Den här volymen är skriven av en del rad forskare, men budskapet är entydigt och enkelt: den ökande andelen "Independents" i den amerikanska väljarkåren är en myt. Mycket få väljare är helt utan vad de kallar "partisan ties".
I det första kapitlet handlar det mycket om hur statsvetare har behandlat "Independents" i statistiska analyser av det klassiska ANES-måttet. De opponerar sig mot att man slår ihop alla tre stegen (mitten och de två leaners) till en enda kategori.
De utgår som sagt mycket från ANES-måttet. I det första kapitlet gör de ingen djupare teoretisk analys av hur mycket detta är ett resultat av preferenser (alternativa tolkningar av måttet, som Fiorinas "running tally", diskuteras inte alls) och hur mycket det handlar om stark bindning till partierna genom socialisation (Michigan-teorin). Förmodligen innebär detta att de syftar på att få väljare saknar vänster-högerpreferenser, snarare än att få har en identitet som demokrat eller republikan.
I övrigt mycket deskriptiv statistik. Det finns en "chock" i PID runt slutet på 60-talet, men den är svår att förklara. Vietnam och andra "new issues" fungerar inte riktigt.
En intressant tes om nedgången i partiidentifikation att kontemplera: PID går ner för att partierna inte längre relaterar till vad folk tänker och tycker om samhället. Detta blir i så fall svårt att förena med observationen att de flesta ändå röstar.
Thursday, June 11, 2015
Monday, May 18, 2015
Ojämlikhet och representation
Just nu arbetar jag med ett paper om väljarrörlighet, där ingången är att klasskillnader i väljarrörlighet är symptom på problem. Nedan jag jag lista lite argument och referenser i ämnet.
Delli-Carpini och Keeter (1996) What the Americans Know About Politics and Why It Matters
I teorin om kognitiv mobilisering orsakas klasskillnader i rörlighet av svag partiidentifikation, vilket i sin tur är en följd av utbildning och politisk sofistikering. Detta skulle implicera att kunnigare väljare är mer rörliga för att de gör mer aktiva utvärderingar av partierna, och skulle därmed, teoretiskt sett, kunna ha bättre möjligheter att rösta i enlighet med sina egna politiska intressen. Det som dyker upp i bakhuvudet här är tanken att lågutbildade/arbetarklassen röstar på Socialdemokraterna rätt mycket pga. någon slags social identitet, snarare än ett aktivt övervägande av intressen.
DCK erbjuder stöd för ett gäng troliga konsekvenser av mer kunskap. I början av kapitel 9, "The Consequences of Political Knowledge and Ignorance", summerar de sina resultat så här:
s. 219: "First, political knowledge promotes civic virtues like political tolerance. Second, political knowledge promotes active participation in politics. Third, political knowledge helps citizens construct stable, consistent opinions on a broad array of topics. Fourth, political knowledge helps citizens identify their true interests and connect these with their political attitudes. And fifth, political knowledge helps citizens link their attitudes with their participation so that their participation serves their interest."
Jämfört med det jag skriver ovan är det framförallt punkt fyra och fem som är intressant för mig. Man kan också anmärka på att trean delvis går emot förväntningen om rörlighet. Men det är bara konsistent med mina empiriska iakttagelser att politisk kunskap i flera avseenden snarare leder till stabilitet. Detta kan också användas som ett argument av den negativa sidan.
Under punkt fyra interagerar de kunskap med "antal problem" (i livet, med privatekonomin etc.) och tar det som en proxy för intresse av liberalism/omfördelning. De hittar också där en effekt av kunskap så att de som inte har några problem blir mer konservativa av mer kunskap och de som har många problem blir mer liberala. Effekten ser dock rätt svag ut. (Denna analys liknar Henrik Oscarssons i "A Matter of Fact", där han visar att de kunnigaste medlemmarna i varje samhällsklass röstar mer vänster (arbetarklassen) respektive höger (tjänstemän etc.).)
När det gäller punkt fem, så tittar de på hur mycket åsikter och ideologi förklarar röstningsbeteendet i grupper med olika nivå av kunskap. Här kan man eventuellt komma med invändningar a'la Zallers, att detta kan tänkas handla om att de som har åsikter som är inkonsistenta jämfört med utbudet av partier (de tycker som Dem i ek pol, men är pro-life) har svårt att matcha dem mot ett partival. I detta fall ser dock effekterna mer imponerande ut. I tre olika val går andelen förklarad variation från pseudo-R2 på under 0.2 i den lägsta gruppen, till ett på över 0.8 i den högsta (fyra olika grupper). Dock lite substantiellt oklart. Hade varit gott att se en linear probability model, och ett riktigt R2, på detta. Apropå invändningen ovan så kan detta möjligen vara intressant att testa på svenska data, med bättre möjligheter att testa kausalitet (förbättras träffsäkerheten när kunskapen förbättras - om man nu inte tror att förändringar i kunskap från ett år till ett annat bara är slump/brus).
Verba, Nie och Kim (1978) Participation and Poltical Equality
Denna bok belägger många ojämlikheter i deltagande mellan mindre och mer resursstarka medborgare. Det speciella ärendet här är att jämföra olika politiska system. I många av kapitlen är skillnader mellan haves och havenots utgångspunkten, och de vill lägga till institutionella förklaringar för att förklara variationen i effekten av socioekonomiska resurser på deltagande. De lanserar fyra kanaler genom vilka institutioner kan påverka detta:
s. 81: "1. Institutions may deliberately and explicitly mobilize political activity, as when parties 'get out the vote' or mobilize campaign activists. 2. Institutions may expose those affiliated with them to politically relevant stimuli such as discussion about politics or concern for social issues. 3. Institutions may provide opportunities to be active and thereby provide skills and expectations that are then generalized to political activity. 4. Lastly, institutions may so control the channels to political activity that such activity is barred (or at least more difficult) for those who have no institutional affiliation."
En briljant typologi och figur på s. 85: svaga institutioner (medlemskap har ingen/liten effekt), additiva system (medlemmar mer aktiva än icke-medlemmar, i övrigt linjära effekter av individuella ekonomiska resurser), dominanta system (bara medlemmar aktiva, oavsett individuella resurser), restriktiva system (medlemskap har effekt på alla, men störst på de med störst individuella resurser - en interaktionseffekt), mobiliserande system (individuella resurser har effekt på de som inte är medlemmar, men för de som är medlemmar har de ingen betydelser - deras deltagande är högt över hela spektrumet).
Här kan man göra ett argument för att Sverige är ett land där man egentligen inte kan hitta den här typen av skillnader, för att våra institutioner är uppmuntrande till deltagande. Sverige diskuteras dock inte öht i boken. Undrar om någon gjort något kul här om Sverige? Men jag misstänker att Sverige hör till kategorin mobiliserande, med relativt små socioekonomiska skillnader. Vad jag vill argumentera är väl dock snarare att även om själva deltagandet har gjorts jämlikt, så kan man tänka sig att kvaliteten på deltagandet är större för de som kan mest. Hur mycket har denna typ av bias uppmärksammats tidigare, och vad är dess effekter? Om medelklassen måste "mutas", men arbetarklassen är lojal ändå, skapar det en bias mot medelklassen.
Intressant att de börjar med att spela upp frågor om ekonomisk ojämlikhet. De konstaterar att demokratisering inte verkar ha någon betydande effekt på omfördelning. Däremot kan det spela roll vilket parti som styr, vilket kan ha effekt på omfördelning (Hibbs). Och för det senare spelar deltagandet roll. Kan vara väl värt att läsa mer i detalj vid ett senare tillfälle.
Dalton (2008) Citizen Politics
Dalton har ett kapitel om representation, där han först diskuterar korrelationer mellan folklig och elitär opinion, därefter dyadisk korrespondens (mellan väljare och deras mer specifika representanter, i form av kandidater eller partier) och skillnaden mellan att vara delegat och trustee. I Europa handlar det ofta om att titta på relationerna mellan kollektivet av väljare som röstar på ett parti, och det partiets alla delegater (t.ex. riksdagsgruppen). Inte mycket om representation och ojämlikhet. Möjligen är detta ett exempel på den där bristen som Larry Bartels gick in för att korrigera.
Larsson Taghizadeh (2015) Are political parties more responsive to advocacy groups representing core voters or swing voters?
Detta working paper belyser liknande problem som jag sysslar med. Skillnaden är att jag försöker reda ut om det finns ett parti som är swing voter för (nästan) alla partier, snarare än att det är relativt partiets väljarbas. Men här finns lite tankar som kanske kan komma till användning. LT pekar ut möjligheten att effektiviteten av mobiliserande insatser kan tänkas hänga samman med dessa väljares position i det politiska landskapet. T.ex. kan man tänka sig att väljare som "inte har någonstans att ta vägen" får mindre gehör för sina protester, än de som kan gå till någon annan. Och om de väljare som protesterar inte skulle rösta på regerande parti under några som helst omständigheter, har protestgruppen naturligtvis inte heller något att erbjuda politikerna. Å andra sidan finns det också argument för att man bör prioritera "sina egna främst". LT för ett resonemang om investeringskalkyler: core voters är säkra investeringar - det håller dem lojala, swing voters är mer riskabla, man vet inte om de kommer att belöna en.
Bartels (2002) Economc Inequality and Political Representation, ser ut att ha publicerats på flera ställen, men bl.a. i Unequal Democracy.
Bartels knyter ihop litteraturen om ojämlikhet i deltagande med litteraturen om att representationen funkar (typ), och vill visa att kongressledamöter bryr sig mycket mer om vad de rika i deras valkrets tycker. I abstract nämns fyra kanaler för detta: turnout, contacts, knowledge, campaign donations. Knowledge får dock inte stöd riktigt, eller det är iaf inte den kanal som B tror mest på. När det gäller ideologisk represenation är det turnout och contact som han menar spelar störst roll. När det gäller sakfrågan abort är det troligen campaign donations som spelar in. Dock stor osäkerhet i skattningarna. Även om effekterna går rätt ofta, är det väldigt mycket som inte blir statistiskt signifikant.
Däremot verkar han inte säga något om effekter av kampanjer på kort sikt. Men detta handlar ju om responsivitet, snarare än positionering.
Gilens (2005) Inequality and Democratic Responsiveness, i POQ, vol. 69(5), s. 778-786
Förefaller främst vara en empirisk expansion av Bartels och andra föregångare (även om Bartels inte nämns inledningsvis). De som nämns är Jacobs & Page 2005, Schumaker & Getter (1977) och Berry, Portney och Thomson (1993), och inte alla av dem hittar belägg för ojämlik representation. Även G använder surveys och rollcall votes / NOMINATE. Rätt imponerande datasamling: 1935 surveyfrågor, mellan 1981 och 2002. De teoretiska slutsatserna är välbekant territorium: politiker i USA lyssnar mer på höginkomsttagares åsikter. Deras åsikter och förändringar präglar opinionen mer. Gilens har inte många belägg för mekanismer, men tror mest på donationer.
Gilens (2009) Preference Gaps and Inequality in Representation, i Political Science and Politics, april 2009, vol 42(2), s. 335-341.
Här går Gilens i dialog med Wlezien och Soroka som hävdar att policypreferenserna mellan rika och fattiga inte skiljer sig så mycket åt, och att skillnaden i hur mycket politikerna lyssnar på olika grupper därför inte leder till några allvarliga skillnader i vilken politik som förs. Kritiken mot W&S är att deras frågorna i deras dataset inte är de "viktiga" frågorna, och att om man tittar på fler frågor, som Gilens gör, hittar man fler frågor där det finns rätt stora skillnader. Detta gäller även frågor som inte är relaterade till "welfare". I avslutningen säger han att mycket av skillnaden mellan deras resultat förmodligen kommer av att han har fler specifika items i sin databas, medan W&S har mer allmänna, typ "ska vi höja skatten", eller "ska sjukförsäkringen reformeras". Gilens har frågor om specifika policyförslag.
Gilens (2015) Descriptive Representation, Money, and Political Inequality in the United States, Swiss Political Science Review, någon slags debattsida.
Detta handlar mer om den sociala sammansättningen av kongressen. Men argumentet är detsamma: kongressen lyssnar mer på de med god ekonomi, och det beror på pengarnas roll, dvs. donationssystemet. (Inte på röstningen alltså?) Här har han dock data på ännu fler policyförändringar, tillbaka till 1964 och fram till 2006. Överlag ganska likt artikeln från 2005 i figurerna. Sedan kommer det ett argument om att en förändrad social sammansättning av kongressen inte skulle ändra på detta. Det kommer dock in lite märkligt, eftersom hans argument mot verkar vara att de arbetare som finns i kongressen tenderar att vara lika liberala som höginkomsttagarna. Men det är ju ekonomi som är den viktiga frågan, väl? Hur som helst, argumentet för pengarnas roll är inte någon egen statistisk analys, utan mer påpekanden om hur beroende av rika donatorer man blivit. Och, menar han, i den mån som arbetarkandidater slår sig igenom, kommer det vara sådana som har konservativa värderingar (det är bara dessa som "godkänns" i processen).
Giger, Rosset och Bernauer (2012) The Poor Political Representation of the Poor in a Comparative Perspective, i Representation, vol 48(1), s. 47-61.
Möjligen intressant tidsskrift för publicering detta?
I den här gör de liknande saker som Gilens och Bartels, men för proportionella demokratier i Europa istället. De använder "ideologisk kongruens" som mått på policyrepresentation.
I sin teoretiska del pekar de ut tre mekanismer bakom bristande representation av de fattigas preferenser (s. 49-50): politiker rekryteras från eliten, politiker är beroende av resurser som de kan få via lobbyister, samt väljare som röstar har inflytande i högre grad. Men inget om kunskap.
Deras bidrag handlar om att fastställa representationen inom partierna. Och här blir det lite intressant för mig. De argumenterar för att beroende av de rika, rekryteringen, väljarkåren etc. även leder till att partier i sin helhet får en bias mot de välsituerade. Den empiriska hypotesen lyder: "people with lower income have generally a lower congruence with the government". Ideologisk kongruens mäts genom jämförelser av självskattad högervänster, med expertsurveys (CSES) av partiets position på höger-vänsterskalan. Regeringens position på höger-vänster är beräknad genom partiet/partiernas position viktat mot andelen av regeringens stöd i parlamentet som respektive parti har. Dessa variabler mäts som att man tar den absoluta skillnaden mellan individuell position och parti/regerings position.
De visar först att preferenserna för omfördelning verkligen skiljer sig åt mellan rika och fattiga i de flesta länder. Lite förvånande finns det dock tre länder (Irland, Portugal, Österrike) där stödet för omfördelning är mindre bland de fattiga. I Sverige är denna skillnad dock inte signifikant. För ideologisk kongruens med partisystemet är det inget land som har en sådan omvänd effekt, dvs. att de fattiga är mer kongruenta med partierna. Däremot blir Sverige statistisk signifikant här åt det negativa hållet. Fattiga i Sverige har alltså sämre ideologisk kongruens med sitt närmaste parti. De har också sämre kongruens med regeringen. Här finns det heller inget land som har en statistiskt signifikant positiv effekt. Däremot rätt många länder där någon effekt inte kan urskiljas.
