En historisk avhandling, som bildar en medelklassens förhistoria i Sverige. En del intressant, men svår att begripa sig på då jag fortfarnade inte riktigt fattar t.ex. vad som skiljer en borgare från en stadsbo, eller riktigt hur begreppet medelklass enligt Söderberg förhåller sig till denna grupp. En del intressanta lärospån, och några trådar att spinna vidare i för vidare historieläsning blir det dock. Framförallt om tiden kring Karl XI:s räfst och reduktion.
s. 7: Ordet medelklass i ett brev från Geijer 1810. Tidigaste belägget i svenskan 1792. (Ericsson har källor på detta.) Verkar ha varit välkänt 1810. Medelstånd finns i Dalin 1750. "Överklass" och "underklass" blev känt först med "Tjänstekvinnans son". Arbetarklass kom enligt S ca 1850. Termen "ofrälse ståndsperson" en föregångare till "medelklass". Människor som var socialt jämbördiga med de tre övre stånden, men inte medlemmar av dem. (Vad var i så fall "borgare"?)
Lite oklart vad S lägger i termen klass egentligen. Verkar vara frågan om något sorts allmän social rang, i kontrast till stånd, som är en juridisk ställning.
Om klass och stånd förr: s. 9: "Trots att stånd och klasser är skilda ting, var genom riksdagen samhällsklasserna av gammalt ett fast element i vårt statsliv. I linje med den förhärskande synen på de skilda stånden kommer särskilt borgarståndet i åtanke, men varken prästeståndet eller bondeståndet är i sin helhet uteslutet på förhand. Begreppet stånd tas då här i sin trängre mening, sådan den gällde exempelvis vid ståndsriksdagens bildning: borgerskapet, ej hela stadsbefolkningen avses osv."
s. 10: "Kan man föra begreppet medelklass hur långt tillbaka som helst? En hastig blick på primitiva tillstånd stämmer till ett nekande svar. Karakteristiskt för forngermanerna var en enda verkligt avgörande nivåskillnad, den som allmännast gick mellan fria och trälar."
s. 11: "Sociala mellanskikt har förmodligen framträtt efter hand i förhistorisk tid. Länge har de varit helt ringa eller mycket otydligt avgränsade. En fortgående differentiering sker emellertid, och en tredelning börjar te sig som en möjlig och allt mer påkallad schematisering av världen." Ser ett samband mellan differentiering och utvecklingsnivå. Vad nu det betyder.
s. 17-24: Borgerskapets/medelklassens uppkomst i Sverige har att göra med invandring av tyska handelsmän, bergsmän och präster. Dock luddigt i källorna om vilken ställning de hade. Källor: Alsnö och Skänninge stadga. De verkar i det svenska fallet ha assimilerats ovanligt långt. Detta är på 1200-talet. S diskuterar "beroende män i trohetsförhållande till en storman", som delvis hör till medelklassens förhistoria, då de bör ha utgjort rekryteringsbas för lokala ämbetsmän.
s. 25-43: Här diskuteras senmedeltiden. Det sker en form av försvenskning under denna tid, men lite oklart hur. Bergsmännen mäktigare och mer politiskt aktiva än borgarna. Städerna blev enligt S inte tillräckligt stora och rika för att odla fram något skikt av rika patricier. Borgarna i Stockholm slöt upp kring Gustav Vasa på ett sätt om dalkarlarna inte gjorde. Bergsmännen var i ständig opposition mot unionskungarna, inte bara under upproren, utan kontinuerligt.
Sedan diskuteras "Vasadespotismen", och allt fram till frihetstiden. Tyvärr verkar mina anteckningar här gått förlorade. Den enda detalj jag minns är att borgerligheten/medelklassen hade lite påverkan på något beslut ca 1679, men att de i övrigt inte gör mycket väsen av sig politiskt.
s. 44: S spelar ned GV. Borgerlig historieskrivning detta? Enligt Lönnroth skulle redan sturarna ha utvecklat statsapparaten.
Rikare borgerskap i Stockhom vid 1500-talets slut. Andra städer ev. något fattigare (men osäkerheter i källorna).
Landsköp: alla beskylldes för det av myndigheterna. Många av dessa var bönder snarare än borgare. Skottarna. S anser att detta klargör begränsningen i borgarklassens betydelse vid denna tid.
Hantverkare i hög grad knutna till hovet i Stockholm. Guldsmeder ofta speciella internationellt, men inte i Sverige. Här fanns ingen betydande kapitalmarknad.
En inventering av borgarklassen i denna tid. Mycket få generaliseringar. På slutet dock en del internationella jämförelser. Vissa bestämmelser gjorde att vi inte fick något gentry. Ingen cirkulation borgare-adel. Ingen borgerlig kultur, annat än viss input.
