Den första jag hade tänkt gå igenom är Guido Jansens avhandling från 2011: Social Cleavages and Political Choices - Large-scale Comparisons of Social Class, Religios and Voting Behavior in Western Democracies, från Universitetet i Nijmegen. Det visade sig dock att det mest intressanta kapitlet hade samma titel som en artikel som publicerades samma år, så vi börjar med den istället:
Giedo Jansen, Nan Dirk De Graaf, Ariana Need (2011) Class voting, social changes and political changes in the Netherlands 1971–2006, Electoral Studies 30, 510–524
En fallstudie av Nederländerna, som handlar om frågan i vilken mån klassröstningen kan förklaras av politiska förändringar (partisammanslagningar och partipositioner). Socio-kulturella specialister sägs i abstract vara viktiga för att förstå förändringar i klassröstningsrelationerna.De hittar en klar inverkan, men politiska förändringar förklarar inte den trendmässiga nedgången. (Men gör de socio-kulturella specialisterna det då?)
Uppräkning av bottom-up-mekanismer - s. 510-511: "These ‘bottomup’ explanations often assume one or more of the following processes (Evans, 2000): the income and living standard of workers are rising and are increasingly similar to those of the middle class, partly because there is also a growing
group of low-paid and low-status white-collar employees (Dalton, 2008). New ‘post-industrial’ and value-cleavages have replaced or cross-cut the class-based conflict. And rising levels of education and ‘cognitive mobilization’ have enlarged voter’s ability to make political choices [/] independent from old class-based loyalties. The traditional economic boundaries between classes have, is often assumed [min kursivering], become blurred. The social and political distinctiveness of social classes have in consequence declined. Compositional changes involve transformations in the economic and occupational structure of advanced industrial economies. Due to processes like de-industrialization
and market liberalization the number of working class labourers declined. At the same time the service class grew rapidly and became increasingly heterogeneous, creating new lines for political conflict."
Och mot detta ställs såklart politiska alternativ/förhållanden.
De har lite andra klassdistinktioner än De Graaf (2001) som undersökte samma sak, och använder data från CMP. Detta anges vara deras väsentliga innovationer.
s. 511:Using more data and better differentiated measures of social class and party choice, we reexamine De Graaf et al.’s question whether the emergence of GreenLeft led to any class realignment. But additionally, using data of the Comparative Manifesto Project (Budge et al., 2001; Klingemann et al., 2006) we examine the interaction between the party positions and social class.We aim to test whether class voting in the Netherlands is affected by changes in party’s ‘old’ socialeconomic positions and ‘new’ cultural conservativeprogressive positions.
Deras teoretiska sektion är en story, som då och då avbryts för formuleradet av hypoteser. Först diskuterar de klassamhällets utveckling. Det tvådelade klasschemat sägs vara för enkelt, och likaså det som Nieuwbeerta föreslog. Man måste även dela upp Service Classes i Socio-cultural specialists och Bureaucrats. Detta legitimeras med att detta är en bättre avbildning av klasstrukturen, vilket låter mycket märkligt för mig. Möjligen kan dessa uppdelningar legitimeras med hänvisning till att man vill belysa förändringar i mönstret i det förra schemat. Men vi får väl se hur det blir nu om de applicerar sitt schema på hela perioden.
Förklaring av socio-kulturella specialisters vänsterröstning: s. 512: Second, socio-cultural specialists have specific skills and knowledge involving social services and socialcultural issues, and they more often work in a public or non-profit field (e.g. health, education) that requires state support. Research has shown that the social-cultural specialists therefore have developed a distinct leftist political orientation (Güveli and De Graaf, 2007; Güveli et al., 2007a, b). Güveli et al. (2007b) found that over the last three decades the low social-cultural specialists had become the most leftist class in the Netherlands.
"Require" är väl att ta i. De skulle kunna ordnas privat också. Belägger verkligen Güveli att detta är förklaringen? Ganska lik Zetterbergs förklaring, i mitt tycke.
De tar upp tanken om arbetarkonservatism, som de kollar indirekt på tre sätt: om arbetarklassen har en tendens att undvika left-libertarian parties, om inverkan av åsikter om ekonomi (omfördelning) har minskat genom åren, och om utbildning har ökat inflytandet på partival. Låter inte helt solitt på något sätt, men jag har svårt att säga varför.
