Blandade böcker som jag har haft framme, men inte hunnit läsa.
Susskind, Richard och Daniel Susskind The Future of the Professions - How Technology Will Transform the Work of Human Experts. Far och son (?) har skrivit en bok om hur artificiell intelligens på många sätt onödiggör professionerna, och ställer upp en serie nya modeller "for producing and distributing expertise". Verkar mycket tänkvärt, dels med avseende på vad som kan tänkas hända när strukturrationaliseringen kommer till medelklassen, dels med avseende på vad en sådan omfördelning av kunskapen gör med ojämlikheten. I det senare hänseendet kan detta mycket väl vara en positiv utveckling, misstänker jag.
Vollmer, Howard M. och Donald L. Mills Professionalization. Innehåller en massa intressanta bidrag och om professioner, och förmodligen en rätt bra summering av forskningen fram till 1966.
Svanberg, Victor Medelklassrealism. Detta är litteraturhistoria, på temat realismens framtåg. En grundtes är att medelklassens svaghet i det agrara och klerikala Sverige (vad som nu menas med det senare) gjorde att romankonsten introducerades relativt sent. Svanberg undersöker slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Listan över undersökta författare inkluderar nästan hela kanon från denna period och kulminerar i ett kapitel om Flygare-Carlén. Studien är indelad efter regioner och städer, snarare än strömningar.
Showing posts with label middle class. Show all posts
Showing posts with label middle class. Show all posts
Wednesday, December 21, 2016
Monday, May 23, 2016
Kitschelt och Rehm om korrelation yrken-politiska attityder
En av artiklarna jag arbetar med är ett svar/kritik av Herbert Kitschelt & Philipp Rehms paper om yrken och politiska attityder från 2014. Detta är lite nya anteckningar apropå min nyläsning av det gamla pappret och min läsning av deras nya papper.
Vad är "min" effekt för sorts effekt? Vilka typer ligger nära? APC-effekter är något lite annat. Typiska effekter av utbildning ligger nära: en långsam effekt som nöts in över flera år.
Är effekter störst av de utbildningsval som avgör den framtida situationen. (K&R skriver något i den stilen någonstans.) Låter nästan lite som bakvänd kausalitet.
Kan matchningen uppstå genom tidigt möte med olika tasks, så vet man vilka som matchar ens personlighet, och så leder personligheten till att man utvecklas politiska attityder?
Eller: man har sin personlighet och sina attityder, och utifrån det känner man på sig vilket jobb man skulle vilja ha. Eller väntas man VETA vad man gillar och som går ihop med attityderna?
Detta är två olika saker: att personlighet ger båda utfallen (jobb och attityder), och att det finns en dissonans/harmoni mellan jobb och attityder. Kan möjligen blir en om man argumenterar för att politiska attityder är en del av personligheten.
Den svaga teorin säger att selection --> support & validation of attitudes. De säger inte hundraprocentigt att WL i sig har kausal kraft.
Deras teori om inlärning av problemlösningsstrategier och mina tolkning om kognitiv dissonans är egentligen två ganska olika mekanismer. De pratar dock om en jämvikt (equilibrium) attityder/arbetsuppgifter.
De verkar dock aldrig riktigt fundera över om attitydförändringar kan leda till jobbyte. Rehm var också lite förvånad över denna teori i sitt mail, men nämnde att den kunde vara en möjlighet.
Min tidigare kritik har handlat mycket om att de gör förekomsten av en endogen effekt till belägg för just sin favoritmekanism (generalisering av problemlösningsstrategier) när det i själva verket kan vara andra saker, som yrkets rykte. Nu säger dock Rehm typ att de mest är intresserade av att där finns en korrelation. Sedan kan det vara många olika mekanismer som kan spela in där. Jag tror inte de har någon klar, bestämd teori som de tror på där. Det viktiga för dem är att korrelationen är "verklig".
WL är bara intressant i den mån det gäller matchningen problemlösningstrategi-attityder. Kan attityderna vara inbakade i strategin? Men det gör det likväl rimligt att tro att man skulle lära sig dem under utbildningstiden istället.
Den kognitiva dissonansen borde kunna gå i en massa olika riktningar. Om ens arbetsuppgifter inte är i linje med vad man tycker, är det väl bra mycket enklare att ändra på vad man tycker. Möjligen kan man även driva att ens arbete ska få en lite annan inriktning. Man kan försöka bli en som "arbetar inom systemet" (dvs. inte helt sammansmält med arbetsgivarens syften).
Olika strategier:
Weak theory of occupational preference formation blir hur som helst lite otydligt eftersom yrket egentligen inte formar attityderna.
Vad är "min" effekt för sorts effekt? Vilka typer ligger nära? APC-effekter är något lite annat. Typiska effekter av utbildning ligger nära: en långsam effekt som nöts in över flera år.
Är effekter störst av de utbildningsval som avgör den framtida situationen. (K&R skriver något i den stilen någonstans.) Låter nästan lite som bakvänd kausalitet.
Kan matchningen uppstå genom tidigt möte med olika tasks, så vet man vilka som matchar ens personlighet, och så leder personligheten till att man utvecklas politiska attityder?
Eller: man har sin personlighet och sina attityder, och utifrån det känner man på sig vilket jobb man skulle vilja ha. Eller väntas man VETA vad man gillar och som går ihop med attityderna?
Detta är två olika saker: att personlighet ger båda utfallen (jobb och attityder), och att det finns en dissonans/harmoni mellan jobb och attityder. Kan möjligen blir en om man argumenterar för att politiska attityder är en del av personligheten.
Den svaga teorin säger att selection --> support & validation of attitudes. De säger inte hundraprocentigt att WL i sig har kausal kraft.
Deras teori om inlärning av problemlösningsstrategier och mina tolkning om kognitiv dissonans är egentligen två ganska olika mekanismer. De pratar dock om en jämvikt (equilibrium) attityder/arbetsuppgifter.
De verkar dock aldrig riktigt fundera över om attitydförändringar kan leda till jobbyte. Rehm var också lite förvånad över denna teori i sitt mail, men nämnde att den kunde vara en möjlighet.
Min tidigare kritik har handlat mycket om att de gör förekomsten av en endogen effekt till belägg för just sin favoritmekanism (generalisering av problemlösningsstrategier) när det i själva verket kan vara andra saker, som yrkets rykte. Nu säger dock Rehm typ att de mest är intresserade av att där finns en korrelation. Sedan kan det vara många olika mekanismer som kan spela in där. Jag tror inte de har någon klar, bestämd teori som de tror på där. Det viktiga för dem är att korrelationen är "verklig".
WL är bara intressant i den mån det gäller matchningen problemlösningstrategi-attityder. Kan attityderna vara inbakade i strategin? Men det gör det likväl rimligt att tro att man skulle lära sig dem under utbildningstiden istället.
Den kognitiva dissonansen borde kunna gå i en massa olika riktningar. Om ens arbetsuppgifter inte är i linje med vad man tycker, är det väl bra mycket enklare att ändra på vad man tycker. Möjligen kan man även driva att ens arbete ska få en lite annan inriktning. Man kan försöka bli en som "arbetar inom systemet" (dvs. inte helt sammansmält med arbetsgivarens syften).
Olika strategier:
- Attitude change som skiftar i graden av attraktivitet mellan alternativen.
- Ändra beteende
- Nya föreställningar om vad man faktiskt gör (att yrket har andra syften än vad de flesta tänker)
Weak theory of occupational preference formation blir hur som helst lite otydligt eftersom yrket egentligen inte formar attityderna.
Tuesday, March 8, 2016
Palle Svensson och Lise Togeby om "De nye mellemlags" i Danmark
Politisk opbrud: De nye mellemlags graesrodsdeltagelse
Denna ganska tjocka bok läste jag mestadels bara ytligt, letandes efter de mest relevanta delarna om den nya medelklassen. Det egentliga temat för boken är ungdomsgenerationernas politiska socialisation, men eftersom vi befinner oss mitt uppe i detta skede här, är det denna nya medelklass som står i centrum.
s. 119: "Herved forstår vi de mellemlagsgrupper, der har gennemgået en forholdvis langvarig uddannelse, og som er beskaeftigt inden for undervisnings-, social- og sundhetssektoren. De nye mellemlag omfatter således ikke butikspersonale, underordnete HK-funktionaerer og ledende funktionaerer i det private erhevervsliv og heller ikke teknikere."
En ganska smal definition med andra ord. Typ det som Güveli och Oesch benämner "socio-cultural professionals" eller interpersonal work-logic.
s. 119: "De nye mellemlag adskiller sig fra de övrige mellemlag ved ikke direkte at vaere indraget i motsaetningen mellem arbejderklasse og borjerskab, men snarere at vaere placeret uden for denne modsaetning. Den nye mellemlag udförer nemlig arbejdsopgaver, der har mere med reproduktion af arbejdskraften at göre end med produktion eller omsaettning av varer." De kontrollerar också sin egen arbetsprocess.
s. 119: "Alene det forhold, at der arbjedes med mennesker, vanskeliggö arbejdsprocesser og effektivitetsvurderinger, der svarar till dem, man anvender i produktionen (jfr Gundelach 1982)."
Kännetecknas även av att de är anställda i det offentliga.
s. 120: Utbildning mycket betydelsefullt för att förstå dessa människor.
S&T diskuterar olika operationaliseringsproblem, men dessa är relaterade till att de studerar ungdomar, som inte är fullt etablerade på arbetsmarknaden än.
Överlag är det mest fokus på deltagande som beroende variabel, snarare än attityder och röstning.
s. 125: Resonemang om olika utbildningskulturer. Det hänvisas till Snow och Bernstein. Den senares verkar mycket intressant: "On the classification and framing of educational knowledge". Även Jacobsen "Collection Type and Integrated Type Curricula in Systems of Higher Education". Lustigt dock hur den humanistiska kulturen beskrivs som icke-hierarkisk och progressiv. Tror att Snow såg den som konservativ.
s. 128: De nye mellemlag är inte "det underordnete kontorpersonale". (Detta är en reservation inför att S & T operationaliserar dem som de offentliganställda.)
s. 132: Tillbakavisar (empiriskt) tanken att de som är aktiva är sådana unga som inte kommit in på arbetsmarkanden, utan även de som är yrkesaktiva.
s. 134: "Mobiliseringen foregår så for det andet omkring de nye politiske sager, som graesrotsbevaegelerne har taget op, og på grundlag av de vaerdier, som de nye mellemlag er eksponenter for. Der er god overensstemmelse mellem graesrodsbevaegelsernes arbejsformer og de grundlaeggende principper, der gaelder for de humanistiske og samfunnsvidenskabelide uddanelser. Samtidig er der overensstemmelse mellem disse principper og de arbejdsopgaver og arbejdsvillkår, som de nye mellemlag möder på deres kommende arbejdsplatser (jfr. Parkin 1968, 1968: 140ff; Gundelach, 1982)."
Sammanfattningsvis vill de genomdriva att vi ser en ny mobilisering i ett socialt skikt som vi inte sett för, och att mellemlags-begreppet är ett bra sätt att tolka detta, då de allra flesta i dessa nya sociala rörelser kommer därifrån, eller troligen är på väg in i dem.
s. 268: Diskussion om tjänstemannafack. Låg organisationsgrad förklaras med deras "mellanroll". Referens till Due och Madsen (1984) "Hva' nu Larsen" om danska tjänstemannafack. Finn Valentin (1980) "Fordelingen av påvirkningsmuligheder" förklarar ökad facklig organisering av tjänstemän med proletarisering och ökad arbetslöshetsrisk. Men funkar det med iakttagelsen att mobiliseringen pågår främst i den offentliga sektorn?
Kring dessa sidor (s. 269-273) dokumenteras att facklig aktivitet bland offentliga tjänstemän blivit väldigt hög. I synnerhet bland de som har en hög utbildning inom pedagogik eller hälsa.
"Post-Industrialism and New Social and Political Classes", s. 108-131 i From Voters to Participants (Gundelach / Siune).
s. 108: Bell menar att "new class" är en märklig idé eftersom det blandar ihop två notions: ett socialt stratum och en viss kulturell attityd. Bell menar att båda dessa har hänt, men att de inte har med varandra att göra, kausalt.
s. 108-109: Fyra trender: bortsopandet av allt konservativt inflytande från det intellektuella, kulturella livet. Om detta refereras Barry, "The New Right", och Girvin, "The Transformation of Contemporary Conservatism". Det andra var den tekniska utvecklingen. Det tredje var expansionen av den högre utbildningen. Det fjärde var utvecklandet av en "motkultur".
Därefter belägger de sådana trender i Danmark också.
s. 111: Kontrast mellan "new class"-teorier (vänster) och yuppies (höger).
s. 113: New middle class = Högutbildade professionals i offentlig sektor. Yuppies: Högutbildade professionals i privat sektor.
Samuel Stouffer (1955) Communism, Conformism, and Civil Liberties om högre utbildning som liberalismskapande. Lipset refereras också. En hel radda referenser kring detta. (s. 113)
s. 114: Goul Andersen tänkte sig att postmateriella attityder formades i den offentliga sektorn.
Michael Macy "New Class Dissent Among Socio-Cultural Specialists" (1988).
Värt att notera är att NMC och yuppies här är runt 12-14% av väljarna. Ganska lågt?
Resultaten pekar på att NMC är väldigt vänster. Inte bara på Aut-Lib utan även ekonomiskt sett. Iaf inte så mycket mindre än arbetare och "plebs" (outsiders, skulle vi nog säga idag - står långt ifrån arbetsmarknaden). Yuppies är också ganska toleranta, men höger.
Sedan handlar väldigt mycket om politiskt deltagande. De högutbildade (både NMC och yuppies) hamnar högt. Se dock Perssons avhandling om att det är relativ utbildning som spelar störst roll.
Avslutningsvis tycker de att man kan tala om dem som en klass eftersom de har en gemensam position (i offentlig sektor), delar attityder med mera. Framsynt resonemang om framtida polarisering och konflikt gentemot plebs.
Denna ganska tjocka bok läste jag mestadels bara ytligt, letandes efter de mest relevanta delarna om den nya medelklassen. Det egentliga temat för boken är ungdomsgenerationernas politiska socialisation, men eftersom vi befinner oss mitt uppe i detta skede här, är det denna nya medelklass som står i centrum.
s. 119: "Herved forstår vi de mellemlagsgrupper, der har gennemgået en forholdvis langvarig uddannelse, og som er beskaeftigt inden for undervisnings-, social- og sundhetssektoren. De nye mellemlag omfatter således ikke butikspersonale, underordnete HK-funktionaerer og ledende funktionaerer i det private erhevervsliv og heller ikke teknikere."
En ganska smal definition med andra ord. Typ det som Güveli och Oesch benämner "socio-cultural professionals" eller interpersonal work-logic.
s. 119: "De nye mellemlag adskiller sig fra de övrige mellemlag ved ikke direkte at vaere indraget i motsaetningen mellem arbejderklasse og borjerskab, men snarere at vaere placeret uden for denne modsaetning. Den nye mellemlag udförer nemlig arbejdsopgaver, der har mere med reproduktion af arbejdskraften at göre end med produktion eller omsaettning av varer." De kontrollerar också sin egen arbetsprocess.
s. 119: "Alene det forhold, at der arbjedes med mennesker, vanskeliggö arbejdsprocesser og effektivitetsvurderinger, der svarar till dem, man anvender i produktionen (jfr Gundelach 1982)."
Kännetecknas även av att de är anställda i det offentliga.
s. 120: Utbildning mycket betydelsefullt för att förstå dessa människor.
S&T diskuterar olika operationaliseringsproblem, men dessa är relaterade till att de studerar ungdomar, som inte är fullt etablerade på arbetsmarknaden än.
Överlag är det mest fokus på deltagande som beroende variabel, snarare än attityder och röstning.
s. 125: Resonemang om olika utbildningskulturer. Det hänvisas till Snow och Bernstein. Den senares verkar mycket intressant: "On the classification and framing of educational knowledge". Även Jacobsen "Collection Type and Integrated Type Curricula in Systems of Higher Education". Lustigt dock hur den humanistiska kulturen beskrivs som icke-hierarkisk och progressiv. Tror att Snow såg den som konservativ.
s. 128: De nye mellemlag är inte "det underordnete kontorpersonale". (Detta är en reservation inför att S & T operationaliserar dem som de offentliganställda.)
s. 132: Tillbakavisar (empiriskt) tanken att de som är aktiva är sådana unga som inte kommit in på arbetsmarkanden, utan även de som är yrkesaktiva.
s. 134: "Mobiliseringen foregår så for det andet omkring de nye politiske sager, som graesrotsbevaegelerne har taget op, og på grundlag av de vaerdier, som de nye mellemlag er eksponenter for. Der er god overensstemmelse mellem graesrodsbevaegelsernes arbejsformer og de grundlaeggende principper, der gaelder for de humanistiske og samfunnsvidenskabelide uddanelser. Samtidig er der overensstemmelse mellem disse principper og de arbejdsopgaver og arbejdsvillkår, som de nye mellemlag möder på deres kommende arbejdsplatser (jfr. Parkin 1968, 1968: 140ff; Gundelach, 1982)."
Sammanfattningsvis vill de genomdriva att vi ser en ny mobilisering i ett socialt skikt som vi inte sett för, och att mellemlags-begreppet är ett bra sätt att tolka detta, då de allra flesta i dessa nya sociala rörelser kommer därifrån, eller troligen är på väg in i dem.
s. 268: Diskussion om tjänstemannafack. Låg organisationsgrad förklaras med deras "mellanroll". Referens till Due och Madsen (1984) "Hva' nu Larsen" om danska tjänstemannafack. Finn Valentin (1980) "Fordelingen av påvirkningsmuligheder" förklarar ökad facklig organisering av tjänstemän med proletarisering och ökad arbetslöshetsrisk. Men funkar det med iakttagelsen att mobiliseringen pågår främst i den offentliga sektorn?
Kring dessa sidor (s. 269-273) dokumenteras att facklig aktivitet bland offentliga tjänstemän blivit väldigt hög. I synnerhet bland de som har en hög utbildning inom pedagogik eller hälsa.
"Post-Industrialism and New Social and Political Classes", s. 108-131 i From Voters to Participants (Gundelach / Siune).
s. 108: Bell menar att "new class" är en märklig idé eftersom det blandar ihop två notions: ett socialt stratum och en viss kulturell attityd. Bell menar att båda dessa har hänt, men att de inte har med varandra att göra, kausalt.
s. 108-109: Fyra trender: bortsopandet av allt konservativt inflytande från det intellektuella, kulturella livet. Om detta refereras Barry, "The New Right", och Girvin, "The Transformation of Contemporary Conservatism". Det andra var den tekniska utvecklingen. Det tredje var expansionen av den högre utbildningen. Det fjärde var utvecklandet av en "motkultur".
Därefter belägger de sådana trender i Danmark också.
s. 111: Kontrast mellan "new class"-teorier (vänster) och yuppies (höger).
s. 113: New middle class = Högutbildade professionals i offentlig sektor. Yuppies: Högutbildade professionals i privat sektor.
Samuel Stouffer (1955) Communism, Conformism, and Civil Liberties om högre utbildning som liberalismskapande. Lipset refereras också. En hel radda referenser kring detta. (s. 113)
s. 114: Goul Andersen tänkte sig att postmateriella attityder formades i den offentliga sektorn.
Michael Macy "New Class Dissent Among Socio-Cultural Specialists" (1988).
Värt att notera är att NMC och yuppies här är runt 12-14% av väljarna. Ganska lågt?
Resultaten pekar på att NMC är väldigt vänster. Inte bara på Aut-Lib utan även ekonomiskt sett. Iaf inte så mycket mindre än arbetare och "plebs" (outsiders, skulle vi nog säga idag - står långt ifrån arbetsmarknaden). Yuppies är också ganska toleranta, men höger.
Sedan handlar väldigt mycket om politiskt deltagande. De högutbildade (både NMC och yuppies) hamnar högt. Se dock Perssons avhandling om att det är relativ utbildning som spelar störst roll.
Avslutningsvis tycker de att man kan tala om dem som en klass eftersom de har en gemensam position (i offentlig sektor), delar attityder med mera. Framsynt resonemang om framtida polarisering och konflikt gentemot plebs.
Sunday, February 28, 2016
Erik Olin Wright, om Classes (1985) och medelklassessän
Först Wrights bidrag till Roemers antologi Analytical Marxism, "What is middle about the middle class?", s. 114-140.
Wright föreslår en lite annorlunda typologi än Michael Mann för medelklassteorier
1. De är en synvilla. Klasstrukturen polariseras visst. (Obskyr idag.)
2. De är en del av en annan klass (oklart hur detta skiljer sig från 1). (Poulantzas, Mallet)
3. De är en klass i sin egen rätt. (Ehrenreich, Gouldner, Konrad & Szeleyni)
4. De ska inte föras in under någon enskild klasskategori, utan har motsägelsefulla positioner.
Wright grupperar sig själv tillsammans med Cardechi i punkt 4.
