Weber om klasser

Ska man kanske läsa lite om "the boundary problem" igen. Hur viktigt är detta? Tycker marxister egentligen att det är så centralt? Har för mig att jag sett en invändning mot Weber (kanske Freddy Castros avhandling) om att det leder till ett alldeles för stort antal klasser. Men det är ju just själva poängen. Motsättningar är inte något självklart för Weber etc. Och det låter empiriskt rimligt.

Ur några sidor av Ekonomi och samhälle, vol 1.
 

s. 210: Klassituation = sannolikheten för materiell försörjning, yttre social ställning (men inte status?) och inre liv till följd av kontroll över materiella ting eller prestationsförmåga (inom en given ekonomisk ordning). Jag kan se poängen i att säga att detta inte handlar om produktionsrelationer. Det håller t.ex. öppet för att man kan ha många olika sådana relationer. Detta är inte heller lika fixerat vid storlek och klasser.
Ägarklass = "vars klassituation främst är bestämd av skillnder i ägande" (men är det inte alltid gentemot andra som inte äger i så fall, inte bara de som äger).

Yrkesklass = "klassituation primärt är bestämd av chasterna till avyttring av varor och tjänster på en marknad". Innebär inte detta att alla som jobbar inom ett och samma företag är en klass? Låter lite rimligare om man tolkar det som att det handlar om varan arbetskraft, men det finns egentligen inget som pekar mot att det är så man ska tolka det.

Social klass = En mängd klassituationer inom vilken social rörlighet "lätt kan ske och är typisk".
I princip är väl detta tre strukturer som kan existera parallellt? Iaf borde man kunna tillhöra både en ägarklass och en yrkesklass på samma gång, i princip, om än inte sannolikt.

Personer i dessa grupperingar kan sedan sluta sig samman i klassorganisationer.

Ägarklass handlar om olika typer av monopol, där jag inte förstår alla. Vad är "monopolbildning på kapital till följd av oförbrukade överskott" (ej exakt citerat). Även utbildning nämns här som ett monopol. Låter lite överdrivet.

Exempel: positivt privilegierade: rentierer som äger slavar, fartyg, jord, skulder, värdepapper; negativt: ofria, deklasserade, fattiga.

Däremellan finns en massa "medelklasser" som får sin försörjning genom egendom eller kunnighet. Vissa är yrkesklasser (mindre företagare, proletärer), men inte alla (bönder, ämbetsmän, hantverkare). Återigen, varför ska en exklusiv form av kunnighet ses som ett fall av en ägarklass?

s. 211: W säger att klasskonflikter inte nödvändigtvis leder till några revolutioner. Även om sådana konflikter kan förekomma så: "Dylika strider behöver dock inte syfta till ändring av det ekonomiska systemet utan kan primärt syfta till en ändring av egendomsfördelningen." (Talar han om facket här?)
När det gäller yrkesklasser: positivt privilegierade yrkesklasser är de som har "monopol på ledningen av produktionen till gagn för klassmedlemmarna", och som kan trygga sina förvärvsmöjligheter genom politiskt inflytande. (Låter mycket som det Parkin talar om som enclosure.) Exempel är företaare, "fria yrken" som advokater, läkare, konstnärer (professionella?), arbetare med unika kvalifikationer.
Negativt privilegierade (som ej definieras) är arbetare (men det förklaras inte vilka dessa är närmare).
Däremellan finns självständiga bönder, hantverkare, tjänstemän.