Sedan kommer hypoteser om att klasserna röstar olika när det gäller ekonomi och "kultur" (vad det nu betyder här). Slutligen kommer två hypoteser om hur partiernas positioner påverkar styrkan i sambanden.Den första är lättbegriplig ("The decline of the association between class and vote becomes less strong when we take the ideological position of parties into account (H5a).", s. 513), men den andra är svårare: "The association between economic ideology and party choice becomes less strong when we take the economic position of parties into account (H5b)." (s. 513). Resonemanget innan handlar om att konvergens i den ekonomiska politiken leder till minskad prediktionskraft för de ekonomiska åsikterna på partival. Men i så fall borde väl sambandet stärkas när man kontrollerar för position?!
Teorisektionen avslutas med ett resonemang om betydelsen av uppkomsten av "GreenLeft", en sammanslagning av fyra vänsterradikala partier 1989. De Graaf et al. (2001) menade att dessa fick över delar av medelklassen till vänstern (och skapade en ny gruppidentitet, men det verkar mindre viktigt). Den hypotes de formulerar är rimlig (socio-kulturella specialister stödjer nya vänstern efter att GreenLeft formerades) och hyfsat begriplig. (Men varför skulle de inte stödja dem innan? Förmodligen är förklaringen att inget alternativ fanns.) Men varför ställde De Graaf et al. (2001) upp hypotesen att det skulle öka sannolikhet för medelklassen att stödja "the old left"? Möjligen öka sannolikheten för att stödja vänstern i allmänhet, men varför den gamla?
Sedan kommer variabler. De kontrollerar för ålder, religiös tillhörighet och kön. Valdatan är Dutch Parliamentary Election Studies (DPES) 1971–2006. De delar upp alla partierna i fyra grupper: old-left, new-left, liberal right och religious parties. Detta omfattar inte alla väljare, utan resten utesluts ur analysen. (Varför inte en "other"-kategori?) De tittar huvudsakligen på oddsen för att rösta vänster (två sorter) snarare än liberal-right. Att denna kontrast redovisas närmast beror på att deras intresse ligger just i skillnader i medelklassröstning. Klasschemat är Güvelis modifierade variant av EGP. Economic conservatism mäts med en fråga om folk tycker att man ska öka eller minska inkomstskillnaderna i landet, på en sjugradig skala (efter att personen har fått placera in partierna på den). Utbildning mäts genom antal skolår (alltså inte kategorier för vilken nivå man har påbörjat eller fullbordat, som vi gör i Sverige). Partipositionsdata kommer från CMP. De skapar ett vänster- högerindex av tre policykategorier (planned economy, welfare och market economy, vad det nu står för) och tre kategorier om omnämnanden av sociala grupper: working class and unions, positive och negative, samt middle class and professional groups, positive. De gör även ett conservative-progressive index:
s. 515: For this purpose we employ a scale construction procedure used by Keman and Pennings (2006) who use the total of five policy categories to measure the emphasis on progressive issues, and five categories to measure conservative issues. The progressive issues are: anti-growth economy, national way of life: negative (i.e. appeals to patri- otism/nationalism), multiculturalism: positive, traditional morality: negative (i.e. opposition to traditional moral values) and environmentalism: positive. The conservative issues are: social harmony (e.g. need for society to see itself as united), national way of life: positive, multiculturalism: negative, traditional morality: positive and middle class groups: positive.
Varför räknas anti-growth hit, det är ju en ekonomisk fråga. Och varför ska även middle class groups räknas med här? I synnerhet som de ju själva ska testa en teori om att det finns medelklass som inte alls är konservativ.
Vidare till analysen. Först testar de tesen om "blurring of class boundaries" genom att kolla på prediktionkraften av klass på "economic conservatism", kontrollerat med årsdummies. Tanken är här att om koefficenterna har blivit mindre överlag, så har klass minskat i förklaringkraft. De finner att det finns en minskning, men att den inte är signifikant, utom i fallet sociokulturella specialister. Här förstår inte riktigt hur de gör. De redovisar koefficenterna för 1971, och vad koefficenterna hade varit om det hade funnits en linjär trend. Varför då? De har ju koefficenterna för 2006, det är ju bara att jämföra med dem. På något sätt handlar det om att kontrollera bort effekterna av just det året. Kanske predicerar de värdet för t=2006, under kontroll för den dummyn.
I deras MNL-modell fokuserar de på jämförelsen old left vs. liberal right och new left vs. liberal right. Och det är väl den som är relevant när det gäller udda medelklassval. De kör med årsdummies och även med interaktioner för klasserna. Det sistnämnda gör de för att få ut trender.