Inte heller lika patriciskt. Ingen familj sträcker sig över mer än ett par generationer. Borgarnas politiska roll blygsam, men det verkar alla grupper ha varit vid denna tid.
Merkantilismens kult av handel och städer, i centrum för statens intresse.
s. 90-109: Så här långt en massa olika yrken: lagläsare, fogdar, mycket om borgaradel. Men jag får inte kläm på det teoretiska.
S använder här ordet medelklasser för att markera den svaga samhörighetskänslan (som alltså blir starkare 1772?).
Nu blir det fler ofrälse inom byråkratin.
Mellanskiktet utgör enligt S 2-3% av befolkningen, i kontrast till adelns 0,5%.
s. 123-131 Diverse klassaspekter på riksdagspolitiken. Inget speciellt om MK dock. (En studie så god som någon: "Klassaspekter på riksdagspolitiken, 1523-1866"). Gmg av diverse grupper. Många olika men mycket lite systematik: statsbyråkrater, välbärgat borgerskap, läkare etc. Gruppernas ställning bedöms i viss mån genom i vilken omfattning de vann adelskap.
s. 132: Räfst och reduktion ruinerade inte adeln. Jorden behölls i ganska stor utsträckning. Likaså privilegierna.
Kap. 5: "Det byråkratiska enväldets affärsvärld." Redogörelser för en massa näringsgrenars expansion och utveckling: hantverk, skeppsbyggande, brukspatroner och andra industrimänniskor. Ref. till Sten Carlsson, men mest om teoretiska åtskillnader. Större borgerligt inslag i adlandet under denna tid.
"Ståndsperson" - Personer med god social och ekonomisk ställning utan ståndstillhörighet. Men fanns det så många vid denna tid? Gmg av förmögenheter. Säger dock ej så mycket, för jag kan inte sätta det i relation till något.
s. 157: Borgarståndets riksdagsprotokoll från före 1713 förlorat?
Reformen 1678 sägs ha fler medelklassavtryck än tidigare. En massa historia förutsätts här som jag inte kan.)
s. 159: Borgarklassen INTE särskilt inflytelserik vid bildandet av riksbanken 1668.
s. 160: Borgarna överlag inte framstående i riksdagen kring 1680 års välvning.
Återigen svårt att få överblick. Adelskap verkar ha eftersträvats. Vore kul med en inventering av klass kontra stånd i äldre tid. Oklart hur borgarna drabbades (om) av reduktionen. Drevs igenom med hjälp av dem i riksdagen, men de verkar ha klagat mycket efteråt.
s. 180: "Huvuddelen av den civila centralförvaltningen ökade från ca 350 tjänster 1718 till ca 600 1772."
Det handlar hela tiden om tjänstemän och handelsmän. Bildungsbürgertum och Wirtschaftsbürgertum. Det handlar nu också i någon mån om präster.
De där bergsmännen, är det frågan om egenföretagare, elller vad? Var de delägare i gruvorna?
Och hur är gruvorna egentligen relaterade till bruken? De gör järn, verkar det som. Är det förädling av malmen som bryts av bergmännen?
s. 197: Släkten Geijer som brukspatroner. Beskrivs som mycket driftiga. Trots att arvet efter stamfadern delades på fyra lyckades dessa bygga upp förmögenheter på egen hand.
I sjunde kapitlet, om frihetstiden, blir jag återigen väldigt osäker på strukturen på saker och ting dåförtiden. Det beskrivs en motsättning mellan borgerskapet och magistraten. Magistraten var väl dåtidens lokalpolitiska organisation i städerna, men styrdes den inte av borgerskapet?
s. 206: Något om att Stockholms borgerskap i frihetstidens början tvingade till sig politisk makt lokalt eftersom staten var skyldig dem pengar.
s. 210: "...hattarna som partibildning har sitt embryo i den sociala och ekonomipolitiska klyviningen inom Stockholms borgerskap och dess riksdagsgrupp." Detta verkar ha handlat om de stora mot de små köpmännen - "den stora grossist- och redarvärlden" står det på sidan efter. Mycket om näringspolitik, skeppstillstånd och valordningar på dessa sidor.
Eller vänta, var det mössorna som var "medelklasspartiet"? Det är klart, hattarna var mer för krig, så det vore inte otippat. Fast senare pratar han om att hattarna också de hade en "borgerlig kärna" (i betydelsen en borgerlig del).
Den enda vettiga generaliseringen jag fått ut av femte kapitlet är att borgerskapet (och medelklassen, inte klart hur han skiljer på dessa) blev mer politiskt aktivt. (Hur kan det dröja så länge innan industrin kommer till Sverige?) Oklart hur den vokabulären fungerar. Han pratar om en "rent borgerlig mellanklass" (s. 218). Vad är detta i kontrast till? Prästerna?
s. 227: storgarvaren Johan Westin ledare för mössornas borgarståndsdel. "etablerad som partikansli".
s. 229: pratar om borgarståndet mot byråkratväldet.
