Blandade böcker som jag har haft framme, men inte hunnit läsa.
Susskind, Richard och Daniel Susskind The Future of the Professions - How Technology Will Transform the Work of Human Experts. Far och son (?) har skrivit en bok om hur artificiell intelligens på många sätt onödiggör professionerna, och ställer upp en serie nya modeller "for producing and distributing expertise". Verkar mycket tänkvärt, dels med avseende på vad som kan tänkas hända när strukturrationaliseringen kommer till medelklassen, dels med avseende på vad en sådan omfördelning av kunskapen gör med ojämlikheten. I det senare hänseendet kan detta mycket väl vara en positiv utveckling, misstänker jag.
Vollmer, Howard M. och Donald L. Mills Professionalization. Innehåller en massa intressanta bidrag och om professioner, och förmodligen en rätt bra summering av forskningen fram till 1966.
Svanberg, Victor Medelklassrealism. Detta är litteraturhistoria, på temat realismens framtåg. En grundtes är att medelklassens svaghet i det agrara och klerikala Sverige (vad som nu menas med det senare) gjorde att romankonsten introducerades relativt sent. Svanberg undersöker slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Listan över undersökta författare inkluderar nästan hela kanon från denna period och kulminerar i ett kapitel om Flygare-Carlén. Studien är indelad efter regioner och städer, snarare än strömningar.
Wednesday, December 21, 2016
Friday, November 25, 2016
Erik Lundberg om Sträng
Lundberg, Erik (1981) "Gunnar Strängs ekonomiska filosofi - Personliga iakttagelser och erfarenheter", s. 91-115 i Frans Nilsson (red.) En bok till och om Gunnar Sträng. Stockholm: Tidens förlag.
Enligt Wikipedia ingick Lundberg i Stockholmsskolan. Var också Gunnar Myrdahls "främste politiske motspelare".
s. 91: EL lärde känna Sträng under andra världskriget, i 1942 års jordbruksutredning och Priskontrollnämndens råd. Källorna för denna text är "statsverkspropositionerna" (det vi idag kallar budgetpropositioner?) och Strängs deltagande i debatter på Nationalekonomiska föreningen.
(Fin bild på Sträng och Gustav VI. Sträng var gammal trädgårdsarbetare och kungen mycket "blomsterintresserad".)
s. 93: Prisar Sträng för avsaknad av ideologisk bias i vilka ekonomer han valde att lyssna på / diskutera med. Dock mindre bevandrad i NEK än Wigforss.
s. 94: Redan i början av 1960-talet oro för låga investeringar pga. pressade vinstmarginaler, brist på kapital och arbetskraft. (Se även s. 100.)
s. 96: EL menar att Sträng var återhållande för budgeten - att denne hade, enligt EL:s synpunkt, alltför mycket av ett statsfinansiellt synsätt. Ekonomerna tenderade att ha ett samhällsekonomiskt, och var starkare förespråkare av underbalansering (tolkar jag det som). Framhåller dock att Sträng var medveten om exv. att inflationen ibland kunde skapa ökande intäkter på ett konstlat sätt.
s. 97: "Sträng har ofta hävdat att Keynesianska uppfattningar om aktiv finanspolitik var fullt berättigade under 30-talets depression och höga arbetslöshet. Men nu under efterkrigstiden, med trånga marginaler till full sysselsättning, har denna skola ingen plats. 'Vi lever definitivt i ett annorlunda samhälle.' När ekonomerna hänvisade till 'deflationsgap' och existerande kapacitetsutrymme så svarade Sträng med observationer om hur det enligt hans bestämda uppfattning var i 'praktiken', byggda på hans samtal med företagsledare och fackföreningsfolk: arbetslösheten är inte så stor som man tror, den rätta arbetskraften inte utan vidare tillgänglig, flaskhalsar av olika slag m m, klart och energiskt presenterat i konkreta termer."
"Sträng har konsekvent hävdat att man måste vara ytterst försiktig och återhållsam med generella expansionsåtgärder under recessioner. 'Jag har alltid reagerat mot dessa råd att leva loppan och släppa alla hänsyn.' Sträng använder gärna ordet 'uppstramning' i stället för påspädning och stimulans och tycker att ekonomerna är lättsinniga i sina återkommande uppmaningar till mer expansiv finanspolitik."
s. 98: "Lätt att lossa på skruvarna, men svårare att dra åt dem." (Bara ungefärligt citerat.)
s. 98: Sträng överlag skeptisk till generella stimulanser. Föredrog selektiva åtgärder till branscher med problem, så att man tydligare kunde se vad man fick för pengarna och företagen verkligen genomför investeringar. Här nämns ett selektivt utnyttjande av "investeringsfonderna" Vad var detta?
s. 99: Sträng stort fan av "LO-linjen", dvs. Rehn och Meidner. Var också en stor försvarare av den aktiva arbetsmarkandspolitiken och gillade inte att de i AMS-åtgärder betraktades som arbetslösa, då dessa åtgärder enligt honom var högst produktiva. EL håller med.
s. 101: Sträng sägs ha reagerat hårt på försvagningar i bytesbalansen. Minns inte rikigt vad detta betyder, men det låter viktigt. Däremot motståndare till devalveringar. Trodde inte det var effektivt. Skulle leda till inflation och kompensationskrav (vilket väl också blev fallet på 1980-talet).
s. 104: Sträng har varit en vän av expansion av staten, men har i diskussion med ekonomer betonat "automatiken" i detta, och har i denna mening förmodligen (enligt EL) varit en återhållande kraft mot de som velat gå ännu längre.
s. 105: Sträng ska ha slagit ihop drifts- och kapitalbudgetarna. Jag trodde det var Bohman som gjorde det?
s. 105: Sträng var tvetydig med hur han såg på frågan om skattetak. Å ena sidan kunde han säga att han trodde att man var mycket nära det. Å andra sidan kunde han framhålla att ingen riktigt kunnat precisera var det låg.
s. 107: Menar att Sträng misslyckades med att bromsa i överhettningar (1964-65, 1969-70 och 1973-74). Dessa har gått för snabbt. Jag tolkar det som att han på motsvarande sätt var försiktig under recessionerna.
s. 107: "Sträng fick mycken kritik av ekonomerna för en alltför restriktiv finanspolitik under dessa år, resulterande i ökad arbetslöshet, långsam tillväxt och underutnyttjande av resurser. Nu i efterhand - och mot perspektiven av vad som sedan händen under 70-talet - måste jag ge Sträng rätt i väsentliga avseenden. Åren 1971 och 1972 var för det första inte så förlorade som det då såg ut; i stället för den stagnation man då uppfattade steg real-BNP med 1 och 2 procent enligt Statistiska centralbyråns reviderade beräkningar." Arbetslösheten var i väsentlig grad ett resultat av ökat arbetskraftsutbud till följd av särbeskattningsreformen. Betalningsproblemen (?) löstes snabbt. Vidhåller dock (s. 108) att man borde ha apprecierat kronan 1974.
s. 108: Menar att överbryggningspolitiken (?) (1974-76) var betänklig, men han är osäker på hur mycket Sträng stod bakom den. Överensstämmer inte riktigt med dennes personlighet.
s. 110: Även om SNS-ekonomerna gillade den politiken var den enligt EL "second best". Ville snarare ha en krondepreciering. Sträng köpte inte heller deras påståenden om att lönerna skulle ha blivit för höga. Trodde att det kunde lösas med rationaliseringar.
s. 111: Kontrafaktiska resonemang om vad som hänt om Sträng varit finansminister 1976 och framåt. Hade nog inte accepterat stora underskott. Han hade inte devalverat 1977.
s. 112: Sträng hade inte öst ut pengar till krisföretag, utan snarare stimulerat expansiva områden. Möjligen fler skattehöjningar för att stävja underskotten. (S) hade nog kunnat komma överens med LO och TCO bättre. Syftet med politiken skulle vara att hålla nere privat konsumtion och samtidigt pusha för mer investeringar. EL tror också att denna politik hade varit bättre än den som de borgerliga förde. Sträng hade nog också devalverat så småningom, därtill tvingad av att kronan var "övervärderad".