Hur som helst, de visar en serie tidsserier med odds-ratios för klasser på new och old left vs. liberal right. Jag gör ffa två iakttagelser: Service class har kommit att skilja sig allt mindre över från the manual class. Sedan vill de ha det till att detta främst beror på ökningen av sociokulturella specialister. Och det ligger något i det, för de har alltid haft större sannolikhet för att rösta old left, snarare än liberalt, och de har en svag trend uppåt. Men även "technocrats", den del av service class som är mest höger, har en tydlig trend åt det hållet över tid. Sociokulturella specialisters sannoliket för att rösta new left är överlag stabil, men rakar i höjden på slutet.
Många siffror är det. Märkligt därför att de inte kommer till någon tydligare slutsats på slutet. Kanske för att deras teoretiska vinkel är lite vag. Det handlar mest bara om att beskriva klassröstningen och att förklara den. Men man uttrycker sig nästan hela tiden väldigt nära variablerna. Man återknyter inte till de teoretiska utgångspunkterna i slutsatserna. De skriver att det finns effekter av strukturförändringar (de sociokulturella specialisterna). De har också funnit att skillnaderna i ekonomisk ideologi mellan klasserna har minskat genom åren, men att detta bara är en partiell förklaring. Sambandet mellan låg utbildning och vänsterröstning minskar, något. (Deras kommentarer här är något märkliga och värda att återkomma till.) De kommer fram till att GreenLeft inte spelade någon roll för nedgången i klassröstning (behöver titta närmare för att se vad det innebär). Ekonomisk vänster-höger påverkar klassröstningen, men inte positionerna vad gäller kulturella frågor. (Men de svarar inte på kärnfrågan vem som hade tjänat på detta!) Visserligen har arbetarklassen en tendens att välja konservativa partier i den kulturella dimensionen (återigen, behöver titta på resultaten för att förstå vad de menar här), men det finns ingen evidens för att ökande avstånd i denna dimension har minskat klassröstningen. (Detta är ett ganska textnära referat. Här blir jag lite orolig för att de förväxlar två mått på klassröstningen: de siffror man får ut på typ ett två-klasschema, och de man får ut på deras egna, mer nyanserade.)
De nämner också möjligheten att partistrategi är en endogen följd av klasstrukturens utveckling. Och det är ju detta som är den egentliga centrala frågan!
Geoffrey Evans and James Tilley (2012). How Parties Shape Class Politics: Explaining the Decline of the Class Basis of Party Support. British Journal of Political Science, 42, pp 137-161 doi:10.1017/S0007123411000202
Summering av den brittiska debatten: s. 137: Since then class has lost much of its ability to condition electoral behaviour, so that even proponents of the ‘trendless fluctuation’ interpretation of class voting patterns, advocated by Heath et al. in the 1980s2 and taken to characterize the period from the 1960s to the early 1990s,3 concede that by the late 1990s there had indeed been a decline.4
Här kommer återigen en uppräkning av bottom-up förklaringarna, vilket åtföljs av en generös fotnot med många referenser:
s. 137: "5 For influential statements of these various influences on the decline of class divisions, see: Seymour Martin Lipset. Political Man: The Social Bases of Politics (London: Heinemann, 1981), p. 521; Ronald Inglehart and J-R. Rabier, ‘Political Realignment in Advanced Industrial Society: From Class-Based Politics to Quality-of-Life Politics’, Government & Opposition, 21 (1986), 457–79; Terry Nichols Clark and Seymour Martin Lipset, ‘Are Social Classes Dying?’ International Sociology, 6 (1991), 397–410; Herbert Kitschelt, The Transformation of European Social Democracy (Cambridge: Cambridge University Press, 1994); Patrick Dunleavy and Christopher. T. Husbands, British Democracy at the Crossroads (London: Allen & Unwin, 1985); Peter Saunders, A Nation of Home Owners (London: Unwin Hyman, 1990); Mark N. Franklin, The Decline of Class Voting in Britain: Changes in the Basis of Electoral Choice, 1964–1983 (Oxford: Clarendon Press, 1985); Franklin, The Decline of Class Voting in Britain; Richard Rose and Ian McAllister, Voters Begin to Choose: From Closed-Class to Open Elections in Britain (London: Sage, 1986)." s. 138: "9 Clarke, Sanders, Stewart and Whiteley, Political Choice in Britain, p. 50. 10 David Butler and Dennis Kavanagh, The British General Election of 1983 (Basingstoke, Hants.: Macmillan, 1983), p. 8. 11 Rose and McAllister, Voters Begin to Choose, p. 82."
