Den demokratiska klasskampen

Ett förslag till titel för min avhandling är något i stil med "Medelklassen i den demokratiska klasskampen". I det följande ska jag gå igenom en del böcker som använder det begreppet och reda ut det lite grand.

Paul Nieuwbeerta (1995) The Democratic Class Struggle in Twenty Countries 1945-1990. Amsterdam: Thesis Publishers.

Denna doktorsavhandling från nittiotalets mitt verkar ha varit ett av de viktigaste, mest auktoritativa inläggen i nittiotalets debatt om klassröstning. N försvarande tesen om en nedåtgående trend, om än verkar han ha varit mer skeptisk till någon idé om "klassernas död". Det är en stor sammanställning av såväl aggregerade data som surveys av individer, och handlar mycket om att skatta och förklara nivåer av klassröstning i en massa västländer efter andra världskriget.

Begreppet "den demokratiska klasskampen" förekommer mest kort i inledningen, med hänvisningar till Lipset, Anderson & Davidson (som verkar ha varit ursprunget) och Korpi. Där skriver N så här:

s. 1: "Thus, through their electoral behaviour, members of both the lower and the higher classes have the chance to further their interests. Members of the lower class will strive for the improvement of their labour contract and income, sometimes at the expense of the higher classes. Members of the higher classes will try to preserve the status quo, or even try to improve their position. Thus, elections can - in terms of Anderson & Davidson (1943), Lipset (1960) and Korpi (1983) - be regarded as the platform of 'the democratic class struggle'. Or, as Przeworski and Spraque [sic] (1986) suggested, instead of fighting the class struggle on the barricades with real bricks, during elections manual class laborers can throw voting ballots as 'paper stones' at the ruling classes."

Studien fokuserar sedan på relationen klass-partival över tid. N återknyter inte mer till detta begrepp efter denna inledning. I slutkapitlet handlar de uteslutande om klassröstningen, men hur detta begrepp förhåller sig till begreppet "den demokratiska klasskampen" verkar inte diskuteras mer.

Hout Brooks & Manza (1995) The democratic class struggle in the United States, 1948-1992, i American Sociological Review, vol. 60 (6), p. 805-828.


Detta är också en studie över klassröstning. Protesterar mot idén att klassröstningen är på väg ut, och lanserar en idé om "realignment" av professionernas röstning åt vänster. Med fraser som "political significance of class" syftas endast på klassröstning.

Begreppet introduceras i början och återkommer på slutet, s. 826: "Has realignment taken the struggle out of class differences? In his classic statement on the matter, Lipset ([1960] 1981), leaves identifying the nature of class interests in an electoral context up to the analyst:" och sedan följer citatet om att partier representerar klasser även om de inte säger sig göra det. De avslutar med några ord om behovet av att studera partiernas "appeals", alltså inte bara policy här, utan även framtoning?


Seymour M. Lipset (1966) Den politiska människan - Studier i politikens sociologi. Stockholm. Aldus. Översättning: James Rössel.

Märkligt på ett sätt att Lipset plockade upp detta begrepp, utpräglat liberal som han är (jfr Erik Bengtssons sågning av hans syn på fackföreningarnas historia i USA). Men hur som helst, här har två kapitel utttrycket "den demokratiska klasskampen" i titeln. Boken inleds dessutom med en massa citat från Aristoteles om medelklassens roll, och innehåller dessutom Lipset mycket intressanta fascism-analys, som är väldigt klassrelaterad.

s. 171: "I varje modern demokrati tar sig konflikter mellan olika grupper uttryck i politiska partier som i grund och botten utgör 'en demokratisk översättning av klasskampen'. Även om många partier avvisar idén om klasskonflikt och klassolidaritet, visar en undersökning av deras program och det stöd de får att de faktiskt företräder olika klassers intressen."

