Jag började försöka summera synen på medelklassens betydelse för den svenska välfärdsstatens utveckling i några studier som diskuterar detta. Det blev aplångt, men ganska många intressanta citat. Dock svårt att hitta någon bestämd, tydlig, rimlig teori om detta. Rothsteins modell ser helt fel ut efter mitt swing voter-papper. Svenssons tanke är rimlig, men oprövad. Esping-Andersen har en rad tankar, där en del är rimligare än andra, men återigen är de empiriska beläggen för de orsakssamband som hänvisas till mycket oklara.
Jag blir inte riktigt nöjd med vad man egentligen kan finna om ATP och vad den reformen egentligen betydde för SAP:s ställning och väljarframgång. Jag skulle vilja göra en historisk fallstudie för att se om det går att fastställa lite närmare (a) om det verkligen var ATP som lockade väljare (de tycks faktiskt ha kommit först när reformen var genomförd), (b) exakt vad i ATP som lockade väljare, (c) hur mycket i detta som var avhängigt de borgerligas (misslyckade) positioner, (d) om detta fick någon betydelse på lite längre sikt, (e) varifrån effekterna egentligen kom - var det att man levererade etc. eller något annat.
Esping-Andersen, Three Worlds of Welfare Capitalism
s. 31: "Since the new middle class has, historically, enjoyed a relatively privileged position in the market, they have also been quite successful in meeting their welfare demands outside the state, or, as civil servants, by privileged state welfare. Their employment security has traditionally been such that full employment has been a peripheral concern. Finally, any program for drastic income-equalization is likely to be met with great hostility among a middle-class clientele. On these grounds, it would appear that the rise of the new middle class would abort the social democratic project and strengthen a liberal welfare-state formula.
The political leanings of the new middle classes have, indeed, been decisive for welfare-state consolidation. Their role in shaping the three welfare-regimes decribed earlier is clear. The Scandinavian model relied almost entirely on social democracy's capacity to incorporate them into a new kind of welfare state: one that provided benefits tailored to the tastes and expectations of the middle classes, but nonetheless retained universalism of rights. Indeed, by expanding social services and public employment, the welfare state participated directly in manufacturing a middle class instrumentally devoted to social democracy.
In constrast, the Anglo-Saxon nations retained the residual welfare-state model precisely because the new middle classes were not wooed from the market to the state. In class terms, the consequence is dualism. The welfare state caters essentially to the working class and the poor. Private insurance and occupational fringe benefits cater to the middle classes. Given the electoral importance of the latter, it is quite logical that further extensions of welfare-state activities are resisted.
The third, continental European, welfare-state regime has also been patterned by the new middle classes, but in a different way. The cause is historical. Developed by conservative political forces, these regimes [/] institutionalized a middle-class loyalty to the preservation of both occupationally segregated social-insurance programs and, ultimately, to the political forces that brought them into being. Adenauer's great pension-reform in 1957 was explicitly designed to resurrect middle-class loyalties."
Senare på s. 52 säger han att det var en betydelsefull faktor i detta att den privata försäkringsmarknaden var ganska outvecklad i Sverige. Han nämner även en del andra, rätt oklara variabler: "working-class political formation" (menas något mer än organiseringsgraden?), political coalition building (bönderna, typ), och "past reforms".
I Norden och Kontinentaleuropa knöts medelklassen upp av staten, om än på olika sätt, som jag inte är säker på hur de går ihop. Varför erbjöd inte högern en segmenterad WS i Sverige? Eller var det en sådan deal som förlorade runt ATP-striden? Var dealen som S erbjöd så generös för mellanskikten att högern inte kunde matcha? Varför gjorde inte S i Tyskland likadant? Eller missbedömde svensk höger situationen? I de anglo-saxiska länderna kom medelklassen att leta efter dessa tjänster på marknaden istället.
Esping-Andersen: Politics Against Markets.
s. 27: gör skillnaden mellan klass som struktur och klass som kultur med termerna class structure-class formation.
s. 28: Fler hantverkare än industriarbetare skapar interna problem kring enighet. Galenson (1952): The Danish System of Labor Relations om hur skillnader i skill kan skapa meningsskiljaktigheter inom arbetarrörelsen.
s. 29: Skandinaviens familjebondgårdar tog småborgerligheten i riktning mot kooperativ och föreningar, liberalism och demokrati, snarare än fascism som under Poujadismen i Frankrike eller Tyskland. Det där måste jag också skaffa mig koll på.
s. 30: Poulantzas kallar mellanskikten för den nya småborgerligheten, Mallet för den nya arbetarklassen och Wright placerar dem i "Contradictory Class Positions".
s. 30: It is clear that the middle strata will play a pivotal role once the petite bourgeoisie die out and the traditional working class stagnates. Social democracy cannot avoid the task of building coalitions that unite its old core constituency with the rising white-collar strata. But how? And which strata? Several rough hypotheses present themselves. First, the middle strata are unquestionably a much more heterogenous entity than either the manual workers or the urban and rural petite bourgeoisie. This suggests that they are less predictably a colletive actor and that, to the extent a collective identity can be formed, its roots will probably be variegated. The importance of the state is naturally enhanced where white-collar employment is concentrated in the public sector. The location of the middle strata, in fact, is tightly circumscribed by how thte public sector evolves; in some measure, therefore, they are a politically created 'class'. It can be hypothesized that middle-strata employees centered in the collective and public services will have a closer affinity to labor than those in private-sector managerial and supervisory positions, but this could very well depend on the political coloration of the regime that controls public employment. One would expect that the emergence of collective identities among the new middle strata hinge on political factors. 'Objective' class location probably plays a lesser role than it does with the other classes.
Detta gäller medelklassen i allmänhet. Inte särskilt mycket om specifika förhållanden, även om där antyds något som jag tror på. De där politiska allianserna till olika yrkesgrupper måste nog preciseras en del.
s. 36: Bra för socialdemokraterna att "presidera" över offentlig sektors expansion. Knyter mellanskikten till dem. Ev. också bra om tjänstemän blir mer lika arbetarna.
s. 37: Ibland har det varit möjligt för socialdemokrater att gå i koalition med småborgerligheten. Jfr allianserna med bönderna tidigt 1900-tal. Simonssons avhandling om detta?
s. 113: "there is no doubt that the SAP's impressive performace, even during the troublesome 1970s, has been aided by its superior capacity to mobilize the new white-collar groups around political programs designed to appeal to workers and salaried employees alike. This was obviously so in the case of the ATP reform during the 1960s; it is also where the SAP failed to a degree in the 1970s."
Obestämt vilka program som avses. Och det där med ATP är fel, om man ska tro Svensson (1994).
s. 176: Skillnad mellan "folk-" och "löntagar"-allians. I den förra var alla intresserade av omfördelning. I den senare mindre så.
s. 236: SAP sägs stå inför ett avgörande skede, om dess nya ekonomiska politik kan ge en ny löntagarallians för ekonomisk demorkati.
s. 318-326: Problem för danska socialdemokratin att de inte bröt med bönderna tidigare. I Sverige gick detta ganska smidigt med ATP som höjdpunkt (detta kanske jag kan köpa - bönderna hatade den väl ännu mer, jfr vad Hägg säger). I Norge var det borgerliga som genomförde motsvarigheten till ATP. Detta med betydelsen av vem som genomför... Hur spelar det roll? Kanske dels genom att man får bestämma deltaljerna (djävulen etc.). Kanske genom att man i genomförandet får bonuspoäng för att ha levererat till den gruppen. Där har vi en grej som man skulle vilja mäta mer. Eller också kan detta förstås inom ramen för "retrospective voting". Men en pensionsreform tar tid på sig att leverera.
s. 321: Danska socialdemokraterna fick gå med på reformer som delade upp väljarkåren mer i produktiva/välfärdsklienter, hyrare/bostadsägare, olika sorters pensionärer,
Vad är detta med "negative-sum / positive-sum electoral politics" som GEA pratar om? Realignments som går med förlust/lönar sig? Ospecifikt begrepp. Borde han nog inte ha kommit undan med.
Om alternativa klasskoalitioner under efterkrigstiden: Esping-Andersen och Friedland: "Class Coalitions in the Making of West European Economies", i West European Politics, 1982.
Synd att GEA inte nämner fler exempel på löntagarvinnande / -förlorande reformer. Hade varit användbart att ha en lista.
Summa summarum: Inte jättemycket till tydlig teori. Man måste leverera. Det verkar också bra att motverka skiljelinjer inom löntagargruppen. Man ska inte gå in för omfördelning rakt av. Men samtidigt verkar GEA tänka att ATP verkligen gav SAP röster, vilket Svensson (1994) är skeptisk till. Här verkar krävas en hel undersökning till. Det ser onekligen ut (om man kollar i Oskarson 1994) som om SAP vann en betydande andel röster bland tjänstemännen mellan 1956 och 1960, men exakt vad var det som gjorde detta? Om Svensson har rätt i att alla medelklassgrupper redan var täckta är det ett starkt argument emot. Men var ALLA täckta? De kanske lockades av bonusarna som SAP lade in (vilka de nu var), och av att de borgerliga tog en alldeles för dålig position (vilken den nu var).
Rothstein: Vad bör staten göra?
s. 184: "Antingen har de kunnat begränsa sig till att driva traditionella arbetarklassfrågor, vilket å ena sidan försvårat eller omöjliggjort för partiet att nå regeringsmakten, men å andra sidan minskat de interna spänningarna inom arbetarrörelsen och gjort det möjligt för partiet att behålla en traditionell arbetarklassprofil. Eller också har de kunnat försöka bredda sin väljarbas genom att lansera en välfärdspolitik konstruerad så att den även attraherar tjänstemannagrupperna. [...] Risken har dock varit att den skapat starka ideologiska spänningar inom partiet och att den uppfattats som osolidarisk av partiets traditionella arbetarklassväljare vilka då kunna sluta rösta eller stödja partiet.
Hur svårhanterligt detta dilemma varit historiskt varierar enligt teorin mellan olika länder beroende på klasstrukturens komposition och hur arbetarrörelsen är organiserad."
s. 185: "för det första är det enligt denna forskning just den svenska socialdemokratin som framhållits som innehavare av det internationella mästerskapet i hanteringen av detta dilemma. Den har lyckats hitta bästa möjliga balans mellan arbetar- och tjänstemannaintressen genom utformningen av olika socialpolitiska åtgärdsprogram i enlighet med dessa post facto-handböcker i reformistisk politisk strategi."
Sedan kommer en utläggning av att personer med mellaninkomster stödjer välfärdspolitiken om de är nöjda med det som levereras - om de får valuta för sina skattepengar.
Torsten Svensson (1994) Socialdemokratins dominans
Svenssons och Molins böcker blir då i första hand studier av om Socialdemokraterna verkligen har tänkt på det här sättet.
Nackdelen med Svenssons studie är att den bara studerar Socialdemokratin. Det är många frågor som är obesvarade där.
Svensson pratar dock tidigt om att en poäng med hans undersökning är att väljarna inte har preciserade preferenser från början. Ska man tolka det som att preferenserna är en funktion av strategin?
Det är klart (s. 21-22) att det rör sig om att skapa stödet i någon mån. (En alternativ tolkning skulle kunna vara att det handlar om att göra saker som är tillräckligt väl förenliga med de vaga preferenser som folk har, eller med deras vardagsproblem, för att de ska acceptera detta.)
Svensson refererar Przeworskis ord om att klasskamp är en kamp om klasser, snarare än mellan. Kollektiva identiteter omformas ständigt. Detta förutsätter att det är identiteten som är mekanismen, och att nyckeln då ligger i utformningen av en gemensam löntagaridentitet. Intuitivt lite rimligt ändå. Man skapar en idealtyp som många kan se sig själva i och resonera utifrån. I så fall är "klassidentititet" (på appellnivå) något som är ganska frikopplat från ekonomiska strukturer, men kanske bestäms deras framgång av deras relation till denna struktur. Då är vi å andra sidan tillbaka i strukturförklaringarna. Strukturförespråkare är knappast omedvetna om dessa faktorer, men ser dem som mer eller mindre automatiska.
s. 30: Här citeras P om att preferenser inte är givna, utan skapas av partier. Men Przeworski ger knappast någon klar teori om hur, väl?
Löntagarstrategin anses bestå av generell välfärdspolitik, klassöverbryggande organisationer, och differentierad propaganad. Klasstrategin är arbetarpolitik, klassorganisation och klasspropaganda. Allt detta kan innebära ganska många olika saker. Men sedan preciseras inte effekterna på väljarkåren i annat än att stödet ökar eller blir stabilt med löntagarstrategin. Hur påverkas preferenserna? Spelar det inte roll vad högern gör?
Kritik mot P: oklart vilka byten (trade-offs) som är gångbara; måste dilemmat intensifieras - kan inte politiken omforma strukturen i sig (genom att tjänstemän och arbetare blir mer lika i sin sociala sitaution - men vilken situation avses)? För P är facket både något som möjliggör moderering och något som hindrar moderering.
s. 37: Här förs en diskussion om "vems strategi". Arthur Gould har ett par artiklar där han resonerar om medelklassens egen strategi (som dessutom sägs ha stor nytta av att man inte är organiserad och därmed mer flexibel). Låter, som Svensson påpekar, inte som strategiskt handlade alls, utan som efterhandsrationalisering. Artiklarna heter "The Salaried Middle Class in the Corporatist Welfare State" och "The Salaried Middle Class in the Welfare State in Sweden and Japan", från tidskriften "Policy and Politics". Istället ska det som Svensson talar om som den strategiska förklaringen handla om partiernas strategier.
Ett stort problem i Svenssons undersökning, som denne också tar upp, är att den inte undersöker högerns strategi vid samma tid. Den är inte heller jämförande. Därför blir det svårt att testa idéer om strategins betydelse för opinionen. För någonstans måste väl ändå preferenserna vara den beroende variabeln.
När Svensson själv gör en opinionsanalys är preferenserna ändå ganska givna, exogent. Det han försöker komma åt är om de gillar "sociala reformer" (dvs. välfärdspolitiken) eller inte, och han vill visa att det är större interaktionseffekt av den preferensen på benägenheten att rösta för socialdemokraterna i vissa grupper (tjänstemän). Men detta prövar inte hur preferenserna i sig bildas. En minst lika möjlig tolkning (eller kanske den som S gör) är att arbetarna delvis röstar av identitetskäl och av andra skäl, medan tjänstemännen bara har den generella välfärdspolitiken som man röstar på S för.
I denna opinionsanalys ingår också, enligt Svenssons sammanfattning, att stödet för "sociala reformer" ökade starkt i många tjänstemannagrupper under perioden efter 1956. Om jag förstår rätt så hade orden fått en annan innebörd efter ATP-striden. I den meningen var den konflikten definierande för mångas tänkande om politik. Av kapitlet i fråga framgår dock att det var först framåt 1960-talets slut som det skedde betydande skiften i dessa attityder, och att större delen av konvergensen mellan arbetare och tjänstemän handlade om att de förra blev mer negativa (s. 163). Det senare kan dock vara en termostateffekt.
s. 178: Två mekanismer: löntagarretorik och generell välfärdspolitik lockar väljarna; retrospektiv utvärdering av hur det funkade. Detta förtroendekapital kunde sedan behållas under en längre tid.
Dock även rimliga alternativa hypoteser: kvardröjande värderingar hos tjänstemän som kommer från arbetarklassen. Det senare studeras, och han kommer fram till att det tar bort en del av effekten av attityder till generell välfärdspolitik, men att sambandet ändå finns kvar.
s. 183: Här nämns också möjligheten att TCO har en radikaliserande inverkan. Men det kan så klart också vara så att de borgerliga inte går med i facket. Svensson gör inget bestämt statement i detta hänseende.
s. 219: "Såväl sjukförsäkring som ATP bärs upp av idén om standardtrygghet och lika villkor för alla grupper. Inkomstersättningsprincipen har föranlett olika forskare at var för sig etikettera såvl sjukförsäkrings- som ATP-reformen som [/] den reform som innebar övergången till "medelklassens välfärdsstat". Om det är nu är [sic] denna princip som är den geniala lösning som förenar rättviseprincip och strategisk fördel borde de eftersträvade effekterna följa båda reformerna. Så är nu inte fallet."
s. 288: "Miminilagstiftning med avseende på sjukförsäkringar och pensioner skulle ha permanentat olikartade sociala villkor arbetare och tjänstemän emellan. Tjänstemännens bättre avtal borgade för detta. Men den möllerska generella välfärdsstaten med inriktning på omfördelning till samhällets fattigare skikt, parad med frivilliga lösningar för de högre inkomsttagarna, kombinerades med Erlanders vidare ambitioner som kom till uttryck i "det starka samhället". Med ökat välstånd följde vidare idén att samhället inte bara borde garantera en minimistandard. Genom en satsning på generellt verkande socialförsäkringar som syftade till ökad social trygghet, men som inte inverkade på den rådande inkomstfördelningen, kunde en och samma politik presenteras för båda grupperna. Principen om inkomstersättning gav välfärdspolitiken ett ansikte som skulle kunna tilltala både arbetare och tjänstemän. Reformerna hade därtill den för det socialdemokratiska partiet gynnsamma effekten att de på sikt utjämnade skillnaderna mellan gruppernas sociala villkor och därmed ytterligare förbättrade partiets möjligheter att föra en löntagarpolitik."
