I det följande går jag igenom några hyfsat centrala verk om professioner och professionalism i jakt på teoretiska idéer om hur de professionellas yrke påverkar deras politiska värderingar.
Min misstanke är att detta inte är något stort tema inom professionaliseringslitteraturen. Även om man talar en del om de professionellas makt, så går denna egentligen inte utanför det snävare yrkesområdet, och de har inte heller några tydliga idéer om röstningsbeteende. Men ändå används denna litteratur lite vagt i klassforskningen för att rättfärdiga indelningar av de professionella i olika kategorier och benämnandet av dem som en klass.
På baksidan av denna bok beskrivs professionalism som ett alternativ för att organisera arbete. Detta i kontrast till marknaden (där konsumenten är kung) och byråkrati (där managers dominerar). Det senare låter lite märkligt eftersom så mycket professionellt arbete genomförs inom byråkratier idag, väl? F sägs se ett hot mot professionella - inte mot deras privilegier, utan mot deras oberoende och motstånd mot att använda sin kunskap till vinstmaximering, snarare än att tjäna allmänheten.
Redan från början har jag svårt att ta till mig den här tredelningen eftersom det finns sådana komplikationer kring alla tre. Marknader kan sättas ur spel med monopol, karteller etc. Byråkratier kan vara högst ineffektiva och dess medarbetare kan obstruera och tillförskansa sig en del autonomi. Professioner kan definitivt ibland vara skyldiga till de anklagelser om monopolisering och bristande kvalitet i sitt arbete som ofta riktas mot dem. För att inte tala om att professionerna ofta är rätt beroende av statens gunst. Professioner och byråkratier kan inte helt och hållet strunta i hur allmänheten (kunderna, klienterna) tycker att de genomför sitt arbete. Man måste åtminstone sätta upp lite ideala resultat också för att detta ska bli en riktigt trovärdig typologi, och argumentera för när en metod är att föredra framför en annan. Detta är ett lite orättvist omdöme, tror jag. Möjligen får jag återkomma till dessa delar någon gång när jag har mer tid.
s. 45: Refererar Rueschemeyer och Reinhardt om att "effektivitet" alltid är ideologiskt laddat. Den senare i en artikel från 1992: "Reflections on the meaning of efficiency".
s. 106: "The ideal-typical ideology of professionalism is concerned with justifying the privileged position of the institutions of an occupation in an economy as well as the authority and status of its members. To do so it must counter the opposing ideologies which provide the rationale for the control of work by the market on the one hand, and by bureaucracy on the other."
Mycket av detta kommer att handla om värdet av specialisering och hängivenhet. En del av ideologin handlar om att yrket är ett kall och något man gör inte bara för pengarna. Det handlar om commitment. De brukar också prata om produktivitet, snarare än effektivitet. Det understryker den substantiella kvaliteten i arbetet. Specialisering värderas inte för effektivitetens skull, utan för att det ger en möjlighet att ge "discretion" i hanteringen av problemen som ska lösas (inte riktigt med här).
s. 122: "Ideal-typical professionalism is always dependent on the direct support of the state and some degree of tolerance of its position by both consumers and managers. Such support cannot be gained by relying solely on what many writers have emphasized about professions - their ideology of service." Professioner brukar, menar F, gå ett steg längre och rådge sina klienter även om målen. De som bara ger service är simpla hantlangare, typ. I alla fall har man ofta sådana krav i sin ideologi. Denna är inte nödvändigtvis kopplad till liberalism, socialism, eller konservatism.
Fundering: De professionella har väl ingen motsvarighet till arbetarnas klassolidaritet? LO har fortfarande ett system för sympatistrejer. Har det någonsin förekommit något sådant mellan professionella grupper?
s. 127: Fem kännetecken på profesionaliserat arbete: "1 specialized work in the officially recognized economy that is believed to be grounded in a body of theoretically based, discretionary knowledge and skill and that is accordingly given special status in the labor force; 2 exclusive jurisdiction in a particular division of labor created and controlled by occupational negotiation; 3 a sheltered position in both external and internal labor markets that his based on qualifying credentials created by the occupation; 4 a formal training program lying outside the labor market that produced the qualifying credentials, which is controlled by the occupation and associated with higher education; and 5 an ideology that asserts greater commitment to doing good work than to economic gain and to the quality rather than the economic efficiency of the work."
s. 129-131: F kommenterar professionernas ställning i Nazityskland och Sovjetunionen. Han menar att det vissa velat kalla avprofessionalisering under de regimerna var något ganska ytligt. Man lade på lite ideologisk fernissa, men man förstörde dem inte. Överlag har professioner, menar han, alltid många skolor (de är heterodoxa) och en totalitär regim kan hitta något de gillar och göra det till sitt. Exv. hade läkarutbildningen i Östeuropa under Sovjet-tiden en särskild betoning på socialmedicin.
s. 131-132: Exemplet G E Rein vs. zemstvoo i det gamla Tsarryssland. Professionen var inte enig om huruvida man skulle tjäna staten eller bygga upp sina egna mål. I en tid när nästan alla stater säger sig tjäna det allmänna bästa, kan man ha anspråk på att upprätthålla en egen tolkning?
I resonemang om variation i staters uppbyggnad, finner F det mest relevant att skilja mellan den passiva och den aktiva staten. Den som finns där för sina medborgare om de skulle behöva den, och den som ingriper aktivt för att styra samhällsutvecklingen. Han skiljer också mellan en hierarkisk och en koordinerad stat. Detta implicerar lite olika förhållningssätt mellan den och professionerna. Svårt att förstå skillnaderna, men den aktiva staten verkar inkorporera professionerna närmare sig själv.
s. 142: Formella professionsorganisationer består ofta av de mest framstående. Detta ska i synnerhet vara fallet inledningsvis. (Vilket väl faller sig naturligt. Bara de mest aktade kan driva en sådan process.)
s. 146: Organisationer har inte varit oviktiga, men likväl har deras roll överdrivits. De behöver inte komma tidigt i en professionaliseringsprocess. Ibland skapar staten professioner utan att det finns någon utanförstående aktör som driver på. Se Siegrist bidrag om professioner i Preussen i Torstendahl & Burrage (1990).
s. 149: Här verkar F luta åt att organisationer bara behövs för att åstadkomma professionalisering om staten är reaktiv. I annat fall ordnar staten det själv. Han inskärper också en skillnad mellan organisationen och professionen. Representationen kommer oftast att vara lite snedvriden. Möjligen med undantag för om staten gör det obligatoriskt att vara medlem.
s. 149-151: Om klass. Professionaliseringsprocesser innefattar ofta uteslutande av lågstatusgrupper från yrket och rekryterande av "respektabla" människor, ofta från medelklassen. Florence Nightingales ansträngningar kring sjuksköterskeyrket är ett exempel på det. F verkar luta åt att det är detta som ger professionerna deras medelklass-status, snarare än vice versa. Den tillit som ges till professionerna är lättare att få från de härskande klasserna om de människor som utövar professionen ses som möjliga att lita på. Han kommenterar Goldthorpes teori om service class med att han tror att det inte bara handlar om tillit utan om klassen i sig (vad det nu är). Autonomi är, menar han, även vanligt inom industrin, refererandes till Fox Beyond Contract (1974, 21-37) och Friedman Industry and Labor (1977, 78-79). Samtidigt råder det enligt honom inget tvivel om att dessa har ett särskilt band till sina arbetsgivare.