Här kritiserar Wright sig själv för att basera sig mest på auktoritetskriterier, och för istället in de kriterier för tre sorters assets som diskuteras på andra ställen (property, organization, skills).
s. 133-137: Här har faktiskt Wright en beroende variabel som liknar mina: Han konstruerar ett pro-capitalist vs. pro-working class index, från -6 till +6. Det bygger på flera frågor. Den som anges är "Employers should be prohibited by law from hiring strikebreakers during a strike." Mer info finns i Wright (1985). Detta kallas "class consciousness index", men verkar någonstans förutsätta att detta är dikotom (t.ex. inget speciellt medelklassmedvetande, eller småföretagarmedvetande).
Här framgår det efter hand att W mäter inte genom yrkeskoder utan genom direkta frågor om arbetssituationen (även om de frågorna inte anges här).
Empiriska resultat för Sverige och USA visar att om man är ägare, om man har organizational assets, och om man har skill assets så är man mer kapitalist. Sverige är mer polariserat än USA. Arbetarkoalitionen är mycket större i Sverige, medan i USA har många fler löntagargrupper prokapitalistiska attityder. Detta har sin bakgrund i de politiska partiernas och fackens förmåga att betona klass-sättet att se på världen. Men tänker sig W att detta påverkar medelklassen. Blir de mer antikapitalistiska?
Rätt märkligt sätt att generalisera detta. Det han gör är ju att jämföra medelvärden. Mer intressant hur mycket den attityden generellt predicerar partival (eller andra attityder).
s. 138: Här verkar W se sina attityd- och inkomstundersökningar som en validering av klasschemat. Han jämför dock inte med andra klasscheman.
Sedan lite ur Wrights Classes, från samma tid.
s. 251-252: Här lägger W upp det utifrån tre hypoteser: vi ska ett samma mönster (det som beskrivs ovan) i attityderna på capitalist-worker index; detta samband finns kvar även under kontroll för kön, ålder etc.; detta samband är starkare i länder där partier och facket aktivt har betonat klassaspekten i tillvaron.
s. 146: Komplett lista på attitydfrågorna som nämns ovan. Mycket frågor om strejker och "big corporations".
s. 286: W menar att statens storlek i sig har en inverkan på klasstrukturen. Sverige har ett större antal non-managerial experts
s. 303: Här börjar Appendix II, som innehåller frågorna som klassvariabeln grundar sig på.
Wright föreslår en lite annorlunda typologi än Michael Mann för medelklassteorier
1. De är en synvilla. Klasstrukturen polariseras visst. (Obskyr idag.)
2. De är en del av en annan klass (oklart hur detta skiljer sig från 1). (Poulantzas, Mallet)
3. De är en klass i sin egen rätt. (Ehrenreich, Gouldner, Konrad & Szeleyni)
4. De ska inte föras in under någon enskild klasskategori, utan har motsägelsefulla positioner.
Wright grupperar sig själv tillsammans med Cardechi i punkt 4.
Här kritiserar Wright sig själv för att basera sig mest på auktoritetskriterier, och för istället in de kriterier för tre sorters assets som diskuteras på andra ställen (property, organization, skills).
s. 133-137: Här har faktiskt Wright en beroende variabel som liknar mina: Han konstruerar ett pro-capitalist vs. pro-working class index, från -6 till +6. Det bygger på flera frågor. Den som anges är "Employers should be prohibited by law from hiring strikebreakers during a strike." Mer info finns i Wright (1985). Detta kallas "class consciousness index", men verkar någonstans förutsätta att detta är dikotom (t.ex. inget speciellt medelklassmedvetande, eller småföretagarmedvetande).
Här framgår det efter hand att W mäter inte genom yrkeskoder utan genom direkta frågor om arbetssituationen (även om de frågorna inte anges här).
Empiriska resultat för Sverige och USA visar att om man är ägare, om man har organizational assets, och om man har skill assets så är man mer kapitalist. Sverige är mer polariserat än USA. Arbetarkoalitionen är mycket större i Sverige, medan i USA har många fler löntagargrupper prokapitalistiska attityder. Detta har sin bakgrund i de politiska partiernas och fackens förmåga att betona klass-sättet att se på världen. Men tänker sig W att detta påverkar medelklassen. Blir de mer antikapitalistiska?
Rätt märkligt sätt att generalisera detta. Det han gör är ju att jämföra medelvärden. Mer intressant hur mycket den attityden generellt predicerar partival (eller andra attityder).
s. 138: Här verkar W se sina attityd- och inkomstundersökningar som en validering av klasschemat. Han jämför dock inte med andra klasscheman.
Sedan lite ur Wrights Classes, från samma tid.
s. 251-252: Här lägger W upp det utifrån tre hypoteser: vi ska ett samma mönster (det som beskrivs ovan) i attityderna på capitalist-worker index; detta samband finns kvar även under kontroll för kön, ålder etc.; detta samband är starkare i länder där partier och facket aktivt har betonat klassaspekten i tillvaron.
s. 146: Komplett lista på attitydfrågorna som nämns ovan. Mycket frågor om strejker och "big corporations".
s. 286: W menar att statens storlek i sig har en inverkan på klasstrukturen. Sverige har ett större antal non-managerial experts
s. 303: Här börjar Appendix II, som innehåller frågorna som klassvariabeln grundar sig på.
Magne Flemmen, "The Politics of the Service Class" i European Societies (2013)
Kritik av Goldthorpes tanke om en enhetlig Service Class. Om man delar upp yrkesgrupper efter kulturellt och ekonomiskt kapital (som är varsinna poler längs en dimension) så är man mer vänster resp. höger.
N = 568. Analyserar bara Service Class - positioner.
Hur mäts kulturellt och ekonomiskt kapital? Ekonomiskt med total hushållsinkomst. Kulturellt med utbildning. Även yrke kodas efter vilka kvalifikationer som krävs och efter vilken karriär man förväntas göra. Supervisory positions är en indikator på ekonomiskt kapital, medan att inte ha en sådan är ett tecken på kulturellt kapital. Den sistnämnda operationaliseringen låter oerhört tveksam. Off sektor är också en indikator på kulturellt kapital. Mycket tveksamt. Varför inte ta den som egen variabel?
Överlag: Kulturellt vs ekonomiskt kapital går parallellt med vänster vs. höger. Total kapitalvolym går parallellt med "liberal values" (libertarianska, om man så vill).
I slutsaterna går han som sagt på Goldthorpe om hans homogena Service Class, och menar att detta inte kan handla om socialt arv. De kulturella grupperna har inte större andel rekrytering underifrån än någon annan del (ref till en Hansen & Wiborg 2010, antologikapitel).
Tveksamma operationaliseringar i mina ögon. Testar inte heller riktigt G:s tes med sina egna data. Borde haft en variabel för social härkomst med i analysen. Oklart vad korrespondensanalysen vinner mot, säg, regressionsanalys. Varför göra sektor till ett mått på kapital, när många vill se det som en egen variabel?
N = 568. Analyserar bara Service Class - positioner.
Hur mäts kulturellt och ekonomiskt kapital? Ekonomiskt med total hushållsinkomst. Kulturellt med utbildning. Även yrke kodas efter vilka kvalifikationer som krävs och efter vilken karriär man förväntas göra. Supervisory positions är en indikator på ekonomiskt kapital, medan att inte ha en sådan är ett tecken på kulturellt kapital. Den sistnämnda operationaliseringen låter oerhört tveksam. Off sektor är också en indikator på kulturellt kapital. Mycket tveksamt. Varför inte ta den som egen variabel?
Överlag: Kulturellt vs ekonomiskt kapital går parallellt med vänster vs. höger. Total kapitalvolym går parallellt med "liberal values" (libertarianska, om man så vill).
I slutsaterna går han som sagt på Goldthorpe om hans homogena Service Class, och menar att detta inte kan handla om socialt arv. De kulturella grupperna har inte större andel rekrytering underifrån än någon annan del (ref till en Hansen & Wiborg 2010, antologikapitel).
Tveksamma operationaliseringar i mina ögon. Testar inte heller riktigt G:s tes med sina egna data. Borde haft en variabel för social härkomst med i analysen. Oklart vad korrespondensanalysen vinner mot, säg, regressionsanalys. Varför göra sektor till ett mått på kapital, när många vill se det som en egen variabel?
Friday, February 26, 2016
Abercrombie & Urry (1983) Capital, Labour and the Middle Classes
s. 4: Bra påpekande att många yrkens expansion handlar om branschers expansion. Andra handlar om branschers omorganisering.
s. 8: Egen reflektion: Webers klassbegrepp kretsar faktiskt kring en beroende variabel på det sätt som jag efterlyst, nämligen livschanser. Dock förmodligen rätt svårt att mäta. Kanske kan man säga att Marx har en tydligare teoretisk dimension, nämligen ställning i produktionen (som dock blir oklar när det kommer till medelklassen).
s. 15-17: Om Mills. Denne är ganska spekulativ, och fokuserar på vissa bestämda erfarenheter, som att vara försäljare, kontorist med mera. Det centrala motivet är entreprenörernas nedgång och de stora organisationernas uppgång. (Undrar hur det nu egentligen var vid 1950. Hade småföretagarna börjat minska i absoluta tal då?) Resultaten handlar mest om att det är oerhört komplicerat. Inte ens proletarisering (som Mills ser komma och pågå) kommer nödvändigtvis att göra dem radikala, då de kan komma att fortsätta trycka på skillnaderna gentemot arbetarna.
Notervärt den här anmärkningen att Mills approach är "weberian" för att han fokuserar på förändringar i "yrkesstruktur". Låter så märkligt att man skulle kunna fokusera på något annat.
s. 17-20: Dahrendorf menar att egendom inte har så mycket mening längre i ett samhälle där egendom inte är synoymt med kontroll. Det är det senare som är väsentligt. Därav betoningen på auktoritet i relationer. Dock oklart, enligt A&U, hur dessa auktoritetsrelationer gör sig gällande utanför företagen. Förnekar dock yrkenas relevans, utan säger att klassdistinktioner är det som betyder något (men vad betyder nu klass utöver yrke?). D anser att det finns två klasser. De med auktoritet och utan. Hans uppdelningar följer inte riktigt de konventionella strukturerna för hur man vanligen ser på arbetarklassen och nymedelklassen (men det låter som ett dåligt argument). Svårt att hantera problem med olika grader av auktoritet.
s. 20-22: Lockwood argumenterar för ett stenhårt samband mellan klassituation och klassmedvetande. Vill visa att clerks har en annan klassituation än manual workers. Klassituation = marknadssituation (kompensation), arbetssituation (vilka och var man arbetar med), statussituation (prestige, men sägs ej här i relation till vem). Sysslar inte med gränsdragningsproblemet.
Pratas flera gånger om "the Incompatibility Thesis". Vad är det?
s. 22-26: Giddens säger att klasser delar marknadskapacitet. A&U invänder att det är svårt att se att alla i NMC gör det. Tre sorters marknadskapacitet: egendom, utbildning, arbetskraft. Inte nödvändigt med identitet eller konfliktmedvetande, vilket medelklassen saknar. Tror inte på proletariseringstesen. Giddens är mer pragmatiskt motiverad än vad han vill erkänna (typ). Han vill ha ett begränsat antal klasser, men de kriterier han anger är svåra att köpa, menar A&U.
Man kan göra anmärkningen att diskussionen handlar ofta om utvecklingen i klasstrukturen som sådan, ofta relaterad till teser om proletarisering, och hinner inte fram till någon mer precis diskussion om attityder. Dock ej givet att proletarisering ger radikalisering. Jfr tesen om "status panic". Se dock Mann om att någon sådan proletarisering inte kan förklara NSDAP:s framgångar.
s. 34-36: Temat heterogenitet i litteraturen.
s. 36-43: Proletarisering. De större livschanserna är rent illusoriska.
Sedan två kapitel om marxistiska approacher, uppdelade i proletariseringteser och icke-proletariseringsteser.
Men hur ska jag orkar redogöra för dessa uppdelningar? A&U refererar inte särskilt mycket vad gäller de uppdelningar som de författare som diskuteras gör.
s. 79: Ehrenreichs skiljer på PMC från "sales and clerical workers". För dem är det verkligen frågan om något annat.
s. 100-101: Uppkomsten av kunskaparbetare kopplad till taylorismen.
"A theory of the middle class" betyder här i mångt och mycket att redogöra för deras uppkomst, snarare än deras politiska värderingar.
s. 103-106: Här skriver de om meritsystem. Läste bara snabbt, men är inte övertygad om relevansen av detta i alla avseenden. Detta gäller nog mer de offentliga institutionerna. Kapitalister vill anställa vem de vill. Dock relevant att analysera intern meritering och befordransbeslut. Börjar dock med att diskutera closure. Det är relevant, men inte nödvändigtvis i arbetsgivarnas intresse (men kan vara det - jfr. de statsinitierade professsionerna i Preussen). Här nämns även "utbildningsinflation".
s. 105: Olika typer av kvalifikationer: kvalifikationer som alla har (tvekar inför att säga att alla har det, men ok), kvalifikationer som man får i utbildningssystemet, kvalifikationer som man får internt i företagen. B är en socialisering av företagens kostnader. Rätt bra argument tycker jag nu vid en andra genomläsning. De utbildades kamp mot land- och kapitalägarna om ämbeten i staten?
s. 109: Försöket att separarera yrke och klass (som en parallell till att man också vill separera person och position) låter väldigt märklig. Varför skilja på tekniska aspekter och sociala relationer här? Vad ÄR ens den skillnaden.
s. 110: Market situation: "the economic position narrowly concieved, consisting of source and size of income, degree of job security, and opportunity for upward social mobility". Work situation: "The set of social relationships in which the individual is involved at work by virtue of his position in the division of labour.". Detta är citat från Lockwood (1958). Lockwood menar att work situation är mer fundamental för att bstämma individens psykologi (men inga precisa beroende variabler nämns).
Ref till Kreckel (1980) "Unequal opportunity structure and labor market segmentation". Verkar vara en rätt intressant artikel.
s. 112: Inte skill som ger en befordran, utan samarbetsförmåga (som iofs kan ses som en skill det också).
s. 120: De jämför service class med de-skilled (?) white collar och resonerar kring autonomi, men utan att referera till Goldthorpe? Kanske hade denne inte gjort sina större statement ännu här.
s. 122: Presenterar även en del belägg för att service class också är på väg att bli mer proletariserad.
s. 122-123: Stödjer delegationsteorin från Renner (och kanske Croner).
Diskussionen handlar mycket om platser och hur de skapas. Intressant teoretisk diskussion, men går lite förbi vad jag är intresserad av. De kommer aldrig till det politiska medvetandet.
s. 131: Är det klasstrukturen eller klasskampen (relationerna) som har kausal verkan. Bra fråga, men frågan är om man inte gör det onödigt polemiskt när man säger det så. Variabeln "position i en struktur" mäter ju rimligen även relationen.
Begreppet "causal powers" låter annars oerhört flummigt. Proletariatet har "kausal kraft" att "revolutionise capitalist relations and realise true communism". Låter som att kausala krafter är en omskrivning för "historiskt öde".
s. 132: What, then, are the causal powers of the service class? They are to restructure capitalist societies so as to maximise the divorce between conception and execution and to ensure the elaboration of highly differentiated and specific structures within which knowledge and science can be maximally developed.
De kommer att kämpa typ för överutbildning (att så höga kvalifikationer som möjligt ska krävas), de kommer fortsätta att proletarisera alla andra (rimligt, faktiskt). De kommer förstora statsstrukturerna, i en ganska ombestämd mening (inte riktigt det man brukar lägga i uttrycket "större offentlig sektor").
s. 140: Nu vill de slå samman de-skilled och service class och se den som uppdelad i tre fraktioner: petit bourgeoisie, the middle class state sector, the middle class private sector.
Svårt att sammanfatta det som sägs på slutet, men fragmentering finns med som ett tema. Dess organisering främjas genom begränsade klassorganisationer. (Liknar Korpi om yrkesförbund och industriförbund, typ.) Sägs inte mycket om attityder, men nämns att Labour måste leta allierade bland dessa. Slående hur outvecklad denna analys känns idag. Och så oklar... Men att de inte ens har några resonemang om alignments? Handlar detta om att man anser att allt väsentligt pågår utanför den offentliga politikens kontroll - att val inte spelar någon roll?
s. 152-154: I sina conclusions kommer följande: klass ska definieras både utifrån market och work situation (oklart dock i vilken blandning, och vilka möjligheter som finns längs varje axel), deskilled white-collars och service class är olika klasser och service class har eller håller på att proletarisera de senare, en ny process i kapitalismen är "the socialisation of unproductive labour" (vilket förblev lite oklart vad som innefattas), dessa processer styrs inte främst av ekonomi, utan av kamp mellan yrkesgrupper (så långt som jag förstår).
s. 8: Egen reflektion: Webers klassbegrepp kretsar faktiskt kring en beroende variabel på det sätt som jag efterlyst, nämligen livschanser. Dock förmodligen rätt svårt att mäta. Kanske kan man säga att Marx har en tydligare teoretisk dimension, nämligen ställning i produktionen (som dock blir oklar när det kommer till medelklassen).
s. 15-17: Om Mills. Denne är ganska spekulativ, och fokuserar på vissa bestämda erfarenheter, som att vara försäljare, kontorist med mera. Det centrala motivet är entreprenörernas nedgång och de stora organisationernas uppgång. (Undrar hur det nu egentligen var vid 1950. Hade småföretagarna börjat minska i absoluta tal då?) Resultaten handlar mest om att det är oerhört komplicerat. Inte ens proletarisering (som Mills ser komma och pågå) kommer nödvändigtvis att göra dem radikala, då de kan komma att fortsätta trycka på skillnaderna gentemot arbetarna.
Notervärt den här anmärkningen att Mills approach är "weberian" för att han fokuserar på förändringar i "yrkesstruktur". Låter så märkligt att man skulle kunna fokusera på något annat.
s. 17-20: Dahrendorf menar att egendom inte har så mycket mening längre i ett samhälle där egendom inte är synoymt med kontroll. Det är det senare som är väsentligt. Därav betoningen på auktoritet i relationer. Dock oklart, enligt A&U, hur dessa auktoritetsrelationer gör sig gällande utanför företagen. Förnekar dock yrkenas relevans, utan säger att klassdistinktioner är det som betyder något (men vad betyder nu klass utöver yrke?). D anser att det finns två klasser. De med auktoritet och utan. Hans uppdelningar följer inte riktigt de konventionella strukturerna för hur man vanligen ser på arbetarklassen och nymedelklassen (men det låter som ett dåligt argument). Svårt att hantera problem med olika grader av auktoritet.
s. 20-22: Lockwood argumenterar för ett stenhårt samband mellan klassituation och klassmedvetande. Vill visa att clerks har en annan klassituation än manual workers. Klassituation = marknadssituation (kompensation), arbetssituation (vilka och var man arbetar med), statussituation (prestige, men sägs ej här i relation till vem). Sysslar inte med gränsdragningsproblemet.
Pratas flera gånger om "the Incompatibility Thesis". Vad är det?
s. 22-26: Giddens säger att klasser delar marknadskapacitet. A&U invänder att det är svårt att se att alla i NMC gör det. Tre sorters marknadskapacitet: egendom, utbildning, arbetskraft. Inte nödvändigt med identitet eller konfliktmedvetande, vilket medelklassen saknar. Tror inte på proletariseringstesen. Giddens är mer pragmatiskt motiverad än vad han vill erkänna (typ). Han vill ha ett begränsat antal klasser, men de kriterier han anger är svåra att köpa, menar A&U.
Man kan göra anmärkningen att diskussionen handlar ofta om utvecklingen i klasstrukturen som sådan, ofta relaterad till teser om proletarisering, och hinner inte fram till någon mer precis diskussion om attityder. Dock ej givet att proletarisering ger radikalisering. Jfr tesen om "status panic". Se dock Mann om att någon sådan proletarisering inte kan förklara NSDAP:s framgångar.
s. 34-36: Temat heterogenitet i litteraturen.
s. 36-43: Proletarisering. De större livschanserna är rent illusoriska.
Sedan två kapitel om marxistiska approacher, uppdelade i proletariseringteser och icke-proletariseringsteser.
Men hur ska jag orkar redogöra för dessa uppdelningar? A&U refererar inte särskilt mycket vad gäller de uppdelningar som de författare som diskuteras gör.
s. 79: Ehrenreichs skiljer på PMC från "sales and clerical workers". För dem är det verkligen frågan om något annat.
s. 100-101: Uppkomsten av kunskaparbetare kopplad till taylorismen.