Enligt Wikipedia ingick Lundberg i Stockholmsskolan. Var också Gunnar Myrdahls "främste politiske motspelare".
s. 91: EL lärde känna Sträng under andra världskriget, i 1942 års jordbruksutredning och Priskontrollnämndens råd. Källorna för denna text är "statsverkspropositionerna" (det vi idag kallar budgetpropositioner?) och Strängs deltagande i debatter på Nationalekonomiska föreningen.
(Fin bild på Sträng och Gustav VI. Sträng var gammal trädgårdsarbetare och kungen mycket "blomsterintresserad".)
s. 93: Prisar Sträng för avsaknad av ideologisk bias i vilka ekonomer han valde att lyssna på / diskutera med. Dock mindre bevandrad i NEK än Wigforss.
s. 94: Redan i början av 1960-talet oro för låga investeringar pga. pressade vinstmarginaler, brist på kapital och arbetskraft. (Se även s. 100.)
s. 96: EL menar att Sträng var återhållande för budgeten - att denne hade, enligt EL:s synpunkt, alltför mycket av ett statsfinansiellt synsätt. Ekonomerna tenderade att ha ett samhällsekonomiskt, och var starkare förespråkare av underbalansering (tolkar jag det som). Framhåller dock att Sträng var medveten om exv. att inflationen ibland kunde skapa ökande intäkter på ett konstlat sätt.
s. 97: "Sträng har ofta hävdat att Keynesianska uppfattningar om aktiv finanspolitik var fullt berättigade under 30-talets depression och höga arbetslöshet. Men nu under efterkrigstiden, med trånga marginaler till full sysselsättning, har denna skola ingen plats. 'Vi lever definitivt i ett annorlunda samhälle.' När ekonomerna hänvisade till 'deflationsgap' och existerande kapacitetsutrymme så svarade Sträng med observationer om hur det enligt hans bestämda uppfattning var i 'praktiken', byggda på hans samtal med företagsledare och fackföreningsfolk: arbetslösheten är inte så stor som man tror, den rätta arbetskraften inte utan vidare tillgänglig, flaskhalsar av olika slag m m, klart och energiskt presenterat i konkreta termer."
"Sträng har konsekvent hävdat att man måste vara ytterst försiktig och återhållsam med generella expansionsåtgärder under recessioner. 'Jag har alltid reagerat mot dessa råd att leva loppan och släppa alla hänsyn.' Sträng använder gärna ordet 'uppstramning' i stället för påspädning och stimulans och tycker att ekonomerna är lättsinniga i sina återkommande uppmaningar till mer expansiv finanspolitik."
s. 98: "Lätt att lossa på skruvarna, men svårare att dra åt dem." (Bara ungefärligt citerat.)
s. 98: Sträng överlag skeptisk till generella stimulanser. Föredrog selektiva åtgärder till branscher med problem, så att man tydligare kunde se vad man fick för pengarna och företagen verkligen genomför investeringar. Här nämns ett selektivt utnyttjande av "investeringsfonderna" Vad var detta?
s. 99: Sträng stort fan av "LO-linjen", dvs. Rehn och Meidner. Var också en stor försvarare av den aktiva arbetsmarkandspolitiken och gillade inte att de i AMS-åtgärder betraktades som arbetslösa, då dessa åtgärder enligt honom var högst produktiva. EL håller med.
s. 101: Sträng sägs ha reagerat hårt på försvagningar i bytesbalansen. Minns inte rikigt vad detta betyder, men det låter viktigt. Däremot motståndare till devalveringar. Trodde inte det var effektivt. Skulle leda till inflation och kompensationskrav (vilket väl också blev fallet på 1980-talet).
s. 104: Sträng har varit en vän av expansion av staten, men har i diskussion med ekonomer betonat "automatiken" i detta, och har i denna mening förmodligen (enligt EL) varit en återhållande kraft mot de som velat gå ännu längre.
s. 105: Sträng ska ha slagit ihop drifts- och kapitalbudgetarna. Jag trodde det var Bohman som gjorde det?
s. 105: Sträng var tvetydig med hur han såg på frågan om skattetak. Å ena sidan kunde han säga att han trodde att man var mycket nära det. Å andra sidan kunde han framhålla att ingen riktigt kunnat precisera var det låg.
s. 107: Menar att Sträng misslyckades med att bromsa i överhettningar (1964-65, 1969-70 och 1973-74). Dessa har gått för snabbt. Jag tolkar det som att han på motsvarande sätt var försiktig under recessionerna.
s. 107: "Sträng fick mycken kritik av ekonomerna för en alltför restriktiv finanspolitik under dessa år, resulterande i ökad arbetslöshet, långsam tillväxt och underutnyttjande av resurser. Nu i efterhand - och mot perspektiven av vad som sedan händen under 70-talet - måste jag ge Sträng rätt i väsentliga avseenden. Åren 1971 och 1972 var för det första inte så förlorade som det då såg ut; i stället för den stagnation man då uppfattade steg real-BNP med 1 och 2 procent enligt Statistiska centralbyråns reviderade beräkningar." Arbetslösheten var i väsentlig grad ett resultat av ökat arbetskraftsutbud till följd av särbeskattningsreformen. Betalningsproblemen (?) löstes snabbt. Vidhåller dock (s. 108) att man borde ha apprecierat kronan 1974.
s. 108: Menar att överbryggningspolitiken (?) (1974-76) var betänklig, men han är osäker på hur mycket Sträng stod bakom den. Överensstämmer inte riktigt med dennes personlighet.
s. 110: Även om SNS-ekonomerna gillade den politiken var den enligt EL "second best". Ville snarare ha en krondepreciering. Sträng köpte inte heller deras påståenden om att lönerna skulle ha blivit för höga. Trodde att det kunde lösas med rationaliseringar.
s. 111: Kontrafaktiska resonemang om vad som hänt om Sträng varit finansminister 1976 och framåt. Hade nog inte accepterat stora underskott. Han hade inte devalverat 1977.
s. 112: Sträng hade inte öst ut pengar till krisföretag, utan snarare stimulerat expansiva områden. Möjligen fler skattehöjningar för att stävja underskotten. (S) hade nog kunnat komma överens med LO och TCO bättre. Syftet med politiken skulle vara att hålla nere privat konsumtion och samtidigt pusha för mer investeringar. EL tror också att denna politik hade varit bättre än den som de borgerliga förde. Sträng hade nog också devalverat så småningom, därtill tvingad av att kronan var "övervärderad".
Monday, November 7, 2016
Francis Castles - The Social Democratic Image of Society
Fjärrlånade denna, men läste den tyvärr aldrig särskilt detaljerat.
Har iofs inget vidare positivt intryck av den. Snarare just en sådan bok som får mig att förstå varför sådana som Mikael Gilljam är så negativt inställda till fallstudier. Oerhört komplicerade processer undersöks med ganska sporadisk empiri. Oerhört breda påståenden om de socialdemokratiska partiernas mål, men utan källa. Ingen särskilt systematisk teori.
s. 85: Menar att låga inkomster bland bönder gjorde centerpartierna (som var agrara) mer positiva till omfördelning. Detta tycks ffa gälla Norge och Sverige, men tycks också vara ett argument för nordisk särart i relation till övriga Europa. Hyfsat exempel på det ovanstående: visar inkomstfördelning för ett år (1972!) och väldigt lite belägg för hur detta faktiskt tog sig politiska uttryck.
Här citeras även Uusitalo om att inkomsterna är ganska ojämnt fördelade i Skandinavien. I relation till vad? Är inte dessa länder relativt jämlika?
