Ur John Goldthorpe (ed.) Order and Conflict in Contemporary Capitalism
s. 179: "Underlying conflicts of interest need not necessarily have become manifested in political conflicts of the kind that can be easily grasped by quantitative indicators. Care is also required in the definition of the dependent variables, that is, the choice of policies that are to be studied. Here, the traditional [!] focus by students of social policy on core programmes of social insurance and on social security expenditures becomes inadequate. [...] Thus, one major source of conflict was the extension of political measures to influence distributive processes and outcomes in areas such as the labour and housing markets. That is, conflict arose over the extension of the boundaries of social policy. A more traditional arena of strife concerned the form of he institutions through which citizens become organized into the welfare state - institutions which contribute in significant ways to the definition of collective interests among citizens, and which thus influence collective action." I en fotnot anger de att de som de kritiserar i första delen av citatet är Heclo (1975), Alber (1982) och Wilensky (1975).
s. 180: Arbetarklassen från välfärdsstatens objekt till dess subjekt efter andra världskriget. Bra formulering.
K och EA urskiljer inte tre, utan två major approaches till social policy före andra världskriget, s. 180-181: "In nations such as Germany and Austria where capitalism become established under neo-absolutist, statist auspices, and active social policy had emerged at an early date. It was explicitly designed to preserve stability and arrest socialism by granting rights independent of market participation [min kursiv.]. Social reforms pursued a corporatist, status-segregated order [/] designed to reward loyalty [min kursiv.] and traditional privilege, and to discourage wage-earner unification. The leading concern was to preserve pre-capitalist conceptions of organic social integration rather than faciliate the free development of market relation. The contrasts with the liberal bourgeois response that prevailed in the Anglo-Saxon and Scandinavian nations. The overriding objective here was to minimize state interference in private property rights, to block the emergence of distributional mechanisms outside the market, and thus to incarcerate labour in the market [min kursiv.]. The punitive poor law was the favoured response to the social question for classical liberalism, while reformist liberals looked to corporate welfare or contractual insurance schemes."
I en fotnot säger redaktör Goldthorpe att deras användning av ordet "corporatist" är lite udda, men att man ska se Lehmbruchs kapitel för kommentarer till detta.
s. 181: "The extent to which the labour movements in different countries have achieved their goals is here expected to be influenced not only by the strength of their power resources relative to those of their adversaries, but also by the extent to which pre-war bourgeois social policy had already created vested interests in occupationally segmented institutions - interests which are difficult to overcome."
De kör en tre-fallstudie, med Tyskland och Österrike som vested interests-fall, och Sverige som det mer liberala landet. Samtidigt nämner de att deras andra oberoende variabel, maktresurser, också varierar. Sedan kommer dock en harang om hur sociala institutioner påverkar arbetarklassens organiseringsförmåga.
Fallen beskrivs enligt följande:
Sverige: stark organisering (även tjänstemännen), starkt socialdemokratiskt parti, välorganiserade arbetsgivare.
Österrike: likaså starkt centraliserad organisering (arbetare och tjänstemän i samma förbund!) men mer splittring längs religiösa skiljelinjer (lägre organisationsgrad), starkt socialdemokratiskt parti med nära samarbete med facket (som i Sverige), men också stark och enad bourgeois (ÖVP), mindre dominant i regeringsställning, å andra sidan mycket statligt ägande, vilket gör kapitalets ställning svagare.
Tyskland: svagare fack, nära samarbete med socialdemokraterna, svagare socialdemokratiskt parti (inte i regering förrän 1966), stark, enad bourgeois i CDU/CSU och välorganiserat kapital.
s. 183: Några generella postulat om socialdemokratins mål: byta ut marknadsfördelning mot "democratic distribution", "social rights for property rights". Dekommodifiering: att låta medborgarskapet bräda marknadens fördelning.
s. 184: Socialdemokraterna ville hålla ihop arbetare och tjänstemän (oklart om detta var ett mål i sig eller om det var ett randvillkor, ett strategiskt postulat). "The pursuit of this objective was combined with efforts to form broader class alliances, especially with farmers and urban petit-bourgeois groups. Social policy institutions that compartmentalized occupational groups, status categories, or classes would easily consolidate traditional lines of cleavage and even generate new, separate interests." --> Generella system (de säger universella, men se Bergh 2004). Redan här är egentligen all väsentlig teori om WS formulerad, verkar det som. Alla de väsentliga distinktionerna från EA och Korpi/Palme senare finns med här.
s. 184: The targets of the Social Democrats were surprisingly similar across nations. Typically, the first-order task was to reform, and hopefully marginalize, the traditionally punitive, means-tested relief programmes for the poor, replacing them with income maintenance entitlements across the entire range of social risks". Säger dock inget om tvånget att delta i arbetsmarknadsåtgärder. Hur starkt var det förr?
s. 185: Tabell: Norden låg lågt på sociala utgifter 1930 och 1950. Först 1977 hade Sverige blivit långt större än alla på detta (Danmark, Norge, Tyskland, Österrike), även om de andra också hade ökat.
Sverige
s. 186: På den ideologiska nivån: socialt medborgarskap som förberedelse för "ekonomisk demokrati" som skulle skapa jämlikhet. På den pragmatiska nivån: välfärdsstaten användes för att skapa ekonomisk effektivitet. På den strategiska nivån (oklar skillnad): välfärdspolitiken skulle vara i harmoni med arbetsmarknadspolitiken, fackets förhandlingspraktik och makropolitik. Ingen tydlig skillnad mellan socialpolitik och annan politik.
s. 187: "Indeed, precisely because its function was meant to be marginal, unemployment insurance in Sweden was, rather ironically, allowed to remain a second-rate system of publicly subsidized union-controlled funds with relatively meagre benefits." Låter helt fel. Jfr Rothsteins paper om organiseringstyrka. Gentsystemet var by design och en viktig faktor för den stora organiseringen.