"A theory of the middle class" betyder här i mångt och mycket att redogöra för deras uppkomst, snarare än deras politiska värderingar.
s. 103-106: Här skriver de om meritsystem. Läste bara snabbt, men är inte övertygad om relevansen av detta i alla avseenden. Detta gäller nog mer de offentliga institutionerna. Kapitalister vill anställa vem de vill. Dock relevant att analysera intern meritering och befordransbeslut. Börjar dock med att diskutera closure. Det är relevant, men inte nödvändigtvis i arbetsgivarnas intresse (men kan vara det - jfr. de statsinitierade professsionerna i Preussen). Här nämns även "utbildningsinflation".
s. 105: Olika typer av kvalifikationer: kvalifikationer som alla har (tvekar inför att säga att alla har det, men ok), kvalifikationer som man får i utbildningssystemet, kvalifikationer som man får internt i företagen. B är en socialisering av företagens kostnader. Rätt bra argument tycker jag nu vid en andra genomläsning. De utbildades kamp mot land- och kapitalägarna om ämbeten i staten?
s. 109: Försöket att separarera yrke och klass (som en parallell till att man också vill separera person och position) låter väldigt märklig. Varför skilja på tekniska aspekter och sociala relationer här? Vad ÄR ens den skillnaden.
s. 110: Market situation: "the economic position narrowly concieved, consisting of source and size of income, degree of job security, and opportunity for upward social mobility". Work situation: "The set of social relationships in which the individual is involved at work by virtue of his position in the division of labour.". Detta är citat från Lockwood (1958). Lockwood menar att work situation är mer fundamental för att bstämma individens psykologi (men inga precisa beroende variabler nämns).
Ref till Kreckel (1980) "Unequal opportunity structure and labor market segmentation". Verkar vara en rätt intressant artikel.
s. 112: Inte skill som ger en befordran, utan samarbetsförmåga (som iofs kan ses som en skill det också).
s. 120: De jämför service class med de-skilled (?) white collar och resonerar kring autonomi, men utan att referera till Goldthorpe? Kanske hade denne inte gjort sina större statement ännu här.
s. 122: Presenterar även en del belägg för att service class också är på väg att bli mer proletariserad.
s. 122-123: Stödjer delegationsteorin från Renner (och kanske Croner).
Diskussionen handlar mycket om platser och hur de skapas. Intressant teoretisk diskussion, men går lite förbi vad jag är intresserad av. De kommer aldrig till det politiska medvetandet.
s. 131: Är det klasstrukturen eller klasskampen (relationerna) som har kausal verkan. Bra fråga, men frågan är om man inte gör det onödigt polemiskt när man säger det så. Variabeln "position i en struktur" mäter ju rimligen även relationen.
Begreppet "causal powers" låter annars oerhört flummigt. Proletariatet har "kausal kraft" att "revolutionise capitalist relations and realise true communism". Låter som att kausala krafter är en omskrivning för "historiskt öde".
s. 132: What, then, are the causal powers of the service class? They are to restructure capitalist societies so as to maximise the divorce between conception and execution and to ensure the elaboration of highly differentiated and specific structures within which knowledge and science can be maximally developed.
De kommer att kämpa typ för överutbildning (att så höga kvalifikationer som möjligt ska krävas), de kommer fortsätta att proletarisera alla andra (rimligt, faktiskt). De kommer förstora statsstrukturerna, i en ganska ombestämd mening (inte riktigt det man brukar lägga i uttrycket "större offentlig sektor").
s. 140: Nu vill de slå samman de-skilled och service class och se den som uppdelad i tre fraktioner: petit bourgeoisie, the middle class state sector, the middle class private sector.
Svårt att sammanfatta det som sägs på slutet, men fragmentering finns med som ett tema. Dess organisering främjas genom begränsade klassorganisationer. (Liknar Korpi om yrkesförbund och industriförbund, typ.) Sägs inte mycket om attityder, men nämns att Labour måste leta allierade bland dessa. Slående hur outvecklad denna analys känns idag. Och så oklar... Men att de inte ens har några resonemang om alignments? Handlar detta om att man anser att allt väsentligt pågår utanför den offentliga politikens kontroll - att val inte spelar någon roll?
s. 152-154: I sina conclusions kommer följande: klass ska definieras både utifrån market och work situation (oklart dock i vilken blandning, och vilka möjligheter som finns längs varje axel), deskilled white-collars och service class är olika klasser och service class har eller håller på att proletarisera de senare, en ny process i kapitalismen är "the socialisation of unproductive labour" (vilket förblev lite oklart vad som innefattas), dessa processer styrs inte främst av ekonomi, utan av kamp mellan yrkesgrupper (så långt som jag förstår).
Sunday, February 21, 2016
Medelklassen i svensk politisk historia
Jag började försöka summera synen på medelklassens betydelse för den svenska välfärdsstatens utveckling i några studier som diskuterar detta. Det blev aplångt, men ganska många intressanta citat. Dock svårt att hitta någon bestämd, tydlig, rimlig teori om detta. Rothsteins modell ser helt fel ut efter mitt swing voter-papper. Svenssons tanke är rimlig, men oprövad. Esping-Andersen har en rad tankar, där en del är rimligare än andra, men återigen är de empiriska beläggen för de orsakssamband som hänvisas till mycket oklara.
Jag blir inte riktigt nöjd med vad man egentligen kan finna om ATP och vad den reformen egentligen betydde för SAP:s ställning och väljarframgång. Jag skulle vilja göra en historisk fallstudie för att se om det går att fastställa lite närmare (a) om det verkligen var ATP som lockade väljare (de tycks faktiskt ha kommit först när reformen var genomförd), (b) exakt vad i ATP som lockade väljare, (c) hur mycket i detta som var avhängigt de borgerligas (misslyckade) positioner, (d) om detta fick någon betydelse på lite längre sikt, (e) varifrån effekterna egentligen kom - var det att man levererade etc. eller något annat.
Esping-Andersen, Three Worlds of Welfare Capitalism
s. 31: "Since the new middle class has, historically, enjoyed a relatively privileged position in the market, they have also been quite successful in meeting their welfare demands outside the state, or, as civil servants, by privileged state welfare. Their employment security has traditionally been such that full employment has been a peripheral concern. Finally, any program for drastic income-equalization is likely to be met with great hostility among a middle-class clientele. On these grounds, it would appear that the rise of the new middle class would abort the social democratic project and strengthen a liberal welfare-state formula.
The political leanings of the new middle classes have, indeed, been decisive for welfare-state consolidation. Their role in shaping the three welfare-regimes decribed earlier is clear. The Scandinavian model relied almost entirely on social democracy's capacity to incorporate them into a new kind of welfare state: one that provided benefits tailored to the tastes and expectations of the middle classes, but nonetheless retained universalism of rights. Indeed, by expanding social services and public employment, the welfare state participated directly in manufacturing a middle class instrumentally devoted to social democracy.
In constrast, the Anglo-Saxon nations retained the residual welfare-state model precisely because the new middle classes were not wooed from the market to the state. In class terms, the consequence is dualism. The welfare state caters essentially to the working class and the poor. Private insurance and occupational fringe benefits cater to the middle classes. Given the electoral importance of the latter, it is quite logical that further extensions of welfare-state activities are resisted.
The third, continental European, welfare-state regime has also been patterned by the new middle classes, but in a different way. The cause is historical. Developed by conservative political forces, these regimes [/] institutionalized a middle-class loyalty to the preservation of both occupationally segregated social-insurance programs and, ultimately, to the political forces that brought them into being. Adenauer's great pension-reform in 1957 was explicitly designed to resurrect middle-class loyalties."
Senare på s. 52 säger han att det var en betydelsefull faktor i detta att den privata försäkringsmarknaden var ganska outvecklad i Sverige. Han nämner även en del andra, rätt oklara variabler: "working-class political formation" (menas något mer än organiseringsgraden?), political coalition building (bönderna, typ), och "past reforms".
I Norden och Kontinentaleuropa knöts medelklassen upp av staten, om än på olika sätt, som jag inte är säker på hur de går ihop. Varför erbjöd inte högern en segmenterad WS i Sverige? Eller var det en sådan deal som förlorade runt ATP-striden? Var dealen som S erbjöd så generös för mellanskikten att högern inte kunde matcha? Varför gjorde inte S i Tyskland likadant? Eller missbedömde svensk höger situationen? I de anglo-saxiska länderna kom medelklassen att leta efter dessa tjänster på marknaden istället.
Esping-Andersen: Politics Against Markets.
s. 27: gör skillnaden mellan klass som struktur och klass som kultur med termerna class structure-class formation.
s. 28: Fler hantverkare än industriarbetare skapar interna problem kring enighet. Galenson (1952): The Danish System of Labor Relations om hur skillnader i skill kan skapa meningsskiljaktigheter inom arbetarrörelsen.
s. 29: Skandinaviens familjebondgårdar tog småborgerligheten i riktning mot kooperativ och föreningar, liberalism och demokrati, snarare än fascism som under Poujadismen i Frankrike eller Tyskland. Det där måste jag också skaffa mig koll på.
s. 30: Poulantzas kallar mellanskikten för den nya småborgerligheten, Mallet för den nya arbetarklassen och Wright placerar dem i "Contradictory Class Positions".
s. 30: It is clear that the middle strata will play a pivotal role once the petite bourgeoisie die out and the traditional working class stagnates. Social democracy cannot avoid the task of building coalitions that unite its old core constituency with the rising white-collar strata. But how? And which strata? Several rough hypotheses present themselves. First, the middle strata are unquestionably a much more heterogenous entity than either the manual workers or the urban and rural petite bourgeoisie. This suggests that they are less predictably a colletive actor and that, to the extent a collective identity can be formed, its roots will probably be variegated. The importance of the state is naturally enhanced where white-collar employment is concentrated in the public sector. The location of the middle strata, in fact, is tightly circumscribed by how thte public sector evolves; in some measure, therefore, they are a politically created 'class'. It can be hypothesized that middle-strata employees centered in the collective and public services will have a closer affinity to labor than those in private-sector managerial and supervisory positions, but this could very well depend on the political coloration of the regime that controls public employment. One would expect that the emergence of collective identities among the new middle strata hinge on political factors. 'Objective' class location probably plays a lesser role than it does with the other classes.
Detta gäller medelklassen i allmänhet. Inte särskilt mycket om specifika förhållanden, även om där antyds något som jag tror på. De där politiska allianserna till olika yrkesgrupper måste nog preciseras en del.
s. 36: Bra för socialdemokraterna att "presidera" över offentlig sektors expansion. Knyter mellanskikten till dem. Ev. också bra om tjänstemän blir mer lika arbetarna.
s. 37: Ibland har det varit möjligt för socialdemokrater att gå i koalition med småborgerligheten. Jfr allianserna med bönderna tidigt 1900-tal. Simonssons avhandling om detta?
s. 113: "there is no doubt that the SAP's impressive performace, even during the troublesome 1970s, has been aided by its superior capacity to mobilize the new white-collar groups around political programs designed to appeal to workers and salaried employees alike. This was obviously so in the case of the ATP reform during the 1960s; it is also where the SAP failed to a degree in the 1970s."
Obestämt vilka program som avses. Och det där med ATP är fel, om man ska tro Svensson (1994).
s. 176: Skillnad mellan "folk-" och "löntagar"-allians. I den förra var alla intresserade av omfördelning. I den senare mindre så.
s. 236: SAP sägs stå inför ett avgörande skede, om dess nya ekonomiska politik kan ge en ny löntagarallians för ekonomisk demorkati.
s. 318-326: Problem för danska socialdemokratin att de inte bröt med bönderna tidigare. I Sverige gick detta ganska smidigt med ATP som höjdpunkt (detta kanske jag kan köpa - bönderna hatade den väl ännu mer, jfr vad Hägg säger). I Norge var det borgerliga som genomförde motsvarigheten till ATP. Detta med betydelsen av vem som genomför... Hur spelar det roll? Kanske dels genom att man får bestämma deltaljerna (djävulen etc.). Kanske genom att man i genomförandet får bonuspoäng för att ha levererat till den gruppen. Där har vi en grej som man skulle vilja mäta mer. Eller också kan detta förstås inom ramen för "retrospective voting". Men en pensionsreform tar tid på sig att leverera.
s. 321: Danska socialdemokraterna fick gå med på reformer som delade upp väljarkåren mer i produktiva/välfärdsklienter, hyrare/bostadsägare, olika sorters pensionärer,
Vad är detta med "negative-sum / positive-sum electoral politics" som GEA pratar om? Realignments som går med förlust/lönar sig? Ospecifikt begrepp. Borde han nog inte ha kommit undan med.
Om alternativa klasskoalitioner under efterkrigstiden: Esping-Andersen och Friedland: "Class Coalitions in the Making of West European Economies", i West European Politics, 1982.
Synd att GEA inte nämner fler exempel på löntagarvinnande / -förlorande reformer. Hade varit användbart att ha en lista.
Summa summarum: Inte jättemycket till tydlig teori. Man måste leverera. Det verkar också bra att motverka skiljelinjer inom löntagargruppen. Man ska inte gå in för omfördelning rakt av. Men samtidigt verkar GEA tänka att ATP verkligen gav SAP röster, vilket Svensson (1994) är skeptisk till. Här verkar krävas en hel undersökning till. Det ser onekligen ut (om man kollar i Oskarson 1994) som om SAP vann en betydande andel röster bland tjänstemännen mellan 1956 och 1960, men exakt vad var det som gjorde detta? Om Svensson har rätt i att alla medelklassgrupper redan var täckta är det ett starkt argument emot. Men var ALLA täckta? De kanske lockades av bonusarna som SAP lade in (vilka de nu var), och av att de borgerliga tog en alldeles för dålig position (vilken den nu var).
Rothstein: Vad bör staten göra?
s. 184: "Antingen har de kunnat begränsa sig till att driva traditionella arbetarklassfrågor, vilket å ena sidan försvårat eller omöjliggjort för partiet att nå regeringsmakten, men å andra sidan minskat de interna spänningarna inom arbetarrörelsen och gjort det möjligt för partiet att behålla en traditionell arbetarklassprofil. Eller också har de kunnat försöka bredda sin väljarbas genom att lansera en välfärdspolitik konstruerad så att den även attraherar tjänstemannagrupperna. [...] Risken har dock varit att den skapat starka ideologiska spänningar inom partiet och att den uppfattats som osolidarisk av partiets traditionella arbetarklassväljare vilka då kunna sluta rösta eller stödja partiet.
Hur svårhanterligt detta dilemma varit historiskt varierar enligt teorin mellan olika länder beroende på klasstrukturens komposition och hur arbetarrörelsen är organiserad."
s. 185: "för det första är det enligt denna forskning just den svenska socialdemokratin som framhållits som innehavare av det internationella mästerskapet i hanteringen av detta dilemma. Den har lyckats hitta bästa möjliga balans mellan arbetar- och tjänstemannaintressen genom utformningen av olika socialpolitiska åtgärdsprogram i enlighet med dessa post facto-handböcker i reformistisk politisk strategi."
Sedan kommer en utläggning av att personer med mellaninkomster stödjer välfärdspolitiken om de är nöjda med det som levereras - om de får valuta för sina skattepengar.
Torsten Svensson (1994) Socialdemokratins dominans
Svenssons och Molins böcker blir då i första hand studier av om Socialdemokraterna verkligen har tänkt på det här sättet.
Nackdelen med Svenssons studie är att den bara studerar Socialdemokratin. Det är många frågor som är obesvarade där.
Svensson pratar dock tidigt om att en poäng med hans undersökning är att väljarna inte har preciserade preferenser från början. Ska man tolka det som att preferenserna är en funktion av strategin?
Det är klart (s. 21-22) att det rör sig om att skapa stödet i någon mån. (En alternativ tolkning skulle kunna vara att det handlar om att göra saker som är tillräckligt väl förenliga med de vaga preferenser som folk har, eller med deras vardagsproblem, för att de ska acceptera detta.)
Svensson refererar Przeworskis ord om att klasskamp är en kamp om klasser, snarare än mellan. Kollektiva identiteter omformas ständigt. Detta förutsätter att det är identiteten som är mekanismen, och att nyckeln då ligger i utformningen av en gemensam löntagaridentitet. Intuitivt lite rimligt ändå. Man skapar en idealtyp som många kan se sig själva i och resonera utifrån. I så fall är "klassidentititet" (på appellnivå) något som är ganska frikopplat från ekonomiska strukturer, men kanske bestäms deras framgång av deras relation till denna struktur. Då är vi å andra sidan tillbaka i strukturförklaringarna. Strukturförespråkare är knappast omedvetna om dessa faktorer, men ser dem som mer eller mindre automatiska.
s. 30: Här citeras P om att preferenser inte är givna, utan skapas av partier. Men Przeworski ger knappast någon klar teori om hur, väl?
Löntagarstrategin anses bestå av generell välfärdspolitik, klassöverbryggande organisationer, och differentierad propaganad. Klasstrategin är arbetarpolitik, klassorganisation och klasspropaganda. Allt detta kan innebära ganska många olika saker. Men sedan preciseras inte effekterna på väljarkåren i annat än att stödet ökar eller blir stabilt med löntagarstrategin. Hur påverkas preferenserna? Spelar det inte roll vad högern gör?
Kritik mot P: oklart vilka byten (trade-offs) som är gångbara; måste dilemmat intensifieras - kan inte politiken omforma strukturen i sig (genom att tjänstemän och arbetare blir mer lika i sin sociala sitaution - men vilken situation avses)? För P är facket både något som möjliggör moderering och något som hindrar moderering.
s. 37: Här förs en diskussion om "vems strategi". Arthur Gould har ett par artiklar där han resonerar om medelklassens egen strategi (som dessutom sägs ha stor nytta av att man inte är organiserad och därmed mer flexibel). Låter, som Svensson påpekar, inte som strategiskt handlade alls, utan som efterhandsrationalisering. Artiklarna heter "The Salaried Middle Class in the Corporatist Welfare State" och "The Salaried Middle Class in the Welfare State in Sweden and Japan", från tidskriften "Policy and Politics". Istället ska det som Svensson talar om som den strategiska förklaringen handla om partiernas strategier.
Ett stort problem i Svenssons undersökning, som denne också tar upp, är att den inte undersöker högerns strategi vid samma tid. Den är inte heller jämförande. Därför blir det svårt att testa idéer om strategins betydelse för opinionen. För någonstans måste väl ändå preferenserna vara den beroende variabeln.
När Svensson själv gör en opinionsanalys är preferenserna ändå ganska givna, exogent. Det han försöker komma åt är om de gillar "sociala reformer" (dvs. välfärdspolitiken) eller inte, och han vill visa att det är större interaktionseffekt av den preferensen på benägenheten att rösta för socialdemokraterna i vissa grupper (tjänstemän). Men detta prövar inte hur preferenserna i sig bildas. En minst lika möjlig tolkning (eller kanske den som S gör) är att arbetarna delvis röstar av identitetskäl och av andra skäl, medan tjänstemännen bara har den generella välfärdspolitiken som man röstar på S för.
I denna opinionsanalys ingår också, enligt Svenssons sammanfattning, att stödet för "sociala reformer" ökade starkt i många tjänstemannagrupper under perioden efter 1956. Om jag förstår rätt så hade orden fått en annan innebörd efter ATP-striden. I den meningen var den konflikten definierande för mångas tänkande om politik. Av kapitlet i fråga framgår dock att det var först framåt 1960-talets slut som det skedde betydande skiften i dessa attityder, och att större delen av konvergensen mellan arbetare och tjänstemän handlade om att de förra blev mer negativa (s. 163). Det senare kan dock vara en termostateffekt.
s. 178: Två mekanismer: löntagarretorik och generell välfärdspolitik lockar väljarna; retrospektiv utvärdering av hur det funkade. Detta förtroendekapital kunde sedan behållas under en längre tid.
