Weber om klasser

Ska man kanske läsa lite om "the boundary problem" igen. Hur viktigt är detta? Tycker marxister egentligen att det är så centralt? Har för mig att jag sett en invändning mot Weber (kanske Freddy Castros avhandling) om att det leder till ett alldeles för stort antal klasser. Men det är ju just själva poängen. Motsättningar är inte något självklart för Weber etc. Och det låter empiriskt rimligt.

Ur några sidor av Ekonomi och samhälle, vol 1.
 

s. 210: Klassituation = sannolikheten för materiell försörjning, yttre social ställning (men inte status?) och inre liv till följd av kontroll över materiella ting eller prestationsförmåga (inom en given ekonomisk ordning). Jag kan se poängen i att säga att detta inte handlar om produktionsrelationer. Det håller t.ex. öppet för att man kan ha många olika sådana relationer. Detta är inte heller lika fixerat vid storlek och klasser.
Ägarklass = "vars klassituation främst är bestämd av skillnder i ägande" (men är det inte alltid gentemot andra som inte äger i så fall, inte bara de som äger).

Yrkesklass = "klassituation primärt är bestämd av chasterna till avyttring av varor och tjänster på en marknad". Innebär inte detta att alla som jobbar inom ett och samma företag är en klass? Låter lite rimligare om man tolkar det som att det handlar om varan arbetskraft, men det finns egentligen inget som pekar mot att det är så man ska tolka det.

Social klass = En mängd klassituationer inom vilken social rörlighet "lätt kan ske och är typisk".
I princip är väl detta tre strukturer som kan existera parallellt? Iaf borde man kunna tillhöra både en ägarklass och en yrkesklass på samma gång, i princip, om än inte sannolikt.

Personer i dessa grupperingar kan sedan sluta sig samman i klassorganisationer.

Ägarklass handlar om olika typer av monopol, där jag inte förstår alla. Vad är "monopolbildning på kapital till följd av oförbrukade överskott" (ej exakt citerat). Även utbildning nämns här som ett monopol. Låter lite överdrivet.

Exempel: positivt privilegierade: rentierer som äger slavar, fartyg, jord, skulder, värdepapper; negativt: ofria, deklasserade, fattiga.

Däremellan finns en massa "medelklasser" som får sin försörjning genom egendom eller kunnighet. Vissa är yrkesklasser (mindre företagare, proletärer), men inte alla (bönder, ämbetsmän, hantverkare). Återigen, varför ska en exklusiv form av kunnighet ses som ett fall av en ägarklass?

s. 211: W säger att klasskonflikter inte nödvändigtvis leder till några revolutioner. Även om sådana konflikter kan förekomma så: "Dylika strider behöver dock inte syfta till ändring av det ekonomiska systemet utan kan primärt syfta till en ändring av egendomsfördelningen." (Talar han om facket här?)
När det gäller yrkesklasser: positivt privilegierade yrkesklasser är de som har "monopol på ledningen av produktionen till gagn för klassmedlemmarna", och som kan trygga sina förvärvsmöjligheter genom politiskt inflytande. (Låter mycket som det Parkin talar om som enclosure.) Exempel är företaare, "fria yrken" som advokater, läkare, konstnärer (professionella?), arbetare med unika kvalifikationer.
Negativt privilegierade (som ej definieras) är arbetare (men det förklaras inte vilka dessa är närmare).
Däremellan finns självständiga bönder, hantverkare, tjänstemän.

Som sociala klasser räknar W upp arbetarklasen, småbourgeoisien, egendomslösa intellektuella och specialister, besuttna & bildade. Svårt att säga exakt vad detta motsvarar. Och givet vad som sagts tidigare måste det vara en historisk diagnos, snarare än mer ahistoriska begrepp som de förra.

