Göran Hägg som välfärdsteoretiker

 Några utdrag ur Göran Häggs Välfärdsåren.

s. 40: "Först [av 1946 års reformer] kom en kraftig förbättring av folkpensionen. Äntligen nådde den en sådan nivå att man kunde tala om en tryggad ålderdom för alla. Beslutet togs under stor enighet i riksdagen på försommaren. Men det hade föregåtts av konflikter i regeringen. Två principer, som även i fortsättningen tävlat i svensk socialpolitik, stod mot varandra. Möller ville ha en generell grundtrygghet, så att alla pensionärer oavsett inkomster och omständigheter tilldelades den då stora summan av 1000 kronor om året för ensamstående och 1600 för par. Per Albin och Wigforss förordade lågt grundbelopp men generösa behovsprövade tillägg.

Behovsprövning har fördelen att vara billig. Den är socialistisk om den innebär stora bidrag till de fattiga på de rikas bekostnad. Den blir en högeridé om bidragen är låga och enbart räddar livet på folk man ändå inte kan låta svälta eller tigga på gatorna. Nackdelarna är att behovsprövade bidrag är krångliga att administrera, genererar fusk och, utom av fuskarna, upplevs som förnedrande. Trygghet för alla har nackdelen att vara dyr. Den passar högern om den blir så låg att den måste byggas på med egna försäkringar. Den blir socialistisk i den mån nivån är så hög att man verkligen kan leva anständigt på den. Generella förmåner är enkla att administrera, omöjliga att fuska med och aldrig förnedrande att ta emot."

I december 1946: s. 47: "Men framförallt antogs med bred majoritet ett revolutionerande förslag till allmän sjukförsäkring. Även denna gång segrade Möllers utopiska linje med [/] grundtrygghet för alla. En stor triumf för socialministern mitt i grämelsen över nederlaget i maktkampen. Sjukhusvård blev gratis. Alla heltidsarbetande fick, oberoende av inkomst, drygt existensminimum, tre kronor och femtio öre per dag, i kompensation för utebliven lön vid sjukdom. [...] Utom skillnaden mellan behovsprövning och grundtrygghet finns en skillnad mellan bidrags- och försäkringsmodell. Borde inte den allmänna sjukförsäkringen, precis som de privata som dittills funnits, vara inkomstgraderad, så att de som tjänade mer och således förlorade mer på att vara sjuka också fick mer i sjukpenning? Givetvis efter att ha betalat mer i avgift. Ännu såg det emellertid ut som om sjukersättningen skulle få samma heltäckande grundtrygghetsutformning som folkpensionen, precis som socialministern, i strid även med vissa partibröder, önskat."

Flytt till 1953, s. 103: "Bland beslut i mer allvarliga frågor märks främst det slutliga avgörande om sjukförsäkringen som kom i maj 1953, varpå reformen trädde i kraft i januari 1955. Emellertid var beslutet ganska annor- [/] lunda mot den reform som burit Möllers märke och trumfats igenom under sådan enighet 1946. Regeringen hade retirerat inför den borgerliga kritiken och gått över till den rena försäkringsmodellen. Sjukförsäkringen var fortfarande obligatorisk och kollektivt finansierad, så att den statliga kassan fullt ut med hjälp av de inbetalda avgifterna betalade ersättning till den sjuke, efter den eller de karensdagar som för tillfället gällde. Men den var nu inkomstgraderad och byggde på principen att ersätta inkomstbortfall istället för att garantera minimistandard som barnbidraget eller folkpensionen. Möller som just gjorde sin sista period i riksdagen var mycket besviken. Vid det här laget hade dock högern, som till en början varit det parti som starkast drivit på för att förändra reformen in den här riktningen, hunnit tröttna även på denna form av statliga ingripanden, och röstade emot. "Sjukkassan" blev ändå en viktig och populär reform, en källa till nationell stolthet."

Om ATP, s. 105: "Trots Möllers pensionsreform 1946 rådde väldiga orättvisor mellan pensionärerna. Tjänstemän, även offentligt anställda, hade vanligen en av arbetsgivaren betald tilläggspension, som garanterade dem en helt annan standard på ålderdomen än den bastrygghet som gällde för industriarbetarna, vilka vid denna tidpunkt utgjorde en större del av befolkningen än någonsin förr eller senare. Det framstod därför som naturligt att se nästa steg, sedan sjukförsäkringen äntligen kompromissats i hamn och börjat fungera 1955, genomföra en reform på det här området.

Det finns som framgått tre möjligheter för sådana system: grundtrygghet, behovsprövning och försäkring. Den första, Möllers utopiska linje som präglade barnbidrag och folkpension, är, om det rör sig om en rimlig nivå, mest jämlik. Behovsprövningen som sedan gammalt styrt fattigvård och socialhjälp kan innebära utjämning men också förnedrande allmosor. Försäkring, som innebär att man vid behov får ut summor baserade på vad man betalat in, är ett rättvist men knappast jämlikt system. På de allmänna statliga omsorgernas område hade det på allvar kommit in först genom de förändringar i sjukkassereformen de borgerliga nu fått igenom efter Möllers fall."

Sedan följer referat av ATP-striden. De borgerliga propagerade att det handlade om att införa total socialisering och diktatur av öststatsmodell. Traditionellt hade Socialdemokraterna, enligt Hägg, förordat höjda grundersättningar och generösa behovsprövade tillägg. Men nu hade man varit på tillbakagång i valen ett tag. Högern föreslog folkomröstning. Alternativen var ATP, avtal mellan arbetsmarknadens parter (dvs. ingen statlig tilläggspension alls) och bondeförbundet om en frivillig offentlig försäkring. Man vann, gjorde framsteg i denna omröstning och dessa val, men fick inte riktigt egen majoritet.

Sedan pratar även Hägg om att man nu hade avskrivit den mer utopiska variant som Möller och Wigforss på olika sätt hade förspråkat. Möller var den höga grundtrygghetens språkrör. Vad Wigforss stod för är mer oklart för mig här. Möjligen underskattar också Hägg något de strategiska syftena med denna reform hos Socialdemokraterna. Han skildrar det nästan uteslutande som en reträtt. Men även LO ville, om jag minns rätt, ha det vid den här tiden, och de flesta forskare skulle nog säga att den var lyckosam på längre sikt.

Kanske är det några bitar till som faller på plats nu. ATP var i viss mån något som vann tjänstemännens stöd, delvis på grund av de borgerligas ostrategiska positionering (om man nu kan tro på att de började strömma till innan valundersökningarna kom igång), och när reformen sedan väl visade sig fungera, och det blev klart att Erlander inte ville införa en diktatur, så ökade stödet för den ytterligare. Minns att Svensson säger att tjänstemännen inte var särdeles begeistrade i 1955 års sjukförsäkring. Tjänade de möjligen ingenting på den heller?