Andersons egen uppräkning av vilka namn som ingår i detta gäng:
- Lukács
- Korsch
- Gramsci
- Benjamin
- Horkheimer
- Della Volpe
- Marcuse
- Lefebvre
- Adorno
- Sartre
- Goldmann
- Althusser
- Colletti
Texten är skriven och publicerad mycket kort efter det att de sista stora verken i denna tradition publicerades, så det är imponerande hur väl den verkar ha stått sig. (Detta skulle kunna ha att göra med textens inflytande på efterföljande tolkningar, men med tanke på hur negativ Anderson är till mycket i denna strömning verkar det inte sannolikt att den skulle ha använts så mycket på det sättet.) På det hela taget är det en genomgång och ett övergripande argument som stämmer bra med mina egna fördomar om dessa författare. För att vara marxister ägnade de sig åt saker som låg anmärkningsvärt långt ifrån någon form av arbetarkamp, utan åt problem som främst berörde intellektuella. Jag har tillbringat ganska mycket tid med att begripa mig på Adorno. Detta är inte direkt något jag ångrar, men numera sammanfattas min inställning ganska väl av det citat av Anderson som Erik Bengtsson skriver ut sist i denna bloggpost. Deras bidrag till människans frigörelse får betraktas som mycket begränsat.
Det enda jag känner mig lite obekväm med är att Lenin och Trotskij här ganska oreserverat betraktas som stora intellektuella. Men å andra sidan har jag inte läst dem, och den värderingen behöver man inte vara kommunist för att ha, ens i våra dagar. Jag minns ett sent samtal under det nationella metodinternatet för doktorander i statsvetenskap, där Kåre Vernby sade några uppskattande ord om Lenin som samhällsteoretiker - att modern statsvetenskap ofta är cynisk på samma sätt som han. Andra har också uppmärksammat att det finns tydliga paralleller mellan dennes och public choice-skolans syn på staten.
En sak som är svårare att begripa, om än inte obekväm, är att Anderson talar så mycket om revolution och "revolutionär praktik", "förhållandet mellan revolutionär teori och revolutionär praxis" etc. Låt vara att detta är skrivet på 1970-talet, men detta att man måste vara "revolutionär" ter sig så väldigt obegripligt för en som för vilket det är självklart att arbetarklassens största framgångar har kommit via socialdemokratiska partier och allmänna val ("reformistisk praktik" om man så vill), snarare än kommunistiska partier och omstörtningar. Uttrycker sig Anderson på samma sätt idag?
Anderson skissar snabbt upp de breda linjerna. Jämfört med de två tidigare generationerna stod dessa teoretiker på längre avstånd från politiken. De var till skillnad från tidigare generationer inte aktiva politiska aktivister och ledare själva (undantaget Gramsci, Korsch och Lukács). Detta beskriver Anderson maliciöst som ett återfall i den sorts utopiska socialism utan relation till verkligheten som Marx hånade (s. 34).
Faktiskt var det också en nyhet att de kom från Västeuropa (i tidigare generationer kom de från Öst- eller Centraleuropa, s. 26).
s. 34: Anderson menar även han att Upplysningens dialektik likställer Västeuropeiska demokratier med fascism och totalitära stater.
s. 34-37, 44 En del av skulden för akademiseringen lägger Anderson på avsaknaden av stora kommunistiska rörelser i dessa länder, och på de partier som fanns (främst det franska och det italienska) att de hade för höga krav på partilojalitet för att dess intellektuella skulle kunna komma upp med något intressant.
s. 42-43: Den förtvivlan och pessimism som finns i många av de stora verken kan förklaras med något så enkelt som att de faktiskt skrevs under stor personlig press. Historia och klassmedvetande och Upplysningens dialektik under landsflykter, Gramscis Anteckingar i fängelse, etc.
Enbart filosofi, snarare än statsvetenskap och nationalekonomi. Marx uppfattas främst som metodolog och kunskapsteoretiker. Kontextualisering av Marx inom filosofins historia (denne var dock ej så beläst i denna).