Dock även rimliga alternativa hypoteser: kvardröjande värderingar hos tjänstemän som kommer från arbetarklassen. Det senare studeras, och han kommer fram till att det tar bort en del av effekten av attityder till generell välfärdspolitik, men att sambandet ändå finns kvar.
s. 183: Här nämns också möjligheten att TCO har en radikaliserande inverkan. Men det kan så klart också vara så att de borgerliga inte går med i facket. Svensson gör inget bestämt statement i detta hänseende.
s. 219: "Såväl sjukförsäkring som ATP bärs upp av idén om standardtrygghet och lika villkor för alla grupper. Inkomstersättningsprincipen har föranlett olika forskare at var för sig etikettera såvl sjukförsäkrings- som ATP-reformen som [/] den reform som innebar övergången till "medelklassens välfärdsstat". Om det är nu är [sic] denna princip som är den geniala lösning som förenar rättviseprincip och strategisk fördel borde de eftersträvade effekterna följa båda reformerna. Så är nu inte fallet."
s. 288: "Miminilagstiftning med avseende på sjukförsäkringar och pensioner skulle ha permanentat olikartade sociala villkor arbetare och tjänstemän emellan. Tjänstemännens bättre avtal borgade för detta. Men den möllerska generella välfärdsstaten med inriktning på omfördelning till samhällets fattigare skikt, parad med frivilliga lösningar för de högre inkomsttagarna, kombinerades med Erlanders vidare ambitioner som kom till uttryck i "det starka samhället". Med ökat välstånd följde vidare idén att samhället inte bara borde garantera en minimistandard. Genom en satsning på generellt verkande socialförsäkringar som syftade till ökad social trygghet, men som inte inverkade på den rådande inkomstfördelningen, kunde en och samma politik presenteras för båda grupperna. Principen om inkomstersättning gav välfärdspolitiken ett ansikte som skulle kunna tilltala både arbetare och tjänstemän. Reformerna hade därtill den för det socialdemokratiska partiet gynnsamma effekten att de på sikt utjämnade skillnaderna mellan gruppernas sociala villkor och därmed ytterligare förbättrade partiets möjligheter att föra en löntagarpolitik."
Vilka är de sociala villkor som åsyftas? För mig låter det rimligare att säga ekonomiska villkor, eftersom det handlar om skydd mot vad som i grund och botten är ekonomiska risker (vad som nu är skillnaden mellan en ekonomisk och en social risk). Kanske är sociala villkor bara en synomym till riskskydd.
Här ser man hur som helst en tanke om att syftet inte var att vinna dessa väljare just nu, utan att förändra spelplanen på sikt. Dessa väljares preferenser skulle formas på sikt. Arbetarnas skulle lyftas något, tjänstemännen sänkas något, jämfört med vad som blivit fallet med en grundtrygghet och privata avtal. Syftet var inte att vinna väljare direkt, utan att driva igenom en politik som kunde tänkas vara gynnsam på sikt. Detta är slutsatserna i kapitel 7.
Om det verkligen hade den sortens effekter verkar dock vara okänt. Det är en svår kontrafaktisk utsaga detta. Men den hade kunnat tänkas vara lite testbar för mig. Synd att jag inser det nu så sent.
För att summera: Man kan disktuera olika effekter. En handlar om strategiska anpassning till preferenserna (vilket för att vara en förklaring till de höga röstetalen egentligen förutsätter att högern inte anpassar sig också). En handlar om socialiseringseffekter genom att man integreras i systemen, kanske genom policy visibility. En annan effekt om att det blir path dependency och svårt att ändra på ett sånt här system.
Svensson gör intressanta poänger gentemot de som hävdar att inkomstbortfall gillas av medelklassen: Ja, man försökte anpassa sig till tjänstemännen (åtminstone i pensionsfrågan), men det betyder inte att tjänstemännen gillade politiken väldigt mycket. Däremot hade man en tanke om att de här systemen skulle göra grupperna arbetare och tjänstemän lite mer lika. De skulle ha formellt lika villkor (men olika ersättningar, relaterade till lön), de skulle kanske se sig själva som ett gemensamt intresse i framtiden. Men hur rimligt är detta? Det låter på sin höjd som en fördröjande mekanism. Det finns en identitetskomponent i botten. S vill att alla ska tänka
på sig själva som löntagare, och högern vill behålla uppdelningen i arbetare och tjänstemän?
Fast hur förklaras i så fall framgångarna i valen kring ATP?
Är poängen från Svenssons sida här bara att tjänstemän inte gillar inkomstrelaterade ersättningar per se, utan bara gillar dem när de tjänar på dem? Dvs. de har ingen särskild samhällsetik som föreskriver detta (man ska få det man arbetat ihop etc.). De eventuella större populariteten för denna lösning handlade snarare om att de gynnades där och då (de fick extra benefits från S i övrigt). De långsiktiga effekterna handlar inte om policy visibility, utan om att man förändrade deras socio-ekonomiska situation som gjorde att de fick en löntagaridentitet.
Jag blir inte riktigt nöjd med vad man egentligen kan finna om ATP och vad den reformen egentligen betydde för SAP:s ställning och väljarframgång. Jag skulle vilja göra en historisk fallstudie för att se om det går att fastställa lite närmare (a) om det verkligen var ATP som lockade väljare (de tycks faktiskt ha kommit först när reformen var genomförd), (b) exakt vad i ATP som lockade väljare, (c) hur mycket i detta som var avhängigt de borgerligas (misslyckade) positioner, (d) om detta fick någon betydelse på lite längre sikt, (e) varifrån effekterna egentligen kom - var det att man levererade etc. eller något annat.
Esping-Andersen, Three Worlds of Welfare Capitalism
s. 31: "Since the new middle class has, historically, enjoyed a relatively privileged position in the market, they have also been quite successful in meeting their welfare demands outside the state, or, as civil servants, by privileged state welfare. Their employment security has traditionally been such that full employment has been a peripheral concern. Finally, any program for drastic income-equalization is likely to be met with great hostility among a middle-class clientele. On these grounds, it would appear that the rise of the new middle class would abort the social democratic project and strengthen a liberal welfare-state formula.
The political leanings of the new middle classes have, indeed, been decisive for welfare-state consolidation. Their role in shaping the three welfare-regimes decribed earlier is clear. The Scandinavian model relied almost entirely on social democracy's capacity to incorporate them into a new kind of welfare state: one that provided benefits tailored to the tastes and expectations of the middle classes, but nonetheless retained universalism of rights. Indeed, by expanding social services and public employment, the welfare state participated directly in manufacturing a middle class instrumentally devoted to social democracy.
In constrast, the Anglo-Saxon nations retained the residual welfare-state model precisely because the new middle classes were not wooed from the market to the state. In class terms, the consequence is dualism. The welfare state caters essentially to the working class and the poor. Private insurance and occupational fringe benefits cater to the middle classes. Given the electoral importance of the latter, it is quite logical that further extensions of welfare-state activities are resisted.
The third, continental European, welfare-state regime has also been patterned by the new middle classes, but in a different way. The cause is historical. Developed by conservative political forces, these regimes [/] institutionalized a middle-class loyalty to the preservation of both occupationally segregated social-insurance programs and, ultimately, to the political forces that brought them into being. Adenauer's great pension-reform in 1957 was explicitly designed to resurrect middle-class loyalties."
Senare på s. 52 säger han att det var en betydelsefull faktor i detta att den privata försäkringsmarknaden var ganska outvecklad i Sverige. Han nämner även en del andra, rätt oklara variabler: "working-class political formation" (menas något mer än organiseringsgraden?), political coalition building (bönderna, typ), och "past reforms".
I Norden och Kontinentaleuropa knöts medelklassen upp av staten, om än på olika sätt, som jag inte är säker på hur de går ihop. Varför erbjöd inte högern en segmenterad WS i Sverige? Eller var det en sådan deal som förlorade runt ATP-striden? Var dealen som S erbjöd så generös för mellanskikten att högern inte kunde matcha? Varför gjorde inte S i Tyskland likadant? Eller missbedömde svensk höger situationen? I de anglo-saxiska länderna kom medelklassen att leta efter dessa tjänster på marknaden istället.
Esping-Andersen: Politics Against Markets.
s. 27: gör skillnaden mellan klass som struktur och klass som kultur med termerna class structure-class formation.
s. 28: Fler hantverkare än industriarbetare skapar interna problem kring enighet. Galenson (1952): The Danish System of Labor Relations om hur skillnader i skill kan skapa meningsskiljaktigheter inom arbetarrörelsen.
s. 29: Skandinaviens familjebondgårdar tog småborgerligheten i riktning mot kooperativ och föreningar, liberalism och demokrati, snarare än fascism som under Poujadismen i Frankrike eller Tyskland. Det där måste jag också skaffa mig koll på.
s. 30: Poulantzas kallar mellanskikten för den nya småborgerligheten, Mallet för den nya arbetarklassen och Wright placerar dem i "Contradictory Class Positions".
s. 30: It is clear that the middle strata will play a pivotal role once the petite bourgeoisie die out and the traditional working class stagnates. Social democracy cannot avoid the task of building coalitions that unite its old core constituency with the rising white-collar strata. But how? And which strata? Several rough hypotheses present themselves. First, the middle strata are unquestionably a much more heterogenous entity than either the manual workers or the urban and rural petite bourgeoisie. This suggests that they are less predictably a colletive actor and that, to the extent a collective identity can be formed, its roots will probably be variegated. The importance of the state is naturally enhanced where white-collar employment is concentrated in the public sector. The location of the middle strata, in fact, is tightly circumscribed by how thte public sector evolves; in some measure, therefore, they are a politically created 'class'. It can be hypothesized that middle-strata employees centered in the collective and public services will have a closer affinity to labor than those in private-sector managerial and supervisory positions, but this could very well depend on the political coloration of the regime that controls public employment. One would expect that the emergence of collective identities among the new middle strata hinge on political factors. 'Objective' class location probably plays a lesser role than it does with the other classes.
Detta gäller medelklassen i allmänhet. Inte särskilt mycket om specifika förhållanden, även om där antyds något som jag tror på. De där politiska allianserna till olika yrkesgrupper måste nog preciseras en del.
s. 36: Bra för socialdemokraterna att "presidera" över offentlig sektors expansion. Knyter mellanskikten till dem. Ev. också bra om tjänstemän blir mer lika arbetarna.
s. 37: Ibland har det varit möjligt för socialdemokrater att gå i koalition med småborgerligheten. Jfr allianserna med bönderna tidigt 1900-tal. Simonssons avhandling om detta?
s. 113: "there is no doubt that the SAP's impressive performace, even during the troublesome 1970s, has been aided by its superior capacity to mobilize the new white-collar groups around political programs designed to appeal to workers and salaried employees alike. This was obviously so in the case of the ATP reform during the 1960s; it is also where the SAP failed to a degree in the 1970s."
Obestämt vilka program som avses. Och det där med ATP är fel, om man ska tro Svensson (1994).
s. 176: Skillnad mellan "folk-" och "löntagar"-allians. I den förra var alla intresserade av omfördelning. I den senare mindre så.
s. 236: SAP sägs stå inför ett avgörande skede, om dess nya ekonomiska politik kan ge en ny löntagarallians för ekonomisk demorkati.
s. 318-326: Problem för danska socialdemokratin att de inte bröt med bönderna tidigare. I Sverige gick detta ganska smidigt med ATP som höjdpunkt (detta kanske jag kan köpa - bönderna hatade den väl ännu mer, jfr vad Hägg säger). I Norge var det borgerliga som genomförde motsvarigheten till ATP. Detta med betydelsen av vem som genomför... Hur spelar det roll? Kanske dels genom att man får bestämma deltaljerna (djävulen etc.). Kanske genom att man i genomförandet får bonuspoäng för att ha levererat till den gruppen. Där har vi en grej som man skulle vilja mäta mer. Eller också kan detta förstås inom ramen för "retrospective voting". Men en pensionsreform tar tid på sig att leverera.
s. 321: Danska socialdemokraterna fick gå med på reformer som delade upp väljarkåren mer i produktiva/välfärdsklienter, hyrare/bostadsägare, olika sorters pensionärer,
Vad är detta med "negative-sum / positive-sum electoral politics" som GEA pratar om? Realignments som går med förlust/lönar sig? Ospecifikt begrepp. Borde han nog inte ha kommit undan med.
Om alternativa klasskoalitioner under efterkrigstiden: Esping-Andersen och Friedland: "Class Coalitions in the Making of West European Economies", i West European Politics, 1982.
Synd att GEA inte nämner fler exempel på löntagarvinnande / -förlorande reformer. Hade varit användbart att ha en lista.
Summa summarum: Inte jättemycket till tydlig teori. Man måste leverera. Det verkar också bra att motverka skiljelinjer inom löntagargruppen. Man ska inte gå in för omfördelning rakt av. Men samtidigt verkar GEA tänka att ATP verkligen gav SAP röster, vilket Svensson (1994) är skeptisk till. Här verkar krävas en hel undersökning till. Det ser onekligen ut (om man kollar i Oskarson 1994) som om SAP vann en betydande andel röster bland tjänstemännen mellan 1956 och 1960, men exakt vad var det som gjorde detta? Om Svensson har rätt i att alla medelklassgrupper redan var täckta är det ett starkt argument emot. Men var ALLA täckta? De kanske lockades av bonusarna som SAP lade in (vilka de nu var), och av att de borgerliga tog en alldeles för dålig position (vilken den nu var).
Rothstein: Vad bör staten göra?
s. 184: "Antingen har de kunnat begränsa sig till att driva traditionella arbetarklassfrågor, vilket å ena sidan försvårat eller omöjliggjort för partiet att nå regeringsmakten, men å andra sidan minskat de interna spänningarna inom arbetarrörelsen och gjort det möjligt för partiet att behålla en traditionell arbetarklassprofil. Eller också har de kunnat försöka bredda sin väljarbas genom att lansera en välfärdspolitik konstruerad så att den även attraherar tjänstemannagrupperna. [...] Risken har dock varit att den skapat starka ideologiska spänningar inom partiet och att den uppfattats som osolidarisk av partiets traditionella arbetarklassväljare vilka då kunna sluta rösta eller stödja partiet.
Hur svårhanterligt detta dilemma varit historiskt varierar enligt teorin mellan olika länder beroende på klasstrukturens komposition och hur arbetarrörelsen är organiserad."
s. 185: "för det första är det enligt denna forskning just den svenska socialdemokratin som framhållits som innehavare av det internationella mästerskapet i hanteringen av detta dilemma. Den har lyckats hitta bästa möjliga balans mellan arbetar- och tjänstemannaintressen genom utformningen av olika socialpolitiska åtgärdsprogram i enlighet med dessa post facto-handböcker i reformistisk politisk strategi."
Sedan kommer en utläggning av att personer med mellaninkomster stödjer välfärdspolitiken om de är nöjda med det som levereras - om de får valuta för sina skattepengar.
Torsten Svensson (1994) Socialdemokratins dominans
Svenssons och Molins böcker blir då i första hand studier av om Socialdemokraterna verkligen har tänkt på det här sättet.
Nackdelen med Svenssons studie är att den bara studerar Socialdemokratin. Det är många frågor som är obesvarade där.
Svensson pratar dock tidigt om att en poäng med hans undersökning är att väljarna inte har preciserade preferenser från början. Ska man tolka det som att preferenserna är en funktion av strategin?
Det är klart (s. 21-22) att det rör sig om att skapa stödet i någon mån. (En alternativ tolkning skulle kunna vara att det handlar om att göra saker som är tillräckligt väl förenliga med de vaga preferenser som folk har, eller med deras vardagsproblem, för att de ska acceptera detta.)
Svensson refererar Przeworskis ord om att klasskamp är en kamp om klasser, snarare än mellan. Kollektiva identiteter omformas ständigt. Detta förutsätter att det är identiteten som är mekanismen, och att nyckeln då ligger i utformningen av en gemensam löntagaridentitet. Intuitivt lite rimligt ändå. Man skapar en idealtyp som många kan se sig själva i och resonera utifrån. I så fall är "klassidentititet" (på appellnivå) något som är ganska frikopplat från ekonomiska strukturer, men kanske bestäms deras framgång av deras relation till denna struktur. Då är vi å andra sidan tillbaka i strukturförklaringarna. Strukturförespråkare är knappast omedvetna om dessa faktorer, men ser dem som mer eller mindre automatiska.
s. 30: Här citeras P om att preferenser inte är givna, utan skapas av partier. Men Przeworski ger knappast någon klar teori om hur, väl?
Löntagarstrategin anses bestå av generell välfärdspolitik, klassöverbryggande organisationer, och differentierad propaganad. Klasstrategin är arbetarpolitik, klassorganisation och klasspropaganda. Allt detta kan innebära ganska många olika saker. Men sedan preciseras inte effekterna på väljarkåren i annat än att stödet ökar eller blir stabilt med löntagarstrategin. Hur påverkas preferenserna? Spelar det inte roll vad högern gör?
Kritik mot P: oklart vilka byten (trade-offs) som är gångbara; måste dilemmat intensifieras - kan inte politiken omforma strukturen i sig (genom att tjänstemän och arbetare blir mer lika i sin sociala sitaution - men vilken situation avses)? För P är facket både något som möjliggör moderering och något som hindrar moderering.
s. 37: Här förs en diskussion om "vems strategi". Arthur Gould har ett par artiklar där han resonerar om medelklassens egen strategi (som dessutom sägs ha stor nytta av att man inte är organiserad och därmed mer flexibel). Låter, som Svensson påpekar, inte som strategiskt handlade alls, utan som efterhandsrationalisering. Artiklarna heter "The Salaried Middle Class in the Corporatist Welfare State" och "The Salaried Middle Class in the Welfare State in Sweden and Japan", från tidskriften "Policy and Politics". Istället ska det som Svensson talar om som den strategiska förklaringen handla om partiernas strategier.
Ett stort problem i Svenssons undersökning, som denne också tar upp, är att den inte undersöker högerns strategi vid samma tid. Den är inte heller jämförande. Därför blir det svårt att testa idéer om strategins betydelse för opinionen. För någonstans måste väl ändå preferenserna vara den beroende variabeln.
När Svensson själv gör en opinionsanalys är preferenserna ändå ganska givna, exogent. Det han försöker komma åt är om de gillar "sociala reformer" (dvs. välfärdspolitiken) eller inte, och han vill visa att det är större interaktionseffekt av den preferensen på benägenheten att rösta för socialdemokraterna i vissa grupper (tjänstemän). Men detta prövar inte hur preferenserna i sig bildas. En minst lika möjlig tolkning (eller kanske den som S gör) är att arbetarna delvis röstar av identitetskäl och av andra skäl, medan tjänstemännen bara har den generella välfärdspolitiken som man röstar på S för.
I denna opinionsanalys ingår också, enligt Svenssons sammanfattning, att stödet för "sociala reformer" ökade starkt i många tjänstemannagrupper under perioden efter 1956. Om jag förstår rätt så hade orden fått en annan innebörd efter ATP-striden. I den meningen var den konflikten definierande för mångas tänkande om politik. Av kapitlet i fråga framgår dock att det var först framåt 1960-talets slut som det skedde betydande skiften i dessa attityder, och att större delen av konvergensen mellan arbetare och tjänstemän handlade om att de förra blev mer negativa (s. 163). Det senare kan dock vara en termostateffekt.
s. 178: Två mekanismer: löntagarretorik och generell välfärdspolitik lockar väljarna; retrospektiv utvärdering av hur det funkade. Detta förtroendekapital kunde sedan behållas under en längre tid.
Dock även rimliga alternativa hypoteser: kvardröjande värderingar hos tjänstemän som kommer från arbetarklassen. Det senare studeras, och han kommer fram till att det tar bort en del av effekten av attityder till generell välfärdspolitik, men att sambandet ändå finns kvar.
s. 183: Här nämns också möjligheten att TCO har en radikaliserande inverkan. Men det kan så klart också vara så att de borgerliga inte går med i facket. Svensson gör inget bestämt statement i detta hänseende.
s. 219: "Såväl sjukförsäkring som ATP bärs upp av idén om standardtrygghet och lika villkor för alla grupper. Inkomstersättningsprincipen har föranlett olika forskare at var för sig etikettera såvl sjukförsäkrings- som ATP-reformen som [/] den reform som innebar övergången till "medelklassens välfärdsstat". Om det är nu är [sic] denna princip som är den geniala lösning som förenar rättviseprincip och strategisk fördel borde de eftersträvade effekterna följa båda reformerna. Så är nu inte fallet."
s. 288: "Miminilagstiftning med avseende på sjukförsäkringar och pensioner skulle ha permanentat olikartade sociala villkor arbetare och tjänstemän emellan. Tjänstemännens bättre avtal borgade för detta. Men den möllerska generella välfärdsstaten med inriktning på omfördelning till samhällets fattigare skikt, parad med frivilliga lösningar för de högre inkomsttagarna, kombinerades med Erlanders vidare ambitioner som kom till uttryck i "det starka samhället". Med ökat välstånd följde vidare idén att samhället inte bara borde garantera en minimistandard. Genom en satsning på generellt verkande socialförsäkringar som syftade till ökad social trygghet, men som inte inverkade på den rådande inkomstfördelningen, kunde en och samma politik presenteras för båda grupperna. Principen om inkomstersättning gav välfärdspolitiken ett ansikte som skulle kunna tilltala både arbetare och tjänstemän. Reformerna hade därtill den för det socialdemokratiska partiet gynnsamma effekten att de på sikt utjämnade skillnaderna mellan gruppernas sociala villkor och därmed ytterligare förbättrade partiets möjligheter att föra en löntagarpolitik."
Vilka är de sociala villkor som åsyftas? För mig låter det rimligare att säga ekonomiska villkor, eftersom det handlar om skydd mot vad som i grund och botten är ekonomiska risker (vad som nu är skillnaden mellan en ekonomisk och en social risk). Kanske är sociala villkor bara en synomym till riskskydd.
