Houtman, Achterberg, Derks - Farewell to the Leftist Working Class

Det övergripande argumentet (från omslaget): Arbetarklassen har börjat rösta mer höger. Detta beror på att frågor om arbetsplikt och förtjänst har kommit i centrum för debatten om välfärdsstaten. Arbetarklassens auktoritarianism underminerar solidaritet med arbetslösa. (Lite märkligt sätt att uttrycka det på. Snarare menar de väl att den aldrig funnits. Men arbetslösheten är ny.) Ekonomisk egalitarianism är bara "firmly" (sic - måste vara fel, snarare "weakly") förbunden med universalistisk inklusivitet, som är vanligare i medelklassen.

Anmärkningsvärt att de inte nämner särskilt mycket om migration. Visserligen kom denna 2008, men de tendenserna måste ha synts länge redan då.

De pratar inledningsvis om att de vill visa att "the class theory of politics" är fel. Vad syftar de på med detta?

De tillskriver Marx uppfattningen att "Verelendigung" leder till starkare klassmedvetande. De menar också att embougeoisement-hypotesens misslyckande är ett misslyckande för klassteorin. Så verkar inte t.ex. Evans uppfatta det.

s. 4: Enligt Van Ooschot 1998 stödjer inte arbetarklassen välfärdsstaten mer än medelklassmänniskor idag.

s. 5: Däremot stöd för uppfattningen att arbetarklassen är mer för ekonomisk egalitarianism.

s. 7 : Class Voting = "voting for a leftist party on the grounds of economic egalitarian political values, generated by a weak class position (or, reversely, voting for a rightist political party on the grounds of economically conservative political values generated by a strong class position).

De gör skillnad mellan ekonomiska intressen och kulturellt kapitel. Kan möjligen ifrågasättas. Men jag skulle å andra sidan ifrågasätta om det är förvärvandet av kulturellt kapital (exakt vad det nu är) som skapar korrelationen mellan utbildning och libertarianska värden.

Mycket dåligt argument här mot Alford Index. Snarare än att säga att AI mäter summan av class voting och cultural voting, borde de säga att de själva har en annan, strängare definition av klassröstning. AI har inget att göra med intentionerna eller mekanismerna bakom röstningsbeteendet. Deras tes att nedgången i AI inte nödvändigtvis innebär att klassröstningen har gått ned låter som begreppsförvirring. Bättre att säga då att skillnader i ekonomisk egalitarianism inte har minskat, men att den kulturella dimensionen (där åsiktsskillnaderna kanske också är stabila över tid) har ökat i salience.

De använder ordet salience. Men jag misstänker att de inte skiljer mellan medborgarnas attityder och valkampanjens frågor här.

s. 9: Gilder 1981 (Wealth and Poverty), Murray 1984 (Loosing Ground), Mead 1986 (Beyond Entitlement) som referenser för påståendet att "deservingness" har aktualiserats mer. Med tanke på att tesen väl egentligen gäller en senare period känns detta lite fattigt.

s. 10: Bra påpekanden om att förtjänst spelade en viktig roll som värdering hos socialistiska teoretiker. Saint-Simon protesterade mot adeln och prästerna som parasitära på arbetare och entreprenörer. Marx ändrade detta till att arbetarna var de mest produktiva (eller iaf mer produktiva än vad de fick cred för). HAD menar att Saint-Simons distinktion har återuppväckts. Fast idag är det snarare välfärdsmottagare (och kanske också politiker?) som är de slöa. Här nämns också migranter. Auktoritarianism kopplat till mindre stöd för WS, menar de.

De använder holländsk, amerikansk (ANES) och europeisk (ESS) data.


Kapitel 2 är teori om "onaturlig" röstning, 3 behandlar issue salience på väljarnivån i USA, 4 behandlar partimanifest, 5 handlar om väljarstöd i Europa (omanalys av Nieuwbeerta), 6 och 7 handlar om arbetarklassens inställning till välfärdsstaten och de arbetslösa, 8 drar slutsatser.

s. 18: Kulturellt kapital ---> Libertarianism genom förmågan att känna igen och förstå kulturella uttryck. Låter som något liknande det som Stubager beskriver ungefär som förmåga att hantera social komplexitet. Men denne avvisar denna förklaring. Istället blir man insocialiserad i de värderingarna i utbildningsinstitutionerna. Kulturellt kapital ska också uppmuntra till att se det socialt konstruerade etc. (Det senare låter som något annat än kulturellt kapital. Det är snarare en specifik filosofi man kan ta till sig under utbildningen. Men är det "kulturellt kapital" att se saker som socialt konstruerade? Möjligen antyder det lite mer historisk medvetenhet. Men sedan tror jag också de tänker lite för mycket på samhällsvetenskap/humaniora. Isf är dock utbildning en taskig operationalisering av kulturellt kapital. )

Resonemanget om sambanden mellan utbildning, kulturellt kapital och libertarianism låter märkliga i mina öron. Kulturellt kapital operationaliseras här som kulturellt deltagande, vilket operationaliseras med bokläsande etc.

