Detta är en pamflett från Timbro som verkar gå ut på att svenskarna borde spara mer, och att problemet är att de beskattas för hårt. Den offentliga tryggheten borde bytas ut mot privat förmögenhetsbildning, typ.
Tesen i boken är att många svenska familjer, även sådana med två inkomster, kan ha svårt att klara sin ekonomi. PL illustrerar med behovet av nödlån efter Volvos nedläggningar i Trollhättan, en familjen Hansson som bl.a. gjorde ett mindre lyckat husköp som verkar ha påverkat deras ekonomi svårt (även om de lyckades gå jämnt upp i slutändan).
s. 23: En undersökning från Demoskop (2011, webbaserad enkät, sägs inget om urval) säger att 17% av hushållen hade haft svårt att få ihop hushållsutgifterna någon gång under de senaste 12 månaderna. Det gäller även mer än 10% av de som tjänar 25-30000 kr i månaden. PL framhåller tidigare i boken att det förmodligen finns en selection bias mot de som har tryggare ekonomi i dessa undersökningar.
s. 24: SCB 2007: 12,6% av befolkningen mellan 16-84 kan inte få fram 14 000 kr inom en vecka. Detta gäller alltså även att låna dessa från vänner eller släktingar. Enligt Demoskop hade detta ökat till 18% 2011 (finanskrisen däremellan).
s. 26-27: Här ställs frågan hur länge man skulle klara sin nuvarande livsstil om ens nuvarande försörjning drogs in. För alla vuxna skulle typ hälften klara sig i minst upp till ett halvår. 18% skulle inte klara sig en månad.
s. 29: Även bland LO-medlemmar skulle 37% klara sig i upp till ett halvår. Inte jättemycket mer än TCO:are (49%).
s. 31: Snittsparande enligt Demoskop: 2200 kr. Bland de med årsinkomst på mellan 200000-300000 är denna siffra 1600 kr (efter amorteringar och pensionssparande). Över 400000 är siffran 4400. 12% sparar ingenting.
s. 33: Samtidigt har skuldsättningen ökat kraftigt. Från 106,6% av disponibel inkomst (2001) till 164% (2011). Hur lägger man de siffrorna mot varandra. Är det inte väldigt olika mått?
s. 35: 2007 hade 30% av svenskarna ingen nettoförmögenhet eller var skuldsatta. 40% har en förmögenhet under 20 000 kr. Räknar man bort marknadsvärdet på bostaden saknar nästan alla en nettoförmögenhet. Orimligt visst, men det är inte en tillgång som kan användas för att hjälpa av marginalerna i vardagen.
s. 39: Svensk förmögenhets-gini är högre än t.ex. Norges eller Tysklands. Skulle gärna sett fler länder + högsta och lägsta uppmätta värde.
s. 41-48: Om ekonomisk trygghet. Påpekanden om att privatförmögenheten är en lättare tillgänglig och på många sätt tryggare trygghet. Socialdemokraterna först emot större statlig inblandning i tryggheten. Enligt PL var man emot en "understödstagaranda". Rimligen har detta dock även kopplingar till det som Esping-Andersen kallar "ghettosocialism", och att man ville bygga upp makten inom de egna organisationerna i första hand. I den meningen kan man kanske de välfärsstaten som ett genuint medelklassprojekt. I början förespråkade liberaler obligatoriska socialförsäkringar, men det förklaras inte varför.
s. 49-54: Argumenterar mot Schlingmanns (och Trägårdh & Berggrens) tankar om statsindividualismen. Menar att den trygghet som staten skapar inte är genuin, eftersom varje krona tas från de som ska skyddas. Senare tycks argumentet vara att man borde få bestämma lite mer själv vilka risker som är viktiga. Här kommer också tanken att det finns en trade-off mellan statens makt och civilsamhällelig organisering.
s. 55-63: Handlar om de höga svenska skatterna. Mycket av pengarna cirkulerar i systemet, tillbaka till medborgarna.
s. 64-65: Hänvisar till nationalekonomen Dick Kling om att svenskarnas sparvilja minskade i och med ATP. Det intressanta borde väl vara om den minskade mer eller mindre med det man sparar till sin pension. Om mer, stora problem. Om mindre, inga problem alls.
s. 76: 16% säger att de har behövt använda kredit för att klara de löpande utgifterna under det senaste året. Ungefär lika stora andelar i LO, TCO och Saco. Källa: Demoskop 2012.
På slutet blir det mycket av en diskussion om hur väl välfärdsstaten funkar. PL:s ord om att välfärdsstaten inte har mycket att erbjuda Tommy och Lotta, låter märkliga. Möjligen kan man göra ett case för att de inte skulle ha samma typ av trygghetsbehov som andra medborgare. Men T&L har väl fortfarande behov av trygghet i arbetet? Kanske är den då mindre värd... En annan faktor som diskuteras är om arbetslöshetsförsäkringen främjar rörlighet på arbetsmarknaden (man måste ha arbetat ett antal månader i streck).
s. 88-89: Resonemang om individualisering, och att i denna epok är välfärdsstaten mindre relevant för att skydda medborgarna från de bekymmer de faktiskt har.
s. 92: PL tycks mena att sparbeteendet ändrats långt mer än ATP borde ha föranlett. Kanske kan funka med någon sorts Kahneman-resonemang, att vi bytte kognitiv modell.