Här ser man hur som helst en tanke om att syftet inte var att vinna dessa väljare just nu, utan att förändra spelplanen på sikt. Dessa väljares preferenser skulle formas på sikt. Arbetarnas skulle lyftas något, tjänstemännen sänkas något, jämfört med vad som blivit fallet med en grundtrygghet och privata avtal. Syftet var inte att vinna väljare direkt, utan att driva igenom en politik som kunde tänkas vara gynnsam på sikt. Detta är slutsatserna i kapitel 7.
Om det verkligen hade den sortens effekter verkar dock vara okänt. Det är en svår kontrafaktisk utsaga detta. Men den hade kunnat tänkas vara lite testbar för mig. Synd att jag inser det nu så sent.
För att summera: Man kan disktuera olika effekter. En handlar om strategiska anpassning till preferenserna (vilket för att vara en förklaring till de höga röstetalen egentligen förutsätter att högern inte anpassar sig också). En handlar om socialiseringseffekter genom att man integreras i systemen, kanske genom policy visibility. En annan effekt om att det blir path dependency och svårt att ändra på ett sånt här system.
Svensson gör intressanta poänger gentemot de som hävdar att inkomstbortfall gillas av medelklassen: Ja, man försökte anpassa sig till tjänstemännen (åtminstone i pensionsfrågan), men det betyder inte att tjänstemännen gillade politiken väldigt mycket. Däremot hade man en tanke om att de här systemen skulle göra grupperna arbetare och tjänstemän lite mer lika. De skulle ha formellt lika villkor (men olika ersättningar, relaterade till lön), de skulle kanske se sig själva som ett gemensamt intresse i framtiden. Men hur rimligt är detta? Det låter på sin höjd som en fördröjande mekanism. Det finns en identitetskomponent i botten. S vill att alla ska tänka
på sig själva som löntagare, och högern vill behålla uppdelningen i arbetare och tjänstemän?
Fast hur förklaras i så fall framgångarna i valen kring ATP?
Är poängen från Svenssons sida här bara att tjänstemän inte gillar inkomstrelaterade ersättningar per se, utan bara gillar dem när de tjänar på dem? Dvs. de har ingen särskild samhällsetik som föreskriver detta (man ska få det man arbetat ihop etc.). De eventuella större populariteten för denna lösning handlade snarare om att de gynnades där och då (de fick extra benefits från S i övrigt). De långsiktiga effekterna handlar inte om policy visibility, utan om att man förändrade deras socio-ekonomiska situation som gjorde att de fick en löntagaridentitet.
Monday, February 1, 2016
Brint - In the Age of Experts
s. 5: "My analysis will focus on two important outcomes for recent historical changes: first, the triumph of the idea of professionals as agents of formal knowledge over the older idea of professionals as 'trustees' of socially important knowledge; and, secondly, the splintering of the professional stratum along functional, organizational, and market lines. Politically, these changes have led, I will argue, to a polarization of views within the professional stratum, rather than to a separation of professionals from other social classes and strata." Denna spridning är större (och kanske mer intressant) än de procentenheter som skiljer professionals från andra "business people". Med den förstnämnda tesen verkar avses (s. 8) en utveckling mot snävare specialister, snarare än någon som saknar egen vilja. Något som Friedson menade var något som professionella har anspråk på: de vill lägga sig i målen, inte bara ge tekniska råd.
Lipset påstås porträttera "professionals" som en modererande kraft i demokratin i Political Man.
s. 13: Tar avstånd från "new class"-teorierna. Den ökande liberalismen är ett "kompositionsfenomen", snarare än ett resultat av förändringar i de professionellas situation.
s. 13: "The 'new class' theorists have placed much emphasis on higher education as a force encouraging intellectual distance from 'bourgeois society.' But only rather weak grounds exist for thinking that the high levels of education creates a sense of distance from business values. Higher education socializes most people into the ascendant views among political elites at any given time. In the conservative climate of the recent past in the United States, high levels of education (including professional and graduate training) were associated with conservative views - at least on issues related to the economy - just as they have been associated with more liberal views during periods of reform."
Ganska hårda ord, och en intressant hypotes! Gäller det alla typer av värderingar. Köper inte detta utan vidare. 60-talets förändringar gick väl ändå väldigt snabbt?
s. 16: De professionella var en kraft som skapade större socialt välmående och höll tillbaka "capitalist development" i viktiga avseenden. Inte helt klart vad som åsyftas.
s. 18-19: Brint vill korrigera följande föreställningar: Expansionen av de professionella är inte en följd av en allmän trend mot deras ökande makt i ett post-industriellt samhälle, utan har flera olika källor. De har inte heller fått större makt, annat än en liten politisk elit (kanske menar Brint här samma grupp som Rothstein et al. benämner "policyprofessionella"). Möjligen spelar de roll på ett förberedande stadium. Det finns visserligen en retorisk motsättning mellan komtemplationens och handlingens människor, men få ifrågasätter egentligen de moderna demokratiska marknadsekonomierna.
I kapitel 2 går B ut hårt och slår fast att organisering och monopolisering är kärnan i det man benämner "professionella".
Här får man lite, lite mer klarhet i vad han menar med "social trustee professionals". Han tar upp Hughes påpekande om de professionellas "guilty knowledge" - de känner till sina klienters synder och svagheter: ekonomiska problem, olagliga handlingar, sjukdomar med mera. Detta gäller i synnerhet under den tidiga perioden, med läkare, advokater och präster som de främsta grupperna av professionella. I den andra perioden, början av 1600-talet (förmodar jag - det står "seventh century", men det måste vara fel, s. 28), expanderar gruppen en del, främst med officerare och arkitekter. Dessa erbjuder inte i första hand "expert service" åt enskilda, utan åt staten. Redan här börjar man utarbeta en slags "noblesse oblige". Nästa fas kommer runt 1900 och är kopplad till kapitalismens utveckling, såväl vad gäller tekniska och affärsrelaterade yrken, som olika former av "sociala" yrken.
s. 32: Wilenskys modell för professionaliseringsprocessen, med den egna organiseringen i centrum, och den nya "regulatory state" i slutet av 1800-talet. Betonar ömsesidig nytta: professionen vann autonomi, staten vann ett effektivt medel för kontroll av verksamheten och universiteten fick nya klientgrupper för att sköta utbildningen.
s. 36: Här förklaras social trustee professionalism som att det är just kombinationen av "civic-minded moral appeals" med "circumscribed technical appeals". Denna ideologi spåras också till runt 1900. Ett tal av John F. Dillon inför ABA. Thorstein Veblen och John Dewey var varma förespråkare av detta. Veblens kritik av "conspicious consumption" hos the idle rich kontrasteras mot ingenjörernas samhällsnyttiga sysslor. Dewey ville ha en friare yrkesman, utanför de smala hierarkierna i den moderna industrin, som grund för "a responsible democratic polity".
s. 37: "Although social trustee professionalism remained preeminent at least through the early 1960s, it did not, as I have noted, fully control the field of ideal expressions. A second important ideal also developed over this period. This ideal of expert professionalism emphasized the instrumental effectiveness of specialized, theoretically grounded knowledge, but included comparatively little concern with collegial organization, ethical standards, or service in the public interests.
s. 37: "The most important source of expert professionalism was the indifference of some applied science occupation to the nonmarket elements of social trustee professionalism. Expert professionalism developed principially in the engineering specialities with close ties to entreprenurial and large-scale business and weak levels of collegial organization." Exemplen är olika sorters ingenjörer. Det är en professionalism som är inriktad på sånt som marknaden efterfrågar, som är lönsamt (men kanske har en aspekt av långsiktighet i sig, som lång utbildning).
Social trustee-idealet kom dock att dominera fram till och med typ 1960-talet. Wilenskys artikel "The Professionalization of Everyone?" förefaller ha varit inledningen på en attack. W ska ha pekat på flera hinder mot "substantive" professionalisering. Han pekade bl.a. på att autonomin ofta var ganska begränsad. Men det låter inte för mig som om detta ska ha varit något som siktar på underminering. Möjligtvis påpekandet att vissa "professionella" sysslor egentligen inte var särskilt professionella utan enkla rutinsysslor. Hänvisningar till "kollegialitet" handlade ofta just om att slippa kontroll (man tog för givet att alla var lika bra). Friedsons Profession of Medicine m.fl. var ett angrepp på tanken att professionella tjänade allmänheten. Amerikaner började i högre grad sätta likhetstecken mellan inkomst och status (har detta ändrats sedan dess?). Överskott på vissa yrkesgrupper i slutet av 1960-talet. Expansionerna gjorde att allt fler blev alltmer specialiserade, även i de yrken som var relativt autonoma. (Kanske blev det också svårare att påstå att det man gjorde var "särskilt viktigt"?) SCOTUS slog ned några viktiga lagar för de professionellas monopol (exv. förbud mot standardpriser och annonsering). Men även internt gick man i en sådan riktning. Läkare gjorde motstånd mot förbud mot "egenremisser" (remisser till kliniker i vilka läkaren hade egna ekonomiska intressen).
Frågan är, varför håller vissa professioner fast vid social trustee-idealet? Är det så enkelt att de inte har en avsättning på marknaden? Knappast när det gäller läkare. Refererar här till en artikel av Nathan Glazer: "The Schools of Minor Professions".
s. 81: Skillnad mellan kritisk och analytisk rationalitet. De flesta professionella sysslar enbart med det senare enligt Brint. De ifrågasätter inte sitt grundläggande ramverk, utan de använder det.
s. 82-85: Fyra kulturella värden: utbildning (ingen annan grupp är så bra på det), autonomi (återknyter till den gamla medelklassen som 'oberoende'), "balancing and synthesizing ideas" (man gillar tanken på pragmatism, och att stå i mitten mellan intressen - låter ganska teknokratiskt i mina ögon, men B använder inte det ordet), och kontinuiteter (med de gamla professionerna, åtminstone som en hyllning av de egna traditionerna, och en viss 'reserverad' kompetens).
s. 86: De professionella är i mitten av ekonomiska frågor (lutandes konservativt) och till vänster (liberala) i sociala frågor, sett till aggregeringen. Det finns också interna skiljelinjer, men de är komplexa och många, snarare än enkla core/periphery eller public/private sector.
s. 87-90: Här diskuterar B variationen i attityder i ekonomiska frågor. Menar att det är närheten till business eller staten som avgör, men när det gäller orsaker talar han bara vagt om normer, och säger att det kan handla både om att de gillar de normerna, och att de lär sig gilla dem. På s. 90 kommer dock en särskilt intressant formulering när han relaterar "närheten" till business som att vara en kunskapsfråga: en fråga om att kunna göra affärer och behärska principerna för business. Här diskuteras också att vissa professioner är mer av command-oriented settings, medan andra har consultation-oriented settings. De förra är militär och polis, och alla yrken som handlar om att upprätthålla social ordning (gäller det även socialarbetare?), de senare handlar snarare om dialog mellan jämbördiga parter.
s. 90- Sedan finns det också andra demografiska karaktäristika som förklarar variation i ekonomisk liberalism: ekonomiska utsikter (vilket förklarar de svartas och de ungas större ekonomiska liberalism)
s. 92: Amerikanska professionella inte så positiva till facket.
s. 96: Tre källor till ekonomisk liberalism bland professionella: "people-centered motivations (found most often in human services), idea-centered motivations (found most often in academic and public-policy circles), and expression-centered motivations (found most often in the arts)". Detta i kontrast till de som menar att det finns en gemensam nämnare.
s. 96: "The designation of liberal professionals as a "high-status group" - a conventional label in the "new class" theory - is itself largely misfocused. With a few exceptions - Hollywood, the liberal arts colleges, and some foundations - centers of liberalism are found primarily in the least advantaged and most vulnerable quarters of the professional stratum - among people who are younger, have little income, and are located in the tax- and contribution-dependent sectors of the economy."
s. 96-97: Progressiva människor inte nödv. detsamma som progressiva institutioner. Två exempel: nöjesindustrin och akademin.
s. 97-103: Liberalism i social issues hänförs till utbildning. Inte lika relaterat till inkomst och status här, utan till närheten till "middle class morality". Känns dock aningens spekulativt och det saknas referenser, när B säger att de lägre har varit mer beroende av klassisk "jobba hårt moral", snarare än någon mer grandios lära.
s. 102-103: Lite oklart varför social issues har sådan sprängkraft, eftersom de är helt förenliga med den ekonomiska ojämlikheten. Många social issues handlar om att få kapitalismen att fungera bättre. Men att de har det är ovedersägligt menar B. En möjlig förklaring är kanske att det egentligen handlar om ekonomi i många fall. Iaf när det gäller hudfärg och kön.
s. 104: Not om en massa bra referenser om de professionella som progressiv klass. Främst med avseende på olika förändringsperioder i den amerikanska historien.
I kapitel 6 försöker Brint redogöra för skillnaderna i attityder mellan professionella och business. Men detta blir inte så lyckat. Han vill inte godkänna några klassrelaterade förklaringar, som att grupperna har olika intressen, utan förklaringarna är istället vad han kallar "kompositionella". Dessa saker handlar mycket om utbildning, tidsanda (optmismen kring den sociala ingenjörskonsten) och skiftande frågor. Det senare kan kanske förklara en tillbaka gång för demokraterna i denna grupp på 80-talet (givet att attityderna förblev desamma), men annars är det bara förklaringar som har mer "tillfällig" natur, som inte kan förklara det bestående gapet mellan professionals och business. Samtidigt verkar han också prata om vissa yrken som "liberala" och andra som "konservativa" till sin natur (s. 110) och nämner också att republikanerna på 1980-talet uppmuntrade utbildningssystemet att producera fler med "deras" yrken.
s. 123: "The most likely contributors to the attitude gap are the larger employment settings in which very different proportions of professionals and business people are located, and in which attitudes are distinctively more liberal than those in the relevant contrasting setting. [Talar han om nätverkseffekter här? Annars blir det cirkulärt .] For example, because public and private sector workers tend to have rather different attitudes, and because there is a large representational difference between the mainly private sector managers and the mainly public sector professionals, sectoral differences should be one of the more important compositional influences behind the attitude gap. This logic suggests that the most likely contributors to the attitude gap on economic issues are the three employment variables - sector, income, and occupation (particularly in relation to differences between human-services professionals and business people). [Här låter det verkligen som att han säger båda sakerna på samma gång: det har inte att göra med speciella yrken, och det har att göra med vissa yrken.] On social issues, the most likely contributors are the education, age, and gender differences between professionals and business people. [I Sverige kan nog även omfördelningsattityder ha med kön att göra.] These compositional differences are an underlying source of the attitude gap between professionals and business people, and they provide the cultural ambiance [atmosfär] out of which sharper tensions sometimes flare."
Ett problem här kan vara att den klassrelaterade tolkningen är lite vag. Han pratar om "emerging class interests" men preciserar aldrig riktigt vad det handlar om. Möjligen gjorde de han kritiserar aldrig det heller. Men här kommer dock en bra precisering!
s. 123: Klassteorin kanske inte helt fel, men behöver omformuleras: "The gap may not be the result of class tensions arising in a more or less natural way from differences between the holders of 'economic capital resources' and the holders of 'knowledge resources'. Rather, the gap is more likely based on the kinds of groups and institutions in which social validated 'knowledge resources' are embedded." Behöver utvecklas, men det ger en bra kontrast mot de han opponerar sig mot. Det kommer också spekulationer senare om att detta är mycket en perspektivfråga: låt säga att offentliganställda börjar uppfatta sig själva som mer beroende av den privata sektorn. (Jfr dock Häggs påstående att välfärds-Sverige administrerades av män och kvinnor som stod helt främmande för målen med verksamheten.) Detta tolkar jag som ett påstående att perceptionen spelar roll, men att den sociala distinktionen mellan olika sektorer inte nödvändigtvis är särskilt klar.
Lipset påstås porträttera "professionals" som en modererande kraft i demokratin i Political Man.
s. 13: Tar avstånd från "new class"-teorierna. Den ökande liberalismen är ett "kompositionsfenomen", snarare än ett resultat av förändringar i de professionellas situation.
s. 13: "The 'new class' theorists have placed much emphasis on higher education as a force encouraging intellectual distance from 'bourgeois society.' But only rather weak grounds exist for thinking that the high levels of education creates a sense of distance from business values. Higher education socializes most people into the ascendant views among political elites at any given time. In the conservative climate of the recent past in the United States, high levels of education (including professional and graduate training) were associated with conservative views - at least on issues related to the economy - just as they have been associated with more liberal views during periods of reform."
Ganska hårda ord, och en intressant hypotes! Gäller det alla typer av värderingar. Köper inte detta utan vidare. 60-talets förändringar gick väl ändå väldigt snabbt?
s. 16: De professionella var en kraft som skapade större socialt välmående och höll tillbaka "capitalist development" i viktiga avseenden. Inte helt klart vad som åsyftas.
s. 18-19: Brint vill korrigera följande föreställningar: Expansionen av de professionella är inte en följd av en allmän trend mot deras ökande makt i ett post-industriellt samhälle, utan har flera olika källor. De har inte heller fått större makt, annat än en liten politisk elit (kanske menar Brint här samma grupp som Rothstein et al. benämner "policyprofessionella"). Möjligen spelar de roll på ett förberedande stadium. Det finns visserligen en retorisk motsättning mellan komtemplationens och handlingens människor, men få ifrågasätter egentligen de moderna demokratiska marknadsekonomierna.
I kapitel 2 går B ut hårt och slår fast att organisering och monopolisering är kärnan i det man benämner "professionella".
Här får man lite, lite mer klarhet i vad han menar med "social trustee professionals". Han tar upp Hughes påpekande om de professionellas "guilty knowledge" - de känner till sina klienters synder och svagheter: ekonomiska problem, olagliga handlingar, sjukdomar med mera. Detta gäller i synnerhet under den tidiga perioden, med läkare, advokater och präster som de främsta grupperna av professionella. I den andra perioden, början av 1600-talet (förmodar jag - det står "seventh century", men det måste vara fel, s. 28), expanderar gruppen en del, främst med officerare och arkitekter. Dessa erbjuder inte i första hand "expert service" åt enskilda, utan åt staten. Redan här börjar man utarbeta en slags "noblesse oblige". Nästa fas kommer runt 1900 och är kopplad till kapitalismens utveckling, såväl vad gäller tekniska och affärsrelaterade yrken, som olika former av "sociala" yrken.
s. 32: Wilenskys modell för professionaliseringsprocessen, med den egna organiseringen i centrum, och den nya "regulatory state" i slutet av 1800-talet. Betonar ömsesidig nytta: professionen vann autonomi, staten vann ett effektivt medel för kontroll av verksamheten och universiteten fick nya klientgrupper för att sköta utbildningen.
s. 36: Här förklaras social trustee professionalism som att det är just kombinationen av "civic-minded moral appeals" med "circumscribed technical appeals". Denna ideologi spåras också till runt 1900. Ett tal av John F. Dillon inför ABA. Thorstein Veblen och John Dewey var varma förespråkare av detta. Veblens kritik av "conspicious consumption" hos the idle rich kontrasteras mot ingenjörernas samhällsnyttiga sysslor. Dewey ville ha en friare yrkesman, utanför de smala hierarkierna i den moderna industrin, som grund för "a responsible democratic polity".
s. 37: "Although social trustee professionalism remained preeminent at least through the early 1960s, it did not, as I have noted, fully control the field of ideal expressions. A second important ideal also developed over this period. This ideal of expert professionalism emphasized the instrumental effectiveness of specialized, theoretically grounded knowledge, but included comparatively little concern with collegial organization, ethical standards, or service in the public interests.
s. 37: "The most important source of expert professionalism was the indifference of some applied science occupation to the nonmarket elements of social trustee professionalism. Expert professionalism developed principially in the engineering specialities with close ties to entreprenurial and large-scale business and weak levels of collegial organization." Exemplen är olika sorters ingenjörer. Det är en professionalism som är inriktad på sånt som marknaden efterfrågar, som är lönsamt (men kanske har en aspekt av långsiktighet i sig, som lång utbildning).
Social trustee-idealet kom dock att dominera fram till och med typ 1960-talet. Wilenskys artikel "The Professionalization of Everyone?" förefaller ha varit inledningen på en attack. W ska ha pekat på flera hinder mot "substantive" professionalisering. Han pekade bl.a. på att autonomin ofta var ganska begränsad. Men det låter inte för mig som om detta ska ha varit något som siktar på underminering. Möjligtvis påpekandet att vissa "professionella" sysslor egentligen inte var särskilt professionella utan enkla rutinsysslor. Hänvisningar till "kollegialitet" handlade ofta just om att slippa kontroll (man tog för givet att alla var lika bra). Friedsons Profession of Medicine m.fl. var ett angrepp på tanken att professionella tjänade allmänheten. Amerikaner började i högre grad sätta likhetstecken mellan inkomst och status (har detta ändrats sedan dess?). Överskott på vissa yrkesgrupper i slutet av 1960-talet. Expansionerna gjorde att allt fler blev alltmer specialiserade, även i de yrken som var relativt autonoma. (Kanske blev det också svårare att påstå att det man gjorde var "särskilt viktigt"?) SCOTUS slog ned några viktiga lagar för de professionellas monopol (exv. förbud mot standardpriser och annonsering). Men även internt gick man i en sådan riktning. Läkare gjorde motstånd mot förbud mot "egenremisser" (remisser till kliniker i vilka läkaren hade egna ekonomiska intressen).
