Erik Lundberg om Sträng

Lundberg, Erik (1981) "Gunnar Strängs ekonomiska filosofi - Personliga iakttagelser och erfarenheter", s. 91-115 i Frans Nilsson (red.) En bok till och om Gunnar Sträng. Stockholm: Tidens förlag.

Enligt Wikipedia ingick Lundberg i Stockholmsskolan. Var också Gunnar Myrdahls "främste politiske motspelare".


s. 91: EL lärde känna Sträng under andra världskriget, i 1942 års jordbruksutredning och Priskontrollnämndens råd. Källorna för denna text är "statsverkspropositionerna" (det vi idag kallar budgetpropositioner?) och Strängs deltagande i debatter på Nationalekonomiska föreningen.
(Fin bild på Sträng och Gustav VI. Sträng var gammal trädgårdsarbetare och kungen mycket "blomsterintresserad".)
s. 93: Prisar Sträng för avsaknad av ideologisk bias i vilka ekonomer han valde att lyssna på / diskutera med. Dock mindre bevandrad i NEK än Wigforss.
s. 94: Redan i början av 1960-talet oro för låga investeringar pga. pressade vinstmarginaler, brist på kapital och arbetskraft. (Se även s. 100.)
s. 96: EL menar att Sträng var återhållande för budgeten - att denne hade, enligt EL:s synpunkt, alltför mycket av ett statsfinansiellt synsätt. Ekonomerna tenderade att ha ett samhällsekonomiskt, och var starkare förespråkare av underbalansering (tolkar jag det som). Framhåller dock att Sträng var medveten om exv. att inflationen ibland kunde skapa ökande intäkter på ett konstlat sätt.
s. 97: "Sträng har ofta hävdat att Keynesianska uppfattningar om aktiv finanspolitik var fullt berättigade under 30-talets depression och höga arbetslöshet. Men nu under efterkrigstiden, med trånga marginaler till full sysselsättning, har denna skola ingen plats. 'Vi lever definitivt i ett annorlunda samhälle.' När ekonomerna hänvisade till 'deflationsgap' och existerande kapacitetsutrymme så svarade Sträng med observationer om hur det enligt hans bestämda uppfattning var i 'praktiken', byggda på hans samtal med företagsledare och fackföreningsfolk: arbetslösheten är inte så stor som man tror, den rätta arbetskraften inte utan vidare tillgänglig, flaskhalsar av olika slag m m, klart och energiskt presenterat i konkreta termer."
"Sträng har konsekvent hävdat att man måste vara ytterst försiktig och återhållsam med generella expansionsåtgärder under recessioner. 'Jag har alltid reagerat mot dessa råd att leva loppan och släppa alla hänsyn.' Sträng använder gärna ordet 'uppstramning' i stället för påspädning och stimulans och tycker att ekonomerna är lättsinniga i sina återkommande uppmaningar till mer expansiv finanspolitik."