Blev socialpolitiken en del av arbetsmarknadspolitiken? Samma sak som nu; ge folk en jobbigare morgon, men ett bättre liv.
s. 188: ATP-reformen. Viktig för socialdemokraterna. En strid kanske värd att ta, men den gick ju igenom på marginalen. Viktigt att få det klart för sig exakt hur den inverkade. Vann man tjänstemännen med policy eller propaganda? Var det främst att man vann väljare då som var betydelsefullt, eller handlade det om att säkra stödet på längre sikt? Nämner också miljonprogrammet som en viktig social reform. Pensionskapital användes för att finansiera det. Man favoriserade "co-operative builders" med generösa lån, och vissa villkor verkar ha ställts.
s. 189: "aside from wage policies [via central bargaining], which to some extent decreased differentials also between workers and salaried employees, the decline in income inequality was the result of political measures to increase labour-force participation, improve pension benefits and enhance tax progressivity."
s. 189: Enligt K och EA fick vissa företag så låga vinster att de inte kunde investera, men vissa så höga vinster att de inte behövde investera på 1970-talet. Gav förslaget om löntagarfonder, som enade borgerligheten. SAF såg till att splittra arbetarrörelsen i avtalsrörelsen 1983.
s. 190: En ganska hoppfull syn på löntagarfonderna, de som genomfördes, ändå.
Österrike
s. 190-191: Här finns beskrivningar av den österrikiska överhetens tidiga strategier mot arbetarrörelsen. Värda att studera på egen hand någon gång. Och ganska lik dagens borgerlighet, tycks det mig. Det handlade om att ge sina närmast allierade särskilda förmåner för att knyta dem till sig (dela löntagarna genom särskilda förmåner till tjänstemän). Tydligen jobbade man väldigt aktivt på att få tjänstemännen att uppfatta sig själva som en egen kategori. (Jfr Croner om detta.)
s. 191-194: Koaltionsregeringar mellan socialdemokrater och konservativa 1949-1966. Socialdemokraterna styrde socialdepartementet. Press från facket om generella välfärdssystem. Lyckades i någon mån, men långt ifrån helt. När man sedan fick makten på egen hand på 1970-talet tog man några steg till. Strider om arbetsmarknadspolitiken och målet om full sysselsättning refereras, men poängen är oklar. Fackens strategi, att bara pusha de lägsta lönerna så mycket som de fattigaste företagen har råd att betala, har sänkt löneandelen. Man försökte få till ett bostadsprogram, men lyckades inte så bra.
s. 194: "For the Austrian SPÖ, the price of full employment has been a sanctioning of the remnants of corporatist status segregation in the welfare state, unbroken guarantees of wage restraint, and, perhaps most significantly, the tolerance of high wages, income and property inequalities."
Tyskland
s. 195: "the CDU-CSU alliance brings together in nominational terms northern Protestants and southern Catholics, while in class terms it united German business with the old middle classes, especially the farmers, and the salariat." Gör SPD bara till de urbana arbetarnas parti. De valde också att isolera sig mer politiskt, och facket "were forced to pin their hopes on the future full-employment dividend of economic growth, financed by low wages and high savings." Kamp mellan den ordoliberala och socialkatolska sidan av CDU.
s. 196: Även här försökte socialdemokraterna få till universella system, men misslyckades stort. En bostadskris tvingade in högern på någon form av statliga åtgärder på det området, men de övergav dem så snart de kunde.
s. 197: CDU:s pensionsreform 1957, med indexering som gjorde länken mellan förfluten insats och framtida belöning ännu mer markerad. 1966 blev det storkoaltion och fackliga framsteg med "konzertierte Aktion" (exakt vad det nu var).
s. 198: Massivt motstånd från CDU, arbetsgivarna och privata försäkringsbolag mot SPD:s försök att universalisera pensionera. Hur? Man lyckades införa grundpension, men inte häva yrkessegregeringen.
Generellt
Intressant tabell med översikt på WS statistik, uppdelat på behovsprövning och totalt, individbaserat, omfördelning, som procent av BNP. Siffror på det över tid, finns det någonstans?
De säger inledningsvis att de inte kommer att fokusera på de kvantifierbara variablerna, men det verkar de ju verkligen göra just här. Här sägs inte mycket om socialpolitikens områden.
Är det något som var nytt för mig här så var det argumenten om hur enhetliga de socialdemokratiska partierna i dessa länder varit i sina krav. Men det hade varit intressant att ha med UK också i det hänseendet.
s. 203: "the growing dilemma for social democracy [in Sweden] was how to reconcile economic policy for full employment with the consolidation of the social-citizenship state. Their tentative answer to this dilemma, which emerged during the 1970s, was to challenge the rights of capital [/] ownership, implanted in the 'historical compromise', by demanding industrial democracy, collective capital formation and the rights to capital of wage earners."
Det låter rätt märkligt. För det första kan det ifrågasättas om det var politiken som skapade full sysselsättning. För det andra har jag aldrig tidigare hört påståendet att löntagarfonderna skulle ha handlat om att skapa full sysselsättning. Möjligen indirekt, för att upprätthålla investeringstakten. Å andra sidan har jag inte läst så värst mycket av den litteraturen.
Men hur förs resonemanget om strategi här på en generell nivå? Det är i viss mån fråga om timing och relativ politisk styrka inledningsvis. Den svenska borgerligheten hade ingen starkt utvecklad socialpolitik, om jag förstod saken rätt, utan det lämnades fritt åt socialdemokraterna, säger K och EA. Vilka är de socialpolitiska områden som SAP nådde, men inte SPÖ och SPD? Främst bostadspolitik, tycks det mig som. Han har inte så mycket att säga om arbetsmarknadspolitiken i Tyskland och Österrike. Möjligen saknar K och EA insikten att politik för full sysselsättning inte handlade om att skapa detta, utan om att hantera det. s. 203: "their capacity to 'social-democratize' their respective societies has differed considerably more than would be expected in terms of relative degree of union strength and centralization, working-class political mobilization, and parliamentary power." Det handlar sedan om borgerlighetens enighet.
s. 203: "But although the differences in historical causation are multiple, they resolve into the terms under which the post-war political settlements among the classes were negotiated. In Sweden, the Social Democratic mandate that emerged during the 1930s was narrow with respect to changing property relations within the economy, but very broad with respect to distributive change through parliamentary power. The Scandinavian Social Democrats could strengthen their political and organizational positions by building an institutional type of welfare state."