Frågan är, varför håller vissa professioner fast vid social trustee-idealet? Är det så enkelt att de inte har en avsättning på marknaden? Knappast när det gäller läkare. Refererar här till en artikel av Nathan Glazer: "The Schools of Minor Professions".
s. 81: Skillnad mellan kritisk och analytisk rationalitet. De flesta professionella sysslar enbart med det senare enligt Brint. De ifrågasätter inte sitt grundläggande ramverk, utan de använder det.
s. 82-85: Fyra kulturella värden: utbildning (ingen annan grupp är så bra på det), autonomi (återknyter till den gamla medelklassen som 'oberoende'), "balancing and synthesizing ideas" (man gillar tanken på pragmatism, och att stå i mitten mellan intressen - låter ganska teknokratiskt i mina ögon, men B använder inte det ordet), och kontinuiteter (med de gamla professionerna, åtminstone som en hyllning av de egna traditionerna, och en viss 'reserverad' kompetens).
s. 86: De professionella är i mitten av ekonomiska frågor (lutandes konservativt) och till vänster (liberala) i sociala frågor, sett till aggregeringen. Det finns också interna skiljelinjer, men de är komplexa och många, snarare än enkla core/periphery eller public/private sector.
s. 87-90: Här diskuterar B variationen i attityder i ekonomiska frågor. Menar att det är närheten till business eller staten som avgör, men när det gäller orsaker talar han bara vagt om normer, och säger att det kan handla både om att de gillar de normerna, och att de lär sig gilla dem. På s. 90 kommer dock en särskilt intressant formulering när han relaterar "närheten" till business som att vara en kunskapsfråga: en fråga om att kunna göra affärer och behärska principerna för business. Här diskuteras också att vissa professioner är mer av command-oriented settings, medan andra har consultation-oriented settings. De förra är militär och polis, och alla yrken som handlar om att upprätthålla social ordning (gäller det även socialarbetare?), de senare handlar snarare om dialog mellan jämbördiga parter.
s. 90- Sedan finns det också andra demografiska karaktäristika som förklarar variation i ekonomisk liberalism: ekonomiska utsikter (vilket förklarar de svartas och de ungas större ekonomiska liberalism)
s. 92: Amerikanska professionella inte så positiva till facket.
s. 96: Tre källor till ekonomisk liberalism bland professionella: "people-centered motivations (found most often in human services), idea-centered motivations (found most often in academic and public-policy circles), and expression-centered motivations (found most often in the arts)". Detta i kontrast till de som menar att det finns en gemensam nämnare.
s. 96: "The designation of liberal professionals as a "high-status group" - a conventional label in the "new class" theory - is itself largely misfocused. With a few exceptions - Hollywood, the liberal arts colleges, and some foundations - centers of liberalism are found primarily in the least advantaged and most vulnerable quarters of the professional stratum - among people who are younger, have little income, and are located in the tax- and contribution-dependent sectors of the economy."
s. 96-97: Progressiva människor inte nödv. detsamma som progressiva institutioner. Två exempel: nöjesindustrin och akademin.
s. 97-103: Liberalism i social issues hänförs till utbildning. Inte lika relaterat till inkomst och status här, utan till närheten till "middle class morality". Känns dock aningens spekulativt och det saknas referenser, när B säger att de lägre har varit mer beroende av klassisk "jobba hårt moral", snarare än någon mer grandios lära.
s. 102-103: Lite oklart varför social issues har sådan sprängkraft, eftersom de är helt förenliga med den ekonomiska ojämlikheten. Många social issues handlar om att få kapitalismen att fungera bättre. Men att de har det är ovedersägligt menar B. En möjlig förklaring är kanske att det egentligen handlar om ekonomi i många fall. Iaf när det gäller hudfärg och kön.
s. 104: Not om en massa bra referenser om de professionella som progressiv klass. Främst med avseende på olika förändringsperioder i den amerikanska historien.
I kapitel 6 försöker Brint redogöra för skillnaderna i attityder mellan professionella och business. Men detta blir inte så lyckat. Han vill inte godkänna några klassrelaterade förklaringar, som att grupperna har olika intressen, utan förklaringarna är istället vad han kallar "kompositionella". Dessa saker handlar mycket om utbildning, tidsanda (optmismen kring den sociala ingenjörskonsten) och skiftande frågor. Det senare kan kanske förklara en tillbaka gång för demokraterna i denna grupp på 80-talet (givet att attityderna förblev desamma), men annars är det bara förklaringar som har mer "tillfällig" natur, som inte kan förklara det bestående gapet mellan professionals och business. Samtidigt verkar han också prata om vissa yrken som "liberala" och andra som "konservativa" till sin natur (s. 110) och nämner också att republikanerna på 1980-talet uppmuntrade utbildningssystemet att producera fler med "deras" yrken.
s. 123: "The most likely contributors to the attitude gap are the larger employment settings in which very different proportions of professionals and business people are located, and in which attitudes are distinctively more liberal than those in the relevant contrasting setting. [Talar han om nätverkseffekter här? Annars blir det cirkulärt .] For example, because public and private sector workers tend to have rather different attitudes, and because there is a large representational difference between the mainly private sector managers and the mainly public sector professionals, sectoral differences should be one of the more important compositional influences behind the attitude gap. This logic suggests that the most likely contributors to the attitude gap on economic issues are the three employment variables - sector, income, and occupation (particularly in relation to differences between human-services professionals and business people). [Här låter det verkligen som att han säger båda sakerna på samma gång: det har inte att göra med speciella yrken, och det har att göra med vissa yrken.] On social issues, the most likely contributors are the education, age, and gender differences between professionals and business people. [I Sverige kan nog även omfördelningsattityder ha med kön att göra.] These compositional differences are an underlying source of the attitude gap between professionals and business people, and they provide the cultural ambiance [atmosfär] out of which sharper tensions sometimes flare."
Ett problem här kan vara att den klassrelaterade tolkningen är lite vag. Han pratar om "emerging class interests" men preciserar aldrig riktigt vad det handlar om. Möjligen gjorde de han kritiserar aldrig det heller. Men här kommer dock en bra precisering!
s. 123: Klassteorin kanske inte helt fel, men behöver omformuleras: "The gap may not be the result of class tensions arising in a more or less natural way from differences between the holders of 'economic capital resources' and the holders of 'knowledge resources'. Rather, the gap is more likely based on the kinds of groups and institutions in which social validated 'knowledge resources' are embedded." Behöver utvecklas, men det ger en bra kontrast mot de han opponerar sig mot. Det kommer också spekulationer senare om att detta är mycket en perspektivfråga: låt säga att offentliganställda börjar uppfatta sig själva som mer beroende av den privata sektorn. (Jfr dock Häggs påstående att välfärds-Sverige administrerades av män och kvinnor som stod helt främmande för målen med verksamheten.) Detta tolkar jag som ett påstående att perceptionen spelar roll, men att den sociala distinktionen mellan olika sektorer inte nödvändigtvis är särskilt klar.
Thursday, January 28, 2016
Philip Lerulf - Balansakten: Medelklassen som lever ur hand i mun
Detta är en pamflett från Timbro som verkar gå ut på att svenskarna borde spara mer, och att problemet är att de beskattas för hårt. Den offentliga tryggheten borde bytas ut mot privat förmögenhetsbildning, typ.
Tesen i boken är att många svenska familjer, även sådana med två inkomster, kan ha svårt att klara sin ekonomi. PL illustrerar med behovet av nödlån efter Volvos nedläggningar i Trollhättan, en familjen Hansson som bl.a. gjorde ett mindre lyckat husköp som verkar ha påverkat deras ekonomi svårt (även om de lyckades gå jämnt upp i slutändan).
s. 23: En undersökning från Demoskop (2011, webbaserad enkät, sägs inget om urval) säger att 17% av hushållen hade haft svårt att få ihop hushållsutgifterna någon gång under de senaste 12 månaderna. Det gäller även mer än 10% av de som tjänar 25-30000 kr i månaden. PL framhåller tidigare i boken att det förmodligen finns en selection bias mot de som har tryggare ekonomi i dessa undersökningar.
s. 24: SCB 2007: 12,6% av befolkningen mellan 16-84 kan inte få fram 14 000 kr inom en vecka. Detta gäller alltså även att låna dessa från vänner eller släktingar. Enligt Demoskop hade detta ökat till 18% 2011 (finanskrisen däremellan).
s. 26-27: Här ställs frågan hur länge man skulle klara sin nuvarande livsstil om ens nuvarande försörjning drogs in. För alla vuxna skulle typ hälften klara sig i minst upp till ett halvår. 18% skulle inte klara sig en månad.
s. 29: Även bland LO-medlemmar skulle 37% klara sig i upp till ett halvår. Inte jättemycket mer än TCO:are (49%).
s. 31: Snittsparande enligt Demoskop: 2200 kr. Bland de med årsinkomst på mellan 200000-300000 är denna siffra 1600 kr (efter amorteringar och pensionssparande). Över 400000 är siffran 4400. 12% sparar ingenting.
s. 33: Samtidigt har skuldsättningen ökat kraftigt. Från 106,6% av disponibel inkomst (2001) till 164% (2011). Hur lägger man de siffrorna mot varandra. Är det inte väldigt olika mått?
s. 35: 2007 hade 30% av svenskarna ingen nettoförmögenhet eller var skuldsatta. 40% har en förmögenhet under 20 000 kr. Räknar man bort marknadsvärdet på bostaden saknar nästan alla en nettoförmögenhet. Orimligt visst, men det är inte en tillgång som kan användas för att hjälpa av marginalerna i vardagen.
s. 39: Svensk förmögenhets-gini är högre än t.ex. Norges eller Tysklands. Skulle gärna sett fler länder + högsta och lägsta uppmätta värde.
s. 41-48: Om ekonomisk trygghet. Påpekanden om att privatförmögenheten är en lättare tillgänglig och på många sätt tryggare trygghet. Socialdemokraterna först emot större statlig inblandning i tryggheten. Enligt PL var man emot en "understödstagaranda". Rimligen har detta dock även kopplingar till det som Esping-Andersen kallar "ghettosocialism", och att man ville bygga upp makten inom de egna organisationerna i första hand. I den meningen kan man kanske de välfärsstaten som ett genuint medelklassprojekt. I början förespråkade liberaler obligatoriska socialförsäkringar, men det förklaras inte varför.
s. 49-54: Argumenterar mot Schlingmanns (och Trägårdh & Berggrens) tankar om statsindividualismen. Menar att den trygghet som staten skapar inte är genuin, eftersom varje krona tas från de som ska skyddas. Senare tycks argumentet vara att man borde få bestämma lite mer själv vilka risker som är viktiga. Här kommer också tanken att det finns en trade-off mellan statens makt och civilsamhällelig organisering.
s. 55-63: Handlar om de höga svenska skatterna. Mycket av pengarna cirkulerar i systemet, tillbaka till medborgarna.
s. 64-65: Hänvisar till nationalekonomen Dick Kling om att svenskarnas sparvilja minskade i och med ATP. Det intressanta borde väl vara om den minskade mer eller mindre med det man sparar till sin pension. Om mer, stora problem. Om mindre, inga problem alls.
s. 76: 16% säger att de har behövt använda kredit för att klara de löpande utgifterna under det senaste året. Ungefär lika stora andelar i LO, TCO och Saco. Källa: Demoskop 2012.
På slutet blir det mycket av en diskussion om hur väl välfärdsstaten funkar. PL:s ord om att välfärdsstaten inte har mycket att erbjuda Tommy och Lotta, låter märkliga. Möjligen kan man göra ett case för att de inte skulle ha samma typ av trygghetsbehov som andra medborgare. Men T&L har väl fortfarande behov av trygghet i arbetet? Kanske är den då mindre värd... En annan faktor som diskuteras är om arbetslöshetsförsäkringen främjar rörlighet på arbetsmarknaden (man måste ha arbetat ett antal månader i streck).
s. 88-89: Resonemang om individualisering, och att i denna epok är välfärdsstaten mindre relevant för att skydda medborgarna från de bekymmer de faktiskt har.
s. 92: PL tycks mena att sparbeteendet ändrats långt mer än ATP borde ha föranlett. Kanske kan funka med någon sorts Kahneman-resonemang, att vi bytte kognitiv modell.
Tesen i boken är att många svenska familjer, även sådana med två inkomster, kan ha svårt att klara sin ekonomi. PL illustrerar med behovet av nödlån efter Volvos nedläggningar i Trollhättan, en familjen Hansson som bl.a. gjorde ett mindre lyckat husköp som verkar ha påverkat deras ekonomi svårt (även om de lyckades gå jämnt upp i slutändan).
s. 23: En undersökning från Demoskop (2011, webbaserad enkät, sägs inget om urval) säger att 17% av hushållen hade haft svårt att få ihop hushållsutgifterna någon gång under de senaste 12 månaderna. Det gäller även mer än 10% av de som tjänar 25-30000 kr i månaden. PL framhåller tidigare i boken att det förmodligen finns en selection bias mot de som har tryggare ekonomi i dessa undersökningar.
s. 24: SCB 2007: 12,6% av befolkningen mellan 16-84 kan inte få fram 14 000 kr inom en vecka. Detta gäller alltså även att låna dessa från vänner eller släktingar. Enligt Demoskop hade detta ökat till 18% 2011 (finanskrisen däremellan).
s. 26-27: Här ställs frågan hur länge man skulle klara sin nuvarande livsstil om ens nuvarande försörjning drogs in. För alla vuxna skulle typ hälften klara sig i minst upp till ett halvår. 18% skulle inte klara sig en månad.
s. 29: Även bland LO-medlemmar skulle 37% klara sig i upp till ett halvår. Inte jättemycket mer än TCO:are (49%).
s. 31: Snittsparande enligt Demoskop: 2200 kr. Bland de med årsinkomst på mellan 200000-300000 är denna siffra 1600 kr (efter amorteringar och pensionssparande). Över 400000 är siffran 4400. 12% sparar ingenting.
s. 33: Samtidigt har skuldsättningen ökat kraftigt. Från 106,6% av disponibel inkomst (2001) till 164% (2011). Hur lägger man de siffrorna mot varandra. Är det inte väldigt olika mått?
s. 35: 2007 hade 30% av svenskarna ingen nettoförmögenhet eller var skuldsatta. 40% har en förmögenhet under 20 000 kr. Räknar man bort marknadsvärdet på bostaden saknar nästan alla en nettoförmögenhet. Orimligt visst, men det är inte en tillgång som kan användas för att hjälpa av marginalerna i vardagen.
s. 39: Svensk förmögenhets-gini är högre än t.ex. Norges eller Tysklands. Skulle gärna sett fler länder + högsta och lägsta uppmätta värde.
s. 41-48: Om ekonomisk trygghet. Påpekanden om att privatförmögenheten är en lättare tillgänglig och på många sätt tryggare trygghet. Socialdemokraterna först emot större statlig inblandning i tryggheten. Enligt PL var man emot en "understödstagaranda". Rimligen har detta dock även kopplingar till det som Esping-Andersen kallar "ghettosocialism", och att man ville bygga upp makten inom de egna organisationerna i första hand. I den meningen kan man kanske de välfärsstaten som ett genuint medelklassprojekt. I början förespråkade liberaler obligatoriska socialförsäkringar, men det förklaras inte varför.
s. 49-54: Argumenterar mot Schlingmanns (och Trägårdh & Berggrens) tankar om statsindividualismen. Menar att den trygghet som staten skapar inte är genuin, eftersom varje krona tas från de som ska skyddas. Senare tycks argumentet vara att man borde få bestämma lite mer själv vilka risker som är viktiga. Här kommer också tanken att det finns en trade-off mellan statens makt och civilsamhällelig organisering.
s. 55-63: Handlar om de höga svenska skatterna. Mycket av pengarna cirkulerar i systemet, tillbaka till medborgarna.
s. 64-65: Hänvisar till nationalekonomen Dick Kling om att svenskarnas sparvilja minskade i och med ATP. Det intressanta borde väl vara om den minskade mer eller mindre med det man sparar till sin pension. Om mer, stora problem. Om mindre, inga problem alls.
s. 76: 16% säger att de har behövt använda kredit för att klara de löpande utgifterna under det senaste året. Ungefär lika stora andelar i LO, TCO och Saco. Källa: Demoskop 2012.
På slutet blir det mycket av en diskussion om hur väl välfärdsstaten funkar. PL:s ord om att välfärdsstaten inte har mycket att erbjuda Tommy och Lotta, låter märkliga. Möjligen kan man göra ett case för att de inte skulle ha samma typ av trygghetsbehov som andra medborgare. Men T&L har väl fortfarande behov av trygghet i arbetet? Kanske är den då mindre värd... En annan faktor som diskuteras är om arbetslöshetsförsäkringen främjar rörlighet på arbetsmarknaden (man måste ha arbetat ett antal månader i streck).
s. 88-89: Resonemang om individualisering, och att i denna epok är välfärdsstaten mindre relevant för att skydda medborgarna från de bekymmer de faktiskt har.
s. 92: PL tycks mena att sparbeteendet ändrats långt mer än ATP borde ha föranlett. Kanske kan funka med någon sorts Kahneman-resonemang, att vi bytte kognitiv modell.
Wednesday, March 4, 2015
David Tjeder - The Power of Character: Middle Class Masculinities 1800-1900
Tjeders avhandling är avgränsad till medelklassen. Varför är inte helt klart för mig, och det verkar saknas en motivering av detta i inledningskapitlet. Men jag tänkte att det kunde vara intressant att se hur han avgränsar medelklassen som studieobjekt.
Han börjar med att säga (s. 30) att detta är ganska vagt. Det var en bred samling människor som inte upplevde sig som en del av (den gamla) eliten, men ändå över "the lower classes". Samtidigt hävdar Tjeder att det fanns någon form av identitetsprojekt här, och att man verkligen försökte skapa en enda klass.
s. 30: "In the present study, the term 'middle class' is understood loosely as those groups who were neither dependent on manual labour, nor lived on the interests of their capital. It was a small, emerging but immensely vociferous group which did not fit neatly into any of the four estates [...]. Statistics referred to them as 'non-noble persons of standing' ['ofrälse ståndspersoner', min anm.]. They included such strata as academics, authors, businessmen, journalists, newspaper editors, men of letters, pharmacists, physicians, teachers, and (further down in the hierarchy) civil servants."
Sedan säger T att han främst fokuserar på Bildungsbürgertum, snarare än businessmen, eftersom de förra mer tydligt artikulerar medelklassvärderingarna. (Men brukar man inte säga att businessfolk har andra värderingar?)
Detta är lite intressant, eftersom han blandar en rad olika inslag här. Först talas det om identitet, sedan bara om yrken. Han säger att de är en klass, men också att det fanns hierarkiska skillnader inom gruppen (vilket jag tycker låter slarvigt - det var ju aldrig frågan om någon formell organisation). Förmodligen syftar han på status med det senare.
I nästa stycke diskuterar han vidare om middle class values, och säger då att dessa värden omfattades även av delar av aristokratin (han nämner Lars-Johan Hierta och Louis de Geer). Men vad gör dem medelklassiga i så fall? Blir inte hela premissen för hans avgränsningar problematisk då? Nu vet jag inte exakt vad T:s frågeställning är, men vare sig han ska föra ett variabelresonemang eller beskriva ett avgränsat objekt, borde detta kunna ställa till det för honom. I synnerhet som jag misstänker (borde läsa den här mer i sin helhet någon gång) att denna medelklass inte resonerar så mycket i termer av klass.
Tillskriver medelklassen en större självmedvetenhet. Undrar det jag. Jfr renässanskulturen, eller adelns egna legitimeringsprojekt (se exv. Peter Englunds avhandling). Påstår (intressantare) med hänvisning till Foucault att medelklassen grundade sin identitet i sexualitet (adeln i blod, arv) och respektabilitet.
Referenser
Frykman & Löfgren (1979/1987) The Culture Builders.
Carter (?) The Emergence of Polite Society in Britain 1600-1800
Tosh (1999) A Man's Place: Masculinity and the Middle Class Home in Victorian England.
Ambjörnsson (1988) Den skötsamme arbetaren. Om hur arbetarklassen anammade medelklassideal.