s. 173, citat från Robert MacIvers The Web of Government: "Högern utgör alltid den partiriktning som är förbunden med de högre eller härskande klassernas intressen, vänstern alltid den som företräder de lägre ekonomiska eller sociala grupperna, centern representerar medelklassen. Historiskt sett förefaller detta kriterium godtagbart. Den konservativa högern har försvarat prerogativ, privilegier och maktpositioner medan vänstern har angripit dem. Högern har ställt sig mera positivt till den aristokratiska attityden, till börds- och rikedomshierarkin; vänstern har kämpat för en utjämning av förmåner eller chanser för de mindre gynnades krav." Som en summering av vad den demokratiska klasskampen gäller.

s. 175-176, 181-193: Lipset förklaring till detta förhållande är nästan uteslutande ekonomisk. Det är inkomstskillnader som skapar klassmönstren. Viss roll spelas också av "tillfredsställande arbete" och erkännandebehov.


s. 177: Korstryck som får folk att avvika från detta grundmönster: religion, status, etnicitet.

 Kapitel 8 handlar sedan om generationseffekter och historiska förändringar i denna klasskamp. Börjar med att referera Mannheim om hur generationer bildar sina grundbegrepp vid tidig vuxenålder. Slutsatserna innehåller många lödiga formuleringar av en typ som det känns som att vi statsvetare inte kan unna oss längre. De konservativa har fått rätt i att de lägre klasserna har använt rösträtten till att utöka sin makt. Däremot har det inte betytt ett beständigt övertag för vänsterpartierna. (Såväl Disareli som Marx trodde att de fattigas inverkan på politiken skulle vara ganska modest.) Detta beror på partistrategiska förflyttningar:

s. 178: "Men faktum kvarstår, att det i de flesta stabila demokratier finns en inneboende vänstertendens. På längre sikt vinner vänsterpartierna stöd för åtgärder  som ökar de lägre skiktens relativa makt och trygghet. Åtgärder, som på 1800-talet förkastades som osund socialism, framhålls numera med stolthet av konservativa talare. [...] Men ständiga eftergifter till motståndarnas program är inte någon lättsmält lösning för någon politisk rörelse, och konservativa partier har väldiga tillgångar på sin sida, som de använder effektivt för att försena de reformer vänstern kräver." Och så nämner han frågor som "inte är klassbestämda", som utrikespolitik, moral, administrativ effektivitet, personlighet. För Lipset tycks partistrategi vara främst en fråga om policy. En annan sak är om detta fortfarande gäller, med ökande gini, ett visst mått av klassdemobilisering etc. Å andra sidan: anpassning från Moderaternas sida.

Här får begreppet lite mer innehåll när det gäller vad de handlar om. Det rör kampen för social och (främst) ekonomisk jämlikhet. "Demokratisk" klasskamp syftar på de former den kampen har tagit sig inom ramen för de västerländska demokratierna - kanske med visst fokus på frågan om hur man skapar en vänstermajoritet. Kanske går det att rama in min artikel utifrån en teori om medelklassens roll i detta. Jfr vad Lipset och Korpi säger om den nya medelklassens roll. Den förre säger inte mycket, utan resonerar endast om "de lägre klasserna". Den senare har nog mer sofistikerade resonemang på den punkten, inte minst i Arbetarklassen i välfärdskapitalismen.

Walter Korpi (1981) Den demokratiska klasskampen. Stockholm: Tiden.

s. 11-12: Hypotesen om ett pluralistiskt industrisamhälle, med många överlappande konflikter, snarare än en grundläggande. "Medelklassgrupperna antas komma att dominera medan arbetarklassens relativa storlek minskar." (s. 11) Politisk demokrati och arbetsmarknadsregleringar kanaliserar konflikterna. Facket blir mindre klassinriktat och mer av "yrkesbaserade särintressen" (s. 14).