De empiriska analyserna i kapitel två handlar mycket om att splitta samples, mellan naturliga/onaturliga väljare (som röstar/inte röstar i enlighet med klassposition) och mellan de som röstar på partier i de olika dimensionerna. Klassvariablerna funkar för naturliga väljare och de som röstar i den gamla dimensionen, men inte i den kulturella dimensionen och för onaturliga väljare.

s. 40: Issue salince analys basead på frågor om viktigaste problem. Klassfrågor har inte förändrats trendmässigt (men det har varierat från val till val), medan kulturfrågor har ökat. Och då är det dessutom så att dessa kategorier är ömsesidigt uteslutande. Måste det vara så? Ja, om man ställer frågan om DET viktigaste problemet. Det gör nog inte vi här. Detta implicerar att andelen som har "andra" frågor som mest viktiga har minskat.

Viktigaste resultat: klassfrågornas salience påverkar inte klassröstningen (som verkar betyda sambandet mellan ekonomisk egalitarianism och partival), men de kulturella frågorna salience verkar sänka klassröstnignen ordentligt.

s. 77: EGP-klasserna skiljer sig åt starkt både vad gäller inkomst och utbildning och detta är enligt HAD ett argument för att EGP är för tvetydigt som mått på klass? Låter väldigt märkligt.

Dock mkt intressant resultat att relationen mellan inkomst och partival har stärkts över tid i Europa (även i USA, enligt Stonecash - Class and Party in American Politics). Hade dock velat se figuren på s. 83 med faktiska skattningarna respektive år, snarare än vad trendmodellen predicerar. Även frågetecken för deras sätt att operationalisera partivalsvariabeln med den genomsnittliga v-h-positionen för partiets väljare.

s. 91: Starka, allmänna påståenden om att arbetarklassen inte är så väldigt mycket för WS. Ges ett par referenser men inga figurer eller mer precisa förklaringar av vilka empiriska resultat som avses. En snabb koll i Svallfors Moral Economy ger vid handen att han hittar klasskillnader i stödet för den, men att de verkar vara mindre för de arbetslösa.

s. 102: Bra formulering: "What our analysis reveals, in short, is that judgments on the rights and obligations of the unemployed are not simply judgments of distributive justice, i.e., judgments about the just distribution of scarce and highly valued goods. They are simultaneously judgments of retributive justice, i.e., judgments about the justice of sanctioning  those who deviate from group norms (e.g. Benn and Peters 1977: 173, Buchanan and Mathieu 1986: 13-14, Cook and Hegtvedt 1983: 220)." B&P = Social Principles in the Democratic State (bok), BA från en antologi med titeln Justice: Views from the Social Sciences,  CH är "Distributive Justice, Equity, and Equality" (artikel).

Middendorp (1978) Progressiveness and Conservatism, om begränsningarna i arbetares radikalism.

Jag tror många av mina problem med texten handlar om att de talar om bristande kulturellt kapital som en orsak till auktoritarianism. Jag tror det är fel, och det är auktoritarianismen som är det intressanta, snarare än orsakerna till densamma. Förmodligen är deras poäng att denna auktoritarianism inte kommer från en svag arbetsmarknadsposition.

Dalton, Flanagan & Beck - Electoral Change in Advanced Industrial Democracies

s. 105-107: Beskriver upplösning av "traditional cleavages".

s. 107: "the moderation of social and partisan conflict did stimulate significant changes in the West German electorate. The lessning of partisan conflicts freed a substantial sector of society from the traditional social bases of the party system. New partisan ties were created by individuals who were only marginally tied to traditional social networks or who were strongly influenced by new political concerns.

The most noticable example of this partisan change were the new middle class of white-collar employees and civil servants (Lipset, 1964; Baker et al., 1981: Chap. 7; Dahrendorf 1967). The new middle class exemplifies the shift of the labor force towards service, government, and technology. The political importance of the new middle class derive from its ambiguous position in the traditional bourgeoisie/proletariat class structure. The separation of management from capital creates a social stratum that neither owns nor produces capital. The new middle class finds itself with a position in the social structure that places it between the working class and the old middle class of shopkeepers, business owners, and free professionals. Consequently, the new middle class is integrated neither in the unionized working-class nor the old middle-class milieu. The opens the new middle class to new political appeals."

Detta är alltså ett argument om den nya medelklassen och att den befinner sig mellan kapital och arbete.