Ryan (1981) The Cradle of The Middle Class - the family in Oneida County, New York, 1790-1865.
Jordansson (1998) Den goda människan från Göteborg - Genus och fattigvårdspolitik i det borgerliga samhällets framväxt.
Han börjar med att säga (s. 30) att detta är ganska vagt. Det var en bred samling människor som inte upplevde sig som en del av (den gamla) eliten, men ändå över "the lower classes". Samtidigt hävdar Tjeder att det fanns någon form av identitetsprojekt här, och att man verkligen försökte skapa en enda klass.
s. 30: "In the present study, the term 'middle class' is understood loosely as those groups who were neither dependent on manual labour, nor lived on the interests of their capital. It was a small, emerging but immensely vociferous group which did not fit neatly into any of the four estates [...]. Statistics referred to them as 'non-noble persons of standing' ['ofrälse ståndspersoner', min anm.]. They included such strata as academics, authors, businessmen, journalists, newspaper editors, men of letters, pharmacists, physicians, teachers, and (further down in the hierarchy) civil servants."
Sedan säger T att han främst fokuserar på Bildungsbürgertum, snarare än businessmen, eftersom de förra mer tydligt artikulerar medelklassvärderingarna. (Men brukar man inte säga att businessfolk har andra värderingar?)
Detta är lite intressant, eftersom han blandar en rad olika inslag här. Först talas det om identitet, sedan bara om yrken. Han säger att de är en klass, men också att det fanns hierarkiska skillnader inom gruppen (vilket jag tycker låter slarvigt - det var ju aldrig frågan om någon formell organisation). Förmodligen syftar han på status med det senare.
I nästa stycke diskuterar han vidare om middle class values, och säger då att dessa värden omfattades även av delar av aristokratin (han nämner Lars-Johan Hierta och Louis de Geer). Men vad gör dem medelklassiga i så fall? Blir inte hela premissen för hans avgränsningar problematisk då? Nu vet jag inte exakt vad T:s frågeställning är, men vare sig han ska föra ett variabelresonemang eller beskriva ett avgränsat objekt, borde detta kunna ställa till det för honom. I synnerhet som jag misstänker (borde läsa den här mer i sin helhet någon gång) att denna medelklass inte resonerar så mycket i termer av klass.
Tillskriver medelklassen en större självmedvetenhet. Undrar det jag. Jfr renässanskulturen, eller adelns egna legitimeringsprojekt (se exv. Peter Englunds avhandling). Påstår (intressantare) med hänvisning till Foucault att medelklassen grundade sin identitet i sexualitet (adeln i blod, arv) och respektabilitet.
Referenser
Frykman & Löfgren (1979/1987) The Culture Builders.
Carter (?) The Emergence of Polite Society in Britain 1600-1800
Tosh (1999) A Man's Place: Masculinity and the Middle Class Home in Victorian England.
Ambjörnsson (1988) Den skötsamme arbetaren. Om hur arbetarklassen anammade medelklassideal.
Ryan (1981) The Cradle of The Middle Class - the family in Oneida County, New York, 1790-1865.
Jordansson (1998) Den goda människan från Göteborg - Genus och fattigvårdspolitik i det borgerliga samhällets framväxt.
Monday, May 19, 2014
Tom Söderberg - Den namnlösa medelklassen
En historisk avhandling, som bildar en medelklassens förhistoria i Sverige. En del intressant, men svår att begripa sig på då jag fortfarnade inte riktigt fattar t.ex. vad som skiljer en borgare från en stadsbo, eller riktigt hur begreppet medelklass enligt Söderberg förhåller sig till denna grupp. En del intressanta lärospån, och några trådar att spinna vidare i för vidare historieläsning blir det dock. Framförallt om tiden kring Karl XI:s räfst och reduktion.
s. 7: Ordet medelklass i ett brev från Geijer 1810. Tidigaste belägget i svenskan 1792. (Ericsson har källor på detta.) Verkar ha varit välkänt 1810. Medelstånd finns i Dalin 1750. "Överklass" och "underklass" blev känt först med "Tjänstekvinnans son". Arbetarklass kom enligt S ca 1850. Termen "ofrälse ståndsperson" en föregångare till "medelklass". Människor som var socialt jämbördiga med de tre övre stånden, men inte medlemmar av dem. (Vad var i så fall "borgare"?)
Lite oklart vad S lägger i termen klass egentligen. Verkar vara frågan om något sorts allmän social rang, i kontrast till stånd, som är en juridisk ställning.
Om klass och stånd förr: s. 9: "Trots att stånd och klasser är skilda ting, var genom riksdagen samhällsklasserna av gammalt ett fast element i vårt statsliv. I linje med den förhärskande synen på de skilda stånden kommer särskilt borgarståndet i åtanke, men varken prästeståndet eller bondeståndet är i sin helhet uteslutet på förhand. Begreppet stånd tas då här i sin trängre mening, sådan den gällde exempelvis vid ståndsriksdagens bildning: borgerskapet, ej hela stadsbefolkningen avses osv."
s. 10: "Kan man föra begreppet medelklass hur långt tillbaka som helst? En hastig blick på primitiva tillstånd stämmer till ett nekande svar. Karakteristiskt för forngermanerna var en enda verkligt avgörande nivåskillnad, den som allmännast gick mellan fria och trälar."
s. 11: "Sociala mellanskikt har förmodligen framträtt efter hand i förhistorisk tid. Länge har de varit helt ringa eller mycket otydligt avgränsade. En fortgående differentiering sker emellertid, och en tredelning börjar te sig som en möjlig och allt mer påkallad schematisering av världen." Ser ett samband mellan differentiering och utvecklingsnivå. Vad nu det betyder.
s. 17-24: Borgerskapets/medelklassens uppkomst i Sverige har att göra med invandring av tyska handelsmän, bergsmän och präster. Dock luddigt i källorna om vilken ställning de hade. Källor: Alsnö och Skänninge stadga. De verkar i det svenska fallet ha assimilerats ovanligt långt. Detta är på 1200-talet. S diskuterar "beroende män i trohetsförhållande till en storman", som delvis hör till medelklassens förhistoria, då de bör ha utgjort rekryteringsbas för lokala ämbetsmän.
s. 25-43: Här diskuteras senmedeltiden. Det sker en form av försvenskning under denna tid, men lite oklart hur. Bergsmännen mäktigare och mer politiskt aktiva än borgarna. Städerna blev enligt S inte tillräckligt stora och rika för att odla fram något skikt av rika patricier. Borgarna i Stockholm slöt upp kring Gustav Vasa på ett sätt om dalkarlarna inte gjorde. Bergsmännen var i ständig opposition mot unionskungarna, inte bara under upproren, utan kontinuerligt.
Sedan diskuteras "Vasadespotismen", och allt fram till frihetstiden. Tyvärr verkar mina anteckningar här gått förlorade. Den enda detalj jag minns är att borgerligheten/medelklassen hade lite påverkan på något beslut ca 1679, men att de i övrigt inte gör mycket väsen av sig politiskt.
s. 44: S spelar ned GV. Borgerlig historieskrivning detta? Enligt Lönnroth skulle redan sturarna ha utvecklat statsapparaten.
Rikare borgerskap i Stockhom vid 1500-talets slut. Andra städer ev. något fattigare (men osäkerheter i källorna).
Landsköp: alla beskylldes för det av myndigheterna. Många av dessa var bönder snarare än borgare. Skottarna. S anser att detta klargör begränsningen i borgarklassens betydelse vid denna tid.
Hantverkare i hög grad knutna till hovet i Stockholm. Guldsmeder ofta speciella internationellt, men inte i Sverige. Här fanns ingen betydande kapitalmarknad.
En inventering av borgarklassen i denna tid. Mycket få generaliseringar. På slutet dock en del internationella jämförelser. Vissa bestämmelser gjorde att vi inte fick något gentry. Ingen cirkulation borgare-adel. Ingen borgerlig kultur, annat än viss input.
Inte heller lika patriciskt. Ingen familj sträcker sig över mer än ett par generationer. Borgarnas politiska roll blygsam, men det verkar alla grupper ha varit vid denna tid.
Merkantilismens kult av handel och städer, i centrum för statens intresse.
s. 90-109: Så här långt en massa olika yrken: lagläsare, fogdar, mycket om borgaradel. Men jag får inte kläm på det teoretiska.
S använder här ordet medelklasser för att markera den svaga samhörighetskänslan (som alltså blir starkare 1772?).
Nu blir det fler ofrälse inom byråkratin.
Mellanskiktet utgör enligt S 2-3% av befolkningen, i kontrast till adelns 0,5%.
s. 123-131 Diverse klassaspekter på riksdagspolitiken. Inget speciellt om MK dock. (En studie så god som någon: "Klassaspekter på riksdagspolitiken, 1523-1866"). Gmg av diverse grupper. Många olika men mycket lite systematik: statsbyråkrater, välbärgat borgerskap, läkare etc. Gruppernas ställning bedöms i viss mån genom i vilken omfattning de vann adelskap.
s. 132: Räfst och reduktion ruinerade inte adeln. Jorden behölls i ganska stor utsträckning. Likaså privilegierna.
Kap. 5: "Det byråkratiska enväldets affärsvärld." Redogörelser för en massa näringsgrenars expansion och utveckling: hantverk, skeppsbyggande, brukspatroner och andra industrimänniskor. Ref. till Sten Carlsson, men mest om teoretiska åtskillnader. Större borgerligt inslag i adlandet under denna tid.
"Ståndsperson" - Personer med god social och ekonomisk ställning utan ståndstillhörighet. Men fanns det så många vid denna tid? Gmg av förmögenheter. Säger dock ej så mycket, för jag kan inte sätta det i relation till något.
s. 157: Borgarståndets riksdagsprotokoll från före 1713 förlorat?
Reformen 1678 sägs ha fler medelklassavtryck än tidigare. En massa historia förutsätts här som jag inte kan.)
s. 159: Borgarklassen INTE särskilt inflytelserik vid bildandet av riksbanken 1668.
s. 160: Borgarna överlag inte framstående i riksdagen kring 1680 års välvning.
Återigen svårt att få överblick. Adelskap verkar ha eftersträvats. Vore kul med en inventering av klass kontra stånd i äldre tid. Oklart hur borgarna drabbades (om) av reduktionen. Drevs igenom med hjälp av dem i riksdagen, men de verkar ha klagat mycket efteråt.
s. 180: "Huvuddelen av den civila centralförvaltningen ökade från ca 350 tjänster 1718 till ca 600 1772."
Det handlar hela tiden om tjänstemän och handelsmän. Bildungsbürgertum och Wirtschaftsbürgertum. Det handlar nu också i någon mån om präster.
De där bergsmännen, är det frågan om egenföretagare, elller vad? Var de delägare i gruvorna?
Och hur är gruvorna egentligen relaterade till bruken? De gör järn, verkar det som. Är det förädling av malmen som bryts av bergmännen?
s. 197: Släkten Geijer som brukspatroner. Beskrivs som mycket driftiga. Trots att arvet efter stamfadern delades på fyra lyckades dessa bygga upp förmögenheter på egen hand.
I sjunde kapitlet, om frihetstiden, blir jag återigen väldigt osäker på strukturen på saker och ting dåförtiden. Det beskrivs en motsättning mellan borgerskapet och magistraten. Magistraten var väl dåtidens lokalpolitiska organisation i städerna, men styrdes den inte av borgerskapet?
s. 206: Något om att Stockholms borgerskap i frihetstidens början tvingade till sig politisk makt lokalt eftersom staten var skyldig dem pengar.
s. 210: "...hattarna som partibildning har sitt embryo i den sociala och ekonomipolitiska klyviningen inom Stockholms borgerskap och dess riksdagsgrupp." Detta verkar ha handlat om de stora mot de små köpmännen - "den stora grossist- och redarvärlden" står det på sidan efter. Mycket om näringspolitik, skeppstillstånd och valordningar på dessa sidor.
Eller vänta, var det mössorna som var "medelklasspartiet"? Det är klart, hattarna var mer för krig, så det vore inte otippat. Fast senare pratar han om att hattarna också de hade en "borgerlig kärna" (i betydelsen en borgerlig del).
Den enda vettiga generaliseringen jag fått ut av femte kapitlet är att borgerskapet (och medelklassen, inte klart hur han skiljer på dessa) blev mer politiskt aktivt. (Hur kan det dröja så länge innan industrin kommer till Sverige?) Oklart hur den vokabulären fungerar. Han pratar om en "rent borgerlig mellanklass" (s. 218). Vad är detta i kontrast till? Prästerna?
s. 227: storgarvaren Johan Westin ledare för mössornas borgarståndsdel. "etablerad som partikansli".
s. 229: pratar om borgarståndet mot byråkratväldet.
Politiken utspelar sig för mellanskiktens del inom privliegieväsendet och näringsregleringen.
Under de fortsatta sidorna handlar det en del om kulturlivet, men Söderberg menar att snarare än att kulturlivet var medelklassigt och borgerligt, så var det kulturen i allmänhet som blev det. Det pratas en del om det engelska inflytandet. Någon sorts medelklass (i den kommunitära klassbemärkelsen) verkar utbildas i Stockholm under denna tid, men det är oklart hur.
s. 7: Ordet medelklass i ett brev från Geijer 1810. Tidigaste belägget i svenskan 1792. (Ericsson har källor på detta.) Verkar ha varit välkänt 1810. Medelstånd finns i Dalin 1750. "Överklass" och "underklass" blev känt först med "Tjänstekvinnans son". Arbetarklass kom enligt S ca 1850. Termen "ofrälse ståndsperson" en föregångare till "medelklass". Människor som var socialt jämbördiga med de tre övre stånden, men inte medlemmar av dem. (Vad var i så fall "borgare"?)
Lite oklart vad S lägger i termen klass egentligen. Verkar vara frågan om något sorts allmän social rang, i kontrast till stånd, som är en juridisk ställning.
Om klass och stånd förr: s. 9: "Trots att stånd och klasser är skilda ting, var genom riksdagen samhällsklasserna av gammalt ett fast element i vårt statsliv. I linje med den förhärskande synen på de skilda stånden kommer särskilt borgarståndet i åtanke, men varken prästeståndet eller bondeståndet är i sin helhet uteslutet på förhand. Begreppet stånd tas då här i sin trängre mening, sådan den gällde exempelvis vid ståndsriksdagens bildning: borgerskapet, ej hela stadsbefolkningen avses osv."
s. 10: "Kan man föra begreppet medelklass hur långt tillbaka som helst? En hastig blick på primitiva tillstånd stämmer till ett nekande svar. Karakteristiskt för forngermanerna var en enda verkligt avgörande nivåskillnad, den som allmännast gick mellan fria och trälar."
s. 11: "Sociala mellanskikt har förmodligen framträtt efter hand i förhistorisk tid. Länge har de varit helt ringa eller mycket otydligt avgränsade. En fortgående differentiering sker emellertid, och en tredelning börjar te sig som en möjlig och allt mer påkallad schematisering av världen." Ser ett samband mellan differentiering och utvecklingsnivå. Vad nu det betyder.
s. 17-24: Borgerskapets/medelklassens uppkomst i Sverige har att göra med invandring av tyska handelsmän, bergsmän och präster. Dock luddigt i källorna om vilken ställning de hade. Källor: Alsnö och Skänninge stadga. De verkar i det svenska fallet ha assimilerats ovanligt långt. Detta är på 1200-talet. S diskuterar "beroende män i trohetsförhållande till en storman", som delvis hör till medelklassens förhistoria, då de bör ha utgjort rekryteringsbas för lokala ämbetsmän.
s. 25-43: Här diskuteras senmedeltiden. Det sker en form av försvenskning under denna tid, men lite oklart hur. Bergsmännen mäktigare och mer politiskt aktiva än borgarna. Städerna blev enligt S inte tillräckligt stora och rika för att odla fram något skikt av rika patricier. Borgarna i Stockholm slöt upp kring Gustav Vasa på ett sätt om dalkarlarna inte gjorde. Bergsmännen var i ständig opposition mot unionskungarna, inte bara under upproren, utan kontinuerligt.
Sedan diskuteras "Vasadespotismen", och allt fram till frihetstiden. Tyvärr verkar mina anteckningar här gått förlorade. Den enda detalj jag minns är att borgerligheten/medelklassen hade lite påverkan på något beslut ca 1679, men att de i övrigt inte gör mycket väsen av sig politiskt.
s. 44: S spelar ned GV. Borgerlig historieskrivning detta? Enligt Lönnroth skulle redan sturarna ha utvecklat statsapparaten.
Rikare borgerskap i Stockhom vid 1500-talets slut. Andra städer ev. något fattigare (men osäkerheter i källorna).
Landsköp: alla beskylldes för det av myndigheterna. Många av dessa var bönder snarare än borgare. Skottarna. S anser att detta klargör begränsningen i borgarklassens betydelse vid denna tid.
Hantverkare i hög grad knutna till hovet i Stockholm. Guldsmeder ofta speciella internationellt, men inte i Sverige. Här fanns ingen betydande kapitalmarknad.
En inventering av borgarklassen i denna tid. Mycket få generaliseringar. På slutet dock en del internationella jämförelser. Vissa bestämmelser gjorde att vi inte fick något gentry. Ingen cirkulation borgare-adel. Ingen borgerlig kultur, annat än viss input.
Inte heller lika patriciskt. Ingen familj sträcker sig över mer än ett par generationer. Borgarnas politiska roll blygsam, men det verkar alla grupper ha varit vid denna tid.
Merkantilismens kult av handel och städer, i centrum för statens intresse.
s. 90-109: Så här långt en massa olika yrken: lagläsare, fogdar, mycket om borgaradel. Men jag får inte kläm på det teoretiska.
S använder här ordet medelklasser för att markera den svaga samhörighetskänslan (som alltså blir starkare 1772?).
Nu blir det fler ofrälse inom byråkratin.
Mellanskiktet utgör enligt S 2-3% av befolkningen, i kontrast till adelns 0,5%.
s. 123-131 Diverse klassaspekter på riksdagspolitiken. Inget speciellt om MK dock. (En studie så god som någon: "Klassaspekter på riksdagspolitiken, 1523-1866"). Gmg av diverse grupper. Många olika men mycket lite systematik: statsbyråkrater, välbärgat borgerskap, läkare etc. Gruppernas ställning bedöms i viss mån genom i vilken omfattning de vann adelskap.
s. 132: Räfst och reduktion ruinerade inte adeln. Jorden behölls i ganska stor utsträckning. Likaså privilegierna.
Kap. 5: "Det byråkratiska enväldets affärsvärld." Redogörelser för en massa näringsgrenars expansion och utveckling: hantverk, skeppsbyggande, brukspatroner och andra industrimänniskor. Ref. till Sten Carlsson, men mest om teoretiska åtskillnader. Större borgerligt inslag i adlandet under denna tid.
"Ståndsperson" - Personer med god social och ekonomisk ställning utan ståndstillhörighet. Men fanns det så många vid denna tid? Gmg av förmögenheter. Säger dock ej så mycket, för jag kan inte sätta det i relation till något.
s. 157: Borgarståndets riksdagsprotokoll från före 1713 förlorat?
Reformen 1678 sägs ha fler medelklassavtryck än tidigare. En massa historia förutsätts här som jag inte kan.)
s. 159: Borgarklassen INTE särskilt inflytelserik vid bildandet av riksbanken 1668.
s. 160: Borgarna överlag inte framstående i riksdagen kring 1680 års välvning.
Återigen svårt att få överblick. Adelskap verkar ha eftersträvats. Vore kul med en inventering av klass kontra stånd i äldre tid. Oklart hur borgarna drabbades (om) av reduktionen. Drevs igenom med hjälp av dem i riksdagen, men de verkar ha klagat mycket efteråt.
s. 180: "Huvuddelen av den civila centralförvaltningen ökade från ca 350 tjänster 1718 till ca 600 1772."
Det handlar hela tiden om tjänstemän och handelsmän. Bildungsbürgertum och Wirtschaftsbürgertum. Det handlar nu också i någon mån om präster.
De där bergsmännen, är det frågan om egenföretagare, elller vad? Var de delägare i gruvorna?
Och hur är gruvorna egentligen relaterade till bruken? De gör järn, verkar det som. Är det förädling av malmen som bryts av bergmännen?
s. 197: Släkten Geijer som brukspatroner. Beskrivs som mycket driftiga. Trots att arvet efter stamfadern delades på fyra lyckades dessa bygga upp förmögenheter på egen hand.