s. 212: "Att vara 'självständig' småborgare var tidigare något som varje arbetare eftersträvade." (Jfr historiepodcasten om att "achieve competency".)
Organiserad klassaktivitet riktas oftast mot direkta fiender (mot företagare, inte mot aktieägare). Det krävs ett stort antal människor som befinner sig i liknande situationer. Det krävs handfasta, lättförståeliga mål. Tekniskt sett lätt att samlas/organisera.
Status = Positiv eller negativ prestige, grundad på livsstil, formell utbildning, eller härkomst och yrke. Inte direkt en följd av pengar. Statusgrupp (Stand) är en grupp människor som inom en viss enhet gör framgng på speciell uppskattning och särskilda privilegier (inte W:s ord).  Uppstår genom yrke, arvskarisma, tillägnande av makt.
Statusgrupper hör till skillnad från klasser mer ihop med feodala, patriarkala, liturgiska (?) kulturer.
Ståndssamhälle och klassamhälle som kontraster. Vad är samhället främst indelat i?

C P Snow - "The Two Cultures"

I Stefan Collinis förord finns många väldigt bra påpekanden:

s. xxiii: Idéhistorisk bakgrund: Snow såg tillbaka på 1930-talet som en tid av stora vetenskapliga framsteg.

s. xviii: Snow talar bara om kulturernas karaktäristika. Han gör egentligen ingen analys av utbildningsinstitutionerna, eller av hur dessa skillnader kan överbryggas.

s. xxxix: Leavis svarade med personangrepp. Trilling svarade med att det var en övergeneralisering, och att det knappast varit så att artonhundratalsförfattarna alla hälsat den nya tiden med fientlighet.

s. xli: Snow, enligt Collini, frustrerad över hur mycket den gamla, bildade eliten fortsatte att dominera i Storbritanniens offentliga liv. Ville se mer bidrag från tekniska intellektuella.

s. xlv: Svårigheterna i att demarkera vetenskap från annat vetande. [Var det mot humanisterna som Popper och andra försökte distansiera sig?]

s. lii: De attityder bland "litterära intellektuella" som Snow pekade ut fanns förmodligen ändå hos ett ganska smalt skikt. Fanns förmodligen inte bland de som bestämde över forskningspolitiken i regeringen, som nog ändå var just sådana bildade män som Snow var skeptisk till (s. lxix).

s. lv och framåt: Räcker det med två kulturer idag? Exakt vad konstituerar en kultur. Jfr sådana som Dawkins som, utan att försöka vara renässansmänniska, försöker kommunicera signifikansen av extremt teknisk forskning till allmänheten (s. lix).

s. lxi: Sedan Snows tid har allmänheten blivit mer och bättre exponerad för vetenskaplig forskning än vad den var i hans tid.

s. lxvi: Möjlig lindring av utvecklingen av engelska som ett forskningens lingua franca.

s. lxvii: Definitivt moderniseringsteoretisk överoptimism hos Snow.

En snabb genomögning av Snows egen text ger dock inte mycket av intresse. Väldigt mycket vetenskaps- och moderniseringsoptimism som idag ter sig lite daterad. Jfr Huntingtons invändningar i Political Order in Changing Societies.

s. 4 och 7: Snow pekar ut konkreta exempel: Pound, Yeats, T. S. Eliot och Wyndham Lewis.

I detta kanske Snow hade en frände i John Careys (The Intellectuals and the Masses) tolkning av den engelska modernismen som en reaktion mot ökad läskunnighet och kulturell jämlikhet.

I avsnittet ”Intellectuals as natural luddites” (s. 22-28) ges egentligen inget argument för varför det skulle vara så. På sin höjd ges en rad exempel. Ruskin, Emerson, Thoreau, William Morris. Möjligen är de två kulturerna i viss mån ett brittiskt fenomen, eftersom han gör en kontrast mot Tyskland och prisar hur tidigt utbyggd den vetenskapliga utbildningen vardär.

Kanske finns i viss mån, bland vissa författare, ett visst antimodernt drag (med vag vänsterkoppling). Men att detta skulle vara något som präglar hela fältet låter väldigt märkligt. Vissa argument förekommer visserligen än idag, kring beklaganden av humanioras sviktande relativa ställning i universitetsväsendet, om att naturvetenskapen (och kapitalismen) är på väg att tappa bort vissa viktiga värden.

Kanske gillar jag detta också för att det sätter humanioras antikapitalism i ett lite mindre sympatiskt ljus.