Staffan I. Lindberg om swing voters

En göteborgsstatsvetare som redan skrivit en del om swing voters och rörlighet är Staffan I Lindberg, fast i en helt annan kontext (Afrika) och med lite andra frågeställningar. Här ska jag gå igenom ett par artiklar för att se hur han mäter om någon är en swing voter eller inte.

Staffan I. Lindberg and Minion K. C. Morrison (2005). 'Exploring voter alignments in Africa: core and swing voters in Ghana.' The Journal of Modern African Studies, 43, pp 565-586 doi:10.1017/S0022278X05001229
Den här artikeln baserar sig på data från valen i Ghana 1996 och 2000. De gör två saker: skattar andelen swing och core voters, försöker förklara vad som gör folk till detta, samt förklarar core voter alignments.

s. 573: We use respondents’ answer to the question which party’s parliamentary candidate they voted for in the 2000 election as a base line (rows), and compare this with the same individual’s response to which party’s candidate he or she voted for in 1996 (columns).

(Märkligt att de inte har någon diskussion om felmarginaler i skattningarna. I synnerhet när de har inte ens 1000 respondenter i urvalet.)

s. 575-576: There are simply no significant differences between core and swing voters on any of these structural dimensions indicating age, gender, education, class, social [/] status, and sector and income. Individuals who decided to vote differently in 2000 than in 1996 are thus not identifiable by any structural criterion.

Keith R. Weghorst ,Staffan I. Lindberg 'What Drives the Swing Voter in Africa?' American Journal of Political Science Volume 57, Issue 3, pages 717–734, July 2013

Denna är klart mer sofistikerad i metodologin, såväl i måtten som i den statistiska behandlingen. Frågeställningen handlar också tydligt om varför en del väljare är "up for grabs" (från abstractet) i Afrika, och artikeln gör också anspråk på att lägga fram ett nytt mått, vilket bådar för en metoddiskussion.

Och mycket riktigt börjar artikeln med en sådan diskussion. De sammanfattar tre olika approacher:

s. 718: In Mayer’s words, a swing voter is one “who is not solidly committed to one candidate or the other as to make all efforts of persuasion futile” (2007, 359). This consequently distinguishes the swing voter as conceptually distinct from the “core voter.” Yet, there exists a diversity of approaches towards measuring swing voting and among them little consensus overwhich is superior: self-reported ambivalence (e.g., Hoffman et al. 2009), lack of party affiliation (e.g., Eldersveld 1952; Linbeck andWeibull 1987), or past voting behavior (e.g., Lindberg and Morrison 2005; Shaw 2008).

De ser alltså tre olika approacher:

självrapporterad tveksamhet
avsaknad av partianhängighet
väljarbeteende i det förflutna

Den första ser de som ett instabilt mått, eftersom det varierar beroende på hur nära valet man är. Den andra ser de med skepsis på eftersom afrikanska politiska partier har så dåligt rykte. Den tredje tycker de bäst om eftersom den är empiriskt tydligast. Måttet som används här är inte bara partibyten utan också om man splittar sina röster. Svagheten är att den utesluter väljare som inte har röstat förut (som dessutom sannolikt är up for grabs i ganska stor utsträckning, min kommentar). Dessutom kan det tänkas att någon som var en trogen väljare nu drabbats av tvivel och vice versa.

Av dessa tre borde alla i någon mening vara möjliga att hitta mått på i SNES. Det finns mått på om man är tveksam (hur sent man bestämde sig). Det finns också mått på partianhängarskap, och det finns också mått på splitt av röster och byte av parti.(Det förra kan man möjligen göra något slags mått på om väljaren splittar över blockgränserna.)