I sjunde kapitlet, om frihetstiden, blir jag återigen väldigt osäker på strukturen på saker och ting dåförtiden. Det beskrivs en motsättning mellan borgerskapet och magistraten. Magistraten var väl dåtidens lokalpolitiska organisation i städerna, men styrdes den inte av borgerskapet?
s. 206: Något om att Stockholms borgerskap i frihetstidens början tvingade till sig politisk makt lokalt eftersom staten var skyldig dem pengar.
s. 210: "...hattarna som partibildning har sitt embryo i den sociala och ekonomipolitiska klyviningen inom Stockholms borgerskap och dess riksdagsgrupp." Detta verkar ha handlat om de stora mot de små köpmännen - "den stora grossist- och redarvärlden" står det på sidan efter. Mycket om näringspolitik, skeppstillstånd och valordningar på dessa sidor.
Eller vänta, var det mössorna som var "medelklasspartiet"? Det är klart, hattarna var mer för krig, så det vore inte otippat. Fast senare pratar han om att hattarna också de hade en "borgerlig kärna" (i betydelsen en borgerlig del).
Den enda vettiga generaliseringen jag fått ut av femte kapitlet är att borgerskapet (och medelklassen, inte klart hur han skiljer på dessa) blev mer politiskt aktivt. (Hur kan det dröja så länge innan industrin kommer till Sverige?) Oklart hur den vokabulären fungerar. Han pratar om en "rent borgerlig mellanklass" (s. 218). Vad är detta i kontrast till? Prästerna?
s. 227: storgarvaren Johan Westin ledare för mössornas borgarståndsdel. "etablerad som partikansli".
s. 229: pratar om borgarståndet mot byråkratväldet.
Politiken utspelar sig för mellanskiktens del inom privliegieväsendet och näringsregleringen.
Under de fortsatta sidorna handlar det en del om kulturlivet, men Söderberg menar att snarare än att kulturlivet var medelklassigt och borgerligt, så var det kulturen i allmänhet som blev det. Det pratas en del om det engelska inflytandet. Någon sorts medelklass (i den kommunitära klassbemärkelsen) verkar utbildas i Stockholm under denna tid, men det är oklart hur.
Wednesday, April 16, 2014
Korpi och Palme om "The Paradox of Redistribution"
The Paradox of Redistribution and Strategies of Equality: Welfare State Institutions,
Inequality, and Poverty in the Western Countries
Author(s): Walter Korpi and Joakim PalmeSource: American Sociological Review, Vol. 63, No. 5 (Oct., 1998), pp. 661-687
Artikeln handlar om hur välfärdsstaten bäst bekämpar ojämlikheten. Det handlar om generella och riktade program, nivån på ersättningarna och om man ska ta in medelklassen eller inte.
s. 663: Because marginal types of social policy programs are directed primarily at those below the poverty line, there is no rational base for a coalition between those above and those below the poverty line. In effect, the poverty line splits the working class and tends to generate coalitions between
better-off workers and the middle class against the lower sections of the working class, something which can result in tax revolts and backlash against the welfare-state.
Personer som förkastar generell välfärdspolitik: Castles och Mitchell (1992), Goodin och Legrand (1987), Gordon Tullock, Brian Barry.
s. 664: Thus, welfare state institutions can be viewed as "intervening variables" (Lazarsfeld 1962), on one hand reflecting causal factors such as actions by coalitions of interest groups, and on the other hand potentially having feedback effects on distributive processes via their effects on the formation of interests, preferences and coalitions among citizens. Therefore a fruitful hy-pothesis is that, while the institutions of the welfare state are to an important extent shaped by different types of interest groups,
once institutions are in place they tend to influence the long-term development of definitions of interests and coalition formation among citizens.
s. 666: (1) Relevant to the issue of targeting versus universalism, the first aspect refers to the definition of bases of entitlement and involves four qualitatively different criteria indicating whether
eligibility is based on need determined via a means test, on contributions (by the insured or employers) to the financing of the social insurance program, on belonging to a specified occupational category, or on citizenship (residence) in the country.7 (2) The second aspect concerns the underlying principle guiding the determination of benefit levels-that is, the extent to which social insurance benefits should replace lost income. The benefit-level principle can be seen as a continuous variable, going from means-tested minimum benefits, to flatrate benefits given equally to everyone, and
to benefits that in different degrees are related to previous earnings. (3) The third aspect is qualitative and refers to the forms for governing a social insurance program. This aspect receives its significance via its combination with the previous two aspects. Here we create a dichotomy based on whether representatives of employers and employees cooperate in the governing of a program.
s. 669: The encompassing model combines ideas from Bismarck and Beveridge into a new pattern. In this model, eligibility is based on contributions and citizenship. Universal programs covering all citizens and giving them basic security are combined with earningsrelated benefits for the economically active population. This model reduces the demand for private insurance and has the potential of encompassing all citizens within the same program.
Märkligt att de är så fokuserade på socialförsäkringsprogram. Men kanske kan alla tjänster reduceras till basic security/targeted. Får läsa Bergh om detta.
I den empiriska analysen begränsar de sig till ålderspension och sjukersättningarna. De klassificerar länderna enligt sin ovan nämnda typologi.
s. 671: Divergence can be fostered by either institutional structures that directly segment risk pools along socioeconomic lines, or indirectly via redistributive strategies that create differences of interest between the poor and the nonpoor, between workers and salaried employees. The institutions of the corporatist and the voluntary state-subsidized models have direct effects on the segmenting of risk pools. The corporatist model is based on a direct segmentation of risk pools along socioeconomic lines. By creating programs specific to branches of industry and occupational status, corporatist programs separate citizens into relatively homogeneous risk categories that are accorded more or less differing conditions, contributions, and benefits. Thus, this model brings to the fore the potential
lines of socioeconomic cleavages among citizens, creates differences in short-term economic interests among occupational categories, and tends to institutionalize these differences.
s. 672: By discriminating in favor of the poor, the targeted model creates a zero-sum conflict of
interests between the poor and the better-off workers and the middle classes who must pay for the benefits of the poor without receiving any benefits. The targeted model thus tends to drive a wedge between the short-term material interests of the poor and those of the rest of the population, which
must rely on private insurance. It gives the better-off categories no rational basis for including the poor, and leaves the poor to trust in the altruism of the more fortunate.As made explicit by Beveridge (1942), in the basic security model flat-rate benefits are intended only to provide a safety net for the
working class, while the middle classes are expected to safeguard their standards of living through various forms of private insurance. Social insurance systems in the basic security model therefore tend to become a concern primarily for manual workers, while as in the targeted model, private insurance is likely to loom large for salaried employees and other better-off groups. Therefore, the basic security model is also likely to separate the interests of high-income strata from those of workers and the poor.
s. 672: By giving basic security to everybody and by offering clearly earnings-related benefits to all economically active individuals, in contrast to the targeted and basic security models, the encompassing model brings low-income groups and the better-off citizens into the
same institutional structures. Because of its earnings-related benefits, it is likely to reduce the demand for private insurance. Thus, the encompassing model can be expected to have the most favorable outcomes in terms of the formation of cross-class coalitions that include manual workers as well as the middle classes. By providing sufficiently high benefits for high-income groups so as not to
push them to exit, in encompassing institutions the voice of the better-off citizens helps not only themselves but low-income groups as well (Hirschman 1970).
Det låter egentligen som att man inte ändrar något i medelklassens intresse av privata försäkringar, men att det helt enkelt blir lite för bökigt. Man känner inte att det behövs, och så kan man vinna dessa väljare med andra frågor? Eller handlar det om att de tror att systemet är "nästan" försäkringsmässigt - att de inte vet att det omfördelas till de fattiga? Den "fördel" som det svenska systemet har är då alltså att det till skillnad från det tyska faktiskt omfördelar lite grand. Det borde i så fall vara lika legitimt.
s. 672: This trade-off indicates that it is impossible to maximize both the degree of low-income targeting and budget size. In so far as welfare state institutions contribute to the pooling of risks and resources and to the formation of coalitions that include the middle classes as well as the working class and the poor, they are likely to affect the size of the redistributive budget.'5 Therefore, encompassing institutions are expected to generate the broadest base of support for welfare state
expansion and the largest budget size.
(Den "paradox" de talar om är egentligen en trade-off, mellan budgetstorlek och andel omfördelning.)
s. 681: The traditional arguments favoring low-income targeting and flat-rate benefits have focused on the distribution of money actually transferred and overlook three basic circumstances. (1) The size of redistributive budgets is not necessarily fixed but tends to depend on the type of welfare state institutions that exist in a country. (2) There tends to be a trade-off between the extent of low-income targeting and the size of redistributive budgets. (3) And because large categories of citizens cannot or are not willing to acquire private earnings-related insurance and because of the socioeconomic selection processes operating, the outcomes of market-dominated distribution tend to be more unequal than the distribution found in earnings-related social insurance programs.
s. 682: Of indirect relevance in this context is the fact that in the countries with encompassing institutions, surveys have shown that universal and encompassing programs receive considerably more support among citizens than do means-tested or income-tested programs (Forma 1996; Kangas 1995; Kangas and Palme 1993; Svallfors 1996).
s. 682: Because of their low ceilings for earnings replacement, targeted programs and basic security programs stimulate program exit among the middle classes and increase the demand for private insurance. From the point of view of equality, the problem with the corporatist model is not
that benefits are earnings-related. The main difference between the corporatist and the encompassing models is that by organizing the economically active citizens into occupationally segmented social insurance programs, the corporatist model highlights socioeconomic distinctions among different
categories of citizens and creates divergent interests among these categories. In contrast, encompassing institutions pool the risks and resources of all citizens and thus create converging definitions of interest.
Resonemangen för inledningsvis utifrån enskilda program, men den empiriska prövningen genomförs snarare genom klassifikation av välfärdssystemen som helhet (dock inte enligt EA, utan encompassing, corporatism, basic security, targeted) och med aggregerade mått som Social Spending och GINI. De har ett "Index of targeting of tranfers" som verkar vara andelen av utgifterna i riktade program (s. 677: "This index takes on negative values when transfers are targeted at individuals with low gross incomes, and takes on positive values when transfers are concentrated on those with higher gross incomes. Values around zero indicate, in distributive terms, neutral outcomes.") och de har en variabel som heter "size of transfers". De korreleterar också den maximala allmänna pensionen (jämfört med en genomsnittlig produktionsarbetarlön) med hur stor andel av BNP som går till privat pensionssparande.
Detta låter lite märkligt. Vad är det för "exit" hos medelklassen som de talar om? Det borde vara att de röstar bort regeringarna, men då borde de ju säga det. För de kan ju inte bara "skippa" att vara med i ett ersättningsprogram, om de inte är frivilliga vill säga. Och om de inte får höga ersättningar (som i Australien) "måste" de ju ha privata försäkringar.
De talar egentligen inte så mycket om den politiska processsen, om att dessa system har högre stöd. Det nämns bara i förbigående på s. 682. Två möjliga förklaringar: (1) Den universella välfärdsstaten bygger på en bättre princip: det blir inte så mycket diskussion om vem som förtjänar hjälp och inte, utan alla ska ha det. Omfördelningen är en liten detalj som inte upplevs kosta så mycket i det stora hela. Svårare att ifrågasätta hela program. På sin höjd kan man diskutera detaljer. Möjligen viss kortsynthet inbyggt i detta. De skulle kanske ha kunnat få mer om de var economic man. Samtidigt, större riskpool gör det kanske billigare även för folk med ganska höga inkomster. (2) Medelklassen (eller de flesta) tänker på dessa system som helt neutrala, och det är svårt att lära dem att de inte är det.
Kanske kan en delmekanism när det gäller just inkomstojämlikhet vara att obligatoriska system leder in arbetarklassen i institutioner som försäkrar dem mot risker de annars inte hade tänkt på?
Inequality, and Poverty in the Western Countries
Author(s): Walter Korpi and Joakim PalmeSource: American Sociological Review, Vol. 63, No. 5 (Oct., 1998), pp. 661-687
Artikeln handlar om hur välfärdsstaten bäst bekämpar ojämlikheten. Det handlar om generella och riktade program, nivån på ersättningarna och om man ska ta in medelklassen eller inte.
s. 663: Because marginal types of social policy programs are directed primarily at those below the poverty line, there is no rational base for a coalition between those above and those below the poverty line. In effect, the poverty line splits the working class and tends to generate coalitions between
better-off workers and the middle class against the lower sections of the working class, something which can result in tax revolts and backlash against the welfare-state.
Personer som förkastar generell välfärdspolitik: Castles och Mitchell (1992), Goodin och Legrand (1987), Gordon Tullock, Brian Barry.
s. 664: Thus, welfare state institutions can be viewed as "intervening variables" (Lazarsfeld 1962), on one hand reflecting causal factors such as actions by coalitions of interest groups, and on the other hand potentially having feedback effects on distributive processes via their effects on the formation of interests, preferences and coalitions among citizens. Therefore a fruitful hy-pothesis is that, while the institutions of the welfare state are to an important extent shaped by different types of interest groups,
once institutions are in place they tend to influence the long-term development of definitions of interests and coalition formation among citizens.
s. 666: (1) Relevant to the issue of targeting versus universalism, the first aspect refers to the definition of bases of entitlement and involves four qualitatively different criteria indicating whether
eligibility is based on need determined via a means test, on contributions (by the insured or employers) to the financing of the social insurance program, on belonging to a specified occupational category, or on citizenship (residence) in the country.7 (2) The second aspect concerns the underlying principle guiding the determination of benefit levels-that is, the extent to which social insurance benefits should replace lost income. The benefit-level principle can be seen as a continuous variable, going from means-tested minimum benefits, to flatrate benefits given equally to everyone, and
to benefits that in different degrees are related to previous earnings. (3) The third aspect is qualitative and refers to the forms for governing a social insurance program. This aspect receives its significance via its combination with the previous two aspects. Here we create a dichotomy based on whether representatives of employers and employees cooperate in the governing of a program.
s. 669: The encompassing model combines ideas from Bismarck and Beveridge into a new pattern. In this model, eligibility is based on contributions and citizenship. Universal programs covering all citizens and giving them basic security are combined with earningsrelated benefits for the economically active population. This model reduces the demand for private insurance and has the potential of encompassing all citizens within the same program.
Märkligt att de är så fokuserade på socialförsäkringsprogram. Men kanske kan alla tjänster reduceras till basic security/targeted. Får läsa Bergh om detta.
I den empiriska analysen begränsar de sig till ålderspension och sjukersättningarna. De klassificerar länderna enligt sin ovan nämnda typologi.
s. 671: Divergence can be fostered by either institutional structures that directly segment risk pools along socioeconomic lines, or indirectly via redistributive strategies that create differences of interest between the poor and the nonpoor, between workers and salaried employees. The institutions of the corporatist and the voluntary state-subsidized models have direct effects on the segmenting of risk pools. The corporatist model is based on a direct segmentation of risk pools along socioeconomic lines. By creating programs specific to branches of industry and occupational status, corporatist programs separate citizens into relatively homogeneous risk categories that are accorded more or less differing conditions, contributions, and benefits. Thus, this model brings to the fore the potential
lines of socioeconomic cleavages among citizens, creates differences in short-term economic interests among occupational categories, and tends to institutionalize these differences.
s. 672: By discriminating in favor of the poor, the targeted model creates a zero-sum conflict of
interests between the poor and the better-off workers and the middle classes who must pay for the benefits of the poor without receiving any benefits. The targeted model thus tends to drive a wedge between the short-term material interests of the poor and those of the rest of the population, which
must rely on private insurance. It gives the better-off categories no rational basis for including the poor, and leaves the poor to trust in the altruism of the more fortunate.As made explicit by Beveridge (1942), in the basic security model flat-rate benefits are intended only to provide a safety net for the
working class, while the middle classes are expected to safeguard their standards of living through various forms of private insurance. Social insurance systems in the basic security model therefore tend to become a concern primarily for manual workers, while as in the targeted model, private insurance is likely to loom large for salaried employees and other better-off groups. Therefore, the basic security model is also likely to separate the interests of high-income strata from those of workers and the poor.
s. 672: By giving basic security to everybody and by offering clearly earnings-related benefits to all economically active individuals, in contrast to the targeted and basic security models, the encompassing model brings low-income groups and the better-off citizens into the
same institutional structures. Because of its earnings-related benefits, it is likely to reduce the demand for private insurance. Thus, the encompassing model can be expected to have the most favorable outcomes in terms of the formation of cross-class coalitions that include manual workers as well as the middle classes. By providing sufficiently high benefits for high-income groups so as not to
push them to exit, in encompassing institutions the voice of the better-off citizens helps not only themselves but low-income groups as well (Hirschman 1970).
Det låter egentligen som att man inte ändrar något i medelklassens intresse av privata försäkringar, men att det helt enkelt blir lite för bökigt. Man känner inte att det behövs, och så kan man vinna dessa väljare med andra frågor? Eller handlar det om att de tror att systemet är "nästan" försäkringsmässigt - att de inte vet att det omfördelas till de fattiga? Den "fördel" som det svenska systemet har är då alltså att det till skillnad från det tyska faktiskt omfördelar lite grand. Det borde i så fall vara lika legitimt.
s. 672: This trade-off indicates that it is impossible to maximize both the degree of low-income targeting and budget size. In so far as welfare state institutions contribute to the pooling of risks and resources and to the formation of coalitions that include the middle classes as well as the working class and the poor, they are likely to affect the size of the redistributive budget.'5 Therefore, encompassing institutions are expected to generate the broadest base of support for welfare state
expansion and the largest budget size.
(Den "paradox" de talar om är egentligen en trade-off, mellan budgetstorlek och andel omfördelning.)
s. 681: The traditional arguments favoring low-income targeting and flat-rate benefits have focused on the distribution of money actually transferred and overlook three basic circumstances. (1) The size of redistributive budgets is not necessarily fixed but tends to depend on the type of welfare state institutions that exist in a country. (2) There tends to be a trade-off between the extent of low-income targeting and the size of redistributive budgets. (3) And because large categories of citizens cannot or are not willing to acquire private earnings-related insurance and because of the socioeconomic selection processes operating, the outcomes of market-dominated distribution tend to be more unequal than the distribution found in earnings-related social insurance programs.
s. 682: Of indirect relevance in this context is the fact that in the countries with encompassing institutions, surveys have shown that universal and encompassing programs receive considerably more support among citizens than do means-tested or income-tested programs (Forma 1996; Kangas 1995; Kangas and Palme 1993; Svallfors 1996).
s. 682: Because of their low ceilings for earnings replacement, targeted programs and basic security programs stimulate program exit among the middle classes and increase the demand for private insurance. From the point of view of equality, the problem with the corporatist model is not
that benefits are earnings-related. The main difference between the corporatist and the encompassing models is that by organizing the economically active citizens into occupationally segmented social insurance programs, the corporatist model highlights socioeconomic distinctions among different
categories of citizens and creates divergent interests among these categories. In contrast, encompassing institutions pool the risks and resources of all citizens and thus create converging definitions of interest.
Resonemangen för inledningsvis utifrån enskilda program, men den empiriska prövningen genomförs snarare genom klassifikation av välfärdssystemen som helhet (dock inte enligt EA, utan encompassing, corporatism, basic security, targeted) och med aggregerade mått som Social Spending och GINI. De har ett "Index of targeting of tranfers" som verkar vara andelen av utgifterna i riktade program (s. 677: "This index takes on negative values when transfers are targeted at individuals with low gross incomes, and takes on positive values when transfers are concentrated on those with higher gross incomes. Values around zero indicate, in distributive terms, neutral outcomes.") och de har en variabel som heter "size of transfers". De korreleterar också den maximala allmänna pensionen (jämfört med en genomsnittlig produktionsarbetarlön) med hur stor andel av BNP som går till privat pensionssparande.
Detta låter lite märkligt. Vad är det för "exit" hos medelklassen som de talar om? Det borde vara att de röstar bort regeringarna, men då borde de ju säga det. För de kan ju inte bara "skippa" att vara med i ett ersättningsprogram, om de inte är frivilliga vill säga. Och om de inte får höga ersättningar (som i Australien) "måste" de ju ha privata försäkringar.
De talar egentligen inte så mycket om den politiska processsen, om att dessa system har högre stöd. Det nämns bara i förbigående på s. 682. Två möjliga förklaringar: (1) Den universella välfärdsstaten bygger på en bättre princip: det blir inte så mycket diskussion om vem som förtjänar hjälp och inte, utan alla ska ha det. Omfördelningen är en liten detalj som inte upplevs kosta så mycket i det stora hela. Svårare att ifrågasätta hela program. På sin höjd kan man diskutera detaljer. Möjligen viss kortsynthet inbyggt i detta. De skulle kanske ha kunnat få mer om de var economic man. Samtidigt, större riskpool gör det kanske billigare även för folk med ganska höga inkomster. (2) Medelklassen (eller de flesta) tänker på dessa system som helt neutrala, och det är svårt att lära dem att de inte är det.
Kanske kan en delmekanism när det gäller just inkomstojämlikhet vara att obligatoriska system leder in arbetarklassen i institutioner som försäkrar dem mot risker de annars inte hade tänkt på?
Subscribe to:
Posts (Atom)