Har iofs inget vidare positivt intryck av den. Snarare just en sådan bok som får mig att förstå varför sådana som Mikael Gilljam är så negativt inställda till fallstudier. Oerhört komplicerade processer undersöks med ganska sporadisk empiri. Oerhört breda påståenden om de socialdemokratiska partiernas mål, men utan källa. Ingen särskilt systematisk teori.
s. 85: Menar att låga inkomster bland bönder gjorde centerpartierna (som var agrara) mer positiva till omfördelning. Detta tycks ffa gälla Norge och Sverige, men tycks också vara ett argument för nordisk särart i relation till övriga Europa. Hyfsat exempel på det ovanstående: visar inkomstfördelning för ett år (1972!) och väldigt lite belägg för hur detta faktiskt tog sig politiska uttryck.
Här citeras även Uusitalo om att inkomsterna är ganska ojämnt fördelade i Skandinavien. I relation till vad? Är inte dessa länder relativt jämlika?
Monday, July 18, 2016
Tidigare forskning om generational replacement och klass
Här för jag lite anteckningar (uppdateras) om vad tidigare böcker / forskare har sagt om klass och generational replacement. Dvs. i vilken mån har den starka klassröstningen varit beroende av att vissa generationer präglats särskilt starkt av detta perspektiv.
Evans och De Graaf - Political Change Matters
Indexet har varken generation eller cohort som nyckelord. Inget framträdande tema i det jag har tittat på.
Knutsen - Class Voting in Western EuropeIndexet nämner varken generation eller cohort. En generationsaspekt finns implicit i några av de förklaringar som diskuteras i teorikapitlet, men inga generationsrelaterade empiriska analyser görs.
Clark och Lipset - The Breakdown of Class Politics
Indexet nämner ingenting om generation eller cohort. David Weakliem diskuterar frågan (s. 210-212) lite grand, men visar ffa att partival prediceras bättre i postmateriella frågor bland de födda efter 1935 än bland de födda före. Prediktionskraften i materella frågor har dock inte gått ned. Det är den enda figuren som handlar om generationsskillnader.
Evans - The End of Class Politics
Müller diskuterar detta lite i sitt kapitel om Tyskland (och här finns orden med i indexet). På s. 164 och 166 klarläggs att i post-war cohort är klasskillnaderna mindre i röstning på CDU/CSU.
Det är en av huvudslutsatserna när dessa presenteras i punktform. Görs dock inte till någon huvudförklaring. Konstateras bara att det finns en effekt. Resoneras inte så mycket i termer av trend.
Mekanismen tänks vara att partiet var responsivt gentemot den gruppen när de var i rätt ålder:
"The posited changes in association between class position and party preferences discussed above may indeed occur through weaker or stronger bonds in successive cohorts between a specific class location and particular preferences for specific parties. Social service profesionals, for instance, who enter political life at a time when there is a party responsive to the interests of this class will develop a closer affiliation with this party than class members in older cohorts who did not have this option. Even if the option becomes avaliable later, voters may not turn away (immediately) from the political affiliations established in an earlier, different political context." (s. 151)
"The differences we observe between the pre-war and the postwar cohorts can mostly be accounted for with a few changing elements of the supply side: the changes in the programmatic orientation of the SPD and the emergence of the Green Party." Finner det också lite oklart hur vissa effekter ska tolkas. Varför minskad effekt av fackligt medlemskap i efterkrigskohorten?
Butler och Stokes - Political Change in Britain
s. 200-205: De frågade om väljarna såg politiken som en kamp mellan motstridiga klassintressen. Detta ökade från Pre-1918-cohorten till mellankrigskohorten, och peakade med 1945 års cohort. Detta syftar på åren då de blev politiskt mogna, snarare än födelseår. Detta förhållande sjönk ganska kraftigt redan bland de som came of age 1951 och efter. Dessa skillnaer gäller även de som ser större skillnader mellan partierna.
Dock ingen klar idé om varför denna variation sker. Däremot stämmer nog variationen ganska väl med den i svenska data, när det gäller tajming.
Franklin, Mackie och Valen - Electoral Change
Här är generational replacement ett huvudtema. I den svenska delen (av Maria Oskarson) omtalas att korrelationen mellan klassposition och vänster-högerattityder blir svagare mellan generationerna (före 1930, 1930-1945, efter 1945).
Här (s. 360-361) nämns dock inte politisk konflikt som orsak, utan snarare post-industriellt samhälle, vilket pekar mot en strukturförklaring.
Här framhålls att förklaringskraften i v-h-attityder (tror det är självplacering på den 11-gradiga skalan) ökar i väljarkåren som helhet inför varje val. De kohort-relaterade findings som redovisas är att förklaringskraften i manual occupation på vote minskar. Ideologisk röstning uppvisar dock ingen relation till generationerna. Vilket är konsistent med vad jag finner! Jag vill att det ska vara konstant effekt. I en given generation ska samma position ha samma effekt på partival.
I sitt avslutande kapitel skriver Franklin:
s. 396: "The conservatism of older voters in the face of social change is well documented in the literature of voting studies. [Här nämns Butler & Stokes (1974), Tingsten (1937), McPhee & Glaeser (1962)] [...] When new parties emerge, their support has generally been found to have come from young voters or those who were previously not electorally active. [Exempel från New Deal i USA, Butler och Stokes om arbetarklassen i UK.] [...] In Scandinavian countries, Rokkan has demonstrated the importance of differential levels of enfranschisement in the process of mobilizing socialist party supporters (Rokkan, 1970)."
Det ovan nämnda är egentligen inte en teori om varför generationerna förändras sedan. Bara ett allmänt påstående om att de som är nya väljare gärna röstar på nya partier. Eller kanske snarare att för att nya partier ska slå igenom krävs nya väljare.
Evans och De Graaf - Political Change Matters
Indexet har varken generation eller cohort som nyckelord. Inget framträdande tema i det jag har tittat på.
Knutsen - Class Voting in Western EuropeIndexet nämner varken generation eller cohort. En generationsaspekt finns implicit i några av de förklaringar som diskuteras i teorikapitlet, men inga generationsrelaterade empiriska analyser görs.
Clark och Lipset - The Breakdown of Class Politics
Indexet nämner ingenting om generation eller cohort. David Weakliem diskuterar frågan (s. 210-212) lite grand, men visar ffa att partival prediceras bättre i postmateriella frågor bland de födda efter 1935 än bland de födda före. Prediktionskraften i materella frågor har dock inte gått ned. Det är den enda figuren som handlar om generationsskillnader.
Evans - The End of Class Politics
Müller diskuterar detta lite i sitt kapitel om Tyskland (och här finns orden med i indexet). På s. 164 och 166 klarläggs att i post-war cohort är klasskillnaderna mindre i röstning på CDU/CSU.
Det är en av huvudslutsatserna när dessa presenteras i punktform. Görs dock inte till någon huvudförklaring. Konstateras bara att det finns en effekt. Resoneras inte så mycket i termer av trend.
Mekanismen tänks vara att partiet var responsivt gentemot den gruppen när de var i rätt ålder:
"The posited changes in association between class position and party preferences discussed above may indeed occur through weaker or stronger bonds in successive cohorts between a specific class location and particular preferences for specific parties. Social service profesionals, for instance, who enter political life at a time when there is a party responsive to the interests of this class will develop a closer affiliation with this party than class members in older cohorts who did not have this option. Even if the option becomes avaliable later, voters may not turn away (immediately) from the political affiliations established in an earlier, different political context." (s. 151)
"The differences we observe between the pre-war and the postwar cohorts can mostly be accounted for with a few changing elements of the supply side: the changes in the programmatic orientation of the SPD and the emergence of the Green Party." Finner det också lite oklart hur vissa effekter ska tolkas. Varför minskad effekt av fackligt medlemskap i efterkrigskohorten?
Butler och Stokes - Political Change in Britain
s. 200-205: De frågade om väljarna såg politiken som en kamp mellan motstridiga klassintressen. Detta ökade från Pre-1918-cohorten till mellankrigskohorten, och peakade med 1945 års cohort. Detta syftar på åren då de blev politiskt mogna, snarare än födelseår. Detta förhållande sjönk ganska kraftigt redan bland de som came of age 1951 och efter. Dessa skillnaer gäller även de som ser större skillnader mellan partierna.