Politiken utspelar sig för mellanskiktens del inom privliegieväsendet och näringsregleringen.
Under de fortsatta sidorna handlar det en del om kulturlivet, men Söderberg menar att snarare än att kulturlivet var medelklassigt och borgerligt, så var det kulturen i allmänhet som blev det. Det pratas en del om det engelska inflytandet. Någon sorts medelklass (i den kommunitära klassbemärkelsen) verkar utbildas i Stockholm under denna tid, men det är oklart hur.
Monday, May 19, 2014
Göran Hägg som välfärdsteoretiker
Några utdrag ur Göran Häggs Välfärdsåren.
s. 40: "Först [av 1946 års reformer] kom en kraftig förbättring av folkpensionen. Äntligen nådde den en sådan nivå att man kunde tala om en tryggad ålderdom för alla. Beslutet togs under stor enighet i riksdagen på försommaren. Men det hade föregåtts av konflikter i regeringen. Två principer, som även i fortsättningen tävlat i svensk socialpolitik, stod mot varandra. Möller ville ha en generell grundtrygghet, så att alla pensionärer oavsett inkomster och omständigheter tilldelades den då stora summan av 1000 kronor om året för ensamstående och 1600 för par. Per Albin och Wigforss förordade lågt grundbelopp men generösa behovsprövade tillägg.
Behovsprövning har fördelen att vara billig. Den är socialistisk om den innebär stora bidrag till de fattiga på de rikas bekostnad. Den blir en högeridé om bidragen är låga och enbart räddar livet på folk man ändå inte kan låta svälta eller tigga på gatorna. Nackdelarna är att behovsprövade bidrag är krångliga att administrera, genererar fusk och, utom av fuskarna, upplevs som förnedrande. Trygghet för alla har nackdelen att vara dyr. Den passar högern om den blir så låg att den måste byggas på med egna försäkringar. Den blir socialistisk i den mån nivån är så hög att man verkligen kan leva anständigt på den. Generella förmåner är enkla att administrera, omöjliga att fuska med och aldrig förnedrande att ta emot."
I december 1946: s. 47: "Men framförallt antogs med bred majoritet ett revolutionerande förslag till allmän sjukförsäkring. Även denna gång segrade Möllers utopiska linje med [/] grundtrygghet för alla. En stor triumf för socialministern mitt i grämelsen över nederlaget i maktkampen. Sjukhusvård blev gratis. Alla heltidsarbetande fick, oberoende av inkomst, drygt existensminimum, tre kronor och femtio öre per dag, i kompensation för utebliven lön vid sjukdom. [...] Utom skillnaden mellan behovsprövning och grundtrygghet finns en skillnad mellan bidrags- och försäkringsmodell. Borde inte den allmänna sjukförsäkringen, precis som de privata som dittills funnits, vara inkomstgraderad, så att de som tjänade mer och således förlorade mer på att vara sjuka också fick mer i sjukpenning? Givetvis efter att ha betalat mer i avgift. Ännu såg det emellertid ut som om sjukersättningen skulle få samma heltäckande grundtrygghetsutformning som folkpensionen, precis som socialministern, i strid även med vissa partibröder, önskat."
Flytt till 1953, s. 103: "Bland beslut i mer allvarliga frågor märks främst det slutliga avgörande om sjukförsäkringen som kom i maj 1953, varpå reformen trädde i kraft i januari 1955. Emellertid var beslutet ganska annor- [/] lunda mot den reform som burit Möllers märke och trumfats igenom under sådan enighet 1946. Regeringen hade retirerat inför den borgerliga kritiken och gått över till den rena försäkringsmodellen. Sjukförsäkringen var fortfarande obligatorisk och kollektivt finansierad, så att den statliga kassan fullt ut med hjälp av de inbetalda avgifterna betalade ersättning till den sjuke, efter den eller de karensdagar som för tillfället gällde. Men den var nu inkomstgraderad och byggde på principen att ersätta inkomstbortfall istället för att garantera minimistandard som barnbidraget eller folkpensionen. Möller som just gjorde sin sista period i riksdagen var mycket besviken. Vid det här laget hade dock högern, som till en början varit det parti som starkast drivit på för att förändra reformen in den här riktningen, hunnit tröttna även på denna form av statliga ingripanden, och röstade emot. "Sjukkassan" blev ändå en viktig och populär reform, en källa till nationell stolthet."
Om ATP, s. 105: "Trots Möllers pensionsreform 1946 rådde väldiga orättvisor mellan pensionärerna. Tjänstemän, även offentligt anställda, hade vanligen en av arbetsgivaren betald tilläggspension, som garanterade dem en helt annan standard på ålderdomen än den bastrygghet som gällde för industriarbetarna, vilka vid denna tidpunkt utgjorde en större del av befolkningen än någonsin förr eller senare. Det framstod därför som naturligt att se nästa steg, sedan sjukförsäkringen äntligen kompromissats i hamn och börjat fungera 1955, genomföra en reform på det här området.