Sedan säger K att han vill invända mot detta, men det är inte klart för mig hur det han säger här går emot pluralismtesen, annat än i viss grad.

s. 40: "I en kapitalistisk demokrati vore ett parti förlorat om det endast byggde på företagargruppen. Därför vädjar alla politiska partier i dessa länder till olika skikt i den sociala hierarkin och knyter an till intressemotsättningar som betingas av den sociala skiktningen bland medborgarna. För att förklara vilken politik partierna kommer att stå för har samhällsforskarna utformat en enkel men delvis effektiv modell som bygger på ekonomiskt tänkande." Och sedan kommer Downs och medianväljarteoremet.

s. 41: "De ekonomiska demokratiteorierna kan dock inte förklara var någonstans på vänster-högerskalan som den politiska stridslinjen kommer att ligga. Det behövs inte mycket kännedom om politiken i de olika västländerna för att man skall inse, att den politiska stridslinje kring vilken väljarna på 1970-talet grupperat sig i jämnstarka block har haft mycket olika lägen längs vänster-höger skalan [sic] i de olika länderna" Och så går kan på om alternativa klyftor, facklig organisering, men även "betydelsen av den politik som arbetarpartierna i de olika länderna har drivit. Den politik, som den svenska arbetarrörelsen har kunnat föra i regeringsställning, har på det hela taget skapat ett förtroende för socialdemokratin bland väljarna. I flera andra länder har de socialdemokratiska partierna valt eller varit tvungna att föra en politik som har gjort väljarna besvikna eller fjärmat dem från partiet."(s. 43). Vad syftar K på med det sistnämnda?

s. 43: "Den vänder sig dels mot de 'pluralister' och andra, som vill tona ned politikens roll för samhällets utveckling och särskilt klasstrukturens roll för den politiska striden. Men begreppet vänder sig också mot de marxist-leninister, som accepterar klasserna som en realitet men som anser att klassmotsättningarna inte kommer till uttryck i den parlamentariska striden. Till sist antyder begreppet också, att den demokratiska klasskampen under vissa betingelser kan komma att handla om själva klasstrukturen, d v s frågan om hur produktionen skall organiseras."

K använder sig alltså av Downs och medianväljarteoremet, och tycks i första hand syfta på policy när han talar om anpassning och partistrategi. Men den är lite oklart vad han syftar på med "förtroende". Är det "regeringsduglighetsfaktorn"? När det gäller innebörden av uttrycket "den demokratiska klasskampen", så verkar det ändå vara ett begrepp som ligger nära Lipset - dvs. kamp för jämlikhet etc. Den rimligaste tolkningen för mig (just nu) är att det syftar på att socialdemokraterna inte bara omfördelar, utan också faktiskt gör en del, inte betydelselösa, ingrepp i produktionsapparaten (arbetsrättslagar, modifieringar av äganderätten, förbättring av arbetsförhållandena). För K tycks f ö denna kamp även innefatta arbetsmarknadsinstitutionerna. Då är kampen på arbetsmarknaden och i politiken två sidor av samma mynt, som kompletterar och förstärker varandra.

Slutsatser

Den demokratiska klasskampen kan inte reduceras till klassröstning (mått på det är inte som sådant ett mått på den demokratiska klasskampens närvaro). Det handlar om hur det går i den politiska kampen för ekonomisk jämlikhet. Den kampen kan vara något som pågår oavsett hur aktuell den är i väljarnas huvuden (då går politiken i negativ riktning, s.a.s.). Inte bara graden av, utan också förutsättningarna för, klassmobilisering är ett viktigt tema här.

Man kan fråga sig i vilken mån begreppet här syftar på klasser i en mer teknisk mening, eller om det helt enkelt innefattar "de fattiga", de mindre bemedlade. För Lipset är väl klassröstning i så hög grad synonymt med inkomst att det för hans del verkar ganska rimligt. Även för K verkar ett sådant perspektiv inte orimligt.

I Eriks avhandling blir den demokratiska klasskampen främst en fråga om arbetsmarknaden och om att förklara ekonomisk fördelning. Det verkar rimligt att se sådana mått som ett facit på hur det går i den demokratiska klasskampen. Till saken hör väl också att "jämlikhet" kan mätas på flera sätt det också.

Hur är detta relaterat till politiken? Vänsterpartier vid regeringsmakten kan ge de lägre klasserna en del fördelar. Men vad som kan genomföras beror också på den sociala utvecklingen. Som dock i viss mån kan påverkas med politiska åtgärder. Det är rimligt att säga att den finns på den politiska arenan åtminstone så länge som det finns partier som har ekonomisk utjämning som en sorts grundmål.