Dock ingen klar idé om varför denna variation sker. Däremot stämmer nog variationen ganska väl med den i svenska data, när det gäller tajming.
Franklin, Mackie och Valen - Electoral Change
Här är generational replacement ett huvudtema. I den svenska delen (av Maria Oskarson) omtalas att korrelationen mellan klassposition och vänster-högerattityder blir svagare mellan generationerna (före 1930, 1930-1945, efter 1945).
Här (s. 360-361) nämns dock inte politisk konflikt som orsak, utan snarare post-industriellt samhälle, vilket pekar mot en strukturförklaring.
Här framhålls att förklaringskraften i v-h-attityder (tror det är självplacering på den 11-gradiga skalan) ökar i väljarkåren som helhet inför varje val. De kohort-relaterade findings som redovisas är att förklaringskraften i manual occupation på vote minskar. Ideologisk röstning uppvisar dock ingen relation till generationerna. Vilket är konsistent med vad jag finner! Jag vill att det ska vara konstant effekt. I en given generation ska samma position ha samma effekt på partival.
I sitt avslutande kapitel skriver Franklin:
s. 396: "The conservatism of older voters in the face of social change is well documented in the literature of voting studies. [Här nämns Butler & Stokes (1974), Tingsten (1937), McPhee & Glaeser (1962)] [...] When new parties emerge, their support has generally been found to have come from young voters or those who were previously not electorally active. [Exempel från New Deal i USA, Butler och Stokes om arbetarklassen i UK.] [...] In Scandinavian countries, Rokkan has demonstrated the importance of differential levels of enfranschisement in the process of mobilizing socialist party supporters (Rokkan, 1970)."
Det ovan nämnda är egentligen inte en teori om varför generationerna förändras sedan. Bara ett allmänt påstående om att de som är nya väljare gärna röstar på nya partier. Eller kanske snarare att för att nya partier ska slå igenom krävs nya väljare.
Saturday, July 2, 2016
Therese Bohman "Den borgerliga romanen och medelklassens självförakt".
Therese Bohman skrev denna rapport för Timbro och den kom ut 2014. Jag läste den för ett ganska bra tag sedan, och har haft för avsikt att skriva ned mina intryck sedan dess. Nu får de dock mest rekonstrueras genom mina marginalanteckningar. Mina kommentarer var klart mer kritiska än positiva.
Det inleds (s. 7) med en av de allmänt spridd sanningar som jag är mest skeptisk till: att vi idag har mer överlappning i de ekonomiska tillgångarna mellan arbetarklassen och medelklassen. Borde försöka undersöka det med lite bättre inkomstdata över tid.
Inget nytt att det är oklart vem som är medelklass i den mening som diskuteras här.
Inledningen fokuserar, ev. utan att riktigt vara medveten om det, på status.
Analogin med medelklassen som en exklusiv klubb kan inte drivas hur långt som helst.
s. 14: Säger att det är efter 1968 som "borgerlig" blir ett skällsord. Jag tror det var det långt tidigare. Åtminstone i formerna "småborgerlig" eller "kälkborgerlig". Även på följande sidan kan man anmärka på att attityden mot medelklassen går längre tillbaka än då. Bohemeriet med mera.
Idén om att arbetarklassen omfattar "traditionella" värderingar är nog att försköna den (s. 15). Traditionell betyder här snarast "auktoritär" på samhällsvetarspråk. Jfr också arbetartradition av att "sticking it to the man".
s. 17: Medelklassen som har något att dölja - en konsekvens av streberambitionerna?
Självklart kommer medelklassromaner att handla om problem inom klassen. Är det inte en del av definitionen? Dessutom måste det ju finnas problem i handlingen.
Missar man ofta föreningsdimensionen i dessa skildringar?
Oklart om "medelklassen" i dessa romaner är något ganska högt stående i samhället, eller något genomsnittligt.
Även detta att längta bort får väl betraktas som hyfsat medelklassigt?
Vilka är missnöjena? Oinfriade karriärförhoppningar (som inte är hat mot medelklassen, utan oförmåga att leva upp till dess ideal). De vill inte sitta i villaförorten. Varför blir det villa? Modern bostadsmarknad?
En del av det som Svelands karaktär är bitter över är att vara kvinna, snarare än att vara medelklass.
Märkligt att påstå att Yates, Updike eller McEwan skildrar medelklassen annorlunda. Updike skriver massor om otrohet (mäns missnöje). Yates Revolutionary Road handlar väl om att ha stora illusioner om vad livet ska bli.
Det inleds (s. 7) med en av de allmänt spridd sanningar som jag är mest skeptisk till: att vi idag har mer överlappning i de ekonomiska tillgångarna mellan arbetarklassen och medelklassen. Borde försöka undersöka det med lite bättre inkomstdata över tid.
Inget nytt att det är oklart vem som är medelklass i den mening som diskuteras här.
Inledningen fokuserar, ev. utan att riktigt vara medveten om det, på status.
Analogin med medelklassen som en exklusiv klubb kan inte drivas hur långt som helst.
s. 14: Säger att det är efter 1968 som "borgerlig" blir ett skällsord. Jag tror det var det långt tidigare. Åtminstone i formerna "småborgerlig" eller "kälkborgerlig". Även på följande sidan kan man anmärka på att attityden mot medelklassen går längre tillbaka än då. Bohemeriet med mera.
Idén om att arbetarklassen omfattar "traditionella" värderingar är nog att försköna den (s. 15). Traditionell betyder här snarast "auktoritär" på samhällsvetarspråk. Jfr också arbetartradition av att "sticking it to the man".
s. 17: Medelklassen som har något att dölja - en konsekvens av streberambitionerna?
Självklart kommer medelklassromaner att handla om problem inom klassen. Är det inte en del av definitionen? Dessutom måste det ju finnas problem i handlingen.
Missar man ofta föreningsdimensionen i dessa skildringar?
Oklart om "medelklassen" i dessa romaner är något ganska högt stående i samhället, eller något genomsnittligt.
Även detta att längta bort får väl betraktas som hyfsat medelklassigt?
Vilka är missnöjena? Oinfriade karriärförhoppningar (som inte är hat mot medelklassen, utan oförmåga att leva upp till dess ideal). De vill inte sitta i villaförorten. Varför blir det villa? Modern bostadsmarknad?
En del av det som Svelands karaktär är bitter över är att vara kvinna, snarare än att vara medelklass.
Märkligt att påstå att Yates, Updike eller McEwan skildrar medelklassen annorlunda. Updike skriver massor om otrohet (mäns missnöje). Yates Revolutionary Road handlar väl om att ha stora illusioner om vad livet ska bli.
Monday, May 23, 2016
Kitschelt och Rehm om korrelation yrken-politiska attityder
En av artiklarna jag arbetar med är ett svar/kritik av Herbert Kitschelt & Philipp Rehms paper om yrken och politiska attityder från 2014. Detta är lite nya anteckningar apropå min nyläsning av det gamla pappret och min läsning av deras nya papper.
Vad är "min" effekt för sorts effekt? Vilka typer ligger nära? APC-effekter är något lite annat. Typiska effekter av utbildning ligger nära: en långsam effekt som nöts in över flera år.
Är effekter störst av de utbildningsval som avgör den framtida situationen. (K&R skriver något i den stilen någonstans.) Låter nästan lite som bakvänd kausalitet.
Kan matchningen uppstå genom tidigt möte med olika tasks, så vet man vilka som matchar ens personlighet, och så leder personligheten till att man utvecklas politiska attityder?
Eller: man har sin personlighet och sina attityder, och utifrån det känner man på sig vilket jobb man skulle vilja ha. Eller väntas man VETA vad man gillar och som går ihop med attityderna?
Detta är två olika saker: att personlighet ger båda utfallen (jobb och attityder), och att det finns en dissonans/harmoni mellan jobb och attityder. Kan möjligen blir en om man argumenterar för att politiska attityder är en del av personligheten.
Den svaga teorin säger att selection --> support & validation of attitudes. De säger inte hundraprocentigt att WL i sig har kausal kraft.