Det finns som framgått tre möjligheter för sådana system: grundtrygghet, behovsprövning och försäkring. Den första, Möllers utopiska linje som präglade barnbidrag och folkpension, är, om det rör sig om en rimlig nivå, mest jämlik. Behovsprövningen som sedan gammalt styrt fattigvård och socialhjälp kan innebära utjämning men också förnedrande allmosor. Försäkring, som innebär att man vid behov får ut summor baserade på vad man betalat in, är ett rättvist men knappast jämlikt system. På de allmänna statliga omsorgernas område hade det på allvar kommit in först genom de förändringar i sjukkassereformen de borgerliga nu fått igenom efter Möllers fall."
Sedan följer referat av ATP-striden. De borgerliga propagerade att det handlade om att införa total socialisering och diktatur av öststatsmodell. Traditionellt hade Socialdemokraterna, enligt Hägg, förordat höjda grundersättningar och generösa behovsprövade tillägg. Men nu hade man varit på tillbakagång i valen ett tag. Högern föreslog folkomröstning. Alternativen var ATP, avtal mellan arbetsmarknadens parter (dvs. ingen statlig tilläggspension alls) och bondeförbundet om en frivillig offentlig försäkring. Man vann, gjorde framsteg i denna omröstning och dessa val, men fick inte riktigt egen majoritet.
Sedan pratar även Hägg om att man nu hade avskrivit den mer utopiska variant som Möller och Wigforss på olika sätt hade förspråkat. Möller var den höga grundtrygghetens språkrör. Vad Wigforss stod för är mer oklart för mig här. Möjligen underskattar också Hägg något de strategiska syftena med denna reform hos Socialdemokraterna. Han skildrar det nästan uteslutande som en reträtt. Men även LO ville, om jag minns rätt, ha det vid den här tiden, och de flesta forskare skulle nog säga att den var lyckosam på längre sikt.
Kanske är det några bitar till som faller på plats nu. ATP var i viss mån något som vann tjänstemännens stöd, delvis på grund av de borgerligas ostrategiska positionering (om man nu kan tro på att de började strömma till innan valundersökningarna kom igång), och när reformen sedan väl visade sig fungera, och det blev klart att Erlander inte ville införa en diktatur, så ökade stödet för den ytterligare. Minns att Svensson säger att tjänstemännen inte var särdeles begeistrade i 1955 års sjukförsäkring. Tjänade de möjligen ingenting på den heller?
s. 40: "Först [av 1946 års reformer] kom en kraftig förbättring av folkpensionen. Äntligen nådde den en sådan nivå att man kunde tala om en tryggad ålderdom för alla. Beslutet togs under stor enighet i riksdagen på försommaren. Men det hade föregåtts av konflikter i regeringen. Två principer, som även i fortsättningen tävlat i svensk socialpolitik, stod mot varandra. Möller ville ha en generell grundtrygghet, så att alla pensionärer oavsett inkomster och omständigheter tilldelades den då stora summan av 1000 kronor om året för ensamstående och 1600 för par. Per Albin och Wigforss förordade lågt grundbelopp men generösa behovsprövade tillägg.
Behovsprövning har fördelen att vara billig. Den är socialistisk om den innebär stora bidrag till de fattiga på de rikas bekostnad. Den blir en högeridé om bidragen är låga och enbart räddar livet på folk man ändå inte kan låta svälta eller tigga på gatorna. Nackdelarna är att behovsprövade bidrag är krångliga att administrera, genererar fusk och, utom av fuskarna, upplevs som förnedrande. Trygghet för alla har nackdelen att vara dyr. Den passar högern om den blir så låg att den måste byggas på med egna försäkringar. Den blir socialistisk i den mån nivån är så hög att man verkligen kan leva anständigt på den. Generella förmåner är enkla att administrera, omöjliga att fuska med och aldrig förnedrande att ta emot."
I december 1946: s. 47: "Men framförallt antogs med bred majoritet ett revolutionerande förslag till allmän sjukförsäkring. Även denna gång segrade Möllers utopiska linje med [/] grundtrygghet för alla. En stor triumf för socialministern mitt i grämelsen över nederlaget i maktkampen. Sjukhusvård blev gratis. Alla heltidsarbetande fick, oberoende av inkomst, drygt existensminimum, tre kronor och femtio öre per dag, i kompensation för utebliven lön vid sjukdom. [...] Utom skillnaden mellan behovsprövning och grundtrygghet finns en skillnad mellan bidrags- och försäkringsmodell. Borde inte den allmänna sjukförsäkringen, precis som de privata som dittills funnits, vara inkomstgraderad, så att de som tjänade mer och således förlorade mer på att vara sjuka också fick mer i sjukpenning? Givetvis efter att ha betalat mer i avgift. Ännu såg det emellertid ut som om sjukersättningen skulle få samma heltäckande grundtrygghetsutformning som folkpensionen, precis som socialministern, i strid även med vissa partibröder, önskat."