Detta är inte substanslöst, men på vissa sätt ändå irriterande vagt. Varför fick man ett brett mandat för omfördelning här? Var det alltså bara borgerlighetens politiska svaghet som var avgörande på det området? Mer möjligheter till klassöverskridande allianser? Istället fick man i Ö och Ty sätta sig och förhandla mer med de konservativa. Denna faktor återkommer starkt på sista sidan, s. 205.
s. 205: "Opposing interests have not only batteled over the scope of social policy, but has also pursued distinctly class-specific strategies and goals in their policy choices. Conflicts have centered on the extent to which wage-earners should be dependent on the market mechanism, the ways in which class interests should be institutionalized in the organization of welfare state programs, the boundaries of social policy, and of course, the allocation of financial burdens created by and expanding welfare state." Här har vi kanske partistrategifaktorerna: hur bra skyddar en socialdemokratisk WS medelklassen mot ekonomisk/statusmässig instabilitet (policy och ekonomisk utveckling).
En del av detta säger de inte mycket om - som socialpolitikens gränser och om WS finansiering. Vissa saker är lite märkligt att säga, med tanke på vad de säger inledningsvis om borgerlighetens strategi på kontintenten att skydda vissa grupper från marknaden. Medan borgerligheten i Sverige vände sig mot all fördelning som inte var marknadsmässig. Här finns en oklarhet som behöver formuleras tydligare. Kanske var det helt enkelt så att den tyska/österrikiska borgerligheten valde att skydda utvalda grupper från marknaden, medan den svenska inte gjorde det, varför den svenska lägre borgerligheten valde socialdemokraterna istället? Har den svenska borgerligheten så konsekvent tagit osmartare positioner alltså? (Kanske också varit mer splittrad.) Man har inte förstått att skydda småborgarna. Varför blev socialdemokratin då inte mycket starkare i UK?
Ska man se det som att dekommodifiering borde analyseras även i termer av hur den är fördelad över befolkningen? Å andra sidan behöver ju inte de starka på arbetsmarknaden välfärdsstaten i samma utsträckning.
Friday, November 8, 2013
Tuesday, November 5, 2013
Den demokratiska klasskampen
Ett förslag till titel för min avhandling är något i stil med "Medelklassen i den demokratiska klasskampen". I det följande ska jag gå igenom en del böcker som använder det begreppet och reda ut det lite grand.
Paul Nieuwbeerta (1995) The Democratic Class Struggle in Twenty Countries 1945-1990. Amsterdam: Thesis Publishers.
Denna doktorsavhandling från nittiotalets mitt verkar ha varit ett av de viktigaste, mest auktoritativa inläggen i nittiotalets debatt om klassröstning. N försvarande tesen om en nedåtgående trend, om än verkar han ha varit mer skeptisk till någon idé om "klassernas död". Det är en stor sammanställning av såväl aggregerade data som surveys av individer, och handlar mycket om att skatta och förklara nivåer av klassröstning i en massa västländer efter andra världskriget.
Begreppet "den demokratiska klasskampen" förekommer mest kort i inledningen, med hänvisningar till Lipset, Anderson & Davidson (som verkar ha varit ursprunget) och Korpi. Där skriver N så här:
s. 1: "Thus, through their electoral behaviour, members of both the lower and the higher classes have the chance to further their interests. Members of the lower class will strive for the improvement of their labour contract and income, sometimes at the expense of the higher classes. Members of the higher classes will try to preserve the status quo, or even try to improve their position. Thus, elections can - in terms of Anderson & Davidson (1943), Lipset (1960) and Korpi (1983) - be regarded as the platform of 'the democratic class struggle'. Or, as Przeworski and Spraque [sic] (1986) suggested, instead of fighting the class struggle on the barricades with real bricks, during elections manual class laborers can throw voting ballots as 'paper stones' at the ruling classes."
Studien fokuserar sedan på relationen klass-partival över tid. N återknyter inte mer till detta begrepp efter denna inledning. I slutkapitlet handlar de uteslutande om klassröstningen, men hur detta begrepp förhåller sig till begreppet "den demokratiska klasskampen" verkar inte diskuteras mer.
Hout Brooks & Manza (1995) The democratic class struggle in the United States, 1948-1992, i American Sociological Review, vol. 60 (6), p. 805-828.
Detta är också en studie över klassröstning. Protesterar mot idén att klassröstningen är på väg ut, och lanserar en idé om "realignment" av professionernas röstning åt vänster. Med fraser som "political significance of class" syftas endast på klassröstning.
Begreppet introduceras i början och återkommer på slutet, s. 826: "Has realignment taken the struggle out of class differences? In his classic statement on the matter, Lipset ([1960] 1981), leaves identifying the nature of class interests in an electoral context up to the analyst:" och sedan följer citatet om att partier representerar klasser även om de inte säger sig göra det. De avslutar med några ord om behovet av att studera partiernas "appeals", alltså inte bara policy här, utan även framtoning?
Seymour M. Lipset (1966) Den politiska människan - Studier i politikens sociologi. Stockholm. Aldus. Översättning: James Rössel.
Märkligt på ett sätt att Lipset plockade upp detta begrepp, utpräglat liberal som han är (jfr Erik Bengtssons sågning av hans syn på fackföreningarnas historia i USA). Men hur som helst, här har två kapitel utttrycket "den demokratiska klasskampen" i titeln. Boken inleds dessutom med en massa citat från Aristoteles om medelklassens roll, och innehåller dessutom Lipset mycket intressanta fascism-analys, som är väldigt klassrelaterad.
s. 171: "I varje modern demokrati tar sig konflikter mellan olika grupper uttryck i politiska partier som i grund och botten utgör 'en demokratisk översättning av klasskampen'. Även om många partier avvisar idén om klasskonflikt och klassolidaritet, visar en undersökning av deras program och det stöd de får att de faktiskt företräder olika klassers intressen."
s. 173, citat från Robert MacIvers The Web of Government: "Högern utgör alltid den partiriktning som är förbunden med de högre eller härskande klassernas intressen, vänstern alltid den som företräder de lägre ekonomiska eller sociala grupperna, centern representerar medelklassen. Historiskt sett förefaller detta kriterium godtagbart. Den konservativa högern har försvarat prerogativ, privilegier och maktpositioner medan vänstern har angripit dem. Högern har ställt sig mera positivt till den aristokratiska attityden, till börds- och rikedomshierarkin; vänstern har kämpat för en utjämning av förmåner eller chanser för de mindre gynnades krav." Som en summering av vad den demokratiska klasskampen gäller.
s. 175-176, 181-193: Lipset förklaring till detta förhållande är nästan uteslutande ekonomisk. Det är inkomstskillnader som skapar klassmönstren. Viss roll spelas också av "tillfredsställande arbete" och erkännandebehov.
s. 177: Korstryck som får folk att avvika från detta grundmönster: religion, status, etnicitet.