De båda måtten (partier, regeringar) sägs ge relaterade resultat, även om de inte matchar helt. De spekulerar i möjliga mekanismer för dessa skillnader: högre nivåer av ojämlikhet, koalitionstyper (för regeringsvariabeln), majoritetssystem, nya demokratier.
Flavin (2012) Does higher turnout among the poor lead to more equal policy representation? s. 405-412 i The Social Science Journal, vol. 49.
Flavin menar att det oproportionerliga inflytandet från de med höga inkomster inte kan förklaras genom deras större valdeltagande. Han undersöker variation mellan stater och röstning i valen till senaten.
s. 406: Why are citizens with low incomes underrepresented relative to their high income counterparts? One common explanation is the sustained upper class bias in voter turnout (Lijphart, 1997; Verba, Schlozman, & Brady, 1995). If elected officials are more responsive to those who turn out to vote, and affluent citizens are significantly more likely to vote than citizens with low incomes, then the fact that elected officials are more responsive to the preferences of their high income constituents should come as no surprise. As Verba, Schlozman, and Brady (1995, p. 14) predict in their seminal study of political participation, “inequalities in activity are likely to be associated with inequalities in governmental responsiveness.”
Nämner Griffin & Newman (2005) "Are voter better represented" som ett paper som hittar effekt av turnout när han jämför de som röstar med de som inte gör det (där kan det ju dock vara en annan faktor som korrelerar med turnout, som donationer, som egentligen spelar roll). Lika så gör Martin, P. S. (2003). Voting's rewards: Voter turnout, attentive publics, and congressional allocation of federal money, som menar att counties med högre turnout är får mer pengar från Congress. Han har även några papers i lagret om att högre turnout bland låginkomsttagare har effekt på welfare spending på delstatsnivå.
På slutet säger han inte att tidigare resultat har varit fel, och förklarar inte heller riktigt varför han får andra resultat. Frågan tycks fortfarande teoretiskt öppen.
Flavin, Patrick (2012) Income Inequality and Policy Representation in the American States, s. 29-59 i American Politics Research, vol. 40(1).
Här undersöks state policy, både ekonomiska och sociala frågor (abort, dödsstraff). Även här refereras turnout-förklaringen i början, och på skeptisk manér. (Mycket som gränsar till självplagiering i denna.) Det enda nya är dock datan på delstatsnivå. I slutet förespråkar han vidare forskning kring mekanismerna. Han nämner olika former av deltagande (röstning, kontakter med politiker, kampanjbidrag) som möjliga kandidater. Kanske kan man komma till rätta med denna brist genom att titta på delstatsnivån, säger han.
Ellis, Christopher (2013) Social Context and Economic Biases in Representation, i Journal of Politics, vol. 75(3), s. 773-786.
Argumenterar för att skillnader i representation för de fattiga beror på "contextual and institutional characteristics". Senare i texten visar det sig att dessa mekanismer handlar om hur MP:s tar in information om vad deras väljare tycker (typ) och om vilka delar av deras valkrets som är viktigast för att de ska uppnå sina egna mål (som kan vara både "electoral" och "policy" -relaterade). I mer konkreta termer handlar detta om att ökad ojämlikhet gör de fattiga mindre synliga (vilket borde vara en turnout-liknande förklaring), hög medianinkomst, de distrikt som är mer competitive, och där facket är starkt, samt slutligen partiidentifikation, som tänks ha en egen effekt på MP:s förmåga att "se" de fattiga. Resultaten stödjer idén att fattiga är bättre representerade i låginkomstdistrikt, i jämna distrikt och i distrikt med demokratiska representanter. Beläggen för bättre representation i mer jämlika distrikt och i distrikt med starka fack är svagare, men sägs ändå finnas där.
Förbehåll i conclusions: Kan finnas särskilda skillnader i frågor där åsiktsskillnaderna mellan rika och fattiga är stora. Inga direkta belägg för kausalitet.
Armèn Hakhverdian (2010) Political Representation and Income Inequality, EUI Working Paper MWP 2010/36
Det här handlar för omväxlings skull om UK. Verkar inte ha publicerats i peer-reviewat skick ännu. Men temat är detsamma: inkomstgrupper och representation. Trade-off mellan policy och att bli återvald. I UK blir det enligt H bias åt höger vid säkra konservativa regeringar (utöver vad röstsiffrorna visar) och i starka labourregeringar bias åt låginkomsttagarhållet. Efter jämna val finns istället en skew åt medelinkomstatgaren, eller medianväljaren (oklart hur H operationaliserar detta, eller om han likställer dessa teoretiskt).
Innehåller mycket bra teori som nog är värd att läsa noggrannare någon annan gång. T.ex. om left-right id kommer från party id eller från issue positions. Också intressanta siffror om hur den genomsnittlige väljaren har rört sig. Faktiskt en stark vänstertrend sedan ca 1976, om än lite tillbaka sedna 2005. Denna rörelse finns i alla inkomstskikt.
I diskussionen säger han att "electoral pressures" är det nya. Men hur funkar en sådan mekanism egentligen? Var kommer i så fall populariteten ifrån från början? Han nämner ett paper av Adams och Ezrow om "opinion leaders" i Europas väljarkårer som tydligen drar saker och ting åt vänster. "Who do European parties represent?" heter den artikeln.
Denne finner egentligen ingen distinkt bias åt de rika. Möjligen sa han något på slutet om att Labour får något färre tillfällen att utnyttja det här fenomenet, eftersom deras väljare röstar i mindre utsträckning.
Armèn Hakhverdian (2010) Political Representation and its Mechanisms: A Dynamic Left-Right Approach for the United Kingdom 1976-2006, i BJPS, vol. 40(4), s. 835-856.
Dynamisk representation = sker policyförändringar när opinionen förändras. På det hela taget menar han att representationen fungerar med detta sätt att se det. Policy förändras med opinionen och en högeropinion får en konservativ regering. Ett möjligt problem är den extremism som nämndes i förra artikeln - att de som har starka majoriteter tenderar att gå väldigt mycket åt sitt håll. (Men borde de inte bli bestraffade för det.)
Dynamic representation uppfanns av Stimson, MacKuen och Erikson i APSR 1995. De testar den inte bara för "policy" i allmänhet, utan på HoR, senaten, presidenten, och högsta domstolen.
Hela konceptet dynamic representation syftar till att reda ut kausaliteten, som är svår att reda ut i mer dyadiska designs.
Denna går dock inte in på skillnader i inflytande för olika grupper.
Lloren, Anouk, Jan Rosset och Reto Wüest (2015) Descriptive and Substantive Representation of Poor Citizens in Switzerland, Swiss Political Science Review, OnlinePreview.
Argument: Underskottet på deskriptiv representation har visat sig inte vara något särskilt bra förklaring till underskottet på substantiell representation. Det har bara effekt om tre speciella villkor är uppfyllda: elit och folk i "samma" grupp måste dela policypreferenser och prioriteringar; MPs får inte vara helt begränsade av partiledningarna och av de väljare som inte hör till "deras" grupp; MPs som hör till en viss grupp måste få chansen att välja saker som separerar dem från andra lagstiftare som i övrigt är likadana (exv. samma parti). På vilket sätt skiljer sig kriterium 3 från 2? Det verkar vara att den deskriptiva representationen och partiers prioriteringar sammanfaller så till den grad att deskr rep och partiideologi inte går att skilja åt med dessa metoder.
Parlamentet i Schweiz är ett "milita parliament", dvs. ledamöterna får inte särskilt mycket betalt, och behåller sina vanliga jobb som ledamöter. Detta verkar dock inte ha lett till större deskriptiv överensstämmelse mellan befolkningen och parlamentet.
De argumenterar för att kriterium 1 och 2 gäller för Schweiz, men inte 3.
Rigby & Wright (2013) Political Parties and Representation of the Poor in the American States, AJPS, vol. 53(3), s. 552-565
Där tidigare artiklar har tittat på beslut i parlamenten och de valdas åsikter, vill de här titta på kampanjmanifest etc. De finner följande "Using newly developed measures of state party positions, we examine weather low-income preferences get incorporated in parties' campaign appeals at this early stage in the policymaking process - finding little evidence that they do." (abstract) De hittar även en korrelation mellan Demokraternas appeller och graden av inkomstojämlikhet.
Om vi inte ser dem närvarande på agendan i valen, så sätter det sannolikt gränser för vad som kan komma senare.
I första avsnittet är det mycket diskussion om partinamn, labels, brands och vilka signaler det sänder till väljarna. Signalen är viktig för väljarnas möjligheter att informera sig om vilka saker partiet kommer göra om det får regera.
I andra avsnittet refereras kort Verba et al. (även från 2006, verkar ha kommit en andra upplaga då) och mekanismerna information, tid, civic skills etc. Mobiliseringen av väljare har skiftat från att gå via organisationer till reklam, vilket leder till större vikt för donationer. Dessa kommer i sin tur från de rikaste.
Intressant formulering från Pierson & Hacker: "The art for policy makers is not to respond to the median voter; it is to minimize the trade-offs when the desires of powerful groups and the desires of voters collide."
Deras data utgörs av någon variant av kandidaternas åsikter i olika frågor. Källan till detta är något som kallas "Project Vote Smart" som verkar vara någon sorts valkompass. Förhoppningsvis samma frågor som ställs till väljarna. Eller så gör de index av alltsammans.
s. 560: "Representation as alignment asks, how well do the state parties' stances on economic and social issues covary with the preferences of each income group." Skulle vara intressant att se hur detta har utvecklats över tid för olika partier som antas representera olika grupper. S och arbetarklassen, fp och de högutbildade, c och jordbrukarna.
De skiljer mellan detta och influence, som höjer ribban ett snäpp till: partiet följer då denna grupps åsikter, även när de inte är i linje med andra gruppers åsikter. De hittar ett mått av alignment med de fattiga, men ingen influence (hur de skiljer mellan detta metodologiskt har jag inte satt mig in i).
Det jag tar med mig från den här artikeln är att det uppträder bias redan i stadiet av policypositioner, inte bara i de politiska besluten. I slutet konstaterar de att (även) de har svårt att säga exakt varför det är så här. De nämner dålig medvetenhet om de fattigas preferenser (även att de fattiga inte gör sig hörda i denna mening), eller om politikerna medvetet bortser från dessa preferenser. De verkar dock främst fastna för kampanjdonationsförklaringen. De menar att deras korrelation mellan större responsivitet och större inkomstjämlikhet pekar mot det. Effekten blir helt enkelt som störst där resurserna är koncentrerade i få händer.
Delli-Carpini och Keeter (1996) What the Americans Know About Politics and Why It Matters
I teorin om kognitiv mobilisering orsakas klasskillnader i rörlighet av svag partiidentifikation, vilket i sin tur är en följd av utbildning och politisk sofistikering. Detta skulle implicera att kunnigare väljare är mer rörliga för att de gör mer aktiva utvärderingar av partierna, och skulle därmed, teoretiskt sett, kunna ha bättre möjligheter att rösta i enlighet med sina egna politiska intressen. Det som dyker upp i bakhuvudet här är tanken att lågutbildade/arbetarklassen röstar på Socialdemokraterna rätt mycket pga. någon slags social identitet, snarare än ett aktivt övervägande av intressen.
DCK erbjuder stöd för ett gäng troliga konsekvenser av mer kunskap. I början av kapitel 9, "The Consequences of Political Knowledge and Ignorance", summerar de sina resultat så här:
s. 219: "First, political knowledge promotes civic virtues like political tolerance. Second, political knowledge promotes active participation in politics. Third, political knowledge helps citizens construct stable, consistent opinions on a broad array of topics. Fourth, political knowledge helps citizens identify their true interests and connect these with their political attitudes. And fifth, political knowledge helps citizens link their attitudes with their participation so that their participation serves their interest."
Jämfört med det jag skriver ovan är det framförallt punkt fyra och fem som är intressant för mig. Man kan också anmärka på att trean delvis går emot förväntningen om rörlighet. Men det är bara konsistent med mina empiriska iakttagelser att politisk kunskap i flera avseenden snarare leder till stabilitet. Detta kan också användas som ett argument av den negativa sidan.
Under punkt fyra interagerar de kunskap med "antal problem" (i livet, med privatekonomin etc.) och tar det som en proxy för intresse av liberalism/omfördelning. De hittar också där en effekt av kunskap så att de som inte har några problem blir mer konservativa av mer kunskap och de som har många problem blir mer liberala. Effekten ser dock rätt svag ut. (Denna analys liknar Henrik Oscarssons i "A Matter of Fact", där han visar att de kunnigaste medlemmarna i varje samhällsklass röstar mer vänster (arbetarklassen) respektive höger (tjänstemän etc.).)
När det gäller punkt fem, så tittar de på hur mycket åsikter och ideologi förklarar röstningsbeteendet i grupper med olika nivå av kunskap. Här kan man eventuellt komma med invändningar a'la Zallers, att detta kan tänkas handla om att de som har åsikter som är inkonsistenta jämfört med utbudet av partier (de tycker som Dem i ek pol, men är pro-life) har svårt att matcha dem mot ett partival. I detta fall ser dock effekterna mer imponerande ut. I tre olika val går andelen förklarad variation från pseudo-R2 på under 0.2 i den lägsta gruppen, till ett på över 0.8 i den högsta (fyra olika grupper). Dock lite substantiellt oklart. Hade varit gott att se en linear probability model, och ett riktigt R2, på detta. Apropå invändningen ovan så kan detta möjligen vara intressant att testa på svenska data, med bättre möjligheter att testa kausalitet (förbättras träffsäkerheten när kunskapen förbättras - om man nu inte tror att förändringar i kunskap från ett år till ett annat bara är slump/brus).
Verba, Nie och Kim (1978) Participation and Poltical Equality
Denna bok belägger många ojämlikheter i deltagande mellan mindre och mer resursstarka medborgare. Det speciella ärendet här är att jämföra olika politiska system. I många av kapitlen är skillnader mellan haves och havenots utgångspunkten, och de vill lägga till institutionella förklaringar för att förklara variationen i effekten av socioekonomiska resurser på deltagande. De lanserar fyra kanaler genom vilka institutioner kan påverka detta:
s. 81: "1. Institutions may deliberately and explicitly mobilize political activity, as when parties 'get out the vote' or mobilize campaign activists. 2. Institutions may expose those affiliated with them to politically relevant stimuli such as discussion about politics or concern for social issues. 3. Institutions may provide opportunities to be active and thereby provide skills and expectations that are then generalized to political activity. 4. Lastly, institutions may so control the channels to political activity that such activity is barred (or at least more difficult) for those who have no institutional affiliation."
