabsystem med större kader och befälskedjor och allt längre driven differentiering.

s. 17: "Det bör energiskt understrykas att till skillnad från arbetaren kan tjänstemannen - om han eller hon vill - avancera, bli befordrad." Om jag förstår rätt, det finns inte längre någon servicerelation, men utsikten om befordran bevarar ändå en liknande lojalitet från tjänstemännens sida, som skiljer dem från arbetarna. "Löntagare med karriärchanser" är ett uttryck som kommer på s. 18.

s. 18: "Solidarietskänslan mellan tjänstemännen, deras medvetande om att tillhöra en och samma socialgrupp, deras - varför inte? - klassmedvetande har således inget att göra med social fåfänga. Den som av social fåfänga skulle bli tjänsteman kommer nog snart att tas ur villfarelsen. Tjänstemännen känner sig inte och är inte någonting bättre än arbetarna, men de känner sig och är - vi upprepar - sociologiskt sett något annat än arbetarna."

Vidare vänder sig Croner mot idén om proletarisering av tjänstemännen, om än jag inte omedelbart förstår argumentet. Men den "teknologiska arbetslösheten" påstår han inte finns alls. Vidare verkar han också mena att arbetena kommer att ledas till "högre kvalitet" (alltså som postindustrialisterna).

s. 19: "Det är inte märkvärdigare än den välkända svårigheten med avgränsningen av företagarbegreppet. Ingen tvivlar för den skull på att det finns företagare och att begreppet har ett betydande kunskapsvärde när vi ska försöka förstå det samhälls vi lever i."

s. 23: "Denna pessimistiska syn på rationaliseringen synes underskatta arbetskvaliteten hos de moderna yrkesarbetarna - som ju redan i många år varit föremål för automatisering - samtidigt som den överskattar kvaliteten hos kontoristernas automationsmogna men ännu inte automatiserade arbetsinsatser." Tjänstemannaarbetet är alltså enligt C&J inte så intellektuellt som man ofta föreställer sig. Repetitiva arbetsprocesser kommer att automatiseras, för att det är de processer man KAN automatisera. Dessa processer kommer inte längre att skötas av människor, utan deras yrken kommer att uppgraderas.

Har karriärvägarna för arbetare, möjligheten att arbeta sig upp i hierarkin, förbättrats på senare tid?

s. 26: "Automaterna kommer inte - lika litet som andra maskiner - att minska antalet tjänstemän. De kommer att minska det relativa antalet tjänstemän med repetitivt arbete. De kommer med säkerhet att framtvinga en omstrukturering av tjänstemannakåren. De kommer att göra tjänstemannafunktionerna mer kunskapsintensiva. De kommer sålunda inte att ersätta tjänstemännens tankeverksamhet." Pekar i rakt motsatt riktning Korpi. Tjänstemännen kommer inte att proletariseras, utan bli mer "tjänstemän".

Skillnaden mellan daglönare och timanställda skulle vara värd att resonera kring ytterligare, utifrån detta.

s. 37-: Brevskrivande och vacker handstil som hantverk och intellektuell prestation på 17- och 1800-talet. Överhuvudtaget ges här en mer konkret, historisk framställning av delegeringsteorin. Det är dock inte frågan om någon historisk utveckling, men de senare stadierna, med omfattande linjesystem, har blivit mer vanliga idag.

Bo Rothstein (1992) Labor-market institutions and working-class strength

s. 33-?? i Structuring Politics: Historical Institutionalism in Comparative Analysis, edited by Sven Steinmo, Kathleen Thelen, Frank Longstreth 1992, Cambridge, Cambridge University Press.


Grundfråga: "Why are some working classes more organized than others?"

Mått på arbetarklassen styrka: unionization, party organization, cultural homogeneity

s. 33 "the stronger is the organization of the working class, the more developed the welfare state", men vi vet inte hur kedjan ser ut mellan organisering och social policies.