Som sociala klasser räknar W upp arbetarklasen, småbourgeoisien, egendomslösa intellektuella och specialister, besuttna & bildade. Svårt att säga exakt vad detta motsvarar. Och givet vad som sagts tidigare måste det vara en historisk diagnos, snarare än mer ahistoriska begrepp som de förra.

s. 212: "Att vara 'självständig' småborgare var tidigare något som varje arbetare eftersträvade." (Jfr historiepodcasten om att "achieve competency".)
Organiserad klassaktivitet riktas oftast mot direkta fiender (mot företagare, inte mot aktieägare). Det krävs ett stort antal människor som befinner sig i liknande situationer. Det krävs handfasta, lättförståeliga mål. Tekniskt sett lätt att samlas/organisera.
Status = Positiv eller negativ prestige, grundad på livsstil, formell utbildning, eller härkomst och yrke. Inte direkt en följd av pengar. Statusgrupp (Stand) är en grupp människor som inom en viss enhet gör framgng på speciell uppskattning och särskilda privilegier (inte W:s ord).  Uppstår genom yrke, arvskarisma, tillägnande av makt.
Statusgrupper hör till skillnad från klasser mer ihop med feodala, patriarkala, liturgiska (?) kulturer.
Ståndssamhälle och klassamhälle som kontraster. Vad är samhället främst indelat i?

C P Snow - "The Two Cultures"

I Stefan Collinis förord finns många väldigt bra påpekanden:

s. xxiii: Idéhistorisk bakgrund: Snow såg tillbaka på 1930-talet som en tid av stora vetenskapliga framsteg.

s. xviii: Snow talar bara om kulturernas karaktäristika. Han gör egentligen ingen analys av utbildningsinstitutionerna, eller av hur dessa skillnader kan överbryggas.

s. xxxix: Leavis svarade med personangrepp. Trilling svarade med att det var en övergeneralisering, och att det knappast varit så att artonhundratalsförfattarna alla hälsat den nya tiden med fientlighet.

s. xli: Snow, enligt Collini, frustrerad över hur mycket den gamla, bildade eliten fortsatte att dominera i Storbritanniens offentliga liv. Ville se mer bidrag från tekniska intellektuella.

s. xlv: Svårigheterna i att demarkera vetenskap från annat vetande. [Var det mot humanisterna som Popper och andra försökte distansiera sig?]

s. lii: De attityder bland "litterära intellektuella" som Snow pekade ut fanns förmodligen ändå hos ett ganska smalt skikt. Fanns förmodligen inte bland de som bestämde över forskningspolitiken i regeringen, som nog ändå var just sådana bildade män som Snow var skeptisk till (s. lxix).

s. lv och framåt: Räcker det med två kulturer idag? Exakt vad konstituerar en kultur. Jfr sådana som Dawkins som, utan att försöka vara renässansmänniska, försöker kommunicera signifikansen av extremt teknisk forskning till allmänheten (s. lix).

s. lxi: Sedan Snows tid har allmänheten blivit mer och bättre exponerad för vetenskaplig forskning än vad den var i hans tid.

s. lxvi: Möjlig lindring av utvecklingen av engelska som ett forskningens lingua franca.

s. lxvii: Definitivt moderniseringsteoretisk överoptimism hos Snow.

En snabb genomögning av Snows egen text ger dock inte mycket av intresse. Väldigt mycket vetenskaps- och moderniseringsoptimism som idag ter sig lite daterad. Jfr Huntingtons invändningar i Political Order in Changing Societies.

s. 4 och 7: Snow pekar ut konkreta exempel: Pound, Yeats, T. S. Eliot och Wyndham Lewis.

I detta kanske Snow hade en frände i John Careys (The Intellectuals and the Masses) tolkning av den engelska modernismen som en reaktion mot ökad läskunnighet och kulturell jämlikhet.

I avsnittet ”Intellectuals as natural luddites” (s. 22-28) ges egentligen inget argument för varför det skulle vara så. På sin höjd ges en rad exempel. Ruskin, Emerson, Thoreau, William Morris. Möjligen är de två kulturerna i viss mån ett brittiskt fenomen, eftersom han gör en kontrast mot Tyskland och prisar hur tidigt utbyggd den vetenskapliga utbildningen vardär.

Kanske finns i viss mån, bland vissa författare, ett visst antimodernt drag (med vag vänsterkoppling). Men att detta skulle vara något som präglar hela fältet låter väldigt märkligt. Vissa argument förekommer visserligen än idag, kring beklaganden av humanioras sviktande relativa ställning i universitetsväsendet, om att naturvetenskapen (och kapitalismen) är på väg att tappa bort vissa viktiga värden.