En briljant typologi och figur på s. 85: svaga institutioner (medlemskap har ingen/liten effekt), additiva system (medlemmar mer aktiva än icke-medlemmar, i övrigt linjära effekter av individuella ekonomiska resurser), dominanta system (bara medlemmar aktiva, oavsett individuella resurser), restriktiva system (medlemskap har effekt på alla, men störst på de med störst individuella resurser - en interaktionseffekt), mobiliserande system (individuella resurser har effekt på de som inte är medlemmar, men för de som är medlemmar har de ingen betydelser - deras deltagande är högt över hela spektrumet).
Här kan man göra ett argument för att Sverige är ett land där man egentligen inte kan hitta den här typen av skillnader, för att våra institutioner är uppmuntrande till deltagande. Sverige diskuteras dock inte öht i boken. Undrar om någon gjort något kul här om Sverige? Men jag misstänker att Sverige hör till kategorin mobiliserande, med relativt små socioekonomiska skillnader. Vad jag vill argumentera är väl dock snarare att även om själva deltagandet har gjorts jämlikt, så kan man tänka sig att kvaliteten på deltagandet är större för de som kan mest. Hur mycket har denna typ av bias uppmärksammats tidigare, och vad är dess effekter? Om medelklassen måste "mutas", men arbetarklassen är lojal ändå, skapar det en bias mot medelklassen.
Intressant att de börjar med att spela upp frågor om ekonomisk ojämlikhet. De konstaterar att demokratisering inte verkar ha någon betydande effekt på omfördelning. Däremot kan det spela roll vilket parti som styr, vilket kan ha effekt på omfördelning (Hibbs). Och för det senare spelar deltagandet roll. Kan vara väl värt att läsa mer i detalj vid ett senare tillfälle.
Dalton (2008) Citizen Politics
Dalton har ett kapitel om representation, där han först diskuterar korrelationer mellan folklig och elitär opinion, därefter dyadisk korrespondens (mellan väljare och deras mer specifika representanter, i form av kandidater eller partier) och skillnaden mellan att vara delegat och trustee. I Europa handlar det ofta om att titta på relationerna mellan kollektivet av väljare som röstar på ett parti, och det partiets alla delegater (t.ex. riksdagsgruppen). Inte mycket om representation och ojämlikhet. Möjligen är detta ett exempel på den där bristen som Larry Bartels gick in för att korrigera.
Larsson Taghizadeh (2015) Are political parties more responsive to advocacy groups representing core voters or swing voters?
Detta working paper belyser liknande problem som jag sysslar med. Skillnaden är att jag försöker reda ut om det finns ett parti som är swing voter för (nästan) alla partier, snarare än att det är relativt partiets väljarbas. Men här finns lite tankar som kanske kan komma till användning. LT pekar ut möjligheten att effektiviteten av mobiliserande insatser kan tänkas hänga samman med dessa väljares position i det politiska landskapet. T.ex. kan man tänka sig att väljare som "inte har någonstans att ta vägen" får mindre gehör för sina protester, än de som kan gå till någon annan. Och om de väljare som protesterar inte skulle rösta på regerande parti under några som helst omständigheter, har protestgruppen naturligtvis inte heller något att erbjuda politikerna. Å andra sidan finns det också argument för att man bör prioritera "sina egna främst". LT för ett resonemang om investeringskalkyler: core voters är säkra investeringar - det håller dem lojala, swing voters är mer riskabla, man vet inte om de kommer att belöna en.
Bartels (2002) Economc Inequality and Political Representation, ser ut att ha publicerats på flera ställen, men bl.a. i Unequal Democracy.
Bartels knyter ihop litteraturen om ojämlikhet i deltagande med litteraturen om att representationen funkar (typ), och vill visa att kongressledamöter bryr sig mycket mer om vad de rika i deras valkrets tycker. I abstract nämns fyra kanaler för detta: turnout, contacts, knowledge, campaign donations. Knowledge får dock inte stöd riktigt, eller det är iaf inte den kanal som B tror mest på. När det gäller ideologisk represenation är det turnout och contact som han menar spelar störst roll. När det gäller sakfrågan abort är det troligen campaign donations som spelar in. Dock stor osäkerhet i skattningarna. Även om effekterna går rätt ofta, är det väldigt mycket som inte blir statistiskt signifikant.
Däremot verkar han inte säga något om effekter av kampanjer på kort sikt. Men detta handlar ju om responsivitet, snarare än positionering.
Gilens (2005) Inequality and Democratic Responsiveness, i POQ, vol. 69(5), s. 778-786
Förefaller främst vara en empirisk expansion av Bartels och andra föregångare (även om Bartels inte nämns inledningsvis). De som nämns är Jacobs & Page 2005, Schumaker & Getter (1977) och Berry, Portney och Thomson (1993), och inte alla av dem hittar belägg för ojämlik representation. Även G använder surveys och rollcall votes / NOMINATE. Rätt imponerande datasamling: 1935 surveyfrågor, mellan 1981 och 2002. De teoretiska slutsatserna är välbekant territorium: politiker i USA lyssnar mer på höginkomsttagares åsikter. Deras åsikter och förändringar präglar opinionen mer. Gilens har inte många belägg för mekanismer, men tror mest på donationer.
Gilens (2009) Preference Gaps and Inequality in Representation, i Political Science and Politics, april 2009, vol 42(2), s. 335-341.
Här går Gilens i dialog med Wlezien och Soroka som hävdar att policypreferenserna mellan rika och fattiga inte skiljer sig så mycket åt, och att skillnaden i hur mycket politikerna lyssnar på olika grupper därför inte leder till några allvarliga skillnader i vilken politik som förs. Kritiken mot W&S är att deras frågorna i deras dataset inte är de "viktiga" frågorna, och att om man tittar på fler frågor, som Gilens gör, hittar man fler frågor där det finns rätt stora skillnader. Detta gäller även frågor som inte är relaterade till "welfare". I avslutningen säger han att mycket av skillnaden mellan deras resultat förmodligen kommer av att han har fler specifika items i sin databas, medan W&S har mer allmänna, typ "ska vi höja skatten", eller "ska sjukförsäkringen reformeras". Gilens har frågor om specifika policyförslag.
Gilens (2015) Descriptive Representation, Money, and Political Inequality in the United States, Swiss Political Science Review, någon slags debattsida.
Detta handlar mer om den sociala sammansättningen av kongressen. Men argumentet är detsamma: kongressen lyssnar mer på de med god ekonomi, och det beror på pengarnas roll, dvs. donationssystemet. (Inte på röstningen alltså?) Här har han dock data på ännu fler policyförändringar, tillbaka till 1964 och fram till 2006. Överlag ganska likt artikeln från 2005 i figurerna. Sedan kommer det ett argument om att en förändrad social sammansättning av kongressen inte skulle ändra på detta. Det kommer dock in lite märkligt, eftersom hans argument mot verkar vara att de arbetare som finns i kongressen tenderar att vara lika liberala som höginkomsttagarna. Men det är ju ekonomi som är den viktiga frågan, väl? Hur som helst, argumentet för pengarnas roll är inte någon egen statistisk analys, utan mer påpekanden om hur beroende av rika donatorer man blivit. Och, menar han, i den mån som arbetarkandidater slår sig igenom, kommer det vara sådana som har konservativa värderingar (det är bara dessa som "godkänns" i processen).
Giger, Rosset och Bernauer (2012) The Poor Political Representation of the Poor in a Comparative Perspective, i Representation, vol 48(1), s. 47-61.
Möjligen intressant tidsskrift för publicering detta?
I den här gör de liknande saker som Gilens och Bartels, men för proportionella demokratier i Europa istället. De använder "ideologisk kongruens" som mått på policyrepresentation.
I sin teoretiska del pekar de ut tre mekanismer bakom bristande representation av de fattigas preferenser (s. 49-50): politiker rekryteras från eliten, politiker är beroende av resurser som de kan få via lobbyister, samt väljare som röstar har inflytande i högre grad. Men inget om kunskap.
Deras bidrag handlar om att fastställa representationen inom partierna. Och här blir det lite intressant för mig. De argumenterar för att beroende av de rika, rekryteringen, väljarkåren etc. även leder till att partier i sin helhet får en bias mot de välsituerade. Den empiriska hypotesen lyder: "people with lower income have generally a lower congruence with the government". Ideologisk kongruens mäts genom jämförelser av självskattad högervänster, med expertsurveys (CSES) av partiets position på höger-vänsterskalan. Regeringens position på höger-vänster är beräknad genom partiet/partiernas position viktat mot andelen av regeringens stöd i parlamentet som respektive parti har. Dessa variabler mäts som att man tar den absoluta skillnaden mellan individuell position och parti/regerings position.
De visar först att preferenserna för omfördelning verkligen skiljer sig åt mellan rika och fattiga i de flesta länder. Lite förvånande finns det dock tre länder (Irland, Portugal, Österrike) där stödet för omfördelning är mindre bland de fattiga. I Sverige är denna skillnad dock inte signifikant. För ideologisk kongruens med partisystemet är det inget land som har en sådan omvänd effekt, dvs. att de fattiga är mer kongruenta med partierna. Däremot blir Sverige statistisk signifikant här åt det negativa hållet. Fattiga i Sverige har alltså sämre ideologisk kongruens med sitt närmaste parti. De har också sämre kongruens med regeringen. Här finns det heller inget land som har en statistiskt signifikant positiv effekt. Däremot rätt många länder där någon effekt inte kan urskiljas.
De båda måtten (partier, regeringar) sägs ge relaterade resultat, även om de inte matchar helt. De spekulerar i möjliga mekanismer för dessa skillnader: högre nivåer av ojämlikhet, koalitionstyper (för regeringsvariabeln), majoritetssystem, nya demokratier.
Flavin (2012) Does higher turnout among the poor lead to more equal policy representation? s. 405-412 i The Social Science Journal, vol. 49.
Flavin menar att det oproportionerliga inflytandet från de med höga inkomster inte kan förklaras genom deras större valdeltagande. Han undersöker variation mellan stater och röstning i valen till senaten.
s. 406: Why are citizens with low incomes underrepresented relative to their high income counterparts? One common explanation is the sustained upper class bias in voter turnout (Lijphart, 1997; Verba, Schlozman, & Brady, 1995). If elected officials are more responsive to those who turn out to vote, and affluent citizens are significantly more likely to vote than citizens with low incomes, then the fact that elected officials are more responsive to the preferences of their high income constituents should come as no surprise. As Verba, Schlozman, and Brady (1995, p. 14) predict in their seminal study of political participation, “inequalities in activity are likely to be associated with inequalities in governmental responsiveness.”
Nämner Griffin & Newman (2005) "Are voter better represented" som ett paper som hittar effekt av turnout när han jämför de som röstar med de som inte gör det (där kan det ju dock vara en annan faktor som korrelerar med turnout, som donationer, som egentligen spelar roll). Lika så gör Martin, P. S. (2003). Voting's rewards: Voter turnout, attentive publics, and congressional allocation of federal money, som menar att counties med högre turnout är får mer pengar från Congress. Han har även några papers i lagret om att högre turnout bland låginkomsttagare har effekt på welfare spending på delstatsnivå.
På slutet säger han inte att tidigare resultat har varit fel, och förklarar inte heller riktigt varför han får andra resultat. Frågan tycks fortfarande teoretiskt öppen.
Flavin, Patrick (2012) Income Inequality and Policy Representation in the American States, s. 29-59 i American Politics Research, vol. 40(1).
Här undersöks state policy, både ekonomiska och sociala frågor (abort, dödsstraff). Även här refereras turnout-förklaringen i början, och på skeptisk manér. (Mycket som gränsar till självplagiering i denna.) Det enda nya är dock datan på delstatsnivå. I slutet förespråkar han vidare forskning kring mekanismerna. Han nämner olika former av deltagande (röstning, kontakter med politiker, kampanjbidrag) som möjliga kandidater. Kanske kan man komma till rätta med denna brist genom att titta på delstatsnivån, säger han.
Ellis, Christopher (2013) Social Context and Economic Biases in Representation, i Journal of Politics, vol. 75(3), s. 773-786.
Argumenterar för att skillnader i representation för de fattiga beror på "contextual and institutional characteristics". Senare i texten visar det sig att dessa mekanismer handlar om hur MP:s tar in information om vad deras väljare tycker (typ) och om vilka delar av deras valkrets som är viktigast för att de ska uppnå sina egna mål (som kan vara både "electoral" och "policy" -relaterade). I mer konkreta termer handlar detta om att ökad ojämlikhet gör de fattiga mindre synliga (vilket borde vara en turnout-liknande förklaring), hög medianinkomst, de distrikt som är mer competitive, och där facket är starkt, samt slutligen partiidentifikation, som tänks ha en egen effekt på MP:s förmåga att "se" de fattiga. Resultaten stödjer idén att fattiga är bättre representerade i låginkomstdistrikt, i jämna distrikt och i distrikt med demokratiska representanter. Beläggen för bättre representation i mer jämlika distrikt och i distrikt med starka fack är svagare, men sägs ändå finnas där.
Förbehåll i conclusions: Kan finnas särskilda skillnader i frågor där åsiktsskillnaderna mellan rika och fattiga är stora. Inga direkta belägg för kausalitet.
Armèn Hakhverdian (2010) Political Representation and Income Inequality, EUI Working Paper MWP 2010/36
Det här handlar för omväxlings skull om UK. Verkar inte ha publicerats i peer-reviewat skick ännu. Men temat är detsamma: inkomstgrupper och representation. Trade-off mellan policy och att bli återvald. I UK blir det enligt H bias åt höger vid säkra konservativa regeringar (utöver vad röstsiffrorna visar) och i starka labourregeringar bias åt låginkomsttagarhållet. Efter jämna val finns istället en skew åt medelinkomstatgaren, eller medianväljaren (oklart hur H operationaliserar detta, eller om han likställer dessa teoretiskt).
Innehåller mycket bra teori som nog är värd att läsa noggrannare någon annan gång. T.ex. om left-right id kommer från party id eller från issue positions. Också intressanta siffror om hur den genomsnittlige väljaren har rört sig. Faktiskt en stark vänstertrend sedan ca 1976, om än lite tillbaka sedna 2005. Denna rörelse finns i alla inkomstskikt.
I diskussionen säger han att "electoral pressures" är det nya. Men hur funkar en sådan mekanism egentligen? Var kommer i så fall populariteten ifrån från början? Han nämner ett paper av Adams och Ezrow om "opinion leaders" i Europas väljarkårer som tydligen drar saker och ting åt vänster. "Who do European parties represent?" heter den artikeln.
Denne finner egentligen ingen distinkt bias åt de rika. Möjligen sa han något på slutet om att Labour får något färre tillfällen att utnyttja det här fenomenet, eftersom deras väljare röstar i mindre utsträckning.
Armèn Hakhverdian (2010) Political Representation and its Mechanisms: A Dynamic Left-Right Approach for the United Kingdom 1976-2006, i BJPS, vol. 40(4), s. 835-856.