I stycket efter hävdar han rentav att expansionen av den högre utbildningen främjade mångfald, eller gjorde så att de gamla sociala miljöerna löstes upp. Hmm... snarare att den gamla medelklassmiljö expanderades och förnyades, skulle jag säga.

s. 5: Här beskrivs studentdemonstrationerna som "visible and violent indicators of political change". Var de egentligen det? Visst, det finns miljörörelsen och kvinnorörelsen. Men dessa sögs väl upp rätt fort (eller ja, på några decenniers sikt).

s. 6: En sammanfattning av de tre trender som bildar den nya medelklassen (även om de inte drar den slutsatsen).

s. 16: Refererar till The Affluent Worker och beskriver slutsatserna som de rakt motsatta vad de faktiskt är!

s. 16: "The forces of urbanization and occupational mobility are blurring traditional class and economic aligments. Some socially mobile individuals will change their adult class identifications to conform to their new contexts, while others will not. To the extent that individuals adhere to their early political training, class voting will decline. Moreover, as Baker, Dalton, and Hildebrandt point out, the growth of the middle class further obscures class lines (Baker et al., 1981, Kerr, forthcoming). The new middle class is in an ambiguous economic position. On the one hand, it is relatively affluent, but on the other, it shares some of the same problems as the working class, and increasingly seeks security in unionization. This ambiguous role has contributed to the decline in class voting in many advanced socieities. Thus social and occupational mobility also are weakening traditional class alignments."

s. 20: Nedgången i klassröstning beror på främst på ändrat beteende från medelklassens sida. Baker et al. 1981, Ladd and Hadley 1975, Kemp 1978, Lipset 1981a. Det är inte förändringar i arbetarklassen som driver förändringarna, hävdar de, utan förändringar inom medelklassen, t.ex. har den blivit mer liberal. Men är inte det en ganska naturlig följd av att de blivit fler, och blivit mer lika arbetarna i sina intressen?

s. 1: Man kan notera att Dalton et al börjar med att distansiera sig från Bell och tesen om ideologins slut. Kanske står hela moderniseringsteorin (i hans tappning) i konflikt med idén om postindustrialism. Inglehart och Dalton har ju fokus på nya politiska konflikter. Bell tyckte sig väl se att alla allvarliga politiska meningsskiljaktigheter var på väg att biläggas?

s. 16f: Faktorer som skapar rörlighet: arbetarklassens förborgerligande, social rörlighet, massamhället (som ger medelklassen dess större rörlighet), urbanisering och geografisk rörlighet

s. 16: "Growing social mobility means that a child's ultimate social placement is increasingly different from his/her parents. For instance, many farmers' children who had conservative political upbringings have moved into unionized, leftist, working-class contexts in the cities, while many working class children from urban, leftist  backgrounds have moved into conservative white-collar occupations (Stephens, 1981: 175; Hamilton, 1967). These forces of urbanization and occupational mobility are blurring traditional class and economic alignments. Some socially mobile individuals will change their adult class identifications to conform to their new contexts, while others will not. To the extent that individuals adhere to their early political training, class voting will decline. Moreover, as Baker, Dalton, and Hildebrandt point out, the growth of the new middle class further obscures class lines (Baker et al., 1981; Kerr, forthcoming). The new middle class is in an ambiguous economic position. On the one hand, it is relatively affluent, but on the other, it shares some of the same problems as the working class and increasingly seeks security in unionization. This ambiguous class role has contributed to the decline in class voting in many advanced industrial socieities."

De använder här inte medelklassen för att förklara ökande rörlighet, utan snarare sjunkande klassröstning. De påstår egentligen aldrig att medelklassen skulle vara särskilt rörliga. Man skulle å andra sidan kunna härleda en sådan sak ur deras teori.

s. 16-17: "The rapid socio-economic changes of the past decades presumably have eroded traditional group and institutional networks. The growth of the new middle class, for example, produced a large social stratum that is integrated into neither the bourgeois nor proletarian institutional structures. Geographic, social, and structural mobility has increased, and this has weakened primary group ties. The rapid expansion of the mass media has enticed the citizens away from personal networks for political information."

Här beskrivs medelklassen som speciell, som stående utanför etablerade strukturer. Kan man alltså säga att de tror på en generell ökning av rörligheten, men att den nya medelklassen torde vara särskilt drivande i denna? Och under rubriken "Mass Society Thesis" beskrivs detta som en del av förklaringen till förändringarna. Läs detta igen!

Kan man kanske säga att de föregriper Floridas tes om den urbana medelklassen när de (s. 18) talar om hur urbanisering och "residential mobility" skapar politisk rörlighet.

Brint - In the Age of Experts

s. 5: "My analysis will focus on two important outcomes for recent historical changes: first, the triumph of the idea of professionals as agents of formal knowledge over the older idea of professionals as 'trustees' of socially important knowledge; and, secondly, the splintering of the professional stratum along functional, organizational, and market lines. Politically, these changes have led, I will argue, to a polarization of views within the professional stratum, rather than to a separation of professionals from other social classes and strata." Denna spridning är större (och kanske mer intressant) än de procentenheter som skiljer professionals från andra "business people". Med den förstnämnda tesen verkar avses (s. 8) en utveckling mot snävare specialister, snarare än någon som saknar egen vilja. Något som Friedson menade var något som professionella har anspråk på: de vill lägga sig i målen, inte bara ge tekniska råd.