s. 98: "Lätt att lossa på skruvarna, men svårare att dra åt dem." (Bara ungefärligt citerat.)
s. 98: Sträng överlag skeptisk till generella stimulanser. Föredrog selektiva åtgärder till branscher med problem, så att man tydligare kunde se vad man fick för pengarna och företagen verkligen genomför investeringar. Här nämns ett selektivt utnyttjande av "investeringsfonderna" Vad var detta?
s. 99: Sträng stort fan av "LO-linjen", dvs. Rehn och Meidner. Var också en stor försvarare av den aktiva arbetsmarkandspolitiken och gillade inte att de i AMS-åtgärder betraktades som arbetslösa, då dessa åtgärder enligt honom var högst produktiva. EL håller med.
s. 101: Sträng sägs ha reagerat hårt på försvagningar i bytesbalansen. Minns inte rikigt vad detta betyder, men det låter viktigt. Däremot motståndare till devalveringar. Trodde inte det var effektivt. Skulle leda till inflation och kompensationskrav (vilket väl också blev fallet på 1980-talet).
s. 104: Sträng har varit en vän av expansion av staten, men har i diskussion med ekonomer betonat "automatiken" i detta, och har i denna mening förmodligen (enligt EL) varit en återhållande kraft mot de som velat gå ännu längre.
s. 105: Sträng ska ha slagit ihop drifts- och kapitalbudgetarna. Jag trodde det var Bohman som gjorde det?
s. 105: Sträng var tvetydig med hur han såg på frågan om skattetak. Å ena sidan kunde han säga att han trodde att man var mycket nära det. Å andra sidan kunde han framhålla att ingen riktigt kunnat precisera var det låg.
s. 107: Menar att Sträng misslyckades med att bromsa i överhettningar (1964-65, 1969-70 och 1973-74). Dessa har gått för snabbt. Jag tolkar det som att han på motsvarande sätt var försiktig under recessionerna.
s. 107: "Sträng fick mycken kritik av ekonomerna för en alltför restriktiv finanspolitik under dessa år, resulterande i ökad arbetslöshet, långsam tillväxt och underutnyttjande av resurser. Nu i efterhand - och mot perspektiven av vad som sedan händen under 70-talet - måste jag ge Sträng rätt i väsentliga avseenden. Åren 1971 och 1972 var för det första inte så förlorade som det då såg ut; i stället för den stagnation man då uppfattade steg real-BNP med 1 och 2 procent enligt Statistiska centralbyråns reviderade beräkningar." Arbetslösheten var i väsentlig grad ett resultat av ökat arbetskraftsutbud till följd av särbeskattningsreformen. Betalningsproblemen (?) löstes snabbt. Vidhåller dock (s. 108) att man borde ha apprecierat kronan 1974.
s. 108: Menar att överbryggningspolitiken (?) (1974-76) var betänklig, men han är osäker på hur mycket Sträng stod bakom den. Överensstämmer inte riktigt med dennes personlighet.
s. 110: Även om SNS-ekonomerna gillade den politiken var den enligt EL "second best". Ville snarare ha en krondepreciering. Sträng köpte inte heller deras påståenden om att lönerna skulle ha blivit för höga. Trodde att det kunde lösas med rationaliseringar.
s. 111: Kontrafaktiska resonemang om vad som hänt om Sträng varit finansminister 1976 och framåt. Hade nog inte accepterat stora underskott. Han hade inte devalverat 1977.
s. 112: Sträng hade inte öst ut pengar till krisföretag, utan snarare stimulerat expansiva områden. Möjligen fler skattehöjningar för att stävja underskotten. (S) hade nog kunnat komma överens med LO och TCO bättre. Syftet med politiken skulle vara att hålla nere privat konsumtion och samtidigt pusha för mer investeringar. EL tror också att denna politik hade varit bättre än den som de borgerliga förde. Sträng hade nog också devalverat så småningom, därtill tvingad av att kronan var "övervärderad".

Francis Castles - The Social Democratic Image of Society

Fjärrlånade denna, men läste den tyvärr aldrig särskilt detaljerat.

Har iofs inget vidare positivt intryck av den. Snarare just en sådan bok som får mig att förstå varför sådana som Mikael Gilljam är så negativt inställda till fallstudier. Oerhört komplicerade processer undersöks med ganska sporadisk empiri. Oerhört breda påståenden om de socialdemokratiska partiernas mål, men utan källa. Ingen särskilt systematisk teori.

s. 85: Menar att låga inkomster bland bönder gjorde centerpartierna (som var agrara) mer positiva till omfördelning. Detta tycks ffa gälla Norge och Sverige, men tycks också vara ett argument för nordisk särart i relation till övriga Europa. Hyfsat exempel på det ovanstående: visar inkomstfördelning för ett år (1972!)  och väldigt lite belägg för hur detta faktiskt tog sig politiska uttryck.

Här citeras även Uusitalo om att inkomsterna är ganska ojämnt fördelade i Skandinavien. I relation till vad? Är inte dessa länder relativt jämlika?