Kapitel 8 handlar sedan om generationseffekter och historiska förändringar i denna klasskamp. Börjar med att referera Mannheim om hur generationer bildar sina grundbegrepp vid tidig vuxenålder. Slutsatserna innehåller många lödiga formuleringar av en typ som det känns som att vi statsvetare inte kan unna oss längre. De konservativa har fått rätt i att de lägre klasserna har använt rösträtten till att utöka sin makt. Däremot har det inte betytt ett beständigt övertag för vänsterpartierna. (Såväl Disareli som Marx trodde att de fattigas inverkan på politiken skulle vara ganska modest.) Detta beror på partistrategiska förflyttningar:
s. 178: "Men faktum kvarstår, att det i de flesta stabila demokratier finns en inneboende vänstertendens. På längre sikt vinner vänsterpartierna stöd för åtgärder som ökar de lägre skiktens relativa makt och trygghet. Åtgärder, som på 1800-talet förkastades som osund socialism, framhålls numera med stolthet av konservativa talare. [...] Men ständiga eftergifter till motståndarnas program är inte någon lättsmält lösning för någon politisk rörelse, och konservativa partier har väldiga tillgångar på sin sida, som de använder effektivt för att försena de reformer vänstern kräver." Och så nämner han frågor som "inte är klassbestämda", som utrikespolitik, moral, administrativ effektivitet, personlighet. För Lipset tycks partistrategi vara främst en fråga om policy. En annan sak är om detta fortfarande gäller, med ökande gini, ett visst mått av klassdemobilisering etc. Å andra sidan: anpassning från Moderaternas sida.
Här får begreppet lite mer innehåll när det gäller vad de handlar om. Det rör kampen för social och (främst) ekonomisk jämlikhet. "Demokratisk" klasskamp syftar på de former den kampen har tagit sig inom ramen för de västerländska demokratierna - kanske med visst fokus på frågan om hur man skapar en vänstermajoritet. Kanske går det att rama in min artikel utifrån en teori om medelklassens roll i detta. Jfr vad Lipset och Korpi säger om den nya medelklassens roll. Den förre säger inte mycket, utan resonerar endast om "de lägre klasserna". Den senare har nog mer sofistikerade resonemang på den punkten, inte minst i Arbetarklassen i välfärdskapitalismen.
Walter Korpi (1981) Den demokratiska klasskampen. Stockholm: Tiden.
s. 11-12: Hypotesen om ett pluralistiskt industrisamhälle, med många överlappande konflikter, snarare än en grundläggande. "Medelklassgrupperna antas komma att dominera medan arbetarklassens relativa storlek minskar." (s. 11) Politisk demokrati och arbetsmarknadsregleringar kanaliserar konflikterna. Facket blir mindre klassinriktat och mer av "yrkesbaserade särintressen" (s. 14).
Sedan säger K att han vill invända mot detta, men det är inte klart för mig hur det han säger här går emot pluralismtesen, annat än i viss grad.
s. 40: "I en kapitalistisk demokrati vore ett parti förlorat om det endast byggde på företagargruppen. Därför vädjar alla politiska partier i dessa länder till olika skikt i den sociala hierarkin och knyter an till intressemotsättningar som betingas av den sociala skiktningen bland medborgarna. För att förklara vilken politik partierna kommer att stå för har samhällsforskarna utformat en enkel men delvis effektiv modell som bygger på ekonomiskt tänkande." Och sedan kommer Downs och medianväljarteoremet.
s. 41: "De ekonomiska demokratiteorierna kan dock inte förklara var någonstans på vänster-högerskalan som den politiska stridslinjen kommer att ligga. Det behövs inte mycket kännedom om politiken i de olika västländerna för att man skall inse, att den politiska stridslinje kring vilken väljarna på 1970-talet grupperat sig i jämnstarka block har haft mycket olika lägen längs vänster-höger skalan [sic] i de olika länderna" Och så går kan på om alternativa klyftor, facklig organisering, men även "betydelsen av den politik som arbetarpartierna i de olika länderna har drivit. Den politik, som den svenska arbetarrörelsen har kunnat föra i regeringsställning, har på det hela taget skapat ett förtroende för socialdemokratin bland väljarna. I flera andra länder har de socialdemokratiska partierna valt eller varit tvungna att föra en politik som har gjort väljarna besvikna eller fjärmat dem från partiet."(s. 43). Vad syftar K på med det sistnämnda?
s. 43: "Den vänder sig dels mot de 'pluralister' och andra, som vill tona ned politikens roll för samhällets utveckling och särskilt klasstrukturens roll för den politiska striden. Men begreppet vänder sig också mot de marxist-leninister, som accepterar klasserna som en realitet men som anser att klassmotsättningarna inte kommer till uttryck i den parlamentariska striden. Till sist antyder begreppet också, att den demokratiska klasskampen under vissa betingelser kan komma att handla om själva klasstrukturen, d v s frågan om hur produktionen skall organiseras."
K använder sig alltså av Downs och medianväljarteoremet, och tycks i första hand syfta på policy när han talar om anpassning och partistrategi. Men den är lite oklart vad han syftar på med "förtroende". Är det "regeringsduglighetsfaktorn"? När det gäller innebörden av uttrycket "den demokratiska klasskampen", så verkar det ändå vara ett begrepp som ligger nära Lipset - dvs. kamp för jämlikhet etc. Den rimligaste tolkningen för mig (just nu) är att det syftar på att socialdemokraterna inte bara omfördelar, utan också faktiskt gör en del, inte betydelselösa, ingrepp i produktionsapparaten (arbetsrättslagar, modifieringar av äganderätten, förbättring av arbetsförhållandena). För K tycks f ö denna kamp även innefatta arbetsmarknadsinstitutionerna. Då är kampen på arbetsmarknaden och i politiken två sidor av samma mynt, som kompletterar och förstärker varandra.