Lipset påstås porträttera "professionals" som en modererande kraft i demokratin i Political Man.

s. 13: Tar avstånd från "new class"-teorierna. Den ökande liberalismen är ett "kompositionsfenomen", snarare än ett resultat av förändringar i de professionellas situation.

s. 13: "The 'new class' theorists have placed much emphasis on higher education as a force encouraging intellectual distance from 'bourgeois society.' But only rather weak grounds exist for thinking that the high levels of education creates a sense of distance from business values. Higher education socializes most people into the ascendant views among political elites at any given time. In the conservative climate of the recent past in the United States, high levels of education (including professional and graduate training) were associated with conservative views - at least on issues related to the economy - just as they have been associated with more liberal views during periods of reform."

Ganska hårda ord, och en intressant hypotes! Gäller det alla typer av värderingar. Köper inte detta utan vidare. 60-talets förändringar gick väl ändå väldigt snabbt?

s. 16: De professionella var en kraft som skapade större socialt välmående och höll tillbaka "capitalist development" i viktiga avseenden. Inte helt klart vad som åsyftas.

s. 18-19: Brint vill korrigera följande föreställningar: Expansionen av de professionella är inte en följd av en allmän trend mot deras ökande makt i ett post-industriellt samhälle, utan har flera olika källor. De har inte heller fått större makt, annat än en liten politisk elit (kanske menar Brint här samma grupp som Rothstein et al. benämner "policyprofessionella"). Möjligen spelar de roll på ett förberedande stadium. Det finns visserligen en retorisk motsättning mellan komtemplationens och handlingens människor, men få ifrågasätter egentligen de moderna demokratiska marknadsekonomierna.

I kapitel 2 går B ut hårt och slår fast att organisering och monopolisering är kärnan i det man benämner "professionella".

Här får man lite, lite mer klarhet i vad han menar med "social trustee professionals". Han tar upp Hughes påpekande om de professionellas "guilty knowledge" - de känner till sina klienters synder och svagheter: ekonomiska problem, olagliga handlingar, sjukdomar med mera. Detta gäller i synnerhet under den tidiga perioden, med läkare, advokater och präster som de främsta grupperna av professionella. I den andra perioden, början av 1600-talet (förmodar jag - det står "seventh century", men det måste vara fel, s. 28), expanderar gruppen en del, främst med officerare och arkitekter. Dessa erbjuder inte i första hand "expert service" åt enskilda, utan åt staten. Redan här börjar man utarbeta en slags "noblesse oblige". Nästa fas kommer runt 1900 och är kopplad till kapitalismens utveckling, såväl vad gäller tekniska och affärsrelaterade yrken, som olika former av "sociala" yrken.

s. 32: Wilenskys modell för professionaliseringsprocessen, med den egna organiseringen i centrum, och den nya "regulatory state" i slutet av 1800-talet. Betonar ömsesidig nytta: professionen vann autonomi, staten vann ett effektivt medel för kontroll av verksamheten och universiteten fick nya klientgrupper för att sköta utbildningen.

s. 36: Här förklaras social trustee professionalism som att det är just kombinationen av "civic-minded moral appeals" med "circumscribed technical appeals". Denna ideologi spåras också till runt 1900. Ett tal av John F. Dillon inför ABA. Thorstein Veblen och John Dewey var varma förespråkare av detta. Veblens kritik av "conspicious consumption" hos the idle rich kontrasteras mot ingenjörernas samhällsnyttiga sysslor. Dewey ville ha en friare yrkesman, utanför de smala hierarkierna i den moderna industrin, som grund för "a responsible democratic polity".

s. 37: "Although social trustee professionalism remained preeminent at least through the early 1960s, it did not, as I have noted, fully control the field of ideal expressions. A second important ideal also developed over this period. This ideal of expert professionalism emphasized the instrumental effectiveness of specialized, theoretically grounded knowledge, but included comparatively little concern with collegial organization, ethical standards, or service in the public interests.

s. 37: "The most important source of expert professionalism was the indifference of some applied science occupation to the nonmarket elements of social trustee professionalism. Expert professionalism developed principially in the engineering specialities with close ties to entreprenurial and large-scale business and weak levels of collegial organization." Exemplen är olika sorters ingenjörer. Det är en professionalism som är inriktad på sånt som marknaden efterfrågar, som är lönsamt (men kanske har en aspekt av långsiktighet i sig, som lång utbildning).