Vilka är de sociala villkor som åsyftas? För mig låter det rimligare att säga ekonomiska villkor, eftersom det handlar om skydd mot vad som i grund och botten är ekonomiska risker (vad som nu är skillnaden mellan en ekonomisk och en social risk). Kanske är sociala villkor bara en synomym till riskskydd.
Här ser man hur som helst en tanke om att syftet inte var att vinna dessa väljare just nu, utan att förändra spelplanen på sikt. Dessa väljares preferenser skulle formas på sikt. Arbetarnas skulle lyftas något, tjänstemännen sänkas något, jämfört med vad som blivit fallet med en grundtrygghet och privata avtal. Syftet var inte att vinna väljare direkt, utan att driva igenom en politik som kunde tänkas vara gynnsam på sikt. Detta är slutsatserna i kapitel 7.
Om det verkligen hade den sortens effekter verkar dock vara okänt. Det är en svår kontrafaktisk utsaga detta. Men den hade kunnat tänkas vara lite testbar för mig. Synd att jag inser det nu så sent.
För att summera: Man kan disktuera olika effekter. En handlar om strategiska anpassning till preferenserna (vilket för att vara en förklaring till de höga röstetalen egentligen förutsätter att högern inte anpassar sig också). En handlar om socialiseringseffekter genom att man integreras i systemen, kanske genom policy visibility. En annan effekt om att det blir path dependency och svårt att ändra på ett sånt här system.
Svensson gör intressanta poänger gentemot de som hävdar att inkomstbortfall gillas av medelklassen: Ja, man försökte anpassa sig till tjänstemännen (åtminstone i pensionsfrågan), men det betyder inte att tjänstemännen gillade politiken väldigt mycket. Däremot hade man en tanke om att de här systemen skulle göra grupperna arbetare och tjänstemän lite mer lika. De skulle ha formellt lika villkor (men olika ersättningar, relaterade till lön), de skulle kanske se sig själva som ett gemensamt intresse i framtiden. Men hur rimligt är detta? Det låter på sin höjd som en fördröjande mekanism. Det finns en identitetskomponent i botten. S vill att alla ska tänka
på sig själva som löntagare, och högern vill behålla uppdelningen i arbetare och tjänstemän?
Fast hur förklaras i så fall framgångarna i valen kring ATP?
Är poängen från Svenssons sida här bara att tjänstemän inte gillar inkomstrelaterade ersättningar per se, utan bara gillar dem när de tjänar på dem? Dvs. de har ingen särskild samhällsetik som föreskriver detta (man ska få det man arbetat ihop etc.). De eventuella större populariteten för denna lösning handlade snarare om att de gynnades där och då (de fick extra benefits från S i övrigt). De långsiktiga effekterna handlar inte om policy visibility, utan om att man förändrade deras socio-ekonomiska situation som gjorde att de fick en löntagaridentitet.
Sunday, February 21, 2016
Saturday, February 20, 2016
Ett par kapitel ur "The Handbook of Political Sociology"
Dessa läste jag för att få lite överblick över mina fält. Ett kapitel om röstning och ett om opinion. Till min lättnad var det mycket jag kände igen. Nedan följer några blandade observationer.
Jeffrey Manza, Clem Brooks & Michael Sauder - "Money, Participation, and Votes: Social Cleavages and Electoral Politics". Detta är 202-226 ur The Handbook of Political Sociology. Cambridge: Cambrige University Press. Editors: Thomas Janoski, Robert R. Alford, Alexander M. Hicks, Mildred A. Schwartz.
Klassificerar The American Voter som, jämte Downs (1957) en vändning i väljarlitteraturen, bort från sociologi och mer rational choice. Dessa distinktioner är nog mindre viktiga idag. Såg dock en återkomst för detta i Heath, Jowell, and Curtices böcker om UK från 1985 och 1991.
Manza, Hout och Brooks 1995 skrev också de en översikt över klassröstningsforskningen.
De diskuterar den tidiga forskningen från bla. Tingsten och Lazarsfeld, som verkar ha varit ganska oteoretisk, utan bara rent prediktiv. Lipsets Political Man (som jag väl borde ha läst) verkar vara den första som mer systematiskt försöker kartlägga samband mellan sociala miljöer och politiska rörelser, och politiska utfall (demokrati/diktatur).
Michigan-modellen var enligt MBS, trots sitt fokus på stabilitet och partiidentifikation (som i sin tur var orsakade av sociala strukturattribut), den första modellen som ägnade lite uppmärksamhet åt "defectors" - de som inte röstar som de "ska".
Ekonomiska modeller: Downs (rationellt, prospektivt beteende), Fiorina (är väljarbeteendet grundat i retrospektiva eller prospektiva bedömningar), eller Kinder & Kiewiet (egotropiska eller sociotropiska observationer).
Diskussion av mekanismer som skapar skiljelinjer. Antyder, i mitt tycke, att skiljelinjer främst är en beroende variabel - något som måste be unpacked. Mekanismer som nämns är ekonomiska intressen, sociala nätverk, samt utvecklandet av sociala identiteter.
Mycket väljarforskning fick karaktären av en rena individundersökningar, utan att beteendet sattes i särskilt mycket socialt eller institutionellt sammanhang.
Processer i skiljelinjeforskningen: Sociala strukturer, dvs. grundläggande sociala uppdelningar. Vissa är ganska konstanta, om än tar sig olika former (kön och klass), andra varierar även i förekomst. Strukturer kan ändras både genom gruppers relativa storlek och genom förändring internt inom gruppen. Makropolitiska faktorer, som hur vissa organisationer mobiliserar, politiska partiers positioner. Slutligen även allt det där som har att göra med feedback (Hacker, Pierson).
Sedan kommer det en sektion om deltagande, som jag inte tar med just nu.
I avsnittet om väljarbeteende refereras en massa forskning om att de gamla skiljelinjerna är på väg ut. Deras samlade omdöme (s. 214) är att även om en del tillbakavisades, så resulterade även de studier som försvarade skiljelinjeperspektivet i en del medgivanden. Förklaringsfaktorer som nämns är ökat välstånd (en studie av Books och Brady från 1999, "Income, economic voting, and long-term political change in the US 1952-1996"), social rörlighet, utbildning, förändrade relativa storlekar på olika grupper. På den socialpsykologiska nivån nämns nedgång för klassmedvetande och rasism, och förändringar av den urbana strukturen som skapade denna psykologiska enhetlighet.
Sedan handlar det mest om pengar i valkampanjer.
David L. Weakliem - "Public Opinion, Political Attitudes, and Ideology", s. 227-246.
Avhandlar bl.a. frågan varför sociologer inte är så engagerade i opnionen längre.
Diskuterar den moderna föreställningen om PO som de samlade åsikterna hos den totala befolkningen. En del av kritiken hos Blumer och Schlesinger (den senare i en artikeln med titeln "The Humanist Looks at Empirical Sociological Research", från 1962) handlade om att man hade ändrat def. jämfört med Tocqueville, Dicey eller Bryce som tyckte att det bara gällde åsikterna hos kunniga eller public-spirited (man kan misstänka att detta ligger ganska nära mediafolket).
Opinioner skiljs ibland från attityder, som något mer specifikt. Attityder är mer generella predispositioner som ligger till grund för opinioner.
Refererar en skiljelinje mellan politiska och sociologiska förklaringar. Dock förenklad skiljelinje. Verkar egentligen ha handlat om de som insisterade på att klass fortfarande hade lika stark förklaringskraft som tidigare. Lite karikerat sägs den sociologiska approachen (s. 229) anta att samma sociala utveckling alltid leder till samma politiska resultat.
s. 230: Michigan-forskarna förklarade förändring bättre än Lazarsfeld et al. (som inte sa mycket om det alls). De tog hänsyn till identitet, men tenderade att tro att förändring berodde på saker som påverkade hela befolkningen, t.ex. ekonomin. Michigan var också faktiskt lite mer intresserade av ideologi och åsikter.
Intressant: Även Butler och Stokes fann att många väljare hade svårt att placera in partierna "korrekt".
Converse såg att åsikter ofta inte var korrelerade, och drog slutsatsen att folk har en piecemeal-approach till frågor, snarare än en konsekvent ideologi.
Mary Jackman, "General and Applied Tolerance" (1978), om större tolerans bland högutbildade som social desirabiliy bias.
Flera intressanta grejer av Lipset om arbetarklassmedvetenhet (borde enligt honom stiga i takt med utbildning och välstånd): "Revolution and Counterrevolution" (1970), kapitel i "Handbook of Social Psychology" (1954) om "The Psychology of Voting". Den senare behandlar även "cross-pressures" på medelklassen.
s. 235: Skäl till att sociologer slutade bry sig om opinionen: i den strukturella marxismens anda ansågs inte individuella åsikter vara intressanta, även en viss tolkning av Olson (1965) ledde tankarna i denna riktning (resurser avgör kollektiv organisering, inte gemensamma intressen), samt att denna approach hade svårt att förklara de nya sociala rörelserna.
Fyra moderna försök att förklara opinionsförändringar: ekonomisk utveckling och värderingar (Inglehart), framing, termostatmodellen, Stimson, policy feedback. Möjligen förklarar den första av detta de nya sociala rörelserna.
Parkins "Marxism and Class Theory" innehåller kritik av tanken om en invers relation mellan kulturella och ekonomiska konflikter.
Ett vettigt påpekande om deliberative polls-forskningen: ett viktigt substantiellt resultat, är att folk varken håller fast vid sina åsikter eller byter åsikter för att en auktoritet säger till dem, utan de utvärderar och diskuterar kritiskt.
Lite resonemang kring policy feedback. Understryker framförallt hur vaga en del påståenden i den litteraturen är.
Summerande omdöme (s.245-246): Tidig forskning hade framförallt nackdelen att de inte kunde förklara förändring. För Columbia var det en ren kompositionsfråga (förändringar i social sammansättning), för Michigan gällde det fluktuationer runt ett ekvilibrium.
Jeffrey Manza, Clem Brooks & Michael Sauder - "Money, Participation, and Votes: Social Cleavages and Electoral Politics". Detta är 202-226 ur The Handbook of Political Sociology. Cambridge: Cambrige University Press. Editors: Thomas Janoski, Robert R. Alford, Alexander M. Hicks, Mildred A. Schwartz.
Klassificerar The American Voter som, jämte Downs (1957) en vändning i väljarlitteraturen, bort från sociologi och mer rational choice. Dessa distinktioner är nog mindre viktiga idag. Såg dock en återkomst för detta i Heath, Jowell, and Curtices böcker om UK från 1985 och 1991.
Manza, Hout och Brooks 1995 skrev också de en översikt över klassröstningsforskningen.
De diskuterar den tidiga forskningen från bla. Tingsten och Lazarsfeld, som verkar ha varit ganska oteoretisk, utan bara rent prediktiv. Lipsets Political Man (som jag väl borde ha läst) verkar vara den första som mer systematiskt försöker kartlägga samband mellan sociala miljöer och politiska rörelser, och politiska utfall (demokrati/diktatur).
Michigan-modellen var enligt MBS, trots sitt fokus på stabilitet och partiidentifikation (som i sin tur var orsakade av sociala strukturattribut), den första modellen som ägnade lite uppmärksamhet åt "defectors" - de som inte röstar som de "ska".
Ekonomiska modeller: Downs (rationellt, prospektivt beteende), Fiorina (är väljarbeteendet grundat i retrospektiva eller prospektiva bedömningar), eller Kinder & Kiewiet (egotropiska eller sociotropiska observationer).
Diskussion av mekanismer som skapar skiljelinjer. Antyder, i mitt tycke, att skiljelinjer främst är en beroende variabel - något som måste be unpacked. Mekanismer som nämns är ekonomiska intressen, sociala nätverk, samt utvecklandet av sociala identiteter.
Mycket väljarforskning fick karaktären av en rena individundersökningar, utan att beteendet sattes i särskilt mycket socialt eller institutionellt sammanhang.
Processer i skiljelinjeforskningen: Sociala strukturer, dvs. grundläggande sociala uppdelningar. Vissa är ganska konstanta, om än tar sig olika former (kön och klass), andra varierar även i förekomst. Strukturer kan ändras både genom gruppers relativa storlek och genom förändring internt inom gruppen. Makropolitiska faktorer, som hur vissa organisationer mobiliserar, politiska partiers positioner. Slutligen även allt det där som har att göra med feedback (Hacker, Pierson).
Sedan kommer det en sektion om deltagande, som jag inte tar med just nu.
I avsnittet om väljarbeteende refereras en massa forskning om att de gamla skiljelinjerna är på väg ut. Deras samlade omdöme (s. 214) är att även om en del tillbakavisades, så resulterade även de studier som försvarade skiljelinjeperspektivet i en del medgivanden. Förklaringsfaktorer som nämns är ökat välstånd (en studie av Books och Brady från 1999, "Income, economic voting, and long-term political change in the US 1952-1996"), social rörlighet, utbildning, förändrade relativa storlekar på olika grupper. På den socialpsykologiska nivån nämns nedgång för klassmedvetande och rasism, och förändringar av den urbana strukturen som skapade denna psykologiska enhetlighet.
Sedan handlar det mest om pengar i valkampanjer.
David L. Weakliem - "Public Opinion, Political Attitudes, and Ideology", s. 227-246.
Avhandlar bl.a. frågan varför sociologer inte är så engagerade i opnionen längre.
Diskuterar den moderna föreställningen om PO som de samlade åsikterna hos den totala befolkningen. En del av kritiken hos Blumer och Schlesinger (den senare i en artikeln med titeln "The Humanist Looks at Empirical Sociological Research", från 1962) handlade om att man hade ändrat def. jämfört med Tocqueville, Dicey eller Bryce som tyckte att det bara gällde åsikterna hos kunniga eller public-spirited (man kan misstänka att detta ligger ganska nära mediafolket).
Opinioner skiljs ibland från attityder, som något mer specifikt. Attityder är mer generella predispositioner som ligger till grund för opinioner.
Refererar en skiljelinje mellan politiska och sociologiska förklaringar. Dock förenklad skiljelinje. Verkar egentligen ha handlat om de som insisterade på att klass fortfarande hade lika stark förklaringskraft som tidigare. Lite karikerat sägs den sociologiska approachen (s. 229) anta att samma sociala utveckling alltid leder till samma politiska resultat.
s. 230: Michigan-forskarna förklarade förändring bättre än Lazarsfeld et al. (som inte sa mycket om det alls). De tog hänsyn till identitet, men tenderade att tro att förändring berodde på saker som påverkade hela befolkningen, t.ex. ekonomin. Michigan var också faktiskt lite mer intresserade av ideologi och åsikter.
Intressant: Även Butler och Stokes fann att många väljare hade svårt att placera in partierna "korrekt".
Converse såg att åsikter ofta inte var korrelerade, och drog slutsatsen att folk har en piecemeal-approach till frågor, snarare än en konsekvent ideologi.
Mary Jackman, "General and Applied Tolerance" (1978), om större tolerans bland högutbildade som social desirabiliy bias.
Flera intressanta grejer av Lipset om arbetarklassmedvetenhet (borde enligt honom stiga i takt med utbildning och välstånd): "Revolution and Counterrevolution" (1970), kapitel i "Handbook of Social Psychology" (1954) om "The Psychology of Voting". Den senare behandlar även "cross-pressures" på medelklassen.
s. 235: Skäl till att sociologer slutade bry sig om opinionen: i den strukturella marxismens anda ansågs inte individuella åsikter vara intressanta, även en viss tolkning av Olson (1965) ledde tankarna i denna riktning (resurser avgör kollektiv organisering, inte gemensamma intressen), samt att denna approach hade svårt att förklara de nya sociala rörelserna.
Fyra moderna försök att förklara opinionsförändringar: ekonomisk utveckling och värderingar (Inglehart), framing, termostatmodellen, Stimson, policy feedback. Möjligen förklarar den första av detta de nya sociala rörelserna.