Förklaringar som ekonomisk utveckling, industrialiseringens "timing or pace" och solidaritetsnormer avfärdas. De senare funkar elementärt inte (även om det andra alternativets omöjlighet är lite oklart för mig), och den sistnämnda gör inte mer än att flytta bak förklaringen ett steg. Istället är det institutionerna som ska läggas fram som förklaringskandidat: om man kan konstruera institutioner så kan man få en hävstång, en fördel, i senare politiska konflikter. Det är detta som är "formativa moment", när man gör detta.

s. 35: Hänvisar till Tsebelis och att denne och andra rational choice-teoretiker inte kan förklara varför vissa aktörer är bättre på att välja institutioner som maximerar deras mål, "or for that matter why some actors have different goals from others".

s. 35: Två olösta problem i litteraturen om klassformering och policy: Vi måste sortera ut vilka institutioner som är betydelsefulla. Och vi måste vissa exakt hur dessa institutioner påverkade arbetarnas vilka att organisera sig politiskt. På sidan därefter slår han fast att det mest logiska är att fokusera på de organisationer som påverkar produktionsrelationerna, dvs. arbetslöshetsförsäkringen (kommer senare).

s. 36: Organisationsgraden är nyckeln till arbetarklassens styrka eftersom man därigenom kontrollerar arbetskraftsutbudet.

s. 38: En serie förklaringar avfärdas, för att sedan börja prata om en positiv feedback-loop. Hur kan en sådan ha kommit till? Det finns gott om exempel: Tysklands högsta domstol förbjöd Bundestag att stifta lagar som gynnar facket (ref till Streek!) I USA finns det höga organisationskostnader, som kommit till genom lagar. I Sverige får löntagarna nästan alla sina rättigheter genom facket, snarare än genom lagar.

s. 40: Sedan börjar det pratas arbetslöshetsförsäkring. Syftet, ur fackets synvinkel, är väl då att se till att arbetare inte tvingas ta löner under den nivå man själv sätter, underbudskonkurrens. Vem får bestämma när en arbetare "måste" ta ett jobb?

s. 41: Esping-Andersen och Korpi tycker att man ska ha universellla system och undvika behovsprövning och "voluntary insurance schemes". Tydligen är Ghent ett exempel på detta. Hur tänkte Korpi och EA här? Texterna ifråga är "Politics Against Markets" och "Social Policy as Class Politics in Post-War Scandinavia".

s. 43: En regressionsmodell. Det står inte ens om det är OLS eller vad annat, och det redovisas både standardiserade och ostandardiserade koefficenter. Med tre variabler (vänsterregeringar, storlek på potentiellt medlemsantal och ghentsystem eller inte), 18 fall och ett R2 på 0.82! Inga uppgifter om signifikansnivåer. Inget TSCS, bara en rak cross-section. Kanske tillräckligt, faktiskt, men skulle man inte kunna hitta något mer med data längre tillbaka?

s. 43: Det har historiskt sett inte varit starka arbetarrörelser som har introducerat Ghentsystemen. Snarare har dessa frivilliga system, ej statsbundna, mestadels introducerats av liberala regeringar. Sverige är ett undantag här. (Men samtidigt klassas Norge som obligatoriskt och Ghent, hur funkar det där egentligen?)

s. 45-46: En lång harang om många länders misslyckanden. Knyts i viss mån till syndikalistisk och kommunistisk ideologi. I andra länder verkar man ha velat till ett Ghentsystem men inte haft den politiska makten (UK).

s. 46-51: Historien om tillkomsten av den svenska arbetslöshetsförsäkringen. I en parentes på s. 47 nämns att storstrejken 1909 var en central erfarenhet. De fack som hade egna arbetslöshetsfonder lyckades behålla sina medlemmar till mycket större del än de som inte hade det. Flera intressanta föreställningsaspekter som höll tillbaka liberalerna. Först tyckte de att ett generellt, obligatoriskt system blev för dyrt och administrativt krångligt, sedan under depressionen hade de idén att arbetslöshetsförsäkring bara var något för "normala" tider.

s. 48: Kompromisser från SAP 1934: Fonderna skulle övervakas av "the National Board for Social Affairs"(?). Arbetare utanför facket skulle också få bli medlemmar. Låga ersättningar. Arbetsgivarna blev inte tvingade att bidra till dem. "In sum, the Social Democrats compromised greatly about the content of the scheme (i.e., the actual policy) in order to be able to institutionalize an insurance scheme that would greatly enhance their organizational strength." Att detta var avsiktligt, kan man tydligt se hos Gustav Möller. Tydligen var han dock tvungen att lägga ner stor möda på att övertala facket om detta. Han tyckte det var väldigt viktigt att komma till rätt med free-riders.