Flytt till 1953, s. 103: "Bland beslut i mer allvarliga frågor märks främst det slutliga avgörande om sjukförsäkringen som kom i maj 1953, varpå reformen trädde i kraft i januari 1955. Emellertid var beslutet ganska annor- [/] lunda mot den reform som burit Möllers märke och trumfats igenom under sådan enighet 1946. Regeringen hade retirerat inför den borgerliga kritiken och gått över till den rena försäkringsmodellen. Sjukförsäkringen var fortfarande obligatorisk och kollektivt finansierad, så att den statliga kassan fullt ut med hjälp av de inbetalda avgifterna betalade ersättning till den sjuke, efter den eller de karensdagar som för tillfället gällde. Men den var nu inkomstgraderad och byggde på principen att ersätta inkomstbortfall istället för att garantera minimistandard som barnbidraget eller folkpensionen. Möller som just gjorde sin sista period i riksdagen var mycket besviken. Vid det här laget hade dock högern, som till en början varit det parti som starkast drivit på för att förändra reformen in den här riktningen, hunnit tröttna även på denna form av statliga ingripanden, och röstade emot. "Sjukkassan" blev ändå en viktig och populär reform, en källa till nationell stolthet."
Om ATP, s. 105: "Trots Möllers pensionsreform 1946 rådde väldiga orättvisor mellan pensionärerna. Tjänstemän, även offentligt anställda, hade vanligen en av arbetsgivaren betald tilläggspension, som garanterade dem en helt annan standard på ålderdomen än den bastrygghet som gällde för industriarbetarna, vilka vid denna tidpunkt utgjorde en större del av befolkningen än någonsin förr eller senare. Det framstod därför som naturligt att se nästa steg, sedan sjukförsäkringen äntligen kompromissats i hamn och börjat fungera 1955, genomföra en reform på det här området.
Det finns som framgått tre möjligheter för sådana system: grundtrygghet, behovsprövning och försäkring. Den första, Möllers utopiska linje som präglade barnbidrag och folkpension, är, om det rör sig om en rimlig nivå, mest jämlik. Behovsprövningen som sedan gammalt styrt fattigvård och socialhjälp kan innebära utjämning men också förnedrande allmosor. Försäkring, som innebär att man vid behov får ut summor baserade på vad man betalat in, är ett rättvist men knappast jämlikt system. På de allmänna statliga omsorgernas område hade det på allvar kommit in först genom de förändringar i sjukkassereformen de borgerliga nu fått igenom efter Möllers fall."
Sedan följer referat av ATP-striden. De borgerliga propagerade att det handlade om att införa total socialisering och diktatur av öststatsmodell. Traditionellt hade Socialdemokraterna, enligt Hägg, förordat höjda grundersättningar och generösa behovsprövade tillägg. Men nu hade man varit på tillbakagång i valen ett tag. Högern föreslog folkomröstning. Alternativen var ATP, avtal mellan arbetsmarknadens parter (dvs. ingen statlig tilläggspension alls) och bondeförbundet om en frivillig offentlig försäkring. Man vann, gjorde framsteg i denna omröstning och dessa val, men fick inte riktigt egen majoritet.
Sedan pratar även Hägg om att man nu hade avskrivit den mer utopiska variant som Möller och Wigforss på olika sätt hade förspråkat. Möller var den höga grundtrygghetens språkrör. Vad Wigforss stod för är mer oklart för mig här. Möjligen underskattar också Hägg något de strategiska syftena med denna reform hos Socialdemokraterna. Han skildrar det nästan uteslutande som en reträtt. Men även LO ville, om jag minns rätt, ha det vid den här tiden, och de flesta forskare skulle nog säga att den var lyckosam på längre sikt.
Kanske är det några bitar till som faller på plats nu. ATP var i viss mån något som vann tjänstemännens stöd, delvis på grund av de borgerligas ostrategiska positionering (om man nu kan tro på att de började strömma till innan valundersökningarna kom igång), och när reformen sedan väl visade sig fungera, och det blev klart att Erlander inte ville införa en diktatur, så ökade stödet för den ytterligare. Minns att Svensson säger att tjänstemännen inte var särdeles begeistrade i 1955 års sjukförsäkring. Tjänade de möjligen ingenting på den heller?
Tuesday, May 6, 2014
Rothstein (2001) The Universal Welfare State as a Social Dilemma
Ett teoretiskt paper som analyserar välfärdsstatens utveckling i termer av collective action-dilemman. WS-programmen är överlag sådana. Tesen är att variation i WS kan inte förklaras med partiideologi eller skillnader i grundläggande värderingar, utan ska förklaras med hur väl man löser dessa dilemman.