Parkins "Marxism and Class Theory" innehåller kritik av tanken om en invers relation mellan kulturella och ekonomiska konflikter.
Ett vettigt påpekande om deliberative polls-forskningen: ett viktigt substantiellt resultat, är att folk varken håller fast vid sina åsikter eller byter åsikter för att en auktoritet säger till dem, utan de utvärderar och diskuterar kritiskt.
Lite resonemang kring policy feedback. Understryker framförallt hur vaga en del påståenden i den litteraturen är.
Summerande omdöme (s.245-246): Tidig forskning hade framförallt nackdelen att de inte kunde förklara förändring. För Columbia var det en ren kompositionsfråga (förändringar i social sammansättning), för Michigan gällde det fluktuationer runt ett ekvilibrium.
Wednesday, February 3, 2016
Goldthorpe - Social Class and the Differentiation of Employment Contracts, ur "On Sociology"
s. 206: Klass, enligt Goldthorpe, är skillnader i "employment relations".
Redovisar flera studier som stödjer hans schemas konstruktionsvaliditet (de förväntade korrelationerna) och dess kriterievaliditet (de mäter de kategorier som sägs mätas).
s. 210-211: Siktar på en mellanposition mellan marxister som ser anställningskontrakt som maximering av exploateringen i enlighet med en söndra-och-härska-stategi, och ekonomer som ser det som rena effektivtetsfrågor. G satiriserar båda sidor genom att säga att marxisterna verkar anta att i framtiden kommer människors inställning till arbete vara så pass förändrat att effektivitetsproblemen har upplösts, medan ekonomerna tenderar att tänka sig att "whatever is, is efficient".
s. 213-214: Två centrala mekanismer som driver mot labor contract eller service relationship: svårigheten att övervaka arbetet och mäta produktiviteten och specificiteten i human assets. Dessa är oberoende av varandra. Låg på båda = labor contract. Hög på båda = Service relationship. Hög på ena = Blandade kontrakt.
s. 215: Pay per hour bäst när arbetstagare inte kan kontrollera tempot själva. Övervakning enklare när det finns en klar fysisk komponent, om än inte nödvändigtvis "manuell".
s. 216: Pay per unit bäst när det är kortsiktiga åtaganden.
s. 216: Allt arbete som inte är enkelt att övervaka och lätt att lära sig kommer att på något sätt avvika från labor contract.
s. 218: Övervakningssvårigheter ger behov av commitment. Vissa saker i arbetsinnehållet är svåra att precisera, när man t.ex. måste göra avvägningar mellan olika mål.
s. 220: Service relationship är ett mer diffust utbyte. Hägrande framtida belöningar på sikt är central. Som befordran. Då kan arbetsgivaren investera i vidareutbildning, etc.
s. 222: Hög skillnivå, hög övervakningsbarhet ger kontrakt med specifika penningbelöningar, men bevara långsiktigheten i relationen. Låg skillnivå, låg övervakningsbarhet ger kontrakt som avviker mer från tanken om specfika penningbelöningar.
s. 224: Var service relationships bara en historisk tillfällighet? Refererar forskning om att man numera köper in mycket sådana tjänster på konsultbasis utan långsiktighet, att företagen pressar på för mer flexibilitet osv. Här skulle också utveckling av mer sofistikerad övervakningsteknik kunna ingå. Då blir service relationships snarast en form av "slack" som var möjligt i en viss historisk epok. Referenserna är Halford & Savage i "Social Change and the Middle Classes" och Hallie (1998).
Richard Breen verkar ha skrivit mycket intressant om arbetsgivar-arbetstagarrelationen. Bl.a. om hur arbetsgivare försöker lägga över risker på arbetstagarna.
s. 226: Refererandes Breen säger G att service relationships nog kommer att finnas kvar i någon mån, eftersom man inte kan lösa problemen med assymetrisk information. Spekulerar dock i om relationen kanske kan förändras på så sätt att det som garanteras i denna relation inte är en anställning, utan anställningsbarhet (genom vidareutbildning etc.). Dock inte säkert att detta är till arbetsgivarens fördel, då det kan ge arbetstagaren bättre möjligheter att söka nya jobb.
s. 228-229: Det finns enligt G inga direkta belägg för att service relationship är på väg ut.
Redovisar flera studier som stödjer hans schemas konstruktionsvaliditet (de förväntade korrelationerna) och dess kriterievaliditet (de mäter de kategorier som sägs mätas).
s. 210-211: Siktar på en mellanposition mellan marxister som ser anställningskontrakt som maximering av exploateringen i enlighet med en söndra-och-härska-stategi, och ekonomer som ser det som rena effektivtetsfrågor. G satiriserar båda sidor genom att säga att marxisterna verkar anta att i framtiden kommer människors inställning till arbete vara så pass förändrat att effektivitetsproblemen har upplösts, medan ekonomerna tenderar att tänka sig att "whatever is, is efficient".
s. 213-214: Två centrala mekanismer som driver mot labor contract eller service relationship: svårigheten att övervaka arbetet och mäta produktiviteten och specificiteten i human assets. Dessa är oberoende av varandra. Låg på båda = labor contract. Hög på båda = Service relationship. Hög på ena = Blandade kontrakt.
s. 215: Pay per hour bäst när arbetstagare inte kan kontrollera tempot själva. Övervakning enklare när det finns en klar fysisk komponent, om än inte nödvändigtvis "manuell".
s. 216: Pay per unit bäst när det är kortsiktiga åtaganden.
s. 216: Allt arbete som inte är enkelt att övervaka och lätt att lära sig kommer att på något sätt avvika från labor contract.
s. 218: Övervakningssvårigheter ger behov av commitment. Vissa saker i arbetsinnehållet är svåra att precisera, när man t.ex. måste göra avvägningar mellan olika mål.
s. 220: Service relationship är ett mer diffust utbyte. Hägrande framtida belöningar på sikt är central. Som befordran. Då kan arbetsgivaren investera i vidareutbildning, etc.
s. 222: Hög skillnivå, hög övervakningsbarhet ger kontrakt med specifika penningbelöningar, men bevara långsiktigheten i relationen. Låg skillnivå, låg övervakningsbarhet ger kontrakt som avviker mer från tanken om specfika penningbelöningar.
s. 224: Var service relationships bara en historisk tillfällighet? Refererar forskning om att man numera köper in mycket sådana tjänster på konsultbasis utan långsiktighet, att företagen pressar på för mer flexibilitet osv. Här skulle också utveckling av mer sofistikerad övervakningsteknik kunna ingå. Då blir service relationships snarast en form av "slack" som var möjligt i en viss historisk epok. Referenserna är Halford & Savage i "Social Change and the Middle Classes" och Hallie (1998).
Richard Breen verkar ha skrivit mycket intressant om arbetsgivar-arbetstagarrelationen. Bl.a. om hur arbetsgivare försöker lägga över risker på arbetstagarna.
s. 226: Refererandes Breen säger G att service relationships nog kommer att finnas kvar i någon mån, eftersom man inte kan lösa problemen med assymetrisk information. Spekulerar dock i om relationen kanske kan förändras på så sätt att det som garanteras i denna relation inte är en anställning, utan anställningsbarhet (genom vidareutbildning etc.). Dock inte säkert att detta är till arbetsgivarens fördel, då det kan ge arbetstagaren bättre möjligheter att söka nya jobb.
s. 228-229: Det finns enligt G inga direkta belägg för att service relationship är på väg ut.
Monday, February 1, 2016
Brint - In the Age of Experts
s. 5: "My analysis will focus on two important outcomes for recent historical changes: first, the triumph of the idea of professionals as agents of formal knowledge over the older idea of professionals as 'trustees' of socially important knowledge; and, secondly, the splintering of the professional stratum along functional, organizational, and market lines. Politically, these changes have led, I will argue, to a polarization of views within the professional stratum, rather than to a separation of professionals from other social classes and strata." Denna spridning är större (och kanske mer intressant) än de procentenheter som skiljer professionals från andra "business people". Med den förstnämnda tesen verkar avses (s. 8) en utveckling mot snävare specialister, snarare än någon som saknar egen vilja. Något som Friedson menade var något som professionella har anspråk på: de vill lägga sig i målen, inte bara ge tekniska råd.
Lipset påstås porträttera "professionals" som en modererande kraft i demokratin i Political Man.
s. 13: Tar avstånd från "new class"-teorierna. Den ökande liberalismen är ett "kompositionsfenomen", snarare än ett resultat av förändringar i de professionellas situation.
s. 13: "The 'new class' theorists have placed much emphasis on higher education as a force encouraging intellectual distance from 'bourgeois society.' But only rather weak grounds exist for thinking that the high levels of education creates a sense of distance from business values. Higher education socializes most people into the ascendant views among political elites at any given time. In the conservative climate of the recent past in the United States, high levels of education (including professional and graduate training) were associated with conservative views - at least on issues related to the economy - just as they have been associated with more liberal views during periods of reform."
Ganska hårda ord, och en intressant hypotes! Gäller det alla typer av värderingar. Köper inte detta utan vidare. 60-talets förändringar gick väl ändå väldigt snabbt?
s. 16: De professionella var en kraft som skapade större socialt välmående och höll tillbaka "capitalist development" i viktiga avseenden. Inte helt klart vad som åsyftas.
s. 18-19: Brint vill korrigera följande föreställningar: Expansionen av de professionella är inte en följd av en allmän trend mot deras ökande makt i ett post-industriellt samhälle, utan har flera olika källor. De har inte heller fått större makt, annat än en liten politisk elit (kanske menar Brint här samma grupp som Rothstein et al. benämner "policyprofessionella"). Möjligen spelar de roll på ett förberedande stadium. Det finns visserligen en retorisk motsättning mellan komtemplationens och handlingens människor, men få ifrågasätter egentligen de moderna demokratiska marknadsekonomierna.
I kapitel 2 går B ut hårt och slår fast att organisering och monopolisering är kärnan i det man benämner "professionella".
Här får man lite, lite mer klarhet i vad han menar med "social trustee professionals". Han tar upp Hughes påpekande om de professionellas "guilty knowledge" - de känner till sina klienters synder och svagheter: ekonomiska problem, olagliga handlingar, sjukdomar med mera. Detta gäller i synnerhet under den tidiga perioden, med läkare, advokater och präster som de främsta grupperna av professionella. I den andra perioden, början av 1600-talet (förmodar jag - det står "seventh century", men det måste vara fel, s. 28), expanderar gruppen en del, främst med officerare och arkitekter. Dessa erbjuder inte i första hand "expert service" åt enskilda, utan åt staten. Redan här börjar man utarbeta en slags "noblesse oblige". Nästa fas kommer runt 1900 och är kopplad till kapitalismens utveckling, såväl vad gäller tekniska och affärsrelaterade yrken, som olika former av "sociala" yrken.
s. 32: Wilenskys modell för professionaliseringsprocessen, med den egna organiseringen i centrum, och den nya "regulatory state" i slutet av 1800-talet. Betonar ömsesidig nytta: professionen vann autonomi, staten vann ett effektivt medel för kontroll av verksamheten och universiteten fick nya klientgrupper för att sköta utbildningen.
s. 36: Här förklaras social trustee professionalism som att det är just kombinationen av "civic-minded moral appeals" med "circumscribed technical appeals". Denna ideologi spåras också till runt 1900. Ett tal av John F. Dillon inför ABA. Thorstein Veblen och John Dewey var varma förespråkare av detta. Veblens kritik av "conspicious consumption" hos the idle rich kontrasteras mot ingenjörernas samhällsnyttiga sysslor. Dewey ville ha en friare yrkesman, utanför de smala hierarkierna i den moderna industrin, som grund för "a responsible democratic polity".
s. 37: "Although social trustee professionalism remained preeminent at least through the early 1960s, it did not, as I have noted, fully control the field of ideal expressions. A second important ideal also developed over this period. This ideal of expert professionalism emphasized the instrumental effectiveness of specialized, theoretically grounded knowledge, but included comparatively little concern with collegial organization, ethical standards, or service in the public interests.
s. 37: "The most important source of expert professionalism was the indifference of some applied science occupation to the nonmarket elements of social trustee professionalism. Expert professionalism developed principially in the engineering specialities with close ties to entreprenurial and large-scale business and weak levels of collegial organization." Exemplen är olika sorters ingenjörer. Det är en professionalism som är inriktad på sånt som marknaden efterfrågar, som är lönsamt (men kanske har en aspekt av långsiktighet i sig, som lång utbildning).
Social trustee-idealet kom dock att dominera fram till och med typ 1960-talet. Wilenskys artikel "The Professionalization of Everyone?" förefaller ha varit inledningen på en attack. W ska ha pekat på flera hinder mot "substantive" professionalisering. Han pekade bl.a. på att autonomin ofta var ganska begränsad. Men det låter inte för mig som om detta ska ha varit något som siktar på underminering. Möjligtvis påpekandet att vissa "professionella" sysslor egentligen inte var särskilt professionella utan enkla rutinsysslor. Hänvisningar till "kollegialitet" handlade ofta just om att slippa kontroll (man tog för givet att alla var lika bra). Friedsons Profession of Medicine m.fl. var ett angrepp på tanken att professionella tjänade allmänheten. Amerikaner började i högre grad sätta likhetstecken mellan inkomst och status (har detta ändrats sedan dess?). Överskott på vissa yrkesgrupper i slutet av 1960-talet. Expansionerna gjorde att allt fler blev alltmer specialiserade, även i de yrken som var relativt autonoma. (Kanske blev det också svårare att påstå att det man gjorde var "särskilt viktigt"?) SCOTUS slog ned några viktiga lagar för de professionellas monopol (exv. förbud mot standardpriser och annonsering). Men även internt gick man i en sådan riktning. Läkare gjorde motstånd mot förbud mot "egenremisser" (remisser till kliniker i vilka läkaren hade egna ekonomiska intressen).
Frågan är, varför håller vissa professioner fast vid social trustee-idealet? Är det så enkelt att de inte har en avsättning på marknaden? Knappast när det gäller läkare. Refererar här till en artikel av Nathan Glazer: "The Schools of Minor Professions".
s. 81: Skillnad mellan kritisk och analytisk rationalitet. De flesta professionella sysslar enbart med det senare enligt Brint. De ifrågasätter inte sitt grundläggande ramverk, utan de använder det.
s. 82-85: Fyra kulturella värden: utbildning (ingen annan grupp är så bra på det), autonomi (återknyter till den gamla medelklassen som 'oberoende'), "balancing and synthesizing ideas" (man gillar tanken på pragmatism, och att stå i mitten mellan intressen - låter ganska teknokratiskt i mina ögon, men B använder inte det ordet), och kontinuiteter (med de gamla professionerna, åtminstone som en hyllning av de egna traditionerna, och en viss 'reserverad' kompetens).
s. 86: De professionella är i mitten av ekonomiska frågor (lutandes konservativt) och till vänster (liberala) i sociala frågor, sett till aggregeringen. Det finns också interna skiljelinjer, men de är komplexa och många, snarare än enkla core/periphery eller public/private sector.
s. 87-90: Här diskuterar B variationen i attityder i ekonomiska frågor. Menar att det är närheten till business eller staten som avgör, men när det gäller orsaker talar han bara vagt om normer, och säger att det kan handla både om att de gillar de normerna, och att de lär sig gilla dem. På s. 90 kommer dock en särskilt intressant formulering när han relaterar "närheten" till business som att vara en kunskapsfråga: en fråga om att kunna göra affärer och behärska principerna för business. Här diskuteras också att vissa professioner är mer av command-oriented settings, medan andra har consultation-oriented settings. De förra är militär och polis, och alla yrken som handlar om att upprätthålla social ordning (gäller det även socialarbetare?), de senare handlar snarare om dialog mellan jämbördiga parter.
s. 90- Sedan finns det också andra demografiska karaktäristika som förklarar variation i ekonomisk liberalism: ekonomiska utsikter (vilket förklarar de svartas och de ungas större ekonomiska liberalism)
s. 92: Amerikanska professionella inte så positiva till facket.
s. 96: Tre källor till ekonomisk liberalism bland professionella: "people-centered motivations (found most often in human services), idea-centered motivations (found most often in academic and public-policy circles), and expression-centered motivations (found most often in the arts)". Detta i kontrast till de som menar att det finns en gemensam nämnare.
s. 96: "The designation of liberal professionals as a "high-status group" - a conventional label in the "new class" theory - is itself largely misfocused. With a few exceptions - Hollywood, the liberal arts colleges, and some foundations - centers of liberalism are found primarily in the least advantaged and most vulnerable quarters of the professional stratum - among people who are younger, have little income, and are located in the tax- and contribution-dependent sectors of the economy."
s. 96-97: Progressiva människor inte nödv. detsamma som progressiva institutioner. Två exempel: nöjesindustrin och akademin.
s. 97-103: Liberalism i social issues hänförs till utbildning. Inte lika relaterat till inkomst och status här, utan till närheten till "middle class morality". Känns dock aningens spekulativt och det saknas referenser, när B säger att de lägre har varit mer beroende av klassisk "jobba hårt moral", snarare än någon mer grandios lära.
s. 102-103: Lite oklart varför social issues har sådan sprängkraft, eftersom de är helt förenliga med den ekonomiska ojämlikheten. Många social issues handlar om att få kapitalismen att fungera bättre. Men att de har det är ovedersägligt menar B. En möjlig förklaring är kanske att det egentligen handlar om ekonomi i många fall. Iaf när det gäller hudfärg och kön.
s. 104: Not om en massa bra referenser om de professionella som progressiv klass. Främst med avseende på olika förändringsperioder i den amerikanska historien.