Dynamisk representation = sker policyförändringar när opinionen förändras. På det hela taget menar han att representationen fungerar med detta sätt att se det. Policy förändras med opinionen och en högeropinion får en konservativ regering. Ett möjligt problem är den extremism som nämndes i förra artikeln - att de som har starka majoriteter tenderar att gå väldigt mycket åt sitt håll. (Men borde de inte bli bestraffade för det.)
Dynamic representation uppfanns av Stimson, MacKuen och Erikson i APSR 1995. De testar den inte bara för "policy" i allmänhet, utan på HoR, senaten, presidenten, och högsta domstolen.
Hela konceptet dynamic representation syftar till att reda ut kausaliteten, som är svår att reda ut i mer dyadiska designs.
Denna går dock inte in på skillnader i inflytande för olika grupper.
Lloren, Anouk, Jan Rosset och Reto Wüest (2015) Descriptive and Substantive Representation of Poor Citizens in Switzerland, Swiss Political Science Review, OnlinePreview.
Argument: Underskottet på deskriptiv representation har visat sig inte vara något särskilt bra förklaring till underskottet på substantiell representation. Det har bara effekt om tre speciella villkor är uppfyllda: elit och folk i "samma" grupp måste dela policypreferenser och prioriteringar; MPs får inte vara helt begränsade av partiledningarna och av de väljare som inte hör till "deras" grupp; MPs som hör till en viss grupp måste få chansen att välja saker som separerar dem från andra lagstiftare som i övrigt är likadana (exv. samma parti). På vilket sätt skiljer sig kriterium 3 från 2? Det verkar vara att den deskriptiva representationen och partiers prioriteringar sammanfaller så till den grad att deskr rep och partiideologi inte går att skilja åt med dessa metoder.
Parlamentet i Schweiz är ett "milita parliament", dvs. ledamöterna får inte särskilt mycket betalt, och behåller sina vanliga jobb som ledamöter. Detta verkar dock inte ha lett till större deskriptiv överensstämmelse mellan befolkningen och parlamentet.
De argumenterar för att kriterium 1 och 2 gäller för Schweiz, men inte 3.
Rigby & Wright (2013) Political Parties and Representation of the Poor in the American States, AJPS, vol. 53(3), s. 552-565
Där tidigare artiklar har tittat på beslut i parlamenten och de valdas åsikter, vill de här titta på kampanjmanifest etc. De finner följande "Using newly developed measures of state party positions, we examine weather low-income preferences get incorporated in parties' campaign appeals at this early stage in the policymaking process - finding little evidence that they do." (abstract) De hittar även en korrelation mellan Demokraternas appeller och graden av inkomstojämlikhet.
Om vi inte ser dem närvarande på agendan i valen, så sätter det sannolikt gränser för vad som kan komma senare.
I första avsnittet är det mycket diskussion om partinamn, labels, brands och vilka signaler det sänder till väljarna. Signalen är viktig för väljarnas möjligheter att informera sig om vilka saker partiet kommer göra om det får regera.
I andra avsnittet refereras kort Verba et al. (även från 2006, verkar ha kommit en andra upplaga då) och mekanismerna information, tid, civic skills etc. Mobiliseringen av väljare har skiftat från att gå via organisationer till reklam, vilket leder till större vikt för donationer. Dessa kommer i sin tur från de rikaste.
Intressant formulering från Pierson & Hacker: "The art for policy makers is not to respond to the median voter; it is to minimize the trade-offs when the desires of powerful groups and the desires of voters collide."
Deras data utgörs av någon variant av kandidaternas åsikter i olika frågor. Källan till detta är något som kallas "Project Vote Smart" som verkar vara någon sorts valkompass. Förhoppningsvis samma frågor som ställs till väljarna. Eller så gör de index av alltsammans.
s. 560: "Representation as alignment asks, how well do the state parties' stances on economic and social issues covary with the preferences of each income group." Skulle vara intressant att se hur detta har utvecklats över tid för olika partier som antas representera olika grupper. S och arbetarklassen, fp och de högutbildade, c och jordbrukarna.
De skiljer mellan detta och influence, som höjer ribban ett snäpp till: partiet följer då denna grupps åsikter, även när de inte är i linje med andra gruppers åsikter. De hittar ett mått av alignment med de fattiga, men ingen influence (hur de skiljer mellan detta metodologiskt har jag inte satt mig in i).
Det jag tar med mig från den här artikeln är att det uppträder bias redan i stadiet av policypositioner, inte bara i de politiska besluten. I slutet konstaterar de att (även) de har svårt att säga exakt varför det är så här. De nämner dålig medvetenhet om de fattigas preferenser (även att de fattiga inte gör sig hörda i denna mening), eller om politikerna medvetet bortser från dessa preferenser. De verkar dock främst fastna för kampanjdonationsförklaringen. De menar att deras korrelation mellan större responsivitet och större inkomstjämlikhet pekar mot det. Effekten blir helt enkelt som störst där resurserna är koncentrerade i få händer.
Wednesday, March 4, 2015
David Tjeder - The Power of Character: Middle Class Masculinities 1800-1900
Tjeders avhandling är avgränsad till medelklassen. Varför är inte helt klart för mig, och det verkar saknas en motivering av detta i inledningskapitlet. Men jag tänkte att det kunde vara intressant att se hur han avgränsar medelklassen som studieobjekt.
Han börjar med att säga (s. 30) att detta är ganska vagt. Det var en bred samling människor som inte upplevde sig som en del av (den gamla) eliten, men ändå över "the lower classes". Samtidigt hävdar Tjeder att det fanns någon form av identitetsprojekt här, och att man verkligen försökte skapa en enda klass.
s. 30: "In the present study, the term 'middle class' is understood loosely as those groups who were neither dependent on manual labour, nor lived on the interests of their capital. It was a small, emerging but immensely vociferous group which did not fit neatly into any of the four estates [...]. Statistics referred to them as 'non-noble persons of standing' ['ofrälse ståndspersoner', min anm.]. They included such strata as academics, authors, businessmen, journalists, newspaper editors, men of letters, pharmacists, physicians, teachers, and (further down in the hierarchy) civil servants."
Sedan säger T att han främst fokuserar på Bildungsbürgertum, snarare än businessmen, eftersom de förra mer tydligt artikulerar medelklassvärderingarna. (Men brukar man inte säga att businessfolk har andra värderingar?)
Detta är lite intressant, eftersom han blandar en rad olika inslag här. Först talas det om identitet, sedan bara om yrken. Han säger att de är en klass, men också att det fanns hierarkiska skillnader inom gruppen (vilket jag tycker låter slarvigt - det var ju aldrig frågan om någon formell organisation). Förmodligen syftar han på status med det senare.
I nästa stycke diskuterar han vidare om middle class values, och säger då att dessa värden omfattades även av delar av aristokratin (han nämner Lars-Johan Hierta och Louis de Geer). Men vad gör dem medelklassiga i så fall? Blir inte hela premissen för hans avgränsningar problematisk då? Nu vet jag inte exakt vad T:s frågeställning är, men vare sig han ska föra ett variabelresonemang eller beskriva ett avgränsat objekt, borde detta kunna ställa till det för honom. I synnerhet som jag misstänker (borde läsa den här mer i sin helhet någon gång) att denna medelklass inte resonerar så mycket i termer av klass.
Tillskriver medelklassen en större självmedvetenhet. Undrar det jag. Jfr renässanskulturen, eller adelns egna legitimeringsprojekt (se exv. Peter Englunds avhandling). Påstår (intressantare) med hänvisning till Foucault att medelklassen grundade sin identitet i sexualitet (adeln i blod, arv) och respektabilitet.
Referenser
Frykman & Löfgren (1979/1987) The Culture Builders.
Carter (?) The Emergence of Polite Society in Britain 1600-1800
Tosh (1999) A Man's Place: Masculinity and the Middle Class Home in Victorian England.
Ambjörnsson (1988) Den skötsamme arbetaren. Om hur arbetarklassen anammade medelklassideal.
Ryan (1981) The Cradle of The Middle Class - the family in Oneida County, New York, 1790-1865.
Jordansson (1998) Den goda människan från Göteborg - Genus och fattigvårdspolitik i det borgerliga samhällets framväxt.
Han börjar med att säga (s. 30) att detta är ganska vagt. Det var en bred samling människor som inte upplevde sig som en del av (den gamla) eliten, men ändå över "the lower classes". Samtidigt hävdar Tjeder att det fanns någon form av identitetsprojekt här, och att man verkligen försökte skapa en enda klass.
s. 30: "In the present study, the term 'middle class' is understood loosely as those groups who were neither dependent on manual labour, nor lived on the interests of their capital. It was a small, emerging but immensely vociferous group which did not fit neatly into any of the four estates [...]. Statistics referred to them as 'non-noble persons of standing' ['ofrälse ståndspersoner', min anm.]. They included such strata as academics, authors, businessmen, journalists, newspaper editors, men of letters, pharmacists, physicians, teachers, and (further down in the hierarchy) civil servants."
Sedan säger T att han främst fokuserar på Bildungsbürgertum, snarare än businessmen, eftersom de förra mer tydligt artikulerar medelklassvärderingarna. (Men brukar man inte säga att businessfolk har andra värderingar?)
Detta är lite intressant, eftersom han blandar en rad olika inslag här. Först talas det om identitet, sedan bara om yrken. Han säger att de är en klass, men också att det fanns hierarkiska skillnader inom gruppen (vilket jag tycker låter slarvigt - det var ju aldrig frågan om någon formell organisation). Förmodligen syftar han på status med det senare.
I nästa stycke diskuterar han vidare om middle class values, och säger då att dessa värden omfattades även av delar av aristokratin (han nämner Lars-Johan Hierta och Louis de Geer). Men vad gör dem medelklassiga i så fall? Blir inte hela premissen för hans avgränsningar problematisk då? Nu vet jag inte exakt vad T:s frågeställning är, men vare sig han ska föra ett variabelresonemang eller beskriva ett avgränsat objekt, borde detta kunna ställa till det för honom. I synnerhet som jag misstänker (borde läsa den här mer i sin helhet någon gång) att denna medelklass inte resonerar så mycket i termer av klass.
Tillskriver medelklassen en större självmedvetenhet. Undrar det jag. Jfr renässanskulturen, eller adelns egna legitimeringsprojekt (se exv. Peter Englunds avhandling). Påstår (intressantare) med hänvisning till Foucault att medelklassen grundade sin identitet i sexualitet (adeln i blod, arv) och respektabilitet.
Referenser
Frykman & Löfgren (1979/1987) The Culture Builders.
Carter (?) The Emergence of Polite Society in Britain 1600-1800
Tosh (1999) A Man's Place: Masculinity and the Middle Class Home in Victorian England.
Ambjörnsson (1988) Den skötsamme arbetaren. Om hur arbetarklassen anammade medelklassideal.
Ryan (1981) The Cradle of The Middle Class - the family in Oneida County, New York, 1790-1865.
Jordansson (1998) Den goda människan från Göteborg - Genus och fattigvårdspolitik i det borgerliga samhällets framväxt.
Wednesday, January 28, 2015
Goldthorpes kritik av Bourdieu
Detta kommer från en rätt obskyr artikel i en italiensk (tror jag) tidskrift:
“Cultural Capital”: Some Critical Observations i Sociologica
G:s invändning är att i den mån som idén om kulturellt kapital är originell så är det en dålig idé. Den allmänna idén om kulturella skillnader för arbetarklassbarn och landsbygdsbarn som förklaring till deras sämre skolprestationer har många andra formulerat bättre, tycker han.
I den mån som "kulturellt kapital" är en originell idé så handlar det om idén om att kapitalets former är överförbara mellan generationerna och kan växlas in till varandra. Kulturellt kapital kan också användas för att "köpa" (skaffa sig) tillgång till exklusiva kulturella artefakter. Detta är också kopplat till teser om att "resocialisering" är mer eller mindre omöjlig. Detta kapital är också mer eller mindre godtyckligt. Bourdieu accepterar inga påståenden om att den dominerande klassens kapital skulle vara mer användbart eller funktionellt i ett post-industriellt samhälle. B gör här ingen skillnad mellan att lära ut litterär kanon och att lära ut matematik och språk.Allt är "symboliskt våld".
G säger att som teori om klassojämlikheter i utbildningssystemet är den ok men inte originell. Som teori om social reproduktion i allmänhet är den originell, men inte "sound".
s. 7: "To hold, as Bourdieu in effect does, that the development and functioning of modern educational systems essentially confirm and stabilise the processes through which individuals and families maintain their social positions over time lacks prima facie plausibility."
Bs teori är alltså en teori om den absoluta omöjligheten för utbildningssystemet att verka "progressivt". G vederlägger detta med hänvisning till forskning om antagning till exklusiva utbildningar. B kan inte tolkas "relativt", dvs. att i takt med att utbildningssystemet expanderar så håller sig likväl eliten kvar på toppen. G menar att pratet om "devaluation" var överdrivet. Det var verkligen fler barn som lyckades ta sig från arbetarklassen till elitpositioner efter dessa expansioner.
Empiriskt låter B en inte skilja mellan kulturellt kapital och "egentlig intelligens/förmåga". Det senare är alltid en klasspräglad egenskap.
Sedan går G igenom en rad beundrare av B som han menar behandlar honom alltför välvilligt. De förstår hans teori som "relativ" men det är att ta bort det originella i B. G menar att det teoretiska misstaget hos B är att underskatta möjligheterna till resocialisering.
“Cultural Capital”: Some Critical Observations i Sociologica
G:s invändning är att i den mån som idén om kulturellt kapital är originell så är det en dålig idé. Den allmänna idén om kulturella skillnader för arbetarklassbarn och landsbygdsbarn som förklaring till deras sämre skolprestationer har många andra formulerat bättre, tycker han.
I den mån som "kulturellt kapital" är en originell idé så handlar det om idén om att kapitalets former är överförbara mellan generationerna och kan växlas in till varandra. Kulturellt kapital kan också användas för att "köpa" (skaffa sig) tillgång till exklusiva kulturella artefakter. Detta är också kopplat till teser om att "resocialisering" är mer eller mindre omöjlig. Detta kapital är också mer eller mindre godtyckligt. Bourdieu accepterar inga påståenden om att den dominerande klassens kapital skulle vara mer användbart eller funktionellt i ett post-industriellt samhälle. B gör här ingen skillnad mellan att lära ut litterär kanon och att lära ut matematik och språk.Allt är "symboliskt våld".
G säger att som teori om klassojämlikheter i utbildningssystemet är den ok men inte originell. Som teori om social reproduktion i allmänhet är den originell, men inte "sound".
s. 7: "To hold, as Bourdieu in effect does, that the development and functioning of modern educational systems essentially confirm and stabilise the processes through which individuals and families maintain their social positions over time lacks prima facie plausibility."