Kanske gillar jag detta också för att det sätter humanioras antikapitalism i ett lite mindre sympatiskt ljus.

Klass och konformism

Dagens lyxläsning är Svallfors kapitel om "The Dark Side of the Working Class" i The Moral Economy of Class.


Tanken att läsa detta kapitel kom sig av att det satte sig en tanke i huvudet på mig att det är något oerhört märkligt med att de människor som oftast befinner sig överst i våra arbetsorganisationer är de som är mest libertarianska på aut-lib-skalan. Kan det verkligen vara så?

Lipset skrev just om "working-class authoritarianism". Beskriver han kanske något om en middle-class authoritarianism också? (Forskningsprojekt om SD:s vidgade appeal här?)

Detta skulle kunna antyda (a) att begreppet authoritarianism är för brett och borde delas upp på flera, liknande tendenser, där det vi har idag kanske inte fångar upp en viss sorts medelklassauktoritarianism, (b) att vi kanske mäter authoritarianism på ett bristfälligt sätt. Skulle kunna vara en stor grej med tanke på att det mest etablerade måttet på A idag är Feldmans mått som handlar om barnuppfostran.

Lipset ursprungsartikel i ASR 1959.

s. 121: Lipsets tre förklaringar: Arbetare lider av större ekonomisk och social osäkerhet. Arbetare befinner sig utanför den demokratiska mainstreamkulturen. Arbetare tillämpar mer av bestraffande och restriktiva uppfostringssätt.

Sedan har de flesta fokuserat mer på utbildning. S pekar ut att detta står lite i motsättning till L:s förklaringar.

Melvin Kohn ska ha visat att auktoritarianism är associerat med autonomi i arbetet.

Lamonts "Money, Manners, and Morals" handlar om gränsarbete i olika klasser. Arbetarna mer strikta med sina gränser. Kanske för att medelklassen gränser i praktiken inte är hotade?

s. 139: Svallfors finner ingen systematisk institutionell påverkan på klasskillnader i auktoritarianism mellan länder.

s. 141: En viss mängd auktoritarianism återstår efter utbildning kontrollerats bort. S kan ej avgöra vad det handlar om, men anför moralisk rigiditet som är associerad med arbetssituationen och ett större behov av att upprätthålla gränser.

s. 142: Redan L nämner skillnader mellan ledarskap och massa i arbetarrörelsen i dessa frågor.

Wright vs. Goldthorpe om marxistisk och annan klassanalys

En fråga som jag har funderat en del på under åren som doktorand är det ständiga insisterandet på att marxismen står för en särskild form av klassanalys. Och inte bara det. Överhuvudtaget är tycks mig marxister ganska angelägna om att distansiera sig från andra former av samhällsvetenskap. För mig har detta insisterade framstått som dels taktiskt missriktat, dels som grundat i missuppfattningar om vad annan samhällsvetenskap tänker om saker och ting.

Att beskriva t.ex. all modern teoribildning inom modern statsvetenskap som på något allmänt plan "individualistisk" eller "borgerlig", äratt underskatta hur mycket av Marx idéer och teman som har inkorporerats i detta ämne. Om än under annat namn. Ta t.ex. sjuttiotalets modifieringar av den pluralistiska teorin om demokrati, som skedde just i dialog med marxistiska argument. I detta hänseende är marxisters klagomål inte mycket mer än att den person inte äras som äras bör. Som svar på detta skulle jag dels mena att i den mån det alls stämmer, så gäller detta öde i hög grad även andra samhällsvetenskapliga klassiker. (Jag tror det läses väldigt lite klassiker överhuvudtaget på min institution. Möjligen läser byråkratiforskarna Weber. Men jag tvivlar på att t.ex. demokratiforskarna på institutionen har läst Alexis de Tocqueville. De nöjer sig med Bernard Manin och Sidney Verba.) För det andra påminner detta förhållningssätt till Marx lite för mycket om förhållningssättet till en helig skrift. Även vad gäller andra klassiker så förhåller vi oss till dem som i en dialog med en givande konversationspartner - inte som någon som redan har alla svar.