Social trustee-idealet kom dock att dominera fram till och med typ 1960-talet. Wilenskys artikel "The Professionalization of Everyone?" förefaller ha varit inledningen på en attack. W ska ha pekat på flera hinder mot "substantive" professionalisering. Han pekade bl.a. på att autonomin ofta var ganska begränsad. Men det låter inte för mig som om detta ska ha varit något som siktar på underminering. Möjligtvis påpekandet att vissa "professionella" sysslor egentligen inte var särskilt professionella utan enkla rutinsysslor. Hänvisningar till "kollegialitet" handlade ofta just om att slippa kontroll (man tog för givet att alla var lika bra). Friedsons Profession of Medicine m.fl. var ett angrepp på tanken att professionella tjänade allmänheten. Amerikaner började i högre grad sätta likhetstecken mellan inkomst och status (har detta ändrats sedan dess?). Överskott på vissa yrkesgrupper i slutet av 1960-talet. Expansionerna gjorde att allt fler blev alltmer specialiserade, även i de yrken som var relativt autonoma. (Kanske blev det också svårare att påstå att det man gjorde var "särskilt viktigt"?) SCOTUS slog ned några viktiga lagar för de professionellas monopol (exv. förbud mot standardpriser och annonsering). Men även internt gick man i en sådan riktning. Läkare gjorde motstånd mot förbud mot "egenremisser" (remisser till kliniker i vilka läkaren hade egna ekonomiska intressen).

Frågan är, varför håller vissa professioner fast vid social trustee-idealet? Är det så enkelt att de inte har en avsättning på marknaden? Knappast när det gäller läkare. Refererar här till en artikel av Nathan Glazer: "The Schools of Minor Professions".

s. 81: Skillnad mellan kritisk och analytisk rationalitet. De flesta professionella sysslar enbart med det senare enligt Brint. De ifrågasätter inte sitt grundläggande ramverk, utan de använder det.

s. 82-85: Fyra kulturella värden: utbildning (ingen annan grupp är så bra på det), autonomi (återknyter till den gamla medelklassen som 'oberoende'), "balancing and synthesizing ideas" (man gillar tanken på pragmatism, och att stå i mitten mellan intressen - låter ganska teknokratiskt i mina ögon, men B använder inte det ordet), och kontinuiteter (med de gamla professionerna, åtminstone som en hyllning av de egna traditionerna, och en viss 'reserverad' kompetens).

s. 86: De professionella är i mitten av ekonomiska frågor (lutandes konservativt) och till vänster (liberala) i sociala frågor, sett till aggregeringen. Det finns också interna skiljelinjer, men de är komplexa och många, snarare än enkla core/periphery eller public/private sector.

s. 87-90: Här diskuterar B variationen i attityder i ekonomiska frågor. Menar att det är närheten till business eller staten som avgör, men när det gäller orsaker talar han bara vagt om normer, och säger att det kan handla både om att de gillar de normerna, och att de lär sig gilla dem. På s. 90 kommer dock en särskilt intressant formulering när han relaterar "närheten" till business som att vara en kunskapsfråga: en fråga om att kunna göra affärer och behärska principerna för business. Här diskuteras också att vissa professioner är mer av command-oriented settings, medan andra har consultation-oriented settings. De förra är militär och polis, och alla yrken som handlar om att upprätthålla social ordning (gäller det även socialarbetare?), de senare handlar snarare om dialog mellan jämbördiga parter.

s. 90- Sedan finns det också andra demografiska karaktäristika som förklarar variation i ekonomisk liberalism: ekonomiska utsikter (vilket förklarar de svartas och de ungas större ekonomiska liberalism)

s. 92: Amerikanska professionella inte så positiva till facket.

s. 96: Tre källor till ekonomisk liberalism bland professionella: "people-centered motivations (found most often in human services), idea-centered motivations (found most often in academic and public-policy circles), and expression-centered motivations (found most often in the arts)". Detta i kontrast till de som menar att det finns en gemensam nämnare.

s. 96: "The designation of liberal professionals as a "high-status group" -  a conventional label in the "new class" theory - is itself largely misfocused. With a few exceptions - Hollywood, the liberal arts colleges, and some foundations - centers of liberalism are found primarily in the least advantaged and most vulnerable quarters of the professional stratum - among people who are younger, have little income, and are located in the tax- and contribution-dependent sectors of the economy."

s. 96-97: Progressiva människor inte nödv. detsamma som progressiva institutioner. Två exempel: nöjesindustrin och akademin.

s. 97-103: Liberalism i social issues hänförs till utbildning. Inte lika relaterat till inkomst och status här, utan till närheten till "middle class morality". Känns dock aningens spekulativt och det saknas referenser, när B säger att de lägre har varit mer beroende av klassisk "jobba hårt moral", snarare än någon mer grandios lära.

s. 102-103: Lite oklart varför social issues har sådan sprängkraft, eftersom de är helt förenliga med den ekonomiska ojämlikheten. Många social issues handlar om att få kapitalismen att fungera bättre. Men att de har det är ovedersägligt menar B. En möjlig förklaring är kanske att det egentligen handlar om ekonomi i många fall. Iaf när det gäller hudfärg och kön.

s. 104: Not om en massa bra referenser om de professionella som progressiv klass. Främst med avseende på olika förändringsperioder i den amerikanska historien.