Deras teori om inlärning av problemlösningsstrategier och mina tolkning om kognitiv dissonans är egentligen två ganska olika mekanismer. De pratar dock om en jämvikt (equilibrium) attityder/arbetsuppgifter.
De verkar dock aldrig riktigt fundera över om attitydförändringar kan leda till jobbyte. Rehm var också lite förvånad över denna teori i sitt mail, men nämnde att den kunde vara en möjlighet.
Min tidigare kritik har handlat mycket om att de gör förekomsten av en endogen effekt till belägg för just sin favoritmekanism (generalisering av problemlösningsstrategier) när det i själva verket kan vara andra saker, som yrkets rykte. Nu säger dock Rehm typ att de mest är intresserade av att där finns en korrelation. Sedan kan det vara många olika mekanismer som kan spela in där. Jag tror inte de har någon klar, bestämd teori som de tror på där. Det viktiga för dem är att korrelationen är "verklig".
WL är bara intressant i den mån det gäller matchningen problemlösningstrategi-attityder. Kan attityderna vara inbakade i strategin? Men det gör det likväl rimligt att tro att man skulle lära sig dem under utbildningstiden istället.
Den kognitiva dissonansen borde kunna gå i en massa olika riktningar. Om ens arbetsuppgifter inte är i linje med vad man tycker, är det väl bra mycket enklare att ändra på vad man tycker. Möjligen kan man även driva att ens arbete ska få en lite annan inriktning. Man kan försöka bli en som "arbetar inom systemet" (dvs. inte helt sammansmält med arbetsgivarens syften).
Olika strategier:
Weak theory of occupational preference formation blir hur som helst lite otydligt eftersom yrket egentligen inte formar attityderna.
Vad är "min" effekt för sorts effekt? Vilka typer ligger nära? APC-effekter är något lite annat. Typiska effekter av utbildning ligger nära: en långsam effekt som nöts in över flera år.
Är effekter störst av de utbildningsval som avgör den framtida situationen. (K&R skriver något i den stilen någonstans.) Låter nästan lite som bakvänd kausalitet.
Kan matchningen uppstå genom tidigt möte med olika tasks, så vet man vilka som matchar ens personlighet, och så leder personligheten till att man utvecklas politiska attityder?
Eller: man har sin personlighet och sina attityder, och utifrån det känner man på sig vilket jobb man skulle vilja ha. Eller väntas man VETA vad man gillar och som går ihop med attityderna?
Detta är två olika saker: att personlighet ger båda utfallen (jobb och attityder), och att det finns en dissonans/harmoni mellan jobb och attityder. Kan möjligen blir en om man argumenterar för att politiska attityder är en del av personligheten.
Den svaga teorin säger att selection --> support & validation of attitudes. De säger inte hundraprocentigt att WL i sig har kausal kraft.
Deras teori om inlärning av problemlösningsstrategier och mina tolkning om kognitiv dissonans är egentligen två ganska olika mekanismer. De pratar dock om en jämvikt (equilibrium) attityder/arbetsuppgifter.
De verkar dock aldrig riktigt fundera över om attitydförändringar kan leda till jobbyte. Rehm var också lite förvånad över denna teori i sitt mail, men nämnde att den kunde vara en möjlighet.
Min tidigare kritik har handlat mycket om att de gör förekomsten av en endogen effekt till belägg för just sin favoritmekanism (generalisering av problemlösningsstrategier) när det i själva verket kan vara andra saker, som yrkets rykte. Nu säger dock Rehm typ att de mest är intresserade av att där finns en korrelation. Sedan kan det vara många olika mekanismer som kan spela in där. Jag tror inte de har någon klar, bestämd teori som de tror på där. Det viktiga för dem är att korrelationen är "verklig".
WL är bara intressant i den mån det gäller matchningen problemlösningstrategi-attityder. Kan attityderna vara inbakade i strategin? Men det gör det likväl rimligt att tro att man skulle lära sig dem under utbildningstiden istället.
Den kognitiva dissonansen borde kunna gå i en massa olika riktningar. Om ens arbetsuppgifter inte är i linje med vad man tycker, är det väl bra mycket enklare att ändra på vad man tycker. Möjligen kan man även driva att ens arbete ska få en lite annan inriktning. Man kan försöka bli en som "arbetar inom systemet" (dvs. inte helt sammansmält med arbetsgivarens syften).
Olika strategier:
- Attitude change som skiftar i graden av attraktivitet mellan alternativen.
- Ändra beteende
- Nya föreställningar om vad man faktiskt gör (att yrket har andra syften än vad de flesta tänker)
Weak theory of occupational preference formation blir hur som helst lite otydligt eftersom yrket egentligen inte formar attityderna.
Friday, May 6, 2016
Lipset om professionella
Lipset & Mildred A. Schwartz "The Politics of
Professionals", s. 299-310 i Howard M. Vollmer & Donald L. Mills
Professionalization. Prentice-Hall: Englewood Cliffs
Abstract: De är mer privilegierade (högre inkomster) och är sålunda mer konservativa än liberala. Däremot finns också mycket variation. Beroende på om de se sina professionella intressen vara i linje med etablissemangets, eller om de behöver förändring för att uppnå den ställning de vill ha.
s. 299-300: En stor fotnot om data på professionellas deltagande som elit och ledare. Lasswell, Lerner & Rothwell: The Comparative Study of Elites. Matthews: The Social Background of Political Decision Makers. The People's Choice, s. 50. Woodward & Roper, Agger & Ostrom i Eulau (ed.) Political Behavior. Dogan "Political Ascent in a Class Society: French Deputies 1870-1958" i Marvick (ed) Political Decision-Makers. Goode "Community Within a Community: The Professions" i ASR (1957). Taylor "The Role of the Medical Profession in the Formulation and Execution of Public Politics i Canadian Journal of Economics and Political Science (1960). Carr-Saunders & Wilson The Professions, samt "The American Medical Association, Power, Purpose and Politics in Organized Medicine", Yale Law Journal (1954). Anmärkningar av V. O. Key i Public Opinion and American Democracy, s. 125 och 545.
s. 300: Med mer privilegierade menas högre status, högre inkomster, självplacering i den sociala hierarkin, hög grad av arbetstillfredsställelse förmodligen pga. autonomi.
s. 301: Två mekanismer för professionellas politiska preferenser: belöningar associerade med deras status (även i etniskt hänseende) och professionella värderingar.
s. 301-2: Den längre utbildningen kan skapa ett visst mått av frustration om inte förväntningarna på privilegier uppfylls. Man kanske misslyckas med att hitta arbete, eller måste ta ett helt annat yrke. Dock inte nödvändigtvis mer vänster, utan snarare till "protest parties" eller "radical parties". (s. 306: "opposed to the status quo") En undergrupp av detta är professioner som rekryterar från underordnade grupper, som entiska minoriteter, lägre klasser och landsbygdsbefolkning.
s. 303: Variation i anställningsplats: exklusiva företag/sjukhus etc., fackföreningar, regeringen, stad/land. Påverkar ens syn på sociala problem. Relationen till arbetsgivare/self-employed.
s. 305: Veblen, i The Engineers and the Price System, hävdar att ingenjörer är i konflikt med vinstkraven i verksamheten, vilket skulle kunna knuffa dem mot vänster. Lipset menar att sådana belägg inte finns. Däremot för att en sådan spänning faktiskt finns för några få, och att det utgör bakgrunden till bildandet av vissa fackföreningar (professionsförbund, får man förmoda). Däremot kanske man kan se spår av detta i deras agerande under fascismen: se Franz Neumanns Behemoth.
s. 306: Om färdigheterna i en profession kan omsättas i politisk karriär, kommer vi att se väldigt varierade politiska sympatier. Advokater i USA det uppenbara exemplet. De kan debattera, kompromissa, och behärskar lagen. De kan tom. höja sin status som jurister.
s. 306: Weber säger i "Politics as Vocation" att även journalister och lärare kan tänkas komma väl till sin rätt på detta sätt.