Sedan kommer det ett resonemang om att partiernas reaktion på detta inte har utforskats särskilt nära. Intressant referens: Thomas Koelble, ‘Recasting Social Democracy in Europe: A Nested Games Explanation of Strategic Adjustment in Political Parties’, Politics and Society, 20 (1992), 51–70;
Därpå kommer resonemang om political choice models. En intressant grej är att argumentet från Converse (‘The Shifting Role of Class in Political Attitudes and Behaviour’, in E. E. Maccoby, T. M. Newcomb and E. L. Hartley, eds, Readings in Social Psychology, 3rd edn (New York: Holt, 1958), pp. 388–99) om klasspositionens "användbarhet" dessa utgår från klass som short cut, eller heuristic device - snarare än, säg, social tillhörighet eller solidaritet. Är detta realistiskt, om det nu är så att issues och ideology spelar större roll idag? Det brukar väl tolkas som att det rationella inslaget, i någon mening, i röstningen har ökat.
Förbättringar i denna artikel gentemot tidigare studier (notera att fotnoten går till texter delvis författade av Evans själv). Och det är klart, som de påpekar sedan, att det är meningsfullt att göra det de gör som en undersökning av tesen om "trendless fluctuation": s. 142: Recent studies emphasizing political choice explanations of class voting have also not included the key explanatory construct: they do not measure what it is about party behaviour that influences cleavage strength.27 They have instead relied on evidence concerning the volatility and abruptness of changes in the class–vote association to indicate the likelihood that changes in association can be seen as political rather than social in origin.
Studiens design, a'la Aneshensel, om man så vill: s. 143: The approach adopted here is first to describe the pattern of change in the observed class–party association. This pattern of change then becomes the variation to be explained through the introduction of control variables with which we try to remove trends in levels of class–party support. These controls are not being pitted against class effects in a ‘variable race’, but are being used to estimate the impact on trends in observed class effects of changes in the patterning and effects of these control variables. If increases in class heterogeneity account for a decline over time in the class–party association, then controlling for these changes should remove trends in that association. Alternatively, if convergence in party left–right platforms accounts for convergence in the class–party association, then controlling for the left–right positions of parties should transform any observed slope into a flat line.
De formulerar tre hypoteser, en om att kontroll för social heterogenitet ska ta bort trenden, en om att skiftningar i partiernas höger-vänsterideologi ska förklara en del variation i klassröstning, samt en hypotes om att det senare bara gäller från 1970-talet, då det var då som rationalism i väljarbeteendet började slå igenom på allvar (snarare än social identitet).
De använder både BES 1959-2006 (1959 endast recall data från 1963) och British Social Attitudes (BSA), en årlig opinionsmätning från 1983-2006.
Variabler: De använder partiidentifikation, snarare än vote choice, för att kunna täcka alla år. BSA ställer denna fråga i omgångar, varav de första inte nämner något parti. Men de kombinerar dessa till alla som anger någon form av partitidentifikation (10% gör det inte). Klass är EGP-schemat, som tydligen måste ha rekonstruerats för de tidiga BES. De kör med sex kategorier: Upper service, lower service, routine non-manual, petty bourgeoisie, foremen and supervisors, working class. De fyra första är medelklassgrupper. De andra är arbetarklass. De har ett batteri variabler som kontrollerar för social heterogenitet:
s. 146: — Trade-union membership (current or not current member) — Housing type (council tenant, private tenant or owner-occupier) — Income (top decile, 9th decile, 4th quintile, 3rd quintile, 2nd quintile and 1st quintile)41 — Educational qualifications (degree, some higher education, more than minimum school leaving age, minimum school leaving age) — Private schooling (attended private primary or secondary school, only attended state schools). — The gender composition of occupations.
De kollar också på religiös tillhörighet, etnicitet (dikotom) och ålder. För partipositioner använder de CMP-data, men preciserar inte närmare hur de mäter höger-vänsterposition (på det sätt som Jansen et al. gör ovan). Jag läser texten som att det finns en standardkonstruktion för detta i CMP och att de tar den rakt av.