I kapitel 6 försöker Brint redogöra för skillnaderna i attityder mellan professionella och business. Men detta blir inte så lyckat. Han vill inte godkänna några klassrelaterade förklaringar, som att grupperna har olika intressen, utan förklaringarna är istället vad han kallar "kompositionella". Dessa saker handlar mycket om utbildning, tidsanda (optmismen kring den sociala ingenjörskonsten) och skiftande frågor. Det senare kan kanske förklara en tillbaka gång för demokraterna i denna grupp på 80-talet (givet att attityderna förblev desamma), men annars är det bara förklaringar som har mer "tillfällig" natur, som inte kan förklara det bestående gapet mellan professionals och business. Samtidigt verkar han också prata om vissa yrken som "liberala" och andra som "konservativa" till sin natur (s. 110) och nämner också att republikanerna på 1980-talet uppmuntrade utbildningssystemet att producera fler med "deras" yrken.

s. 123: "The most likely contributors to the attitude gap are the larger employment settings in which very different proportions of professionals and business people are located, and in which attitudes are distinctively more liberal than those in the relevant contrasting setting. [Talar han om nätverkseffekter här? Annars blir det cirkulärt .] For example, because public and private sector workers tend to have rather different attitudes, and because there is a large representational difference between the mainly private sector managers and the mainly public sector professionals, sectoral differences should be one of the more important compositional influences behind the attitude gap. This logic suggests that the most likely contributors to the attitude gap on economic issues are the three employment variables - sector, income, and occupation (particularly in relation to differences between human-services professionals and business people). [Här låter det verkligen som att han säger båda sakerna på samma gång: det har inte att göra med speciella yrken, och det har att göra med vissa yrken.] On social issues, the most likely contributors are the education, age, and gender differences between professionals and business people. [I Sverige kan nog även omfördelningsattityder ha med kön att göra.] These compositional differences are an underlying source of the attitude gap between professionals and business people, and they provide the cultural ambiance [atmosfär] out of which sharper tensions sometimes flare."

Ett problem här kan vara att den klassrelaterade tolkningen är lite vag. Han pratar om "emerging class interests" men preciserar aldrig riktigt vad det handlar om. Möjligen gjorde de han kritiserar aldrig det heller. Men här kommer dock en bra precisering!

s. 123: Klassteorin kanske inte helt fel, men behöver omformuleras: "The gap may not be the result of class tensions arising in a more or less natural way from differences between the holders of 'economic capital resources' and the holders of 'knowledge resources'. Rather, the gap is more likely based on the kinds of groups and institutions in which social validated 'knowledge resources' are embedded." Behöver utvecklas, men det ger en bra kontrast mot de han opponerar sig mot. Det kommer också spekulationer senare om att detta är mycket en perspektivfråga: låt säga att offentliganställda börjar uppfatta sig själva som mer beroende av den privata sektorn. (Jfr dock Häggs påstående att välfärds-Sverige administrerades av män och kvinnor som stod helt främmande för målen med verksamheten.) Detta tolkar jag som ett påstående att perceptionen spelar roll, men att den sociala distinktionen mellan olika sektorer inte nödvändigtvis är särskilt klar.

Keith et al. (1992) The Myth of the Independent Voter

Den här volymen är skriven av en del rad forskare, men budskapet är entydigt och enkelt: den ökande andelen "Independents" i den amerikanska väljarkåren är en myt. Mycket få väljare är helt utan vad de kallar "partisan ties".

I det första kapitlet handlar det mycket om hur statsvetare har behandlat "Independents" i statistiska analyser av det klassiska ANES-måttet. De opponerar sig mot att man slår ihop alla tre stegen (mitten och de två leaners) till en enda kategori.

De utgår som sagt mycket från ANES-måttet. I det första kapitlet gör de ingen djupare teoretisk analys av hur mycket detta är ett resultat av preferenser (alternativa tolkningar av måttet, som Fiorinas "running tally", diskuteras inte alls) och hur mycket det handlar om stark bindning till partierna genom socialisation (Michigan-teorin). Förmodligen innebär detta att de syftar på att få väljare saknar vänster-högerpreferenser, snarare än att få har en identitet som demokrat eller republikan.

I övrigt mycket deskriptiv statistik. Det finns en "chock" i PID runt slutet på 60-talet, men den är svår att förklara. Vietnam och andra "new issues" fungerar inte riktigt.

En intressant tes om nedgången i partiidentifikation att kontemplera: PID går ner för att partierna inte längre relaterar till vad folk tänker och tycker om samhället. Detta blir i så fall svårt att förena med observationen att de flesta ändå röstar.