Bs teori är alltså en teori om den absoluta omöjligheten för utbildningssystemet att verka "progressivt". G vederlägger detta med hänvisning till forskning om antagning till exklusiva utbildningar. B kan inte tolkas "relativt", dvs. att i takt med att utbildningssystemet expanderar så håller sig likväl eliten kvar på toppen. G menar att pratet om "devaluation" var överdrivet. Det var verkligen fler barn som lyckades ta sig från arbetarklassen till elitpositioner efter dessa expansioner.
Empiriskt låter B en inte skilja mellan kulturellt kapital och "egentlig intelligens/förmåga". Det senare är alltid en klasspräglad egenskap.
Sedan går G igenom en rad beundrare av B som han menar behandlar honom alltför välvilligt. De förstår hans teori som "relativ" men det är att ta bort det originella i B. G menar att det teoretiska misstaget hos B är att underskatta möjligheterna till resocialisering.
Sunday, October 26, 2014
Ambjörnsson - Mitt förnamn är Ronny
Professor Ambjörnsson berättar om sin resa från Göteborgs arbetarstadsdelar till professorsstolen i Umeå.
Nu var det tyvärr ett tag sedan jag läste den, men några saker från den har satt sig i minnet.
Även om A tar avstånd från tanken Trondmans tanke att man som klassresenär nödvändigtvis går och bär på en slags känsla av att inte höra hemma någonstans, att man får svårigheter i relationerna till sina föräldrar (eller kanske rentav att sådana människor tenderar att genomföra klassresor oftare, det är inte helt klart). Men likafullt verkar han mot slutet av boken bära på något slags dåligt samvete för att det ämne han är professor i (idé- och lärdomshistoria) inte är mer påtagligt "nyttigt".
När A som student hängde på en del demonstrationer i 68-yran, uppfattades det som borgerligt av hans föräldrar. Stämmer i sin tur väl överens med mina fördomar om den tiden. Han talar också på något ställe om hur arbetarklassen romantiserades i dessa kretsar.
Här ges flera fascinerande inblickar i hur en person lär sig borgerlighet och borgerligt uppträdande. A lägger viss vikt vid frågan kroppslig disciplin och hans pappas vana att ibland hänga runt utan så mycket kläder i lägenheten. Något som mamman tyckte illa om, och enligt A för att det pekade i en slags förvildad riktning. Mycket också i detaljerna kring hur de bodde är intressant (fyra personer i två rum och kök). Minnesbilder från skolan som inte var bra då heller. "Lärarna kom bara ihåg namnen på klassens skeppsredarsöner och killar som ständigt räckte upp handen, de föreföll plågade av sina lektioner, vilket hängde samman med att många av dem aspirerade på universitetstjänster och såg ned på oss gymnasister. En hängde över katedern och använde lektionerna till att propagera för dödsstraffets återinförande, en annan fördjupade sig smackande i Ludvig XIV:s älskarinnor (vars namn vi fick lära oss utantill), en tredje hittade aldrig fram till klassrummet utan irrade tankspritt omkring i korridorerna funderande på tyska ortnamn, en fjärde, min klassföreståndare, fäste en skelande blick i takfrisen och marscherande fram och tillbaka övandes på samma mening, vilken skulle översättas till franska" (s. 80-81).
Kort sagt, en trevlig bok med en hel del intressanta detaljer.
Nu var det tyvärr ett tag sedan jag läste den, men några saker från den har satt sig i minnet.
Även om A tar avstånd från tanken Trondmans tanke att man som klassresenär nödvändigtvis går och bär på en slags känsla av att inte höra hemma någonstans, att man får svårigheter i relationerna till sina föräldrar (eller kanske rentav att sådana människor tenderar att genomföra klassresor oftare, det är inte helt klart). Men likafullt verkar han mot slutet av boken bära på något slags dåligt samvete för att det ämne han är professor i (idé- och lärdomshistoria) inte är mer påtagligt "nyttigt".
När A som student hängde på en del demonstrationer i 68-yran, uppfattades det som borgerligt av hans föräldrar. Stämmer i sin tur väl överens med mina fördomar om den tiden. Han talar också på något ställe om hur arbetarklassen romantiserades i dessa kretsar.
Här ges flera fascinerande inblickar i hur en person lär sig borgerlighet och borgerligt uppträdande. A lägger viss vikt vid frågan kroppslig disciplin och hans pappas vana att ibland hänga runt utan så mycket kläder i lägenheten. Något som mamman tyckte illa om, och enligt A för att det pekade i en slags förvildad riktning. Mycket också i detaljerna kring hur de bodde är intressant (fyra personer i två rum och kök). Minnesbilder från skolan som inte var bra då heller. "Lärarna kom bara ihåg namnen på klassens skeppsredarsöner och killar som ständigt räckte upp handen, de föreföll plågade av sina lektioner, vilket hängde samman med att många av dem aspirerade på universitetstjänster och såg ned på oss gymnasister. En hängde över katedern och använde lektionerna till att propagera för dödsstraffets återinförande, en annan fördjupade sig smackande i Ludvig XIV:s älskarinnor (vars namn vi fick lära oss utantill), en tredje hittade aldrig fram till klassrummet utan irrade tankspritt omkring i korridorerna funderande på tyska ortnamn, en fjärde, min klassföreståndare, fäste en skelande blick i takfrisen och marscherande fram och tillbaka övandes på samma mening, vilken skulle översättas till franska" (s. 80-81).
Kort sagt, en trevlig bok med en hel del intressanta detaljer.
Tuesday, September 30, 2014
Oskarson, Maria (1994) Klassröstning i Sverige
I Marias avhandling ställs fem förklaringar mot varandra
1. Samhällets struktur har förändrats. Denna betyder bara att vi har fått fler tjänstemän, som inte har något eget parti.
2. Samhället har blivit mer post-industriellt.
3. Klassidentifikationen har sjunkit.
4. Klassmedvetandet har sjunkit.
5. Partierna uppfattas i lägre grad som klasspartier. Denna får inte riktigt stöd i analysen. På slutet säger Oskarson något om att det kan ha att göra med att omdömena om partierna snarare är historiskt grundade än baserat på vad partierna står för idag.
Hur ställer sig detta i relation till min modell? Jag går förbi förklaring 1 och säger att tjänstemän är borgerliga. Förklaring två har jag med. Förklaringarna tre och fyra är väl egentligen varianter på två. Eller rättare sagt: dessa är variabler som befinner sig lite längre fram i den kausala kedjan. Det är följder av ökad heterogenitet. Detta kanske är en hypotes som jag borde pröva?
Skriv följande: Oskarsson dokumenterar nedgångar i dessa faktorer, men kontrollerar inte dessa förklaringar mot varandra. Jag vill mena att de förmodligen är uttryck för samma kausala process, nämligen ett alltmer heterogent samhälle där
Den sista kan sägas vara hennes variant på betydelsen av partiernas agerande. Jag kommer här att försöka mig på ett par andra varianter på detta.
1. Samhällets struktur har förändrats. Denna betyder bara att vi har fått fler tjänstemän, som inte har något eget parti.
2. Samhället har blivit mer post-industriellt.
3. Klassidentifikationen har sjunkit.
4. Klassmedvetandet har sjunkit.
5. Partierna uppfattas i lägre grad som klasspartier. Denna får inte riktigt stöd i analysen. På slutet säger Oskarson något om att det kan ha att göra med att omdömena om partierna snarare är historiskt grundade än baserat på vad partierna står för idag.
Hur ställer sig detta i relation till min modell? Jag går förbi förklaring 1 och säger att tjänstemän är borgerliga. Förklaring två har jag med. Förklaringarna tre och fyra är väl egentligen varianter på två. Eller rättare sagt: dessa är variabler som befinner sig lite längre fram i den kausala kedjan. Det är följder av ökad heterogenitet. Detta kanske är en hypotes som jag borde pröva?
Skriv följande: Oskarsson dokumenterar nedgångar i dessa faktorer, men kontrollerar inte dessa förklaringar mot varandra. Jag vill mena att de förmodligen är uttryck för samma kausala process, nämligen ett alltmer heterogent samhälle där
Den sista kan sägas vara hennes variant på betydelsen av partiernas agerande. Jag kommer här att försöka mig på ett par andra varianter på detta.
Thursday, August 28, 2014
Esping-Andersen "Jämlikhet med en lycklig bourgeoise"
För ett par år sedan (är det väl nu) översatte Tankeverksamheten ett working paper av Esping-Andersen, där denne gör ett försök till samlad bedömning av den nordiska socialdemokratins insatser.
När jag nu ska ge mig på att summera det inser jag att jag inte kommer ihåg så mycket sedan sist, och jag har inte gjort särskilt mycket anteckningar i filen. Men GEA summerar själv sitt budskap tämligen väl i inledningen:
GEA tycks hålla med vad Erik och Lovisa sa om att välfärdsstaten på 1960-talet var ganska kass. Den innehöll inte mycket mer än socialförsäkringar. Denna välfärdsstat var bara en spargris. Detta var en del av pressen underfrån åt vänster på 1970-talet.
Många tror på utbildningssystemet som förklaring till den stora sociala rörligheten i Norden, men det kommer enligt GEA för sent. Istället är det förskolan som är förklaringen.
GEA hävdar, i motsats till Bergh, att de nordiska länderna inte var jämlika tidigt. Referenserna här är Bentzel 1952; Gustafsson & Johansson 2003; Korpi 1983; Morrison 2000; Morrison 2000; Brandolini & Smeeding 2009. Detta är den centrala tesen i hans argument för att socialdemokratin i Norden inte bara fått sina framgångar gratis av tidigare strukturell utveckling ("agrarfrågans" lösning redan i mitten av 1800-talet etc.). Därefter vill han visa att utjämningen framförallt har kommit genom att man har lyft botten.
Sedan kommer i stort sett samma argument som hos Nilsson och Nyström. Idag har vi problem med att arbetarbarnen får en mindre kvalitativ uppfostran (snarare än att eliten utestänger de resurssvaga från privilegierna). Alltså måste vi satsa mer på förskolorna.
När jag nu ska ge mig på att summera det inser jag att jag inte kommer ihåg så mycket sedan sist, och jag har inte gjort särskilt mycket anteckningar i filen. Men GEA summerar själv sitt budskap tämligen väl i inledningen:
Och jag inriktar mig på en dimension av jämlikhet som troligen alla kan hålla med om är central, nämligen den sociala rörligheten mellan generationer. Jag kan konstatera att det finns övertygande bevis för att den skandinaviska socialdemokratin effektivt har utjämnat möjlighetsstrukturen. Men det har nästan uteslutande handlat om en ”nerifrån och upp”-prestation: livschan- serna har demokratiserats för arbetarklassens barn, men de relativa för- delarna för de privilegierade skikten har förblivit mer eller mindre intakta. Jag argumenterar – tämligen spekulativt – för att detta utfall mindre är en följd av en överlagd strategi och mer en biprodukt av insatser för att nå andra mål.Både Möllers insatser på 1930- och 40-talen och den omsvängning som sker runt 1965.
GEA tycks hålla med vad Erik och Lovisa sa om att välfärdsstaten på 1960-talet var ganska kass. Den innehöll inte mycket mer än socialförsäkringar. Denna välfärdsstat var bara en spargris. Detta var en del av pressen underfrån åt vänster på 1970-talet.
Många tror på utbildningssystemet som förklaring till den stora sociala rörligheten i Norden, men det kommer enligt GEA för sent. Istället är det förskolan som är förklaringen.
GEA hävdar, i motsats till Bergh, att de nordiska länderna inte var jämlika tidigt. Referenserna här är Bentzel 1952; Gustafsson & Johansson 2003; Korpi 1983; Morrison 2000; Morrison 2000; Brandolini & Smeeding 2009. Detta är den centrala tesen i hans argument för att socialdemokratin i Norden inte bara fått sina framgångar gratis av tidigare strukturell utveckling ("agrarfrågans" lösning redan i mitten av 1800-talet etc.). Därefter vill han visa att utjämningen framförallt har kommit genom att man har lyft botten.
Sedan kommer i stort sett samma argument som hos Nilsson och Nyström. Idag har vi problem med att arbetarbarnen får en mindre kvalitativ uppfostran (snarare än att eliten utestänger de resurssvaga från privilegierna). Alltså måste vi satsa mer på förskolorna.
Monday, May 19, 2014
Tom Söderberg - Den namnlösa medelklassen
En historisk avhandling, som bildar en medelklassens förhistoria i Sverige. En del intressant, men svår att begripa sig på då jag fortfarnade inte riktigt fattar t.ex. vad som skiljer en borgare från en stadsbo, eller riktigt hur begreppet medelklass enligt Söderberg förhåller sig till denna grupp. En del intressanta lärospån, och några trådar att spinna vidare i för vidare historieläsning blir det dock. Framförallt om tiden kring Karl XI:s räfst och reduktion.
s. 7: Ordet medelklass i ett brev från Geijer 1810. Tidigaste belägget i svenskan 1792. (Ericsson har källor på detta.) Verkar ha varit välkänt 1810. Medelstånd finns i Dalin 1750. "Överklass" och "underklass" blev känt först med "Tjänstekvinnans son". Arbetarklass kom enligt S ca 1850. Termen "ofrälse ståndsperson" en föregångare till "medelklass". Människor som var socialt jämbördiga med de tre övre stånden, men inte medlemmar av dem. (Vad var i så fall "borgare"?)
Lite oklart vad S lägger i termen klass egentligen. Verkar vara frågan om något sorts allmän social rang, i kontrast till stånd, som är en juridisk ställning.
Om klass och stånd förr: s. 9: "Trots att stånd och klasser är skilda ting, var genom riksdagen samhällsklasserna av gammalt ett fast element i vårt statsliv. I linje med den förhärskande synen på de skilda stånden kommer särskilt borgarståndet i åtanke, men varken prästeståndet eller bondeståndet är i sin helhet uteslutet på förhand. Begreppet stånd tas då här i sin trängre mening, sådan den gällde exempelvis vid ståndsriksdagens bildning: borgerskapet, ej hela stadsbefolkningen avses osv."
s. 10: "Kan man föra begreppet medelklass hur långt tillbaka som helst? En hastig blick på primitiva tillstånd stämmer till ett nekande svar. Karakteristiskt för forngermanerna var en enda verkligt avgörande nivåskillnad, den som allmännast gick mellan fria och trälar."
s. 11: "Sociala mellanskikt har förmodligen framträtt efter hand i förhistorisk tid. Länge har de varit helt ringa eller mycket otydligt avgränsade. En fortgående differentiering sker emellertid, och en tredelning börjar te sig som en möjlig och allt mer påkallad schematisering av världen." Ser ett samband mellan differentiering och utvecklingsnivå. Vad nu det betyder.
s. 17-24: Borgerskapets/medelklassens uppkomst i Sverige har att göra med invandring av tyska handelsmän, bergsmän och präster. Dock luddigt i källorna om vilken ställning de hade. Källor: Alsnö och Skänninge stadga. De verkar i det svenska fallet ha assimilerats ovanligt långt. Detta är på 1200-talet. S diskuterar "beroende män i trohetsförhållande till en storman", som delvis hör till medelklassens förhistoria, då de bör ha utgjort rekryteringsbas för lokala ämbetsmän.
s. 25-43: Här diskuteras senmedeltiden. Det sker en form av försvenskning under denna tid, men lite oklart hur. Bergsmännen mäktigare och mer politiskt aktiva än borgarna. Städerna blev enligt S inte tillräckligt stora och rika för att odla fram något skikt av rika patricier. Borgarna i Stockholm slöt upp kring Gustav Vasa på ett sätt om dalkarlarna inte gjorde. Bergsmännen var i ständig opposition mot unionskungarna, inte bara under upproren, utan kontinuerligt.