I kapitel 6 försöker Brint redogöra för skillnaderna i attityder mellan professionella och business. Men detta blir inte så lyckat. Han vill inte godkänna några klassrelaterade förklaringar, som att grupperna har olika intressen, utan förklaringarna är istället vad han kallar "kompositionella". Dessa saker handlar mycket om utbildning, tidsanda (optmismen kring den sociala ingenjörskonsten) och skiftande frågor. Det senare kan kanske förklara en tillbaka gång för demokraterna i denna grupp på 80-talet (givet att attityderna förblev desamma), men annars är det bara förklaringar som har mer "tillfällig" natur, som inte kan förklara det bestående gapet mellan professionals och business. Samtidigt verkar han också prata om vissa yrken som "liberala" och andra som "konservativa" till sin natur (s. 110) och nämner också att republikanerna på 1980-talet uppmuntrade utbildningssystemet att producera fler med "deras" yrken.
s. 123: "The most likely contributors to the attitude gap are the larger employment settings in which very different proportions of professionals and business people are located, and in which attitudes are distinctively more liberal than those in the relevant contrasting setting. [Talar han om nätverkseffekter här? Annars blir det cirkulärt .] For example, because public and private sector workers tend to have rather different attitudes, and because there is a large representational difference between the mainly private sector managers and the mainly public sector professionals, sectoral differences should be one of the more important compositional influences behind the attitude gap. This logic suggests that the most likely contributors to the attitude gap on economic issues are the three employment variables - sector, income, and occupation (particularly in relation to differences between human-services professionals and business people). [Här låter det verkligen som att han säger båda sakerna på samma gång: det har inte att göra med speciella yrken, och det har att göra med vissa yrken.] On social issues, the most likely contributors are the education, age, and gender differences between professionals and business people. [I Sverige kan nog även omfördelningsattityder ha med kön att göra.] These compositional differences are an underlying source of the attitude gap between professionals and business people, and they provide the cultural ambiance [atmosfär] out of which sharper tensions sometimes flare."
Ett problem här kan vara att den klassrelaterade tolkningen är lite vag. Han pratar om "emerging class interests" men preciserar aldrig riktigt vad det handlar om. Möjligen gjorde de han kritiserar aldrig det heller. Men här kommer dock en bra precisering!
s. 123: Klassteorin kanske inte helt fel, men behöver omformuleras: "The gap may not be the result of class tensions arising in a more or less natural way from differences between the holders of 'economic capital resources' and the holders of 'knowledge resources'. Rather, the gap is more likely based on the kinds of groups and institutions in which social validated 'knowledge resources' are embedded." Behöver utvecklas, men det ger en bra kontrast mot de han opponerar sig mot. Det kommer också spekulationer senare om att detta är mycket en perspektivfråga: låt säga att offentliganställda börjar uppfatta sig själva som mer beroende av den privata sektorn. (Jfr dock Häggs påstående att välfärds-Sverige administrerades av män och kvinnor som stod helt främmande för målen med verksamheten.) Detta tolkar jag som ett påstående att perceptionen spelar roll, men att den sociala distinktionen mellan olika sektorer inte nödvändigtvis är särskilt klar.
Lipset påstås porträttera "professionals" som en modererande kraft i demokratin i Political Man.
s. 13: Tar avstånd från "new class"-teorierna. Den ökande liberalismen är ett "kompositionsfenomen", snarare än ett resultat av förändringar i de professionellas situation.
s. 13: "The 'new class' theorists have placed much emphasis on higher education as a force encouraging intellectual distance from 'bourgeois society.' But only rather weak grounds exist for thinking that the high levels of education creates a sense of distance from business values. Higher education socializes most people into the ascendant views among political elites at any given time. In the conservative climate of the recent past in the United States, high levels of education (including professional and graduate training) were associated with conservative views - at least on issues related to the economy - just as they have been associated with more liberal views during periods of reform."
Ganska hårda ord, och en intressant hypotes! Gäller det alla typer av värderingar. Köper inte detta utan vidare. 60-talets förändringar gick väl ändå väldigt snabbt?
s. 16: De professionella var en kraft som skapade större socialt välmående och höll tillbaka "capitalist development" i viktiga avseenden. Inte helt klart vad som åsyftas.
s. 18-19: Brint vill korrigera följande föreställningar: Expansionen av de professionella är inte en följd av en allmän trend mot deras ökande makt i ett post-industriellt samhälle, utan har flera olika källor. De har inte heller fått större makt, annat än en liten politisk elit (kanske menar Brint här samma grupp som Rothstein et al. benämner "policyprofessionella"). Möjligen spelar de roll på ett förberedande stadium. Det finns visserligen en retorisk motsättning mellan komtemplationens och handlingens människor, men få ifrågasätter egentligen de moderna demokratiska marknadsekonomierna.
I kapitel 2 går B ut hårt och slår fast att organisering och monopolisering är kärnan i det man benämner "professionella".
Här får man lite, lite mer klarhet i vad han menar med "social trustee professionals". Han tar upp Hughes påpekande om de professionellas "guilty knowledge" - de känner till sina klienters synder och svagheter: ekonomiska problem, olagliga handlingar, sjukdomar med mera. Detta gäller i synnerhet under den tidiga perioden, med läkare, advokater och präster som de främsta grupperna av professionella. I den andra perioden, början av 1600-talet (förmodar jag - det står "seventh century", men det måste vara fel, s. 28), expanderar gruppen en del, främst med officerare och arkitekter. Dessa erbjuder inte i första hand "expert service" åt enskilda, utan åt staten. Redan här börjar man utarbeta en slags "noblesse oblige". Nästa fas kommer runt 1900 och är kopplad till kapitalismens utveckling, såväl vad gäller tekniska och affärsrelaterade yrken, som olika former av "sociala" yrken.
s. 32: Wilenskys modell för professionaliseringsprocessen, med den egna organiseringen i centrum, och den nya "regulatory state" i slutet av 1800-talet. Betonar ömsesidig nytta: professionen vann autonomi, staten vann ett effektivt medel för kontroll av verksamheten och universiteten fick nya klientgrupper för att sköta utbildningen.
s. 36: Här förklaras social trustee professionalism som att det är just kombinationen av "civic-minded moral appeals" med "circumscribed technical appeals". Denna ideologi spåras också till runt 1900. Ett tal av John F. Dillon inför ABA. Thorstein Veblen och John Dewey var varma förespråkare av detta. Veblens kritik av "conspicious consumption" hos the idle rich kontrasteras mot ingenjörernas samhällsnyttiga sysslor. Dewey ville ha en friare yrkesman, utanför de smala hierarkierna i den moderna industrin, som grund för "a responsible democratic polity".
s. 37: "Although social trustee professionalism remained preeminent at least through the early 1960s, it did not, as I have noted, fully control the field of ideal expressions. A second important ideal also developed over this period. This ideal of expert professionalism emphasized the instrumental effectiveness of specialized, theoretically grounded knowledge, but included comparatively little concern with collegial organization, ethical standards, or service in the public interests.
s. 37: "The most important source of expert professionalism was the indifference of some applied science occupation to the nonmarket elements of social trustee professionalism. Expert professionalism developed principially in the engineering specialities with close ties to entreprenurial and large-scale business and weak levels of collegial organization." Exemplen är olika sorters ingenjörer. Det är en professionalism som är inriktad på sånt som marknaden efterfrågar, som är lönsamt (men kanske har en aspekt av långsiktighet i sig, som lång utbildning).
Social trustee-idealet kom dock att dominera fram till och med typ 1960-talet. Wilenskys artikel "The Professionalization of Everyone?" förefaller ha varit inledningen på en attack. W ska ha pekat på flera hinder mot "substantive" professionalisering. Han pekade bl.a. på att autonomin ofta var ganska begränsad. Men det låter inte för mig som om detta ska ha varit något som siktar på underminering. Möjligtvis påpekandet att vissa "professionella" sysslor egentligen inte var särskilt professionella utan enkla rutinsysslor. Hänvisningar till "kollegialitet" handlade ofta just om att slippa kontroll (man tog för givet att alla var lika bra). Friedsons Profession of Medicine m.fl. var ett angrepp på tanken att professionella tjänade allmänheten. Amerikaner började i högre grad sätta likhetstecken mellan inkomst och status (har detta ändrats sedan dess?). Överskott på vissa yrkesgrupper i slutet av 1960-talet. Expansionerna gjorde att allt fler blev alltmer specialiserade, även i de yrken som var relativt autonoma. (Kanske blev det också svårare att påstå att det man gjorde var "särskilt viktigt"?) SCOTUS slog ned några viktiga lagar för de professionellas monopol (exv. förbud mot standardpriser och annonsering). Men även internt gick man i en sådan riktning. Läkare gjorde motstånd mot förbud mot "egenremisser" (remisser till kliniker i vilka läkaren hade egna ekonomiska intressen).
Frågan är, varför håller vissa professioner fast vid social trustee-idealet? Är det så enkelt att de inte har en avsättning på marknaden? Knappast när det gäller läkare. Refererar här till en artikel av Nathan Glazer: "The Schools of Minor Professions".
s. 81: Skillnad mellan kritisk och analytisk rationalitet. De flesta professionella sysslar enbart med det senare enligt Brint. De ifrågasätter inte sitt grundläggande ramverk, utan de använder det.
s. 82-85: Fyra kulturella värden: utbildning (ingen annan grupp är så bra på det), autonomi (återknyter till den gamla medelklassen som 'oberoende'), "balancing and synthesizing ideas" (man gillar tanken på pragmatism, och att stå i mitten mellan intressen - låter ganska teknokratiskt i mina ögon, men B använder inte det ordet), och kontinuiteter (med de gamla professionerna, åtminstone som en hyllning av de egna traditionerna, och en viss 'reserverad' kompetens).
s. 86: De professionella är i mitten av ekonomiska frågor (lutandes konservativt) och till vänster (liberala) i sociala frågor, sett till aggregeringen. Det finns också interna skiljelinjer, men de är komplexa och många, snarare än enkla core/periphery eller public/private sector.
s. 87-90: Här diskuterar B variationen i attityder i ekonomiska frågor. Menar att det är närheten till business eller staten som avgör, men när det gäller orsaker talar han bara vagt om normer, och säger att det kan handla både om att de gillar de normerna, och att de lär sig gilla dem. På s. 90 kommer dock en särskilt intressant formulering när han relaterar "närheten" till business som att vara en kunskapsfråga: en fråga om att kunna göra affärer och behärska principerna för business. Här diskuteras också att vissa professioner är mer av command-oriented settings, medan andra har consultation-oriented settings. De förra är militär och polis, och alla yrken som handlar om att upprätthålla social ordning (gäller det även socialarbetare?), de senare handlar snarare om dialog mellan jämbördiga parter.
s. 90- Sedan finns det också andra demografiska karaktäristika som förklarar variation i ekonomisk liberalism: ekonomiska utsikter (vilket förklarar de svartas och de ungas större ekonomiska liberalism)
s. 92: Amerikanska professionella inte så positiva till facket.
s. 96: Tre källor till ekonomisk liberalism bland professionella: "people-centered motivations (found most often in human services), idea-centered motivations (found most often in academic and public-policy circles), and expression-centered motivations (found most often in the arts)". Detta i kontrast till de som menar att det finns en gemensam nämnare.
s. 96: "The designation of liberal professionals as a "high-status group" - a conventional label in the "new class" theory - is itself largely misfocused. With a few exceptions - Hollywood, the liberal arts colleges, and some foundations - centers of liberalism are found primarily in the least advantaged and most vulnerable quarters of the professional stratum - among people who are younger, have little income, and are located in the tax- and contribution-dependent sectors of the economy."
s. 96-97: Progressiva människor inte nödv. detsamma som progressiva institutioner. Två exempel: nöjesindustrin och akademin.
s. 97-103: Liberalism i social issues hänförs till utbildning. Inte lika relaterat till inkomst och status här, utan till närheten till "middle class morality". Känns dock aningens spekulativt och det saknas referenser, när B säger att de lägre har varit mer beroende av klassisk "jobba hårt moral", snarare än någon mer grandios lära.
s. 102-103: Lite oklart varför social issues har sådan sprängkraft, eftersom de är helt förenliga med den ekonomiska ojämlikheten. Många social issues handlar om att få kapitalismen att fungera bättre. Men att de har det är ovedersägligt menar B. En möjlig förklaring är kanske att det egentligen handlar om ekonomi i många fall. Iaf när det gäller hudfärg och kön.
s. 104: Not om en massa bra referenser om de professionella som progressiv klass. Främst med avseende på olika förändringsperioder i den amerikanska historien.
I kapitel 6 försöker Brint redogöra för skillnaderna i attityder mellan professionella och business. Men detta blir inte så lyckat. Han vill inte godkänna några klassrelaterade förklaringar, som att grupperna har olika intressen, utan förklaringarna är istället vad han kallar "kompositionella". Dessa saker handlar mycket om utbildning, tidsanda (optmismen kring den sociala ingenjörskonsten) och skiftande frågor. Det senare kan kanske förklara en tillbaka gång för demokraterna i denna grupp på 80-talet (givet att attityderna förblev desamma), men annars är det bara förklaringar som har mer "tillfällig" natur, som inte kan förklara det bestående gapet mellan professionals och business. Samtidigt verkar han också prata om vissa yrken som "liberala" och andra som "konservativa" till sin natur (s. 110) och nämner också att republikanerna på 1980-talet uppmuntrade utbildningssystemet att producera fler med "deras" yrken.
s. 123: "The most likely contributors to the attitude gap are the larger employment settings in which very different proportions of professionals and business people are located, and in which attitudes are distinctively more liberal than those in the relevant contrasting setting. [Talar han om nätverkseffekter här? Annars blir det cirkulärt .] For example, because public and private sector workers tend to have rather different attitudes, and because there is a large representational difference between the mainly private sector managers and the mainly public sector professionals, sectoral differences should be one of the more important compositional influences behind the attitude gap. This logic suggests that the most likely contributors to the attitude gap on economic issues are the three employment variables - sector, income, and occupation (particularly in relation to differences between human-services professionals and business people). [Här låter det verkligen som att han säger båda sakerna på samma gång: det har inte att göra med speciella yrken, och det har att göra med vissa yrken.] On social issues, the most likely contributors are the education, age, and gender differences between professionals and business people. [I Sverige kan nog även omfördelningsattityder ha med kön att göra.] These compositional differences are an underlying source of the attitude gap between professionals and business people, and they provide the cultural ambiance [atmosfär] out of which sharper tensions sometimes flare."
Ett problem här kan vara att den klassrelaterade tolkningen är lite vag. Han pratar om "emerging class interests" men preciserar aldrig riktigt vad det handlar om. Möjligen gjorde de han kritiserar aldrig det heller. Men här kommer dock en bra precisering!
s. 123: Klassteorin kanske inte helt fel, men behöver omformuleras: "The gap may not be the result of class tensions arising in a more or less natural way from differences between the holders of 'economic capital resources' and the holders of 'knowledge resources'. Rather, the gap is more likely based on the kinds of groups and institutions in which social validated 'knowledge resources' are embedded." Behöver utvecklas, men det ger en bra kontrast mot de han opponerar sig mot. Det kommer också spekulationer senare om att detta är mycket en perspektivfråga: låt säga att offentliganställda börjar uppfatta sig själva som mer beroende av den privata sektorn. (Jfr dock Häggs påstående att välfärds-Sverige administrerades av män och kvinnor som stod helt främmande för målen med verksamheten.) Detta tolkar jag som ett påstående att perceptionen spelar roll, men att den sociala distinktionen mellan olika sektorer inte nödvändigtvis är särskilt klar.