I ett anförande publicerat i Lareau & Conleys antologi (Social Class - How Does It Work?) säger Wright att medan "stratification class analysis" sysslar med individers ekonomiska situation och välmående, sysslar weberianer med fördelningskonflikter och, slutligen, marxister med produktionskonflikter. Det sistnämnda handlar om "domination och exploitation". Detta är en diskussion som jag faktiskt inte satt mig in i ännu, mycket på grund av vad som ter som som dess skolastiska karaktär, och på det senare begreppets koppling till arbetsvärdeläran, som tycks mig vara ett ganska meningslöst, svårhanterligt inslag hos Marx som faktiskt borde förkastas. Wright själv verkar dock använda det en John Roemers anda och det är en approach som tycks mig ha lite mer mening. När Wright sedan ska förklara vad dessa fenomen handlar om, så handlar det helt enkelt om de konflikter och det maktspel som uppstår när någon anställer personal.

Det må så vara att marxister kanske har ett större intresse för dessa frågor. Men det skulle vara märkligt utifrån detta försöka säga att marxistisk klassanalys skulle vara något "unikt", eller en skarpt avskiljbar tradition som ingår ett ett fundamentalt annorlunda tänkande än det weberianska. Extra märkligt blir det när man tänker på att just Goldthorpes klasschema kan sägas beskriva maktförhållandena mellan anställda och arbetsgivare bättre än Wright. Där Wright verkar utgå från en ganska odifferentierad syn på auktoritet, som bara skiljer mellan "mer" och "mindre", så visar Goldthorpes distinktioner mellan olika former av anställningskontrakt på att maktförhållandena mellan anställda och arbetsgivare kan se kvalitativt olika ut.

Vad som däremot är en substantiell teoretisk skillnad mellan G och W är att W:s klasschema även porträtterar auktoritet och hierarki arbetstagare sinsemellan. På sätt och vis är företagens och byråkratiernas interna hierarkier inbyggda i hans analys. G däremot, uttrycker enbart relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare. Här måste man ändå ge W att hans tanke fångar något som eventuellt är relevant för att förstå folks attityder. Kausaliteten i det sambandet borde prövas flitigare, empiriskt.


När Stephen Edgell (i den korta läroboken Class) ska summera skillnaderna mellan Wright och Goldthorpe, verkar han vara angelägen om att protestera mot de som ser en konvergens mellan synsätten vara förestående. Men vad är det han ser som viktiga skillnader? Han påstår att weberianerna är "essentially gradational", vilket jag tror är en karaktärisering som Goldthorpe själv skulle ifrågasätta. Han kritiserar också Goldthorpe för att inte ha en kapitalistklass med i schemat, men även Wright för att inte differentiera tillräckligt bland löntagare, på basis av skillnader i social rörlighet och livschanser. Det senare kan ifrågasättas om det är en rimlig kritik av Wright. På sin höjd gör det hans klasschema mindre användbart i studiet av social rörlighet och ojämlikhet.



Breen säger också att tanken om klass som något "gemeinschaftlich" inte nödvändigtvis ingår i den weberianska analysen (dvs. Goldthorpes). Och jag hade nog faktiskt tänkt mig att det skulle göra det. De olika kontrakten skapar olika intressegemenskaper, typ. Men har vi en teori om hur klassgemeinschaft skapas alls? Vilka distinktioner kan ge upphov till det? Hur ser vi att vi har en gemenskap som är klassmässig? Frågan är om denna tanke med nödvändighet ingår i Wrights klasschema? Han testar det förvisso mot pro-kapitalistiska och pro-arbetar-attityder.


