Den här volymen är skriven av en del rad forskare, men budskapet är entydigt och enkelt: den ökande andelen "Independents" i den amerikanska väljarkåren är en myt. Mycket få väljare är helt utan vad de kallar "partisan ties".
I det första kapitlet handlar det mycket om hur statsvetare har behandlat "Independents" i statistiska analyser av det klassiska ANES-måttet. De opponerar sig mot att man slår ihop alla tre stegen (mitten och de två leaners) till en enda kategori.
De utgår som sagt mycket från ANES-måttet. I det första kapitlet gör de ingen djupare teoretisk analys av hur mycket detta är ett resultat av preferenser (alternativa tolkningar av måttet, som Fiorinas "running tally", diskuteras inte alls) och hur mycket det handlar om stark bindning till partierna genom socialisation (Michigan-teorin). Förmodligen innebär detta att de syftar på att få väljare saknar vänster-högerpreferenser, snarare än att få har en identitet som demokrat eller republikan.
I övrigt mycket deskriptiv statistik. Det finns en "chock" i PID runt slutet på 60-talet, men den är svår att förklara. Vietnam och andra "new issues" fungerar inte riktigt.
En intressant tes om nedgången i partiidentifikation att kontemplera: PID går ner för att partierna inte längre relaterar till vad folk tänker och tycker om samhället. Detta blir i så fall svårt att förena med observationen att de flesta ändå röstar.