De konstruerar ett index för hur mycket swing voter man här, enligt följande:

s. 719: For each instance where a respondent exhibited one of the following traits, the value of his or her swing-voting index rises by one unit:
(1) Voting split ticket in any of the three prior national elections (1996, 2000, 2004).
(2) Each reason a respondent offered for voting split ticket in recent elections, up to three reasons. If the reasons were clientelistic, they contributed to the overall measure and the clientelistic one; if the reasons were collective goods driven, they contributed to the overall and the policy swing-voting measures.5
(3) Voting for different political parties across any of the three prior national elections.
(4) Each reason a respondent offered for switching parties in recent elections, up to three reasons. These were added to each respective swingmeasure as described in (2).
(5) Being “undecided” about which party’s MP candidate a respondent would vote for in the 2008 elections.
(6) Identifying specific reasons a respondent would switch his or her projected vote. The survey included questions that covered both clientelistic and policy motivations. It also allowed  respondents to offer up to three reasons in addition to those presented.6
This produces three distinct count measures with a theoretical range of total swing [0, 16], policy swing [0, 14], and clientelistic swing [0, 13].7

s. 720 De referar Mayer om att partiidentifikation inte är ett bra mått. Om jag minns rätt är det för att det finns en del "hidden partisans" bland independents. Denne använder om jag minns rätt, diffen för värdena på känslotermometrarna för respektive partikandidat.Värt att notera är dock att motiveringen är att detta mått leder till underskattning av andelen, inte att det skulle systematiskt snedvrida något samband.

Sedan ger de också lite goa referenser om tidigare studier av swing voters:

Feddersen, Timothy J., and Wolfgang Pesendorfer. 1996. “The Swing Voter’s Curse.”American EconomicReview86(3): 408– 24.
Fraga, Luis, and Ricardo Ramirez. 2001. “Latinos as a Swing Vote in 2000? Testing the California Trend.” Presented at the annual meeting of theWestern Political Science Association, Las Vegas, NV.
Leech, Dennis. 2003. “Computing Power Indices for Large Voting Games.” Management Science 49(6): 831–37.
Mayer, William G. 2007. The Swing Voter in American Politics. Washington, DC: Brookings Institution Press.
Mayer, William G. 2008. “The Swing Voter in American Presidential Elections.” American Politics Research 35(3): 358–88.
Powell, G. Bingham, Jr., and Guy D. Whitten. 1993. “A Cross-National Analysis of Economic Voting: Taking Account of the Political Context.” American Journal of Political Science 37(2): 391–414.

Mayer kände jag till sedan tidigare. Den första kan man tycka att jag borde ha sett. Men det är klart, det handlar om ekonomer. Statsvetare tycks, som Mayer skriver, ha varit anmärkningsvärt ointresserade av detta.




En genomgång av Weghorsts och Lindbergs referenser ger följande:
Feddersen & Pesendorfer (som dessutom verkar ha fått en hel radda efterföljare med titlar som är parafraser på den artikeln) är en rent teoretisk modell om swing voters svårigheter att bestämma sig för vem deska rösta på. Fokus verkar ligga på att förklara valdeltagande, snarare än vilka som är swing voters.

Leech verkar till min förvåning vara något mer relevant. Det handlar om att beräkna den makt man kan få genom att vara swing voter. Men det handlar inte så mycket om att avgöra vem som är swing voter, utan snarare om hur man kan "gain leverage" när man är i den positionen, eller kanske i än högre grad om hur röster kan omsättas i makt i realiteten. Introduktionen innehåller exempel från IMF och EEC.

Fraga & Ramirez är ett konferenspapper som inte går att hitta på Google Scholar.

Powell & Whitten handlar snarare om ekonomisk röstning, med variabler som tillväxt, inflation och arbetslöshet. Syftet är att replikera tidigare negativa resultat (avsaknad av effekter) och komplettera dem med att titta på en del kontextvariabler. De nämner swing voters i introduktionen, men det är bara en variabel som de kontrollerar för, och då främst för att de tror att "the swing" som ett parti upplevde i förra valet kan tänkas få dem att överskatta sin väljarbas (s. 392).