(Som exempel på generationsanalyser nämns: Butler and Stokes, Political Change in Britain; James Tilley, ‘Political Generations and Partisanship in the UK, 1964–1997’, Journal of the Royal Statistical Society: Series A, 165 (2002), 121–35.)
Bra figur först i resultaträkningen: predicerade sannolikheter för att rösta Labour, Tories och LibDem över tid för olika klasser. Vore juste med en sådan över Sverige: chansen att rösta (s), rött, rödgrönt. Som jag gjorde för Borås S-studenter, typ, fast med lite annan data.
De beskriver dessa figurer:
s. 150: Much of the reduction in class partisanship occurs in the later part of the period we are examining, rather than the earlier period on which many of the authors on the decline of class politics were basing their assessments. The overall decline is due to a large fall in the difference between classes in the 1960s, some slight decline between 1970 and the early 1990s, then another sharp decline in the mid-1990s, followed by another slight decline up to 2006.
Jag vet inte om jag håller med. Jag tycker det är rätt uppenbart att i figuren som beskriver Labour-röstningen (nedan) kommer den stora utjämningen under perioden 64 till 84. Därefter ser det mer ut som samvariation. Man kan också notera att det här ser ut som att det är främst arbetarklassen som rört sig bort från Labour, snarare än medelklassgrupperna som rör dig mot det. Å andra sidan har förmodligen de senare blivit större, så frågan är om det har lönat sig.
Men det är klart, ganska mycket kommer också där kring 1996, med Blair. Och då främst genom att medelklassen rör sig. Även arbetarklassen röstade mer Labour på nittiotalet än på åttiotalet.
Bra påpekande: s. 150: Why class differences in Conservative support should have declined somewhat less markedly is not clear from a social change perspective, though the difference in magnitude between Labour and Conservative convergence patterns is prima facie consistent with the argument that it is Labour’s shift to the centre that has been a key factor in class convergence.
När de sedan slänger in kontrollvariablerna för heterogenitet (på individnivå, om jag förstår rätt), så ändras bilden en del. De kör med följande profil: "These refer to a white male born in the 1930s with a minimum education in the state system, who does not belong to a trade union, is in the third income quintile, has no religion and is an owner-occupier." (s. 151). De beskriver den nya bilden bra här: "there remain real differences between classes even in later years: in 2006 the working class is still statistically significantly different to the middle-class groups in terms of the Conservative/Labour choice. More important is the shape of convergence. If social change accounts for all of the change in class voting for the main left–right parties, then the pattern of convergence seen in Figures 1a and 2a should flatten out: the funnel should become a tube." (s. 151) Särskilt bra påpekande det sista om att vi inte borde se några skillnader alls över tid, om social heterogenitet förklarade allt. Och viktigt: "The gaps between manual workers and the other middle classes follow very similar trends. Interestingly, what reduction in convergence we do see eliminates the shallow declines between the 1970s and early 1990s and between the late 1990s and 2006." (s. 152). Vet inte om jag köper tolkningen att inte mycket av nedgången hände på sjuttiotalet (men det går ju att kalkylera), men det här verkar rimligt. Social heterogenitet förklarar nedgången i klasskillnaderna då, men inte på nittiotalet.
Bra figur att ha kvar också:
Intressant referens: Philipp Rehm and Tim Reilly, ‘United We Stand: Constituency Homogeneity and Comparative Party Polarization’, Electoral Studies, 29 (2010), 40–53.
Bra översikt av den politiska utvecklingen med CMP-data. Notera att avståndet var litet även på femtiotalet, men att det nu har rört sig en bit åt höger (även om detta är mindre än vad man lätt kan tro). Här bekräftas intrycket att de tar en kontruktion av CMP-gänget rakt av.
Sedan kör de multilevel logit för att testa hypotes 2 och 3. Levels är individ och survey (dvs. år). De skattar tre modeller: en som bara är individerna, en som tar med heterogenitetsvariablerna och en som även tar med partiskillnadsvariablerna. (Notera att de först jämför graferna, med det som Erik kallade "eyeball econometrics", för att sedan testa mer rigoröst. Värt att minnas när jag skriver om mina grafer.)
Modell 1 innehåller också en tidsvariabel (år sedan 1959) och interaktioner mellan klass och tid (samma som Jansen et al. ovan, så att interaktionseffekten blir den genomsnittliga trenden). Notera nu att de kör med en dikotom partivalsvariabel! Men det kan jag också göra, med blocken. Här ser vi att klassröstningen blir svagare i alla klasser, men allra mest försvagad över tid faktiskt i Upper service. Man notera att foremen and supervisors också röstar mindre i lägre grad.
