Här drivs tesen att tredje vägens socialdemokrati på nittiotalet, med sin marsch mot mitten/trianguleringsstrategi, må ha varit framgångsrik för ett tag, men att den på sikt underminerade socialdemokratins väljarbas - den nya väljarbasen är mer flyktig, och mittenstrategin försvagade ("mottling", som betyder "marmorera" enligt Google Translate) den ideologiska koherensen i partiorganisationen: "In the long run, moderating strategies cost parties voters in the political center and at their core." (s. 3) Detta går emot de mest centrala prediktionerna i traditionen från medianväljarteoremet (Downs), som menar att sådan moderation är gynnsam (om än det även i den traditionen torde finnas vissa reservationer när det gäller strukturen på partikonkurrensen). Artikeln är en studie av det svenska, brittiska och tyska socialdemokratiska partiet. De använder sig av kvantitativa data (nationella väljarundersökningar, CMP, CHES), men analyserar fallen var för sig.
En av författarna, Polk, är just nu post doc på samma institution som jag, och verkar onekligen vara en skarp kille. Men den här artikeln måste jag säga att jag ställer mig tveksam till.
Operationaliseringar
Författarna vill driva hem poängen att moderationsstrategin har två effekter: dels att man får en massa väljare som är mer rörliga och lätta att förlora i nästa val, dels att man på sikt alienerar sina supporters. Jag tycker dock att det finns en problematisk skillnad mellan hur dessa supporters beskrivs teoretiskt, och hur de är operationaliserade (dvs. hur man mäter vilka väljare som är supporters). Å ena sidan beskrivs de som "the active core of the organization" (s. 8), å andra sidan mäts om man är supporter eller inte genom frågor om partiidentifikation. Jag kan inte låta bli att misstänka att de närmar sig detta med en amerikansk förståelse av det senare begreppet, där partiidentifikation och partimedlemskap ligger ganska nära varandra. I ett europeiskt sammanhang betyder partiidentifikation oftast inte så mycket mer än partisympati (ett argument som formulerats främst av Jacques Thomassen i en uppsats från 1976: "Party identification as a cross-national concept: Its meaning in the Netherlands", uppföljt i ett konferenspaper från 2006 [pdf]). Detta borde ge en del problem när man ska analysera i vilken mån supportrar röstar på sitt parti. För i den mån som de slutar rösta på partiet slutar de också vara supportrar.
Har marschen åt höger egentligen hänt?
Något som kanske inte är ett jätteproblem för det teoretiska argumentet, men som likväl ser anmärkningsvärt ut är att enligt deras data tycks socialdemokratins marsch åt höger egentligen inte ha hänt. De visar data från både Chapel Hill Expert Survey (CHES) och Comparative Manifesto Project (CMP), men inte mycket av sådant syns. För tyska SPD ger den samlade bilden inte något sådant intryck. CHES-datan gör det lite lite grand, men CMP gör det verkligen inte, snarare tvärtom. För svenska SAP visar CHES på en liten dragning åt höger. CMP, å sin sida, visar mest på (jämförelsevis) stora skiftningar, och på att vi 2002 och 2006 låg lika långt åt vänster som vi gjorde 1985 och 1988 (vilket är så långt tillbaka som de redovisar data). Labour är mer clear-cut. Både CHES och CMP visar här entydigt på en högerglidning sedan 1983. Men det kan vara så att 1983 är en dålig jämförelsepunkt. Labour var i det valet avsevärt mer vänster än vad de varit i föregående val - ett fall som jag flera gånger hört "högersossar" lyfta fram som exempel på det farliga i att välja en radikal linje, men det är en annan historia. I kombination med att vissa punkter ligger konstigt i diagrammet (det ser ut som att det svenska valet 2002 ägde rum 2003; CMP, som analyserar valmanifest, har samtidigt nio punkter 1985-2010, men det var bara åtta val under den perioden) ger den figuren inget vidare intryck överhuvudtaget.
Jag skulle gå med på att i den mån det finns en tendens, så går den åt höger. Men den ser samtidigt så svag ut, och det finns så mycket variation fram och tillbaka, att jag blir tveksam till om detta verkligen kan vara en förklaring till stora väljarrörelser. Är inte detta alldeles för subtila rörelser för att väljarna alls ska kunna uppfatta dem? Rörelserna är anmärkningsvärt svaga i relation till den variation som finns fram och tillbaka i vissa val, i synnerhet när man tänker på hur vedertagen denna marsch mot mitten är bland oss statsvetare.
Ideologi som oberoende variabel
En del andra frågetecken finns i hur de diskuterar höger-, mitten- och vänsterväljare. De tar självskattad position på höger-vänsterskalan, och resonerar därefter kring hur många väljare av varje sort det fanns i varje land vid en given tidpunkt. Onekligen en intressant approach, men jag hade gärna sett en diskussion om huruvida innebörden i höger och vänster kan ha förskjutits under tidsperioden. De tycks också ta för givet att den variabeln har stor förklaringskraft på väljarbeteendet. En del statsvetare skulle snarare mena att hur man svarar på den frågan är en följd av vilket parti man röstar på, snarare än tvärtom. Men detta är nog inget stort problem, åtminstone inte i relation till deras huvudtes.