Thursday, January 28, 2016
Philip Lerulf - Balansakten: Medelklassen som lever ur hand i mun
Detta är en pamflett från Timbro som verkar gå ut på att svenskarna borde spara mer, och att problemet är att de beskattas för hårt. Den offentliga tryggheten borde bytas ut mot privat förmögenhetsbildning, typ.
Tesen i boken är att många svenska familjer, även sådana med två inkomster, kan ha svårt att klara sin ekonomi. PL illustrerar med behovet av nödlån efter Volvos nedläggningar i Trollhättan, en familjen Hansson som bl.a. gjorde ett mindre lyckat husköp som verkar ha påverkat deras ekonomi svårt (även om de lyckades gå jämnt upp i slutändan).
s. 23: En undersökning från Demoskop (2011, webbaserad enkät, sägs inget om urval) säger att 17% av hushållen hade haft svårt att få ihop hushållsutgifterna någon gång under de senaste 12 månaderna. Det gäller även mer än 10% av de som tjänar 25-30000 kr i månaden. PL framhåller tidigare i boken att det förmodligen finns en selection bias mot de som har tryggare ekonomi i dessa undersökningar.
s. 24: SCB 2007: 12,6% av befolkningen mellan 16-84 kan inte få fram 14 000 kr inom en vecka. Detta gäller alltså även att låna dessa från vänner eller släktingar. Enligt Demoskop hade detta ökat till 18% 2011 (finanskrisen däremellan).
s. 26-27: Här ställs frågan hur länge man skulle klara sin nuvarande livsstil om ens nuvarande försörjning drogs in. För alla vuxna skulle typ hälften klara sig i minst upp till ett halvår. 18% skulle inte klara sig en månad.
s. 29: Även bland LO-medlemmar skulle 37% klara sig i upp till ett halvår. Inte jättemycket mer än TCO:are (49%).
s. 31: Snittsparande enligt Demoskop: 2200 kr. Bland de med årsinkomst på mellan 200000-300000 är denna siffra 1600 kr (efter amorteringar och pensionssparande). Över 400000 är siffran 4400. 12% sparar ingenting.
s. 33: Samtidigt har skuldsättningen ökat kraftigt. Från 106,6% av disponibel inkomst (2001) till 164% (2011). Hur lägger man de siffrorna mot varandra. Är det inte väldigt olika mått?
s. 35: 2007 hade 30% av svenskarna ingen nettoförmögenhet eller var skuldsatta. 40% har en förmögenhet under 20 000 kr. Räknar man bort marknadsvärdet på bostaden saknar nästan alla en nettoförmögenhet. Orimligt visst, men det är inte en tillgång som kan användas för att hjälpa av marginalerna i vardagen.
s. 39: Svensk förmögenhets-gini är högre än t.ex. Norges eller Tysklands. Skulle gärna sett fler länder + högsta och lägsta uppmätta värde.
s. 41-48: Om ekonomisk trygghet. Påpekanden om att privatförmögenheten är en lättare tillgänglig och på många sätt tryggare trygghet. Socialdemokraterna först emot större statlig inblandning i tryggheten. Enligt PL var man emot en "understödstagaranda". Rimligen har detta dock även kopplingar till det som Esping-Andersen kallar "ghettosocialism", och att man ville bygga upp makten inom de egna organisationerna i första hand. I den meningen kan man kanske de välfärsstaten som ett genuint medelklassprojekt. I början förespråkade liberaler obligatoriska socialförsäkringar, men det förklaras inte varför.
s. 49-54: Argumenterar mot Schlingmanns (och Trägårdh & Berggrens) tankar om statsindividualismen. Menar att den trygghet som staten skapar inte är genuin, eftersom varje krona tas från de som ska skyddas. Senare tycks argumentet vara att man borde få bestämma lite mer själv vilka risker som är viktiga. Här kommer också tanken att det finns en trade-off mellan statens makt och civilsamhällelig organisering.
s. 55-63: Handlar om de höga svenska skatterna. Mycket av pengarna cirkulerar i systemet, tillbaka till medborgarna.
s. 64-65: Hänvisar till nationalekonomen Dick Kling om att svenskarnas sparvilja minskade i och med ATP. Det intressanta borde väl vara om den minskade mer eller mindre med det man sparar till sin pension. Om mer, stora problem. Om mindre, inga problem alls.
s. 76: 16% säger att de har behövt använda kredit för att klara de löpande utgifterna under det senaste året. Ungefär lika stora andelar i LO, TCO och Saco. Källa: Demoskop 2012.
På slutet blir det mycket av en diskussion om hur väl välfärdsstaten funkar. PL:s ord om att välfärdsstaten inte har mycket att erbjuda Tommy och Lotta, låter märkliga. Möjligen kan man göra ett case för att de inte skulle ha samma typ av trygghetsbehov som andra medborgare. Men T&L har väl fortfarande behov av trygghet i arbetet? Kanske är den då mindre värd... En annan faktor som diskuteras är om arbetslöshetsförsäkringen främjar rörlighet på arbetsmarknaden (man måste ha arbetat ett antal månader i streck).
s. 88-89: Resonemang om individualisering, och att i denna epok är välfärdsstaten mindre relevant för att skydda medborgarna från de bekymmer de faktiskt har.
s. 92: PL tycks mena att sparbeteendet ändrats långt mer än ATP borde ha föranlett. Kanske kan funka med någon sorts Kahneman-resonemang, att vi bytte kognitiv modell.
Tesen i boken är att många svenska familjer, även sådana med två inkomster, kan ha svårt att klara sin ekonomi. PL illustrerar med behovet av nödlån efter Volvos nedläggningar i Trollhättan, en familjen Hansson som bl.a. gjorde ett mindre lyckat husköp som verkar ha påverkat deras ekonomi svårt (även om de lyckades gå jämnt upp i slutändan).
s. 23: En undersökning från Demoskop (2011, webbaserad enkät, sägs inget om urval) säger att 17% av hushållen hade haft svårt att få ihop hushållsutgifterna någon gång under de senaste 12 månaderna. Det gäller även mer än 10% av de som tjänar 25-30000 kr i månaden. PL framhåller tidigare i boken att det förmodligen finns en selection bias mot de som har tryggare ekonomi i dessa undersökningar.
s. 24: SCB 2007: 12,6% av befolkningen mellan 16-84 kan inte få fram 14 000 kr inom en vecka. Detta gäller alltså även att låna dessa från vänner eller släktingar. Enligt Demoskop hade detta ökat till 18% 2011 (finanskrisen däremellan).
s. 26-27: Här ställs frågan hur länge man skulle klara sin nuvarande livsstil om ens nuvarande försörjning drogs in. För alla vuxna skulle typ hälften klara sig i minst upp till ett halvår. 18% skulle inte klara sig en månad.
s. 29: Även bland LO-medlemmar skulle 37% klara sig i upp till ett halvår. Inte jättemycket mer än TCO:are (49%).
s. 31: Snittsparande enligt Demoskop: 2200 kr. Bland de med årsinkomst på mellan 200000-300000 är denna siffra 1600 kr (efter amorteringar och pensionssparande). Över 400000 är siffran 4400. 12% sparar ingenting.
s. 33: Samtidigt har skuldsättningen ökat kraftigt. Från 106,6% av disponibel inkomst (2001) till 164% (2011). Hur lägger man de siffrorna mot varandra. Är det inte väldigt olika mått?
s. 35: 2007 hade 30% av svenskarna ingen nettoförmögenhet eller var skuldsatta. 40% har en förmögenhet under 20 000 kr. Räknar man bort marknadsvärdet på bostaden saknar nästan alla en nettoförmögenhet. Orimligt visst, men det är inte en tillgång som kan användas för att hjälpa av marginalerna i vardagen.
s. 39: Svensk förmögenhets-gini är högre än t.ex. Norges eller Tysklands. Skulle gärna sett fler länder + högsta och lägsta uppmätta värde.
s. 41-48: Om ekonomisk trygghet. Påpekanden om att privatförmögenheten är en lättare tillgänglig och på många sätt tryggare trygghet. Socialdemokraterna först emot större statlig inblandning i tryggheten. Enligt PL var man emot en "understödstagaranda". Rimligen har detta dock även kopplingar till det som Esping-Andersen kallar "ghettosocialism", och att man ville bygga upp makten inom de egna organisationerna i första hand. I den meningen kan man kanske de välfärsstaten som ett genuint medelklassprojekt. I början förespråkade liberaler obligatoriska socialförsäkringar, men det förklaras inte varför.
s. 49-54: Argumenterar mot Schlingmanns (och Trägårdh & Berggrens) tankar om statsindividualismen. Menar att den trygghet som staten skapar inte är genuin, eftersom varje krona tas från de som ska skyddas. Senare tycks argumentet vara att man borde få bestämma lite mer själv vilka risker som är viktiga. Här kommer också tanken att det finns en trade-off mellan statens makt och civilsamhällelig organisering.
s. 55-63: Handlar om de höga svenska skatterna. Mycket av pengarna cirkulerar i systemet, tillbaka till medborgarna.
s. 64-65: Hänvisar till nationalekonomen Dick Kling om att svenskarnas sparvilja minskade i och med ATP. Det intressanta borde väl vara om den minskade mer eller mindre med det man sparar till sin pension. Om mer, stora problem. Om mindre, inga problem alls.
s. 76: 16% säger att de har behövt använda kredit för att klara de löpande utgifterna under det senaste året. Ungefär lika stora andelar i LO, TCO och Saco. Källa: Demoskop 2012.
På slutet blir det mycket av en diskussion om hur väl välfärdsstaten funkar. PL:s ord om att välfärdsstaten inte har mycket att erbjuda Tommy och Lotta, låter märkliga. Möjligen kan man göra ett case för att de inte skulle ha samma typ av trygghetsbehov som andra medborgare. Men T&L har väl fortfarande behov av trygghet i arbetet? Kanske är den då mindre värd... En annan faktor som diskuteras är om arbetslöshetsförsäkringen främjar rörlighet på arbetsmarknaden (man måste ha arbetat ett antal månader i streck).
s. 88-89: Resonemang om individualisering, och att i denna epok är välfärdsstaten mindre relevant för att skydda medborgarna från de bekymmer de faktiskt har.
s. 92: PL tycks mena att sparbeteendet ändrats långt mer än ATP borde ha föranlett. Kanske kan funka med någon sorts Kahneman-resonemang, att vi bytte kognitiv modell.
Thursday, October 1, 2015
Eliot Freidson: Professionalism - The Third Logic
I det följande går jag igenom några hyfsat centrala verk om professioner och professionalism i jakt på teoretiska idéer om hur de professionellas yrke påverkar deras politiska värderingar.
Min misstanke är att detta inte är något stort tema inom professionaliseringslitteraturen. Även om man talar en del om de professionellas makt, så går denna egentligen inte utanför det snävare yrkesområdet, och de har inte heller några tydliga idéer om röstningsbeteende. Men ändå används denna litteratur lite vagt i klassforskningen för att rättfärdiga indelningar av de professionella i olika kategorier och benämnandet av dem som en klass.
På baksidan av denna bok beskrivs professionalism som ett alternativ för att organisera arbete. Detta i kontrast till marknaden (där konsumenten är kung) och byråkrati (där managers dominerar). Det senare låter lite märkligt eftersom så mycket professionellt arbete genomförs inom byråkratier idag, väl? F sägs se ett hot mot professionella - inte mot deras privilegier, utan mot deras oberoende och motstånd mot att använda sin kunskap till vinstmaximering, snarare än att tjäna allmänheten.
Redan från början har jag svårt att ta till mig den här tredelningen eftersom det finns sådana komplikationer kring alla tre. Marknader kan sättas ur spel med monopol, karteller etc. Byråkratier kan vara högst ineffektiva och dess medarbetare kan obstruera och tillförskansa sig en del autonomi. Professioner kan definitivt ibland vara skyldiga till de anklagelser om monopolisering och bristande kvalitet i sitt arbete som ofta riktas mot dem. För att inte tala om att professionerna ofta är rätt beroende av statens gunst. Professioner och byråkratier kan inte helt och hållet strunta i hur allmänheten (kunderna, klienterna) tycker att de genomför sitt arbete. Man måste åtminstone sätta upp lite ideala resultat också för att detta ska bli en riktigt trovärdig typologi, och argumentera för när en metod är att föredra framför en annan. Detta är ett lite orättvist omdöme, tror jag. Möjligen får jag återkomma till dessa delar någon gång när jag har mer tid.
s. 45: Refererar Rueschemeyer och Reinhardt om att "effektivitet" alltid är ideologiskt laddat. Den senare i en artikel från 1992: "Reflections on the meaning of efficiency".
s. 106: "The ideal-typical ideology of professionalism is concerned with justifying the privileged position of the institutions of an occupation in an economy as well as the authority and status of its members. To do so it must counter the opposing ideologies which provide the rationale for the control of work by the market on the one hand, and by bureaucracy on the other."
Mycket av detta kommer att handla om värdet av specialisering och hängivenhet. En del av ideologin handlar om att yrket är ett kall och något man gör inte bara för pengarna. Det handlar om commitment. De brukar också prata om produktivitet, snarare än effektivitet. Det understryker den substantiella kvaliteten i arbetet. Specialisering värderas inte för effektivitetens skull, utan för att det ger en möjlighet att ge "discretion" i hanteringen av problemen som ska lösas (inte riktigt med här).
s. 122: "Ideal-typical professionalism is always dependent on the direct support of the state and some degree of tolerance of its position by both consumers and managers. Such support cannot be gained by relying solely on what many writers have emphasized about professions - their ideology of service." Professioner brukar, menar F, gå ett steg längre och rådge sina klienter även om målen. De som bara ger service är simpla hantlangare, typ. I alla fall har man ofta sådana krav i sin ideologi. Denna är inte nödvändigtvis kopplad till liberalism, socialism, eller konservatism.
Fundering: De professionella har väl ingen motsvarighet till arbetarnas klassolidaritet? LO har fortfarande ett system för sympatistrejer. Har det någonsin förekommit något sådant mellan professionella grupper?
s. 127: Fem kännetecken på profesionaliserat arbete: "1 specialized work in the officially recognized economy that is believed to be grounded in a body of theoretically based, discretionary knowledge and skill and that is accordingly given special status in the labor force; 2 exclusive jurisdiction in a particular division of labor created and controlled by occupational negotiation; 3 a sheltered position in both external and internal labor markets that his based on qualifying credentials created by the occupation; 4 a formal training program lying outside the labor market that produced the qualifying credentials, which is controlled by the occupation and associated with higher education; and 5 an ideology that asserts greater commitment to doing good work than to economic gain and to the quality rather than the economic efficiency of the work."
s. 129-131: F kommenterar professionernas ställning i Nazityskland och Sovjetunionen. Han menar att det vissa velat kalla avprofessionalisering under de regimerna var något ganska ytligt. Man lade på lite ideologisk fernissa, men man förstörde dem inte. Överlag har professioner, menar han, alltid många skolor (de är heterodoxa) och en totalitär regim kan hitta något de gillar och göra det till sitt. Exv. hade läkarutbildningen i Östeuropa under Sovjet-tiden en särskild betoning på socialmedicin.
s. 131-132: Exemplet G E Rein vs. zemstvoo i det gamla Tsarryssland. Professionen var inte enig om huruvida man skulle tjäna staten eller bygga upp sina egna mål. I en tid när nästan alla stater säger sig tjäna det allmänna bästa, kan man ha anspråk på att upprätthålla en egen tolkning?
I resonemang om variation i staters uppbyggnad, finner F det mest relevant att skilja mellan den passiva och den aktiva staten. Den som finns där för sina medborgare om de skulle behöva den, och den som ingriper aktivt för att styra samhällsutvecklingen. Han skiljer också mellan en hierarkisk och en koordinerad stat. Detta implicerar lite olika förhållningssätt mellan den och professionerna. Svårt att förstå skillnaderna, men den aktiva staten verkar inkorporera professionerna närmare sig själv.
s. 142: Formella professionsorganisationer består ofta av de mest framstående. Detta ska i synnerhet vara fallet inledningsvis. (Vilket väl faller sig naturligt. Bara de mest aktade kan driva en sådan process.)
s. 146: Organisationer har inte varit oviktiga, men likväl har deras roll överdrivits. De behöver inte komma tidigt i en professionaliseringsprocess. Ibland skapar staten professioner utan att det finns någon utanförstående aktör som driver på. Se Siegrist bidrag om professioner i Preussen i Torstendahl & Burrage (1990).
s. 149: Här verkar F luta åt att organisationer bara behövs för att åstadkomma professionalisering om staten är reaktiv. I annat fall ordnar staten det själv. Han inskärper också en skillnad mellan organisationen och professionen. Representationen kommer oftast att vara lite snedvriden. Möjligen med undantag för om staten gör det obligatoriskt att vara medlem.
s. 149-151: Om klass. Professionaliseringsprocesser innefattar ofta uteslutande av lågstatusgrupper från yrket och rekryterande av "respektabla" människor, ofta från medelklassen. Florence Nightingales ansträngningar kring sjuksköterskeyrket är ett exempel på det. F verkar luta åt att det är detta som ger professionerna deras medelklass-status, snarare än vice versa. Den tillit som ges till professionerna är lättare att få från de härskande klasserna om de människor som utövar professionen ses som möjliga att lita på. Han kommenterar Goldthorpes teori om service class med att han tror att det inte bara handlar om tillit utan om klassen i sig (vad det nu är). Autonomi är, menar han, även vanligt inom industrin, refererandes till Fox Beyond Contract (1974, 21-37) och Friedman Industry and Labor (1977, 78-79). Samtidigt råder det enligt honom inget tvivel om att dessa har ett särskilt band till sina arbetsgivare.