Modell 2 lägger som sagt på heterogenitetsvariablerna. Trenderna är fortfarande signifikanta, men svagare. Heterogeniteten går alltså inte bort, som H1 postulerade.
I modell 3 slänger de med en dummy för post-1974 och interaktioner med klasserna på det. Sedan slänger man slutligen inte en serie interaktioner för, om jag förstår rätt, klassernna*post-1974*partydivergence. Partydivergence är alltså nettot av Labour och Tories vänster-högerpositioner enligt CMP-datan. För de år då de inte hade val interpolerar de från de kringliggande åren. Med de variablerna får de bort alla trender. De flesta interationerna medelklass*post-74 blir signifikanta och negativa, vilket egentligen bara betyder att klasskillnaderna var större före 1974. Det viktiga är dock att trevägsinteraktionerna blir signifikanta nästan alla, vilket betyder att stort avstånd mellan Labour och Tories ökar klassröstningen. De redovisar predicted probabilities enligt profilen beskriven ovan, med
Sedan säger de något märkligt:
s. 159: Given that voter perceptions of party difference closely track the pattern of convergence in parties’ manifestos, we can conclude that there is prima facie evidence that party positions influence the electorate’s perceptions and, through this, the variation over time in the political choices of the different social classes.
Har inte sett sådan data nämnd någonstans i artikeln tidigare. Men om det stämmer så kanske jämförelsen med Sverige blir intressant, där någon sådan konvergens inte finns på samma sätt i väljarnas ögon.
En annan viktig teoretisk poäng: den förändrade klasstrukturen, inte upplösta klassgränser, är det som driver den minskande klassröstningen. s. 159: Moreover, these strategic shifts by parties of the left are prompted by the changing shape of the class structure itself. So the post-industrial transformation of the shape of the class structure, rather than the blurring or fracturing of class boundaries, is an independent influence on politics that in turn influences observed class differences in party preference. Contrary to the implications of much of the ‘bottom up’ literature on the decline of class politics in post-industrial society, strategic moves by political actors seem capable of generating pronounced changes in the social bases of party support over relatively short periods of time.
Sedan diskuterar de om det är Labours absoluta position eller deras relativa position som spelar roll. Men det kan inte avgöras med deras data. Dessa två variabler korrelerar för mycket för att kunna skiljas åt. Men de redovisar andra studier som kommit fram till att det är den relativa positionen som spelar roll. Och det är vad Jansen säger också.
De diskuterar också dealignment (snarare än heterogenitet) som möjligt endogenitetskälla. Detta kan de inte utesluta. Men vad skulle dealignment vara i detta fall? De mäter ju partisympati genom partiidentifikation.
Ungefär samma studie som ovan alltså, fast för England. Samma typ av data och samma interaktionseffekter. Dock hade de förra ingen kontroll av klassheterogenitet, och inte heller några teoretiska slutsatser att tala om. Däremot hade de här inte med något om de där sociokulturella specialisterna. Värt att fundera på. Å andra sidan hade de heller ingen nyvänster.
Class voting and Left–Right party positions: A comparative study of 15 Western democracies, 1960–2005 Giedo Jansen, Geoffrey Evans, Nan Dirk de Graaf, Social Science Research 42 (2013) 376–400
Nu är det det breda perspektivet. Förmodligen är detta en variant på ett kapitel i Jansens avhandling. Den är också med i Political Choice Matters. De använder det tyvärr ännu osläppta Comparative Dataset on Cleavage Voting och data från CMP för att bedöma idéerna om partipolarisering i ett bredare perspektiv.
I den inledande teoretiska diskussionen spelar de först upp bottom-up förklaringarna (här finns återigen en del drös), och formulerar utifrån dem hypotesen att klassröstningens förändringar bör vara långsamma och stadiga, och de bör förklaras av förändringar i väljares sociala karaktäristika, som kön och utbildning.
Kommenterar Przeworski & Sprague (1986): s. 377: "This approach is not exclusively top-down because it assumes that party strategy itself is conditioned by structural changes: Processes such as de-industrialization, market liberalization and globalization transformed the highly industrialized economies of 1960s Western Europe into post-industrial economies, in which the new service and middle classes expanded and the manual class shrank (Esping-Andersen, 1999; Kitschelt, 1994; Knutsen, 2006). On average, the size of the labor force employed in industry fell by nearly 40% between 1960 and 2005. Conversely, the share of the labor force employed in services gradually increased over the same period to an average of approximately 65% (own calculations on the basis of CPDS data; Armingeon et al., 2008). Office seeking left-wing parties can therefore be expected to place less emphasis on traditional work- ing class issues as the proportion of manual laborers in the population is smaller and its support carries less electoral benefit." Bra summering!