En bra artikel för att introducera mycket av R:s tänkande kring WS, tror jag. Men samtidigt understryker den också en del märkligheter. Det är inte klart för mig varför de selektiva programmen med nödvändighet blir stigmatiserande (eller ska man kanske snarare förstå honom som att de tenderar att bli det), eller varför det inte går att skifta från selektiv till universell WS. Och är det verkligen programstrukturen som spelar roll? Är det inte snarare själva deltagandet? Slutligen: hur mycket variation finns det mellan länder i dessa hänseenden? Och en del länder har ju mer marknadslika system. Men är de ländernas arbetslöshetsförsäkringar verkligen mer impopulära? Är det inte, som sagt, snarare frågan om vilket system som etableras först? Privat eller offentligt? Enhetligt eller splittrat?
s. 214-5: Skillnaderna i WS-insitutioner ett ganska nytt fenomen. Går vi tillbaka till 1960-talet så var alla WS ungefär lika stora som andel av BNP.
s. 215: Borgerliga regeringsperioder i Skandinavien har inte varit perioder av nedskärningar i WS (ref till Just Institutions Matter). Svallfors (1997) åberopas som referens för tesen om att värderingarna är sig lika överallt.
s. 215-216: Ekonomisk forskning ser det välfärdsstaten producerar som private goods (vilket det också är, då man kan hindra andra från att komma i åtnjutande av det). Men det finns problem med assymetrisk information och adverse selection, som gör att marknaden inte kommer att tillhandahålla dessa varor, eller göra det dyrare än staten. Sedan nämns problemen med att få informationen för att värdera klientens situation. Detta omnämns som "moral hazard", vilket låter väldigt märkligt för mig. Slutligen nämns möjligheten att stora delar av populationen kan skadas på samma gång, som av hög inflation eller större konjunkturnedgångar.
s. 217: Bra citat av Barr, (1992, s. 754) om att hans perspektiv ger såväl en förklaring som ett rättfärdigande av WS.
s. 218: Ålderspensioner, sjukvård, förskola, utbildning, barnbidrag, sjukförsäkring, sägs alla vara program som täcker alla, "with no consideration given to their ability to pay". Stämmer knappast för både sjukvård och sjukförsäkring. Stämmer rimligen inte heller för förskola. Stämmer det på andra program? Inte för arbetslöshetsförsäkringen. Pensionerna är också i hög grad inkomstrelaterade. Det finns en grundpension, men sedan är ganska mycket beroende av ens inkomster.
s. 219: "In other words, if you tax the rich and give to the poor, the rich will not accept high taxes." Men om man ger samma till alla gör de det, typ.
s. 220: Resonemang om hans tabell med fem inkomstgrupper. Grupp C, medelinkomsttagarna, avgör stabiliteten i WS-arrangemangen. De kan göra detta om de vill vara trygga, och om de litar på de offentliga institutionerna. Komplexiteten i kalkylen gör dock att denna inte är exakt (men vad jag kan se finns det inget i R:s argument som ändrar på tanken att det i grunden fungerar ekonomiskt-rationallt), utan också beroende av moraliska normer.
s. 221: Här kommer en anmärkning om att väljare röstar sociotropiskt, för allmänintresset. Referenser till Levi om dubbla syften: man vill ha både egennytta och samhällsnytta. Man vill gärna vara med och bidra till något, men man vill också få ut något av det. Man vill inte vara en sucker.
s. 221: Två tillitsproblem: lita på regeringen och lita på de andra medborgarna.
s. 222: Contingent consent: tre villkor för samtycke till regeringsåtgärder. (1) Man tror att det är något gott som ska produceras. (2) Man tror att regeringen levererar juste och opartiskt. (3) Ingen freeloading. Finns det inget villkor om att man själv ska få vara med på ett hörn också? Kanske kan de stödja en sådant också, men det torde vara i relativt liten omfattning.
s. 222: Den universella WS normativa bas: att ge basic capabilities. En universell approach. De selektiva systemen sysslar snarare med "those people".
s. 224: Argument mot selektiva åtgärder. För att motiveras måste de som är föremål för åtgärder beskrivas som "inherently different", skriver R. Och ja, nog måste de vara annorlunda, men inte behöver de vara så väldigt annorlunda? Bara för att man är fattig tillfälligt betyder ju inte det att man alltid kommer att vara det. Det blir väl i så fall en fråga om huruvida man kan övertyga folk om att de har blivit som de är till följd av en orättvisa.
"Public consent to the system is undermined because the social policy debate turns not on what is generally fair, but rather on what is specifically necessary for 'the others'. Här är en del som jag tycker är lite svårare att fatta. Varför underminerar detta systemet? Det är väl i så fall en fråga om det når resultat eller inte? Om nu selektiva system underminerar sig själva, varför finns det då selektiva system öht? Ska man snarare förstå det som att solidariteten ändå sträcker sig en bit? För mig ser det ut som att detta kan förklara varför vi har det system vi har idag, men jag ser inte varför den institutionella logiken skulle förklara förändring över tid.