Detta hör annars till de mest intressanta inslagen i artikeln. De har en del högintressanta påpekanden här om att väljarkåren i England inte blev mindre vänster under 1980-talet, och att ökningen av andelen väljare som klassar sig som "mittenväljare" ökade riktigt mycket först på 2000-talet (det fanns en långsam trend mot fler mittenväljare även under 1980- och 1990-talen, dock enbart på högerväljargruppens bekostnad). I Tyskland ser det ut på nästan samma sätt. Väljarnas mittenmarsch kommer först mot slutet av nittiotalet - precis kring Schröders första seger. Dessförinnan är det snarare andelen högerväljare som minskar. För Sveriges del finns ingen trend som visar på marsch mot mitten alls för väljarnas del. Andelen mittenväljare har fluktuerat en del, men var relativt låg under hela 1990-talet, för att sedan hoppa tillbaka under 2000-talet. I senaste året som redovisas (tror det är 2009) var andelen mittenväljare åter låg, men året dessförinnan var hade höger, mitten och vänster ungefär en tredjedel var.
Redovisning av data
Det finns också en del märkligheter i hur de använder och redovisar data. Många gånger har de tidsserier där de visar på stora skiftningar i andelar, men där jag misstänker att även procentbaserna kan skifta en hel del över tid, vilket gör tolkningen osäker. Överlag tror jag att det hade varit bättre om det använt sig av ytdiagram för att illustrera dessa saker, så att man fått ett tydligare grepp om hur olika grupper förhåller sig till varandra. Det skulle även varit fint med några figurer som inte var uppbyggd kring andelar, utan snarare antal (eller kanske snarare andel av väljarkåren).
Anomalier
I anslutning till detta finns det ett gäng detaljer i data som jag tycker är märkliga att de inte kommenteras mer, eftersom de tycks mig gå emot den centrala tesen. Jag är osäker på om de uppträder till följd av hur man har valt att redovisa data, eller om de verkligen är så märkliga som de ser ut. När det gäller SPD så är andelen supporters om i senaste valet avstod från att rösta på SPD inte högre än vad den var i början på nittiotalet, innan Schröder! Denne var tydligen riktigt bra på att mobilisera den socialdemokratiska basen. Andelen vänsterväljare och andelen starka anhängare för Labour i det senaste valet var lika hög som 1983 (när Labour var som radikalast). Andelen svaga anhängare bland Labours väljare ökade inte särskilt mycket under nittiotalet (däremot andelen mellanstarka anhängare). Inte heller för SAP ökade andelen mittenväljare särskilt mycket. Det är först i valet 2006 som man kan tala om en lite förändring med en större andel högerväljare (andelen i mitten konstant) bland socialdemokratiska väljare. Även för SAP gick andelen väljare med svag identifikation med partiet ned under hela nittiotalet. Att andelen SAP-supporters som avstod från att rösta 2006 rakade i höjden är så anmärkningsvärt att jag inte kan låta bli att tro att det måste vara något slags fel på analysen. Kanske höga felmarginaler, eller att det rör ett väldigt litet antal väljare - valdeltagandet gick ju upp i det valet!
Åtminstone för svenska valundersökningsdata är det möjligt att följa ganska exakt vilka det var som bytte parti (åtminstone när man analyserar socialdemokraterna, eftersom det är det största partiet), och se som anhängarna i nästa val var de samma som i föregående val (eller om de hade bytts ut) mm. Varför har de inte utnyttjat dessa möjligheter?
Avsaknaden av kontrafaktisk analys
Slutligen saknar jag någon form av kontrafaktisk analys. Låt säga att socialdemokraterna hade lyckats vinna en lika stor andel av sina anhängare i valen på nittiotalet, men samtidigt då inte vunnit mittenväljare i den grad som man nu gjorde, hade man då fortfarande vunnit de valen? Och hur hade det gått i efterkommande val om andelen trogna anhängare hade förblivit intakt? Det är klart att om både andelen trogna anhängare och deras röstningsbeteende hade varit konstant hade man fått fortsatt höga röstetal, men hur realistiskt är det antagandet?
Deras diagram över väljarnas högervänsterpositioner visar ju trots allt att det kom en marsch mot mitten bland väljarna. Menar de att denna marsch inte hade kommit om inte socialdemokraterna hade gått mot mitten? Själv måste jag säga att jag är skeptisk till att en sådan stor förändring skulle kunna komma under så kort tid bara genom ett partis agerande. Det tycks mig som att det är i den här vevan som deras syn på vad det är att vara supporter/anhängare blir problematisk. Andelen supporters skulle mycket väl kunna gå ned parallellt med att väljarandelen gör det.
Jag tror personligen att det kan ligga en hel del i de hypoteser som förs fram i det här pappret. De är i linje med den dilemmaproblematik som Przeworski & Sprague (1986) skriver om. Men det finns alldeles för många oklarheter i dataredovisningen för att jag ska bli övertygad om att så verkligen varit fallet. Det bör också framhållas att detta förekomsten av dessa fenomen inte nödvändigtvis innebär att en annan strategi hade varit bättre. Przeworski & Sprague såg framför sig något slags oundviklig nedgång
Referenser
Przeworski, Adam & John Sprague (1986) Paper Stones: A History of Electoral Socialism. Chicago: University of Chicago Press.
Thomassen, Jacques (1976) "Party Identification as a Cross-National Concept: Its Meaning in the Netherlands", i Ian Budge, Ivor Crewe och Dennis J. Farlie (red.) Party Identitication and Beyond: Representations of Voting and Party Competition.