Korpi och Palme om "The Paradox of Redistribution"

The Paradox of Redistribution and Strategies of Equality: Welfare State Institutions,
Inequality, and Poverty in the Western Countries
Author(s): Walter Korpi and Joakim PalmeSource: American Sociological Review, Vol. 63, No. 5 (Oct., 1998), pp. 661-687

Artikeln handlar om hur välfärdsstaten bäst bekämpar ojämlikheten. Det handlar om generella och riktade program, nivån på ersättningarna och om man ska ta in medelklassen eller inte.

s. 663: Because marginal types of social policy programs are directed primarily at those below the poverty line, there is no rational base for a coalition between those above and those below the poverty line. In effect, the poverty line splits the working class and tends to generate coalitions between
better-off workers and the middle class against the lower sections of the working class, something which can result in tax revolts and backlash against the welfare-state.

Personer som förkastar generell välfärdspolitik: Castles och Mitchell (1992), Goodin och Legrand (1987), Gordon Tullock, Brian Barry.

s. 664: Thus, welfare state institutions can be viewed as "intervening variables" (Lazarsfeld 1962), on one hand reflecting causal factors such as actions by coalitions of interest groups, and on the other hand potentially having feedback effects on distributive processes via their effects on the formation of interests, preferences and coalitions among citizens. Therefore a fruitful hy-pothesis is that, while the institutions of the welfare state are to an important extent shaped by different types of interest groups,
once institutions are in place they tend to influence the long-term development of definitions of interests and coalition formation among citizens.

s. 666: (1) Relevant to the issue of targeting versus universalism, the first aspect refers to the definition of bases of entitlement and involves four qualitatively different criteria indicating whether
eligibility is based on need determined via a means test, on contributions (by the insured or employers) to the financing of the social insurance program, on belonging to a specified occupational category, or on citizenship (residence) in the country.7 (2) The second aspect concerns the underlying principle guiding the determination of benefit levels-that is, the extent to which social insurance benefits should replace lost income. The benefit-level principle can be seen as a continuous variable, going from means-tested minimum benefits, to flatrate benefits given equally to everyone, and
to benefits that in different degrees are related to previous earnings. (3) The third aspect is qualitative and refers to the forms for governing a social insurance program. This aspect receives its significance via its combination with the previous two aspects. Here we create a dichotomy based on whether representatives of employers and employees cooperate in the governing of a program.



s. 669:  The encompassing model combines ideas from Bismarck and Beveridge into a new pattern. In this model, eligibility is based on contributions and citizenship. Universal programs covering all citizens and giving them basic security are combined with earningsrelated benefits for the economically active population. This model reduces the demand for private insurance and has the potential of encompassing all citizens within the same program.

Märkligt att de är så fokuserade på socialförsäkringsprogram. Men kanske kan alla tjänster reduceras till basic security/targeted. Får läsa Bergh om detta.

I den empiriska analysen begränsar de sig till ålderspension och sjukersättningarna. De klassificerar länderna enligt sin ovan nämnda typologi.

s. 671: Divergence can be fostered by either institutional structures that directly segment risk pools along socioeconomic lines, or indirectly via redistributive strategies that create differences of interest between the poor and the nonpoor, between workers and salaried employees. The institutions of the corporatist and the voluntary state-subsidized models have direct effects on the segmenting of risk pools. The corporatist model is based on a direct segmentation of risk pools along socioeconomic lines. By creating programs specific to branches of industry and occupational status, corporatist programs separate citizens into relatively homogeneous risk categories that are accorded more or less differing conditions, contributions, and benefits. Thus, this model brings to the fore the potential
lines of socioeconomic cleavages among citizens, creates differences in short-term economic interests among occupational categories, and tends to institutionalize these differences.


s. 672: By discriminating in favor of the poor, the targeted model creates a zero-sum conflict of
interests between the poor and the better-off workers and the middle classes who must pay for the benefits of the poor without receiving any benefits. The targeted model thus tends to drive a wedge between the short-term material interests of the poor and those of the rest of the population, which
must rely on private insurance. It gives the better-off categories no rational basis for including the poor, and leaves the poor to trust in the altruism of the more fortunate.As made explicit by Beveridge (1942), in the basic security model flat-rate benefits are intended only to provide a safety net for the
working class, while the middle classes are expected to safeguard their standards of living through various forms of private insurance. Social insurance systems in the basic security model therefore tend to become a concern primarily for manual workers, while as in the targeted model, private insurance is likely to loom large for salaried employees and other better-off groups. Therefore, the basic security model is also likely to separate the interests of high-income strata from those of workers and the poor.


s. 672: By giving basic security to everybody and by offering clearly earnings-related benefits to all economically active individuals, in contrast to the targeted and basic security models, the encompassing model brings low-income groups and the better-off citizens into the
same institutional structures. Because of its earnings-related benefits, it is likely to reduce the demand for private insurance. Thus, the encompassing model can be expected to have the most favorable outcomes in terms of the formation of cross-class coalitions that include manual workers as well as the middle classes. By providing sufficiently high benefits for high-income groups so as not to
push them to exit, in encompassing institutions the voice of the better-off citizens helps not only  themselves but low-income groups as well (Hirschman 1970).