För de universella delarna blir snarare diskussionen om hur man som samhälle ska agera, och hur medborgarna som helhet har det. (Men det finns ju fortfarande stora möjligheter till diskussioner om fusk. Och det finns fortfarande möjlighet att prata om vilka som borde få vara med. Medborgarskapets gränser etc.)
s. 225: När det gäller proceduriell rättvisa nämner han såklart problemen kring diskretionär makt, och vaga kriterier. Men märkligt att nämna "annanheten" även här.
s. 226: Här diskuteras en "fraud and control" feedback loop. Finns det något belägg för sådana? Och, som sagt, borde inte det utplåna dessa system fullständigt?
Sedan kommer resonemang om en rättvis fördelning av bördorna.
s. 227: "The universal model differs from the selective on this point as well. Typical of the latter is that assistance is granted only to those citizens who cannot in some other way provide for themselves or meet their basic needs. This means that as a rule such citizens have no income, and therefore pay no tax. They constitute a category, then, that does not contribute economically." Poängen är att i universella system finns det även många nettomottagare som bidrar till dem. Två olika moraliska logiker: vi eller dem.
Man hade kunnat göra poängen tydligare att universalism inte verkar vara en programstruktur som sådan, utan snarare i vilken mån många de facto deltar i programmet. Detta borde kunna variera över tid.
På s. 227 hittar man följande formuleringar:
Detta antyder ett starkt spårberoende. Mekanismen är att om man först lägger fram selektiva institutioner så går det ut över förtroendet för de offentliga institutionerna. Men om tilliten är stabil (vilket väl Rothstein menar på annat håll) så borde det väl vara möjligt att skifta modell. Hur långt sträcker sig detta spårberoende? Till enskilda program eller till hela modellen? Är det betydelsefullt att variationen i universalism/selektivitet kanske finns mer mellan program än mellan välfärdsstater?
s. 229: Socialbidragen och bostadsbidragen sägs vara till de som betalar mycket lite skatt. Men för bostadsbidragen gäller väl i viss mån detsamma som för skolan: att det går till de unga.
Något som skulle stärka detta perspektiv vore kanske en undersökning där man försökte mäta stigmatisering i sig.
En bra artikel för att introducera mycket av R:s tänkande kring WS, tror jag. Men samtidigt understryker den också en del märkligheter. Det är inte klart för mig varför de selektiva programmen med nödvändighet blir stigmatiserande (eller ska man kanske snarare förstå honom som att de tenderar att bli det), eller varför det inte går att skifta från selektiv till universell WS. Och är det verkligen programstrukturen som spelar roll? Är det inte snarare själva deltagandet? Slutligen: hur mycket variation finns det mellan länder i dessa hänseenden? Och en del länder har ju mer marknadslika system. Men är de ländernas arbetslöshetsförsäkringar verkligen mer impopulära? Är det inte, som sagt, snarare frågan om vilket system som etableras först? Privat eller offentligt? Enhetligt eller splittrat?
s. 214-5: Skillnaderna i WS-insitutioner ett ganska nytt fenomen. Går vi tillbaka till 1960-talet så var alla WS ungefär lika stora som andel av BNP.
s. 215: Borgerliga regeringsperioder i Skandinavien har inte varit perioder av nedskärningar i WS (ref till Just Institutions Matter). Svallfors (1997) åberopas som referens för tesen om att värderingarna är sig lika överallt.
s. 215-216: Ekonomisk forskning ser det välfärdsstaten producerar som private goods (vilket det också är, då man kan hindra andra från att komma i åtnjutande av det). Men det finns problem med assymetrisk information och adverse selection, som gör att marknaden inte kommer att tillhandahålla dessa varor, eller göra det dyrare än staten. Sedan nämns problemen med att få informationen för att värdera klientens situation. Detta omnämns som "moral hazard", vilket låter väldigt märkligt för mig. Slutligen nämns möjligheten att stora delar av populationen kan skadas på samma gång, som av hög inflation eller större konjunkturnedgångar.
s. 217: Bra citat av Barr, (1992, s. 754) om att hans perspektiv ger såväl en förklaring som ett rättfärdigande av WS.
s. 218: Ålderspensioner, sjukvård, förskola, utbildning, barnbidrag, sjukförsäkring, sägs alla vara program som täcker alla, "with no consideration given to their ability to pay". Stämmer knappast för både sjukvård och sjukförsäkring. Stämmer rimligen inte heller för förskola. Stämmer det på andra program? Inte för arbetslöshetsförsäkringen. Pensionerna är också i hög grad inkomstrelaterade. Det finns en grundpension, men sedan är ganska mycket beroende av ens inkomster.