Min misstanke är att detta inte är något stort tema inom professionaliseringslitteraturen. Även om man talar en del om de professionellas makt, så går denna egentligen inte utanför det snävare yrkesområdet, och de har inte heller några tydliga idéer om röstningsbeteende. Men ändå används denna litteratur lite vagt i klassforskningen för att rättfärdiga indelningar av de professionella i olika kategorier och benämnandet av dem som en klass.
På baksidan av denna bok beskrivs professionalism som ett alternativ för att organisera arbete. Detta i kontrast till marknaden (där konsumenten är kung) och byråkrati (där managers dominerar). Det senare låter lite märkligt eftersom så mycket professionellt arbete genomförs inom byråkratier idag, väl? F sägs se ett hot mot professionella - inte mot deras privilegier, utan mot deras oberoende och motstånd mot att använda sin kunskap till vinstmaximering, snarare än att tjäna allmänheten.
Redan från början har jag svårt att ta till mig den här tredelningen eftersom det finns sådana komplikationer kring alla tre. Marknader kan sättas ur spel med monopol, karteller etc. Byråkratier kan vara högst ineffektiva och dess medarbetare kan obstruera och tillförskansa sig en del autonomi. Professioner kan definitivt ibland vara skyldiga till de anklagelser om monopolisering och bristande kvalitet i sitt arbete som ofta riktas mot dem. För att inte tala om att professionerna ofta är rätt beroende av statens gunst. Professioner och byråkratier kan inte helt och hållet strunta i hur allmänheten (kunderna, klienterna) tycker att de genomför sitt arbete. Man måste åtminstone sätta upp lite ideala resultat också för att detta ska bli en riktigt trovärdig typologi, och argumentera för när en metod är att föredra framför en annan. Detta är ett lite orättvist omdöme, tror jag. Möjligen får jag återkomma till dessa delar någon gång när jag har mer tid.
s. 45: Refererar Rueschemeyer och Reinhardt om att "effektivitet" alltid är ideologiskt laddat. Den senare i en artikel från 1992: "Reflections on the meaning of efficiency".
s. 106: "The ideal-typical ideology of professionalism is concerned with justifying the privileged position of the institutions of an occupation in an economy as well as the authority and status of its members. To do so it must counter the opposing ideologies which provide the rationale for the control of work by the market on the one hand, and by bureaucracy on the other."
Mycket av detta kommer att handla om värdet av specialisering och hängivenhet. En del av ideologin handlar om att yrket är ett kall och något man gör inte bara för pengarna. Det handlar om commitment. De brukar också prata om produktivitet, snarare än effektivitet. Det understryker den substantiella kvaliteten i arbetet. Specialisering värderas inte för effektivitetens skull, utan för att det ger en möjlighet att ge "discretion" i hanteringen av problemen som ska lösas (inte riktigt med här).
s. 122: "Ideal-typical professionalism is always dependent on the direct support of the state and some degree of tolerance of its position by both consumers and managers. Such support cannot be gained by relying solely on what many writers have emphasized about professions - their ideology of service." Professioner brukar, menar F, gå ett steg längre och rådge sina klienter även om målen. De som bara ger service är simpla hantlangare, typ. I alla fall har man ofta sådana krav i sin ideologi. Denna är inte nödvändigtvis kopplad till liberalism, socialism, eller konservatism.
Fundering: De professionella har väl ingen motsvarighet till arbetarnas klassolidaritet? LO har fortfarande ett system för sympatistrejer. Har det någonsin förekommit något sådant mellan professionella grupper?
s. 127: Fem kännetecken på profesionaliserat arbete: "1 specialized work in the officially recognized economy that is believed to be grounded in a body of theoretically based, discretionary knowledge and skill and that is accordingly given special status in the labor force; 2 exclusive jurisdiction in a particular division of labor created and controlled by occupational negotiation; 3 a sheltered position in both external and internal labor markets that his based on qualifying credentials created by the occupation; 4 a formal training program lying outside the labor market that produced the qualifying credentials, which is controlled by the occupation and associated with higher education; and 5 an ideology that asserts greater commitment to doing good work than to economic gain and to the quality rather than the economic efficiency of the work."
s. 129-131: F kommenterar professionernas ställning i Nazityskland och Sovjetunionen. Han menar att det vissa velat kalla avprofessionalisering under de regimerna var något ganska ytligt. Man lade på lite ideologisk fernissa, men man förstörde dem inte. Överlag har professioner, menar han, alltid många skolor (de är heterodoxa) och en totalitär regim kan hitta något de gillar och göra det till sitt. Exv. hade läkarutbildningen i Östeuropa under Sovjet-tiden en särskild betoning på socialmedicin.
s. 131-132: Exemplet G E Rein vs. zemstvoo i det gamla Tsarryssland. Professionen var inte enig om huruvida man skulle tjäna staten eller bygga upp sina egna mål. I en tid när nästan alla stater säger sig tjäna det allmänna bästa, kan man ha anspråk på att upprätthålla en egen tolkning?
I resonemang om variation i staters uppbyggnad, finner F det mest relevant att skilja mellan den passiva och den aktiva staten. Den som finns där för sina medborgare om de skulle behöva den, och den som ingriper aktivt för att styra samhällsutvecklingen. Han skiljer också mellan en hierarkisk och en koordinerad stat. Detta implicerar lite olika förhållningssätt mellan den och professionerna. Svårt att förstå skillnaderna, men den aktiva staten verkar inkorporera professionerna närmare sig själv.
s. 142: Formella professionsorganisationer består ofta av de mest framstående. Detta ska i synnerhet vara fallet inledningsvis. (Vilket väl faller sig naturligt. Bara de mest aktade kan driva en sådan process.)
s. 146: Organisationer har inte varit oviktiga, men likväl har deras roll överdrivits. De behöver inte komma tidigt i en professionaliseringsprocess. Ibland skapar staten professioner utan att det finns någon utanförstående aktör som driver på. Se Siegrist bidrag om professioner i Preussen i Torstendahl & Burrage (1990).
s. 149: Här verkar F luta åt att organisationer bara behövs för att åstadkomma professionalisering om staten är reaktiv. I annat fall ordnar staten det själv. Han inskärper också en skillnad mellan organisationen och professionen. Representationen kommer oftast att vara lite snedvriden. Möjligen med undantag för om staten gör det obligatoriskt att vara medlem.
s. 149-151: Om klass. Professionaliseringsprocesser innefattar ofta uteslutande av lågstatusgrupper från yrket och rekryterande av "respektabla" människor, ofta från medelklassen. Florence Nightingales ansträngningar kring sjuksköterskeyrket är ett exempel på det. F verkar luta åt att det är detta som ger professionerna deras medelklass-status, snarare än vice versa. Den tillit som ges till professionerna är lättare att få från de härskande klasserna om de människor som utövar professionen ses som möjliga att lita på. Han kommenterar Goldthorpes teori om service class med att han tror att det inte bara handlar om tillit utan om klassen i sig (vad det nu är). Autonomi är, menar han, även vanligt inom industrin, refererandes till Fox Beyond Contract (1974, 21-37) och Friedman Industry and Labor (1977, 78-79). Samtidigt råder det enligt honom inget tvivel om att dessa har ett särskilt band till sina arbetsgivare.
Tuesday, September 29, 2015
Typer av validitet
Dessa definitioner är tagna från olika läroböcker och Internetkällor (länk nedan). Ordvalet är understundom lite personligt, så ta dem med en nypa salt.
Extern validitet: Detta handlar om i vilken mån studiens resultat är överförbart till andra kontexter.
Ekologisk validitet: Syftar ofta på om studiens resultat är överförbart till verkligheten. Har testerna ägt rum i en realistisk miljö. Exv. tester av skolbarn i klassrum, snarare än en och en i ett enskilt rum.
Populationsvaliditet: Den sorts generalisering som man vanligen har i åtanke i statistiska sammanhang: gäller det som finns i urvalet för populationen at large.
Intern validitet: Att resultatet för student är ok inom sina egna ramar. Dvs. att man inte har missat möjliga alternativa orsaker. Det säger inget om resultatens generaliserbarhet.
Face validity: Något liknande "face value". Verkar det rimligt att tro på det. Antagligen det som de flesta faller tillbaka på sista hand.
Konstruktionsvaliditet / Construct Validity: Är en operationalisering bra eller inte? Mäter den det som den utger sig för att mäta teoretiskt.
Innehållsvaliditet / Content validity: Ser för mig ut som ett specialfall av konstruktionsvaliditet. Detta handlar om huruvida ett mängd fall/ting verkligen överensstämmer med den teoretiska avgränsingen man gjort av ett fenomen. Typ: ett program för prevention av tonårsgraviditeter ska innehålla dessa saker, annars är det inte ett sådant program.
Kriterierrelaterad validtet / Criteron-related validity. Detta ser egentligen ut att vara några olika sätt att testa om en operationalisering fungerar. Man testar operationaliseringen mot något av nedanstående kriterier.
Den här länken hade rätt dåliga förklaringar till begreppen, men en rätt bra lista över hot mot validiteten:
Wikipedias artikel i ämnet
Extern validitet: Detta handlar om i vilken mån studiens resultat är överförbart till andra kontexter.
Ekologisk validitet: Syftar ofta på om studiens resultat är överförbart till verkligheten. Har testerna ägt rum i en realistisk miljö. Exv. tester av skolbarn i klassrum, snarare än en och en i ett enskilt rum.
Populationsvaliditet: Den sorts generalisering som man vanligen har i åtanke i statistiska sammanhang: gäller det som finns i urvalet för populationen at large.
Intern validitet: Att resultatet för student är ok inom sina egna ramar. Dvs. att man inte har missat möjliga alternativa orsaker. Det säger inget om resultatens generaliserbarhet.
Face validity: Något liknande "face value". Verkar det rimligt att tro på det. Antagligen det som de flesta faller tillbaka på sista hand.
Konstruktionsvaliditet / Construct Validity: Är en operationalisering bra eller inte? Mäter den det som den utger sig för att mäta teoretiskt.
Innehållsvaliditet / Content validity: Ser för mig ut som ett specialfall av konstruktionsvaliditet. Detta handlar om huruvida ett mängd fall/ting verkligen överensstämmer med den teoretiska avgränsingen man gjort av ett fenomen. Typ: ett program för prevention av tonårsgraviditeter ska innehålla dessa saker, annars är det inte ett sådant program.
Kriterierrelaterad validtet / Criteron-related validity. Detta ser egentligen ut att vara några olika sätt att testa om en operationalisering fungerar. Man testar operationaliseringen mot något av nedanstående kriterier.
- Predictive validity: Måttet funkar för att förutsäga något som det teoretiskt "borde" förutsäga.
- Concurrent validity: Ett mått ska kunna urskilja två grupper tydligt. Typ, ett mått på manodepressivitet ska kunna skilja mellan de som diagnosticerats som det och de som inte har det (lite cirkulärt, som alltid). Bönder ska uppleva större frihet än arbetare etc.
- Convergent validity: Måttet korrelerar starkt med andra operationaliseringar av samma fenomen.
- Discriminant validity: Måttet korrelerar inte starkt med saker som det ska vara skilda från.
Den här länken hade rätt dåliga förklaringar till begreppen, men en rätt bra lista över hot mot validiteten:
Wikipedias artikel i ämnet
Brante et al. - Den professionella logiken, och Professionerna i kunskapssamhället
Dessa två volymer kommer från ett och samma forskningsprojekt, vars titel jag tyvärr glömde skriva ned. Den första är en teoretisk utredning av professionsbegreppet. Den andra är en ganska rak, rapportmässig redovisning av en enkät bland svenska professionella, utan större teoretiska ambitioner. Jag läste dem båda ganska översiktligt, så det nedanstående kan mycket väl vara lite selektivt jämfört med böckerna i sin helhet.
Den första boken är skriven av Brante själv och är framförallt en diskussion av avgränsningen av begreppet "profession". På vägen hinner B referera mycket intressant forskning, där jag känner igen många av referenserna från texter av Howard Becker. Här finns bland annat en bra typologi över professionernas framväxt i olika historiska eror:
Professionals och managers är ca 30% av arbetskraften i Sverige (Costa, Machado, Aldrida i "Knowledge and Society - Portugal in the European Context")
Brante diskuterar professionsbegreppet mycket genom det han kallar "attributansatsen", dvs. diskussionen om exakt vilka egenskaper en yrkesgrupp ska ha för att kallas profession. Här listar jag (en del av) dem.
Här fanns några bra exempel på diskussionen om professionerna "verkligen" tjänar allmänheten. En McKeown har argumenterat för att läkarkåren gör en hel del skada - t.ex. att vaccinationer är något rätt onödigt. Man menar att professionerna har en tendens att vilja permanenta de problem som de ska lösa.
Brante ägnar dock besynnerligt lite tid åt att diskutera för och emot konkreta hypoteser om professionerna (som de två ovan) utan lägger istället kraften på att diskutera själva begreppet. Det är viktigt för Brante att det finns en slags äkta kärna i professionerna. Här finns flera spridda anmärkningar om att begreppet riskerar att "spädas ut" i en tid när högskolan har expanderat (även s. 360). Det är dock oklart varför detta skulle vara ett (vetenskapligt) problem. Det betyder ju bara att professionsforskarna får mer att forska om - att deras perspektiv blir mer relevant.
På s. 264 säger han att nya professioner är beroende av politiska beslut medan "riktiga" professioner (mina citationstecken) är baserade i "gemensamma, allmänt accepterade ontologiska modeller". Han säger också saker som att många definitioner är för "tillfälliga", men att "vad som anses vara högsta kunskap" ("vad som anses" mycket problematiskt) är tidlöst. Han använder också en skillnad mellan enkla vs djupa orsaksamband som jag undrar om den håller. Det är alltså en "rent" vetenskaplig grundning som är kriteriet på en riktig profession. Här verkar han plötsligt ha glömt bort allt vad han sa om professionernas (allas) framväxt i relation till staten tidigare i boken. Och detta trots att han kritiserar Abbotts teori om "the system of professions" för att glömma bort statens roll.
I slutkapitlet blir det tydligt att Brante har någon form av politiska syften med sin professionsdefinition, som handlar om att skydda vissa områden från marknadens och byråkratins intrång. Detta verkar vagt vänsterorienterat, men hur är mycket oklart (liknande tankar verkar även finnas hos Ylva Hasselberg, Shirin Ahlbäck och i det nybildade Professionsförbundet). Rent vetenskapligt låter det för mig mycket rimligare att avstå från alla de besvärliga normativa associationer som finns i termen"profession" (som verkar vara ett av Brantes främsta argument för att avgränsa det) och istället beskriva forskningsområdet ungefär så här: Det finns olika sätt att begränsa vilka människor som får utföra vissa sysslor. Under vilka omständigheter sker detta och under vilka omständigheter är detta bra eller dåligt?
Den empiriska boken var svår att förstå eftersom de olika tabellerna sällan sattes i en teoretisk ram. Två saker stod dock ut:
De nämner Friedsons idéer om konflikter mellan professioner och mot byråkrater/överordnade. Bara för att i nästa stund säga att de inte kan pröva teorin (vilket får det att se ut som att de klantat till det i designen). De menar dock att vissa mönster kan tolkas som stöd för Rueschemeyers idé om att makt är det avgörande i arbetsdelningen, snarare än sociala, tekniska eller kognitiva faktorer (men de förklarar inte vad detta är närmare). De nämner att de konflikter som framträder tydligast är de i relationer till chefer, men jag förstår inte hur de härleder det ur tabellerna.