Sedan ställer de hypoteserna om absolut position (H3 "anchored in left-wing position", s. 378) eller relativ position mot varandra (H4). H5 är så till sist att någon av dessa två variabler kan förklara upp- och nedgångar i klassröstning.
Sedan kommer en omfattande beskrivning av CDCV. De bygger på Nieuwbeerta, men bygger också på senare data från EV och CSES (som jag antagligen borde bekanta mig lite mer med). Omkodningsprocedurerna var omfattande. De kör en fyrdelad klassvariabel: manual working class, self-employed, routine non-manual och service class. De har dikotomiserat partivalet och uteslutit de som röstat på gröna, regionala eller enfrågepartier. Tydligen är inte all data i CDCV valundersökningar, för de nämner att att vissa surveys har frågat vad respondenten skulle ha röstat på. Deras mått på partiernas vänster-högerposition verkar vara detsamma som Jansen et al. ovan. Tydligen har de fått utesluta vissa vänsterpartier, för att de inte finns med i CMP pga. att de var för små. De tar fram ett mått på "partisystempolarisering" genom att summera deras avvikelser från genomsnittet och vikta dessa mot partistorleken (men varför dela på 5, snarare än N?)
Intressant referens: Achterberg, P., 2006. Class voting in the new political culture. Economic, cultural and environmental voting in 20 western countries. International Sociology 21, 237–261.
De visar sedan upp lite fina descriptives, som de beskriver som out-of-line med förväntningarna i vissa avseenden: The only clear signs of de-polarization are observed in Australia, Belgium and the Netherlands, and to a lesser extent in Sweden. In these coun- tries there has been a rightward shift of left-wing parties since the 1960s and the L–R party system polarization decreased over this period has well. However, most discussions of depolarization refer to the period from around 1980 onwards. If we concentrate on that period we see for Britain the clearest and perhaps most well-known example of a right-wing shift by a left party and as consequent ideological depolarization. For this period we also see convergence for Australia, Belgium (here the left party shifts left but right-wing parties shifted even further to the left), Netherlands, Sweden and France. (s. 382, min kursivering)
David Weakliem (2013) "The United States - Still the Politics of Diversity", s. 114-136 i Evans och De Graaf.
Weakliem använder ANES data för röstning, samt CMP och ANES (perceptioner) för att mäta partipositioner. Han ger oss en del deskriptiv statistik om hur klassröstning och religiös röstning i USA från 1952 och framåt. Sedan för han väldigt enkla analyser med klass- och religionsskillnader i röstning och måtten på partiskillnader (som för USA:s del ser rätt märkliga ut ibland, se t.ex. 1952, som sägs ha varit polariserat, när Eisenhower vann - även demokraterna hade bett denne bli deras presidentkandidat).
Resultaten ser Weakliem överlag som ett stöd för den sociologiska approachen, som Brooks & Manzas resultat att 'the professionals' har börjat stödja demokraterna. Även Bartels (2008) om ökade effekter av inkomst får stöd. Däremot lägger partiskillnadsvariablerna väldigt till väldigt lite i förklaringskraft, i alla fall när det gäller klass. Han säger att resultaten går emot Goldthorpe och Mair (i Evans 1999), som på varsitt sätt efterlyste att man tar in "politics" i modellerna.
s. 126: Sambandet mellan yrke/röstning och inkomst/röstning har utvecklats ganska olika. 1952 predicerade inkomst ingenting alls i partival. Sedan började det göra det. Den fluktuerar mycket, men jag tycker det verkar rimligt att tala om en svag uppåtgående trend.
s. 135: "Although there is little support for the 'social blurring' thesis, the size and the significance of the trend terms implies that there is something to be said for a more general 'bottom-up' or 'sociological' approach in which general social change produces gradual changes in political alignments."
Låter iofs lite märkligt detta. Vad är i så fall den sociologiska approachen, om det inte handlar om heterogenitet? Och på vilket sätt går hans data emot den tesen? Testar han den överhuvudtaget? Kanske kör han först en regression med klassdummies, och får ut log odds-koefficenter på det. Sedan kör han en regression med klassdummies och inkomstvariabeln, och tar log odds-koefficenterna på den. Båda uppsättningarna koefficenter korreleras mot partiskillnader.