När det gäller professionella värdens roll, så kan man tänka sig att det handlar om diskrepans mellan professionella värden och den praktiska verkligheten där man tvingas göra saker på sätt man inte vill av de som är ens överordnade. Exv. forskare, journalister (som dessutom ser mycket maktmissbruk) och artister. Michels, Durkheim, Mannheim, Laski föreslår att det kan ha att göra med något som är inherent i själva professionen, som att jurister alltid tittar bakåt, eller att forskaren ifrågasätter allt. Få belägg här.
s. 309: Antiklerikalism ofta vänster, men i Tyskland blev det en fråga om konservativ, antikatolsk nationalism.
s. 309: Utbildning och moderniseringsförespråkande. Ofta i konflikt med traditionalister i "yngre" länder och blir då vänster. [Kanske liberaler i vissa kontexter?]
Abstract: De är mer privilegierade (högre inkomster) och är sålunda mer konservativa än liberala. Däremot finns också mycket variation. Beroende på om de se sina professionella intressen vara i linje med etablissemangets, eller om de behöver förändring för att uppnå den ställning de vill ha.
s. 299-300: En stor fotnot om data på professionellas deltagande som elit och ledare. Lasswell, Lerner & Rothwell: The Comparative Study of Elites. Matthews: The Social Background of Political Decision Makers. The People's Choice, s. 50. Woodward & Roper, Agger & Ostrom i Eulau (ed.) Political Behavior. Dogan "Political Ascent in a Class Society: French Deputies 1870-1958" i Marvick (ed) Political Decision-Makers. Goode "Community Within a Community: The Professions" i ASR (1957). Taylor "The Role of the Medical Profession in the Formulation and Execution of Public Politics i Canadian Journal of Economics and Political Science (1960). Carr-Saunders & Wilson The Professions, samt "The American Medical Association, Power, Purpose and Politics in Organized Medicine", Yale Law Journal (1954). Anmärkningar av V. O. Key i Public Opinion and American Democracy, s. 125 och 545.
s. 300: Med mer privilegierade menas högre status, högre inkomster, självplacering i den sociala hierarkin, hög grad av arbetstillfredsställelse förmodligen pga. autonomi.
s. 301: Två mekanismer för professionellas politiska preferenser: belöningar associerade med deras status (även i etniskt hänseende) och professionella värderingar.
s. 301-2: Den längre utbildningen kan skapa ett visst mått av frustration om inte förväntningarna på privilegier uppfylls. Man kanske misslyckas med att hitta arbete, eller måste ta ett helt annat yrke. Dock inte nödvändigtvis mer vänster, utan snarare till "protest parties" eller "radical parties". (s. 306: "opposed to the status quo") En undergrupp av detta är professioner som rekryterar från underordnade grupper, som entiska minoriteter, lägre klasser och landsbygdsbefolkning.
s. 303: Variation i anställningsplats: exklusiva företag/sjukhus etc., fackföreningar, regeringen, stad/land. Påverkar ens syn på sociala problem. Relationen till arbetsgivare/self-employed.
s. 305: Veblen, i The Engineers and the Price System, hävdar att ingenjörer är i konflikt med vinstkraven i verksamheten, vilket skulle kunna knuffa dem mot vänster. Lipset menar att sådana belägg inte finns. Däremot för att en sådan spänning faktiskt finns för några få, och att det utgör bakgrunden till bildandet av vissa fackföreningar (professionsförbund, får man förmoda). Däremot kanske man kan se spår av detta i deras agerande under fascismen: se Franz Neumanns Behemoth.
s. 306: Om färdigheterna i en profession kan omsättas i politisk karriär, kommer vi att se väldigt varierade politiska sympatier. Advokater i USA det uppenbara exemplet. De kan debattera, kompromissa, och behärskar lagen. De kan tom. höja sin status som jurister.
s. 306: Weber säger i "Politics as Vocation" att även journalister och lärare kan tänkas komma väl till sin rätt på detta sätt.
När det gäller professionella värdens roll, så kan man tänka sig att det handlar om diskrepans mellan professionella värden och den praktiska verkligheten där man tvingas göra saker på sätt man inte vill av de som är ens överordnade. Exv. forskare, journalister (som dessutom ser mycket maktmissbruk) och artister. Michels, Durkheim, Mannheim, Laski föreslår att det kan ha att göra med något som är inherent i själva professionen, som att jurister alltid tittar bakåt, eller att forskaren ifrågasätter allt. Få belägg här.
s. 309: Antiklerikalism ofta vänster, men i Tyskland blev det en fråga om konservativ, antikatolsk nationalism.
s. 309: Utbildning och moderniseringsförespråkande. Ofta i konflikt med traditionalister i "yngre" länder och blir då vänster. [Kanske liberaler i vissa kontexter?]
Howard Becker om professionella
s. 87-103: "The Nature of a Profession" i Sociological Work.
s. 88: Flexner: En profession är "learned" (dvs. inte baserad på rutin), intellectual, practical (man gör något konkret), a technique that can be taught, organized, altruism (ideology), och responsibility.
Socialarbetare har ingen egen teknik utan medlar mellan folk med problem. Pharamacy inte tillräckligt med responsibility. Bankarbete för ovetenskapligt och för drivet av vinstmotiv etc.
s. 89: Mycket enighet om olika kriterier. Men svårt att nå konsensus.
s. 89: Är profession något objektivt, eller handlar det om moraliska kvaliteter i verksamheten.
s. 90: Vetenskaparna kämpar med andra om termen.
Allmänna resonemang om att grupper försöker tillägna sig en positiv term.
s. 94: Viktigt att kunskapen inte kan tillämpas automatiskt. [Detta på väg att försvinna i vårt tidevarv? Datorer bättre än läkare på att operera etc. Det goda omdömet kan automatiseras?] Folk utesluts genom en svår antagning till en lång utbildningsprocess.
s. 95-96: Menar att det är förutsättning för kundens tillit att den professionelle inte jobbar åt någon annan. I så fall finns inte mycket professionalism idag.
s. 98: Professionsbegreppet är en symbol som ingen kan uppfylla fullt ut. Bör ses som en idealtyp. Inte som att läkare och advokater är benchmarks.
s. 99: Hur länge är en profession ett yrke? Många specialiteter inom en profession.
s. 88: Flexner: En profession är "learned" (dvs. inte baserad på rutin), intellectual, practical (man gör något konkret), a technique that can be taught, organized, altruism (ideology), och responsibility.
Socialarbetare har ingen egen teknik utan medlar mellan folk med problem. Pharamacy inte tillräckligt med responsibility. Bankarbete för ovetenskapligt och för drivet av vinstmotiv etc.
s. 89: Mycket enighet om olika kriterier. Men svårt att nå konsensus.
s. 89: Är profession något objektivt, eller handlar det om moraliska kvaliteter i verksamheten.
s. 90: Vetenskaparna kämpar med andra om termen.
Allmänna resonemang om att grupper försöker tillägna sig en positiv term.
s. 94: Viktigt att kunskapen inte kan tillämpas automatiskt. [Detta på väg att försvinna i vårt tidevarv? Datorer bättre än läkare på att operera etc. Det goda omdömet kan automatiseras?] Folk utesluts genom en svår antagning till en lång utbildningsprocess.
s. 95-96: Menar att det är förutsättning för kundens tillit att den professionelle inte jobbar åt någon annan. I så fall finns inte mycket professionalism idag.
s. 98: Professionsbegreppet är en symbol som ingen kan uppfylla fullt ut. Bör ses som en idealtyp. Inte som att läkare och advokater är benchmarks.
s. 99: Hur länge är en profession ett yrke? Många specialiteter inom en profession.
Eliot Freidson, Professional Powers (1986)
Fabianterna, Carr-Sanders & Wilson, Tawney -> Profession ses som alternativ till kapitalism. Arbete och produktion i det allmännas tjänst. Här har vi teorier som kanske kan prövas kvantitativt.
