Esping-Andersen "Jämlikhet med en lycklig bourgeoise"

För ett par år sedan (är det väl nu) översatte Tankeverksamheten ett working paper av Esping-Andersen, där denne gör ett försök till samlad bedömning av den nordiska socialdemokratins insatser.


När jag nu ska ge mig på att summera det inser jag att jag inte kommer ihåg så mycket sedan sist, och jag har inte gjort särskilt mycket anteckningar i filen. Men GEA summerar själv sitt budskap tämligen väl i inledningen:

Och jag inriktar mig på en dimension av jämlikhet som troligen alla kan hålla med om är central, nämligen den sociala rörligheten mellan generationer. Jag kan konstatera att det finns övertygande bevis för att den skandinaviska socialdemokratin effektivt har utjämnat möjlighetsstrukturen. Men det har nästan uteslutande handlat om en ”nerifrån och upp”-prestation: livschan- serna har demokratiserats för arbetarklassens barn, men de relativa för- delarna för de privilegierade skikten har förblivit mer eller mindre intakta. Jag argumenterar – tämligen spekulativt – för att detta utfall mindre är en följd av en överlagd strategi och mer en biprodukt av insatser för att nå andra mål.

Både Möllers insatser på 1930- och 40-talen och den omsvängning som sker runt 1965.

GEA tycks hålla med vad Erik och Lovisa sa om att välfärdsstaten på 1960-talet var ganska kass. Den innehöll inte mycket mer än socialförsäkringar. Denna välfärdsstat var bara en spargris. Detta var en del av pressen underfrån åt vänster på 1970-talet.

Många tror på utbildningssystemet som förklaring till den stora sociala rörligheten i Norden, men det kommer enligt GEA för sent. Istället är det förskolan som är förklaringen.

GEA hävdar, i motsats till Bergh, att de nordiska länderna inte var jämlika tidigt. Referenserna här är Bentzel 1952; Gustafsson & Johansson 2003; Korpi 1983; Morrison 2000; Morrison 2000; Brandolini & Smeeding 2009. Detta är den centrala tesen i hans argument för att socialdemokratin i Norden inte bara fått sina framgångar gratis av tidigare strukturell utveckling ("agrarfrågans" lösning redan i mitten av 1800-talet etc.). Därefter vill han visa att utjämningen framförallt har kommit genom att man har lyft botten.

Sedan kommer i stort sett samma argument som hos Nilsson och Nyström. Idag har vi problem med att arbetarbarnen får en mindre kvalitativ uppfostran (snarare än att eliten utestänger de resurssvaga från privilegierna). Alltså måste vi satsa mer på förskolorna.