Hade dock varit intressant att också få veta vad som gjorde det möjligt att ändra det substantiella innehållet så småningom också.

s. 51: Ett tydligt exempel på en "konstighet" med Sverige: Vänstern vill ha frivilliga system, högern obligatoriska. Det handlar om fackets styrka.

s. 51-52: Hur marxism och institutionell teori kan kombineras. Den förra för att reda ut vilka institutioner som kan vara viktiga. Den senare för att förklara hur och varför de gör skillnad.

s. 52: Många arbetarrörelser "valde fel" när det gäller vilken form av arbetslöshetsförsäkring som var gynnsam för dem.

Mogens N. Pedersen (1979) The Dynamics of European Party Systems

MOGENS N. PEDERSEN: THE DYNAMICS OF EUROPEAN PARTY SYSTEMS: CHANGING
PATTERNS OF ELECTORAL VOLATILITY - European Journal of Political Research, 7 (1979) 1-26

Denna artikel var inledningen till talet om ökande rörlighet, som lanserade ett mått på "electoral volatility" (som nog ska förstås som kontrast till "voter volatility") - The Pedersen Index: Alla partiförändringar summerade och delade på två.

Jag har bilden att detta var inledningen till ifrågasättandet av Lipset & Rokkans (1967) nedfrysningsteori, men P skriver redan i abstract att "In recent years it has become increasingly difficult to maintain that the European party systems are stable and that they reflect the societal cleavage structures of the past." Vilket kan antyda att han åberopar sig på tidigare forskning som argumenterat mot dem också. Detta är förvisso efter Inglehart (1977)

I ljuset av det är det å andra sidan en rätt märklig summering av resultaten: "It is argued that European party systems in terms of electoral volatility, i.e. rates of net change in the electorates, are drifting away from each other. Some of the party systems which have traditionally been considered volatile, apparently are becoming less so, while some other systems are taking on the character of highly volatile party systems." Det låter ju inte alls som någon trend. Däremot kanske att partisystemen förändras överallt. Men om rörligheten alltid varit hög hade ju L & R fel på den punkten också.

Introduktionen verkar positionera detta som ett empiriskt paper. Inte så mycket tidigare forskning, utan mest till L & R samt till Kirchheimers catch-all-hypotes om att partierna har hittat nya grupper att appellera till. "Electoral volatility" är här en aspekt av "party system change", som egentligen är det övergripande teoretiska fenomen som behandlas i artikeln. Sedan förklaras Pedersen Index, och sedan bär det av på resultatredovisning.

Börjar 1948, när situationen efter andra världskriget hade stabiliserat sig något.

Sedan kommer det en massa tricks med Pedersen Index: Nationellt medelvärde, relationen mellan nationellt medelvärde och standard avvikelse (lätt positiv). Han tolkar det som att det finns två kluster i detta hänseende, som han menar avviker från Almonds, Duvergers, Sartoris och Lijpharts sätt att klassificera ländernas partisystem.

Det ser lite märkligt ut att hela tiden prata om partisystem här. Säger detta verkligen så mycket om partiernas relationer? Rimligare att relatera detta till pillarization-begreppet?

Sedan delas länderna upp på perioder, så att man kan se vilka som har olika utveckling över tid. En trend över tid räknas fram med regression (x = antal år efter 1948) och Pearson's r.

Därefter klassificerar han olika val efter hur rörliga de är. Han delar in dem i kvartiler efter hur högt Pedersen Index de hade. I tolkningen av detta trycker han på skillnader mellan länder, snarare än gemensamma trender. Men på slutet kommer det också en tanke om en gemensam trend mot fler högrörliga val:

s. 12: "Thus we see, first, that some countries, viz. Switzerland, Sweden, and Austria, have never in the post-war period experienced high-volatility elections. Second, one notes that some countries on the contrary never experienced low-volatility elections. This holds true not only for France, but for Italy, Belgium, and the Netherlands as well. Third, we note that the European countries differ considerably in the sense, that in some of them high-volatility elections are to a considerable extent a thing of the past - of the 1950s - while such elections are very much a 1970s phenomenon in some other countries. Finally, a comparison of decades indicates a general European trend towards relatively more high-volatility elections and relatively fewer low-volatility elections, with the 1960s being the decade in which these two types of elections were relatively limited."