Edgell har ett intressant kapitel om olika operationaliseringsstrategier. Här börjar han med metoden att fråga folk om yrke och sortera in detta i scheman. Detta förutsätter människor som är ekonomiskt aktiva på heltid. Man använde också ofta familjen som utgångspunkt för analysen, och inte minst lät man mannens yrke avgöra kvinnans klass. Mot nämner Edgell fyra olika typer av kritik: empirisk, feministisk, sektoriell och neo-marxistisk. Den första handlar om att man missar en massa folk som inte är ekonomiskt aktiva på heltid (studenter, deltidsarbetande, arbetslösa, pensionärer). Den andra handlar om att kvinnor inte kan uteslutas ur analysen på antagandebasis. Den tredje handlar om relevansen av sektor (som jag skulle vilja göra till en egen variabel). Den sista kritiken handlar om att detta sätt, eller iaf G:s sätt att tänka, är gradiellt. Men hur kan yrkesmåttet per definition vara gradiellt? Däremot relevant påpekande att man inte har någon separat kapitalistklass. Men det är en invändning mot schemat, inte mot mätmetoden. Man kan dessutom argumentera för att skillnaden mellan ägare och managers är suddig, i alla fall idag.En mer relevant kritik är att yrken kan undergå förändringar (proletarisering etc.). Däremot nämner inte Edgell Wrights eget frågeschema, som Svallfors kritiserar för att (a) vara alltför komplext (ta för mycket plats i surveys) och (b) fråga om saker som anställda ofta inte känner till. Exempel på det senare skulle kunna vara Wrights (1985) många frågor om hur besluten faktiskt fattas (eller kanske om det gäller huruvida man faktiskt tar del i dem, eller om man upplever sig kunna utöva inflytande - efficacy).


Richard Breen skriver i sitt kapitel i Approaches to Class Analysis att Goldthorpe ändrade den teoretiska motiveringen för sitt klasschema med åren. (Detta har jag misstänkt länge!) "Initially, the schema was presented as distinguishing occupations on the basis of their market and work situations. Market situation refers to an occupation’s sources and levels of income, its associatedconditions of employment, degree of economic security, and chances, for its holders, of economic advancement. Work situation refers to an occupation’s location within systems of authority and controling the production process (Goldthorpe 1980, p. 40)." Senare, från 1992, tycks det mig, har G börjat beskriva sitt system i termer av skillnader i arbetskontrakt. Breen kommenterar också inkonsistensen mellan att teoretiskt ha arbetsgivare och large-scale proprietors som en egen klass, men att man sedan föra dem till den högre varianten av service class. Hur som helst, slutsatsen av detta är att G givit sitt schema en betydligt mer marxistisk motivering med tiden. I den meningen har de marxistiska idéerna ändå segrat, tycker jag man kan säga.

Om skillnaden mellan marxister och andra bara handlar om vilka frågor man ställer, så borde marxister försöka återuppväcka intresset för dessa frågor inom samhällsvetenskapen, snarare än att isolera sig och visa på relevansen av dessa frågor för svaren på andra, större frågor (och jag är övertygad om att denna relevans finns). Detta att insistera på att man är "något annat" ter sig mest som en "narcissism of minor differences", eller som tjurande över att man inte fått de forskningsanslag man ville ha.

Wright länkar ointresset för produktionskonflikter på senare år till genomslaget för neoklassisk nationalekonomi. Detta påstående är jag skeptisk mot. För det första ser jag inte varför Wright preciserar det till "neoklassisk". Keynesiansk NEK är likadan i detta hänseende. Men framförallt, om man ser till de ämnen där marxistisk analys tidigare dominerade, som sociologi, så tror jag att man finner är det som ersatt marxismen inte nödvändigtvis ett individualistiskt rational choice-tänkande, utan snarare diverse tankar om att "ekonomi inte är allt" - alltså cultural studies med mera. Man vill ha mer fokus på kultur på och idéernas roll i människors beteende. I detta hänseende upplever nog dessa forskare att marxismen och nationalekonomin också de är "samma sak".