Avvisar tanken att man ska skippa professionsbegreppet och vara nominalistisk inför vilka grupper som har "uppnått status som profession". Detta uppskjuter bara problemet till statusens nivå. Man kan inte heller göra det till ett "folkligt" begrepp. För komplext.
Ehrenreichs professional-managerial class: sales, clericals utesluts och räknas till arbetarna. En variant på Croners funktionsteori?
s. xi: Bra resonemang om att kunskap måste in i människor för att utgöra makt. Dessa människor kan sedan handla med effektivt eller informerat. Men ingen kommentar till auktoritetsaspekten? Tvånget att lita på den som vet bättre etc. Makten att definiera vad som är sant är bara något värd om det finns en alternativ sanningskandidat någonstans (vilket iofs kan vara fallet ganska ofta).
s. xiii: Teorier om avprofessionalisering och proletarianisering saknar empiriskt stöd. Även om man blivit anställda i högre grad ger det inte särskilt mycket att likna dem vid ett industriproletariat.
s. 10: Konrad och Szelenyi 1979: Intelligentians ethos härstammar ur aristokratiska värderingar (landed nobility) om att tjäna nationen och leda den genom viktiga förändringar.
Kapitel sex: Har de professionellas makt försvunnit? Hypoteser: (a) De professionella förlorar allmänhetens tillit och respekt (prestige). Detta är oftast en del i en trend av större egalitarianism och att högre utbildning har blivit allmängods. Finns också en tanke om att kunskapen blir alltmer standardiserad. Liknar dagens automatiseringsvisioner. (b) En marxistisk tanke om proletarisering. Fokus på relationer till arbetsgivare snarare än till konsumenterna/allmänheten. De professionella har förlorat autonomi, blivit anställda. Här refereras inte till Braverman, utan till M. S. Larsson (artiklar som "Professionalism - Rise and Fall" och "Proletarianization and Educated Labor"), Oppenheimer ("The Proletarianization of the Professional"), Derber i en antologi redigerad av honom själv med titeln Professionals as Workers, samt en rad andra för specialområden som exv. läkare). Aronowitz False Promises: The Shaping of American Working-Class Consciousness.
s. 96: Svårigheter för professioner att tala med en röst. Ofta flera olika organisationer som kan ha lite olika politiska affiliationer.
s. 112: Den lilla evidens som finns säger att professionella inte minskat i allmänhetens anseende. Enkäter gjorda 1966 och 1981.
Nelson & McGough: "The informed client: A case-study in the illusion of autonomy" kan kanske vara intressant.
Snarare producerar man nya esoteriska begrepp och metoder. Självhjälp har inte tagit över (finns inga belägg). Datorerna verkar förbli i händerna på de professionella (men är det SAMMA professioner?).
(Går det att undersöka respekten för olika yrkesgrupper i SOM, över tid?)
s. 113: En del maktutövning sker inte bara i lag, utan även genom interna regler. T.ex. genom vilka pengatransaktioner som är legitima gentemot klienter, prissättning, relationer kolleger sinsemellan, samarbete med andra yrkeskategorier som man inte gillar. Många av dessa trust-lika relationer hade tidigare undantag i lagstiftningen, men tycks nu vara på väg att förbjudas.
s. 120: 25% selfemployed år 1900 till 9% år 1975. Men detta återspeglar inga stora transititioner från egenföretagande till anställning. Mest av allt expansion av befolkningen.
s. 123: Diverse argument för att anställning inte nödv innebär en försämring/deklassering. Man har inte nödvändigtvis mer jobb, eller kan bestämma mer själv i realiteten. Autonomin kan upprätthållas i många fall i betydande grad.
s. 126: De flesta professionals jobbar inte i corporations, utan i offentlig sektor, non-profits, eller i olika former av partnerships/löntagarägda företag.
Kapitel 7 är en inventering av de juridiska ramverk som ger professionella särskild ställning som anställda. Finns motsvarande inventering för Sverige? Mycket diskussion om huruvida professionals har samma makt som management. Freidson är skeptisk till detta. På s. 154 säger han att ja, det ligger något i att den tekniska kompetensen spiller över i arbetsledande makt. Men de professionella är fortfarande inte i närheten av att bestämma över organisationernas resurser så mycket som managers gör, så de har inte mycket inflytande över vilken sorts jobb som ska göras.
Kapitel 9 om "The Professionals in the Political Economy". Nämner en rad aktuella organisationer där professionella finns: aktivism i lagstiftande församlingar (i USA ganska splittrat), advisory committees, och så en diskussion om "The Many Voices of Professionals"!
s. 196-199: Truman 1951 The Governmental Process, s. 115-34, 157-185: Professionella har svårt att ta gemensamma positioner i policyfrågor. Se även Heinz et al. 1979, "Diversity, representation and leadership in an urban bar". Hailliday (1982) The idiom of legalism in bar politics, om svårigheterna för jurister att enas under McCarthyismen. Truman påpekar även att det kan vara lite oklart vem som för professionens talan. Jfr American Medical Association med American Public Health Association, och American Bar Association med National Lawyers Guild.
Resonemang om hur kändisvetenskapare får större inflytande än forskarnas egna sammanslutningar, s. 197-199. Dock med vetenskapliga meriter i botten!
Resonemang om professionals roll i skapandet av standards för produkter och arbetsförhållanden. Här hittar man sannolikt inflytande från dess mainstream. Varken the mavericks eller stjärnorna sitter med i den här sortens arbete. Dock, menar Freidson (s. 205), verkligen inte självklart att de leder dessa processer.
s. 200: Denna "vardagsmakt" är avhängig politiska beslut och de som beslutar om credentials.
s. 204: Mycket av regleringarna handlar om kamp för personalnärvaro.
Avvisar tanken att man ska skippa professionsbegreppet och vara nominalistisk inför vilka grupper som har "uppnått status som profession". Detta uppskjuter bara problemet till statusens nivå. Man kan inte heller göra det till ett "folkligt" begrepp. För komplext.
Ehrenreichs professional-managerial class: sales, clericals utesluts och räknas till arbetarna. En variant på Croners funktionsteori?
s. xi: Bra resonemang om att kunskap måste in i människor för att utgöra makt. Dessa människor kan sedan handla med effektivt eller informerat. Men ingen kommentar till auktoritetsaspekten? Tvånget att lita på den som vet bättre etc. Makten att definiera vad som är sant är bara något värd om det finns en alternativ sanningskandidat någonstans (vilket iofs kan vara fallet ganska ofta).
s. xiii: Teorier om avprofessionalisering och proletarianisering saknar empiriskt stöd. Även om man blivit anställda i högre grad ger det inte särskilt mycket att likna dem vid ett industriproletariat.
s. 10: Konrad och Szelenyi 1979: Intelligentians ethos härstammar ur aristokratiska värderingar (landed nobility) om att tjäna nationen och leda den genom viktiga förändringar.
Kapitel sex: Har de professionellas makt försvunnit? Hypoteser: (a) De professionella förlorar allmänhetens tillit och respekt (prestige). Detta är oftast en del i en trend av större egalitarianism och att högre utbildning har blivit allmängods. Finns också en tanke om att kunskapen blir alltmer standardiserad. Liknar dagens automatiseringsvisioner. (b) En marxistisk tanke om proletarisering. Fokus på relationer till arbetsgivare snarare än till konsumenterna/allmänheten. De professionella har förlorat autonomi, blivit anställda. Här refereras inte till Braverman, utan till M. S. Larsson (artiklar som "Professionalism - Rise and Fall" och "Proletarianization and Educated Labor"), Oppenheimer ("The Proletarianization of the Professional"), Derber i en antologi redigerad av honom själv med titeln Professionals as Workers, samt en rad andra för specialområden som exv. läkare). Aronowitz False Promises: The Shaping of American Working-Class Consciousness.
s. 96: Svårigheter för professioner att tala med en röst. Ofta flera olika organisationer som kan ha lite olika politiska affiliationer.
s. 112: Den lilla evidens som finns säger att professionella inte minskat i allmänhetens anseende. Enkäter gjorda 1966 och 1981.