I nästa avsnitt handlar det om att i vissa länder har rörligheten ökat, och hur detta kan förklaras. Pedersen lägger ut en teori om att det är det ökade antalet partier som förklarar detta. Det implicerar att fler partier ger högre rörlighet och att en ökning av antalet partier ökar rörligheten. Detta testas sedan genom OLS-regression, såväl övergripande som på enskilda länder (multilevel, någon?). Han finner stöd för slutsatserna:

s. 19: "First, it is clearly demonstratedin Table III that a clear and positive relationship exists between party system format and electoral volatility: the higher the number of parties contesting the elections, the higher the electoral volatility. This relationship is found to hold tnie, irrespective of the character of the diachronic pattern. The result thus partly repeats, partly corroborates the results of the regression analysis. Second, in Table IV we find a clear positive relationship between changes in the  number of competing parties and volatility."

s. 23: "The hypotheses are supported in those party systems in which volatility has either increased or decreased the most, and they obtain their minimum support in party systems characterized by a relatively stable pattern of volatility. This suggests the following interpretation: the party system format and changes in that format are two among several factors which determine the amount of electoral volatility in the system; the format tends to determine the overall level of volatility, while format change of course is an important factor only in some party systems, i.e. those in which a  considerable change in the number of competing parties takes place."

Värt att notera att slutsatserna inte inkluderar något påstående om mer rörlighet i hela Europa. Här betonas återigen slutsatser om partisystemet, snarare än väljarkåren.

s. 24: "Some of the party systems which have traditionally been considered volatile, apparently are becoming less so, while some other systems which have hitherto been classified as stable, are now moving relatively and are taking on the character of highly volatile party systems. In this particular respect one is no longer permitted to conclude that the party systems of today are the same as the party systems of the 1960s - not to speak of the 1920s."

Men det låter fortfarande konstigt att använda detta för att dra slutsatser så. Räcker det inte med förändringar i antalet partier för att säga att partisystemet har förändrats? Detta relaterar till Sartoris begrepp om "party system change" som inkluderar rätt mycket - kanske lite väl mycket. Det tillåter ju inga empiriska slutsatser om att t.ex. ökad electoral volatility inte leder till party system change.

s. 3: "Party system change can be defined as the total set of changes in patterns of interaction and competition at these three levels [parliament, party organization, electorate] as well as between them."

Carsten Zelle (1995) Social dealignment versus political frustration: Contrasting explanations of the floating vote in Germany

I detta paper om Västtyskland 1972-1993 (i lite olika varianter) ställer Zelle två hypoteser om väljarrörligheten mot varandra: dealignment eller frustration. Han anknyter direkt till teorier om den nya medelklassen.

Zelle börjar med en metoddiskussion om hur rörlighet bör mätas. Han börjar med att nämna att ANES ofta har mätt tendens till rörlighet helt enkelt genom att fråga om de har röstat för något annat parti förr. Detta mått ser han dock som dåligt för Tyskland, då partisystemet har förändrats. Istället är det en recallfråga om förra valet som mäter rörligheten här. Notervärt att data kommer från ett institut finansierat av Konrad Adenauer-Stiftung. Hade inte tyskarna nationella valundersökningar vid den här tiden?

s. 321: Though there are differences in detail, most dealignment theorists attribute the diag- nosis of heightened volatility in Germany to the growth of the ‘new middle class’ and to the improved educational background of the electorate. Through these developments, the portion of the electorate whose vote choice is restric- ted neither by embeddedness in the dominant social cleavage (labourers vs. the old middle class) nor by lack of the cognitive skills required for an informed electoral decision has been growing steadily over time. Lacking functional party ties as well as those based on group interests or group loyalty, these voters are more likely to be floating voters, according to these theories.

s. 321: Operationally, the theory of the ‘modem floating voter’ can be represented by three main hypotheses: (1) Vote switching should have become more frequent over the course of the past decades. [/] (2) Floating voters should be overrepresented in the new middle class and among individuals with high educational attainment. (3) On average, floating voters should be more interested in politics and higher in political efficacy than standpatters. At the same time, they should be less trusting in parties. This reflects a more instrumental view of parties and voting.