Likväl säger Goldthorpe i sitt anförande efter Wrights i Lareau & Conley att han förstår sig själv just som en del av den weberianska traditionen, i kontrast till Wright, och refererar till att de har haft många meningsutbyten om detta genom åren. Här distansierar sig G från W bara på en punkt: han är inte så pigg på att dra in normativa teser i sina vetenskapliga texter. Han säger sig vara "humean" i detta avseende. Fast å andra sidan säger Breen i sin text att G har tvekat att kalla sig neo-weberian. Kanske ska man tolka G i den förra texten som lite ironisk: han fick rollen som Webers försvarare, men han har egentligen aldrig riktigt känt sig hemma i den.

Slutligen en liten jämförelse med Daniel Oesch: Oesch har två dimensioner i sitt klasschema: work-logic och marketable skills. Det senare är alltså exklusiviteten i färdigheterna, vilket kanske ligger nära en av G:s dimensioner. Fast G säger "asset specificity", vilket syftar på "skills, expertise, knowledge" (Goldthorpe 2000: 213). Hur fastställs dessa? Om det är marknadsvärdet borde detta vara ganska synonymt med om inte inkomst så lön. På s. 60 säger Oesch att han inte riktigt vill separera managers från professionals - vilket i sammanhanget nog är riktat mot Wrights insisterande på auktoritetsdimensionens åtskillnad från färdighetsdimensionen (se där ytterligare ett paper värt att skriva). Detta för att manager självt blivit ganska professionaliserat, med särskilda utbildningar för de uppgifterna. Därför bli managerfunktionen en av flera professionella. Den vertikala dimensionen uttrycker alltså inte auktoritet, utan heter professionals/managers för att dessa grupper har samma marknadsvärde. Man kan också notera (s. 79) att Oesch delvis bygger in utbildning i sin definition (som jag inte tror Kitschelt & Rehm gör), när han bestämmer att individer som har hög utbildning men samtidigt rutinartade yrken, uppgraderas till skilled-nivån.

Palle Svensson och Lise Togeby om "De nye mellemlags" i Danmark

Politisk opbrud: De nye mellemlags graesrodsdeltagelse

Denna ganska tjocka bok läste jag mestadels bara ytligt, letandes efter de mest relevanta delarna om den nya medelklassen. Det egentliga temat för boken är ungdomsgenerationernas politiska socialisation, men eftersom vi befinner oss mitt uppe i detta skede här, är det denna nya medelklass som står i centrum.

s. 119: "Herved forstår vi de mellemlagsgrupper, der har gennemgået en forholdvis langvarig uddannelse, og som er beskaeftigt inden for undervisnings-, social- og sundhetssektoren. De nye mellemlag omfatter således ikke butikspersonale, underordnete HK-funktionaerer og ledende funktionaerer i det private erhevervsliv og heller ikke teknikere."

En ganska smal definition med andra ord. Typ det som Güveli och Oesch benämner "socio-cultural professionals" eller interpersonal work-logic.

s. 119: "De nye mellemlag adskiller sig fra de övrige mellemlag ved ikke direkte at vaere indraget i motsaetningen mellem arbejderklasse og borjerskab, men snarere at vaere placeret uden for denne modsaetning. Den nye mellemlag udförer nemlig arbejdsopgaver, der har mere med reproduktion af arbejdskraften at göre end med produktion eller omsaettning av varer." De kontrollerar också sin egen arbetsprocess.

s. 119: "Alene det forhold, at der arbjedes med mennesker, vanskeliggö arbejdsprocesser og effektivitetsvurderinger, der svarar till dem, man anvender i produktionen (jfr Gundelach 1982)."

Kännetecknas även av att de är anställda i det offentliga.

s. 120: Utbildning mycket betydelsefullt för att förstå dessa människor.

S&T diskuterar olika operationaliseringsproblem, men dessa är relaterade till att de studerar ungdomar, som inte är fullt etablerade på arbetsmarknaden än.