Slutsatser
Den demokratiska klasskampen kan inte reduceras till klassröstning (mått på det är inte som sådant ett mått på den demokratiska klasskampens närvaro). Det handlar om hur det går i den politiska kampen för ekonomisk jämlikhet. Den kampen kan vara något som pågår oavsett hur aktuell den är i väljarnas huvuden (då går politiken i negativ riktning, s.a.s.). Inte bara graden av, utan också förutsättningarna för, klassmobilisering är ett viktigt tema här.
Man kan fråga sig i vilken mån begreppet här syftar på klasser i en mer teknisk mening, eller om det helt enkelt innefattar "de fattiga", de mindre bemedlade. För Lipset är väl klassröstning i så hög grad synonymt med inkomst att det för hans del verkar ganska rimligt. Även för K verkar ett sådant perspektiv inte orimligt.
I Eriks avhandling blir den demokratiska klasskampen främst en fråga om arbetsmarknaden och om att förklara ekonomisk fördelning. Det verkar rimligt att se sådana mått som ett facit på hur det går i den demokratiska klasskampen. Till saken hör väl också att "jämlikhet" kan mätas på flera sätt det också.
Hur är detta relaterat till politiken? Vänsterpartier vid regeringsmakten kan ge de lägre klasserna en del fördelar. Men vad som kan genomföras beror också på den sociala utvecklingen. Som dock i viss mån kan påverkas med politiska åtgärder. Det är rimligt att säga att den finns på den politiska arenan åtminstone så länge som det finns partier som har ekonomisk utjämning som en sorts grundmål.
Paul Nieuwbeerta (1995) The Democratic Class Struggle in Twenty Countries 1945-1990. Amsterdam: Thesis Publishers.
Denna doktorsavhandling från nittiotalets mitt verkar ha varit ett av de viktigaste, mest auktoritativa inläggen i nittiotalets debatt om klassröstning. N försvarande tesen om en nedåtgående trend, om än verkar han ha varit mer skeptisk till någon idé om "klassernas död". Det är en stor sammanställning av såväl aggregerade data som surveys av individer, och handlar mycket om att skatta och förklara nivåer av klassröstning i en massa västländer efter andra världskriget.
Begreppet "den demokratiska klasskampen" förekommer mest kort i inledningen, med hänvisningar till Lipset, Anderson & Davidson (som verkar ha varit ursprunget) och Korpi. Där skriver N så här:
s. 1: "Thus, through their electoral behaviour, members of both the lower and the higher classes have the chance to further their interests. Members of the lower class will strive for the improvement of their labour contract and income, sometimes at the expense of the higher classes. Members of the higher classes will try to preserve the status quo, or even try to improve their position. Thus, elections can - in terms of Anderson & Davidson (1943), Lipset (1960) and Korpi (1983) - be regarded as the platform of 'the democratic class struggle'. Or, as Przeworski and Spraque [sic] (1986) suggested, instead of fighting the class struggle on the barricades with real bricks, during elections manual class laborers can throw voting ballots as 'paper stones' at the ruling classes."
Studien fokuserar sedan på relationen klass-partival över tid. N återknyter inte mer till detta begrepp efter denna inledning. I slutkapitlet handlar de uteslutande om klassröstningen, men hur detta begrepp förhåller sig till begreppet "den demokratiska klasskampen" verkar inte diskuteras mer.
Hout Brooks & Manza (1995) The democratic class struggle in the United States, 1948-1992, i American Sociological Review, vol. 60 (6), p. 805-828.
Detta är också en studie över klassröstning. Protesterar mot idén att klassröstningen är på väg ut, och lanserar en idé om "realignment" av professionernas röstning åt vänster. Med fraser som "political significance of class" syftas endast på klassröstning.
Begreppet introduceras i början och återkommer på slutet, s. 826: "Has realignment taken the struggle out of class differences? In his classic statement on the matter, Lipset ([1960] 1981), leaves identifying the nature of class interests in an electoral context up to the analyst:" och sedan följer citatet om att partier representerar klasser även om de inte säger sig göra det. De avslutar med några ord om behovet av att studera partiernas "appeals", alltså inte bara policy här, utan även framtoning?
Seymour M. Lipset (1966) Den politiska människan - Studier i politikens sociologi. Stockholm. Aldus. Översättning: James Rössel.
Märkligt på ett sätt att Lipset plockade upp detta begrepp, utpräglat liberal som han är (jfr Erik Bengtssons sågning av hans syn på fackföreningarnas historia i USA). Men hur som helst, här har två kapitel utttrycket "den demokratiska klasskampen" i titeln. Boken inleds dessutom med en massa citat från Aristoteles om medelklassens roll, och innehåller dessutom Lipset mycket intressanta fascism-analys, som är väldigt klassrelaterad.
s. 171: "I varje modern demokrati tar sig konflikter mellan olika grupper uttryck i politiska partier som i grund och botten utgör 'en demokratisk översättning av klasskampen'. Även om många partier avvisar idén om klasskonflikt och klassolidaritet, visar en undersökning av deras program och det stöd de får att de faktiskt företräder olika klassers intressen."
s. 173, citat från Robert MacIvers The Web of Government: "Högern utgör alltid den partiriktning som är förbunden med de högre eller härskande klassernas intressen, vänstern alltid den som företräder de lägre ekonomiska eller sociala grupperna, centern representerar medelklassen. Historiskt sett förefaller detta kriterium godtagbart. Den konservativa högern har försvarat prerogativ, privilegier och maktpositioner medan vänstern har angripit dem. Högern har ställt sig mera positivt till den aristokratiska attityden, till börds- och rikedomshierarkin; vänstern har kämpat för en utjämning av förmåner eller chanser för de mindre gynnades krav." Som en summering av vad den demokratiska klasskampen gäller.
s. 175-176, 181-193: Lipset förklaring till detta förhållande är nästan uteslutande ekonomisk. Det är inkomstskillnader som skapar klassmönstren. Viss roll spelas också av "tillfredsställande arbete" och erkännandebehov.
s. 177: Korstryck som får folk att avvika från detta grundmönster: religion, status, etnicitet.