Sedan diskuteras "Vasadespotismen", och allt fram till frihetstiden. Tyvärr verkar mina anteckningar här gått förlorade. Den enda detalj jag minns är att borgerligheten/medelklassen hade lite påverkan på något beslut ca 1679, men att de i övrigt inte gör mycket väsen av sig politiskt.
s. 44: S spelar ned GV. Borgerlig historieskrivning detta? Enligt Lönnroth skulle redan sturarna ha utvecklat statsapparaten.
Rikare borgerskap i Stockhom vid 1500-talets slut. Andra städer ev. något fattigare (men osäkerheter i källorna).
Landsköp: alla beskylldes för det av myndigheterna. Många av dessa var bönder snarare än borgare. Skottarna. S anser att detta klargör begränsningen i borgarklassens betydelse vid denna tid.
Hantverkare i hög grad knutna till hovet i Stockholm. Guldsmeder ofta speciella internationellt, men inte i Sverige. Här fanns ingen betydande kapitalmarknad.
En inventering av borgarklassen i denna tid. Mycket få generaliseringar. På slutet dock en del internationella jämförelser. Vissa bestämmelser gjorde att vi inte fick något gentry. Ingen cirkulation borgare-adel. Ingen borgerlig kultur, annat än viss input.
Inte heller lika patriciskt. Ingen familj sträcker sig över mer än ett par generationer. Borgarnas politiska roll blygsam, men det verkar alla grupper ha varit vid denna tid.
Merkantilismens kult av handel och städer, i centrum för statens intresse.
s. 90-109: Så här långt en massa olika yrken: lagläsare, fogdar, mycket om borgaradel. Men jag får inte kläm på det teoretiska.
S använder här ordet medelklasser för att markera den svaga samhörighetskänslan (som alltså blir starkare 1772?).
Nu blir det fler ofrälse inom byråkratin.
Mellanskiktet utgör enligt S 2-3% av befolkningen, i kontrast till adelns 0,5%.
s. 123-131 Diverse klassaspekter på riksdagspolitiken. Inget speciellt om MK dock. (En studie så god som någon: "Klassaspekter på riksdagspolitiken, 1523-1866"). Gmg av diverse grupper. Många olika men mycket lite systematik: statsbyråkrater, välbärgat borgerskap, läkare etc. Gruppernas ställning bedöms i viss mån genom i vilken omfattning de vann adelskap.
s. 132: Räfst och reduktion ruinerade inte adeln. Jorden behölls i ganska stor utsträckning. Likaså privilegierna.
Kap. 5: "Det byråkratiska enväldets affärsvärld." Redogörelser för en massa näringsgrenars expansion och utveckling: hantverk, skeppsbyggande, brukspatroner och andra industrimänniskor. Ref. till Sten Carlsson, men mest om teoretiska åtskillnader. Större borgerligt inslag i adlandet under denna tid.
"Ståndsperson" - Personer med god social och ekonomisk ställning utan ståndstillhörighet. Men fanns det så många vid denna tid? Gmg av förmögenheter. Säger dock ej så mycket, för jag kan inte sätta det i relation till något.
s. 157: Borgarståndets riksdagsprotokoll från före 1713 förlorat?
Reformen 1678 sägs ha fler medelklassavtryck än tidigare. En massa historia förutsätts här som jag inte kan.)
s. 159: Borgarklassen INTE särskilt inflytelserik vid bildandet av riksbanken 1668.
s. 160: Borgarna överlag inte framstående i riksdagen kring 1680 års välvning.
Återigen svårt att få överblick. Adelskap verkar ha eftersträvats. Vore kul med en inventering av klass kontra stånd i äldre tid. Oklart hur borgarna drabbades (om) av reduktionen. Drevs igenom med hjälp av dem i riksdagen, men de verkar ha klagat mycket efteråt.
s. 180: "Huvuddelen av den civila centralförvaltningen ökade från ca 350 tjänster 1718 till ca 600 1772."
Det handlar hela tiden om tjänstemän och handelsmän. Bildungsbürgertum och Wirtschaftsbürgertum. Det handlar nu också i någon mån om präster.
De där bergsmännen, är det frågan om egenföretagare, elller vad? Var de delägare i gruvorna?
Och hur är gruvorna egentligen relaterade till bruken? De gör järn, verkar det som. Är det förädling av malmen som bryts av bergmännen?
s. 197: Släkten Geijer som brukspatroner. Beskrivs som mycket driftiga. Trots att arvet efter stamfadern delades på fyra lyckades dessa bygga upp förmögenheter på egen hand.
I sjunde kapitlet, om frihetstiden, blir jag återigen väldigt osäker på strukturen på saker och ting dåförtiden. Det beskrivs en motsättning mellan borgerskapet och magistraten. Magistraten var väl dåtidens lokalpolitiska organisation i städerna, men styrdes den inte av borgerskapet?
s. 206: Något om att Stockholms borgerskap i frihetstidens början tvingade till sig politisk makt lokalt eftersom staten var skyldig dem pengar.
s. 210: "...hattarna som partibildning har sitt embryo i den sociala och ekonomipolitiska klyviningen inom Stockholms borgerskap och dess riksdagsgrupp." Detta verkar ha handlat om de stora mot de små köpmännen - "den stora grossist- och redarvärlden" står det på sidan efter. Mycket om näringspolitik, skeppstillstånd och valordningar på dessa sidor.
Eller vänta, var det mössorna som var "medelklasspartiet"? Det är klart, hattarna var mer för krig, så det vore inte otippat. Fast senare pratar han om att hattarna också de hade en "borgerlig kärna" (i betydelsen en borgerlig del).
Den enda vettiga generaliseringen jag fått ut av femte kapitlet är att borgerskapet (och medelklassen, inte klart hur han skiljer på dessa) blev mer politiskt aktivt. (Hur kan det dröja så länge innan industrin kommer till Sverige?) Oklart hur den vokabulären fungerar. Han pratar om en "rent borgerlig mellanklass" (s. 218). Vad är detta i kontrast till? Prästerna?
s. 227: storgarvaren Johan Westin ledare för mössornas borgarståndsdel. "etablerad som partikansli".
s. 229: pratar om borgarståndet mot byråkratväldet.
Politiken utspelar sig för mellanskiktens del inom privliegieväsendet och näringsregleringen.
Under de fortsatta sidorna handlar det en del om kulturlivet, men Söderberg menar att snarare än att kulturlivet var medelklassigt och borgerligt, så var det kulturen i allmänhet som blev det. Det pratas en del om det engelska inflytandet. Någon sorts medelklass (i den kommunitära klassbemärkelsen) verkar utbildas i Stockholm under denna tid, men det är oklart hur.
s. 7: Ordet medelklass i ett brev från Geijer 1810. Tidigaste belägget i svenskan 1792. (Ericsson har källor på detta.) Verkar ha varit välkänt 1810. Medelstånd finns i Dalin 1750. "Överklass" och "underklass" blev känt först med "Tjänstekvinnans son". Arbetarklass kom enligt S ca 1850. Termen "ofrälse ståndsperson" en föregångare till "medelklass". Människor som var socialt jämbördiga med de tre övre stånden, men inte medlemmar av dem. (Vad var i så fall "borgare"?)
Lite oklart vad S lägger i termen klass egentligen. Verkar vara frågan om något sorts allmän social rang, i kontrast till stånd, som är en juridisk ställning.
Om klass och stånd förr: s. 9: "Trots att stånd och klasser är skilda ting, var genom riksdagen samhällsklasserna av gammalt ett fast element i vårt statsliv. I linje med den förhärskande synen på de skilda stånden kommer särskilt borgarståndet i åtanke, men varken prästeståndet eller bondeståndet är i sin helhet uteslutet på förhand. Begreppet stånd tas då här i sin trängre mening, sådan den gällde exempelvis vid ståndsriksdagens bildning: borgerskapet, ej hela stadsbefolkningen avses osv."
s. 10: "Kan man föra begreppet medelklass hur långt tillbaka som helst? En hastig blick på primitiva tillstånd stämmer till ett nekande svar. Karakteristiskt för forngermanerna var en enda verkligt avgörande nivåskillnad, den som allmännast gick mellan fria och trälar."
s. 11: "Sociala mellanskikt har förmodligen framträtt efter hand i förhistorisk tid. Länge har de varit helt ringa eller mycket otydligt avgränsade. En fortgående differentiering sker emellertid, och en tredelning börjar te sig som en möjlig och allt mer påkallad schematisering av världen." Ser ett samband mellan differentiering och utvecklingsnivå. Vad nu det betyder.
s. 17-24: Borgerskapets/medelklassens uppkomst i Sverige har att göra med invandring av tyska handelsmän, bergsmän och präster. Dock luddigt i källorna om vilken ställning de hade. Källor: Alsnö och Skänninge stadga. De verkar i det svenska fallet ha assimilerats ovanligt långt. Detta är på 1200-talet. S diskuterar "beroende män i trohetsförhållande till en storman", som delvis hör till medelklassens förhistoria, då de bör ha utgjort rekryteringsbas för lokala ämbetsmän.
s. 25-43: Här diskuteras senmedeltiden. Det sker en form av försvenskning under denna tid, men lite oklart hur. Bergsmännen mäktigare och mer politiskt aktiva än borgarna. Städerna blev enligt S inte tillräckligt stora och rika för att odla fram något skikt av rika patricier. Borgarna i Stockholm slöt upp kring Gustav Vasa på ett sätt om dalkarlarna inte gjorde. Bergsmännen var i ständig opposition mot unionskungarna, inte bara under upproren, utan kontinuerligt.
Sedan diskuteras "Vasadespotismen", och allt fram till frihetstiden. Tyvärr verkar mina anteckningar här gått förlorade. Den enda detalj jag minns är att borgerligheten/medelklassen hade lite påverkan på något beslut ca 1679, men att de i övrigt inte gör mycket väsen av sig politiskt.
s. 44: S spelar ned GV. Borgerlig historieskrivning detta? Enligt Lönnroth skulle redan sturarna ha utvecklat statsapparaten.
Rikare borgerskap i Stockhom vid 1500-talets slut. Andra städer ev. något fattigare (men osäkerheter i källorna).
Landsköp: alla beskylldes för det av myndigheterna. Många av dessa var bönder snarare än borgare. Skottarna. S anser att detta klargör begränsningen i borgarklassens betydelse vid denna tid.
Hantverkare i hög grad knutna till hovet i Stockholm. Guldsmeder ofta speciella internationellt, men inte i Sverige. Här fanns ingen betydande kapitalmarknad.
En inventering av borgarklassen i denna tid. Mycket få generaliseringar. På slutet dock en del internationella jämförelser. Vissa bestämmelser gjorde att vi inte fick något gentry. Ingen cirkulation borgare-adel. Ingen borgerlig kultur, annat än viss input.
Inte heller lika patriciskt. Ingen familj sträcker sig över mer än ett par generationer. Borgarnas politiska roll blygsam, men det verkar alla grupper ha varit vid denna tid.
Merkantilismens kult av handel och städer, i centrum för statens intresse.
s. 90-109: Så här långt en massa olika yrken: lagläsare, fogdar, mycket om borgaradel. Men jag får inte kläm på det teoretiska.
S använder här ordet medelklasser för att markera den svaga samhörighetskänslan (som alltså blir starkare 1772?).
Nu blir det fler ofrälse inom byråkratin.
Mellanskiktet utgör enligt S 2-3% av befolkningen, i kontrast till adelns 0,5%.
s. 123-131 Diverse klassaspekter på riksdagspolitiken. Inget speciellt om MK dock. (En studie så god som någon: "Klassaspekter på riksdagspolitiken, 1523-1866"). Gmg av diverse grupper. Många olika men mycket lite systematik: statsbyråkrater, välbärgat borgerskap, läkare etc. Gruppernas ställning bedöms i viss mån genom i vilken omfattning de vann adelskap.
s. 132: Räfst och reduktion ruinerade inte adeln. Jorden behölls i ganska stor utsträckning. Likaså privilegierna.
Kap. 5: "Det byråkratiska enväldets affärsvärld." Redogörelser för en massa näringsgrenars expansion och utveckling: hantverk, skeppsbyggande, brukspatroner och andra industrimänniskor. Ref. till Sten Carlsson, men mest om teoretiska åtskillnader. Större borgerligt inslag i adlandet under denna tid.
"Ståndsperson" - Personer med god social och ekonomisk ställning utan ståndstillhörighet. Men fanns det så många vid denna tid? Gmg av förmögenheter. Säger dock ej så mycket, för jag kan inte sätta det i relation till något.
s. 157: Borgarståndets riksdagsprotokoll från före 1713 förlorat?
Reformen 1678 sägs ha fler medelklassavtryck än tidigare. En massa historia förutsätts här som jag inte kan.)
s. 159: Borgarklassen INTE särskilt inflytelserik vid bildandet av riksbanken 1668.
s. 160: Borgarna överlag inte framstående i riksdagen kring 1680 års välvning.
Återigen svårt att få överblick. Adelskap verkar ha eftersträvats. Vore kul med en inventering av klass kontra stånd i äldre tid. Oklart hur borgarna drabbades (om) av reduktionen. Drevs igenom med hjälp av dem i riksdagen, men de verkar ha klagat mycket efteråt.
s. 180: "Huvuddelen av den civila centralförvaltningen ökade från ca 350 tjänster 1718 till ca 600 1772."
Det handlar hela tiden om tjänstemän och handelsmän. Bildungsbürgertum och Wirtschaftsbürgertum. Det handlar nu också i någon mån om präster.
De där bergsmännen, är det frågan om egenföretagare, elller vad? Var de delägare i gruvorna?
Och hur är gruvorna egentligen relaterade till bruken? De gör järn, verkar det som. Är det förädling av malmen som bryts av bergmännen?
s. 197: Släkten Geijer som brukspatroner. Beskrivs som mycket driftiga. Trots att arvet efter stamfadern delades på fyra lyckades dessa bygga upp förmögenheter på egen hand.