Det låter egentligen som att man inte ändrar något i medelklassens intresse av privata försäkringar, men att det helt enkelt blir lite för bökigt. Man känner inte att det behövs, och så kan man vinna dessa väljare med andra frågor? Eller handlar det om att de tror att systemet är "nästan" försäkringsmässigt - att de inte vet att det omfördelas till de fattiga? Den "fördel" som det svenska systemet har är då alltså att det till skillnad från det tyska faktiskt omfördelar lite grand. Det borde i så fall vara lika legitimt.

s. 672: This trade-off indicates that it is impossible to maximize both the degree of low-income  targeting and budget size. In so far as welfare state institutions contribute to the pooling of risks and resources and to the formation of coalitions that include the middle classes as well as the working class and the poor, they are likely to affect the size of the redistributive budget.'5 Therefore, encompassing institutions are expected to generate the broadest base of support for welfare state
expansion and the largest budget size.

(Den "paradox" de talar om är egentligen en trade-off, mellan budgetstorlek och andel omfördelning.)

s. 681: The traditional arguments favoring low-income targeting and flat-rate benefits have focused on the distribution of money actually transferred and overlook three basic circumstances. (1) The size of redistributive budgets is not necessarily fixed but tends to depend on the type of welfare state institutions that exist in a country. (2) There tends to be a trade-off between the extent of low-income targeting and the size of redistributive budgets. (3) And because large categories of citizens cannot or are not willing to acquire private earnings-related insurance and because of the socioeconomic selection processes operating, the outcomes of market-dominated distribution tend to be more unequal than the distribution found in earnings-related social insurance programs.

s. 682: Of indirect relevance in this context is the fact that in the countries with encompassing institutions, surveys have shown that universal and encompassing programs receive considerably more support among citizens than do means-tested or income-tested programs (Forma 1996; Kangas 1995; Kangas and Palme 1993; Svallfors 1996).

s. 682: Because of their low ceilings for earnings replacement, targeted programs and basic security programs stimulate program exit among the middle classes and increase the demand for private insurance. From the point of view of equality, the problem with the corporatist model is not
that benefits are earnings-related. The main difference between the corporatist and the encompassing models is that by organizing the economically active citizens into occupationally segmented social insurance programs, the corporatist model highlights socioeconomic distinctions among different
categories of citizens and creates divergent interests among these categories. In contrast, encompassing institutions pool the risks and resources of all citizens and thus create converging definitions of interest.


Resonemangen för inledningsvis utifrån enskilda program, men den empiriska prövningen genomförs snarare genom klassifikation av välfärdssystemen som helhet (dock inte enligt EA, utan encompassing, corporatism, basic security, targeted) och med aggregerade mått som Social Spending och GINI. De har ett "Index of targeting of tranfers" som verkar vara andelen av utgifterna i riktade program (s. 677: "This index takes on negative values when transfers are targeted at individuals with low gross incomes, and takes on positive values when transfers are concentrated on those with higher gross incomes. Values around zero indicate, in  distributive terms, neutral outcomes.") och de har en variabel som heter "size of transfers". De korreleterar också den maximala allmänna pensionen (jämfört med en genomsnittlig produktionsarbetarlön) med hur stor andel av BNP som går till privat pensionssparande.

Detta låter lite märkligt. Vad är det för "exit" hos medelklassen som de talar om? Det borde vara att de röstar bort regeringarna, men då borde de ju säga det. För de kan ju inte bara "skippa" att vara med i ett ersättningsprogram, om de inte är frivilliga vill säga. Och om de inte får höga ersättningar (som i Australien) "måste" de ju ha privata försäkringar.

De talar egentligen inte så mycket om den politiska processsen, om att dessa system har högre stöd. Det nämns bara i förbigående på s. 682. Två möjliga förklaringar: (1) Den universella välfärdsstaten bygger på en bättre princip: det blir inte så mycket diskussion om vem som förtjänar hjälp och inte, utan alla ska ha det. Omfördelningen är en liten detalj som inte upplevs kosta så mycket i det stora hela. Svårare att ifrågasätta hela program. På sin höjd kan man diskutera detaljer. Möjligen viss kortsynthet inbyggt i detta. De skulle kanske ha kunnat få mer om de var economic man. Samtidigt, större riskpool gör det kanske billigare även för folk med ganska höga inkomster. (2) Medelklassen (eller de flesta) tänker på dessa system som helt neutrala, och det är svårt att lära dem att de inte är det.

Kanske kan en delmekanism när det gäller just inkomstojämlikhet vara att obligatoriska system leder in arbetarklassen i institutioner som försäkrar dem mot risker de annars inte hade tänkt på?