Överlag är det mest fokus på deltagande som beroende variabel, snarare än attityder och röstning.

s. 125: Resonemang om olika utbildningskulturer. Det hänvisas till Snow och Bernstein. Den senares verkar mycket intressant: "On the classification and framing of educational knowledge". Även Jacobsen "Collection Type and Integrated Type Curricula in Systems of Higher Education". Lustigt dock hur den humanistiska kulturen beskrivs som icke-hierarkisk och progressiv. Tror att Snow såg den som konservativ.

s. 128: De nye mellemlag är inte "det underordnete kontorpersonale". (Detta är en reservation inför att S & T operationaliserar dem som de offentliganställda.)

s. 132: Tillbakavisar (empiriskt) tanken att de som är aktiva är sådana unga som inte kommit in på arbetsmarkanden, utan även de som är yrkesaktiva.

s. 134: "Mobiliseringen foregår så for det andet omkring de nye politiske sager, som graesrotsbevaegelerne har taget op, og på grundlag av de vaerdier, som de nye mellemlag er eksponenter for. Der er god overensstemmelse mellem graesrodsbevaegelsernes arbejsformer og de grundlaeggende principper, der gaelder for de humanistiske og samfunnsvidenskabelide uddanelser. Samtidig er der overensstemmelse mellem disse principper og de arbejdsopgaver og arbejdsvillkår, som de nye mellemlag möder på deres kommende arbejdsplatser (jfr. Parkin 1968, 1968: 140ff; Gundelach, 1982)."

Sammanfattningsvis vill de genomdriva att vi ser en ny mobilisering i ett socialt skikt som vi inte sett för, och att mellemlags-begreppet är ett bra sätt att tolka detta, då de allra flesta i dessa nya sociala rörelser kommer därifrån, eller troligen är på väg in i dem.

s. 268: Diskussion om tjänstemannafack. Låg organisationsgrad förklaras med deras "mellanroll". Referens till Due och Madsen (1984) "Hva' nu Larsen" om danska tjänstemannafack. Finn Valentin (1980) "Fordelingen av påvirkningsmuligheder" förklarar ökad facklig organisering av tjänstemän med proletarisering och ökad arbetslöshetsrisk. Men funkar det med iakttagelsen att mobiliseringen pågår främst i den offentliga sektorn?

Kring dessa sidor (s. 269-273) dokumenteras att facklig aktivitet bland offentliga tjänstemän blivit väldigt hög. I synnerhet bland de som har en hög utbildning inom pedagogik eller hälsa.

"Post-Industrialism and New Social and Political Classes", s. 108-131 i From Voters to Participants (Gundelach / Siune).

s. 108: Bell menar att "new class" är en märklig idé eftersom det blandar ihop två notions: ett socialt stratum och en viss kulturell attityd. Bell menar att båda dessa har hänt, men att de inte har med varandra att göra, kausalt.

s. 108-109: Fyra trender: bortsopandet av allt konservativt inflytande från det intellektuella, kulturella livet. Om detta refereras Barry, "The New Right", och Girvin, "The Transformation of Contemporary Conservatism". Det andra var den tekniska utvecklingen. Det tredje var expansionen av den högre utbildningen. Det fjärde var utvecklandet av en "motkultur".

 Därefter belägger de sådana trender i Danmark också.

s. 111: Kontrast mellan "new class"-teorier (vänster) och yuppies (höger).

s. 113: New middle class = Högutbildade professionals i offentlig sektor. Yuppies: Högutbildade professionals i privat sektor.

Samuel Stouffer (1955) Communism, Conformism, and Civil Liberties om högre utbildning som liberalismskapande. Lipset refereras också. En hel radda referenser kring detta. (s. 113)

s. 114: Goul Andersen tänkte sig att postmateriella attityder formades i den offentliga sektorn.

Michael Macy "New Class Dissent Among Socio-Cultural Specialists" (1988).

Värt att notera är att NMC och yuppies här är runt 12-14% av väljarna. Ganska lågt?