Här finns lite rapportering om de professionellas politiska åsikter. De visar att de professionella oftast har mer högeråsikter än befolkningen som helhet. Detta gäller att öka friskolorna och att bedriva mer sjukvård i privat regi. De är dock mer negativa till att minska den offentliga sektorn. Ganska många av de aktuella professionerna är också sådana som arbetar där. Här har det dock skett en utveckling så att Saco-medlemmarna var ganska positiva till detta 1996, medan befolkningen i sin helhet var mer negativ.
När de tittar på utveckling bland de professionella över tid (1996-2010), finner de att de blivit mer negativa till att minska den offentliga sektorn, ta emot färre flyktingar i Sverige (de vill alltså ta emot fler), satsa på friskolor, satsa på ett miljövänligt samhälle (men de är fortfarande rätt positiva), delta i försvarssamarbete inom EU och till att Sverige ska utträda ur EU. De är mer positiva till jämställdhet. Nato (pos) och sjukvård i privat regi (neg) är typ oförändrat. Sedan är de 2010 positiva till att höja a-kassan, minska försvarsutgifterna, och vapenexportförbud. Negativa till att minska biståndet. Nästan neutrala till att införa euro (-6) och sänka skatterna (4).
Det visara också variation mellan professionerna, och även spridningsmått inom dem. Advokater , ekonomer, ingenjörer mest positiva till att minska den offentliga sektorn. Socionomer, präster och psykologer mest negativa. Universitetslärare fjärde mest negativ på -12. Att jämföra med advokater som är +70. Verkar dock inte vara väldigt stor skillnad i spridning inom professionerna. Pärster verkar vara de mest splittrade. Faktiskt också lärare ganska splittrade. Socionomer, officerare och poliser de mest eniga. Av dessa är officerare nästan neutrala, socionomer starkt negativa och poliser ganska negativa.
s. 116: Bland professionella är kvinnor, icke-chefer och offentliganställda mer vänster. Även uppväxthem gav utslag på detta.
s. 118: I sin helhet närmade man sig befolkningen i allmänhet. (Det var inte befolkningen som blev mer lik de professionella?)
Den första boken är skriven av Brante själv och är framförallt en diskussion av avgränsningen av begreppet "profession". På vägen hinner B referera mycket intressant forskning, där jag känner igen många av referenserna från texter av Howard Becker. Här finns bland annat en bra typologi över professionernas framväxt i olika historiska eror:
- Nationalstaten --> Statstjänstemän
- Den estetiska staten --> Konstnärerna
- Den industriella staten --> Tekniska professioner (staten var bl.a. tvungen att bygga upp en "motkompetens" för att kontrollera företagen i säkerhetsfrågor etc., plus bygga upp offentlig infrastruktur).
- Välfärdsstaten --> De människobehandlande professionerna
- Den nyliberala staten --> Marknadsprofessioner (data/kommunikation/systemteknik samt hantering av finansiella marknader - det första låter tveksamt att inordna här, tycker jag).
- Den globaliserade staten --> Internationella professioner (folk som kan mycket om EU och FN etc. - men är detta inte ett specialfall av tjänstemän?)
Professionals och managers är ca 30% av arbetskraften i Sverige (Costa, Machado, Aldrida i "Knowledge and Society - Portugal in the European Context")
Brante diskuterar professionsbegreppet mycket genom det han kallar "attributansatsen", dvs. diskussionen om exakt vilka egenskaper en yrkesgrupp ska ha för att kallas profession. Här listar jag (en del av) dem.
- Verksamheten motiveras med en ideologi om att tjäna det allmänna bästa.
- Ska "bygga på" teoretisk och/eller vetenskaplig kunskap.
- Gemensam identitet/anda/språk.
- Professionell etik
- Organisering
- Utbildning --> Examen är en del av att garantera kvaliteten i det arbete som utförs.
- Autonomi, eller kontroll över vilka som får utöva yrket.
- Ickemanuellt
- Ickerutiniserat
Här fanns några bra exempel på diskussionen om professionerna "verkligen" tjänar allmänheten. En McKeown har argumenterat för att läkarkåren gör en hel del skada - t.ex. att vaccinationer är något rätt onödigt. Man menar att professionerna har en tendens att vilja permanenta de problem som de ska lösa.
Brante ägnar dock besynnerligt lite tid åt att diskutera för och emot konkreta hypoteser om professionerna (som de två ovan) utan lägger istället kraften på att diskutera själva begreppet. Det är viktigt för Brante att det finns en slags äkta kärna i professionerna. Här finns flera spridda anmärkningar om att begreppet riskerar att "spädas ut" i en tid när högskolan har expanderat (även s. 360). Det är dock oklart varför detta skulle vara ett (vetenskapligt) problem. Det betyder ju bara att professionsforskarna får mer att forska om - att deras perspektiv blir mer relevant.
På s. 264 säger han att nya professioner är beroende av politiska beslut medan "riktiga" professioner (mina citationstecken) är baserade i "gemensamma, allmänt accepterade ontologiska modeller". Han säger också saker som att många definitioner är för "tillfälliga", men att "vad som anses vara högsta kunskap" ("vad som anses" mycket problematiskt) är tidlöst. Han använder också en skillnad mellan enkla vs djupa orsaksamband som jag undrar om den håller. Det är alltså en "rent" vetenskaplig grundning som är kriteriet på en riktig profession. Här verkar han plötsligt ha glömt bort allt vad han sa om professionernas (allas) framväxt i relation till staten tidigare i boken. Och detta trots att han kritiserar Abbotts teori om "the system of professions" för att glömma bort statens roll.
I slutkapitlet blir det tydligt att Brante har någon form av politiska syften med sin professionsdefinition, som handlar om att skydda vissa områden från marknadens och byråkratins intrång. Detta verkar vagt vänsterorienterat, men hur är mycket oklart (liknande tankar verkar även finnas hos Ylva Hasselberg, Shirin Ahlbäck och i det nybildade Professionsförbundet). Rent vetenskapligt låter det för mig mycket rimligare att avstå från alla de besvärliga normativa associationer som finns i termen"profession" (som verkar vara ett av Brantes främsta argument för att avgränsa det) och istället beskriva forskningsområdet ungefär så här: Det finns olika sätt att begränsa vilka människor som får utföra vissa sysslor. Under vilka omständigheter sker detta och under vilka omständigheter är detta bra eller dåligt?
Den empiriska boken var svår att förstå eftersom de olika tabellerna sällan sattes i en teoretisk ram. Två saker stod dock ut:
- När man frågar de professionella själva om innebörden i ordet "profession" handlar svaren nästan alltid om den individuella kompetensen. Det är individer som är proffs på saker och ting. Detta kan jämföras med forskarnas användning av denna term, som handlar om yrkesgrupper som kollektiv och deras organisering.
- Mycket hög korrelation mellan samarbete och upplevelse av konflikt med andra yrkesgrupper. Antyder det att de mäter fel saker, eller att respondenterna när de svarar på frågan bara tänker på det dagliga arbetet och att de i sin vardag inte uppfattar några konflikter med andra professioner, i betydelsen strid om domäner?
De nämner Friedsons idéer om konflikter mellan professioner och mot byråkrater/överordnade. Bara för att i nästa stund säga att de inte kan pröva teorin (vilket får det att se ut som att de klantat till det i designen). De menar dock att vissa mönster kan tolkas som stöd för Rueschemeyers idé om att makt är det avgörande i arbetsdelningen, snarare än sociala, tekniska eller kognitiva faktorer (men de förklarar inte vad detta är närmare). De nämner att de konflikter som framträder tydligast är de i relationer till chefer, men jag förstår inte hur de härleder det ur tabellerna.
Här finns lite rapportering om de professionellas politiska åsikter. De visar att de professionella oftast har mer högeråsikter än befolkningen som helhet. Detta gäller att öka friskolorna och att bedriva mer sjukvård i privat regi. De är dock mer negativa till att minska den offentliga sektorn. Ganska många av de aktuella professionerna är också sådana som arbetar där. Här har det dock skett en utveckling så att Saco-medlemmarna var ganska positiva till detta 1996, medan befolkningen i sin helhet var mer negativ.
När de tittar på utveckling bland de professionella över tid (1996-2010), finner de att de blivit mer negativa till att minska den offentliga sektorn, ta emot färre flyktingar i Sverige (de vill alltså ta emot fler), satsa på friskolor, satsa på ett miljövänligt samhälle (men de är fortfarande rätt positiva), delta i försvarssamarbete inom EU och till att Sverige ska utträda ur EU. De är mer positiva till jämställdhet. Nato (pos) och sjukvård i privat regi (neg) är typ oförändrat. Sedan är de 2010 positiva till att höja a-kassan, minska försvarsutgifterna, och vapenexportförbud. Negativa till att minska biståndet. Nästan neutrala till att införa euro (-6) och sänka skatterna (4).
Det visara också variation mellan professionerna, och även spridningsmått inom dem. Advokater , ekonomer, ingenjörer mest positiva till att minska den offentliga sektorn. Socionomer, präster och psykologer mest negativa. Universitetslärare fjärde mest negativ på -12. Att jämföra med advokater som är +70. Verkar dock inte vara väldigt stor skillnad i spridning inom professionerna. Pärster verkar vara de mest splittrade. Faktiskt också lärare ganska splittrade. Socionomer, officerare och poliser de mest eniga. Av dessa är officerare nästan neutrala, socionomer starkt negativa och poliser ganska negativa.
s. 116: Bland professionella är kvinnor, icke-chefer och offentliganställda mer vänster. Även uppväxthem gav utslag på detta.
s. 118: I sin helhet närmade man sig befolkningen i allmänhet. (Det var inte befolkningen som blev mer lik de professionella?)
Sunday, September 13, 2015
Det polytekniska bildningsidealet
En av Nilsson & Nyströms mest originella och intressanta rapporter.
s. 5: Vad människor gör och får möjlighet att göra när de arbetar, och hur detta påverkar såväl de arbetande själva som det arbetsresultat de presterar – arbetet som kulturskapande kraft och rikedomsalstrande förmåga – är of- tast frånvarande i den diskussionen. ”Jobbpolitiken” har visat sig ha noto- riskt svårt att komma till rätta med de envist kvardröjande problem med arbetslöshet och utslagning som sedan flera decennier plågar den moderna arbetsmarknaden. Den rymmer inte heller några redskap för att reformera arbetslivet i ett framtidsperspektiv, där det handlar om att knyta samman en politik för att bemästra globalisering och teknisk omvandling på ett sätt som befordrar ökad jämlikhet och demokratisering.
s. 10: Alltsedan det skapande hantverket gav vika för industriarbetets mekanisering och arbetsdelning hade arbetslivet oundvikligen förvandlats till en negativ kraft i människors liv. Arbetarrörelsens kulturfråga handlade om hur denna förlust för frihet och skapande skulle kunna kompenseras genom en rikare fritid. I det moderna industrisamhället måste kultur, bildning och andlig ut- veckling definitionsmässigt äga rum i ett inre rum, fjärran från arbete och vardag.
Referat av "Fridelldebatten". Denne avfärdade tanken på att det gick att kompensera för arbetslivets utarmning, och ifrågasatte starkt samhällsvetenskapens inriktning på funktionalisering och att skapa trivsel. Missnöjet, menade Fridell, är en sund reaktion på industriarbetets verklighet.
Intressanta referenser här: Ambjörnsson om skötsamhetskulturen (som betonar arbetarrörelsens självständighet i utvecklandet av kulturella ideal) och Per Sundgrens Kulturen och arbetarklassen som menar att man ändå influerades mycket av borgerlig bildningsidealism. Se även Bernt Gustafssons Bildningens väg.
Därefter diskuterar de olika bildningsideal inom arbetarrörelsen: den praktiska bildningen som inriktar sig på att bli en kompetent kommunalpolitiker m.m. och den mer estetiska inriktningen på att lära sig uppskatta skönhetsvärden. Mot dessa ställer de ett tredje alternativ, som till skillnad från de båda andra också omfattar arbetslivet:
s. 14 Men idéhistoriskt sett finns det faktiskt en tredje bildningstradition som ser annorlunda på detta – det polytekniska bildningsidealet, som söker förbinda bildning med produktivt arbete. Här söker man en kulturell hävstång genom att göra människor teoretiskt och praktiskt förtrogna med de vikti- gaste näringsgrenarnas allmänna vetenskapliga grundvalar och elementära arbetstekniker, samtidigt som de erbjuds insikter i deras roll i den samhäl- leliga produktionens totalitet. I svensk arbetarrörelses bildningstraditioner är emellertid detta ideal praktiskt taget fullständigt frånvarande.
För att härleda detta åberopar de sig på Geijer och Fridtjuv Berg. Ett citat av den senare räcker väldigt bra för att summera vad det handlar om:
s. 16: Till och med hos en barnflicka önskar nuförtiden alla förståndiga föräldrar någon insikt i fysiologi och hälsolära, och den tid då man hånlog vid tanken på en kokerska som visste något i fysik och kemi torde nu vara för alltid försvunnen.
Detta tänkande har satt ganska magra spår i den svenska arbetarrörelsen, men det har vissa förelöpare hos Marx:
s. 18: I en adress till Första Interna- tionalens Generalråd11 skisserade han en strategi för detta som byggde på att utbildningssystemet i samhället integrerades i det samhälleligt-produk- tiva arbetet. Här skulle invigningen av barnen och ungdomen i hanteringen av de enskilda yrkenas elementära arbetsredskap och handgrepp förenas med en polyteknisk allmänbildning, som handlade om att ”förmedla de all- männa vetenskapliga principerna för alla produktionsprocesser”. På detta sätt ville Marx inte bara spränga de gränser det traditionella bild- ningsbegreppet drog upp gentemot arbete, teknik och produktion.
Därefter kommer en diskussion av Metalls projekt om det goda arbetet. Det refererar jag dock inte här. Däremot följande distinktion, om vad ett nytt, mer positivt arbetsliv skulle kunna innebära:
s. 29: Så skedde däremot i en annan del av 1970- till -90-talens livliga idéut- veckling kring arbetslivets utveckling, nämligen i den tidens arbetslivs- forskning. Där stod frågan om hur datorisering och automation skulle påverka yrkeskunskaperna i centrum. Sådana frågor riktade uppmärksam- heten mot arbetslivets kognitiva processer. Här handlade inte kunskaps- utvecklingen om antalet kursdagar per år eller andra uttryck för hur kun- skap kan tillföras de arbetande utifrån/uppifrån enligt ”kompetensutveck- lingsmodellen”. Fokus ligger istället på den kunskapskälla som finns att söka i själva arbetsprocessen, de förändringar/utmaningar och arenor för reflex- ion och problemlösning som öppnas eller stängs där, och vad i detta sam- manhang implementeringen av IT skulle komma att innebära.
Sedan kommer ord om Michael Polanyi, Adler m.fl. om tyst, icke-kodifierad kunskap, know that och know how. Detta synsätt drar uppmärksamhet till vikten av motivation, som spelar roll för lärandet och arbetslivets kognitiva processer, som blir mer och mer av en nyckel i effektiviserandet.
s. 32: Peter Gärdenfors35 menar att en hel del socialpsykologisk forskning tyder på att en motivationsstruktur som vilar på yttre incitament(belöningar/bestraff- ningar, betyg, materiella förmåner, karriärmöjligheter) undergräver motiva- tionen för informellt lärande – samtidigt som det behövs mer forskning för att mer precist avgöra när en yttre belöning/bestraffning har en negativ effekt och när det är positiv.36
s. 32: Den franske författaren Antoine de Saint Exupéry har apropå betydelsen av inre motivation skrivit följande: ”Om du vill bygga ett skepp, dra inte samman folk för att samla virke och tilldela dem inte uppgifter och arbete, men lär dem istället att längta efter havets oändliga storhet”.
I ett senare avsnitt sammanfattar de riskerna i den nya maskinåldern:
s. 38: Man kan rent av se en ny stratifiering eller klasstruktur i vardande vilken avlöser den ordning som i den industrialiserade världen formades under 1800-talets andra hälft och konsoliderades under 1900-talet med en täm- ligen stabil arbetarklass (i vid mening), en medelklass av tjänstemän och egna företagare samt en överklass kring en finansoligarki i ledningen för storföretag och banker och höga ämbetsmän i staten. Nu sägs ibland att med den traditionella industriarbetarklassens upplösning blir medelklassen do- minerande för samhällsutvecklingen. Men det är inte vad vi ser internatio- nellt. I Förenta staterna har även den traditionella medelklassen minskat sedan 1970-talet, i Storbritannien sedan 1980-talet, i Tyskland sedan 1990- talet, i Danmark sedan 2000-talet (Pressman 2007). Man kan rent av se en ny stratifiering eller klasstruktur i vardande vilken avlöser den ordning som i den industrialiserade världen formades under 1800-talets andra hälft och konsoliderades under 1900-talet med en täm- ligen stabil arbetarklass (i vid mening), en medelklass av tjänstemän och egna företagare samt en överklass kring en finansoligarki i ledningen för storföretag och banker och höga ämbetsmän i staten. Nu sägs ibland att med den traditionella industriarbetarklassens upplösning blir medelklassen do- minerande för samhällsutvecklingen. Men det är inte vad vi ser internatio- nellt. I Förenta staterna har även den traditionella medelklassen minskat sedan 1970-talet, i Storbritannien sedan 1980-talet, i Tyskland sedan 1990- talet, i Danmark sedan 2000-talet (Pressman 2007).