Hos Anderson framstår Lukács som roten till allt ont. Hans Historia och klassmedvetande (1923) är boken som grundlägger vanan att vara kritisk mot naturvetenskapen (metodologiskt), som gör marxismen till en fråga om metod (när marxister talar om metod har jag alltjämt svårt att förstå vad de menar) och, verkar det som, ger begreppet klassmedvetande metafysisk status och associerar det med den hegelska världsanden. (s. 52-53)
s. 50: En viktig omständighet var upptäckten och publiceringen av de mer filosofiska texterna av den unge Marx (bl.a. Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin) .
s. 56: Västmarxismens olika former kan beskrivas som marxism uppblandad med olika former av europeisk idealism. Croce-Gramsci, Freud-Frankfurtskolan, Weber/Simmel/Dilthey-Lukács, Fenomenologi-Sartre/Marcuse, Schiller-Marcuse
Ganska mycket av västmarxismen handlade enligt Anderson om att diskutera Marx filosofiska föregångare, och detta utan att Marx egentligen (enligt A) var så värst bevandrad i den stora västerländska filosofiska traditionen, utöver Hegel och Feuerbach (s. 60).
s. 61: Under andra internationalen betraktades Hegel som knappt alls relevant för att förstå Marx - som en mycket avlägsen föregångare. Lukács ändrade detta, ffa genom Den unge Hegel (1938). Det fanns också andra åsikter: "By contrast, Colletti argued that the true philosophical predecessor of Marx was Kant, whose insistence on the independent reality of the objective world beyond all cognitive concepts of it, prefigured the materialist thesis of the irreducibility of being to thought."
s. 66: Beska anmärkningar om Schellings idé om en "fallen nature" i marxismen, av Adorno/Horkheimer och Goldmann. "The re-emergence of this occult notion in the culture of the German Left remains a problem for research." Vad avses med denna idé?
Lukacs startar kritiken mot naturvetenskapen.
s. 68-69: Mer provinsiell. Kanske delvis till följd av segern för linjen socialism i ett land. Ingen motsvarighet till debatten om Luxemburgs Die Akkumulation des Kapitals. Inte heller var de särskilt belästa i varandras verk.
s. 70-74: Inga klara skiljelinjer inom traditionen. Althusser och Colletti försökte positionera sig gentemot de andra genom att säga att de (var och en för sig) var de äkta marxisterna, och de andra förtäckta hegelianer. Anderson menar att detta inte håller. Det finns för många affiniteter och skillnader mellan dem alla (vilket delvis är vad som konstituerar dem som tradition).
Tematiska innovationer: hegemonibegreppet, inga historiska frågeställningar, studier av överbyggnaden (och då av konsten, snarare än staten och rätten). Lukács om alienation ingen äkta innovation, eftersom det fanns hos den unge Marx.
s. 80-81: "...these conception have lacked any concrete grid och periodization, articulating them to straightforward historiographical categories of the sort that Gramsci carefully respected. The most sweeping and unexpected theory of this type was the vision of the relationship between man and nature developed by the Frankfurt School. Its origins go back to the philosophy of Schelling, who in mid-career had adopted a counter-evolutionist metaphysic, in which all recorded history was seen as a regression from a higher to a lower state of 'fallen nature', after an original 'contraction' of divinity from the world, and prior to an eventual 'resurrection' of nature with the reunification of deity and universe." Detta är tankemönstret i Upplysningens dialektik, enligt Anderson.
s. 84: Althusser använde också Freud, men på ett annat sätt än Frankfurtskolan. Det är här som "ideologi" blir något närmast i stil med Freuds omedvetna, som också är evigt och saknar historia.
s. 90-92: Bra exempel på den totalpessimistiska tonen hos Benjamin, Gramsci, Adorno, Althusser.
s. 103: Citatet i Eriks bloggpost om vilka frågor som alltjämt återstår, efter västmarxismens långa omväg. Boken finns på Internet [pdf].
No comments:
Post a Comment