Resultaten pekar på att NMC är väldigt vänster. Inte bara på Aut-Lib utan även ekonomiskt sett. Iaf inte så mycket mindre än arbetare och "plebs" (outsiders, skulle vi nog säga idag - står långt ifrån arbetsmarknaden). Yuppies är också ganska toleranta, men höger.

Sedan handlar väldigt mycket om politiskt deltagande. De högutbildade (både NMC och yuppies) hamnar högt. Se dock Perssons avhandling om att det är relativ utbildning som spelar störst roll.

Avslutningsvis tycker de att man kan tala om dem som en klass eftersom de har en gemensam position (i offentlig sektor), delar attityder med mera. Framsynt resonemang om framtida polarisering och konflikt gentemot plebs.

Svallfors (2006) Moral Economy of Class

s. 171-177: Här lägger Svallfors fram sina argument för varför klass kommer att fortsätta vara viktigt när det kommer till förklaringar till klassmedvetande, till attityder till samhällsutvecklingen.

Modellen lyder:

s. 167: WS (borde preciseras mer) och kollektivförhandlingar (”class-redistributive institutions”) minskar stratifieringen, men ökar artikuleringen av klasskillnaderna. Motsägande effekter på sambandet klass-attityd.

Köper jag Svallfors institutionsförklaring? Borde inte Tyskland vara landet som institutionaliserar klasskillnader (det är typ vad Przeworski och andra förutsätter, de nordiska länderna antar ju typ underminera klassgemenskapen).

Fast det är klart, är gruppen organiserad på klassnivån så. I Tyskland är de väl organiserade på yrkesnivå.

Beror skillnaderna mellan klasserna främst på arbetarnas radikalism, eller på medelklassens konservatism?

Om det är det förra så är Svallfors förklaring mer plausibel.

Svallfors och Kumlin (i deras bokkapitel i ”Social Justice…”) går emot en rationell (egenintresse) syn på preferenserna. Oskarson, Berglund och Bengtsson argumenterar för att sånt förklarar det mesta. Mysko? Eller handlar det om att artikulera egenintresset?

Moral Economy-diskursen blir i Svallfors händer lite märklig. Å ena sidan ska den enligt S vara kopplad till klass. Klasserna har olika normer om reciprocitet, plikter etc. Å andra sidan ska den enligt Mau vara kopplad till nationella institutioner (oklart vilka) som skapar denna moraliska ekonomi. Det är klart att de verkställer den, men påverkar den vad folk tycker om den?

Därtill så kommer ju Svallfors fram till att EA:s scenario inte stämmer. Klasskillnaderna är inte svagast i Sverige, utan starkast. Därefter följer: Storbritannien Tyskland och USA. Men även Norge och Australien sägs ha ganska små skillnader. Tyskland förklaras med att man har inneslutit klasserna i gemensamma institutioner. Men hur? Referenserna är Streek i en antologi av Streek och Crouch från 1997, och Stjernö (norskt ö) Mellan kirkke och kapital. Svallfors hänvisar ganska vagt till insitutioner, något som verkar ha både med partier och fack att göra. Skillnaden mellan GBR och USA förklaras på detta sätt. Norge förklaras inte alls.

Märkligt att fokus är på att förklara klasskillnader, när tesen om den moraliska ekonomin gäller hela systemet.

Korpi och Palme (2003) pekar på att "feedback effects of welfare policy organization mainly arise when risk-averse people judge the importance of welfare policy for potential rather than actual resource problems (Korpi and Palme 2003: 430)." s. 101

Sedan kommer moral economy argumentet, men det blir bara spekulation. Det handlar om att vilja skydda de som man anser vara sina jämlikar. I så fall borde vi vänta oss att arbetarklassen ska ha starkare stöd för omfördelning, i den mån som "klass" verkligen är en livsvärld, och under kontroll för deras egna inkomster. Mekanismen blir då att arbetarklassen kommer mer i kontakt med människor som har det svårt, eller har sådana som har det svårt i sin omgivning som de tycker är moraliskt skyddsvärda.