Detta har, påpekar de, också paralleller i många intellektuellas farhågor när moderniteten började komma:
s. 41: På liknande vis som Brynjolfson och MacAfee i dag fruktar att utvecklingen kommer att lämna stora delar av mänskligheten bakom sig, oroade sig det tidiga 1800-talets fåtaliga intellek- tuella för att många människor skulle tappa fotfästet i tillvaron och lämnas på efterkälken när det gamla bondesamhällets kollektiviteter upplöstes med skiftesreformer och tilltagande daglöneri. Från 1700-talets senare del till mitten av 1800-talet ökade andelen egendomslösa på landsbygden i Sverige från cirka en femtedel av befolkningen till ungefär hälften. ”Landet överfyl- les av backstugor, bebodda av ett släkte, som icke har någon annan förmö- genhet än sin arbetskraft”, skrev Esaias Tegnér på 1830-talet. Pauperisering- en, författigandet av befolkningen, blev det förrförra seklets största politiska fråga.
Geijer om gamla korporationer (bysamfälligheter, skråväsendet, stånden) och nya korporationer (de nya folkrörelserna, på hans tid).
Nonaka: produkter som bara bygger på kodifierad kunskap är lätta att kopiera.
Det verkar menas att höga prestationskrav går att förena med hög tillfredsställelse, om man har en bra, platt, holistisk organisation. Får den folk att längta till havet?
Galbraith: The Culture of Contentment, om det begrägliga i begreppet "arbete".
Texten avslutas med diskussion av diverse reformer av det svenska skolsystemet. De verkar vilja trycka på framförallt yrkesutbildningarna, som de tycker att (s) borde visa större intresse för.
s. 54: Mot bakgrund av icke-kodifierade kunskapers ökade betydelse menar vi att gymnasieskolan i Sverige alltför ensidigt har kommit att inriktas på kodifierade kunskaper och vara en förberedelse för eftergymnasiala studier. Det är kanske en rimlig målsättning att hälften av årskullarna går vidare till högskola – men vad med den andra hälften? De yrkesförberedande gymnasieprogrammen är i dag så avlövade av långvarigt socialdemokratiskt ointresse och borgerliga vanföreställningar om att det främst är okvalificerade yrkesutbildningar som behövs, att dessa program attraherar färre än en tredjedel av eleverna i gymnasieskolan. Man kan jämföra med Nederländerna, där mer är 60 procent av eleverna väljer kvalificerade yrkesförberedande gymnasieprogram - till stor del arbetsplats- förlagda men som även inrymmer vad som motsvarar kärnämnen i svensk gymnasieskola.
Sedan följer också ganska abstrakta tankar om hur detta kan leda till större aktivism kring förändringar i arbetslivet. Facket kan ta ledningen i detta arbete, gentemot industriledarna som ständigt bekymrar sig över kontrollförluster.
s. 5: Vad människor gör och får möjlighet att göra när de arbetar, och hur detta påverkar såväl de arbetande själva som det arbetsresultat de presterar – arbetet som kulturskapande kraft och rikedomsalstrande förmåga – är of- tast frånvarande i den diskussionen. ”Jobbpolitiken” har visat sig ha noto- riskt svårt att komma till rätta med de envist kvardröjande problem med arbetslöshet och utslagning som sedan flera decennier plågar den moderna arbetsmarknaden. Den rymmer inte heller några redskap för att reformera arbetslivet i ett framtidsperspektiv, där det handlar om att knyta samman en politik för att bemästra globalisering och teknisk omvandling på ett sätt som befordrar ökad jämlikhet och demokratisering.
s. 10: Alltsedan det skapande hantverket gav vika för industriarbetets mekanisering och arbetsdelning hade arbetslivet oundvikligen förvandlats till en negativ kraft i människors liv. Arbetarrörelsens kulturfråga handlade om hur denna förlust för frihet och skapande skulle kunna kompenseras genom en rikare fritid. I det moderna industrisamhället måste kultur, bildning och andlig ut- veckling definitionsmässigt äga rum i ett inre rum, fjärran från arbete och vardag.
Referat av "Fridelldebatten". Denne avfärdade tanken på att det gick att kompensera för arbetslivets utarmning, och ifrågasatte starkt samhällsvetenskapens inriktning på funktionalisering och att skapa trivsel. Missnöjet, menade Fridell, är en sund reaktion på industriarbetets verklighet.
Intressanta referenser här: Ambjörnsson om skötsamhetskulturen (som betonar arbetarrörelsens självständighet i utvecklandet av kulturella ideal) och Per Sundgrens Kulturen och arbetarklassen som menar att man ändå influerades mycket av borgerlig bildningsidealism. Se även Bernt Gustafssons Bildningens väg.
Därefter diskuterar de olika bildningsideal inom arbetarrörelsen: den praktiska bildningen som inriktar sig på att bli en kompetent kommunalpolitiker m.m. och den mer estetiska inriktningen på att lära sig uppskatta skönhetsvärden. Mot dessa ställer de ett tredje alternativ, som till skillnad från de båda andra också omfattar arbetslivet:
s. 14 Men idéhistoriskt sett finns det faktiskt en tredje bildningstradition som ser annorlunda på detta – det polytekniska bildningsidealet, som söker förbinda bildning med produktivt arbete. Här söker man en kulturell hävstång genom att göra människor teoretiskt och praktiskt förtrogna med de vikti- gaste näringsgrenarnas allmänna vetenskapliga grundvalar och elementära arbetstekniker, samtidigt som de erbjuds insikter i deras roll i den samhäl- leliga produktionens totalitet. I svensk arbetarrörelses bildningstraditioner är emellertid detta ideal praktiskt taget fullständigt frånvarande.
För att härleda detta åberopar de sig på Geijer och Fridtjuv Berg. Ett citat av den senare räcker väldigt bra för att summera vad det handlar om:
s. 16: Till och med hos en barnflicka önskar nuförtiden alla förståndiga föräldrar någon insikt i fysiologi och hälsolära, och den tid då man hånlog vid tanken på en kokerska som visste något i fysik och kemi torde nu vara för alltid försvunnen.
Detta tänkande har satt ganska magra spår i den svenska arbetarrörelsen, men det har vissa förelöpare hos Marx:
s. 18: I en adress till Första Interna- tionalens Generalråd11 skisserade han en strategi för detta som byggde på att utbildningssystemet i samhället integrerades i det samhälleligt-produk- tiva arbetet. Här skulle invigningen av barnen och ungdomen i hanteringen av de enskilda yrkenas elementära arbetsredskap och handgrepp förenas med en polyteknisk allmänbildning, som handlade om att ”förmedla de all- männa vetenskapliga principerna för alla produktionsprocesser”. På detta sätt ville Marx inte bara spränga de gränser det traditionella bild- ningsbegreppet drog upp gentemot arbete, teknik och produktion.
Därefter kommer en diskussion av Metalls projekt om det goda arbetet. Det refererar jag dock inte här. Däremot följande distinktion, om vad ett nytt, mer positivt arbetsliv skulle kunna innebära:
s. 29: Så skedde däremot i en annan del av 1970- till -90-talens livliga idéut- veckling kring arbetslivets utveckling, nämligen i den tidens arbetslivs- forskning. Där stod frågan om hur datorisering och automation skulle påverka yrkeskunskaperna i centrum. Sådana frågor riktade uppmärksam- heten mot arbetslivets kognitiva processer. Här handlade inte kunskaps- utvecklingen om antalet kursdagar per år eller andra uttryck för hur kun- skap kan tillföras de arbetande utifrån/uppifrån enligt ”kompetensutveck- lingsmodellen”. Fokus ligger istället på den kunskapskälla som finns att söka i själva arbetsprocessen, de förändringar/utmaningar och arenor för reflex- ion och problemlösning som öppnas eller stängs där, och vad i detta sam- manhang implementeringen av IT skulle komma att innebära.
Sedan kommer ord om Michael Polanyi, Adler m.fl. om tyst, icke-kodifierad kunskap, know that och know how. Detta synsätt drar uppmärksamhet till vikten av motivation, som spelar roll för lärandet och arbetslivets kognitiva processer, som blir mer och mer av en nyckel i effektiviserandet.
s. 32: Peter Gärdenfors35 menar att en hel del socialpsykologisk forskning tyder på att en motivationsstruktur som vilar på yttre incitament(belöningar/bestraff- ningar, betyg, materiella förmåner, karriärmöjligheter) undergräver motiva- tionen för informellt lärande – samtidigt som det behövs mer forskning för att mer precist avgöra när en yttre belöning/bestraffning har en negativ effekt och när det är positiv.36
s. 32: Den franske författaren Antoine de Saint Exupéry har apropå betydelsen av inre motivation skrivit följande: ”Om du vill bygga ett skepp, dra inte samman folk för att samla virke och tilldela dem inte uppgifter och arbete, men lär dem istället att längta efter havets oändliga storhet”.
I ett senare avsnitt sammanfattar de riskerna i den nya maskinåldern:
s. 38: Man kan rent av se en ny stratifiering eller klasstruktur i vardande vilken avlöser den ordning som i den industrialiserade världen formades under 1800-talets andra hälft och konsoliderades under 1900-talet med en täm- ligen stabil arbetarklass (i vid mening), en medelklass av tjänstemän och egna företagare samt en överklass kring en finansoligarki i ledningen för storföretag och banker och höga ämbetsmän i staten. Nu sägs ibland att med den traditionella industriarbetarklassens upplösning blir medelklassen do- minerande för samhällsutvecklingen. Men det är inte vad vi ser internatio- nellt. I Förenta staterna har även den traditionella medelklassen minskat sedan 1970-talet, i Storbritannien sedan 1980-talet, i Tyskland sedan 1990- talet, i Danmark sedan 2000-talet (Pressman 2007). Man kan rent av se en ny stratifiering eller klasstruktur i vardande vilken avlöser den ordning som i den industrialiserade världen formades under 1800-talets andra hälft och konsoliderades under 1900-talet med en täm- ligen stabil arbetarklass (i vid mening), en medelklass av tjänstemän och egna företagare samt en överklass kring en finansoligarki i ledningen för storföretag och banker och höga ämbetsmän i staten. Nu sägs ibland att med den traditionella industriarbetarklassens upplösning blir medelklassen do- minerande för samhällsutvecklingen. Men det är inte vad vi ser internatio- nellt. I Förenta staterna har även den traditionella medelklassen minskat sedan 1970-talet, i Storbritannien sedan 1980-talet, i Tyskland sedan 1990- talet, i Danmark sedan 2000-talet (Pressman 2007).
Detta har, påpekar de, också paralleller i många intellektuellas farhågor när moderniteten började komma:
s. 41: På liknande vis som Brynjolfson och MacAfee i dag fruktar att utvecklingen kommer att lämna stora delar av mänskligheten bakom sig, oroade sig det tidiga 1800-talets fåtaliga intellek- tuella för att många människor skulle tappa fotfästet i tillvaron och lämnas på efterkälken när det gamla bondesamhällets kollektiviteter upplöstes med skiftesreformer och tilltagande daglöneri. Från 1700-talets senare del till mitten av 1800-talet ökade andelen egendomslösa på landsbygden i Sverige från cirka en femtedel av befolkningen till ungefär hälften. ”Landet överfyl- les av backstugor, bebodda av ett släkte, som icke har någon annan förmö- genhet än sin arbetskraft”, skrev Esaias Tegnér på 1830-talet. Pauperisering- en, författigandet av befolkningen, blev det förrförra seklets största politiska fråga.
Geijer om gamla korporationer (bysamfälligheter, skråväsendet, stånden) och nya korporationer (de nya folkrörelserna, på hans tid).
Nonaka: produkter som bara bygger på kodifierad kunskap är lätta att kopiera.
Det verkar menas att höga prestationskrav går att förena med hög tillfredsställelse, om man har en bra, platt, holistisk organisation. Får den folk att längta till havet?
Galbraith: The Culture of Contentment, om det begrägliga i begreppet "arbete".
Texten avslutas med diskussion av diverse reformer av det svenska skolsystemet. De verkar vilja trycka på framförallt yrkesutbildningarna, som de tycker att (s) borde visa större intresse för.
s. 54: Mot bakgrund av icke-kodifierade kunskapers ökade betydelse menar vi att gymnasieskolan i Sverige alltför ensidigt har kommit att inriktas på kodifierade kunskaper och vara en förberedelse för eftergymnasiala studier. Det är kanske en rimlig målsättning att hälften av årskullarna går vidare till högskola – men vad med den andra hälften? De yrkesförberedande gymnasieprogrammen är i dag så avlövade av långvarigt socialdemokratiskt ointresse och borgerliga vanföreställningar om att det främst är okvalificerade yrkesutbildningar som behövs, att dessa program attraherar färre än en tredjedel av eleverna i gymnasieskolan. Man kan jämföra med Nederländerna, där mer är 60 procent av eleverna väljer kvalificerade yrkesförberedande gymnasieprogram - till stor del arbetsplats- förlagda men som även inrymmer vad som motsvarar kärnämnen i svensk gymnasieskola.
Sedan följer också ganska abstrakta tankar om hur detta kan leda till större aktivism kring förändringar i arbetslivet. Facket kan ta ledningen i detta arbete, gentemot industriledarna som ständigt bekymrar sig över kontrollförluster.
Thursday, June 11, 2015
Keith et al. (1992) The Myth of the Independent Voter
Den här volymen är skriven av en del rad forskare, men budskapet är entydigt och enkelt: den ökande andelen "Independents" i den amerikanska väljarkåren är en myt. Mycket få väljare är helt utan vad de kallar "partisan ties".
I det första kapitlet handlar det mycket om hur statsvetare har behandlat "Independents" i statistiska analyser av det klassiska ANES-måttet. De opponerar sig mot att man slår ihop alla tre stegen (mitten och de två leaners) till en enda kategori.
De utgår som sagt mycket från ANES-måttet. I det första kapitlet gör de ingen djupare teoretisk analys av hur mycket detta är ett resultat av preferenser (alternativa tolkningar av måttet, som Fiorinas "running tally", diskuteras inte alls) och hur mycket det handlar om stark bindning till partierna genom socialisation (Michigan-teorin). Förmodligen innebär detta att de syftar på att få väljare saknar vänster-högerpreferenser, snarare än att få har en identitet som demokrat eller republikan.
I övrigt mycket deskriptiv statistik. Det finns en "chock" i PID runt slutet på 60-talet, men den är svår att förklara. Vietnam och andra "new issues" fungerar inte riktigt.
En intressant tes om nedgången i partiidentifikation att kontemplera: PID går ner för att partierna inte längre relaterar till vad folk tänker och tycker om samhället. Detta blir i så fall svårt att förena med observationen att de flesta ändå röstar.
I det första kapitlet handlar det mycket om hur statsvetare har behandlat "Independents" i statistiska analyser av det klassiska ANES-måttet. De opponerar sig mot att man slår ihop alla tre stegen (mitten och de två leaners) till en enda kategori.
De utgår som sagt mycket från ANES-måttet. I det första kapitlet gör de ingen djupare teoretisk analys av hur mycket detta är ett resultat av preferenser (alternativa tolkningar av måttet, som Fiorinas "running tally", diskuteras inte alls) och hur mycket det handlar om stark bindning till partierna genom socialisation (Michigan-teorin). Förmodligen innebär detta att de syftar på att få väljare saknar vänster-högerpreferenser, snarare än att få har en identitet som demokrat eller republikan.
I övrigt mycket deskriptiv statistik. Det finns en "chock" i PID runt slutet på 60-talet, men den är svår att förklara. Vietnam och andra "new issues" fungerar inte riktigt.
En intressant tes om nedgången i partiidentifikation att kontemplera: PID går ner för att partierna inte längre relaterar till vad folk tänker och tycker om samhället. Detta blir i så fall svårt att förena med observationen att de flesta ändå röstar.
Subscribe to:
Posts (Atom)