Kapitel 8 handlar sedan om generationseffekter och historiska förändringar i denna klasskamp. Börjar med att referera Mannheim om hur generationer bildar sina grundbegrepp vid tidig vuxenålder. Slutsatserna innehåller många lödiga formuleringar av en typ som det känns som att vi statsvetare inte kan unna oss längre. De konservativa har fått rätt i att de lägre klasserna har använt rösträtten till att utöka sin makt. Däremot har det inte betytt ett beständigt övertag för vänsterpartierna. (Såväl Disareli som Marx trodde att de fattigas inverkan på politiken skulle vara ganska modest.) Detta beror på partistrategiska förflyttningar:
s. 178: "Men faktum kvarstår, att det i de flesta stabila demokratier finns en inneboende vänstertendens. På längre sikt vinner vänsterpartierna stöd för åtgärder som ökar de lägre skiktens relativa makt och trygghet. Åtgärder, som på 1800-talet förkastades som osund socialism, framhålls numera med stolthet av konservativa talare. [...] Men ständiga eftergifter till motståndarnas program är inte någon lättsmält lösning för någon politisk rörelse, och konservativa partier har väldiga tillgångar på sin sida, som de använder effektivt för att försena de reformer vänstern kräver." Och så nämner han frågor som "inte är klassbestämda", som utrikespolitik, moral, administrativ effektivitet, personlighet. För Lipset tycks partistrategi vara främst en fråga om policy. En annan sak är om detta fortfarande gäller, med ökande gini, ett visst mått av klassdemobilisering etc. Å andra sidan: anpassning från Moderaternas sida.
Här får begreppet lite mer innehåll när det gäller vad de handlar om. Det rör kampen för social och (främst) ekonomisk jämlikhet. "Demokratisk" klasskamp syftar på de former den kampen har tagit sig inom ramen för de västerländska demokratierna - kanske med visst fokus på frågan om hur man skapar en vänstermajoritet. Kanske går det att rama in min artikel utifrån en teori om medelklassens roll i detta. Jfr vad Lipset och Korpi säger om den nya medelklassens roll. Den förre säger inte mycket, utan resonerar endast om "de lägre klasserna". Den senare har nog mer sofistikerade resonemang på den punkten, inte minst i Arbetarklassen i välfärdskapitalismen.
Walter Korpi (1981) Den demokratiska klasskampen. Stockholm: Tiden.
s. 11-12: Hypotesen om ett pluralistiskt industrisamhälle, med många överlappande konflikter, snarare än en grundläggande. "Medelklassgrupperna antas komma att dominera medan arbetarklassens relativa storlek minskar." (s. 11) Politisk demokrati och arbetsmarknadsregleringar kanaliserar konflikterna. Facket blir mindre klassinriktat och mer av "yrkesbaserade särintressen" (s. 14).
Sedan säger K att han vill invända mot detta, men det är inte klart för mig hur det han säger här går emot pluralismtesen, annat än i viss grad.
s. 40: "I en kapitalistisk demokrati vore ett parti förlorat om det endast byggde på företagargruppen. Därför vädjar alla politiska partier i dessa länder till olika skikt i den sociala hierarkin och knyter an till intressemotsättningar som betingas av den sociala skiktningen bland medborgarna. För att förklara vilken politik partierna kommer att stå för har samhällsforskarna utformat en enkel men delvis effektiv modell som bygger på ekonomiskt tänkande." Och sedan kommer Downs och medianväljarteoremet.
s. 41: "De ekonomiska demokratiteorierna kan dock inte förklara var någonstans på vänster-högerskalan som den politiska stridslinjen kommer att ligga. Det behövs inte mycket kännedom om politiken i de olika västländerna för att man skall inse, att den politiska stridslinje kring vilken väljarna på 1970-talet grupperat sig i jämnstarka block har haft mycket olika lägen längs vänster-höger skalan [sic] i de olika länderna" Och så går kan på om alternativa klyftor, facklig organisering, men även "betydelsen av den politik som arbetarpartierna i de olika länderna har drivit. Den politik, som den svenska arbetarrörelsen har kunnat föra i regeringsställning, har på det hela taget skapat ett förtroende för socialdemokratin bland väljarna. I flera andra länder har de socialdemokratiska partierna valt eller varit tvungna att föra en politik som har gjort väljarna besvikna eller fjärmat dem från partiet."(s. 43). Vad syftar K på med det sistnämnda?
s. 43: "Den vänder sig dels mot de 'pluralister' och andra, som vill tona ned politikens roll för samhällets utveckling och särskilt klasstrukturens roll för den politiska striden. Men begreppet vänder sig också mot de marxist-leninister, som accepterar klasserna som en realitet men som anser att klassmotsättningarna inte kommer till uttryck i den parlamentariska striden. Till sist antyder begreppet också, att den demokratiska klasskampen under vissa betingelser kan komma att handla om själva klasstrukturen, d v s frågan om hur produktionen skall organiseras."
K använder sig alltså av Downs och medianväljarteoremet, och tycks i första hand syfta på policy när han talar om anpassning och partistrategi. Men den är lite oklart vad han syftar på med "förtroende". Är det "regeringsduglighetsfaktorn"? När det gäller innebörden av uttrycket "den demokratiska klasskampen", så verkar det ändå vara ett begrepp som ligger nära Lipset - dvs. kamp för jämlikhet etc. Den rimligaste tolkningen för mig (just nu) är att det syftar på att socialdemokraterna inte bara omfördelar, utan också faktiskt gör en del, inte betydelselösa, ingrepp i produktionsapparaten (arbetsrättslagar, modifieringar av äganderätten, förbättring av arbetsförhållandena). För K tycks f ö denna kamp även innefatta arbetsmarknadsinstitutionerna. Då är kampen på arbetsmarknaden och i politiken två sidor av samma mynt, som kompletterar och förstärker varandra.
Slutsatser
Den demokratiska klasskampen kan inte reduceras till klassröstning (mått på det är inte som sådant ett mått på den demokratiska klasskampens närvaro). Det handlar om hur det går i den politiska kampen för ekonomisk jämlikhet. Den kampen kan vara något som pågår oavsett hur aktuell den är i väljarnas huvuden (då går politiken i negativ riktning, s.a.s.). Inte bara graden av, utan också förutsättningarna för, klassmobilisering är ett viktigt tema här.