s. 219: "In other words, if you tax the rich and give to the poor, the rich will not accept high taxes." Men om man ger samma till alla gör de det, typ.
s. 220: Resonemang om hans tabell med fem inkomstgrupper. Grupp C, medelinkomsttagarna, avgör stabiliteten i WS-arrangemangen. De kan göra detta om de vill vara trygga, och om de litar på de offentliga institutionerna. Komplexiteten i kalkylen gör dock att denna inte är exakt (men vad jag kan se finns det inget i R:s argument som ändrar på tanken att det i grunden fungerar ekonomiskt-rationallt), utan också beroende av moraliska normer.
s. 221: Här kommer en anmärkning om att väljare röstar sociotropiskt, för allmänintresset. Referenser till Levi om dubbla syften: man vill ha både egennytta och samhällsnytta. Man vill gärna vara med och bidra till något, men man vill också få ut något av det. Man vill inte vara en sucker.
s. 221: Två tillitsproblem: lita på regeringen och lita på de andra medborgarna.
s. 222: Contingent consent: tre villkor för samtycke till regeringsåtgärder. (1) Man tror att det är något gott som ska produceras. (2) Man tror att regeringen levererar juste och opartiskt. (3) Ingen freeloading. Finns det inget villkor om att man själv ska få vara med på ett hörn också? Kanske kan de stödja en sådant också, men det torde vara i relativt liten omfattning.
s. 222: Den universella WS normativa bas: att ge basic capabilities. En universell approach. De selektiva systemen sysslar snarare med "those people".
s. 224: Argument mot selektiva åtgärder. För att motiveras måste de som är föremål för åtgärder beskrivas som "inherently different", skriver R. Och ja, nog måste de vara annorlunda, men inte behöver de vara så väldigt annorlunda? Bara för att man är fattig tillfälligt betyder ju inte det att man alltid kommer att vara det. Det blir väl i så fall en fråga om huruvida man kan övertyga folk om att de har blivit som de är till följd av en orättvisa.
"Public consent to the system is undermined because the social policy debate turns not on what is generally fair, but rather on what is specifically necessary for 'the others'. Här är en del som jag tycker är lite svårare att fatta. Varför underminerar detta systemet? Det är väl i så fall en fråga om det når resultat eller inte? Om nu selektiva system underminerar sig själva, varför finns det då selektiva system öht? Ska man snarare förstå det som att solidariteten ändå sträcker sig en bit? För mig ser det ut som att detta kan förklara varför vi har det system vi har idag, men jag ser inte varför den institutionella logiken skulle förklara förändring över tid.
För de universella delarna blir snarare diskussionen om hur man som samhälle ska agera, och hur medborgarna som helhet har det. (Men det finns ju fortfarande stora möjligheter till diskussioner om fusk. Och det finns fortfarande möjlighet att prata om vilka som borde få vara med. Medborgarskapets gränser etc.)
s. 225: När det gäller proceduriell rättvisa nämner han såklart problemen kring diskretionär makt, och vaga kriterier. Men märkligt att nämna "annanheten" även här.
s. 226: Här diskuteras en "fraud and control" feedback loop. Finns det något belägg för sådana? Och, som sagt, borde inte det utplåna dessa system fullständigt?
Sedan kommer resonemang om en rättvis fördelning av bördorna.
s. 227: "The universal model differs from the selective on this point as well. Typical of the latter is that assistance is granted only to those citizens who cannot in some other way provide for themselves or meet their basic needs. This means that as a rule such citizens have no income, and therefore pay no tax. They constitute a category, then, that does not contribute economically." Poängen är att i universella system finns det även många nettomottagare som bidrar till dem. Två olika moraliska logiker: vi eller dem.
Man hade kunnat göra poängen tydligare att universalism inte verkar vara en programstruktur som sådan, utan snarare i vilken mån många de facto deltar i programmet. Detta borde kunna variera över tid.
På s. 227 hittar man följande formuleringar:
Detta antyder ett starkt spårberoende. Mekanismen är att om man först lägger fram selektiva institutioner så går det ut över förtroendet för de offentliga institutionerna. Men om tilliten är stabil (vilket väl Rothstein menar på annat håll) så borde det väl vara möjligt att skifta modell. Hur långt sträcker sig detta spårberoende? Till enskilda program eller till hela modellen? Är det betydelsefullt att variationen i universalism/selektivitet kanske finns mer mellan program än mellan välfärdsstater?
s. 229: Socialbidragen och bostadsbidragen sägs vara till de som betalar mycket lite skatt. Men för bostadsbidragen gäller väl i viss mån detsamma som för skolan: att det går till de unga.
Något som skulle stärka detta perspektiv vore kanske en undersökning där man försökte mäta stigmatisering i sig.
Subscribe to:
Posts (Atom)