I sjunde kapitlet, om frihetstiden, blir jag återigen väldigt osäker på strukturen på saker och ting dåförtiden. Det beskrivs en motsättning mellan borgerskapet och magistraten. Magistraten var väl dåtidens lokalpolitiska organisation i städerna, men styrdes den inte av borgerskapet?
s. 206: Något om att Stockholms borgerskap i frihetstidens början tvingade till sig politisk makt lokalt eftersom staten var skyldig dem pengar.
s. 210: "...hattarna som partibildning har sitt embryo i den sociala och ekonomipolitiska klyviningen inom Stockholms borgerskap och dess riksdagsgrupp." Detta verkar ha handlat om de stora mot de små köpmännen - "den stora grossist- och redarvärlden" står det på sidan efter. Mycket om näringspolitik, skeppstillstånd och valordningar på dessa sidor.
Eller vänta, var det mössorna som var "medelklasspartiet"? Det är klart, hattarna var mer för krig, så det vore inte otippat. Fast senare pratar han om att hattarna också de hade en "borgerlig kärna" (i betydelsen en borgerlig del).
Den enda vettiga generaliseringen jag fått ut av femte kapitlet är att borgerskapet (och medelklassen, inte klart hur han skiljer på dessa) blev mer politiskt aktivt. (Hur kan det dröja så länge innan industrin kommer till Sverige?) Oklart hur den vokabulären fungerar. Han pratar om en "rent borgerlig mellanklass" (s. 218). Vad är detta i kontrast till? Prästerna?
s. 227: storgarvaren Johan Westin ledare för mössornas borgarståndsdel. "etablerad som partikansli".
s. 229: pratar om borgarståndet mot byråkratväldet.
Politiken utspelar sig för mellanskiktens del inom privliegieväsendet och näringsregleringen.
Under de fortsatta sidorna handlar det en del om kulturlivet, men Söderberg menar att snarare än att kulturlivet var medelklassigt och borgerligt, så var det kulturen i allmänhet som blev det. Det pratas en del om det engelska inflytandet. Någon sorts medelklass (i den kommunitära klassbemärkelsen) verkar utbildas i Stockholm under denna tid, men det är oklart hur.
Göran Hägg som välfärdsteoretiker
Några utdrag ur Göran Häggs Välfärdsåren.
s. 40: "Först [av 1946 års reformer] kom en kraftig förbättring av folkpensionen. Äntligen nådde den en sådan nivå att man kunde tala om en tryggad ålderdom för alla. Beslutet togs under stor enighet i riksdagen på försommaren. Men det hade föregåtts av konflikter i regeringen. Två principer, som även i fortsättningen tävlat i svensk socialpolitik, stod mot varandra. Möller ville ha en generell grundtrygghet, så att alla pensionärer oavsett inkomster och omständigheter tilldelades den då stora summan av 1000 kronor om året för ensamstående och 1600 för par. Per Albin och Wigforss förordade lågt grundbelopp men generösa behovsprövade tillägg.
Behovsprövning har fördelen att vara billig. Den är socialistisk om den innebär stora bidrag till de fattiga på de rikas bekostnad. Den blir en högeridé om bidragen är låga och enbart räddar livet på folk man ändå inte kan låta svälta eller tigga på gatorna. Nackdelarna är att behovsprövade bidrag är krångliga att administrera, genererar fusk och, utom av fuskarna, upplevs som förnedrande. Trygghet för alla har nackdelen att vara dyr. Den passar högern om den blir så låg att den måste byggas på med egna försäkringar. Den blir socialistisk i den mån nivån är så hög att man verkligen kan leva anständigt på den. Generella förmåner är enkla att administrera, omöjliga att fuska med och aldrig förnedrande att ta emot."
I december 1946: s. 47: "Men framförallt antogs med bred majoritet ett revolutionerande förslag till allmän sjukförsäkring. Även denna gång segrade Möllers utopiska linje med [/] grundtrygghet för alla. En stor triumf för socialministern mitt i grämelsen över nederlaget i maktkampen. Sjukhusvård blev gratis. Alla heltidsarbetande fick, oberoende av inkomst, drygt existensminimum, tre kronor och femtio öre per dag, i kompensation för utebliven lön vid sjukdom. [...] Utom skillnaden mellan behovsprövning och grundtrygghet finns en skillnad mellan bidrags- och försäkringsmodell. Borde inte den allmänna sjukförsäkringen, precis som de privata som dittills funnits, vara inkomstgraderad, så att de som tjänade mer och således förlorade mer på att vara sjuka också fick mer i sjukpenning? Givetvis efter att ha betalat mer i avgift. Ännu såg det emellertid ut som om sjukersättningen skulle få samma heltäckande grundtrygghetsutformning som folkpensionen, precis som socialministern, i strid även med vissa partibröder, önskat."
Flytt till 1953, s. 103: "Bland beslut i mer allvarliga frågor märks främst det slutliga avgörande om sjukförsäkringen som kom i maj 1953, varpå reformen trädde i kraft i januari 1955. Emellertid var beslutet ganska annor- [/] lunda mot den reform som burit Möllers märke och trumfats igenom under sådan enighet 1946. Regeringen hade retirerat inför den borgerliga kritiken och gått över till den rena försäkringsmodellen. Sjukförsäkringen var fortfarande obligatorisk och kollektivt finansierad, så att den statliga kassan fullt ut med hjälp av de inbetalda avgifterna betalade ersättning till den sjuke, efter den eller de karensdagar som för tillfället gällde. Men den var nu inkomstgraderad och byggde på principen att ersätta inkomstbortfall istället för att garantera minimistandard som barnbidraget eller folkpensionen. Möller som just gjorde sin sista period i riksdagen var mycket besviken. Vid det här laget hade dock högern, som till en början varit det parti som starkast drivit på för att förändra reformen in den här riktningen, hunnit tröttna även på denna form av statliga ingripanden, och röstade emot. "Sjukkassan" blev ändå en viktig och populär reform, en källa till nationell stolthet."
Om ATP, s. 105: "Trots Möllers pensionsreform 1946 rådde väldiga orättvisor mellan pensionärerna. Tjänstemän, även offentligt anställda, hade vanligen en av arbetsgivaren betald tilläggspension, som garanterade dem en helt annan standard på ålderdomen än den bastrygghet som gällde för industriarbetarna, vilka vid denna tidpunkt utgjorde en större del av befolkningen än någonsin förr eller senare. Det framstod därför som naturligt att se nästa steg, sedan sjukförsäkringen äntligen kompromissats i hamn och börjat fungera 1955, genomföra en reform på det här området.
Det finns som framgått tre möjligheter för sådana system: grundtrygghet, behovsprövning och försäkring. Den första, Möllers utopiska linje som präglade barnbidrag och folkpension, är, om det rör sig om en rimlig nivå, mest jämlik. Behovsprövningen som sedan gammalt styrt fattigvård och socialhjälp kan innebära utjämning men också förnedrande allmosor. Försäkring, som innebär att man vid behov får ut summor baserade på vad man betalat in, är ett rättvist men knappast jämlikt system. På de allmänna statliga omsorgernas område hade det på allvar kommit in först genom de förändringar i sjukkassereformen de borgerliga nu fått igenom efter Möllers fall."
Sedan följer referat av ATP-striden. De borgerliga propagerade att det handlade om att införa total socialisering och diktatur av öststatsmodell. Traditionellt hade Socialdemokraterna, enligt Hägg, förordat höjda grundersättningar och generösa behovsprövade tillägg. Men nu hade man varit på tillbakagång i valen ett tag. Högern föreslog folkomröstning. Alternativen var ATP, avtal mellan arbetsmarknadens parter (dvs. ingen statlig tilläggspension alls) och bondeförbundet om en frivillig offentlig försäkring. Man vann, gjorde framsteg i denna omröstning och dessa val, men fick inte riktigt egen majoritet.
Sedan pratar även Hägg om att man nu hade avskrivit den mer utopiska variant som Möller och Wigforss på olika sätt hade förspråkat. Möller var den höga grundtrygghetens språkrör. Vad Wigforss stod för är mer oklart för mig här. Möjligen underskattar också Hägg något de strategiska syftena med denna reform hos Socialdemokraterna. Han skildrar det nästan uteslutande som en reträtt. Men även LO ville, om jag minns rätt, ha det vid den här tiden, och de flesta forskare skulle nog säga att den var lyckosam på längre sikt.
Kanske är det några bitar till som faller på plats nu. ATP var i viss mån något som vann tjänstemännens stöd, delvis på grund av de borgerligas ostrategiska positionering (om man nu kan tro på att de började strömma till innan valundersökningarna kom igång), och när reformen sedan väl visade sig fungera, och det blev klart att Erlander inte ville införa en diktatur, så ökade stödet för den ytterligare. Minns att Svensson säger att tjänstemännen inte var särdeles begeistrade i 1955 års sjukförsäkring. Tjänade de möjligen ingenting på den heller?
s. 40: "Först [av 1946 års reformer] kom en kraftig förbättring av folkpensionen. Äntligen nådde den en sådan nivå att man kunde tala om en tryggad ålderdom för alla. Beslutet togs under stor enighet i riksdagen på försommaren. Men det hade föregåtts av konflikter i regeringen. Två principer, som även i fortsättningen tävlat i svensk socialpolitik, stod mot varandra. Möller ville ha en generell grundtrygghet, så att alla pensionärer oavsett inkomster och omständigheter tilldelades den då stora summan av 1000 kronor om året för ensamstående och 1600 för par. Per Albin och Wigforss förordade lågt grundbelopp men generösa behovsprövade tillägg.
Behovsprövning har fördelen att vara billig. Den är socialistisk om den innebär stora bidrag till de fattiga på de rikas bekostnad. Den blir en högeridé om bidragen är låga och enbart räddar livet på folk man ändå inte kan låta svälta eller tigga på gatorna. Nackdelarna är att behovsprövade bidrag är krångliga att administrera, genererar fusk och, utom av fuskarna, upplevs som förnedrande. Trygghet för alla har nackdelen att vara dyr. Den passar högern om den blir så låg att den måste byggas på med egna försäkringar. Den blir socialistisk i den mån nivån är så hög att man verkligen kan leva anständigt på den. Generella förmåner är enkla att administrera, omöjliga att fuska med och aldrig förnedrande att ta emot."
I december 1946: s. 47: "Men framförallt antogs med bred majoritet ett revolutionerande förslag till allmän sjukförsäkring. Även denna gång segrade Möllers utopiska linje med [/] grundtrygghet för alla. En stor triumf för socialministern mitt i grämelsen över nederlaget i maktkampen. Sjukhusvård blev gratis. Alla heltidsarbetande fick, oberoende av inkomst, drygt existensminimum, tre kronor och femtio öre per dag, i kompensation för utebliven lön vid sjukdom. [...] Utom skillnaden mellan behovsprövning och grundtrygghet finns en skillnad mellan bidrags- och försäkringsmodell. Borde inte den allmänna sjukförsäkringen, precis som de privata som dittills funnits, vara inkomstgraderad, så att de som tjänade mer och således förlorade mer på att vara sjuka också fick mer i sjukpenning? Givetvis efter att ha betalat mer i avgift. Ännu såg det emellertid ut som om sjukersättningen skulle få samma heltäckande grundtrygghetsutformning som folkpensionen, precis som socialministern, i strid även med vissa partibröder, önskat."
Flytt till 1953, s. 103: "Bland beslut i mer allvarliga frågor märks främst det slutliga avgörande om sjukförsäkringen som kom i maj 1953, varpå reformen trädde i kraft i januari 1955. Emellertid var beslutet ganska annor- [/] lunda mot den reform som burit Möllers märke och trumfats igenom under sådan enighet 1946. Regeringen hade retirerat inför den borgerliga kritiken och gått över till den rena försäkringsmodellen. Sjukförsäkringen var fortfarande obligatorisk och kollektivt finansierad, så att den statliga kassan fullt ut med hjälp av de inbetalda avgifterna betalade ersättning till den sjuke, efter den eller de karensdagar som för tillfället gällde. Men den var nu inkomstgraderad och byggde på principen att ersätta inkomstbortfall istället för att garantera minimistandard som barnbidraget eller folkpensionen. Möller som just gjorde sin sista period i riksdagen var mycket besviken. Vid det här laget hade dock högern, som till en början varit det parti som starkast drivit på för att förändra reformen in den här riktningen, hunnit tröttna även på denna form av statliga ingripanden, och röstade emot. "Sjukkassan" blev ändå en viktig och populär reform, en källa till nationell stolthet."
Om ATP, s. 105: "Trots Möllers pensionsreform 1946 rådde väldiga orättvisor mellan pensionärerna. Tjänstemän, även offentligt anställda, hade vanligen en av arbetsgivaren betald tilläggspension, som garanterade dem en helt annan standard på ålderdomen än den bastrygghet som gällde för industriarbetarna, vilka vid denna tidpunkt utgjorde en större del av befolkningen än någonsin förr eller senare. Det framstod därför som naturligt att se nästa steg, sedan sjukförsäkringen äntligen kompromissats i hamn och börjat fungera 1955, genomföra en reform på det här området.
Det finns som framgått tre möjligheter för sådana system: grundtrygghet, behovsprövning och försäkring. Den första, Möllers utopiska linje som präglade barnbidrag och folkpension, är, om det rör sig om en rimlig nivå, mest jämlik. Behovsprövningen som sedan gammalt styrt fattigvård och socialhjälp kan innebära utjämning men också förnedrande allmosor. Försäkring, som innebär att man vid behov får ut summor baserade på vad man betalat in, är ett rättvist men knappast jämlikt system. På de allmänna statliga omsorgernas område hade det på allvar kommit in först genom de förändringar i sjukkassereformen de borgerliga nu fått igenom efter Möllers fall."
Sedan följer referat av ATP-striden. De borgerliga propagerade att det handlade om att införa total socialisering och diktatur av öststatsmodell. Traditionellt hade Socialdemokraterna, enligt Hägg, förordat höjda grundersättningar och generösa behovsprövade tillägg. Men nu hade man varit på tillbakagång i valen ett tag. Högern föreslog folkomröstning. Alternativen var ATP, avtal mellan arbetsmarknadens parter (dvs. ingen statlig tilläggspension alls) och bondeförbundet om en frivillig offentlig försäkring. Man vann, gjorde framsteg i denna omröstning och dessa val, men fick inte riktigt egen majoritet.
Sedan pratar även Hägg om att man nu hade avskrivit den mer utopiska variant som Möller och Wigforss på olika sätt hade förspråkat. Möller var den höga grundtrygghetens språkrör. Vad Wigforss stod för är mer oklart för mig här. Möjligen underskattar också Hägg något de strategiska syftena med denna reform hos Socialdemokraterna. Han skildrar det nästan uteslutande som en reträtt. Men även LO ville, om jag minns rätt, ha det vid den här tiden, och de flesta forskare skulle nog säga att den var lyckosam på längre sikt.