Man kan fråga sig i vilken mån begreppet här syftar på klasser i en mer teknisk mening, eller om det helt enkelt innefattar "de fattiga", de mindre bemedlade. För Lipset är väl klassröstning i så hög grad synonymt med inkomst att det för hans del verkar ganska rimligt. Även för K verkar ett sådant perspektiv inte orimligt.
I Eriks avhandling blir den demokratiska klasskampen främst en fråga om arbetsmarknaden och om att förklara ekonomisk fördelning. Det verkar rimligt att se sådana mått som ett facit på hur det går i den demokratiska klasskampen. Till saken hör väl också att "jämlikhet" kan mätas på flera sätt det också.
Hur är detta relaterat till politiken? Vänsterpartier vid regeringsmakten kan ge de lägre klasserna en del fördelar. Men vad som kan genomföras beror också på den sociala utvecklingen. Som dock i viss mån kan påverkas med politiska åtgärder. Det är rimligt att säga att den finns på den politiska arenan åtminstone så länge som det finns partier som har ekonomisk utjämning som en sorts grundmål.
Monday, November 4, 2013
Croner och Jonasson (1959) Tjänstemän och arbetare
Croner, Fritz och Sven Jonasson (1959) Tjänstemän och arbetare, Stockholm
Denna mindre skrift, som finns som läsesalslån på GUB, minns jag inte riktigt vad den handlar om annat än att det skulle utreda skillnaden mellan tjänstemän och arbetare.
Croner och Johansson tror sig helt klart kunna finna en "korrekt" definition bakom begreppen tjänstemän och arbetare, som skulle ligga bortom alla syften som dessa definitioner har. De förkastar distinktionen handen-hjärnan. De verkar vilja avpassa sin definition efter facklig tillhörighet.
Men behöver det finnas en konsistens mellan arbetsuppgifter, arbetskontrakt/anställningsförhållanden och facklig tillhörighet? Vissa tendenser kan kanske finnas, de som är lika har liknande problem osv. Men visst måste väl ett mått av godtycke komma in i bilden.
Snarare definierar de tjänstemän utifrån funktioner: "arbetsledande" (managers?), "konstruktiva resp. analyserande" (Croner säger i andra skrifter "gestaltande"), "administrativa" (övervakning och upprätthållande av organisationen) och "merkantila" (bokföring, försäljning) funktionen. (s. 8)
Det har alltså inte att göra med "högre eller lägre, intellektuellt eller manuellt, mer eller mindre ekonomiskt ansvarsfullt, högre eller lägre betalt arbete, ar[/]bete med 3 eller 4 veckors semester, arbete med eller utan pension..." (s. 8/9)
Detta är alltså inte "service" på ett allmänt plan (som skulle innefatta även typ undersköterskor och butiksbiträden), utan just sådana i vissa funktioner. Men detta måste väl skilja sig från bransch till bransch, och kanske också ha förändrats idag. Kanske har fler arbetare fått karriärmöjligheter.
Det innefattar inte heller de professionella, väl? Det verkar vara en definition som är avpassad för de stora organisationerna.
Hur väl stämmer C:s definition med Goldthorpes?
De företräder uppfattningen att tjänstemannakåren skapats för att företagarna har behövt delegera uppgifter som de tidigare själva utförde. De beskriver en teori om fem stadier av delegering: ensamt företagande, släktingar går in i firman, utomstående går in i firman (dock ofta i nära relationer med företagaren, typ svågrar; bokförare var då "chefens närmaste man", snarare än en yrkestitel), specialisering av vissa funktioner (särskilt utbildade bokförare etc.), linje-stabsystem med större kader och befälskedjor och allt längre driven differentiering.
s. 17: "Det bör energiskt understrykas att till skillnad från arbetaren kan tjänstemannen - om han eller hon vill - avancera, bli befordrad." Om jag förstår rätt, det finns inte längre någon servicerelation, men utsikten om befordran bevarar ändå en liknande lojalitet från tjänstemännens sida, som skiljer dem från arbetarna. "Löntagare med karriärchanser" är ett uttryck som kommer på s. 18.
s. 18: "Solidarietskänslan mellan tjänstemännen, deras medvetande om att tillhöra en och samma socialgrupp, deras - varför inte? - klassmedvetande har således inget att göra med social fåfänga. Den som av social fåfänga skulle bli tjänsteman kommer nog snart att tas ur villfarelsen. Tjänstemännen känner sig inte och är inte någonting bättre än arbetarna, men de känner sig och är - vi upprepar - sociologiskt sett något annat än arbetarna."
Vidare vänder sig Croner mot idén om proletarisering av tjänstemännen, om än jag inte omedelbart förstår argumentet. Men den "teknologiska arbetslösheten" påstår han inte finns alls. Vidare verkar han också mena att arbetena kommer att ledas till "högre kvalitet" (alltså som postindustrialisterna).
s. 19: "Det är inte märkvärdigare än den välkända svårigheten med avgränsningen av företagarbegreppet. Ingen tvivlar för den skull på att det finns företagare och att begreppet har ett betydande kunskapsvärde när vi ska försöka förstå det samhälls vi lever i."
s. 23: "Denna pessimistiska syn på rationaliseringen synes underskatta arbetskvaliteten hos de moderna yrkesarbetarna - som ju redan i många år varit föremål för automatisering - samtidigt som den överskattar kvaliteten hos kontoristernas automationsmogna men ännu inte automatiserade arbetsinsatser." Tjänstemannaarbetet är alltså enligt C&J inte så intellektuellt som man ofta föreställer sig. Repetitiva arbetsprocesser kommer att automatiseras, för att det är de processer man KAN automatisera. Dessa processer kommer inte längre att skötas av människor, utan deras yrken kommer att uppgraderas.
Har karriärvägarna för arbetare, möjligheten att arbeta sig upp i hierarkin, förbättrats på senare tid?
s. 26: "Automaterna kommer inte - lika litet som andra maskiner - att minska antalet tjänstemän. De kommer att minska det relativa antalet tjänstemän med repetitivt arbete. De kommer med säkerhet att framtvinga en omstrukturering av tjänstemannakåren. De kommer att göra tjänstemannafunktionerna mer kunskapsintensiva. De kommer sålunda inte att ersätta tjänstemännens tankeverksamhet." Pekar i rakt motsatt riktning Korpi. Tjänstemännen kommer inte att proletariseras, utan bli mer "tjänstemän".