Det första empiriska påpekandet är att rörligheten inte har ökat överlag och långsamt i Tyskland, som man skulle vänta sig om det var social förändring med i bilden. Det var snarare en tillfällig blimp i 1983 års val (s. 323-324). Inte heller har partiidentifikationen minskat och röstsplittringen är främst inom blocken (s. 324, hur block nu räknades i Tyskland på den tiden).

En första analys, som inte redovisas i siffror, visar att partibytarna var fler bland den nya medelklassen (i vilket val?). Men detta handlar enligt Zelle bara om att de stödde de gröna i större utsträckning när de kom. (Borde inte det bäst testas utfrån vad som hände i fortsättningen, efter att de kom.)

s. 325: Using 1990 data, it turned out that, in comparison to other educational and occupational groups, the total percentage of vote switchers was indeed higher among the well educated and in the new middle class, confirming findings reported in the literature (see Klingemann 1985). However, the differences in vote switching between the groups were limited to the exchange between the Green Party and the Social Democrats (which at that time formed the opposition block in the federal parliament). Thus, respondents in different social strata did not differ systematically with respect to the frequency of vote switching between the ‘established’parties. In particular, switching between government and oppo- sition occurred at a similar frequency in the various groups under study. Hence, differences between social groups in the frequency of vote switching appear to reflect the higher inclination of the new middle class and the well educated to support the Greens.

Sedan kommer metodresonemang som jag inte alls begriper. Han använder "hierarchial log-linear models", och ger en tabell med en massa modeller uppställda (bara variabelinnehåll, inga resultat). Jag förstår ännu inte vad detta handlar om. Och han verkar testa sina hypoteser genom att titta på model fit. Men detta är iaf en tvärsnittsanalys av bytare i valet 1990.

Sedan blir det enklare: gruppjämförelser mellan stabila och bytare.

s. 328: While an encompassing investigation of the floating voter’s rationality is impossible, some indirect evidence is available. The floating voter’s relationship to politics will be investigated by considering the variables (1) interest in politics, (2) internal and external efficacy, and (3) trust in parties. If the image of the ‘modern floating voter’ emerging from the dealignment theses is accurate, floating voters on average should be more interested in politics, higher on efficacy, and less trusting in parties.

På detta jämför han medelvärden och hittar inga skillnader.

s. 330: Thus, whatever it may be that sets floating voters apart, compared to stable voters they are not characterized by a higher degree of political interest or a more positive attitude toward participation. However, they are more positive about their capability to cope with politics, and they put less confidence in parties, both of which are characteristics of the ‘modern floating voter’.

Han jämför också bytare med de partiers väljare som de flyttar sig emellan, för att kontrollera att det inte handlar om att bytare, med en viss åsiktsprofil, har vissa bestämda partipreferenser (exv. förtroende för politiken kan hänga samman med att man väljer de gröna). Men inte heller här hittar han något.

Sedan ställer han frågan om det kan ligga något i att den sociala förändringen (uppkomsten av den nya medelklassen) är det som i grund och botten har skapat missnöjet.

Det finns två direkta argument mot detta menar Z (s. 335): missnöjet uppstod ganska plötsligt på 90-talet, snarare än gradvis, och detta mönster fanns i såväl Öst- som Västtyskland. Då den sociala utvecklingen inte har sett likadan ut, borde vi inte se samma mönster, menar Zelle. (Kan nog ifrågasättas på båda punkterna. Fick inte DDR en ny medelklass också? Och visst kan olika utvecklingar ge samma utfall.)

Men ett mer systematiskt test är enligt Zelle att kolla på utvecklingen i missnöjet i olika grupper:

s. 338: If social change is partially responsible for decreased satisfaction, the decline should be most clearly visible among those social groups that experienced growth in that process - the well educated and the new middle class. In contrast, if the decline is entirely due to stimuli on the macro level, all social groups should be subjected to it to about a similar extent.