Vad han tycker är värt att fundera på är att trenderna för inkomst och klass. Vi bör skilja mellan klass- och inkomströstning. Detta behöver väl iofs inte vara svårare än att inkomstutvecklingen blivit mer heterogen?
Martin Elff (2013) "Social Divisions and Political Choices in Germany 1980-2006", s. 277-308.
Precis som Hobolts kapitel gör Elff inget formellt test av political choice-hypotesen, utan gör deskriptiv statistik, och kör lite fri tolkning utifrån det. Han tar fram predicerade andelar som röstar vänster, baserat på logistisk regression som inkluderar class-by-year interaktioner
s. 294: "All panels are based on predicted percentages of vote intentions for SPD and PDS/Linke derived from logistic regression with main and first-order interactions effects of class and year of survey. The top-centre, top-right, and bottom-left and bottom-centre panels add main effects of several control variables to this model. From these extended models, predicted vote intentions are derived in such a way that they reflect the per-class-and-year averages of these vote intentions across all categories of the control variables. This allows us to obtain, for each year, those between-class differences in the support for the left parties that can neither be reduced to, nor are mediated by, compositional differences of these classes with respect to these control variables."
Dvs. de predicerar hur stor andel av respektive klass som röstade vänster, under kontroll för kompositionella förändringar. Men hur gör man detta i en regression? När man gör det i en tabell, då tar man andelen partianhängare i varje grupp, och så räknar man om gruppstorlekarna så att de blir konstanta för något mer eller mindre väl valt årtal. Vad konstanthålls här?
Linjerna blir väsentligen rakare när man kontrollerar för partipositioner (CMP Economic Left-Right), vilket antyder att dessa har förklaringskraft. Fortfarande ser dock linjen för lower service class märkligt böjd ut. Antyder detta att kompositionen av denna grupp har förändrats i andra hänseenden, som att den har fått större risker att hantera på arbetsmarknaden?
Geoffrey Evans och Nan Dirk de Graaf (2013) "The Importance of Political Choice and Other Lessons Learned", s. 391-406.
Nämner att den poolade analysen säger en del intressant om att utbildning är förklaringen till nedgången i klassröstning.
s. 392: "Education is more widespread in later years, and higher education is less concentrated in the middle classes. It can be expected to have weakened the distinctiveness of the more advantaged middle classes in this respect. The degree to which this aspect of social change accounts for changing class political divisions is potentially very interesting, but as we will see, this finding is not replicated in the case studies."
Detta kan enligt dem bero på att det är delvis olika fall, men också att man inte har så många kontroller i den poolade analysen. Förmodligen viktigast är att man bara har en dikotom partivalsvariabel.
Det finns en betydande variation i hur partierna har utvecklats. Ibland har de konvergerat, ibland inte. Korrelationen mellan konvergens och tid finns bara i tre länder. Inte ens i USA och UK, som har majoritära system, blir relationen signifikant (även om den är positiv). Så det tycks inte finnas något enkelt samband mellan post-industralism och partikonvergens. Och det verkar väl ganska logiskt. Medianväljarteoremet gäller ju i alla tider, så partierna har alltid haft starka skäl att ligga nära varandra. Sedan kan skälen för detta variera beroende på hur opinionen ligger (och det kan också variera till följd av partiinterna faktorer), men postindustrialism är inget som sådant ska leda till konvergens.
s. 400: Det finns fortfarande en nedåtgående trend som inte kan förklaras på detta sätt, säger de. Men det funkade väl i fallet UK?
s. 403: "We need to be clear, however, that although our evidence is not supportive of the idea that increasing social heterogeneity undermines class and religious voting, it in no way precludes a different kind of bottom-up thesis. Changes in the relative sizes of classes have implications for party strategy."
Frågor som saknas: partiskillnaders påverkan på valdeltagande, möjligheten att väljarna blivit mer uppmärksamma (och att skillnaderna därför blivit tydligare för dem), implikationerna av förändringar i flerpartisystem.
s. 405: De spekulerar i om klassröstningen kan komma att stiga, när medelklassen kommer att bestå allt mindre av första generationens medelklass. Det är Goldthorpes tes, och det är den som Oesch går emot.
No comments:
Post a Comment