Kanske är det några bitar till som faller på plats nu. ATP var i viss mån något som vann tjänstemännens stöd, delvis på grund av de borgerligas ostrategiska positionering (om man nu kan tro på att de började strömma till innan valundersökningarna kom igång), och när reformen sedan väl visade sig fungera, och det blev klart att Erlander inte ville införa en diktatur, så ökade stödet för den ytterligare. Minns att Svensson säger att tjänstemännen inte var särdeles begeistrade i 1955 års sjukförsäkring. Tjänade de möjligen ingenting på den heller?
Tuesday, May 6, 2014
Rothstein (2001) The Universal Welfare State as a Social Dilemma
Ett teoretiskt paper som analyserar välfärdsstatens utveckling i termer av collective action-dilemman. WS-programmen är överlag sådana. Tesen är att variation i WS kan inte förklaras med partiideologi eller skillnader i grundläggande värderingar, utan ska förklaras med hur väl man löser dessa dilemman.
En bra artikel för att introducera mycket av R:s tänkande kring WS, tror jag. Men samtidigt understryker den också en del märkligheter. Det är inte klart för mig varför de selektiva programmen med nödvändighet blir stigmatiserande (eller ska man kanske snarare förstå honom som att de tenderar att bli det), eller varför det inte går att skifta från selektiv till universell WS. Och är det verkligen programstrukturen som spelar roll? Är det inte snarare själva deltagandet? Slutligen: hur mycket variation finns det mellan länder i dessa hänseenden? Och en del länder har ju mer marknadslika system. Men är de ländernas arbetslöshetsförsäkringar verkligen mer impopulära? Är det inte, som sagt, snarare frågan om vilket system som etableras först? Privat eller offentligt? Enhetligt eller splittrat?
s. 214-5: Skillnaderna i WS-insitutioner ett ganska nytt fenomen. Går vi tillbaka till 1960-talet så var alla WS ungefär lika stora som andel av BNP.
s. 215: Borgerliga regeringsperioder i Skandinavien har inte varit perioder av nedskärningar i WS (ref till Just Institutions Matter). Svallfors (1997) åberopas som referens för tesen om att värderingarna är sig lika överallt.
s. 215-216: Ekonomisk forskning ser det välfärdsstaten producerar som private goods (vilket det också är, då man kan hindra andra från att komma i åtnjutande av det). Men det finns problem med assymetrisk information och adverse selection, som gör att marknaden inte kommer att tillhandahålla dessa varor, eller göra det dyrare än staten. Sedan nämns problemen med att få informationen för att värdera klientens situation. Detta omnämns som "moral hazard", vilket låter väldigt märkligt för mig. Slutligen nämns möjligheten att stora delar av populationen kan skadas på samma gång, som av hög inflation eller större konjunkturnedgångar.
s. 217: Bra citat av Barr, (1992, s. 754) om att hans perspektiv ger såväl en förklaring som ett rättfärdigande av WS.
s. 218: Ålderspensioner, sjukvård, förskola, utbildning, barnbidrag, sjukförsäkring, sägs alla vara program som täcker alla, "with no consideration given to their ability to pay". Stämmer knappast för både sjukvård och sjukförsäkring. Stämmer rimligen inte heller för förskola. Stämmer det på andra program? Inte för arbetslöshetsförsäkringen. Pensionerna är också i hög grad inkomstrelaterade. Det finns en grundpension, men sedan är ganska mycket beroende av ens inkomster.
s. 219: "In other words, if you tax the rich and give to the poor, the rich will not accept high taxes." Men om man ger samma till alla gör de det, typ.
s. 220: Resonemang om hans tabell med fem inkomstgrupper. Grupp C, medelinkomsttagarna, avgör stabiliteten i WS-arrangemangen. De kan göra detta om de vill vara trygga, och om de litar på de offentliga institutionerna. Komplexiteten i kalkylen gör dock att denna inte är exakt (men vad jag kan se finns det inget i R:s argument som ändrar på tanken att det i grunden fungerar ekonomiskt-rationallt), utan också beroende av moraliska normer.
s. 221: Här kommer en anmärkning om att väljare röstar sociotropiskt, för allmänintresset. Referenser till Levi om dubbla syften: man vill ha både egennytta och samhällsnytta. Man vill gärna vara med och bidra till något, men man vill också få ut något av det. Man vill inte vara en sucker.
s. 221: Två tillitsproblem: lita på regeringen och lita på de andra medborgarna.
s. 222: Contingent consent: tre villkor för samtycke till regeringsåtgärder. (1) Man tror att det är något gott som ska produceras. (2) Man tror att regeringen levererar juste och opartiskt. (3) Ingen freeloading. Finns det inget villkor om att man själv ska få vara med på ett hörn också? Kanske kan de stödja en sådant också, men det torde vara i relativt liten omfattning.
s. 222: Den universella WS normativa bas: att ge basic capabilities. En universell approach. De selektiva systemen sysslar snarare med "those people".
s. 224: Argument mot selektiva åtgärder. För att motiveras måste de som är föremål för åtgärder beskrivas som "inherently different", skriver R. Och ja, nog måste de vara annorlunda, men inte behöver de vara så väldigt annorlunda? Bara för att man är fattig tillfälligt betyder ju inte det att man alltid kommer att vara det. Det blir väl i så fall en fråga om huruvida man kan övertyga folk om att de har blivit som de är till följd av en orättvisa.
"Public consent to the system is undermined because the social policy debate turns not on what is generally fair, but rather on what is specifically necessary for 'the others'. Här är en del som jag tycker är lite svårare att fatta. Varför underminerar detta systemet? Det är väl i så fall en fråga om det når resultat eller inte? Om nu selektiva system underminerar sig själva, varför finns det då selektiva system öht? Ska man snarare förstå det som att solidariteten ändå sträcker sig en bit? För mig ser det ut som att detta kan förklara varför vi har det system vi har idag, men jag ser inte varför den institutionella logiken skulle förklara förändring över tid.
För de universella delarna blir snarare diskussionen om hur man som samhälle ska agera, och hur medborgarna som helhet har det. (Men det finns ju fortfarande stora möjligheter till diskussioner om fusk. Och det finns fortfarande möjlighet att prata om vilka som borde få vara med. Medborgarskapets gränser etc.)
s. 225: När det gäller proceduriell rättvisa nämner han såklart problemen kring diskretionär makt, och vaga kriterier. Men märkligt att nämna "annanheten" även här.
s. 226: Här diskuteras en "fraud and control" feedback loop. Finns det något belägg för sådana? Och, som sagt, borde inte det utplåna dessa system fullständigt?
Sedan kommer resonemang om en rättvis fördelning av bördorna.
s. 227: "The universal model differs from the selective on this point as well. Typical of the latter is that assistance is granted only to those citizens who cannot in some other way provide for themselves or meet their basic needs. This means that as a rule such citizens have no income, and therefore pay no tax. They constitute a category, then, that does not contribute economically." Poängen är att i universella system finns det även många nettomottagare som bidrar till dem. Två olika moraliska logiker: vi eller dem.
Man hade kunnat göra poängen tydligare att universalism inte verkar vara en programstruktur som sådan, utan snarare i vilken mån många de facto deltar i programmet. Detta borde kunna variera över tid.
På s. 227 hittar man följande formuleringar:
Detta antyder ett starkt spårberoende. Mekanismen är att om man först lägger fram selektiva institutioner så går det ut över förtroendet för de offentliga institutionerna. Men om tilliten är stabil (vilket väl Rothstein menar på annat håll) så borde det väl vara möjligt att skifta modell. Hur långt sträcker sig detta spårberoende? Till enskilda program eller till hela modellen? Är det betydelsefullt att variationen i universalism/selektivitet kanske finns mer mellan program än mellan välfärdsstater?
s. 229: Socialbidragen och bostadsbidragen sägs vara till de som betalar mycket lite skatt. Men för bostadsbidragen gäller väl i viss mån detsamma som för skolan: att det går till de unga.
Något som skulle stärka detta perspektiv vore kanske en undersökning där man försökte mäta stigmatisering i sig.
En bra artikel för att introducera mycket av R:s tänkande kring WS, tror jag. Men samtidigt understryker den också en del märkligheter. Det är inte klart för mig varför de selektiva programmen med nödvändighet blir stigmatiserande (eller ska man kanske snarare förstå honom som att de tenderar att bli det), eller varför det inte går att skifta från selektiv till universell WS. Och är det verkligen programstrukturen som spelar roll? Är det inte snarare själva deltagandet? Slutligen: hur mycket variation finns det mellan länder i dessa hänseenden? Och en del länder har ju mer marknadslika system. Men är de ländernas arbetslöshetsförsäkringar verkligen mer impopulära? Är det inte, som sagt, snarare frågan om vilket system som etableras först? Privat eller offentligt? Enhetligt eller splittrat?
s. 214-5: Skillnaderna i WS-insitutioner ett ganska nytt fenomen. Går vi tillbaka till 1960-talet så var alla WS ungefär lika stora som andel av BNP.
s. 215: Borgerliga regeringsperioder i Skandinavien har inte varit perioder av nedskärningar i WS (ref till Just Institutions Matter). Svallfors (1997) åberopas som referens för tesen om att värderingarna är sig lika överallt.
s. 215-216: Ekonomisk forskning ser det välfärdsstaten producerar som private goods (vilket det också är, då man kan hindra andra från att komma i åtnjutande av det). Men det finns problem med assymetrisk information och adverse selection, som gör att marknaden inte kommer att tillhandahålla dessa varor, eller göra det dyrare än staten. Sedan nämns problemen med att få informationen för att värdera klientens situation. Detta omnämns som "moral hazard", vilket låter väldigt märkligt för mig. Slutligen nämns möjligheten att stora delar av populationen kan skadas på samma gång, som av hög inflation eller större konjunkturnedgångar.
s. 217: Bra citat av Barr, (1992, s. 754) om att hans perspektiv ger såväl en förklaring som ett rättfärdigande av WS.
s. 218: Ålderspensioner, sjukvård, förskola, utbildning, barnbidrag, sjukförsäkring, sägs alla vara program som täcker alla, "with no consideration given to their ability to pay". Stämmer knappast för både sjukvård och sjukförsäkring. Stämmer rimligen inte heller för förskola. Stämmer det på andra program? Inte för arbetslöshetsförsäkringen. Pensionerna är också i hög grad inkomstrelaterade. Det finns en grundpension, men sedan är ganska mycket beroende av ens inkomster.
s. 219: "In other words, if you tax the rich and give to the poor, the rich will not accept high taxes." Men om man ger samma till alla gör de det, typ.
s. 220: Resonemang om hans tabell med fem inkomstgrupper. Grupp C, medelinkomsttagarna, avgör stabiliteten i WS-arrangemangen. De kan göra detta om de vill vara trygga, och om de litar på de offentliga institutionerna. Komplexiteten i kalkylen gör dock att denna inte är exakt (men vad jag kan se finns det inget i R:s argument som ändrar på tanken att det i grunden fungerar ekonomiskt-rationallt), utan också beroende av moraliska normer.
s. 221: Här kommer en anmärkning om att väljare röstar sociotropiskt, för allmänintresset. Referenser till Levi om dubbla syften: man vill ha både egennytta och samhällsnytta. Man vill gärna vara med och bidra till något, men man vill också få ut något av det. Man vill inte vara en sucker.
s. 221: Två tillitsproblem: lita på regeringen och lita på de andra medborgarna.
s. 222: Contingent consent: tre villkor för samtycke till regeringsåtgärder. (1) Man tror att det är något gott som ska produceras. (2) Man tror att regeringen levererar juste och opartiskt. (3) Ingen freeloading. Finns det inget villkor om att man själv ska få vara med på ett hörn också? Kanske kan de stödja en sådant också, men det torde vara i relativt liten omfattning.
s. 222: Den universella WS normativa bas: att ge basic capabilities. En universell approach. De selektiva systemen sysslar snarare med "those people".
s. 224: Argument mot selektiva åtgärder. För att motiveras måste de som är föremål för åtgärder beskrivas som "inherently different", skriver R. Och ja, nog måste de vara annorlunda, men inte behöver de vara så väldigt annorlunda? Bara för att man är fattig tillfälligt betyder ju inte det att man alltid kommer att vara det. Det blir väl i så fall en fråga om huruvida man kan övertyga folk om att de har blivit som de är till följd av en orättvisa.
"Public consent to the system is undermined because the social policy debate turns not on what is generally fair, but rather on what is specifically necessary for 'the others'. Här är en del som jag tycker är lite svårare att fatta. Varför underminerar detta systemet? Det är väl i så fall en fråga om det når resultat eller inte? Om nu selektiva system underminerar sig själva, varför finns det då selektiva system öht? Ska man snarare förstå det som att solidariteten ändå sträcker sig en bit? För mig ser det ut som att detta kan förklara varför vi har det system vi har idag, men jag ser inte varför den institutionella logiken skulle förklara förändring över tid.
För de universella delarna blir snarare diskussionen om hur man som samhälle ska agera, och hur medborgarna som helhet har det. (Men det finns ju fortfarande stora möjligheter till diskussioner om fusk. Och det finns fortfarande möjlighet att prata om vilka som borde få vara med. Medborgarskapets gränser etc.)
s. 225: När det gäller proceduriell rättvisa nämner han såklart problemen kring diskretionär makt, och vaga kriterier. Men märkligt att nämna "annanheten" även här.
s. 226: Här diskuteras en "fraud and control" feedback loop. Finns det något belägg för sådana? Och, som sagt, borde inte det utplåna dessa system fullständigt?
Sedan kommer resonemang om en rättvis fördelning av bördorna.
s. 227: "The universal model differs from the selective on this point as well. Typical of the latter is that assistance is granted only to those citizens who cannot in some other way provide for themselves or meet their basic needs. This means that as a rule such citizens have no income, and therefore pay no tax. They constitute a category, then, that does not contribute economically." Poängen är att i universella system finns det även många nettomottagare som bidrar till dem. Två olika moraliska logiker: vi eller dem.
Man hade kunnat göra poängen tydligare att universalism inte verkar vara en programstruktur som sådan, utan snarare i vilken mån många de facto deltar i programmet. Detta borde kunna variera över tid.
På s. 227 hittar man följande formuleringar:
Detta antyder ett starkt spårberoende. Mekanismen är att om man först lägger fram selektiva institutioner så går det ut över förtroendet för de offentliga institutionerna. Men om tilliten är stabil (vilket väl Rothstein menar på annat håll) så borde det väl vara möjligt att skifta modell. Hur långt sträcker sig detta spårberoende? Till enskilda program eller till hela modellen? Är det betydelsefullt att variationen i universalism/selektivitet kanske finns mer mellan program än mellan välfärdsstater?
s. 229: Socialbidragen och bostadsbidragen sägs vara till de som betalar mycket lite skatt. Men för bostadsbidragen gäller väl i viss mån detsamma som för skolan: att det går till de unga.
Något som skulle stärka detta perspektiv vore kanske en undersökning där man försökte mäta stigmatisering i sig.
Subscribe to:
Posts (Atom)