Detta testas lite märkligt, med medelvärden och Pearson's correlations. De har väldigt mycket siffror och variabler. Utbildning har tyska kategorier: Volksschule ohne Lehre, Volksshule mit Lehre, Mittlere Reihe, FHS Abi, Studium. Klassvariabeln består av Worker, Lower White Collar, Higher White Collar, Self Employed - jag hittar inga vidare kommentarer till hur dessa kategorier är definierade.) Resultaten säger att det är arbetarklassen snarare än white collar-grupper som är missnöjda. Inte heller ger generation eller utbildning ger någon förklaringkraft. Missnöjet har ökat i alla de grupperna.

Slutsatserna börjar: "In the preceding sections I investigated whether social modernization, operationalized as the growth of the new middle class and rising educational background of the population, has an impact on electoral volatility. Various kinds of empirical evidence concurred in an unanimous ‘No’." (s. 340)

Det sista stycket är också en intressant diskussion om den sorts förväxling som jag tror mig ha gjort också:

The bad news for electoral research is that the new middle class is rather heterogeneous in its party preferences, making it harder to predict individual party choice from social background. In this situation the concept of the ‘modem floating voter’ constitutes an attempt to establish a link between social background and vote switching, thus substituting predictability of individual vote stability for predictability of the vote itself. In essence, this means infemng micro-level instability from heterogeneity on the macro-level. By all indications, this attempt is unsuccessful. Thus, the portion of the electorate for which individual level predictions can be based on social background is decreasing over time. What is negatively affected by the processes of social modernization considered here is the possibility to understand individual level electoral behaviour in certain groups, not the stability of the behaviour itself.(s. 341)

Det som har hänt är att man överför svårigheterna att predicera på mikronivån till makronivån. Medelklassens heterogenitet implicerar inte att den är mer instabil.

Staffan I. Lindberg om swing voters

En göteborgsstatsvetare som redan skrivit en del om swing voters och rörlighet är Staffan I Lindberg, fast i en helt annan kontext (Afrika) och med lite andra frågeställningar. Här ska jag gå igenom ett par artiklar för att se hur han mäter om någon är en swing voter eller inte.

Staffan I. Lindberg and Minion K. C. Morrison (2005). 'Exploring voter alignments in Africa: core and swing voters in Ghana.' The Journal of Modern African Studies, 43, pp 565-586 doi:10.1017/S0022278X05001229
Den här artikeln baserar sig på data från valen i Ghana 1996 och 2000. De gör två saker: skattar andelen swing och core voters, försöker förklara vad som gör folk till detta, samt förklarar core voter alignments.

s. 573: We use respondents’ answer to the question which party’s parliamentary candidate they voted for in the 2000 election as a base line (rows), and compare this with the same individual’s response to which party’s candidate he or she voted for in 1996 (columns).

(Märkligt att de inte har någon diskussion om felmarginaler i skattningarna. I synnerhet när de har inte ens 1000 respondenter i urvalet.)

s. 575-576: There are simply no significant differences between core and swing voters on any of these structural dimensions indicating age, gender, education, class, social [/] status, and sector and income. Individuals who decided to vote differently in 2000 than in 1996 are thus not identifiable by any structural criterion.

Keith R. Weghorst ,Staffan I. Lindberg 'What Drives the Swing Voter in Africa?' American Journal of Political Science Volume 57, Issue 3, pages 717–734, July 2013

Denna är klart mer sofistikerad i metodologin, såväl i måtten som i den statistiska behandlingen. Frågeställningen handlar också tydligt om varför en del väljare är "up for grabs" (från abstractet) i Afrika, och artikeln gör också anspråk på att lägga fram ett nytt mått, vilket bådar för en metoddiskussion.

Och mycket riktigt börjar artikeln med en sådan diskussion. De sammanfattar tre olika approacher:

s. 718: In Mayer’s words, a swing voter is one “who is not solidly committed to one candidate or the other as to make all efforts of persuasion futile” (2007, 359). This consequently distinguishes the swing voter as conceptually distinct from the “core voter.” Yet, there exists a diversity of approaches towards measuring swing voting and among them little consensus overwhich is superior: self-reported ambivalence (e.g., Hoffman et al. 2009), lack of party affiliation (e.g., Eldersveld 1952; Linbeck andWeibull 1987), or past voting behavior (e.g., Lindberg and Morrison 2005; Shaw 2008).