Skillnaden mellan daglönare och timanställda skulle vara värd att resonera kring ytterligare, utifrån detta.
s. 37-: Brevskrivande och vacker handstil som hantverk och intellektuell prestation på 17- och 1800-talet. Överhuvudtaget ges här en mer konkret, historisk framställning av delegeringsteorin. Det är dock inte frågan om någon historisk utveckling, men de senare stadierna, med omfattande linjesystem, har blivit mer vanliga idag.
Denna mindre skrift, som finns som läsesalslån på GUB, minns jag inte riktigt vad den handlar om annat än att det skulle utreda skillnaden mellan tjänstemän och arbetare.
Croner och Johansson tror sig helt klart kunna finna en "korrekt" definition bakom begreppen tjänstemän och arbetare, som skulle ligga bortom alla syften som dessa definitioner har. De förkastar distinktionen handen-hjärnan. De verkar vilja avpassa sin definition efter facklig tillhörighet.
Men behöver det finnas en konsistens mellan arbetsuppgifter, arbetskontrakt/anställningsförhållanden och facklig tillhörighet? Vissa tendenser kan kanske finnas, de som är lika har liknande problem osv. Men visst måste väl ett mått av godtycke komma in i bilden.
Snarare definierar de tjänstemän utifrån funktioner: "arbetsledande" (managers?), "konstruktiva resp. analyserande" (Croner säger i andra skrifter "gestaltande"), "administrativa" (övervakning och upprätthållande av organisationen) och "merkantila" (bokföring, försäljning) funktionen. (s. 8)
Det har alltså inte att göra med "högre eller lägre, intellektuellt eller manuellt, mer eller mindre ekonomiskt ansvarsfullt, högre eller lägre betalt arbete, ar[/]bete med 3 eller 4 veckors semester, arbete med eller utan pension..." (s. 8/9)
Detta är alltså inte "service" på ett allmänt plan (som skulle innefatta även typ undersköterskor och butiksbiträden), utan just sådana i vissa funktioner. Men detta måste väl skilja sig från bransch till bransch, och kanske också ha förändrats idag. Kanske har fler arbetare fått karriärmöjligheter.
Det innefattar inte heller de professionella, väl? Det verkar vara en definition som är avpassad för de stora organisationerna.
Hur väl stämmer C:s definition med Goldthorpes?
De företräder uppfattningen att tjänstemannakåren skapats för att företagarna har behövt delegera uppgifter som de tidigare själva utförde. De beskriver en teori om fem stadier av delegering: ensamt företagande, släktingar går in i firman, utomstående går in i firman (dock ofta i nära relationer med företagaren, typ svågrar; bokförare var då "chefens närmaste man", snarare än en yrkestitel), specialisering av vissa funktioner (särskilt utbildade bokförare etc.), linje-stabsystem med större kader och befälskedjor och allt längre driven differentiering.
s. 17: "Det bör energiskt understrykas att till skillnad från arbetaren kan tjänstemannen - om han eller hon vill - avancera, bli befordrad." Om jag förstår rätt, det finns inte längre någon servicerelation, men utsikten om befordran bevarar ändå en liknande lojalitet från tjänstemännens sida, som skiljer dem från arbetarna. "Löntagare med karriärchanser" är ett uttryck som kommer på s. 18.
s. 18: "Solidarietskänslan mellan tjänstemännen, deras medvetande om att tillhöra en och samma socialgrupp, deras - varför inte? - klassmedvetande har således inget att göra med social fåfänga. Den som av social fåfänga skulle bli tjänsteman kommer nog snart att tas ur villfarelsen. Tjänstemännen känner sig inte och är inte någonting bättre än arbetarna, men de känner sig och är - vi upprepar - sociologiskt sett något annat än arbetarna."
Vidare vänder sig Croner mot idén om proletarisering av tjänstemännen, om än jag inte omedelbart förstår argumentet. Men den "teknologiska arbetslösheten" påstår han inte finns alls. Vidare verkar han också mena att arbetena kommer att ledas till "högre kvalitet" (alltså som postindustrialisterna).
s. 19: "Det är inte märkvärdigare än den välkända svårigheten med avgränsningen av företagarbegreppet. Ingen tvivlar för den skull på att det finns företagare och att begreppet har ett betydande kunskapsvärde när vi ska försöka förstå det samhälls vi lever i."
s. 23: "Denna pessimistiska syn på rationaliseringen synes underskatta arbetskvaliteten hos de moderna yrkesarbetarna - som ju redan i många år varit föremål för automatisering - samtidigt som den överskattar kvaliteten hos kontoristernas automationsmogna men ännu inte automatiserade arbetsinsatser." Tjänstemannaarbetet är alltså enligt C&J inte så intellektuellt som man ofta föreställer sig. Repetitiva arbetsprocesser kommer att automatiseras, för att det är de processer man KAN automatisera. Dessa processer kommer inte längre att skötas av människor, utan deras yrken kommer att uppgraderas.
Har karriärvägarna för arbetare, möjligheten att arbeta sig upp i hierarkin, förbättrats på senare tid?
s. 26: "Automaterna kommer inte - lika litet som andra maskiner - att minska antalet tjänstemän. De kommer att minska det relativa antalet tjänstemän med repetitivt arbete. De kommer med säkerhet att framtvinga en omstrukturering av tjänstemannakåren. De kommer att göra tjänstemannafunktionerna mer kunskapsintensiva. De kommer sålunda inte att ersätta tjänstemännens tankeverksamhet." Pekar i rakt motsatt riktning Korpi. Tjänstemännen kommer inte att proletariseras, utan bli mer "tjänstemän".
Skillnaden mellan daglönare och timanställda skulle vara värd att resonera kring ytterligare, utifrån detta.
s. 37-: Brevskrivande och vacker handstil som hantverk och intellektuell prestation på 17- och 1800-talet. Överhuvudtaget ges här en mer konkret, historisk framställning av delegeringsteorin. Det är dock inte frågan om någon historisk utveckling, men de senare stadierna, med omfattande linjesystem, har blivit mer vanliga idag.
Subscribe to:
Posts (Atom)