Nelson & McGough: "The informed client: A case-study in the illusion of autonomy" kan kanske vara intressant.
Snarare producerar man nya esoteriska begrepp och metoder. Självhjälp har inte tagit över (finns inga belägg). Datorerna verkar förbli i händerna på de professionella (men är det SAMMA professioner?).
(Går det att undersöka respekten för olika yrkesgrupper i SOM, över tid?)
s. 113: En del maktutövning sker inte bara i lag, utan även genom interna regler. T.ex. genom vilka pengatransaktioner som är legitima gentemot klienter, prissättning, relationer kolleger sinsemellan, samarbete med andra yrkeskategorier som man inte gillar. Många av dessa trust-lika relationer hade tidigare undantag i lagstiftningen, men tycks nu vara på väg att förbjudas.
s. 120: 25% selfemployed år 1900 till 9% år 1975. Men detta återspeglar inga stora transititioner från egenföretagande till anställning. Mest av allt expansion av befolkningen.
s. 123: Diverse argument för att anställning inte nödv innebär en försämring/deklassering. Man har inte nödvändigtvis mer jobb, eller kan bestämma mer själv i realiteten. Autonomin kan upprätthållas i många fall i betydande grad.
s. 126: De flesta professionals jobbar inte i corporations, utan i offentlig sektor, non-profits, eller i olika former av partnerships/löntagarägda företag.
Kapitel 7 är en inventering av de juridiska ramverk som ger professionella särskild ställning som anställda. Finns motsvarande inventering för Sverige? Mycket diskussion om huruvida professionals har samma makt som management. Freidson är skeptisk till detta. På s. 154 säger han att ja, det ligger något i att den tekniska kompetensen spiller över i arbetsledande makt. Men de professionella är fortfarande inte i närheten av att bestämma över organisationernas resurser så mycket som managers gör, så de har inte mycket inflytande över vilken sorts jobb som ska göras.
Kapitel 9 om "The Professionals in the Political Economy". Nämner en rad aktuella organisationer där professionella finns: aktivism i lagstiftande församlingar (i USA ganska splittrat), advisory committees, och så en diskussion om "The Many Voices of Professionals"!
s. 196-199: Truman 1951 The Governmental Process, s. 115-34, 157-185: Professionella har svårt att ta gemensamma positioner i policyfrågor. Se även Heinz et al. 1979, "Diversity, representation and leadership in an urban bar". Hailliday (1982) The idiom of legalism in bar politics, om svårigheterna för jurister att enas under McCarthyismen. Truman påpekar även att det kan vara lite oklart vem som för professionens talan. Jfr American Medical Association med American Public Health Association, och American Bar Association med National Lawyers Guild.
Resonemang om hur kändisvetenskapare får större inflytande än forskarnas egna sammanslutningar, s. 197-199. Dock med vetenskapliga meriter i botten!
Resonemang om professionals roll i skapandet av standards för produkter och arbetsförhållanden. Här hittar man sannolikt inflytande från dess mainstream. Varken the mavericks eller stjärnorna sitter med i den här sortens arbete. Dock, menar Freidson (s. 205), verkligen inte självklart att de leder dessa processer.
s. 200: Denna "vardagsmakt" är avhängig politiska beslut och de som beslutar om credentials.
s. 204: Mycket av regleringarna handlar om kamp för personalnärvaro.
Thursday, April 14, 2016
Weber om klasser
Ska man kanske läsa lite om "the boundary problem" igen. Hur viktigt är detta? Tycker marxister egentligen att det är så centralt? Har för mig att jag sett en invändning mot Weber (kanske Freddy Castros avhandling) om att det leder till ett alldeles för stort antal klasser. Men det är ju just själva poängen. Motsättningar är inte något självklart för Weber etc. Och det låter empiriskt rimligt.
Ur några sidor av Ekonomi och samhälle, vol 1.
s. 210: Klassituation = sannolikheten för materiell försörjning, yttre social ställning (men inte status?) och inre liv till följd av kontroll över materiella ting eller prestationsförmåga (inom en given ekonomisk ordning). Jag kan se poängen i att säga att detta inte handlar om produktionsrelationer. Det håller t.ex. öppet för att man kan ha många olika sådana relationer. Detta är inte heller lika fixerat vid storlek och klasser.
Ägarklass = "vars klassituation främst är bestämd av skillnder i ägande" (men är det inte alltid gentemot andra som inte äger i så fall, inte bara de som äger).
Yrkesklass = "klassituation primärt är bestämd av chasterna till avyttring av varor och tjänster på en marknad". Innebär inte detta att alla som jobbar inom ett och samma företag är en klass? Låter lite rimligare om man tolkar det som att det handlar om varan arbetskraft, men det finns egentligen inget som pekar mot att det är så man ska tolka det.
Social klass = En mängd klassituationer inom vilken social rörlighet "lätt kan ske och är typisk".
I princip är väl detta tre strukturer som kan existera parallellt? Iaf borde man kunna tillhöra både en ägarklass och en yrkesklass på samma gång, i princip, om än inte sannolikt.
Personer i dessa grupperingar kan sedan sluta sig samman i klassorganisationer.
Ägarklass handlar om olika typer av monopol, där jag inte förstår alla. Vad är "monopolbildning på kapital till följd av oförbrukade överskott" (ej exakt citerat). Även utbildning nämns här som ett monopol. Låter lite överdrivet.
Exempel: positivt privilegierade: rentierer som äger slavar, fartyg, jord, skulder, värdepapper; negativt: ofria, deklasserade, fattiga.
Däremellan finns en massa "medelklasser" som får sin försörjning genom egendom eller kunnighet. Vissa är yrkesklasser (mindre företagare, proletärer), men inte alla (bönder, ämbetsmän, hantverkare). Återigen, varför ska en exklusiv form av kunnighet ses som ett fall av en ägarklass?
s. 211: W säger att klasskonflikter inte nödvändigtvis leder till några revolutioner. Även om sådana konflikter kan förekomma så: "Dylika strider behöver dock inte syfta till ändring av det ekonomiska systemet utan kan primärt syfta till en ändring av egendomsfördelningen." (Talar han om facket här?)
När det gäller yrkesklasser: positivt privilegierade yrkesklasser är de som har "monopol på ledningen av produktionen till gagn för klassmedlemmarna", och som kan trygga sina förvärvsmöjligheter genom politiskt inflytande. (Låter mycket som det Parkin talar om som enclosure.) Exempel är företaare, "fria yrken" som advokater, läkare, konstnärer (professionella?), arbetare med unika kvalifikationer.
Negativt privilegierade (som ej definieras) är arbetare (men det förklaras inte vilka dessa är närmare).
Däremellan finns självständiga bönder, hantverkare, tjänstemän.
Som sociala klasser räknar W upp arbetarklasen, småbourgeoisien, egendomslösa intellektuella och specialister, besuttna & bildade. Svårt att säga exakt vad detta motsvarar. Och givet vad som sagts tidigare måste det vara en historisk diagnos, snarare än mer ahistoriska begrepp som de förra.
s. 212: "Att vara 'självständig' småborgare var tidigare något som varje arbetare eftersträvade." (Jfr historiepodcasten om att "achieve competency".)
Organiserad klassaktivitet riktas oftast mot direkta fiender (mot företagare, inte mot aktieägare). Det krävs ett stort antal människor som befinner sig i liknande situationer. Det krävs handfasta, lättförståeliga mål. Tekniskt sett lätt att samlas/organisera.
Status = Positiv eller negativ prestige, grundad på livsstil, formell utbildning, eller härkomst och yrke. Inte direkt en följd av pengar. Statusgrupp (Stand) är en grupp människor som inom en viss enhet gör framgng på speciell uppskattning och särskilda privilegier (inte W:s ord). Uppstår genom yrke, arvskarisma, tillägnande av makt.
Statusgrupper hör till skillnad från klasser mer ihop med feodala, patriarkala, liturgiska (?) kulturer.
Ståndssamhälle och klassamhälle som kontraster. Vad är samhället främst indelat i?
Subscribe to:
Posts (Atom)