De ser alltså tre olika approacher:

självrapporterad tveksamhet
avsaknad av partianhängighet
väljarbeteende i det förflutna

Den första ser de som ett instabilt mått, eftersom det varierar beroende på hur nära valet man är. Den andra ser de med skepsis på eftersom afrikanska politiska partier har så dåligt rykte. Den tredje tycker de bäst om eftersom den är empiriskt tydligast. Måttet som används här är inte bara partibyten utan också om man splittar sina röster. Svagheten är att den utesluter väljare som inte har röstat förut (som dessutom sannolikt är up for grabs i ganska stor utsträckning, min kommentar). Dessutom kan det tänkas att någon som var en trogen väljare nu drabbats av tvivel och vice versa.

Av dessa tre borde alla i någon mening vara möjliga att hitta mått på i SNES. Det finns mått på om man är tveksam (hur sent man bestämde sig). Det finns också mått på partianhängarskap, och det finns också mått på splitt av röster och byte av parti.(Det förra kan man möjligen göra något slags mått på om väljaren splittar över blockgränserna.)

De konstruerar ett index för hur mycket swing voter man här, enligt följande:

s. 719: For each instance where a respondent exhibited one of the following traits, the value of his or her swing-voting index rises by one unit:
(1) Voting split ticket in any of the three prior national elections (1996, 2000, 2004).
(2) Each reason a respondent offered for voting split ticket in recent elections, up to three reasons. If the reasons were clientelistic, they contributed to the overall measure and the clientelistic one; if the reasons were collective goods driven, they contributed to the overall and the policy swing-voting measures.5
(3) Voting for different political parties across any of the three prior national elections.
(4) Each reason a respondent offered for switching parties in recent elections, up to three reasons. These were added to each respective swingmeasure as described in (2).
(5) Being “undecided” about which party’s MP candidate a respondent would vote for in the 2008 elections.
(6) Identifying specific reasons a respondent would switch his or her projected vote. The survey included questions that covered both clientelistic and policy motivations. It also allowed  respondents to offer up to three reasons in addition to those presented.6
This produces three distinct count measures with a theoretical range of total swing [0, 16], policy swing [0, 14], and clientelistic swing [0, 13].7

s. 720 De referar Mayer om att partiidentifikation inte är ett bra mått. Om jag minns rätt är det för att det finns en del "hidden partisans" bland independents. Denne använder om jag minns rätt, diffen för värdena på känslotermometrarna för respektive partikandidat.Värt att notera är dock att motiveringen är att detta mått leder till underskattning av andelen, inte att det skulle systematiskt snedvrida något samband.

Sedan ger de också lite goa referenser om tidigare studier av swing voters:

Feddersen, Timothy J., and Wolfgang Pesendorfer. 1996. “The Swing Voter’s Curse.”American EconomicReview86(3): 408– 24.
Fraga, Luis, and Ricardo Ramirez. 2001. “Latinos as a Swing Vote in 2000? Testing the California Trend.” Presented at the annual meeting of theWestern Political Science Association, Las Vegas, NV.
Leech, Dennis. 2003. “Computing Power Indices for Large Voting Games.” Management Science 49(6): 831–37.
Mayer, William G. 2007. The Swing Voter in American Politics. Washington, DC: Brookings Institution Press.
Mayer, William G. 2008. “The Swing Voter in American Presidential Elections.” American Politics Research 35(3): 358–88.
Powell, G. Bingham, Jr., and Guy D. Whitten. 1993. “A Cross-National Analysis of Economic Voting: Taking Account of the Political Context.” American Journal of Political Science 37(2): 391–414.

Mayer kände jag till sedan tidigare. Den första kan man tycka att jag borde ha sett. Men det är klart, det handlar om ekonomer. Statsvetare tycks, som Mayer skriver, ha varit anmärkningsvärt ointresserade av detta.




En genomgång av Weghorsts och Lindbergs referenser ger följande:
Feddersen & Pesendorfer (som dessutom verkar ha fått en hel radda efterföljare med titlar som är parafraser på den artikeln) är en rent teoretisk modell om swing voters svårigheter att bestämma sig för vem deska rösta på. Fokus verkar ligga på att förklara valdeltagande, snarare än vilka som är swing voters.

Leech verkar till min förvåning vara något mer relevant. Det handlar om att beräkna den makt man kan få genom att vara swing voter. Men det handlar inte så mycket om att avgöra vem som är swing voter, utan snarare om hur man kan "gain leverage" när man är i den positionen, eller kanske i än högre grad om hur röster kan omsättas i makt i realiteten. Introduktionen innehåller exempel från IMF och EEC.

Fraga & Ramirez är ett konferenspapper som inte går att hitta på Google Scholar.

Powell & Whitten handlar snarare om ekonomisk röstning, med variabler som tillväxt, inflation och arbetslöshet. Syftet är att replikera tidigare negativa resultat (avsaknad av effekter) och komplettera dem med att titta på en del kontextvariabler. De nämner swing voters i introduktionen, men det är bara en variabel som de kontrollerar för, och då främst för att de tror att "the swing" som ett parti upplevde i förra valet kan tänkas få dem att överskatta sin väljarbas (s. 392).

Maria Oskarson (2007) Att koda klass

s. 17: "Gränsdragningen mellan 'higher' och 'lower salariat' jämfört med den mellan 'högre tjänstemän' och 'tjänstemän i mellanställning' är problematisk, då Vu-klass har en bredare definition av den högsta tjänstemannakategorin än vad ESeC har (18,6 procent respektive 11,2 procent), vilket sannolikt beror på att alla yrken med akademisk utbildning såsom läkare, advokater, arkitekter etc. räknas till 'högre tjänstemän'. vissa av desas klassificeras i ESeC som 'lower salariat'. Detta är delvis ett uttryck för att klassificeringssystemet Vu-klass härrör från 1970-talet och därmed inte speglar den deflation av vissa yrken som skett sedan dess, medan ESeC är en betydligt mer modern klassificering."

Lite märkligt språkval på slutet. Inflation vore en mer passande metafor. Egentligen är det nog "degradering" som avses. Dessa yrken har fått mindre autonomi, borde vara det empiriska fenomen som avses.

Är detta ett problem för mig? Det gör medelklassen mindre. Å andra sidan gör nog denna typ av "sneda" klassificering det lite mer sannolikt att min tes ska gå igenom, vilket det inte gör. Å tredje sidan är det helt klart så att den högsta tjänstemannagruppen innehåller en del människor som "borde" vara med i min uppdelning.

s. 18: " "Arbetarklassen" brukar i Vu-klass utgöras av grupperna 'industriarbetare' och 'övriga arbetare'. [...] På grundval av ESeC är det inte lika självklart vad som kan sägas utgöra "arbetarklassen". Utifrån olika teoretiska överväganden kan flera alternativa operationaliseringar tillämpas. En snäv klassificering skulle kunna begränsas till 'skilled workers' och 'semi- and non-skilled workers' som tillsammans utgör 20,5 procent av de klassificerade. Om även gruppen 'lower grade white collars' räknas till arbetarklassen omfattar den 37,4 procent."

Colin Crouch (1999) Social Change in Western Europe

Denna maffiga volym har en lite oklar frågeställning överlag. ("Finns det en europeisk social model?" tror jag är det närmaste han kommer en sådan.) Men den verkar innehålla många intressanta resonemang och jämförelser av olika forskningstraditioner och teser om arbetslivets och ekonomins utveckling, att den skulle vara givande att gå igenom lite djupare någon gång. I alla fall del I och II. Här finns kanske också något som kan vara intressant om förändrade relationer inom företagen. Kapitlen om politik verkar mindre intressanta.

s. 68: "The various theories of 'post-' society, which largely agreed on the broad trend discussed in Chapter 2, start to diverge which tehy attempt to interpret these changes. Early post-industrial theorists (e.g. Bell 1974) did not envisage change in the employment form, Bell's post-industrialism involving work in large scientific, educational and other largely public service oragnization. Postmodernists and post-Fordists do expect a fragmentation of stable employment, but there are various interpretations of what is happening."
Det finns två tolkningar här: Är detta en ny frihet, eller en ny osäkerhet.

Crouch går sedan igenom en massa olika trender, och diskuterar deras betydelse: ökad egenanställning, mer tillfälliga jobb, mer flexibilitet i olika bemärkelser.